Sök i Ratio Lex

Banko-Utskottets Memorial N:o 8

1870-04-12 · 57 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 56 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1870:8, Banko-Utskottets Memorial N:o 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

1

J\'':(9 &.

Ant. till Eiksd. Kansli d. 12 April 1870, kl. 5 e. m.

Memorial, med förslag till ändringar i Banko-reglementet,

Sedan Utskottet nu genomgått och pröfvat samtliga delar af det

utaf sist församlade Riksdag stadfästade Banko-reglemente, som finnes

mfördt i. 10:de Samlingen af Bihanget till sistlidne Riksdags protokoll,

och dervid jemväl tagit under ompröfning dels de vid innevarande riksdag

väckta motioner, som afse ändringar eller tillägg i reglementet, dels

af Banko-fullmäktige hos Utskottet gjorda framställningar, går Utskottet

att i ett sammanhang afgifva förslag till de ändringar, Utskottet funnit

höra göras; och skall, sedan Riksdagen häröfver beslutat, jemlikt föreskriften

i 8 § af Utskottets instruktion, med bibehållande af de stadganden,

hvilka icke blifvit upphäfda eller ändrade, i ett helt sammanfatta

nytt reglemente, att efter riksdagens slut tjena til) efterrättelse.

Iakttagande hufvudsakligen den ordning, i hvilken reglementet för

närvarande är uppstäldt, begynner Utskottet med de ändringsförslag, som

röra Artikeln 1, om Bankens verksamhet, dess grundfond och reservfond.

I ett till Utskottet ingifvet memorial, innefattande förslag till ändringar

i åtskilliga delar af reglementet, hafva Fullmäktige till eu början

fästat uppmärksamhet på § 4, som innehåller bestämmelser rörande den

nu så kallade Reservfonden.

Denna § lyder för närvarande sålunda:

»Skilnaden emellan beloppet af högsta tillåtna sedelutgifning och

beloppet eif beräknad sedelstock utgör Riksbankens reservfond.

Bill. till Biksd. Prof. 1870. 6 Samt. 1 Afd. 7 Raft. i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banko-JJtsJcottets Memorial N:o 8.

Till denna fond skola öfverföras:

l:o inbetalningarne å utestående lån, mot inteckning uti hus och

jord i städerna samt på äldre lånebanko-obligationer;

2:o återbetalda filialbanksförsträckningar;

3:o inbetalningar å obligationer;

4:o inbetalningar å allmänna hypotheksbankens skuld för öfvertagna

fordringar mot inteckning i fast egendom på landet;

5:o inflytande vinstmedel.

Och berättigas Fullmäktige derjemte att, om och när någon del af

Handels- och Närings-diskontfonden eller allmänna diskontfonden befinnes

obegagnad, öfverflytta de icke använda medlen till reservfonden, med

förbindelse för Fullmäktige att, derest Bankens ställning det medgifver,

dessa medel återställa, då de varda för det ursprungliga ändamålet erforderliga.

Från reservfonden skola afföras:

l:o de belopp af Riksbankens upplupna vinst, hvilka enligt Riksdagens

beslut skola till Riksgälds-kontoret aflemnas;

2:o den förstärkning af Handels- och Närings-diskontfonden vid

diskont- och lånekontor, som erfordras då uttagningarne^ på upp- och

afskrifningsräkning öfverstiga i kassa eller på räkning innestående belopp;

3:o” de för Bankens ränteutgifter, förvaltningskostnader in. in. erforderliga

medel;

äfvensom, då Bankens säkerhet det medgifver och allmänna rörelsen

sådant påkallar, förstärkningar af Handels- och Närings-diskontfonden

samt medel för liqvid af obligationer, som Banken, på grund af

uppgjordt kontrakt eller eljest, öfvertager eller inköper; allt under vilkor

att det stadgade maximum för sedelstock ej. öfverskrides.»

I afseende på denna § hafva Fullmäktige anfört:

att när, vid 1844—1845 årens riksdag, med ändring af dittills gällande

bestämmelser angående Riksbankens sedelutgifning, fastställdes ett

bestämdt belopp af 30 millioner R:dr, hvarmed Bankens beräknade sedelstock

högst finge öfverstiga hvad som fanns i metallisk valuta, nödvändigheten

förbisågs att samtidigt meddela föreskrifter till förebyggande

af sedelstockens äfven tillfälliga stigande öfver berörda maximum;

att häraf vid följande riksdagar föranleddes undersökningar och

utredningar angående den verkliga sedelansvarigheten, i ändamål att

kunna genom föreskrift i Banko-reglementet angifva det. belopp, hvilket

i låne- och kreditiv-väg kunde användas utan att maximum för sedelstocken

öfverskreds;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banko-TJtshotiets Memorial N:o 8.

3

att föreskrift i denna syftning intagits i reglementet första gången

år 1858, hvarest i 174 § det sålunda användbara beloppet benämndes

»Bankens reservfond», en benämning, som bibehållits, oaktadt, i följd af

en sedermera beslutad förändring, den så kallade reservfonden numera

i sjelfva verket endast utgjorde skilnaden emellan beloppet af högsta

tillåtna sedelutgifning och beloppet af beräknad sedelstock, eller den obegagnade

sedelutgifningsrätten;

att benämningen »reservfond» vore oegentlig, såsom stridande både

emot språkbruket och den i sakens natur grundade föreställningen om en

sådan fond, då dermed rätteligen borde förstås en verklig tillgång, eller

ett, förutom grundfonden, befintligt öfverskott af tillgångar och fordringar

utöfver skulderna; och att samma benämning tillika vore olämplig, emedan

deraf gåfves anledning till oriktiga föreställningar om beloppet af den

tillgång, som funnes användbar till andra föremål, än som för Riksbankens

egentliga verksamhet äro bestämda, och benämningen sannolikt

ofta bidragit till framkallande af anmärkningar i afseende på anvisandet

af förlag till Riksbankens lånerörelse, hvilka anmärkningar måhända uteblifvit,

om den s. k. reservfonden haft sin rätta benämning.

Fullmäktige hafva fördenskull föreslagit, att den verkliga reserven

måtte i särskild §, å det ställe, der nuvarande § 4 har sin plats, definieras,

och deremot denna §:s nuvarande innehåll, med erforderliga jemkningar

i uppställningen, förflyttas till § 26 såsom ett nytt moment; hvarjemte

Fullmäktige yttrat att, då den sålunda föreslagna förändringen, om

densamma godkändes, föranledde dertill, att bokföring i räkenskaperna

under benämning »reservfonden» icke vidare komme att ega, rum, ur §§

27 och 52 borde uteslutas de derstädes förekommande uttryck, som hafva

afseende på den nu s. k. reservfonden.

Utskottet, som i hufvudsaken fullkomligt gillar Fullmäktiges nu

omförmälda framställningar, finner likväl icke nödigt att i reglementet

bibehålla de delar af nuvarande § 4, hvilka allenast innehålla ett uppräknande

af in- och utbetalningar, som föranleda ökning eller minskning

af den obegagnade sedelutgifningsrätten, utan att tillika innehålla någon

vidare eller på annat ställe i reglementet icke befintlig föreskrift beträffande

förvaltning eller bokföring.

I sådant afseende får Utskottet, under hänvisning till §:ns här ofvan

intagna lydelse, anmärka, hvad beträffar först de medel, som öka

den obegagnade sedelutgifningsrätten, att samtliga under l:o—5:o omförmälda

slag af inbetalningar äro sådana, som direkt härröra af Bankens

rörelse eller af bestämmelser, som finnas på annat ställe i reglementet;

och hvad angår de i §:n omförmälda poster, genom hvilka ininsk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Banko-TJtskottets Memorial N:o 8.

ning i den obegagnade sedelutgifningsrätten uppkommer: att någon särskild

reglementsföreskrift icke synes behöflig i afseende på utbetalning

af de belopp, Riksdagen kan hafva från bankens vinstmedel anvisat till

Riksgälds-kontoret; att de i 2:o omförmälda förstärkningar af Handelsoch

Närings-diskontfondens kassa blott utgöra eu tillämpning af hvad

som i § 52 tinnes bestämdt, och att omförmälande på detta ställe af de

i 3:o nämnda utbetalningar af räntor och förvaltningskostnader alldeles

icke kan vara erforderligt.

Af nu ifrågavarande delar utaf $ 4 återstår således endast hvad

densamma innehåller rörande indragning från låneförlagen af obegagnade

medel, om meddelande tvärtom af förstärkningar till dessa förlag,

när sådant af behof påkallas och bankens ställning det medgifver, om

användande af medel för liqvid af inköpta obligationer, samt slutligen

förbehållet att maximum för sedelstock ej får öfverskridas.

Förstnämnda bestämmelser, om indragning från och förstärkning

till utlåningsfonderna, anser Utskottet hafva sin rätta plats i Artikel 4,

som handlar om utlåningen, hvarest under Afdelning 2,. »Allmänna bestämmelser»,

§§ 51 och 53 kunna genom en förändrad uppställning upptaga

berörda bestämmelser. Berättigandet att köpa obligationer, i afseende

på hvilket några detaljföreskrifter icke synas erforderliga, tinnes

redan i § 2; och förbudet mot öfverskridande af sedelstocks-maximum

torde lika litet behöfva särskildt uttryckas, som förbud mot öfverskridande

af andra reglements-stadganden.

På grund af det anförda hemställer Utskottet:

l:o.

att i stället för nuvarande § 4 må i reglementet införas följande

nya bestämmelse:

Frän föregående aren reserverad och under löpande året uppkommande

behållen vinst, som icke erfordras för att ersätta inträffad

kapitalförminskning i grundfonden, utgör bankens reservfond.

>

Och föreslår Utskottet här nedan i ordning efter paragrafföljden

de öfriga nya stadganden eller ändringar i förutvarande, hvilka stå i

sammanhang med nu omförmälda ämne.

Andra Afdelningen af Artikel 2 handlar om »åtgärder för metalliska

kassans förstärkning», och innehåller i §§ 7 och 8 följande bestämmelser:
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

§ 7.

»Mom. 1. Såväl i Banken, som vid lånekontoren invexlas, mot

Bankens sedlar, svenskt silfvermynt.

Äfven inköpas, efter de pris, som Fullmäktige hafva att bestämma,

utländska silfvermyntsorter, med undantag af skiljemynt.

Mom. 2. Skulle vid lånekontoren större qvantiteter utländska silfvermyntsorter

erbjudas till inköp, än som kan ske med de tillgångar,

lånekontorens kassor för tillfället ega, äro dessa kontor berättigade att

för inköpets verkställande assignera på banken å en för sådant ändamål

öppnad särskild räkning, under förbehåll likväl, att kontoret för det

assignerade beloppet, så fort ske kan, redovisar.

§ 8.

I Banken emottages:

l:o) Svenskt och utländskt guldmynt efter det pris, Fullmäktige,

med ledning af priset å guld på utrikes orter, tid efter annan bestämma;

och

2:o) kontrolleradt verksilfver efter det pris, Fullmäktige bestämma;

samt kontrolleradt eller annat omyntadt guld efter det pris, Fullmäktige,

med ledning af för tillfället gällande invexlingspris å caroliner, bestämma.»

Enligt dessa §§:s nuvarande lydelse, skulle i lånekontoren hvarken

emottagas svenskt och utländskt guldmynt, ej heller allmänheten

derstädes kunna få försälja verksilfver samt kontrolleradt eller annat omyntadt

guld.

Utskottet anser det likväl ligga i såväl bankens som allmänhetens

intresse att så måtte, så vidt möjligt, kunna ske, och vill fördenskull

föreslå ändring i sådan syftning af nyss anförda stadganden, hvilka, då

ingen skilnad komme att finnas emellan valutor, som finge emottagas

både i Riksbanken och lånekontoren, samt Sådana, som endast emottagas

på förstnämnda ställe, kunna sammanföras i en paragraf. I afseende

på denna, hvartill förslag här nedan framställes, bör Utskottet fästa uppmärksamheten

dels derpå, att de i nuvarande § 8 befintliga uttryck,

som utgöra en anvisning för Fullmäktige rörande de grunder, efter hvilka

priset på guldmynt samt å kontrolleradt eller annat omyntadt guld bör

bestämmas, icke synas behöfliga, enär det faller af sig sjelf att dessa

grunder och inga andra böra tagas till rättesnöre, dels derpå, att åt

Fullmäktige måste öfverlemnas att vidtaga nödiga anstalter samt meddela

erforderliga föreskrifter beträffande sättet för emottagande i ban
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

ken och lånekontoren af omyntade valutor i och för riktig beräkning af

deras verkliga värde och förebyggande af förluster för banken, som genom

misstag eller svek kunna uppkomma.

Utskottet föreslår:

2:o.

att i stället för nuvarande §§ 7 och 8 må i reglementet införas

följande stadgande:

Mom. '' 1. Såväl i banken, som vid lånekontoren invexlas, mot

bankens sedlar, svenskt silfvermynt.

Mom. 2. Vidare emottages och inköpes i banken och lånekontoren,

efter de pris, Fullmäktige ega att tid efter annan bestämma

:

svenskt och utländskt guldmynt, utländska silfvermyntsorter,

med undantag af skiljemynt,

kontrolleradt verksilfver, samt kontrolleradt eller annat omyntadt

guld;

och ega Fullmäktige att angående förfaringssättet vid emottagande

och inköp af de i detta moment omförmälda slag af valutor vidtaga

de anstalter samt meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga.

Mom. 3. Skulle vid lånekontoren större qvantiteter guldmynt,

utländskt silfvermynt, verksilfver eller kontrolleradt eller annat

omyntadt guld erbjudas till inköp, än som kan liqvideras med de

tillgångar, länekontorens kassor för tillfället ega, äro dessa^ kontor

berättigade att för inköpets verkställande assignera på banken

å en för sådant ändamål öppnad särskild räkning, under

förbehåll likväl att kontoret för det assignerade beloppet, så fort

ske kan, redovisar. _ „

Med erinran att, enligt föreskriften i 9:de § af reglementet, r ullmäktige

icke äro berättigade att köpa på utrikes ort betalbara vexlar,

dragna på längre tid, än tre månader, hafva Fullmäktige anfört att, ehuru

endast undantagsvis och för att genom köp af vexlar å en myntsort

kunna bereda banken för tillfället behöflig förstärkning af tillgången i

annan myntsort, nämnda föreskrift sålunda tillämpats, att vexlar, om än

dragna å tid utöfver tre månader, blifvit inköpta, när desammas återstående

omloppstid inskränkt sig till högst fyra månader, men att, sedan

numera en del exportaffärer betinga en kredit af ända till sex må

nader, den ifrågavarande föreskriften tvingat till afvisande af skeppnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

7

vexlar med återstående omloppstid af fyra månader, ehuru sådana växlar

grundade sig på verkliga affärer och voro utfärdade af solida hus

samt kunnat erhållas till fördelaktig kurs. För att undanrödja det hinder,

som nuvarande stadgande lade i vägen för beredande af behållningar

på utrikes ort, hafva Fullmäktige hemställt om ändring af mom.

1 i § 9 sålunda, att vexlar med återstående löpetid af ända till 4 månader

måtte kunna få för bankens räkning köpas; och som Utskottet

för sin del finner skäligt tillstyrka hvad Fullmäktige sålunda hemställt,

föreslår Utskottet,

3:o.

att mom. 1 af § 9 i reglementet må erhålla följande förändrade

lydelse:

»Fullmäktige bemyndigas att af välkända och solida trass enter

eller endossenter låta i Stockholm, Göteborg och Malmö, efter den

kurs Fullmäktige bestämma, köpa vexlar, betalbara å utrikes ort

sednast inom fyra månader derefter; äfvensom att träffa annat

aftal om öfvertagande för bankens räkning af utländsk valuta.»

I förevarande §:s öfriga momenter är ingen ändring ifrågasatt.

Af det förslag Utskottet ofvan framställt om emottagande äfven

vid lånekontoren af svenskt och utländskt guldmynt, följer att sådant

äfven må kunna, när tillgång finnes och efterfrågan sker, från lånekontoren

utlemnas; och erfordras fördenskull ett tillägg i § 18, som handlar

om utvexling af guldmynt.

Utskottet hemställer,

4:o.

att nämnda § 18 må få följande lydelse:

»Svenskt och utländskt guldmynt må, i mån af tillgång och

rörelsens behof, från banken och lånekontoren utvexlas till det

pris, Fullmäktige finna skäligt derå fastställa.»

I sin framställning här ofvan angående § 4 i reglementet, har Utskottet

omförmält, hurusom, under förutsättning att det kapitalöfverskott,

banken eger utöfver grundfonden, upptages såsom reservfond, och

bankens obegagnade sedelutgifningsrätt särskiljes, Fullmäktige föreslagit

att bestämmelsen rörande den sistnämnde skulle införas såsom moment 2

under § 26, äfvensom Utskottet angifvit de skäl, på hvilka Utskottet, som i

sak gillade Fullmäktiges åsigt, likväl fann en del af det föreslagna mo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

BanJco-UtsJcottets Memorial N:o 8.

mentets innehåll böra uteslutas. Under åberopande häraf och med tillkännagifvande

derjemte att, hvad formen angår, Utskottet dessutom skiljer

sig ifrån Fullmäktige i så måtto, att Utskottet anser bestämmelsen

angående maximum för den del af sedelstocken, som icke motsvaras af

metallisk kassa, böra bibehållas i en § för sig, och bestämmelsen rörande

den obegagnade sedelutgifningsrätten böra upptagas i en särskild

§, hvilken rätteligen får sin plats näst efter den förstnämnda, föreslår

Utskottet nu

5:o.

att näst efter § 26 i reglementet må införas eu ny paragraf

af följande lydelse:

Skilnaden emellan beloppet af högsta tillåtna sedelutgifning

och beloppet af beräknad sedelstock utgör bankens obegagnade

sedelutgifning sr ätt.

I sammanhang med det föregående blifver ändring nödig i slutet

af 27 §. Sedan nemligen i denna § föreskrifvitS hvilka och i hvilken

ordning indragningar å bankens rörelse, äfvensom andra åtgärder

skola vidtagas, när metalliska kassan nedgår, förordnas i slutet af §:n, att

de dymedelst inflytande medlen skola öfverföras till bankens reservfond.

