Banko-Utskottets Memorial N:o 8
1870-04-12 · 57 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 56 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1870:8, Banko-Utskottets Memorial N:o 8
Dokumentets text
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
1
J\'':(9 &.
Ant. till Eiksd. Kansli d. 12 April 1870, kl. 5 e. m.
Memorial, med förslag till ändringar i Banko-reglementet,
Sedan Utskottet nu genomgått och pröfvat samtliga delar af det
utaf sist församlade Riksdag stadfästade Banko-reglemente, som finnes
mfördt i. 10:de Samlingen af Bihanget till sistlidne Riksdags protokoll,
och dervid jemväl tagit under ompröfning dels de vid innevarande riksdag
väckta motioner, som afse ändringar eller tillägg i reglementet, dels
af Banko-fullmäktige hos Utskottet gjorda framställningar, går Utskottet
att i ett sammanhang afgifva förslag till de ändringar, Utskottet funnit
höra göras; och skall, sedan Riksdagen häröfver beslutat, jemlikt föreskriften
i 8 § af Utskottets instruktion, med bibehållande af de stadganden,
hvilka icke blifvit upphäfda eller ändrade, i ett helt sammanfatta
nytt reglemente, att efter riksdagens slut tjena til) efterrättelse.
Iakttagande hufvudsakligen den ordning, i hvilken reglementet för
närvarande är uppstäldt, begynner Utskottet med de ändringsförslag, som
röra Artikeln 1, om Bankens verksamhet, dess grundfond och reservfond.
I ett till Utskottet ingifvet memorial, innefattande förslag till ändringar
i åtskilliga delar af reglementet, hafva Fullmäktige till eu början
fästat uppmärksamhet på § 4, som innehåller bestämmelser rörande den
nu så kallade Reservfonden.
Denna § lyder för närvarande sålunda:
»Skilnaden emellan beloppet af högsta tillåtna sedelutgifning och
beloppet eif beräknad sedelstock utgör Riksbankens reservfond.
Bill. till Biksd. Prof. 1870. 6 Samt. 1 Afd. 7 Raft. i
2
Banko-JJtsJcottets Memorial N:o 8.
Till denna fond skola öfverföras:
l:o inbetalningarne å utestående lån, mot inteckning uti hus och
jord i städerna samt på äldre lånebanko-obligationer;
2:o återbetalda filialbanksförsträckningar;
3:o inbetalningar å obligationer;
4:o inbetalningar å allmänna hypotheksbankens skuld för öfvertagna
fordringar mot inteckning i fast egendom på landet;
5:o inflytande vinstmedel.
Och berättigas Fullmäktige derjemte att, om och när någon del af
Handels- och Närings-diskontfonden eller allmänna diskontfonden befinnes
obegagnad, öfverflytta de icke använda medlen till reservfonden, med
förbindelse för Fullmäktige att, derest Bankens ställning det medgifver,
dessa medel återställa, då de varda för det ursprungliga ändamålet erforderliga.
Från reservfonden skola afföras:
l:o de belopp af Riksbankens upplupna vinst, hvilka enligt Riksdagens
beslut skola till Riksgälds-kontoret aflemnas;
2:o den förstärkning af Handels- och Närings-diskontfonden vid
diskont- och lånekontor, som erfordras då uttagningarne^ på upp- och
afskrifningsräkning öfverstiga i kassa eller på räkning innestående belopp;
3:o” de för Bankens ränteutgifter, förvaltningskostnader in. in. erforderliga
medel;
äfvensom, då Bankens säkerhet det medgifver och allmänna rörelsen
sådant påkallar, förstärkningar af Handels- och Närings-diskontfonden
samt medel för liqvid af obligationer, som Banken, på grund af
uppgjordt kontrakt eller eljest, öfvertager eller inköper; allt under vilkor
att det stadgade maximum för sedelstock ej. öfverskrides.»
I afseende på denna § hafva Fullmäktige anfört:
att när, vid 1844—1845 årens riksdag, med ändring af dittills gällande
bestämmelser angående Riksbankens sedelutgifning, fastställdes ett
bestämdt belopp af 30 millioner R:dr, hvarmed Bankens beräknade sedelstock
högst finge öfverstiga hvad som fanns i metallisk valuta, nödvändigheten
förbisågs att samtidigt meddela föreskrifter till förebyggande
af sedelstockens äfven tillfälliga stigande öfver berörda maximum;
att häraf vid följande riksdagar föranleddes undersökningar och
utredningar angående den verkliga sedelansvarigheten, i ändamål att
kunna genom föreskrift i Banko-reglementet angifva det. belopp, hvilket
i låne- och kreditiv-väg kunde användas utan att maximum för sedelstocken
öfverskreds;
Banko-TJtshotiets Memorial N:o 8.