Resultatet af hvarje indragning i bankens rörelse, som minskar

summan af utelöpande sedlar, blifver naturligtvis en ökning i den obegagnade

sedelutgifningsrätten; men då bokföring i räkenskaperna på särskild

räkning af denna icke är erforderlig, behöfver icke heller någonting

stadgas om öfverföring dertill af indragna medel.

Med afseende härpå hemställer Utskottet i konseqvens med dess

under l:o och 5:o afgifna förslag, att, med uteslutande ur § 27 af de

i slutet förekommande orden »öfverföras till bankens reservfond, hvarifrån

desamma» samt med en i följd häraf nödig ändring uti slutorden,

6:o,

nämnda § 21 må erhålla följande, i öfrigt oförändrade lydelse:

»Oberoende af de åtgärder, Fullmäktige, enligt §§ (7, 8, 9, 10

och 11), hafva att vidtaga till förstärkning af bankens metalliska

kassa, åligger det Fullmäktige att, när berörda kassa fortfar att

minskas eller bankens ställning i öfrigt det påkallar:

a) minska

s. 9 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

9

a) minska diskonteringen och utlåningen från handels- och

närings-diskont/onden samt kassakreditiv-röreisen;

b) alldeles inställa omförmälda diskontering och utlåning samt

kassakreditiv-rör elsen, med undantag dock hvad angår de kreditiv,

som här nedan omförmälas, äfvensom indraga större eller

mindre del af utlåningen från allmänna diskontfonden;

c) till inbetalning inom den i hvarje särskildt fall bestämda

tid uppsäga de Kongl. Kommers-kollegium och Jernkontoret beviljade

kreditiv, äfvensom filialbanker meddelade försträckningar;

samt •

d) uppsäga det Riksgälds-kontoret beviljade kreditiv; och böra

dessa till förminskning af bankens sedelstock anvisade utvägar

begagnas i den ordning, de här ofvan äro uppräknade;

Fullmäktige likväl öppet lemnadt att derförinnan eller samtidigt

dermed försälja större eller mindre del af innehafvande obligationer;

kommande de medel, som från lånerörelsen indragas,

att, när bankens ställning det medgifver, till sina ursprungliga

ändamål återföras».

Uti 29:de § innehållas föreskrifter rörande granskningen af förslitna

och bristfälliga sedlar; och stadgas uti mom. 4, att frågor om inlösen

af sådana sedlar, hvilka genom olyckshändelser blifvit så stympade

och skadade, att denna inlösen beror icke af sedlarnes granskning, utan

på undersökning och pröfning af särskilda skäl och omständigheter, skola

hänskjutas till afgörande af Banko-Utskottet.

I anledning af ett under förlidet år inträffad t fall, att en sedel å

50 R:dr blifvit genom uppgifven och till fullo styrkt tillfällighet så

stympad, att densamma icke, med afseende på de i allmänhet för stympade

sedlars inlösen gällande bestämmelser, kunnat af vederbörande i

banken till inlösen godkännas, utan frågan derom måst, jemlikt ofvan

anförda föreskrift, öfverlemnas till pröfning af Banko-Utskottet, som, i enlighet

med Fullmäktiges lemnade tillstyrkan, medgifvit utbetalande af

ersättning för densamma, hafva Fullmäktige hemställt, huruvida det icke

kunde åt dem öfverlemnas att, efter noggrann undersökning och pröfning

af omständigheterna, låta, utan föregången anmälan hos Utskottet,

meddela ersättning för bankens sedlar, som genom olyckshändelser blifvit

till en del eller till det hela skadade. Såsom skäl för denna hemställan,

hafva Fullmäktige erinrat, hurusom olyckshändelser, hvarigenom

sedlar så skadades, att omedelbar inlösen af desamma icke finge ega

rum, kunde inträffa för personer, hvilka icke utan den största olägen
Bih.

till BiJcsd. Prof. 1870. Samt. 1 Afd. 7 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

het förmådde undvara den förstörda penningsumman under tiden intilldess

Banko-Utskott sammanträdde och hunne pröfva saken; och som Utskottet

anser denna omständighet innefatta giltig anledning dertill att

tillfälle till erhållande af ersättning för skadade sedlar utan onödigt dröjsmål

må vara beredt samt Fullmäktige utan tvifvel i dylika frågor både

kunna förskaffa sig lika säker sakkännedom, som Utskottet, och med

noggrannhet verkställa pröfningen deraf, tillstyrker Utskottet den gjorda

hemställan, samt föreslår fördenskull,

7:o.

att § 29 mom.. 4 må erhålla följande lydelse:

Frågor om inlösen af sådana sedlar, hvilka genom olyckshändelser

hlifvit så stympade och skadade, att denna inlösen heror

icke af sedlarnes granskning, utan på undersökning och pröfning

af särskilda skäl och omständigheter, afgöras af Banko-fullmäktige.

Reglementets § 30 lyder för närvarande sålunda:

»För invexling i landsorten af förslitna sedlar å fem Riksdaler och

derunder, i utbyte mot silfvermynt å 10, 25 och 50 öre samt sedlar å

en Riksdaler och fem Riksdaler, äfvensom för spridning i landsorten af

sistberörda två sedelvalörer, ega Fullmäktige att vidtaga nödiga åtgärder».

På grund häraf hafva med personer eller inrättningar i landsorterna,

hvilka derom anmält sig, träffats öfverenskommelser, enligt hvilka

desse, emot åtnjutande af en godtgörelse, som för närvarande utgår med

% till 1|2 procent, i mån som de till banken insända förslitna sedlar å

5 och 1 R:dr eller å äldre valörer under 5 R:dr, få sig tillsända motsvarande

belopp; och åtnjutes, enligt särskild författning, portofrihet för

dessa försändningar med posten, hvilken sistnämnda förmån åtnjutes

äfven vid reqvirerad försändning från banken af sedlar å nämnda valörer

samt silfvermynt i öresvalörer, i och för spridning deraf, emot

insända andra valutor, såsom större sedlar eller postvexlar.

Ehuru berörda anordning förorsakar Riksbanken en utgift, som

kunde besparas, skulle dock borttagandet af den ersättning, som tillgodokommer

vexlingsförrättarne, utan tvifvel föranleda dertill, att de

sedlar å små valörer, som cirkulera i landsorterna, komme att der qvarstadna

äfven sedan de blifvit så slitna, att allmänheten med skäl kunde

begära att få dem utbytta mot bättre, enär kostnaden och tidsutdrägten

för sedlarnes försändande till banken och andras erhållande i ställe

s. 11 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

11

i de flesta fall och så länge som möjligt undanskjöte vidtagandet af sådan

åtgärd.

Utskottet finner fördenskull den ifrågavarande bestämmelsen böra

bibehållas, likväl med borttagande af hvad densamma innehåller rörande

särskilda åtgärder för spridning af sedlar, oberoende af vexling; och

hemställer fördenskull, att, med någon förändring jemväl i öfrigt af nu

begagnade ordalag,

8:o.

motsvarigheten till nuvarande § 30 må erhålla följande lydelse:

För invexling i landsorten af förslitna sedlar å 5 Riksdaler

och derunder emot motsvarande sedlar eller silfvermynt ega Fullmäktige

att vidtaga nödiga åtgärder.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 158, har Herr Anders

Andersson hemställt, att det måtte åläggas banken att, i förhållande

till värdet, genom landtränterierna låta inlösa gammalt silfver- och kopparmynt.

Till denna hemställan har motionären uppgifvit såsom anledning,

att inom hans ort skulle bland allmänheten förekomma en

mängd gamla koppar- och silfvermynt, hvilka icke i rörelsen man och

man emellan emottoges såsom betalningsmedel och icke heller kunde

till guldsmeder och kopparslagare mot skäligt pris afyttras.

Utskottet får i anledning häraf upplysa, att, så vidt Utskottet kunnat

inhemta, af alla de silfvermyntsorter, som sedan år 1770 här i landet

präglats, intet annat mynt är ur rörelsen aflyst, än det å ''\u Riksdaler

specie, men att det oaktadt äfven denna myntsort, när något deraf

i banken företes, varder inlöst efter prägelvärdet, samt att, hvad

kopparskiljemynt beträffar, intet sådant, prägladt sedan början af detta

århundrade, blifvit ur rörelsen aflyst.

Visserligen har spridningen till de aflägsnare landsorterna af kopparskiljemynt

i öresvalörer ännu varit otillräcklig, så att der fortfarande

cirkulera äldre skiljemynt å skillingsvalörer till ganska stor del; men

dessa myntslag äro dock fortfarande gångbara, så att deras mottagande

såsom betalning icke kan vägras.

Då för öfrigt dessa myntslag emottagas i banken och dess lånekontor,

— i hvilket sednare afseende Utskottet här nedan föreslår uttrycklig

föreskrift, hvad angår kopparskiljemynt, om emottagande af sådant

i lånekontoren — men det så mycket mindre torde vara skäligt att

ådraga banken de kostnader, som skulle föranledas af ett åläggande att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

från landtränterierna afhemta der influtet gammalt kopparmynt, som

banken derförutan gör en icke obetydlig förlust genom skyldigheten

att till prägelvärdet emottaga sådant kopparmynt, som icke mera är ämnadt

att i rörelsen utgifvas; och då dessutom de åtgärder från det allmännas

sida, hvilka torde inom långt, blifva nödvändiga för indragning

ur rörelsen af sådana både äldre och nyare mynt, som äro förslitna

eller eljest otjenliga, synas böra blifva föremål för särskild behandling,

anser Utskottet

9:o.

_ Herr Anders Anderssons motion, N:o 158, icke böra föranleda

till särskild åtgärd;

men hemställer Utskottet, i sammanhang härmed

10:o.

att § 32 i reglementet må erhålla följande lydelse:

Det från Statsverket eller myntverket inlösta kopp ar skiljemynt

utgifves och emottages i banken och lånekontoren för silfver eller

sedlar.

Rikgälds-kontorets kopp ar skiljemynts-p oletter — — — — (oförändradt).

I Artikel 3, om Depositions-, Kassa- och Rostvexelrörelserna, har

icke någon ändring ifrågasatts eller af Utskottet ansetts erforderlig.

Af fjerde Artikeln, om Kärn- och Kreditivröreisen, afhandlar Afdelning

1 den del af utlåningsrörelsen, som i Räkenskapskontoret redovisas,

och hvilken hittills bestått i: utlåningar till Staten och allmänna inrättningar,

kreditiven till manufakturdiskonten och Jernkontoret samt låneoch

kreditivförsträckningar till filialbanker, och fortsatt utredning af numera

upphörda lånegrenar.

Då Utskottet här nedan, i fråga om kreditiven till manufakturdiskonten

och Jernkontoret, hemställer bland annat, att dessa kreditiv

må. förvandlas från särskilda förlag till vanliga kassakreditiv, ehuru med

i vissa delar från andra kassakreditiv skiljaktiga vilkor, samt i sådant

fall dessa kreditiv, likasom numera är förhållandet med Riksgälds-kontorets

kreditiv i Riksbanken, komma att tillhöra Diskontkontoret, föreslår

Utskottet nu, i afseende på § 39, en, under förutsättning af bifall

till nyss antydda förslag, nödig redaktionsändring, hvarigenom denna §

skulle komma att lyda sålunda:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Banko-TJtskottets Memorial N:o 8.

13

11:°.

Räkenskap skontorets rörelse omfattar, jemte annat, redovisning för:

A) Utlåningar till staten och allmänna inrättningar;

B) Försträckningar till filialbanker;

C) Fortsatt utredning af numera upphörda länegrenar.

I fråga om det, jemlikt 44 § af reglementet, till manufakturernas

och fabrikernas understöd anvisade kreditiv, som för innevarande år utgör

1,750,000 R:dr, hafva motioner blifvit väckta:

i Första Kammaren af Herr C. Rydqvist, N:o 43, om förstärkning af

kreditivet med 500,000 R:dr;

i Andra Kammaren af Herr O. Wijk, N:o 174, att kreditivets belopp

måtte för år 1871 bestämmas till 1,500,000 R:dr, att tillhandahållas på

hittills gällande vilkor.

Beträffande detta kreditivförlag bör Utskottet till en början erinra,

att sedan vid 1868 års riksdag beloppet nedsatts från 2,250,000

R:d_r, som kreditivet, från längre tid tillbaka beviljadt, alltsedan år 1860

utgjort, till 2,000,000 R:dr, så och efter det Banko-Utskottet vid sistlidne

riksdag, under uttalande af den åsigt, som af föregående Riksdag genom

den då beslutade nedsättningen gillats, att manufakturdiskontens kreditiv

i Riksbanken borde småningom indragas, föreslagit kreditivbeloppets

minskande för år 1870 med 250,000 R:dr, fastställde Riksdagen kreditivet

för nu löpande år till 1,750,000 R:dr.

Då . emellertid, efter hvad af Herr Ryd.qvists motion och det af

honom vid densammas hänvisande till Utskottet afgifna yttrande vill

synas, en motsatt åsigt emot den, som vid sednaste två riksdagar gjort

sig gällande, ännu torde hos en och annan finnas, anhåller Utskottet att

här få ur den vid sistlidne riksdag gjorda resumé af en år 1868 lemnad

utredning i ämnet upptaga hvad som kan anses nödigt till upplysning

för den, som icke varit i tillfälle att taga kännedom om saken.

Utskottet vill dock derförinnan uttryckligen förklara, att den indragning

af ifrågavarande, till fabriksnäringars understödjande afsedda

allmänna bidrag, som Utskottet, lika med föregående Riksdagars Bankoutskott,

anser böra ske, ingalunda kan hafva sin grund i någon liknöjdhet,

än mindre afvoghet mot dessa näringar, utan är föranledd å ena

sidan af hänsyn till hvad Utskottet anser nyttigt för de med Riksbanken

afsedda ändamål, samt å den andra af öfvertygelsen att, i den mån näringarne

må böra af'' Staten genom penningeförsträckningar underlättas,

detta lämpligare sker genom direkta anslag.

I den vid förra riksdagen gjorda framställning erinrar Utskottet

till en början, hurusom den vid 1868 års riksdag lemnade utredningen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

tydligen gåfve vid handen, att den då beslutade nedsättningen i beloppet

af ifrågavarande kreditiv vore att anse såsom början till en sådan

småningom skeende indragning deraf, som kunde verkställas utan svårare

rubbningar och olägenheter* för dem, hvilka genom detta kreditiv äro i

åtnjutande af låneförsträckning; och anför Utskottet derefter:

»Enligt de bestämmelser, hvilka uti reglementet för manufakturdiskontinrättningen

af den 8 Februari 1844 äro fastställda i afseende på

utlåningen, är lånerätten i manufakturdiskonten inskränkt till endast

vissa slags, i reglementet uppräknade fabriker och manufakturer, under

det andra industrigrenar icke ega undfå understöd, såvida icke Kongl.

Maj:t på särskild ansökan åt en eller annan fabrik beviljat rättighet dertill.

De låneberättigade inrättningarne äro indelade i tre särskilda

klasser med olika lånerätt, hvilken till beloppet bestämmes af Kommérs-kollegium

årligen med hänsyn å ena sidan till det tillverkningsvärde,

på grund af hvilket lånerätt sökes, och å andra sidan till

de för året till utlåning tillgängliga medel; varande i afseende på fördelningen

emellan de särskilda klasserna föreskrifvet, att andra klassen

undfår tre fjerdedelar och tredje klassen hälften af hvad som blifvit

bestämdt för första klassen».

»Eu särskild bestämmelse är likväl gällande för Eskilstuna fristads

manufakturister och förläggare, i det dessa ega belåningsrätt, de förre

för 333 procent af tillverkningsvärdet och de sednare för 40 procent af

förlagssumman.»

»Lånen beviljas på minst en, högst nio månader, men det har

sedan långt tillbaka varit sed att låntagare, som inom förfallotiden för

sitt lån inlemnat och fått godkänd ny förbindelse, tillåtits att utan förutgången

inbetalning öfverföra det gamla lånet på ny räkning; hvadan

lånen i sjelfva verket kunna blifva under längre tider stående.»

»Af manufakturdiskontens tillgångar, hvilka utgöras af dels kreditivet

i Riksbanken, dels eu egen fond, är eu särskild summa afsatt,

utaf hvilken Kongl. Maj:t beviljar s. k. förlagslån på särskilda vilkor,

hvilka gemenligen innehålla, att lånen få innehafvas mot 5 procents ränta

under de fyra första åren utan afbetalning å kapitalet samt under ytterligare

fyra år med afbetalning af en fjerdedel årligen; varande i afseende

på fonden för förlagslån genom Kongl. Bref af den 14 December 1866

bestämdt, att densamma, som förut utgjorde 750,000 R:dr, skall årligen

ökas med 50,000 R:dr, tilldess densamma uppnått en million R:dr».

»För år 1866 utgjorde det tillverkningsbelopp, för hvilket lånerätt

söktes, i runda tal, inom första klassen 20,685,000 R:dr, inom andra

s. 15 Kontrollera mot PDF

Banko- Utskottets Memorial N:o 8.

15

klassen 5,854,000 R:dr, och inom tredje klassen allenast 4 procent af

tillverkningsbeloppet».

»Sedan Utskottet i sitt ofvannämnda Betänkande redogjort för nu

i korthet antydda förhållanden samt meddelat detaljerad uppgift om

manufakturdiskontens ställning vid 1866 års utgång och om de utgifter,

hvilka af fondens medel vore att bestrida, lemnade Utskottet åtskilliga

upplysningar rörande dessa utgifter samt omförmälde dervid äfven det

anslag af 21,000 R:dr, hvilket från manufakturdiskonten utgår till Riksgälds-kontoret

såsom ersättning för en motsvarande summa, som Kontoret

årligen lemnar till Teknologiska Institutet; och erinrade Utskottet,

hurusom nämnda belopp i det närmaste motsvarade den behållning manufakturdiskonten

haft derigenom, att densamma i sin lånerörelse utlånat

kreditivet från Riksbanken till en procent högre ränta, än manufakturdiskonten

sjelf till Riksbanken erlade.»

»Den kännedom Utskottet inhemtat angående sättet för och omfånget

af manufakturdiskontens verksamhet, fann Utskottet ådagalägga:

att, ehuru densamma under förflutna tider, då lånetillfällena voro inskränkta

och fabriksväsendet hade mindre utsträckning, varit näringarne

till väsendtlig nytta, denna fond dock numera förlorat största delen af

sin betydelse, enär det understöd, som derifrån erhölles, vore mycket

ringa i förhållande till industriens nuvarande omfattning; att då reglementets

bestämmelser, dels om hvilka industrigrenar egde rätt att åtnjuta

understöd, dels om dessas klassfördelning, icke egnade och icke kunde

egna tillbörligt afseende på den större eller mindre betydenheten af de

särskilda industrigrenarne, bland hvilka många, som nu vore uteslutna

eller hade allenast en mindre lånerätt, vore af vida större vigt, än de

mera gynnade, detta innebure ett tillbakasättande af de förra; att detta

icke kunde afhjelpas genom en reorganisation af manufakturdiskonten,

emedan, om de nu uteslutna näringsgrenaime erhölle lånerätt, manufakturdiskontens

tillgångar i och med detsamma skulle blifva ännu otillräckligare,

än hittills, för det med inrättningen afsedda ändamål, och

emedan för öfrigt hvilken klassindelning som helst skulle föranleda samma

oriktighet, som nu eger rum, i den mån som nya fabriksgrenar uppstode,

eller de nuvarandes utsträckning och betydelse i förhållande till hvarandra

förändrades; samt slutligen att då den svårighet, som i hvarje

låneinrättning, hvilken utöfvar sin verksamhet inom ett mycket vidsträckt

område, måste förefinnas för bedömande af lånesökandens soliditet och

beskaffenheten af de säkerheter, som erbjudas, tilltoge i samma mån,

som flera lånetillfällen uppstoda, äfven denna omständighet borde tagas

i betraktande i fråga om manufakturdiskontens bibehållande för framtiden.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

»Utskottet ansåg det sålunda vara ådagalagdt, ej mindre att manufakturdiskonten

i dess nuvarande skick endast i allt för ringa mån

motsvarade det dermed afsedda ändamål, än äfven att denna inrättning

icke kunde genom en reorganisation göras ändamålsenlig, och fann det

fördenskull icke vara skäl att Riksbanken till densamma oförminskadt

öfverlemnade det betydliga belopp, som dittills varit dertill anvisadt.»

»Utskottet ansåg sig likväl icke kunna tillstyrka den åtgärd, som

då var föreslagen, att nemligen på en gång fråntaga manufakturdiskonten

hela det kreditiv, hon från Riksbanken åtnjöt. Ehuru jemförelsevis

obetydliga manufakturdiskontens utlåningstillgångar än voro i förhållande

till fabriks- och manufakturindustriens närvarande utsträckning

på det hela, skulle dock, om hela kreditivet på en gång indroges, många,

om icke de flesta af dem, som genom detta kreditiv voro i åtnjutande

af låneförsträckning, råka i en svårighet, hvilken under rådande ogynsamma

förhållanden blefve högst kännbar och måhända oöfvervinnerlig.»

»Hvad Eskilstuna fristads förläggare •och manufakturister vidkommer,

ansåg Utskottet de dem tillförsäkrade särskilda förmåner icke för

närvarande kunna återtagas; hvadan Utskottet, vid den successiva indragning

af kreditivet från Riksbanken, som Utskottet ville föreslå, förutsatte

att den deraf följande minskningen i manufakturdiskontlån tills vidare

icke komme att beröra Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister.»

»Utgående från den åsigt Utskottet uttalat, att manufakturdiskonten

icke mera uppfyllde eller kunde uppfylla sitt ändamål så, att detsamma

för en längre framtid borde fortfara, men att å andra sidan eu

brådstörtad förändring icke borde ske, fann Utskottet, som egde betrakta

frågan med afseende på det kreditiv manufakturdiskonten från Riksbanken

innehar, det klokast att detta kreditiv småningom indroges. Derigenom''

lemnades, utan någon häftig rubbning af enskildes affärsförhållanden,

åt dem, som i saken voro intresserade, en erinran om den förändring,

som vore att motse, och förbereddes tillika -ett lättare förverkligande

af den utaf föregående Riksdag uttryckta önskan om Kommerskollegii

upphörande.»

Slutligen och i anledning af gjorda anmärkningar derom att, i följd

af kreditivets indragning, den inkomstkälla för manufaktur-diskonten försvunne,

som förut användts för löner till vissa Kommers-kollegii tjensteman

vid nämnda diskontinrättning samt till pensioner åt den personal,

som varit anställd för inhemska fabrikaters stämpling, äfvensom derom,

att från manufaktur-diskonten utginge 21,000 R:dr årligen till Riksgäldskontor
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

17

kontoret såsom ersättning för det å Riks-staten numera öfverflyttade, tillförene

af berörde fonds vinstmedel omedelbart bestridda anslag till teknologiska

institutet, ådagalade Utskottet i förstberörde afseende hurusom

för de omförmälda utgifterna andra medel i mån af kreditivets indragning

icke behöfde anvisas, samt yttrade beträffande de omnämnde 21,000

R:dr, hurusom rättvist och billigt vore, att manufaktur-diskonten, i mån

af kreditivets förminskning, småningom befriades från denna utgift; en

åtgärd, om sättet för hvars verkställande det icke tillkommer Utskottet

att göra framställning, och på hvilken för öfrigt Riksdagens uppmärksamhet

blifvit fästad genom den af Herr C. Rydqvist i Första Kammaren

väckta motion N:o 44.

1 illförene var Riksbankens lånerörelse, i afseende på administrationen,

sönderdelad i . en mängd fonder och förlag. Vissa bland dessa sköttes

af den° afdelning i banken, som kallas Räkenskapskontoret och hvars

hufvudåliggande numera är att bokföra bankens tillgångar och skulder,

dess inkomster och utgifter samt dess så att säga egentligen finansiela

operationer och att uppgöra bokslutet; andra åter, tillhörande den egentliga

lånerörelsen, sköttes af förra diskontverket, motsvarande den afdelning,

som numera kallas diskontkontoret, och lånekontoren.

Räkenskapskontorets befattning med lånerörelsen har, efter hand

som bankens verksamhetssätt förändrats till hvad i allmänhet förstås med

bankrörelse, inskränkts, så att, efter det kreditivet till Riksgälds-kontoret

för några riksdagar sedan öfverflyttades till diskontkontoret, numera,

föi utom utredningen af upphörda lånegrenar, återstår endast kreditivförlagen

till manufaktur-diskonten, Jernkontoret och ännu qvarvarande

filialbanker.

Såsom Utskottet här nedan vidare omförmäler, har, i anledning af

en'' utaf Banko-fullmäktige gjord framställning, Utskottet beslutat föreslå

Riksdagen att öfverflytta det till Jernkontoret hittills anvisade kreditiv

med ett nedsatt belopp till utgående från diskontkontoret; hvadan, om

Riksdagen bifaller denna förändring, på Räkenskapskontoret komme att

qval sta. allenast kreditivet till manufaktur-diskonten samt försträckningarne

till filialbanker. Dessa sistnämnda, som äro beviljade för de särskilda

filialbankernas hela oktrojtider och till användningssättet äro olika

med öfriga kreditivförlag, torde det, åtminstone för närvarande, vara förenadt

med olägenheter att öfverflytta till diskontkontoret; men deremot

anser Utskottet detta nu kunna ske på en gång för kreditiven till manufakturdiskonten

och Jernkontoret, ehuru dessa, liksom kreditivet till

Riksgälds-kontoret,. fortfarande skulle, efter Utskottets förslag, bibehålla

vissa, från de vanliga kassakreditiven skiljaktiga, gynsammare vilkor.

Bih. Ull Biksd. Prof.. 1870. 6 Sami 1 Afd. 7 Raft. * 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Banko- Utskottets Memorial N:o 8.

Hvad kreditivet till manufaktur-diskonten beträffar, kan möjligen

invändas, att, då denna diskonts hela verksamhet består i utlåning, hvartill

äfven det ifrågavarande kreditivet användes, detsamma i följd häraf

måste behandlas såsom en stående föi’sträckning och icke kunde, såsom

vanliga kreditiv, Ömsom uttagas och insättas. Men härvid bör anmärkas,

dels att manufaktur-diskontens utlåningsreglemente medgifver låntagare

att, sedan hans lånesumma för året blifvit bestämd, på hvad tid af året,

han finner för sig tjenligast, uttaga densamma i större eller mindre poster,

dels att, efter hvad Riksbankens räkenskap öfver kreditivet utvisar,

ganska betydliga delar af detsamma innestå obegagnade, under det

ömsom insättningar och uttag under årets lopp förekommit äfven på detta

kreditiv.

I det nu anförda behagade Riksdagen finna de skäl, på hvilka Utskottet

hemställer:

12:o

att Herr Rydqvists motion N:o 43, om förhöjning af kreditivet

till manufaktur-diskonten, icke ,må bifallas;

13:o

att deremot berörda kreditiv må, i enlighet med Herr O. Wijks

förslag uti motion N:o 174, för är 1871 bestämmas till en million

femhundratusen Riksdaler;

samt att, i och för kreditivets öfverflyttning från Räkenskaps- till Diskontkontoret,

till utgående med vilkor och bestämmelser, hvilka Utskottet

längre ned föreslår,

14:o

nuvarande § 44 må ur reglementet uteslutas.

Ehuru Utskottet, med föranledande af den ordning, i hvilken reglementets

särskilda delar förekomma, först längre ned afgifver förslag

rörande de särskilda vilkor, som böra gälla för kreditivet till manufaktur-diskonten,

bör Utskottet likväl redan nu nämna, det Utskottet anser

utaf nuvarande bestämmelser böra bibehållas dels vilkoret att banken

skall för kreditivet ega säkerhet i manufaktur-diskontens alla fordringar

samt egna behållna tillgångar, dels det nu gällande förbehållet i afseende på

kreditivets uppsägning, nemligen att återbetalningen skall i sådant fall ske

s. 19 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

19

efter nio månaders förlopp och sedan derom sex veckor förut blifvit tillsagdt,

dels ock bestämmelsen om räntans beräknande till allenast 4 procent;

hvaremot Utskottet anser att, i stället för nuvarande förbehåll

att räntan skall betalas halfårsvis, densamma må för detta, liksom för

såväl Riksgälds-kontorets och Jernkontorets, som alla andra kassakreditiv,

få liqvideras för helt år i sender; och anser Utskottet för öfrigt att

ingen kreditivafgift för detta kreditiv hädanefter, lika litet som hittills,

bör erläggas.

Beträffande det kreditiv, som, jemlikt 45 § i Banko-reglementet,

utgår till Jernkontoret, har Herr C. O. Troilius i Första Kammaren, uti

motion N:o 33, föreslagit förhöjning af det för innevarande år bestämda

beloppet, 750,000 R:dr, till 900,000 R:dr, att begagnas mot 3 procents

ränta samt för öfrigt samma vilkor som tillförene.

Herr O. Wijk har deremot, uti motion N:o 175, Andra Kammaren,

hemställt att, för fortsatt tillämpning af det vid förra riksdagen

fattade beslut om successiv indragning af ifrågavarande kreditiv, hvilket

för innevarande år utgör 750,000 R:dr, detsamma må för år 1871 bestämmas

till 600,000 R:dr, att utgå på hittills gällande vilkor.

Härförutan hafva Fullmäktige, uti deras ofvan omförmälda memorial,

hemställt, att det ifrågavarande kreditivet, till ett belopp af 600,000

R:dr, måtte förvandlas från dess hittillsvarande förlagsnatur till vanligt

kassakreditiv och således öfverföras till Diskontkontoret, med bibehållande

likväl af räntan vid allenast 4 procent. Fullmäktige hafva härvid

yttrat, hurusom det reglemente för kreditivets begagnande, som vid kreditivets

första beviljande, år 1818, af Banko-fullmäktige fastställdes, numera

icke vore ändamålsenligt för jernindustriens befrämjande, hvaremot

Jernkontoret, som genom den betydliga tillökning dess egna fonder under

tidernas längd erhållit och genom den utstickning, kontoret dels

härmedelst och dels medelst en betydlig upplåning kunnat gifva åt sin

utlåningsrörelse, syntes vara i behof af ett vanligt kreditiv, för att vid

tider, då upplånade medel skola återbetalas, hafva tillgång dertill, utan

behof att hastigt indraga lån, äfvensom för att tillfälligtvis fruktbargöra

ingående medel, intilldess de kunna utlånas eller behöfvas för andra ändamål;

och hafva Fullmäktige derjemte ansett den föreslagna förändrade

formen vara för Riksbanken fördelaktigare.

Vid förra riksdagen yttrade Banko-Utskottet, utgående från den

åsigt att, om penningebidrag skulle af Staten till någon näringsgren försträckas,

detta lämpligast skedde genom direkta anslag, sig anse, att det

hittills från banken anvisade kreditivförlaget borde upphöra, ehuru,

liksom hvad angick kreditivet till manufakturdiskonten, endast efter

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Banko- Utskottets Memorial N:o 8.

hand; och Riksdagen godkände då denna åsigt genom kreditivets nedsättning

för år 1870 från 900,000 till 750,000 R:dr.

Vidhållande samma åsigt, hemställer Utskottet nu:

15:o

att Riksdagen, med afslag å Herr Troilii ofvan omförmälda

motion, ville besluta, att kreditiv till Jernkontoret må för år 1871

utgå med det af Herr Wijk i hans motion N:o 175 föreslagna

belopp af 600,000 R:clr;

hvarjemte Utskottet, i öfverensstämmelse med Banko-fullmäktiges förslag,

tillstyrker:

16:o

att detta kreditiv må öfverflyttas på Diskontkontoret och, i följd

deraf, § 45 i nu gällande reglemente utgå;

kommande Utskottet att här nedan på behöriga ställen föreslå de vilkor

och bestämmelser, som böra för kreditivet fastställas och i afseende på

hvilka Utskottet här nämner, att räntan föreslås oförändrad till 4 procent,

samt att kreditivafgift icke bör ifrågakomma.

Af de filialbanker, för hvilka, enligt mom. 2 litt. c af § 46, rättigheten

bibehållits att af teckningssumman erlägga allenast 25 procent

kontant, hafva filialbankerna i Borås, Hernösand och Uddevalla redan

upphört, och för filialbanken i Östersund tilländagår oktrojen i innevarande

April månad. Vid sådant förhållande hemställer Utskottet:

17:o

att, med uteslutande ur litt. c mom. 2 af § 46 utaf orden: »dock

med undantag hvad angår filialbankerna i Borås, Hernösand, Udydevalla

och Östersund, hvilkas delegare skola erlägga minst 25

procent i rikets gällande mynt», nämnde punkt, litt. c, må erhålla

följande lydelse:

»af teckningssumman erlägges minst hälften eller 50 procent i

rikets gällande mynt.»

För den del af teckning ssumman, som icke — —--(oför
ändradt).

Herr Hans Larsson har uti en inom Andra Kammaren väckt motion,

N:o 152, i sammanhang med yrkande om bankovinstens bibehål
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

21

laude för banken, föreslagit inrättande af en filialafdelning af Riksbanken

å ort, som Kongl. Maj:t kunde finna lämpligast; och Herr Per Benjaminsson

har, likaledes inom Andra Kammaren, i motion N:o 227, jemte

det han yrkat upphörande af alla enskilda banker med sedelutgifningsrätt,

föreslagit att, i stället för upphörd sådan, en låneafdelning af Riksbanken

måtte inrättas i hvarje län.

Som Banko-Utskottet begärt sammanträde med Lag-Utskottet för

behandling af frågor rörande enskilda bankerna, kommer särskildt utlåtande

öfver den del af sistberörde motion, som afser nyssnämnda banker,

att af det sammansatta Utfekottet afgifvas; och då motionären ifråsatt

inrättande i länen af nya afdelningar utaf Riksbanken endast i

stället för upphörd enskild bank, hvilken anordning motionären synes

hafva afsett att verkställas endast efter det beslut fattats om enskilda

bankernas upphörande, finner Utskottet det för närvarande icke vara anledning

gå i författning om inrättande af nya kontor utaf Riksbanken.

Hvad åter angår den förstnämnda motionen, har förutsättningen

för densamma förfallit genom Riksdagens beslut att till statsverket öfverlemna

största delen af bankovinsten.

Under dessa förhållanden, anser Utskottet sig böra hemställa:

18:o

ait nu ifrågavarande del af Herr Hans Larssons motion icke

må till någon åtgärd föranleda

äfvensom

19:o

att icke heller den nu förevarande delen af Herr Per Benjaminssons

motion må vinna bifall.

I början af detta Memorial har Utskottet, i fråga om föreslagna

förändringar af § 4, yttrat, hurusom Utskottet ansåge bestämmelserna

rörande indragning från utlåningsfonderna af obegagnade medel samt

meddelande tvärtom af försträckningar till dessa fonder lämpligast böra

inflyta i ett stadgande, som skulle motsvara nuvarande §§ 51 och 53,

af hvilka den förra handlar om den s. k. handels- och näringsdiskontfonden,

den sednare om fonden för utlåning med omsättningsrätt.

Utskottet hänvisar i detta afseende till nedanstående redaktionsförslag;

men då Utskottet, före framställandet af detta, har att yttra sig

öfver några rörande den s. k. allmänna diskontfonden afgifna motioner,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

anmärker Utskottet nu beträffande nyss omförmälda ämne, att de derutinnan

till införande på detta ställe föreslagna bestämmelserna äro

i sak alldeles lika med de hittills i § 4 befintliga.

Enligt 53 § äro för närvarande till utlåning med omsättning srätt

anvisade 9,600,000 R:dr, hvilket belopp alltsedan år 1863 bibehållits

oförändradt, oaktadt vid hvarje riksdag yrkanden framställts om dess

höjande.

Sådana yrkanden hafva äfven vid denna riksdag blifvit gjorda

i följande inom Andra Kammaren väckta motioner:

Herr Jöns Pehr sson har i motion N:o 36, bland annat, hvarom nu

ej är fråga, yrkat: »allmänna diskontens ökande till 15,000,000 R:dr, dertill

påräknas bankovinsten, skeende inbetalningar från filialbanker samt öfverförande

från handels- eller reservfonden, dock med rättighet för Fullmäktige

att till följd på tillgång och efter förfrågan i ena eller andra

fonden göra för banken fruktbärande de medel, som finnas, då det är

förenligt med bankens säkerhet, utan ett fastläsande i obligationer», samt

»att proportionerlig andel af det belopp, som allmänna diskonten ökas

med, tilldelas lånekontoren».