3
att föreskrift i denna syftning intagits i reglementet första gången
år 1858, hvarest i 174 § det sålunda användbara beloppet benämndes
»Bankens reservfond», en benämning, som bibehållits, oaktadt, i följd af
en sedermera beslutad förändring, den så kallade reservfonden numera
i sjelfva verket endast utgjorde skilnaden emellan beloppet af högsta
tillåtna sedelutgifning och beloppet af beräknad sedelstock, eller den obegagnade
sedelutgifningsrätten;
att benämningen »reservfond» vore oegentlig, såsom stridande både
emot språkbruket och den i sakens natur grundade föreställningen om en
sådan fond, då dermed rätteligen borde förstås en verklig tillgång, eller
ett, förutom grundfonden, befintligt öfverskott af tillgångar och fordringar
utöfver skulderna; och att samma benämning tillika vore olämplig, emedan
deraf gåfves anledning till oriktiga föreställningar om beloppet af den
tillgång, som funnes användbar till andra föremål, än som för Riksbankens
egentliga verksamhet äro bestämda, och benämningen sannolikt
ofta bidragit till framkallande af anmärkningar i afseende på anvisandet
af förlag till Riksbankens lånerörelse, hvilka anmärkningar måhända uteblifvit,
om den s. k. reservfonden haft sin rätta benämning.
Fullmäktige hafva fördenskull föreslagit, att den verkliga reserven
måtte i särskild §, å det ställe, der nuvarande § 4 har sin plats, definieras,
och deremot denna §:s nuvarande innehåll, med erforderliga jemkningar
i uppställningen, förflyttas till § 26 såsom ett nytt moment; hvarjemte
Fullmäktige yttrat att, då den sålunda föreslagna förändringen, om
densamma godkändes, föranledde dertill, att bokföring i räkenskaperna
under benämning »reservfonden» icke vidare komme att ega, rum, ur §§
27 och 52 borde uteslutas de derstädes förekommande uttryck, som hafva
afseende på den nu s. k. reservfonden.
Utskottet, som i hufvudsaken fullkomligt gillar Fullmäktiges nu
omförmälda framställningar, finner likväl icke nödigt att i reglementet
bibehålla de delar af nuvarande § 4, hvilka allenast innehålla ett uppräknande
af in- och utbetalningar, som föranleda ökning eller minskning
af den obegagnade sedelutgifningsrätten, utan att tillika innehålla någon
vidare eller på annat ställe i reglementet icke befintlig föreskrift beträffande
förvaltning eller bokföring.
I sådant afseende får Utskottet, under hänvisning till §:ns här ofvan
intagna lydelse, anmärka, hvad beträffar först de medel, som öka
den obegagnade sedelutgifningsrätten, att samtliga under l:o—5:o omförmälda
slag af inbetalningar äro sådana, som direkt härröra af Bankens
rörelse eller af bestämmelser, som finnas på annat ställe i reglementet;
och hvad angår de i §:n omförmälda poster, genom hvilka ininsk
-
4
Banko-TJtskottets Memorial N:o 8.
ning i den obegagnade sedelutgifningsrätten uppkommer: att någon särskild
reglementsföreskrift icke synes behöflig i afseende på utbetalning
af de belopp, Riksdagen kan hafva från bankens vinstmedel anvisat till
Riksgälds-kontoret; att de i 2:o omförmälda förstärkningar af Handelsoch
Närings-diskontfondens kassa blott utgöra eu tillämpning af hvad
som i § 52 tinnes bestämdt, och att omförmälande på detta ställe af de
i 3:o nämnda utbetalningar af räntor och förvaltningskostnader alldeles
icke kan vara erforderligt.
Af nu ifrågavarande delar utaf $ 4 återstår således endast hvad
densamma innehåller rörande indragning från låneförlagen af obegagnade
medel, om meddelande tvärtom af förstärkningar till dessa förlag,
när sådant af behof påkallas och bankens ställning det medgifver, om
användande af medel för liqvid af inköpta obligationer, samt slutligen
förbehållet att maximum för sedelstock ej får öfverskridas.