Herr J. W. Lundqvist har i motion N:o 43, bland annat, föreslagit:

»att af bankovinsten, manufaktur-, handels- och näringsdiskonten

samt af inbetalningar från filialbankers kreditiv med flera disponibla

medel anslås, till förhöjning af allmänna diskontfonden, 8,400,000 R:dr»;

samt »att nuvarande anslag till allmänna diskonten, 9,600,000 R:dr, jemväl

får bibehållas, och att således hela anslaget till allmänna diskonten

må af Riksbankens medel uppgå till 18,000,000 R:dr, att utlånas med

omsättningsrätt eller på de vilkor, som nu finnas stadgade, och att minst

hälften häraf afsättes för jordbrukets räkning.»

Herr H■ Schmidt har i motion N:o 123, med anledning deraf att

det nuvarande anslaget icke är tillräckligt att tillfredsställa alla ansökningar,

särskildt hvad angår lånekontoret i Göteborg, hvars fond för utlåning

med omsättningsrätt utgör 2,450,000 R:dr, hemställt att Riksbankens

fond för utlåning med omsättningsrätt åtminstone så mycket måtte

förstärkas, att det belopp af samma fond, som tilldelas Göteborgs lånekontor,

måtte blifva förhöjdt till tre millioner R:dr.

Herr Jonas Jonasso?i har, i motion N:o 197, yrkat »att två millioner

R:dr måtte från handels- och näringsdiskontfonden öfverflyttas på

allmänna diskontfonden, eller ock att Riksdagen i sin instruktion för

Banko-fullmäktige må medgifva dem rättighet att vid förefallande behof

dit öfverflytta den summa, som kan pröfvas lämplig och på denna fond

lättare göras räntebärande», än, efter hvad motionären i sin motive
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

23

ring anfört, skulle vara förhållandet i handels- och närings-diskontrörelsen.

.

Att å ena sidan vid hvarje riksdag yrkanden framställas om utvidgande

med betydliga summor utaf omsättnings-utlåningen, under det

a ^ andra sidan ett bestämdt motstånd häremot eger rum? antyder att

fråga är icke allenast om ett större eller mindre belopp, utan om en

grundsats i förvaltningen af Riksbanken.

Yrkandet på omsättnings-lånefondens ökande sker företrädesvis i

sammanhang med framställningar om en betryckt ställning, hvari de

mindre jordegarne och jordbrukarne befinna sig, särskilt med afseende

P.å utvägarne att erhålla lån på för dem lämpliga vilkor, och o-rundar

sig på den jemväl uttryckta åsigten, att det allmänna bör åt dessa näringsidkare

tillhandahålla sådana lånetillfällen.

Motvilligheten å andra sidan emot omsättningslånefondens ökande

beror åter, efter hvad Utskottet med säkerhet vågar antaga, icke på

underskattande af vigten för jordbrukets idkare i allmänhet eller för

de mindre bland dem särskilt att ega tillfälle till erhållande af ändamålsenliga

låneförlag, ej heller på obenägenhet att lemna medverkan

dertill från det allmännas sida, såvida sådant låter förena sig med andra,

lika vigtiga statsändamål samt är påkalladt af billighet eller af

omöjlighet för de enskilda att hvar för sig eller genom förenade ansträimrnngar

åstadkomma hvad som erfordras.

Då, såsom redan är sagdt, den förevarande frågan utan tvifvel sammanhänger

med vigtiga grundsatser och icke lärer kunna lösas med mindre,

än att dels densammas ställning till dessa grundsatser klart uppfattas,

dels de verkliga förhållandena framställas i sin sanna dager, finner

Utskottet sig, oaktadt frågan så ofta mer eller mindre utförligt afhandlats,

böra i korthet framställa några af de vigtigare synpunkterna

hvarur densamma bör betraktas.

En jemförelse mellan jordbruksidkarnes ställning nu i afseende

på lånetillfällen och samma ställning för 30 till 40 år sedan torde icke

vara utan intresse, ehuru naturligtvis vid bedömande af betydelsen utaf

de siffror, hvarpå^ en sådan jemförelse grundar sig, behörigt afseende

maste fastas på såväl olikheten i myntets förhållande till andra värden

som på den allmänna olikheten i värden öfverhufvud vid de särskilda

tidpunkterna in. m.

o i Om året 1832 tages till jemförelse, så befinnes, hvad först angår

sadana utlamngsfonder, som stodo ensamt jordbruksidkare till buds att

r c QA^nnÅ0!1, ?dli^slån då voro från Riksbanken utlemnade till belopp

åt 6,900.000 R:dr R:mt, hvartill, om man vill söka göra sig reda för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Banko-Utskottets Memorial Nio 8.

hela den summa, jordbrukare då innehade såsom lån mot inteckning i

landtfastigheter, bör läggas hvad som kunde vara upplånadt från enskilda

kapitalegare, allmänna kassor och dylikt, men hvilket icke lärer kunna

ens approximativt uppgifvas hvarken för den ena eller den andra tidpunkten.

Genom hypotheksföreningarne, som då ännu icke uppkommit, hafva

deremot jordbruksidkare för närvarande intecknade amorteringslån till

ett belopp, som Utskottet väl endast kan på ett ungefär uppgifva, men

som kan antagas till minst 140 millioner R:dr.

Härtill kan ytterligare läggas det belopp af öfver 5 millioner, som

ännu utestår i de tillförene från Riksbanken utlemnade amorteringslån

mot inteckning i landtfastigheter.

År 1832 utgjorde Riksbankens förlag till utlåning med omsättningsrätt

12 millioner R:dr, deraf, enligt ofhciela uppgifter, innehades utaf

jordbrukare i rundt tal 3,500,000 R:dr.

Då för tiden var den s. k. handels- och näringsdiskontfonden helt

obetydlig och icke tillgänglig för jordbrukare. Vid 1869 års slut deremot

innehade idkare af denna näring från sistnämnde fond ett betydligt

belopp, som med temlig säkerhet kan beräknas till 5 å 6 millioner,

samt från omsättningslånefonden ett belopp, som kan beräknas till omkring

tvåtredjedelar af hela fonden, eller omkring 6,500,000 R:dr; hvadan

alltså hela den af jordbrukare innehafvande delen utaf bankens utlåningsfonder

sannolikt utgör 12 till 13 millioner R:dr.

Äfven om hänsyn täges till den inträffade minskningen af penningevärdet

i förhållande till varu- och arbetspris, hvilken dock i detta fall

till en del motsvaras af det naturligtvis i samma förhållande ökade penningevärdet

å jordbrukets produkter, samt till de i följd al jordbrukets

utveckling högst betydligt ökade behofven af förlagskapital, lärer det

likväl svårligen kunna med fog påstås, att jordbruksnäringens idkare

skulle vara i saknad af låpetillfällen, synnerligast sedan numera hypoteksinrättningarne

åter blifvit i stånd att utgifva amorteringslån, och då

ej mindre sparbankerna lemna betydliga lånetillfällen för jordbrukare,

än äfven de enskilda bankinrättningarne förse dessa näringsidkare

med lån, icke allenast, såsom med orätt påstås, på 6 månader

eller mindre, utan, hvad de flesta banker beträffar, med återbetalning

delvis. Den 31 December 1869 voro från de enskilda sedelutgifvande

bankerna utestående län mot pant af inteckning i fast egendom

för 11,252,000 R:dr.

En omständighet, som icke kärr annat än väcka obenägenhet mot

omsättningsutlåningen, såsom denna nu är beskaffad, ligger deruti att

med

s. 25 Kontrollera mot PDF

Banko-tJtskoUets Memorial N:o 8.

25

med få undantag densamma sker helt och hållet mot borgen. Om än

styrelserna för diskont- och lånekontoren lyckats sköta utlåningen så,

att Riksbanken sjelf derpå gjort jemförelsevis obetydliga förluster, lärer

detsamma icke kunna sägas om dem, som iklädt sig ansvarighet för

eller deltagit''i dylika lån, hvarom nästan eu hvar i sin krets torde ega

erfarenhet; och det synes derföre vara med skäl, som mången, hvilken

önskar att omsättnings- eller andra längre lån må finnas att erhålla, såsom

vilkor uppställer att det gängse borgensväsendet må varda inskränkt

från regel till undantag.

Onekligt är, att jordbrukaren, hvars produkter fordra ett helt år

för att frambringas och afyttras, behöfver försträckningar på längre tider,

och att det för honom ännu mer, än för de flesta andra slags näringsidkare,

är eu stor fördel att kunna få småningom samt delvis verkställa

återbetalningen. Men för den, som lemnar sådana försträckningar, är

deremot hans kapital bundet, så att han är urståndsatt att, vid behof,

inom kort tid återfå detsamma. Hvad beträffar banker i allmänhet,

och särskildt hvad beträffar Riksbanken, på hvilken landets hela penningeväsende,

såsom nu, ytterst hvilar, är denna omständighet af den

aldra största vigt.

Utskottet borde knappast behöfva ens erinra om detta, som så

ofta blifvit framhållet, men då det vill synas, som skulle sanningen deraf

icke ännu hafva lyckats vinna erkännande, utbeder sig Utskottet att

få fästa uppmärksamhet härpå.

Yexlingarne i Riksbankens vid anfordran betalbara förbindelser

äro naturligtvis högst betydliga, äfven inom ganska korta tidrymder.

Sålunda har, hvad ensamt beloppet af utgifna sedlar beträffar, det inträffat

att inom förloppet af fyra månader nära 3! millioner i sedlar ingått

och i stället reel valuta måst utgifvas till motsvarande belopp;

sådana förhållanden inträffa företrädesvis när allmänna rubbningar eller

svårigheter ega rum och då det alltså faller sig aldra olägligast för låntagare

att se sina vanliga försträckningar minskade eller alldeles upphöra.

Så, som omsättningslånefonden nu, i enlighet med gällande bestämmelser

och häfdvunnen sed, administreras, då lånen från denna fond

draga en ränta, som vanligtvis är lägre än den eljest gällande, då fonden

är fördelad i små lån till personer, som just hafva största svårighet

att skaffa penningar från annat håll, och då för öfrigt endast jemförelsevis

mindre summor i sender förfalla, är det ovedersägligt, att

om största, eller en betydlig del af Riksbankens kapital skulle i en sådan

utlåning nedläggas, banken finge den största svårighet, eller törBih.

till Biksd. Prot. 1870. 6 Sami. 1 Afd. 7 Raft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

hända någon gång blefve alldeles ur stånd att inlösa sina sedlar vid anfordran

och honorera öfriga förbindelser, enär en indragning på denna

utlåning knappast läte sig till någon betydlig del verkställa och dessutom

fordrade lång tid; och Utskottet behöfver ej ens antyda hvilka

följderna skulle blifva af en yppad oförmåga hos banken att vederbörligen

inlösa sina sedlar. Lika ovedersägligt är, att nu omförmälda fara

förefinnes äfven under lugna tider, mer eller mindre, allt i förhållande

till den del af tillgångarne, som är för längre tider undandragen möjligheten

att inom erforderlig kort tid kunna disponeras.

I samma mån måste äfven ovilkorligen Riksbankens förmåga att

såsom ledande hufvudbank inverka på den störa industrieni och handeln

försvagas, och denna bank nödgas åt andra bankinrättningar afstå det

honom eljest tillkommande inflytande.

Det är, efter Utskottets öfvertygelse, omöjligt att organisera Riksbanken

på ett sådant sätt, att han både kan uppfylla sin första bestämmelse

att upprätthålla stadga i penningeväsendet, och derjemte ej mindre

tillfredsställa deras önskningar, hvilka yrka omsättnings-utlåningens utsträckande

så långt som möjligt, än äfven, efter hvad man tillika eftersträfvar,

uttränga och ersätta nuvarande enskilda banker eller åtminstone

vissa bland dem. Det blifver derföre nödvändigt att besluta sig för

fullföljande af antingen det ena eller det andra målet såsom hufvudsak,

såvida man icke vill se Riksbanken, genom vacklande och ombytliga grundsatser

i dess förvaltning, förlora i styrka och verksamhetsförmåga samt

derigenom endast ofullständigt åstadkomma den nytta för landet, som

han med sitt stora kapital eljest kunde.

Utskottet har redan antydt att Utskottet, med afseende på våra

näringsförhållanden och särskildt jordbruket, anser det vara af stor vigt

att tillfällen till lån på någorlunda lång tid och på återbetalning delvis

må finnas, och Utskottet tror sålunda indragning af Riksbankens omsättnings-lånefond

icke för den närmaste framtiden kunna ifrågasättas. Utskottet

föreställer sig ock att, om äfven denna utlåning, såsom redan är

sagdt, icke väl öfverensstämmer med andra genom Riksbanken afsedda

ändamål, denna banks kapital, i förhållande till landets rörelse i det hela, är

så starkt, att en del deraf kan, såsom nu, åtminstone under vanliga tider, låta

sig på ifrågavarande sätt användas. Utskottet är deremot öfvgtygadt att

denna del icke kan tilltagas så, att densamma på långt när motsvarar önskningarne

eller ens de verkliga och berättigade behofven, och det är fördenskull

en tillfredsställelse att erfara hurusom bemödanden synas med fram-

gång göras att genom enskildas förenade krafter åstadkomma sådana kreditinrättningar

för jordbruket, som lämpa sig för dettas behof, hvilket van
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

27

liga bankinrättningar, till följd af deras natur, endast i ringa mån kunna.

Ehuru det ännu, innan dylika inrättningar kommit till stånd, är för tidigt

att taga i betraktande huruvida och på hvad sätt det möjligen kunde

finnas Renligt att befordra nämnda inrättningars verksamhet förmedelst

öfverflyttande på dem af bestyren med den omsättnings-utlåning, som

nu af Riksbanken sjelf bedrifves, har Utskottet likväl, med anledning af

hvad inom detsamma under öfverläggningarne i hithörande frågor förekommit,

ansett sig böra till framtida öfvervägande antyda denna fråga.

Ehuru Utskottet, för undvikande af alltför mycken vidlyftighet,

lemnar åsido åtskilliga i de framställda motionerna förekommande, i

större eller mindre mån oriktiga föreställningssätt och uppgifter, bör

Utskotta likväl, i anledning af den på sednare tider ganska ofta gjorda

uppgiften, att en stor del af de medel, som äro afsedda för den s. k.

handels- och näringsdiskont-utlåningen, skulle sakna användning, anmärka

att, om äfven i anseende till god penningetillgång och minskade

lånebehof, diskont- och lånekontorens kassor tidtals varit större, än behöfligt,

detta dock endast varit ett undantagsförhållande, som stundom

inträffar för hvarje bank, äfvensom att det förhållandet, att en betydlig

del af Riksbankens sedelutgifningsrätt hålles obegagnad, torde bero icke

af omöjlighet att finna låntagare, utan derpå, att Riksbankens vid anfordran

betalbara förbindelser anses icke kunna i proportion till dess metalliska

kassa för vidt utsträckas.

Af hvad Utskottet nu anfört, torde Riksdagen finna anledrpngarne

hvarföre Utskottet icke kan tillstyrka de betydliga förhöjningar i omsättningslånefonden,

som af Herrar Jöns Pehrsson, Lundqvist och Jonas Jonasson

yrkats; men då en förhöjning till jemnad summa af tio millioner

synts Utskottet icke vara af stor betydelse, och, i anledning af Herr

Schmidts framställning, någon tillökning af förlaget till Göteborgs lånekontor

synts böra beviljas, har Utskottet beslutat tillstyrka höjande af

ifrågavarande fond från 9,600,000 till 10 millioner Riksdaler.

Då Utskottet nu går att afgifva förslag till de stadgande!!, som

skola träda i stället för nuvarande §§ 51 och 53, bör Utskottet .slutligen

nämna, att anledningen, hvarföre nämnda två paragrafer sammanförts

till en, ligger uti den nya föreskrift, som, i enlighet med hvad

ofvan vid reglementets § 4 är yttradt, ansetts här böra införas rörande

berättigandet för Fullmäktige att från låneförlagen indraga oanvända

medel och att tvärtom till dessa förlag anordna förstärkningar, och hvilket

berättigande, bestämdt och närmare begränsadt genom öfriga reglementsstadganden,

angår såväl handels- och näringsdiskontfonden, som

omsättningslånefon den.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

Utskottet föreslår:

20:o

att i stället för nuvarande §§ Öl och 53 i reglementet må införas

följande stadgande:

Mom. 1. De medel, som kunna och höra af ses för lånerörelsen,

fördelas mellan en handels- och näringsdiskontfond samt en

fond för utlåning med omsättningsrätt.

Till fonden för utlåning med omsättningsrätt anvisas ett förlag

af tio millioner Riksdaler.

Till förlag för handels- och näringsdiskontf''onden, hvarmed de

i nästföregående § under litt. A, B, C och I) angifna rörelsegrenar

bedrifvas, användas öfriga medel, som kunna för lånerörelsen

afses; egande Fullmäktige att när, i följd af tillämpning utaf de

i (27) § gifna föreskrifter eller eljest, någon del vare sig af handelsoch

näringsdiskontfonden eller fonden för utlåning med omsättningsrätt

är obegagnad, om de finna sådant ändamålsenligt, från låneförlaget

indraga de oanvända medlen, hvilka dock, när de åter kunna i

lånerörelsen användas och bankens säkerhet det medgifver, böra återföras

till den utlåningsfond, hvarifrån de indragits; likasom Fullmäktige

jemväl ega att, när allmänna rörelsen sådant kräfver och bankens

säkerhet det medgifver, förstärka förlaget tiU handels- och näringsdiskontrörelsen.

Mom. 2. Fördelningen emellan diskont- och lånekontoren af såväl

handels- och näringsdiskontfondens rörelsemedel, som den till utlåning

med omsättningsrätt anvisade fond ankommer på Fullmäktige; börande

likväl såsom grund för fördelningen af fonden för utlåning med omsättningsrätt

iakttagas, att

åt diskontkontoret i Stockholm tillhandahållas . . 5,900,000,

» lånekontoret i Göteborg......... 2,600,000,

» lånekontoret i Malmö.......... 1,330,000,

» lånekontoret i Wisby ........... 170,000,

Mom. 3 oförändradt lika med mom. 2 i nuvarande § Öl.

och anser Utskottet

21:o

Herrar Jöns Pehr ssons, J. W. Lundqvists, H. Schmidts samt Jonas

Jonassons motioner i nu omförmälda delar härmed vara besvarade.

s. 29 Kontrollera mot PDF

B anka-Utskottets Memorial N:o 8.

29

Under förutsättning af bifall till hvad beträffande § 4 och i sammanhang

dermed stående stadganden är föreslaget, bör ur nuvarande §

52 uteslutas de der förekommande orden »från bankens reservfond»; i

anseende hvartill Utskottet, med bibehållande af §:n oförändrad i öfrigt,

hemställer,

22:o

att densamma må erhålla följande lydelse:

»Vid användandet af de på upp- och afskrifnings- samt depositräkning

influtna medel iakttages, att deraf i kassa eller på

räkning bihehålles det belopp, som för skeende uttag må anses

erforderligt, och att, om vid något tillfälle uttagningarne skulle

öfverstiga nyssberörda belopp, vederbörande diskont- eller lånekontor

må för det bristande beloppet undfå förstärkning, hvilken

dock sä fort sig göra låter återbetalas genom innehållning af de i

diskonterings-, utlånings- och kreditivröreisen inflytande medel.»

Uti § 54 äro bestämmelser meddelade angående utlåningsräntan,

och innehåller mom. 1 att räntan vid diskontering och utlåning från

handels- och näringsdiskontfonden får af Fullmäktige bestämmas, allenast

att densamma skall vara lika vid samtliga diskont- och lånekontoren.

I detta stadgande föreslår Utskottet icke någon förändring, liksom

Utskottet icke heller ifrågasätter ändring af innehållet i mom. 2, hvarigenom

räntan för omsättningslån är fastställd till 5 procent.

Deremot vill Utskottet föreslå ändring uti den nu i mom. 3 intagna

bestämmelsen om räntans afdragande i förskott; anseende Utskottet

detta böra ega rum endast beträffande omsättningslån, men icke

vid utlåningen från handels- och näringsdiskontfonden. Då nemligen

det är åt Fullmäktige öfverlåtet att höja och sänka räntan vid denna

utlåningsrörelse, är det icke behöfligt att tillika bibehålla en sådan undantagsbestämmelse,

som den ifrågavarande, hvilken i sjelfva verket innefattar

en indirekt förhöjning af räntefoten, samt dessutom ej mindre

strider emot det rätta begreppet om ränta, att hufvudsakligen vara legan

för bruket af en annans kapital, än åstadkommer sammanblandning

af begreppet om lån och vexeldiskontering. Hvad deremot angår omsättningslånen,

kan räntans afdragande i förskott hafva skäl för sig derutinnan,

att för dessa lån räntan är fixerad lägre än den här i landet i

allmänhet gällande räntefoten och att dessa lån äfven genom den mera

utsträckta återbetalningstiden äro fördelaktigare, än andra.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Banko-XJtskottets Memorial N:o 8.

Utskottet behöfver knappast erinra, att det nyss anförda icke kan

hafva afseende på diskonteringen af vexlar, enär denna är af en med

utlåning fullkomligt olika natur, i ty att vexeldiskonteringen utgör ett

köp, vid hvilket diskontot måste genast afdragas, emedan vexelns försäljare

i regeln är en annan än den, af hvilken den slutliga betalningen

skall uttagas.

Då således det hittills i afseende på Riksbankens utlåning stadgade

undantag från hvad som i allmänhet gäller rörande räntas betalande

skulle, efter Utskottets förslag, bortfalla, utom för oinsättningsutlåningen

och alltså undantaget hädanefter komma att afse endast denna,

kan mom. 3 alldeles utgå, och de nödiga bestämmelserna sammanföras i

ett moment.

Utskottet hemställer fördenskull,

23:o

att, i stället för . nu varande mom. 2 och 3 af 54 §, md antagas

följande stadgande:

»Vid utlåning från allmänna diskontfonden utgör räntan fem

procent och afdrages i förskott.

Vid utlåning från handels- och näringsdiskontfonden erlägges räntan

först vid lånets inbetalning».

Då Utskottet dels, enligt hvad ofvan är förmäldt, föreslagit att

kreditiven till Kommers-kollegium för manufakturdiskonten samt till Jernkontoret

skola från kreditivförlag förändras till kassakreditiv och öfverföras

till diskontkontoret, dels här nedan föreslår att kreditiv må kunna

tilldelas åt så kallade folkbanker, böra i 54 § mom. 4, som angår kreditivräntan,

behöriga bestämmelser införas rörande den kreditivränta, dessa

inrättningar skola erlägga.

I detta afseende åberopar Utskottet hvad redan är anfördt beträffande

manufakturdiskontens och Jernkontorets kreditiv, och får, hvad

de s. k. folkbankerna beträffar, fästa uppmärksamhet derpå att, då skälet

till medgifvande af kreditivrätt för sådana ligger uti öfverensstämmelsen

mellan deras och sparbankernas syftemål, desamma synas böra

åtnjuta enahanda förmåner, som de sistnämnda, och således icke påföras

hvarken högre ränta än 4 procent, eller kreditivafgift.

Under förutsättning att Riksdagen öfverhufvud godkänner förslagen

rörande kreditiven till manufakturdiskonten och Jernkontoret samt

medgifvandet af kreditivrätt åt s. k. folkbanker, hemställer Utskottet alltså

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

Bl

24:o

att motsvarigheten till mom. 4 af § 54 må erhålla följande

lydelse:

»För de summor, som lyftas eller insättas å kassakreditiv, beräknas

å kreditiven till Riksgälds-kontoret, manufaktur-diskonten och

Jernkontoret samt till sparbanker och s. k. folkbanker fyra procent.

Räntan å öfriga kreditiv ega Fullmäktige att, med afseende å penning

eställningen, bestämma.»

Uti 64 § mom. 6 är beträffande lån med omsättningsrätt stadgadt,

att, om betalning eller omsättning af lån uteblifver under en månad efter

förfallodagen, styrelsen skall utan uppehåll låta utsöka beloppet. Detta

stadgande, som måbända egentligen bolde afse vederbörande styrelses

tillförbindande att icke längre än högst en månad efter förfallodagen

dröja med åtgärd för indrifvande af obetalda lån, har faktiskt blifvit

tydt såsom ett medgifvande för låntagare att uppskjuta betalningen af

sin skuld, en tydning, som är så vedertagen och, efter hvad kändt är,

så allmänt begagnas, att brist på punktlighet och noggranhet i liqvider

nästan blifvit en vana.

Utskottet har ansett det icke höra dröjas längre med att söka undanrödja

ett dylikt missbruk, som sträckt sina verkningar långt utom

sferen för Riksbankens omsättningslån; och föreslår fördenskull här nedan

på behörigt ställe uteslutande af det nyss anförda stadgandet.

Men då i ett visst sammanhang dermed står bestämmelsen i mom.

5 af § 54 om beräknande af en högre ränta, än eljest åtminstone i vissa

fall erlägges, endast i händelse lån icke inbetalas inom 14 dagar efter

förfallodagen, har Utskottet redan här måst fästa uppmärksamheten på

det ofvan omförmälda stadgandet, då Utskottet i sammanhang dermed

ansett § 54 mom. 5 böra förändras så, att den i momentet bestämda

ränteberäkning skall genast vidtaga, så framt lån icke betalas å förfallodagen,

i stället för, såsom nu, först i händelse betalningen uteblifvit 14

dagar.

För närvarande äro alla innehafvare af kassakreditiv hos Riksbanken,

med undantag allenast af Riksgälds-kontoret, förpligtade att vid den

i kreditivkontraktet bestämda kreditivtidens utgång till fullo inbetala hvad

å kreditivet är lyftadt, äfven om de erhållit nytt kreditiv, att begynna

omedelbart efter det förras slut. För Riksbanken innebär detta icke någon

fördel, enär kreditivinnehafvaren kan dröja intill sista dagen af kreditivtiden

med inbetalning af sin skuld och åter uttaga samma belopp

redan påföljande dag. För kreditivinnehafvaren åter kan denna inbetal
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

ningsskyldighet förorsaka en ganska dryg kostnad, då han, allenast för

att på några dagar fylla sitt kreditiv, nödgas på annat håll upplåna penningar,

för hvilka han väl i de flesta fall får betala särskild provision.

Utskottet anser för sin del, att kreditivinnehafvare, som erhållit

nytt kreditiv, att begagnas omedelbart efter det förras slut, bör tillåtas

öfverföra å det äldre kreditivet befintlig skuld till det nya kreditivet,

utan någon särskild afgift, och föreslår nedan under § 63 införande af

bestämmelse härom. Men Utskottet har redan här måst omförmäla äfven

detta ämne, af den anledning att, om nu nämnda hemställan bifalles,

ännu en redaktionsförändring blifver nödig uti mom. 5 af § 54,

hvari bland annat äfven stadgas om den ränta, som skall beräknas å kreditiv,

som icke vid kreditivtidens utgång betalas.

Under förutsättning att Riksdagen godkänner Utskottets åsigter i

nu nämnda afseende!), föreslår Utskottet

25:o

att motsvarigheten till mom. 5 i § 54 må få följande lydelse:

»För lån, som ej sednast å förfallodagen, antingen till fullo inbetalas,

eller liqvideras genom omsättning, der sådan får ega rum,

samt för de kassakreditiv, som icke betalas i enlighet med gällande

kontrakt, beräknas från förfallodagen sex procents ränta, der ej

högre ränta är för för sträckning en betingad, i hvilket fall denna

utgår intill dess betalning sker.»

Under åberopande af hvad Utskottet redan anfört i fråga om kreditivet

till manufakturdiskonten och med hänvisande till hvad § 44 innehåller

i afseende på nu gällande vilkor för detta kreditiv, föreslår

Utskottet

26:o

att om detta kreditiv må, näst efter nuvarande § 62 rörande

Riksgälds-kontorets kreditiv, införas ett stadgande, så lydande:

»Till manufakturernas och fabrikernas understöd eger Kongl.

Kommers-kollegium att under år 1871 hos Riksbanken begagna kassakreditiv

å en million femhundratusende Riksdaler, emot den ränta,

som ofvan i § är bestämd samt under följande vilkor i öfrigt:

l:o) att Riksbanken för kreditivet eger säkerhet i manufakturdiskontens

alla fordringar samt egna behållna tillgångar;

2:o) att i händelse Fullmäktige, med afseende å Riksbankens

ställning, finna sig nödsakade att kreditivet eller någon del deraf

uppsäga,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Banko- Utskottets Memorial N:o 8.

33

uppsåga, Kongl. Kommers-kollegium då skall, efter nio månaders

förlopp och sedan derom sex veckor förut blifvit tillsagdt, till Riksbanken

återbetala hvad som af det uttagna beloppet är uppsagdt;

3:o) att särskild kreditiv-afgift icke erlägges; samt

4:o) att om vid kreditivårets slut nytt kreditiv blifvit för det nästföljande

året beviljadt, den å kreditivet vid förstnämnda års slut tilläfventyrs

befintliga skuld må, i mån samma skuld icke öfverstiger det nya

kreditivets belopp, på detta öfverföras utan särskild afgift.

I öfrigt gälla för detta kreditiv enahanda bestämmelser, som i nedanstående

§ (63) äro för andra kreditiv gifna.

Beträffande kreditivet till Jernkontoret, i afseende på hvilket Utskottet

ofvan yttrat sig, hemställer Utskottet,

27:o.

att näst efter det stadgande, som rör er kreditivet till manufakturdiskonten,

må i särskild. § införas följande:

»För Jernkontoret eg a dess Fullmäktige att under dr 187! hos

Riksbanken begagna ett kassakreditiv ä sexhundratusende Riksdaler,

emot den ränta, som ofvan i § är bestämd, samt under vilkor i öfrigt:

l:o) att Jernkontorets Fullmäktige å kontorets vägnar för kreditivet

till Riksbanken afgifva förbindelse, som af Banko-fullmäktige godkännes;

2:o) att särskild kreditivafgift icke erlägges; samt

3:o) att om vid kreditivårets slut nytt kreditiv blifvit för det nästföljande

året beviljadt, den å kreditivet vid förstnämnda års slut tilläfventyrs

befintliga skuld må, i mån samma skuld icke öfverstiger det nya

kreditivets belopp, på detta öfverföras utan särskild afgift.

I öfrigt gälla för detta kreditiv enahanda bestämmelser, som i nedanstående

§ (63) äro för andra kreditiv gifna.>

i

Uti motion N:o 84, Andra Kammaren, har Herr A. Gumatliusunder

förmälan hurusom så kallade folkbanker, hvilka afsågo dels att

såsom sparbanker uppsamla och fruktbargöra smärre besparingar, dels

ock att bereda tillfälle åt smärre näringsidkare och arbetare i allmänhet,

men företrädesvis åt delegare i dessa inrättningar, till erhållande

af lån, under de sednare åren börjat här i landet inrättas, men, till följd

af nuvarande stadgande i 63 § af Banko-reglementet vore uteslutna från

erhållande i Riksbanken af kassakreditiv, hemställt att, då dessa inrättningar,

om ock afsedda till vinst för sina deRgare, likväl hade ett

Bill. till Riksd. Prot. 1870. 6 Samt. 1 Afä. 7 Raft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

likartad välgörande syftemål, som sparbankerna, kreditivrätt i Riksbanken

måtte beviljas dem på enahanda vilkor, som för sparbankerna äro

gällande; och har motionären i sådant afseende föreslagit förändrad lydelse

för § 63 i reglementet.

Utskottet, som fedan i fråga om § 54 tillkännagifvit sin åsigt att

den begärda förmånen bör lemnas de ifrågavarande inräftningarne, har

dock funnit en viss svårighet att särskilja detta slags inrättningar från

egentliga bankinrättningar, med hvilka de, förutom den i flera afseenden

mindre lämpliga benämningen af bank, hafva åtskilligt i verksamhetssättet

likartadt; och Utskottet har härutinnan icke funnit sig tillfredsstäldt

af motionärens försök att göra en gränsbestämning mellan

folkbanker samt egentliga banker, genom rörelsens större eller mindre

omfattning. Utskottet har till uttryckande af en sådan begränsning icke

funnit någon annan, bättre utväg, än genom hänvisning till den särskilda

lagstiftning, på hvilken de egentliga bankinrättningarne äro grundade,

och hvarigenom en bestämd åtskilnad, åtminstone i sättet för de särskilda

inrättningarnes konstituerande, uttryckes, enär för folkbanker, lika

litet som för sparbanker, någon special-lagstiftning här i landet finnes.

För öfrigt och då skälet till beviljande åt ifrågavarande inrättningar

af vissa undantagsförrnåner naturligtvis ligger i deras goda ändamål,

men Utskottet anser ett af de förnämsta vilkoren för dettas förverkligande

samt öfverhufvud för inrättningarnes soliditet vara, att desamma

äro grundade på solidarisk ansvarighet mellan delegarne, har

Utskottet ansett detta böra utgöra ett vilkor för erhållande af kreditiv

i Riksbanken.

Herr Gustaf Jonsson har i motion N:o 97, Andra Kammaren, fram"ställt

ett förslag, som på en gång synes afse att angifva grunddragen

för inrättande af särskilda låneinrättningar för jordbrukare och yrkar

rättighet för sådana inrättningar att i Riksbanken begagna kreditiv till

ett i förhållande till deras grundkapital stående belopp.

Herr C. F. Appeltoft har, uti motion N:o 109, Andra Kammaren,

väckt förslag likaledes om kreditivrättighet hos Riksbanken åt hvarje så

kalladt inteckningsgarantibolag för jordbruksfastighet, som uppfyllde

vissa af motionären uppgifna vilkor.

Utskottet torde kunna fritaga sig från närmare granskning af nu

anförda tvänne förslag, liksom öfverhufvud från undersökning om och

under hvilka vilkor jordbruksbanker och landtfastighets-garantibolag må

kunna påräkna kreditiv i Riksbanken, enär Utskottet anser att dylika

inrättningar först böra verkligen komma till stånd, innan Riksdagen iBanko
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

35

reglementet intager bestämmelse om särskild rättighet för dem till kreditivs

begagnande.

Af denna sistnämnda anledning hemställer Utskottet

28:o.

att Herr Gustaf Jonssons förevarande motion icke må till någon

åtgärd föranleda,

och

29:o.

att icke heller Herr C. F. Appeltofjts nu omförmälda motion må

bifallas.

Utskottet har redan vid § 54 mom. 5 anfört de skäl, på hvilka

Utskottet anser det böra medgifvas de kreditivtagare, hvilka vid utgången

af en kreditivtid fått sig beviljadt nytt kreditiv, att omedelbart

derefter vidtaga, att till det nya kreditivet, utan särskild afgift derför,

öfverföra å det gamla kreditivet varande kapitalskuld; och är bestämmelse

härutinnan införd i ett särskilt moment uti det förslag till lydelse

af motsvarigheten till nuvarande § 63, som Utskottet nu går att

framställa.

Med iakttagande af de förändringar och tillägg, för hvilka Utskottet

ofvan redogjort, föreslår Utskottet

30:o.

att motsvarigheten till § 6 3 i nu gällande reglemente må erhålla

följande lydelse:

»Mom. 1. Kassakreditiv får beviljas:

a) åt sparbanker, som äro försedda med stadgar, stadfästade af vederbörlig

myndighet;

b) åt sådana, för fruktbargörande af smärre kapitalbesparingar samt

lånerörelses bedrifvande afsedda, så kallade folkbanker, hvilkas, af vederbörlig

myndighet stadfästade, stadgar icke äro grundade hvarken på

Kongl. Förordningen af den 6 Oktober 1848 angående aktiebolag, eller

på Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864, angående enskilda banker med

rätt att utgifva egna banksedlar;

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

c) åt andra bolag, än de nu nämnda, med undantag af sådana, som

drifva bankrörelse med eller utan rätt att utgifva egna banksedlar;

d) åt enskilda personer.

Kreditiv beviljas på högst ett år i sender; och skall för kreditivet

ställas sådan säkerhet, som af vederbörande styrelse godkännes.

Mom. 2. Inträdesafgift, beräknad i viss procent af kreditivsumman,

bestämmes af Fullmäktige. Sparbanker och folkbanker vare från

sådan afgift befriade.

Mom. 3 (oförändradt). Kreditiv meddelas icke någon enskild person

till högre summa än 30,000 Riksdaler, eller ä lägre belopp än

500 Riksdaler; börande i öfrigt kreditivbeloppet lämpas efter beskaffenheten

och omfånget af den rörelse, kreditiv sökanden bedrifver.