Förstnämnda bestämmelser, om indragning från och förstärkning
till utlåningsfonderna, anser Utskottet hafva sin rätta plats i Artikel 4,
som handlar om utlåningen, hvarest under Afdelning 2,. »Allmänna bestämmelser»,
§§ 51 och 53 kunna genom en förändrad uppställning upptaga
berörda bestämmelser. Berättigandet att köpa obligationer, i afseende
på hvilket några detaljföreskrifter icke synas erforderliga, tinnes
redan i § 2; och förbudet mot öfverskridande af sedelstocks-maximum
torde lika litet behöfva särskildt uttryckas, som förbud mot öfverskridande
af andra reglements-stadganden.
På grund af det anförda hemställer Utskottet:
l:o.
att i stället för nuvarande § 4 må i reglementet införas följande
nya bestämmelse:
Frän föregående aren reserverad och under löpande året uppkommande
behållen vinst, som icke erfordras för att ersätta inträffad
kapitalförminskning i grundfonden, utgör bankens reservfond.
>
Och föreslår Utskottet här nedan i ordning efter paragrafföljden
de öfriga nya stadganden eller ändringar i förutvarande, hvilka stå i
sammanhang med nu omförmälda ämne.
Andra Afdelningen af Artikel 2 handlar om »åtgärder för metalliska
kassans förstärkning», och innehåller i §§ 7 och 8 följande bestämmelser:
-
5
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
§ 7.
»Mom. 1. Såväl i Banken, som vid lånekontoren invexlas, mot
Bankens sedlar, svenskt silfvermynt.
Äfven inköpas, efter de pris, som Fullmäktige hafva att bestämma,
utländska silfvermyntsorter, med undantag af skiljemynt.
Mom. 2. Skulle vid lånekontoren större qvantiteter utländska silfvermyntsorter
erbjudas till inköp, än som kan ske med de tillgångar,
lånekontorens kassor för tillfället ega, äro dessa kontor berättigade att
för inköpets verkställande assignera på banken å en för sådant ändamål
öppnad särskild räkning, under förbehåll likväl, att kontoret för det
assignerade beloppet, så fort ske kan, redovisar.
§ 8.
I Banken emottages:
l:o) Svenskt och utländskt guldmynt efter det pris, Fullmäktige,
med ledning af priset å guld på utrikes orter, tid efter annan bestämma;
och
2:o) kontrolleradt verksilfver efter det pris, Fullmäktige bestämma;
samt kontrolleradt eller annat omyntadt guld efter det pris, Fullmäktige,
med ledning af för tillfället gällande invexlingspris å caroliner, bestämma.»
Enligt dessa §§:s nuvarande lydelse, skulle i lånekontoren hvarken
emottagas svenskt och utländskt guldmynt, ej heller allmänheten
derstädes kunna få försälja verksilfver samt kontrolleradt eller annat omyntadt
guld.
Utskottet anser det likväl ligga i såväl bankens som allmänhetens
intresse att så måtte, så vidt möjligt, kunna ske, och vill fördenskull
föreslå ändring i sådan syftning af nyss anförda stadganden, hvilka, då
ingen skilnad komme att finnas emellan valutor, som finge emottagas
både i Riksbanken och lånekontoren, samt Sådana, som endast emottagas
på förstnämnda ställe, kunna sammanföras i en paragraf. I afseende
på denna, hvartill förslag här nedan framställes, bör Utskottet fästa uppmärksamheten
dels derpå, att de i nuvarande § 8 befintliga uttryck,
som utgöra en anvisning för Fullmäktige rörande de grunder, efter hvilka
priset på guldmynt samt å kontrolleradt eller annat omyntadt guld bör
bestämmas, icke synas behöfliga, enär det faller af sig sjelf att dessa
grunder och inga andra böra tagas till rättesnöre, dels derpå, att åt
Fullmäktige måste öfverlemnas att vidtaga nödiga anstalter samt meddela
erforderliga föreskrifter beträffande sättet för emottagande i ban
-
6
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
ken och lånekontoren af omyntade valutor i och för riktig beräkning af
deras verkliga värde och förebyggande af förluster för banken, som genom
misstag eller svek kunna uppkomma.