Mom. 4. .Såsom kreditiv må beviljas åt Stockholms stads sparbank

högst 50,000 Riksdaler, åt Göteborgs sparbank högst 20,000

Riksdaler, åt hvar och en af öfriga sparbanker samt åt folkbank,

som till kreditivs erhållande sig anmäler, högst 10,000 Riksdaler,

och åt bolag högst 100,000 Riksdaler.

Mom. 5 (oförändradt). Uttag och afbetalningar få i mån af

behof verkställas.

Ränta beräknas för den summa, som å kreditiv är utestående;

dock att, om denna slutar å annat belopp än jemnt tiotal Riksdaler,

räntan beräknas å närmast Överskjutande fullt tiotal.

Mom. 6 (oförändradt). För uttag begagnas antingen på viss

man ställd invisning, å hvilken summa, datum och alla personers

namn äro handskrifna, eller ock på viss man eller order ställd

vexel, hvilken icke får in blanco transporteras; skolande behörigen

folierade och numererade vexelblariketter kreditivhafvare, mot qvitto,

tillhandahållas utan afgift.

Mom. 7 (oförändradt). Kreditiven fä icke begagnas såsom stående

lån, vid äfventyr för kreditivhafvaren att för kommande år

kreditiv ej erhålla.

Mom. 8. (nytt). Kreditivtagare, som vid utgången af ett kreditivår

erhållit nytt kreditiv, att omedelbart derefter begagnas, är berättigad

att låta till det nya kreditivet öfverföra vid det förra kreditivårets utgång

tilläfver.tyrs befintlig kapitalskuld, i mån som denna icke öfverstiger

det nya kreditivets belopp. För sådan öfverföring erlägges ingen särskild

afgift.

Mom. 9 (lika med n. v. inom. 8). I händelse Bankens säkerhet

sådant fordrar, kunna kreditiven uppsägas till inbetalning i

öfverensstämmelse med föreskriften i § (27).»

s. 37 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

37

TJti motion N:o 12, Andra Kammaren, har Herr P. Petersson föreslagit

inrättande af en särskild afdelning i Riksbanken, afsedd uteslutande

för lån till jordbrukare, hvilka lån skulle ställas på 5 års amortering,

utgöra högst 1,000 och minst 200 R:dr, och löpa med 5 procents

ränta; varande derjemte af motionären föreslaget att hvarje låneansökning

skulle åtföljas af uppgift om ändamålet med lånet och att sedermera

för hvarje omsättning skulle företes bevis om det uppgifna arbetets

företagande och fullföljande.

Utskottet torde icke behöfva uppehålla sig vid olämpligheten och

outförbarheten af sist omförmälda bestämmelse, eller vid de flera inkast,

hvilka framställa sig mot hvarje anordning i dylik syftning. Sjelfva

hufvudsyftet i motionen, att sönderstycka Riksbankens tillgångar för att

förbehålla en del åt en, en annan del åt en annan näringsgren, har redan

längesedan blifvit förkastadt, och de sista qvarlefvorna deraf försvinna

med de nu gjorda förslagen att till diskontkontoret öfverflytta

förlagen till manufakturdiskonten och Jernkontoret. Utskottet kan fördenskull

icke tillstyrka att åter beträda denna väg, men inskränker sig

i afseende på frågan om jordbruksnäringens understödjande genom Riksbanken

till åberopande af hvad ofvan rörande omsättningslånefonden är

anfördt, då Utskottet nu hemställer

31:o.

att Herr P. Peterssons förevarande motion icke må till någon

åtgärd föranleda.

Utskottet har redan vid § 54 mom. 5 anfört sin afsigt att föreslå

borttagandet af mom. 6 i § 64, hvilket mom. har afseende på lån med

omsättningsrätt och lyder sålunda: »Uteblifver under en månad efter förfallodagen

betalning eller omsättning af lån, läte styrelsen utan uppehåll

beloppet utsöka; styrelsen obetaget att, när sådant för diskonteller

lånekontorets säkerhet nödigt pröfvas, genast efter förfallodagen

göra kontorets rätt genom lagsökning gällande»; och då Utskottet på

nyss anförda ställe redan angifvit skälen för sin åsigt, kan Utskottet

nu inskränka sig till hemställan:

32:o.

att mom. 6 af § 64 må ur reglementet uteslutas.

Uti det af Fullmäktige till Utskottet afgifna, ofta omförmälda memorial

rörande ändringar i reglementet, hafva Fullmäktige, beträffande

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

stadgande^ i § 65 om upp- och afskrifning, anfört: att, enligt litt. e)

i nämnda §, räntan som godtgöres för medel, insatta på upp- och afskrifning,

kunde vara olika för de särskilda diskont- och lånekontoren,

men att något medgifvande för Fullmäktige att ställa denna ränta vid

olika belopp för större och mindre insättningar icke syntes följa af den

Fullmäktige lemnade rätt att bestämma å huru stort på en gång innestående

belopp ränta må hvarje räkningshafvare godtgöras; att, då det

icke kunde anses vara lämpligt att för penninge-associationers å uppoch

afskrifning insatta vexlings- och reservkassa bestämma en efter Riksbankens

utlåningsränta någorlunda jemkad giroränta, men den stora allmänheten

icke gerna kunde draga den fördel af ifrågavarande tillfälle

att förränta medel, ämnade för framtida liqvider, som för densamma

skulle hafva uppstått, derest i afseende på räntebestämningen Fullmäktige

egde mera handlingsfrihet, Fullmäktige äfven af sådan anledning

ansett en förändring i den nuvarande föreskriften vara af omständigheterna

påkallad; att för Riksbanken sjelf upp- och afskrifningen blefve

af mera nytta, derest räntan kunde sättas olika för stora och små summor,

emedan om till insättare af stora summor anslöto sig insättare af

små summor, räkningens saldo på det hela skulle hålla sig mera jemnt;

att vid lånekontor med allenast få insättare, och dessa hufvudsakligen

penningeinrättningar, ofta någon användning af de på upp- och afskrifningsräkning

innestående medel i utlåningsröreisen icke varit verkställbar,

af anledning att största beloppet utaf berörda medel inom jemförelsevis

ganska kort tid komme att lyftas; samt att under de sednare tiderna

äfven i Riksbanken högst obetydligt af upp- och afskrifningsmedlen kun/

nät genom utlåning fruktbargöras. Fullmäktige hafva fördenskull föreslagit

ändring i omförmälda punkt af § 65 i sådan syftning, att olika

ränta kunde få bestämmas icke allenast vid de särskilda diskont- och

lånekontoren, utan äfven på särskilda räkningar, hvar för sig.

Herr G. Hceggström har uti motion N:o 164, Andra Kammaren,

i likartad syftning, som Fullmäktiges förslag afser, föreslagit ändring af

punkten a) i 65 §, sålunda att vederbörande styrelse skulle ega bestämma

om och på hvilka vilkor upp- och afskriftngsräkning finge öppnas.

Utskottet finner det för sin del riktigt att bankens styrelse må

vara i tillfälle att lämpa upp- och afskrifningsrörelsen ej mindre efter

bankens egen, än efter insättares fördel; men då sådant, hvad denna

rörelsegren angår, synes lämpligare åstadkommas indirekt genom de vilkor,

styrelsen för medels emottagande medgifver, än genom ömsom bifall

och vägran till medels emottagande, samt det af Herr Hasggström

s. 39 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

39

afse dd a syftemål synes kunna hufvudsakligen vinnas på det sätt, Fullmäktige

föreslagit, hemställer Utskottet att i enlighet dermed,

33:o.

§ 65 punkten e) må erhålla följande lydelse:

"å insätta medel beräknas ränta från och med första helgfria dag

efter insättningen å högsta fulla 100-tal af behållningen. Fullmäktige

ega att bestämma icke allenast den ränta, utan äfven, inom ett maximum

af 400,000 Riksdaler, det belopp, hvarå sådan på hvarje räkning

godtgöres, och hvilken ränta för öfrigt kan vara olika för de särskilda

diskont- och lånekontoren''

Beträffande § 66, om medels mottagande på depositräkning mot

ränta, hafva Fullmäktige anfört, hurusom af ordställningen i nämnda §

dragits den slutsats, att det skulle vara diskont- och lånekontoren förbjudet

att vägra emottagande af medel, som inlemnas till insättning å

sådan rakning, äfven om sådana medel hvarken genast eller antagligen

ens sedermera under den tid, de innestå, kunde till utlåning användas,

och att enda utvägen mot bankens öfverhopande med dylika medel vore

gifven genom rättigheten för Fullmäktige att bestämma räntan, hvilken

kunde sättas så låg, att någon afsevärd fördel med insättningen icke

vunnes. Följden af en så beskaffad tolkning kunde icke sällan blifva

för banken skadlig i det afseendet att banken ådroges onödiga utgifter.

Räntesatserna för ifrågavarande medel kunde icke, utan att framkalla

ett ganska behörigt ogillande från allmänhetens sida, sättas så låga, att

de utestängde enskilda penningeinrättningars medel å tider af lugn och

stillhet i affärer, då deras invexlingsskyldighet till ringa del toges i anspråk,

särdeles som Riksbankens depositbevis i sig innefattade en säkerhet,

hvarpå i händelse af behof, penningar kunde med lätthet anskaffas,

i främsta rummet hos Riksbanken sjelf, som naturligtvis vore angelägen

att, då god tillgång på penningar funnes, få inlösa sina egna räntebärande

förbindelser; och som den del af allmänheten, hvilken fäster större

vigt vid säkerheten för, än afkomsten af ett egande kapital, företrädesvis

borde hafva rätt att i banken påräkna skälig ränta å insatta medel,

syntes denna rätt icke böra få undanskjutas af större penningeinrättmngar.

På dessa skäl hafva Fullmäktige föreslagit sådan ändring i punkten

c) af § 66, att Fullmäktige skulle ega bestämma ej allenast ränta,

utan äfven huru stort belopp finge insättas.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

Till förekommande för framtiden af all tvekan om vidsträcktheten

af Fullmäktiges befogenhet uti nu ifrågavarande afseende,. hvilken Utskottet

anser böra hafva hela den utsträckning, Fullmäktige förordat,

hemställer Utskottet, i enlighet med Fullmäktiges förslag:

34:o.

att punkten c af 66 § ma fä följande lydelse:

»ränta äfvensom högsta insättningsbetopp bestämmes af Fullmäktige.»

Till förändring af de bestämmelser om bankens styrelse, som linnas

uti Artikeln 5°af reglementet, har icke någon motion blifvit framställd,

och Utskottet finner icke heller för sin del någon annan ändring

påkallad, än i 2 mom. af 71, § beträffande rättigheten för Fullmäktige

att, förutom de två deputerade för den dagliga förvaltningen,

derest så nödigt anses, välja en bland, öfrige Fullmäktige att, jemte endera

af nyssnämnde deputerade, besörja bankens vexelärenden.

Vid 1862—1863 årens riksdag beslutades, att den dagliga tillsynen

öfver göromålen inom banken skulle uppdragas åt en deputerad, som Fullmäktige

egde inom sig utse, men hvilken icke, såsom sådan, hvarken

erhöll någon närmare befattning med bankens lånerörelse, eller deltog

i handläggningen af vexelärendena, som ombesörjdes af tvärine dertill

särskildt utsedde deputerade. .

Vid 1867 års riksdag togs ett ytterligare steg i syftning att öfverlemna

samtliga detaljerna af förvaltningen åt ett färre antal personer,

hvilka skulle hafva till åliggande att, dels hvar för sig, dels i samråd,

med ständig uppmärksamhet följa och på eget närmaste ansvar omhänderhafva

desamma, samt i sådant afseende, jemte tillsynen öfver de daglig

göromålen och ordningen inom banken, hade att. ombesörja såval

vexelhandel i Stockholm, som låneärendens föredragning i diskontstyrelsen

och inseendet öfver Tumba pappersbruk.

I detta afseende infördes i reglementet den bestämmelse, som nu

innehålles i nyssnämnda 2 inom. af 71 §, så lyaande: »För den

dagliga förvaltningens handhafvande utse Fullmäktige inom sig två deputerade

och två suppleanter för dem; med rättighet derjemte att, derest

så nödigt anses, välja en bland öfrige b ullmäktige att, jemte endeia af

deputerade, besörja bankens vexelärenden.»

Såsom skäl för sistnämnda medgifvande anfördes, att möjlighet

derigenom bereddes att tillgodogöra banken fördelen af den större erfarenhet

i vexelärendens behandling, som kunde finnas hos en Fullmäktig;
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

41

tig, hvilken för öfrigt antingen icke vore benägen eller måhända saknade

lämplighet att utöfva de många öfriga göromål, som tillhörde deputerade.

När anordningen att åt två deputerade uppdraga bankens löpande

förvaltning först beslutades, kunde för handen varande personliga förhållanden

gifva anledning till det särskilda förfogandet, hvarigenom för

Fullmäktige möjliggjordes att för vexelangelägenheterna fortfarande draga

fördel utaf sakkännedomen och vanan vid dessa angelägenheter hos en

dåvarande ledamot bland Fullmäktige, hvilken förut under flera år, jemte

eu annan bland Fullmäktige, handlagt desamma, men hvilken med säkerhet

kunde antagas icke vara benägen att öfvertaga öfriga dagliga förvaltningsbestyr.

Men denna anledning har numera upphört; och det torde icke

behöfva befaras att andra förhållanden skulle göra det nödigt att för

framtiden bibehålla det ifrågavarande medgifvandet, som i visst afseende

icke väl öfverensstämmer med det utan tvifvel afsedda ändamålet att

befordra enhet och följdriktighet i förvaltningens särskilda grenar, och

som för öfrigt, när det begagnas, föranleder en utgift, hvilken bör besparas,

om densamma befinnes onödig.

Då nemligen åt deputerade äro anvisade arfvoden, som kunna anses

motsvara det arbete, uppdraget pålägger dem, och oaktadt den ovisshet

om arfvodets bibehållande, som följer af valets förnyande hvarje år,

de, som en gång erhållit och ådagalagt sig värdiga att bibehålla förtroendet

att vara deputerade, böra med temlig trygghet kunna påräkna

förnyelse år från år af uppdraget, så lärer det ock kunna antagas att,

bland de af Riksdagen utsedde Fullmäktige, hädanefter, såsom hittills,

alltid skola finnas två, som både äro skicklige att sköta vexelangelägenheterna

jemte öfriga till deras befattningar hörande ärenden, och villige

att egna sin tid och sitt arbete deråt, samt att alltså en särskild vexeldeputerad

skall vara obehöflig.

På dessa skäl hemställer Utskottet, som anser mom. 1 och 3 af

nuvarande § 71 böra bibehållas oförändrade,

35:o.

att det ofvan citerade mom. 2 af § 71 må, m,ed uteslutande

af den nu ifrågavarande bestämmelsen, erhålla följande lydelse:

»För den dagliga förvaltningens handhafvande utse Fullmäktige

inom sig tvä deputerade och tvä suppleanter för dem».

Bih. till Biksd. Prot. 1870. 6 Samt. 1 Afd. 7 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

kommande Utskottet att, under förutsättning af bifall härtill, nedan i

fråga om 95 § föreslå uteslutande af det arfvode, som hittills varit anvisadt

för den särskilde vexeldeputeraden.

I reglementets Artikel 6, om göromålens fördelning, deputerades

åligganden samt tjenstemännens ansvarighet, förekommer ingen anledning

till förändring.

Reglementets Artikel 7 handlar om bankostatens löneförmåner, grunderna

för befordringar och pensionsberäkning samt ordningsstadganden.

Den till Afdelning 1 af nämnda artikel hörande § 95 innehåller

uti inom. 1 bestämmelser om löner och arfvoden in. in.; uti mom. 2

bestämmelse angående tiden för tillträdande af den löneförhöjning, som

enligt mom. 1 tillkommer tjenstemännen inom de särskilda tjenstegraderna

efter ålder inom graden, och uti mom. 3 föreskrift rörande vildren

för åtnjutande af den del utaf aflöningen, som består i tjenstgörings-

och missräkningspenningar samt särskilda arfvoden.

Herr P. Östman har i Andra Kammaren, uti motion N:o 182, under

anförande hurusom bankens vaktmästare i lön och tjenstgöringspenningar

åtnjuta:, de äldre 875 R:dr och de yngre 750 R:dr årligen,

samt .hurusom sju yngre vaktmästare dessutom erhålla 100 R:dr hvardera

årligen för tjenstgöring vid brandanstalterna, men deremot fem vaktmästare

allenast hafva en löneinkomst af 750 R:dr, hemställt, att åt

Banko-fullmäktige måtte öfverlemnas att tilldela åt hvar och en af de

vaktbetjente, som nu endast uppbära 750 R:dr i lön, en tillökning af

100 R:dr årligen.

Såsom motionären anfört, lemnades vid 1865—1866 årens riksdag

åt Fullmäktige rättighet att, såvida en minskning i dåvarande antal vaktmästare.

kunde eg a rum, få använda den derigenom uppkommande besparing

till höjande af de återståendes aflöning; och blefvo, i följd häraf

samt i sammanhang med indragning af tre vaktmästaretjenster, lönerna

för samtliga återstående vaktmästare höjda med 100 R:dr. Derjemte,

och sedan nya anordningar beträffande bankens brandanstalter blifvit

träffade, tilldelades, på grund af Rikets Ständers likaledes lemnade medgifvande,

åt sju vaktmästare, som, förutom sin öfriga tjenstgöring, fingo

till åliggande att vårda brandredskapen m. m., hvardera 100 R:dr årligen

i ersättning för detta arbete. Då Fullmäktige härvid hade fria

händer att till detta uppdrag utse dem, som voro mest duglige och

lämplige, torde det kunna antagas, att de fem vaktmästare, hvilka nu

få åtnöjas allenast med den lägre lönen, också äro de, som åtminstone

jemförelsevis gjort sig minst förtjenta af inkomstförhöjning; och det

skulle vara obilligt att tillägga dessa samma inkomst, utan motsvarande

s. 43 Kontrollera mot PDF

"Banko-Utskottets Memorial N:o B.

43

tillökadt arbete, som de förre erhållit till följd af ett dem ålagdt, särskildt

arbete.