Utskottet föreslår:
2:o.
att i stället för nuvarande §§ 7 och 8 må i reglementet införas
följande stadgande:
Mom. '' 1. Såväl i banken, som vid lånekontoren invexlas, mot
bankens sedlar, svenskt silfvermynt.
Mom. 2. Vidare emottages och inköpes i banken och lånekontoren,
efter de pris, Fullmäktige ega att tid efter annan bestämma
:
svenskt och utländskt guldmynt, utländska silfvermyntsorter,
med undantag af skiljemynt,
kontrolleradt verksilfver, samt kontrolleradt eller annat omyntadt
guld;
och ega Fullmäktige att angående förfaringssättet vid emottagande
och inköp af de i detta moment omförmälda slag af valutor vidtaga
de anstalter samt meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga.
Mom. 3. Skulle vid lånekontoren större qvantiteter guldmynt,
utländskt silfvermynt, verksilfver eller kontrolleradt eller annat
omyntadt guld erbjudas till inköp, än som kan liqvideras med de
tillgångar, länekontorens kassor för tillfället ega, äro dessa^ kontor
berättigade att för inköpets verkställande assignera på banken
å en för sådant ändamål öppnad särskild räkning, under
förbehåll likväl att kontoret för det assignerade beloppet, så fort
ske kan, redovisar. _ „
Med erinran att, enligt föreskriften i 9:de § af reglementet, r ullmäktige
icke äro berättigade att köpa på utrikes ort betalbara vexlar,
dragna på längre tid, än tre månader, hafva Fullmäktige anfört att, ehuru
endast undantagsvis och för att genom köp af vexlar å en myntsort
kunna bereda banken för tillfället behöflig förstärkning af tillgången i
annan myntsort, nämnda föreskrift sålunda tillämpats, att vexlar, om än
dragna å tid utöfver tre månader, blifvit inköpta, när desammas återstående
omloppstid inskränkt sig till högst fyra månader, men att, sedan
numera en del exportaffärer betinga en kredit af ända till sex må
nader, den ifrågavarande föreskriften tvingat till afvisande af skeppnings
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
7
vexlar med återstående omloppstid af fyra månader, ehuru sådana växlar
grundade sig på verkliga affärer och voro utfärdade af solida hus
samt kunnat erhållas till fördelaktig kurs. För att undanrödja det hinder,
som nuvarande stadgande lade i vägen för beredande af behållningar
på utrikes ort, hafva Fullmäktige hemställt om ändring af mom.
1 i § 9 sålunda, att vexlar med återstående löpetid af ända till 4 månader
måtte kunna få för bankens räkning köpas; och som Utskottet
för sin del finner skäligt tillstyrka hvad Fullmäktige sålunda hemställt,
föreslår Utskottet,
3:o.
att mom. 1 af § 9 i reglementet må erhålla följande förändrade
lydelse:
»Fullmäktige bemyndigas att af välkända och solida trass enter
eller endossenter låta i Stockholm, Göteborg och Malmö, efter den
kurs Fullmäktige bestämma, köpa vexlar, betalbara å utrikes ort
sednast inom fyra månader derefter; äfvensom att träffa annat
aftal om öfvertagande för bankens räkning af utländsk valuta.»
I förevarande §:s öfriga momenter är ingen ändring ifrågasatt.
Af det förslag Utskottet ofvan framställt om emottagande äfven
vid lånekontoren af svenskt och utländskt guldmynt, följer att sådant
äfven må kunna, när tillgång finnes och efterfrågan sker, från lånekontoren
utlemnas; och erfordras fördenskull ett tillägg i § 18, som handlar
om utvexling af guldmynt.
Utskottet hemställer,
4:o.
att nämnda § 18 må få följande lydelse:
»Svenskt och utländskt guldmynt må, i mån af tillgång och
rörelsens behof, från banken och lånekontoren utvexlas till det
pris, Fullmäktige finna skäligt derå fastställa.»
I sin framställning här ofvan angående § 4 i reglementet, har Utskottet
omförmält, hurusom, under förutsättning att det kapitalöfverskott,
banken eger utöfver grundfonden, upptages såsom reservfond, och
bankens obegagnade sedelutgifningsrätt särskiljes, Fullmäktige föreslagit
att bestämmelsen rörande den sistnämnde skulle införas såsom moment 2
under § 26, äfvensom Utskottet angifvit de skäl, på hvilka Utskottet, som i
sak gillade Fullmäktiges åsigt, likväl fann en del af det föreslagna mo
-
8
BanJco-UtsJcottets Memorial N:o 8.
mentets innehåll böra uteslutas. Under åberopande häraf och med tillkännagifvande
derjemte att, hvad formen angår, Utskottet dessutom skiljer
sig ifrån Fullmäktige i så måtto, att Utskottet anser bestämmelsen
angående maximum för den del af sedelstocken, som icke motsvaras af
metallisk kassa, böra bibehållas i en § för sig, och bestämmelsen rörande
den obegagnade sedelutgifningsrätten böra upptagas i en särskild
§, hvilken rätteligen får sin plats näst efter den förstnämnda, föreslår
Utskottet nu
5:o.
att näst efter § 26 i reglementet må införas eu ny paragraf
af följande lydelse:
Skilnaden emellan beloppet af högsta tillåtna sedelutgifning
och beloppet af beräknad sedelstock utgör bankens obegagnade
sedelutgifning sr ätt.
I sammanhang med det föregående blifver ändring nödig i slutet
af 27 §. Sedan nemligen i denna § föreskrifvitS hvilka och i hvilken
ordning indragningar å bankens rörelse, äfvensom andra åtgärder
skola vidtagas, när metalliska kassan nedgår, förordnas i slutet af §:n, att
de dymedelst inflytande medlen skola öfverföras till bankens reservfond.
Resultatet af hvarje indragning i bankens rörelse, som minskar
summan af utelöpande sedlar, blifver naturligtvis en ökning i den obegagnade
sedelutgifningsrätten; men då bokföring i räkenskaperna på särskild
räkning af denna icke är erforderlig, behöfver icke heller någonting
stadgas om öfverföring dertill af indragna medel.
Med afseende härpå hemställer Utskottet i konseqvens med dess
under l:o och 5:o afgifna förslag, att, med uteslutande ur § 27 af de
i slutet förekommande orden »öfverföras till bankens reservfond, hvarifrån
desamma» samt med en i följd häraf nödig ändring uti slutorden,
6:o,
nämnda § 21 må erhålla följande, i öfrigt oförändrade lydelse:
»Oberoende af de åtgärder, Fullmäktige, enligt §§ (7, 8, 9, 10
och 11), hafva att vidtaga till förstärkning af bankens metalliska
kassa, åligger det Fullmäktige att, när berörda kassa fortfar att
minskas eller bankens ställning i öfrigt det påkallar:
a) minska
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
9
a) minska diskonteringen och utlåningen från handels- och
närings-diskont/onden samt kassakreditiv-röreisen;
b) alldeles inställa omförmälda diskontering och utlåning samt
kassakreditiv-rör elsen, med undantag dock hvad angår de kreditiv,
som här nedan omförmälas, äfvensom indraga större eller
mindre del af utlåningen från allmänna diskontfonden;
c) till inbetalning inom den i hvarje särskildt fall bestämda
tid uppsäga de Kongl. Kommers-kollegium och Jernkontoret beviljade
kreditiv, äfvensom filialbanker meddelade försträckningar;
samt •
d) uppsäga det Riksgälds-kontoret beviljade kreditiv; och böra
dessa till förminskning af bankens sedelstock anvisade utvägar
begagnas i den ordning, de här ofvan äro uppräknade;
Fullmäktige likväl öppet lemnadt att derförinnan eller samtidigt
dermed försälja större eller mindre del af innehafvande obligationer;
kommande de medel, som från lånerörelsen indragas,
att, när bankens ställning det medgifver, till sina ursprungliga
ändamål återföras».
Uti 29:de § innehållas föreskrifter rörande granskningen af förslitna
och bristfälliga sedlar; och stadgas uti mom. 4, att frågor om inlösen
af sådana sedlar, hvilka genom olyckshändelser blifvit så stympade
och skadade, att denna inlösen beror icke af sedlarnes granskning, utan
på undersökning och pröfning af särskilda skäl och omständigheter, skola
hänskjutas till afgörande af Banko-Utskottet.