Då för öfrigt de vaktbetjente, hvilka ega duglighet och förmåga

till annat arbete, än uppassning i banken, icke torde, åtminstone tidtals,

sakna ledighet till sådant, finner Utskottet härutinnan ett ytterligare

skäl för sin hemställan,

36:o.

att Herr P. Östmans ifrågavarande motion må lemnas utan

afseende.

Under förutsättning att Riksdagen bifaller det ofvan under 35:o

framställda förslag, enligt hvilket någon särskild deputerad för vexelärendena

icke skulle ifrågakomma, hemställer Utskottet:

37:o.

att från de i 95 § 1 mom. d sidan 76 af tryckta reglementet

upptagna arfvoden må uteslutas det, som nu är afsedt Hill en

särskild deputerad för vexelärenden, i händelse en sådan finnes

behöflig, utöfver honorarium, högst 3,200 R:dr».

Till ersättning för de genom betydlig minskning i tjenstemännens

antal förringade utsigterna till befordran, tillädes vid 1862—1863 årens

riksdag tjenstemännen i de tre lägre graderna löneförhöjning på det

sätt att, i 2:dra och 3:dje tjensiegraderna, de, som tjenat i graden 5 år

och deröfver till 10 år, erhöllo 500 R:dr utöfver det lägsta lönebeloppet

inom graden, och de, som tjenat 10 år i graden, ytterligare 500

R:dr, samt att, i lista tjenstegraden, de äldste, till halfva antalet af samtliga

tjensteman i denna grad, erhöllo 500 R:drs tillökning. I sammanhålla:

härmed bestämdes ock, att tiden för tillträdande af dessa löneförhöjningar

skulle beräknas från första fullmakts eller förordnandes datum

inom graden.

Nu har det inträffat, att en tjensteman i lägsta graden, som, till

följd af sjuklighet, måst under större delen af den tid han varit ordinarie,

befrias från tjenstgöring, icke desto mindre fått tillträda den i

staten bestämda löneförhöjningen; men då sådant icke gerna kan hafva

varit afsedt vid beviljandet af dessa förhöjningar och det, hvad särskilt

lägsta tjenstegraden beträffar, härigenom uppkommer den obillighet,

att en yngre, verkligen tjenstgörande blifver i mistning åt en löne
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Banko-Utskottets Memorial M:o 8.

förbättring, som uppbäres af en, den der alldeles icke, eller allenast en

mindre tid tjenstgjort, har Utskottet ansett sådant böra förebyggas, och

föreslår derföre ett tillägg till mom. 2 af 95 §, hvarigenom detta moment

skulle komma att lyda sålunda:

38:o.

Tiden för tillträdande af de i staten bestämda högre löner beräknas

från första fullmakts eller förordnandes datum inom graden;

dock att, såsom vilkor för ail uppflyttning till högre lön, förutsattes,

det vederbörande genom sin föregående tjenstgöring gjort

sig förtjent af en dylik löneförbättring.

Tillåtelse för bankens tjensteman att hos Banko-Utskott eller Revisorer

anföra klagomål öfver dem rörande, af Fullmäktige fattade beslut,

är för närvarande medgifven, enligt § 105 allenast i befordringsmål, och

enligt § 121 allenast i det fall att någon bäfver från ijensten skiljd.

Då emellertid Utskottet dels redan föreslagit att, genom ofvan

anförda tillägg till mom. 2 af § 95, Fullmäktige skulle berättigas pröfva

huruvida den i lönestaten bestämda löneförhöjning efter ålder i tjensten

må tillgodokomma en tjensteman eller icke, dels här nedan föreslår

ett tillägg till § 110, hvarigenom Fullmäktige skulle ega att afskeda

en tjensteman, som befunnes af sjukdom eller annan oförmögenhet hindrad

att vidare tjenstgöra, med allenast en ringare del af lönen såsom

pension, dels ock finner tjensteman böra ega rätt att anföra klagomål i

fall han, på grund af något bland stadgandena i 7:de Artikelns 4:de

Afdelning, innefattande allmänna ordningsstadganden och straffbestämmelser,

anser sig med orätt hafva blifvit förklarad förlustig någon del

af sina löneinkomster; så har Utskottet funnit den hittillsvarande, på

ofvan angifvet sätt inskränkta besvärsrätten böra något utsträckas, hvarjemte

Utskottet anser lämpligt att i ett stadgande sammanföra de nu

dels i § 105, dels i § 121 förekommande stadgande!! härutinnan.

Utskottet hemställer fördenskull dels

39:o.

att ur reglementet må uteslutas nuvarande § 105, så lydande:

»Den, som ej åtnöjes med Fullmäktiges beslut i befordringsmål,

vare berättigad att sig deröfver besvära hos nästblifvande

Banko-Utskott eller, emellan riksdagarne, hos revisionen af banko
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

45

Verket; skolande, vid talans förlust, ett sådant missnöje hos Fullmäktige

anmälas inom fjorton dagar efter det beslutet blifvit

anslaget, samt besvären till Fullmäktiges expedition inlemnas,

i förra fallet sist å den dag, då Riksdag sammanträder, och i

sednare fallet, eller vid bankorevision, sist fjorton dagar före

Revisorernes sammanträdande, allt före klockan 12 å dagen.»

»Men är Fullmäktiges beslut i så beskaffadt mål meddeladt

sednare än fjorton dagar före utgången af den sålunda bestämda

tiden, böra besvären till Banko-Utskottet eller Revisorer omedelbart

ingifvas innan klockan 12 å fjortonde dagen efter det

klaganden af Fullmäktiges beslut erhållit del, den oräknad»;

dels ock

40:o.

att, i stället för nuvarande § 121, må införas följande stadgande:

»Öfver sådana, af Fullmäktige fattade, bankens tjensteman rörande

beslut, som grunda sig på föreskrifterna i 7:de Artikeln af

Banko-reglementet, kunna besvär anföras hos näst sammanträdande

Banko-Utskott, eller, emellan riksdagarne, hos Revisorerne af Riksbanken;

dock, hvad angår de i Afdelning 4 omförmäla mål, endast

i det fall, att tjensteman blifvit från tjensten skiljd eller förklarats

skyldig afstå någon del af sina löneinkomster.

Besvären skola, vid äfventyr af talans förlust, anmälas hos

Fullmäktige, i frågor om befordringar, sednast fjorton dagar efter

det beslutet blifvit justeradt, och i andra mål sednast fjorton dagar

efter det klaganden af beslutet bevisligen erhållit del, den oräknad,

allt före klockan 12 på dagen; hvarefter besvären böra till

Fullmäktiges expedition inlemnas, när de äro ställda till BankoUtskottet,

sist ä den dag, Riksdag sammanträder, och när de anföras

hos Revisorerne af Riksbanken, sist fjorton dagar före revisionens

början; men är beslutet af Fullmäktige meddeladt sednare

än fjorton dagar före utgången af den sålunda bestämda tiden,

bära besvären till Banko-Utskottet eller revisionen omedelbart ingifvas

innan klockan tolf å fjortonde dagen efter den, då befordringsfråga

blifvit justerad eller beslut i annat mål blifvit klaganden

delgifvet.s

I afseende på pension för tjensteman och betjente i banken är,

bland annat, i § 109 stadgadt, att den som, efter uppnådda 60 lefnads
-

*

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

i förening med 40 tjenstår, söker afsked, erhåller tre fjerdedelar af lönen

i pension, men att före den sålunda bestämda tiden pension kan erhållas

endast 4 händelse af bevislig oförmögenhet till vidare tjenstgöring, i hvilket

fall pensionen utgår med ett belopp, som bestämmes genom afdrag

från tre fjerdedelars lön af eu fyrationdedel för hvarje år, som brister

i 40 tjenstår.

Då, i det fall, att en tjensteman af sjuklighet eller annan orsak är

försatt i fortfarande oförmögenhet att göra sin tjenst, det skulle lända

på en gång till minskning i förvaltningsutgift och till fördel för bankens

tjenst, om Fullmäktige vore berättigade att förflytta en sådan tjensteman

på pensionsstat med ett pensionsbelopp, som finge bestämmas efter

de i 109 § fastställda, nyss i korthet antydda grunderna; men detta, enligt

nuvarande stadganden, icke låter sig göra i annat fall, än att tjenstemannen

sjelf anhåller om afsked, hvilket åter denne undviker, så länge

han, på grund af § 113 mom. 1, kan vid sjukdoms-förfall undfå tjenstledighet

med bibehållande af hela lönen, hafva Fullmäktige fästat uppmärksamheten

på, hurusom det för banken voro nyttigt, om åt dem lemnades

rättighet att i nyss nämnda fall meddela tjensteman, äfven utan hans

egen begäran, afsked med en pension, som finge bestämmas på ofvan

anförda sätt.

Visserligen hafva Fullmäktige redan nu, enligt § 110 mom. 1, rätt

att på pensionsstat förflytta en tjensteman, som af ohjelpligt sjukdomstillstånd

eller afgjord oförmögenhet är förhindrad att vidare gagna verket,

oaktadt han sig ej om afsked anmält; men de äro i sådant fall

förbundna att anordna hela lönen i pension, ehvad de för sådan pensions

erhållande eljest föreskrifna lefnads- och tjenståren äro uppnådda eller

icke; men, lika med Fullmäktige, finner Utskottet all billighet emot

en tjensteman, som i förtid blifver oduglig till tjenstgöring, i allmänhet

vara uppfylld, äfven om han får afträda från tjensten med en i proportion

till hans tjenstetid och derunder ådagalagda förhållande lägre pension,

än som tillkommer den, hvilken tjenat banken ända till den tid,

då krafter och förmåga enligt naturens vanliga ordning upphöra.

Då emellertid särskild! ömmande omständigheter kunna förekomma,

som böra föranleda dertill, att äfven en i förtid till tjenstgöring urståndsatt

tjensteman billigtvis må få behålla en större del eller hela lönen

i pension, såsom exempelvis om hans oförmåga vållats direkt genom

tjensten eller dylikt, anser Utskottet icke en ovilkorlig bestämmelse i

förevarande hänseende böra meddelas, utan att det bör åt Fullmäktige

öfverlemnas att härutinnan handla efter omständigheterna.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

Utskottet vill fördenskull föreslå en förändring i inom. 1 af 110

§, hvarigenom detsamma erhåller följande lydelse:

41:o.

Dd sådant för göromälens säkra och skyndsamma gäng finnes

oundgängligen nödigt, kunna Fullmäktige på pensionsstat förflytta

en tjensteman, som af ohjelpligt sjukdomstillstånd eller afgjord

oförmögenhet är förhindrad att vidare gagna verket, ,oaktadt han

sig ej om afsked anmält, i sådant fall ega Fullmäktige att, efter

omständigheterna, antingen tillägga tjenstemannen hela lönen i pension,

ehvad de föreskrifna lefnads- och tjensteåren äro uppnådda eller

icke, eller ock tillämpa de grunder för pensions bestämmande, som i

nästföregående § äro fastställda.

Nuvarande reglementes § 116 lyder sålunda:

»Inmanas någon för skuld tvänne särskilda gånger i häkte, eller

hålles han någon gång utöfver sex månader bysatt, vare sin tjenst förlustig».

Sedan numera genom Kongl. Förordningen den 1 Maj 1868, med

upphäfvande af förut gällande bestämmelser angående bysättning, blifvit

stadgadt, att, utom i de fall, hvilka i 22 och 29 §§ konkurslagen äro

nämnda, gäldenär ej må hållas i bysättningshäkte längre tid än sex

veckor, samt då i § 115 af Banko-reglementet'' är föreskrifvet, att om

tjensteman eller vaktbetjent, som sin egendom till borgenärers förnöjande

afträdt, icke sednast sex månader efter det inställelsedagen i konkursen

inträffat, styrker sig vara från borgenärers kraf befriad, han genast skall

skiljas från sin befattning i banken; finner Utskottet den del af § 116,

som rörer bysättning, böra utgå, och hemställer fördenskull, att nämnda

§ må erhålla följande förändrade lydelse:

42:o.

Inmanas någon för skuld tvänne särskilda gånger i häkte, vare

han sin tjenst i banken förlustig.

Till ändring af § 121 har Utskottet redan i sammanhang med §

105 afgifvit förslag, och bör det nya stadgandet, om det godkännes, införas

sist i 7:de Artikeln.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

I Åttonde artikeln, om diskont- och lanekontoren, liar ändring ifrakommit

endast i afseende på 137 §.

Fullmäktige hafva nemligen, med erinran att, enligt 134 § i reglementet,

förvaltningsutglften för lånekontoret i Wisby är i ett för allt

bestämd till eu summa af 6,000 R:dr årligen, kostnaden för revisionen

af lånekontorets förvaltning deri ej inbegripen, samt under anförande,

att dessa förenade kostnader medtaga i det närmaste hela afkomsten åt

Riksbankens förlag till allmänna diskontfonden vid kontoret, 150,000

R:dr, fästat uppmärksamheten derpå, att det i 137 § lemnade medgifvande

för lånekontorsstyrelse att för tjensteman vid kontoret, som åt

sjukdom eller annat laga förfall hindras att bestrida tjensten, anvisa

arfvode till den, som i stället dertill förordnas, gällde för Wisby lånekontor

endast med det förbehåll att vikariatsarfvodet kunde utgå inom

summan af förvaltningsanslaget på det hela, samt hemställt att ett uttryckligt

tillägg härom måtte i 137 § införas; och som Utskottet för

sin del gillar denna hemställan, får Utskottet föreslå, att reglementets

§ 137 må erhålla följande lydelse:

43:o.

Dä tjensteman vid nägotdera lånekontoret af sjukdom eller annat

laga förfall hindras att tjensten bestrida, ege vederbörande

lånekontorsstyrelse att, efter de grunder, som i detta af seende ar o

inom banken gällande, bestämma arfvodesbeloppet för den, som

varder till tjenstens bestridande förordnad; dock under iakttagande,

hvad angår lånekontoret i Wisby, att anslaget för detta kontors örvältning

på det hela icke öfverskrides.

Enligt reglementets 84 § åligger det Fullmäktige att vid hvarje

riksdags början i ett sammanhang meddela Banko-Utskottet uppgift å

de från banken utgående, i 9:de Artikeln af reglementet upptagna anslag,

jemte yttrande om och hvilka så beskaffade anslag Fullmäktige anse

böra under tidrymden intill nästa riksdag fortfara.

Till följd häraf, hafva Fullmäktige tillkännagifvit, att anledning

icke förekommit till ändring af nämnda Artikel i nu gällande reglemente,

samt fördenskull hemställt, att föreskrifterna i 139 och 14U

må bibehållas oförändrade.

Nuvarande

s. 49 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o S.

49

Nuvarande § 139 lyder sålunda:

»Följande årliga välgörenhetsbidrag, nemligen:

a) till Allmänna barnhuset i Stockholm.......R:dr

b) » Frimurarebarnhuset i Stockholm.......»

c) » Allmänna fattigvården i Stockholm......»

d) » Frimurarebarnhuset i Göteborg.......»

e) » Gustavianska barnhuset i Norrköping.....»

/'') » Barnhuset i Gefle............»

g) » Barnhuset i Carlshamn ..........»

h) » Malmqvistska barnauppfostrings-anstalten i Stockholm »

i) » bankostatens enke- och pupillkassa......»

k) » smärre julgåfvor åt fattiga, såväl i hufvudstaden som

i orterna .......... »

4.500,

2,250,

1.500,

450,

150,

150,

150,

1,000,

200,

3,000,

eller tillsammans R:dr 13,350.

komma intill nästa riksdag att, under stadgade vilkor, utbetalas.»

Utskottet vill fästa uppmärksamheten derpå, att bland dessa anslag

särskildt de till allmänna fattigvården i Stockholm, 1,500 R:dr, och

till smärre julgåfvor åt fattiga, 3,000 R:dr, utgöra fattigvårdsbidrag,

hviska det tillhör vederbörande kommuner, men icke Riksbanken, att

utgifva; och Utskottet anser det derföre oriktigt att vidare belasta banken

med dessa utgifter.

Då likväl det sistnämnda beloppet, efter hvad Utskottet inhemtat,

användes på det sätt att, efter förslag af dels stiftsstyrelser, dels kyrkoherdar

i Stockhonn och åtskilliga landsorter, dels trovärdiga enskilda

personer, små belopp till julen utdelas åt fattiga, hvilka, sedan de en

gång kommit i åtnjutande af sådant understöd, fortfarande pläga få årligen

uppbära detsamma så länge de lefva och deraf äro i behof, torde

indragning af detta anslag böra ske endast i den mån hittills varande

understödstagare afgå.

På nu anförda skäl, och med en ändring af ordalagen i öfrigt,

som föranledes deraf, att Riksdag numera årligen sammanträder, föreslår

Utskottet, som anser det tillkomma Riksdagen att för hvarje år om

dessa anslag fatta beslut,

44:o.

att nuvarande § 139 i reglementet må få följande förändrade

lydelse:

Bih. tål Riksd. Prof. 1870. 6 Sand. 1 Afd. 7 Raft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

Följande välgörenhetsbidrag komma att för innevarande år,

under stadgade vilkor, utbetalas, nemligen:

a) till Allmänna barnhuset i Stockholm .... R:dr 4,500,

b) » Frimurarebarnhuset i Stockholm . . . . » 2,250,

c) » Frimurarebarnhuset i Göteborg .... » 450,

d) » Gustavianska barnhuset i Norrköping . .- » ISO,

e) » Barnhuset i Gefle.........M ISO,

/’) » Barnhuset i Carlshamn.......» 150,

g) » Malmqvistska barnauppfostrings-anstalten i

Stockholm...........» 1,000,

A) » bankostatens enke- och ''pupillkassa . . . . » 200,

i) » smärre julgåfvor åt fattiga, såväl i hufvudstaden som

\ i orterna, det belopp, icke öfverstigande 3,000 R:dr,

som erfordras för meddelande af enahanda understöd

som hittills åt de personer, hvilka förut åtnjutit sådant

och fortfarande deraf äro i behof.

I Artikeln 10, om Bankens pappersbruk Tumba, har fråga om ändring

icke förekommit.