I anledning af ett under förlidet år inträffad t fall, att en sedel å
50 R:dr blifvit genom uppgifven och till fullo styrkt tillfällighet så
stympad, att densamma icke, med afseende på de i allmänhet för stympade
sedlars inlösen gällande bestämmelser, kunnat af vederbörande i
banken till inlösen godkännas, utan frågan derom måst, jemlikt ofvan
anförda föreskrift, öfverlemnas till pröfning af Banko-Utskottet, som, i enlighet
med Fullmäktiges lemnade tillstyrkan, medgifvit utbetalande af
ersättning för densamma, hafva Fullmäktige hemställt, huruvida det icke
kunde åt dem öfverlemnas att, efter noggrann undersökning och pröfning
af omständigheterna, låta, utan föregången anmälan hos Utskottet,
meddela ersättning för bankens sedlar, som genom olyckshändelser blifvit
till en del eller till det hela skadade. Såsom skäl för denna hemställan,
hafva Fullmäktige erinrat, hurusom olyckshändelser, hvarigenom
sedlar så skadades, att omedelbar inlösen af desamma icke finge ega
rum, kunde inträffa för personer, hvilka icke utan den största olägen
Bih.
till BiJcsd. Prof. 1870. Samt. 1 Afd. 7 Käft. 2
10
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
het förmådde undvara den förstörda penningsumman under tiden intilldess
Banko-Utskott sammanträdde och hunne pröfva saken; och som Utskottet
anser denna omständighet innefatta giltig anledning dertill att
tillfälle till erhållande af ersättning för skadade sedlar utan onödigt dröjsmål
må vara beredt samt Fullmäktige utan tvifvel i dylika frågor både
kunna förskaffa sig lika säker sakkännedom, som Utskottet, och med
noggrannhet verkställa pröfningen deraf, tillstyrker Utskottet den gjorda
hemställan, samt föreslår fördenskull,
7:o.
att § 29 mom.. 4 må erhålla följande lydelse:
Frågor om inlösen af sådana sedlar, hvilka genom olyckshändelser
hlifvit så stympade och skadade, att denna inlösen heror
icke af sedlarnes granskning, utan på undersökning och pröfning
af särskilda skäl och omständigheter, afgöras af Banko-fullmäktige.
Reglementets § 30 lyder för närvarande sålunda:
»För invexling i landsorten af förslitna sedlar å fem Riksdaler och
derunder, i utbyte mot silfvermynt å 10, 25 och 50 öre samt sedlar å
en Riksdaler och fem Riksdaler, äfvensom för spridning i landsorten af
sistberörda två sedelvalörer, ega Fullmäktige att vidtaga nödiga åtgärder».
På grund häraf hafva med personer eller inrättningar i landsorterna,
hvilka derom anmält sig, träffats öfverenskommelser, enligt hvilka
desse, emot åtnjutande af en godtgörelse, som för närvarande utgår med
% till 1|2 procent, i mån som de till banken insända förslitna sedlar å
5 och 1 R:dr eller å äldre valörer under 5 R:dr, få sig tillsända motsvarande
belopp; och åtnjutes, enligt särskild författning, portofrihet för
dessa försändningar med posten, hvilken sistnämnda förmån åtnjutes
äfven vid reqvirerad försändning från banken af sedlar å nämnda valörer
samt silfvermynt i öresvalörer, i och för spridning deraf, emot
insända andra valutor, såsom större sedlar eller postvexlar.
Ehuru berörda anordning förorsakar Riksbanken en utgift, som
kunde besparas, skulle dock borttagandet af den ersättning, som tillgodokommer
vexlingsförrättarne, utan tvifvel föranleda dertill, att de
sedlar å små valörer, som cirkulera i landsorterna, komme att der qvarstadna
äfven sedan de blifvit så slitna, att allmänheten med skäl kunde
begära att få dem utbytta mot bättre, enär kostnaden och tidsutdrägten
för sedlarnes försändande till banken och andras erhållande i ställe
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
11
i de flesta fall och så länge som möjligt undanskjöte vidtagandet af sådan
åtgärd.
Utskottet finner fördenskull den ifrågavarande bestämmelsen böra
bibehållas, likväl med borttagande af hvad densamma innehåller rörande
särskilda åtgärder för spridning af sedlar, oberoende af vexling; och
hemställer fördenskull, att, med någon förändring jemväl i öfrigt af nu
begagnade ordalag,
8:o.
motsvarigheten till nuvarande § 30 må erhålla följande lydelse:
För invexling i landsorten af förslitna sedlar å 5 Riksdaler
och derunder emot motsvarande sedlar eller silfvermynt ega Fullmäktige
att vidtaga nödiga åtgärder.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 158, har Herr Anders
Andersson hemställt, att det måtte åläggas banken att, i förhållande
till värdet, genom landtränterierna låta inlösa gammalt silfver- och kopparmynt.
Till denna hemställan har motionären uppgifvit såsom anledning,
att inom hans ort skulle bland allmänheten förekomma en
mängd gamla koppar- och silfvermynt, hvilka icke i rörelsen man och
man emellan emottoges såsom betalningsmedel och icke heller kunde
till guldsmeder och kopparslagare mot skäligt pris afyttras.
Utskottet får i anledning häraf upplysa, att, så vidt Utskottet kunnat
inhemta, af alla de silfvermyntsorter, som sedan år 1770 här i landet
präglats, intet annat mynt är ur rörelsen aflyst, än det å ''\u Riksdaler
specie, men att det oaktadt äfven denna myntsort, när något deraf
i banken företes, varder inlöst efter prägelvärdet, samt att, hvad
kopparskiljemynt beträffar, intet sådant, prägladt sedan början af detta
århundrade, blifvit ur rörelsen aflyst.
Visserligen har spridningen till de aflägsnare landsorterna af kopparskiljemynt
i öresvalörer ännu varit otillräcklig, så att der fortfarande
cirkulera äldre skiljemynt å skillingsvalörer till ganska stor del; men
dessa myntslag äro dock fortfarande gångbara, så att deras mottagande
såsom betalning icke kan vägras.
Då för öfrigt dessa myntslag emottagas i banken och dess lånekontor,
— i hvilket sednare afseende Utskottet här nedan föreslår uttrycklig
föreskrift, hvad angår kopparskiljemynt, om emottagande af sådant
i lånekontoren — men det så mycket mindre torde vara skäligt att
ådraga banken de kostnader, som skulle föranledas af ett åläggande att
12
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
från landtränterierna afhemta der influtet gammalt kopparmynt, som
banken derförutan gör en icke obetydlig förlust genom skyldigheten
att till prägelvärdet emottaga sådant kopparmynt, som icke mera är ämnadt
att i rörelsen utgifvas; och då dessutom de åtgärder från det allmännas
sida, hvilka torde inom långt, blifva nödvändiga för indragning
ur rörelsen af sådana både äldre och nyare mynt, som äro förslitna
eller eljest otjenliga, synas böra blifva föremål för särskild behandling,
anser Utskottet
9:o.
_ Herr Anders Anderssons motion, N:o 158, icke böra föranleda
till särskild åtgärd;
men hemställer Utskottet, i sammanhang härmed
10:o.
att § 32 i reglementet må erhålla följande lydelse:
Det från Statsverket eller myntverket inlösta kopp ar skiljemynt
utgifves och emottages i banken och lånekontoren för silfver eller
sedlar.
Rikgälds-kontorets kopp ar skiljemynts-p oletter — — — — (oförändradt).
I Artikel 3, om Depositions-, Kassa- och Rostvexelrörelserna, har
icke någon ändring ifrågasatts eller af Utskottet ansetts erforderlig.
Af fjerde Artikeln, om Kärn- och Kreditivröreisen, afhandlar Afdelning
1 den del af utlåningsrörelsen, som i Räkenskapskontoret redovisas,
och hvilken hittills bestått i: utlåningar till Staten och allmänna inrättningar,
kreditiven till manufakturdiskonten och Jernkontoret samt låneoch
kreditivförsträckningar till filialbanker, och fortsatt utredning af numera
upphörda lånegrenar.
Då Utskottet här nedan, i fråga om kreditiven till manufakturdiskonten
och Jernkontoret, hemställer bland annat, att dessa kreditiv
må. förvandlas från särskilda förlag till vanliga kassakreditiv, ehuru med
i vissa delar från andra kassakreditiv skiljaktiga vilkor, samt i sådant
fall dessa kreditiv, likasom numera är förhållandet med Riksgälds-kontorets
kreditiv i Riksbanken, komma att tillhöra Diskontkontoret, föreslår
Utskottet nu, i afseende på § 39, en, under förutsättning af bifall
till nyss antydda förslag, nödig redaktionsändring, hvarigenom denna §
skulle komma att lyda sålunda:
Banko-TJtskottets Memorial N:o 8.
13
11:°.