Stockholm den 12 April 1870.

o

A Utskottets vägnar:

J. G. AGARDH.

Reservationer:

:i;U'' - tk ; .»i i • •. 1 • *>'' * 1 "■ i: 1 *'' x *- ■ t

Vid punkten 3:o:

af Herr Agardh: »Emot den af Utskottet tillstyrkta förändringen

af § 9, hvarigenom vexlar, betalbara å utrikes ort inona fyra månader,

skulle få uppköpas, nödgas jag mig reservera, enär, till följd af den

af Utskottet oförändrad lemnade lydelsen af 5 § i Banko-reglementet,

äfven dessa nya vexlar skulle såsom Bankens metalliska kassa anses och

s. 51 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

51

beräknas. Då den föreslagna förändringen på detta sätt kan få en mer

än vanlig betydelse, anhåller jag att få motivera min afvikande mening.

En sedelutgifvande banks förmåga att fullgöra sina förbindelser är

beroende icke blott deraf att den dertill eger tillräcklig valuta, utan

jemväl deraf att denna valuta är disponibel när helst den tages i anspråk.

Men en metallisk kassa, som består af vexlar, förfallande efter 3-—4 månader,

kan icke sägas vara disponibel i den stund som är. Yexlarne

innebära i sjelfva verket endast ett löfte om valuta — alldeles som den

svenska riksbankssedlen. Skilnaden i detta afseende är blott den, att

vexeln infrias med utländskt, riksbankssedlen med inländskt mynt; den

sednare inlöses genast, när helst den i bankluckan presenteras, den förra

först efter 3—4 månader. Det i banksedlen utfästa löftet infrias inom

landets gräns; det i vexeln gifna honoreras på andra sidan det väl ändock

i någon mån osäkra och stundom ofarbara hafvet. Acceptanten är

i ena fallet Sveriges Riksbank, i andra kan det vara en person, om hvars

verkliga förmåga att fullgöra sina förbindelser man vet mycket litet.

Säkerheten för den svenska banksedlen är således lagd i en valuta, som

mången torde anse vida osäkrare än sjelfva banksedlen.

När banken eger rättighet att utgifva sedlar för dels hela sitt belopp

metallisk kassa, dels för 30 millioner Riksdaler derutöfver, men

någon relation emellan den metalliska kassans belopp och de på den

blotta krediten utgifna sedlarne egentligen icke är fixerad, så borde det

väl förutsättas att den metalliska kassan, som, efter hvad erfarenheten

visat, kan sjunka ganska lågt i förhållande till de utgifna sedlarne, borde

oeftergifligen ligga i beredskap och oförryckt bibehållas för sitt ändamål.

Men en metallisk kassa, som består af vexlar, den är i sjelfva verket

sjelf engagerad i ett slag af handelsröi-else, och det ligger i naturen af

hvarje sådan, att den kan medföra förlust lika väl som vinst. Det är

också ett kändt faktum att i November 1857 var Riksbanken innehafvare

af protesterade, men ändock såsom metallisk kassa beräknade vexlar

till ett belopp af 1,472,000 R:dr Runt.

Men detta i Banko-reglementet snart sagdt insmuglade stadgande

om vexlars beräkning såsom metallisk kassa har ännu eu annan sida,

för hvars belysande jag tillåter mig ett citat ur ett år 1865 utgifvet arbete.

Det heter der: »Lägger man härtill att ingen gräns finnes för

banken att köpa dylika vexlar, och att just detta alltid öppna tillfälle,

att kunna köpa vexlar till obegränsadt belopp, i sin mån sannolikt framkallat

och underhåller det vexelvingleri och anlitande af blanko-krediten

på Stockholms börs, som 1857 års handelskris så ohöljdt lade i dagen

och som Englands förnämsta finansiela organ (Economist 2 Jan. 1858)

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

så skarpt framhöll, sa har detta stadgande äfven, från denna synpunkt

betraktadt, sin allvarsamma sida. Man kan, som jag tror, tryggt påstå,

att, utan ett sådant beräkningssätt för metalliska kassan som det nu

nämnda, hvarken våra affärsmän eller Banken blifvit invecklade i 1857

års penningekris, såsom de blefvo, ehuru båda räddades från mera betydande

förluster genom Bankens vexeldeputerades rådighet och genom

det upptagna statslånet. Genom den fintligt påhittade utvägen att låta

en affärsman i Stockholm resa öfver till Hamburg, fick man ett hus att

draga på, och kunde på detta sätt till metallisk valuta förvandla huru

stort belopp man önskade af innehållet i Stockholms varumagasiner.

Enligt revisorernes berättelse förvandlades genom denna utväg till metallisk

valuta d. v. s. till 90 dagars vexlar, betalbara i Hamburg, inom

de tre första dagarne ett belopp af 1,333,000 Mark Banko, samt inom

en månad 3,273,000 Mark Banko, eller 4,364,000 Riksdaler Riksmynt.

Samtliga dessa vexlar voro dragna af svenska affärsmän på en svensk,

endast tillfälligtvis i Hamburg vistande affärsman; men den omständigheten,

att de lydde i Hamburgerbanko och voro betalbara i Hamburg,

var tillräcklig att få dem ansedda fullgoda med metallisk valuta, och

derpå grunda sedelutgifning.»

Det nu anförda torde tillräckligt ådagalägga det farliga deruti

att 3:ne månaders vexlar få beräknas såsom Bankens metalliska kassa.

Genom förändring af den 9:de § vill man nu göra den redan befintliga faran

än stöi’re!»

af Friherre af Schmidt:

»Emot Utskottets förslag, att lemna Banko-fullmäktige bemyndigande

att köpa vexlar, betalbara å utrikes ort, dragna på/yra månader (i

stället för att nuvarande föreskriften är Hre månader eller kortare tid»),

får jag anmäla min reservation.

Enär ifrågavarande vexlar enligt § 5 g) i Banko-reglementet utgöra

en del af metalliska kassan och onekligen denna slags valuta kan anses

af alla de i § 5 uppräknade minst motsvara ändamålet af metallisk kassa;

enär vidare såsom motiv för denna förändring af Fullmäktige blifvit

anfördt: »att, sedan numera en del exportaffärer betinga eu kredit

af ända till sex månader, den ifrågavarande föreskriften tvingat till afvisande

af skeppningsvexlar med återstående omloppstid af fyra månader,

ehuru sådana vexlar grundat sig på verkliga affärer och voro utfärdade

af solida hus samt kunnat erhållas till fördelaktig kurs», och

detta motiv gifver vid handen att framdeles möjligen kan emotses behofvet

eller önskan af en ytterligare utsträckning i detta afseende, ända

s. 53 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

53

till sex månader, hvilket naturligtvis är ännu vådligare för Bankens säkerhet,

så synes mig böra bibehållas den nuvarande gränsen tre månader.

Ett stöd för denna min åsigt finner jag äfven uti föreskrifter för flera

de största utländska bankers styrelse, att endast vexlar på högst 3 månaders

betalningstid diskonteras, samt att frågan om en utsträckning af

denna tid i fransyska banken efter noggran pröfning blifvit afslagen;

och detta ehuru ingalunda i bemälda banker dylika vexlar räknas till

metalliska kassan.

På grund af hvad jag ofvan anfört, får jag yrka bibehållande af

§ 9 oförändrad».

Vid punkterna 12:o och 13:o: af Herr Snäf.

Vid punkten 20:o.

af Herrar Ekman och Wijkander: »På grund af de skäl, hvilka blifvit af

Utskottet anförda emot en ökning af fonden för lån med omsättningsrätt, få

vi reservera oss emot det genom en knapp pluralitet tillkomna och, som det

oss synes, ej konseqventa beslutet, att ändock tillstyrka att ett belopp af

400,000 R:dr måtte tilläggas denna fond. I och för sig må det visserligen

icke anses af någon större betydenhet, om densamma utgör R:dr 9,600,000

eller 10,000,000; det är alltså endast ur principiel synpunkt som vi ansett oss

böra bedöma den föreslagna åtgärden, hvilken, om den skulle komma att af

Riksdagen godkännas, utan tvifvel framdeles skall åberopas till stöd för

fortgående på samma bana och, i sammanhang dermed, antagande af

grundsatser, af hvilka, i mån som de röna en vidsträcktare tillämpning,

måste befaras en menlig inverkan på Riksbankens förmåga att fullgöra

sina olikartade åligganden.

Vi få således föreslå att Riksdagen endast så till vida godkänner

Utskottets förslag i 20:de punkten,

att fonden för utlåning med omsättningsrätt bestämmes

till förutvarande belopp af nio millioner sex hundra tusen

Riksdaler samt att den i reglementets nuvarande

53 § bestämda fördelning af berörda fond bibehålies

oförändrad».

af Herrar Nordenfelt, von Hofsten, Hamm,ar och Friherre af Schwerin.

Mot motiveringen till denna punkt: af Herr O. Bosson Olsson.

Vid punkten 23:o:

af Herr Agardh: »Då det icke synes vara meningen att genom

borttagandet af förskottsränta bereda någon lindring åt låntagare,

enär det hädanefter som hittills öfverlemnas åt Fullmäktige att be
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

stämma räntesatserna, men bibehållandet af förskottsräntan kan för

sådana låntagare, som äro mindre hemmastadde i ränteberäkning, medföra

den fördel, att de kunna begagna den rätt, som man för få riksdagar

sedan, genom stadgandet i § 56, velat bereda låntagare, att utan

särskild kommissionär få vända sig direkte till Riksbanken; då det derjemte

väl torde kunna ifrågasättas, om icke vid betalningstiden ett belopp

lättare ingår om det utgöres blott af kapitalet än om det utgöres

af både kapitalet och räntan; och då således den af Utskottet föreslagna

förändringen synes hvarken nödig eller nyttig, så får jag för min del

densamma afstyrka».

af Herrar Snäf och Walberg.

Vid punkterna 25:o och 3''2:o.

af Herr O. Bosson Olsson: »Uti Utskottets beslut att förändra lydelsen

i 34 § 5 mom. och 64 § 6 mom. af Banko-reglementet har jag icke kunnat instämma.

Då det med den nuvarande lydelsen är styrelserna för diskont- eller

lånekontoren obetaget att genast efter förfallodagen anställa lagsökning mot

den gäldenär, som icke betalt, och då Banken icke haft eller kan få någon

förlust om med lagsökningen skulle dröjas någon tid, som icke får vara

längre än en månad utöfver betalningsdagen, kan jag icke finna nödvändigheten

af ett stadgande, som tillförbinder styrelserna att ovilkorligen,

genast efter det förfallodagen tilländagått, hemsöka med lagsökning en

gäldenär, som fått ett lån, det han är berättigad att omsätta. Sådana lån

äro de enda, som kunna med någorlunda fördel gagnas af allmogen, och

vilkoren för deras erhållande äro redan tillräckligt betungande. Att

föreskrifva ovilkorlig lagsökning genast efter förfallodagen skulle utan

tvifvel leda derhän, att ganska få sökte sådana lån hos Riksbankens låneanstalter;

ty efter det lagsökning är anställd, är omsättningsrätten förlorad

och dermed omsättningslånet förändradt från sådant till likhet med

andra, som böra fullt betalas på förfallodagen. Om för Riksbanken utfärdas

ett så ovilkorligt stadgande, att genast lagsöka för omsättningslån,

och öfriga banker icke följa exemplet, så måste följden blifva att

alla de, som behöfva omsättningslån, måste vända sig till de enskilda

bankerna, för erhållande af sådana lån. År det detta man vill åstadkomma,

så medgifves gerna att den föreslagna förändringen är egnad

att leda dit; men då borde det rätta skälet uppgifvas och den önskade

påföljden framhållas. I stället har Utskottet anfört såsom skäl, att brist

på punktlighet och noggranhet i liqvider blifvit en vana, hvilken Utskottet

funnit så ond att för dess utrotande det är nödigt, att hvarje

Riksbankens gäldenär skall prompt lagsökas genast efter förfallodagen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

55

Jag anser denna vana hvarken så allmän eller så ond, som Utskottet

velat Unna den, oeh hemställer derföre,

att förutnämnda stadgande!) bibehållas oförändrade».

Vid punkten 30:o: af Herr Agardh: »Då jag anser att öfverföringsrätten

ifrån äldre kreditiv till nytt bör vara beroende dels af det sätt,

hvarpå kreditivet blifvit begagnadt, dels af den säkerhet, som för detsamma

är ställd, så skulle jag önska att Utskottets förslag endast fått

följande utsträckning: Det må bero af Fullmäktige att, der den för

kreditiv ställda säkerheten anses dertill kunna föranleda, medgifva öfverföring

af kreditivskuld ifrån gammalt kreditiv till nytt, utan att

någon öfverföringsafgift derför må beräknas».

Vid punkten 34:o:

af Herr Agardh: »Enligt terminologien inom Riksbanken finnas flera

slag af depositioner (man jemföre t. ex. i revisorernes berättelse §§ 24

och 25, samt § 44 om de olika »depositions»belopp, som för olika räkningar

emottagits). För några af dessa betalas ränta, för andra icke.

Några emottagas och bokföras i Bankens Depositions-kontor, andra i

Diskont-kontoret — depositmedel mot ränta (se § 91 i Banko-reglementet.)

Bankens historia visar, att under kritiska penningetider depositionsrätten

varit starkt anlitad. Det ligger i sakens natur att insättningar

i Depositions-kontoret hufvudsakligen begagnas af i Stockholm

boende personer och af dervarande verk och inrättningar. Landsorten

har en motsvarande fördel endast såvida depositioner emottagas i Diskontkontoren.

När man således gör en inskränkning i depositionsrätten i

Diskont-kontoren, fråntages landsorten en dyrbar rätt. Kan det vara

något som helst rimligt skäl att i denna rätt gorå någon inskränkning,

så länge det står Bankens styrelse fritt att till huru lågt belopp som

helst nedsätta räntan? Kunna icke kritiska tider återkomma? En mansålder

är ännu icke förliden sedan den tid, då man ansåg sig böra på

allt sätt uppmuntra depositioner i Riksbanken! Om en enskild bank

skulle inställa sina betalningar, månne det icke skulle vara en den

största fördel, att under den möjligen uppkommande villervallan kunna

få deponera en verklig valuta i Diskont-kontoren?

Genom det fattade beslutet har Utskottet dessutom, som jag tror,

emot det uttryckliga förbudet i 2:dra § af Instruktionen för Banko-Utskottet,

öfverskridit sin befogenhet. Denna 2:dra § stadgar nemligen,

att Utskottet skall vid ändring af gjorda författningar i det nogaste

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

följa Banko-inrättningens hufvudgrunder, sådana dessa äro intagna dels

i 1668 års Förordning om Banken, dels i myntbestämningslagen och

lagen för Rikets Ständers Bank; »Varande det Utskottet uttryckligen förbjudet

att omedelbart till öfverläggning upptaga något som syftar till

rubbning och förändring i dessa Bankens hufvudgrunder». Frågar man

sig nu, bvilka äro dessa hufvudgrunder, så finnes derför redogjordt på

lista sidan i Banko-reglementet, hvarefter på 2:dra sidan heter:

»Bankoverkets föremål, enligt ofvan åberopade beslut och förordning

om Banken, är

A) i egenskap af Depositions- och Vexel-Bank.

l:o att för allmänhetens säkerhet, nytta och beqvämlighet emottaga

penningar af en hvar som sådant åstundan, deröfver föra räkning

och dem vid anfordran insättaren tillhandahålla». — — —

Genom den af Utskottet föreslagna förändringen skulle de facto

nu en inskränkning göras i den åt en hvar medgifna depositionsrätten,

en förändring, som med en rösts pluralitet blifvit af Fullmäktige föreslagen.

Då jag tror att det af Fullmäktige åsyftade målet lätteligen

kan vinnas utan att göra en inskränkning i Bankens skyldighet att fungera

såsom Depositions-bank, vågar jag föreslå att momentet c i § 66 må

oförändradt bibehållas, men att ett nytt moment tillägges, så lydande:

d) Pa Fullmäktige ankommer likaledes att bestämma å huru

stort på en gång innestående belopp ränta må hvarje särskild

räkningshafvare godtgöras.»

af Friherre af Schmidt och Herr O. Bosson Olsson.

Vid, punkten 38:o: af Friherre af Schmidt, Herr Geijer och Friherre

Silfverskjöld.

Vid punkten 44:o:

af Herr O. Bosson Olsson: »Utskottet har fästat uppmärksamheten

derpå, att de i § 139 upptagna anslag till allmänna fattigvården

i Stockholm, 1,500 R:dr, och till smärre julgåfvor åt fattiga,

såväl i hufvudstaden som i orterna, 3,000 R:dr, utgöra fattigvårdsbidrag,

hvilka det icke tillkommer Riksbanken att utgifva. Det lärer icke

heller kunna påstås, att öfriga uti samma § upptagna utgifter, utom de

till bankostatens Enke- och Pupill-kassa anslagna 200 R:dr, äro af sådan

beskaffenhet, att det kan tillkomma Riksbanken att bestrida dem. Huru

eller

s. 57 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 8.

57

eller när de tillkommit är mig icke till fullo bekant, men jag kan icke

finna att anslagen till barnhusen i Stockholm och några andra städer

hafva den ringaste gemenskap med Riksbankens styrelse eller förvaltning.

Då Banko-Utskottet, enligt Riksdags-ordningens 41 §, endast har att

undersöka Riksbankens styrelse och tillstånd samt föreslå och gifva

föreskrifter om Bankens förvaltning, är det för mig alldeles klart, att

detta Utskott bör vara befriadt från att behandla anslag eller ärenden,

hvilka äro så fullkomligt främmande för Bankens ändamål som de ifrågavarande.

Är det så att dessa inrättningar bero af de till 13,150 R:dr

uppgående anslagen, så böra de af vederbörligt Utskott anvisas på Riksstaten

och deras användande i likhet med andra statsutgifter kontrolleras,

samt alldeles uteslutas från bankoförvaltningen, dit de icke höra.

De till bankostatens Enke- och Pupill-kassa anslagna 200 R:dr kunna,

såsom hänförliga till samma slag som de i § 140 upptagna, utföras bland

dem, och § 139 uteslutas ur reglementet. Jag föreslår alltså:

att 139 § uteslutes och uti 140 § utföres till bankostatens

Enke- och Pupill-kassa 200 R:dr Runt».

Herr Ekman har velat anmäla, att han ej närvarit vid behandlingen

af punkterna 23:o—25:o och 28:o—34:o.

Herr Ericsson har anmält, att han ej varit närvarande vid behandlingen

af punkterna 32:o—-34:o.

/

Bill. till Riksd. Prof. 1870. 6 Sami. 1 Afd. 7 Raft.

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.