Räkenskap skontorets rörelse omfattar, jemte annat, redovisning för:
A) Utlåningar till staten och allmänna inrättningar;
B) Försträckningar till filialbanker;
C) Fortsatt utredning af numera upphörda länegrenar.
I fråga om det, jemlikt 44 § af reglementet, till manufakturernas
och fabrikernas understöd anvisade kreditiv, som för innevarande år utgör
1,750,000 R:dr, hafva motioner blifvit väckta:
i Första Kammaren af Herr C. Rydqvist, N:o 43, om förstärkning af
kreditivet med 500,000 R:dr;
i Andra Kammaren af Herr O. Wijk, N:o 174, att kreditivets belopp
måtte för år 1871 bestämmas till 1,500,000 R:dr, att tillhandahållas på
hittills gällande vilkor.
Beträffande detta kreditivförlag bör Utskottet till en början erinra,
att sedan vid 1868 års riksdag beloppet nedsatts från 2,250,000
R:d_r, som kreditivet, från längre tid tillbaka beviljadt, alltsedan år 1860
utgjort, till 2,000,000 R:dr, så och efter det Banko-Utskottet vid sistlidne
riksdag, under uttalande af den åsigt, som af föregående Riksdag genom
den då beslutade nedsättningen gillats, att manufakturdiskontens kreditiv
i Riksbanken borde småningom indragas, föreslagit kreditivbeloppets
minskande för år 1870 med 250,000 R:dr, fastställde Riksdagen kreditivet
för nu löpande år till 1,750,000 R:dr.
Då . emellertid, efter hvad af Herr Ryd.qvists motion och det af
honom vid densammas hänvisande till Utskottet afgifna yttrande vill
synas, en motsatt åsigt emot den, som vid sednaste två riksdagar gjort
sig gällande, ännu torde hos en och annan finnas, anhåller Utskottet att
här få ur den vid sistlidne riksdag gjorda resumé af en år 1868 lemnad
utredning i ämnet upptaga hvad som kan anses nödigt till upplysning
för den, som icke varit i tillfälle att taga kännedom om saken.
Utskottet vill dock derförinnan uttryckligen förklara, att den indragning
af ifrågavarande, till fabriksnäringars understödjande afsedda
allmänna bidrag, som Utskottet, lika med föregående Riksdagars Bankoutskott,
anser böra ske, ingalunda kan hafva sin grund i någon liknöjdhet,
än mindre afvoghet mot dessa näringar, utan är föranledd å ena
sidan af hänsyn till hvad Utskottet anser nyttigt för de med Riksbanken
afsedda ändamål, samt å den andra af öfvertygelsen att, i den mån näringarne
må böra af'' Staten genom penningeförsträckningar underlättas,
detta lämpligare sker genom direkta anslag.
I den vid förra riksdagen gjorda framställning erinrar Utskottet
till en början, hurusom den vid 1868 års riksdag lemnade utredningen
14
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
tydligen gåfve vid handen, att den då beslutade nedsättningen i beloppet
af ifrågavarande kreditiv vore att anse såsom början till en sådan
småningom skeende indragning deraf, som kunde verkställas utan svårare
rubbningar och olägenheter* för dem, hvilka genom detta kreditiv äro i
åtnjutande af låneförsträckning; och anför Utskottet derefter:
»Enligt de bestämmelser, hvilka uti reglementet för manufakturdiskontinrättningen
af den 8 Februari 1844 äro fastställda i afseende på
utlåningen, är lånerätten i manufakturdiskonten inskränkt till endast
vissa slags, i reglementet uppräknade fabriker och manufakturer, under
det andra industrigrenar icke ega undfå understöd, såvida icke Kongl.
Maj:t på särskild ansökan åt en eller annan fabrik beviljat rättighet dertill.
De låneberättigade inrättningarne äro indelade i tre särskilda
klasser med olika lånerätt, hvilken till beloppet bestämmes af Kommérs-kollegium
årligen med hänsyn å ena sidan till det tillverkningsvärde,
på grund af hvilket lånerätt sökes, och å andra sidan till
de för året till utlåning tillgängliga medel; varande i afseende på fördelningen
emellan de särskilda klasserna föreskrifvet, att andra klassen
undfår tre fjerdedelar och tredje klassen hälften af hvad som blifvit
bestämdt för första klassen».
»Eu särskild bestämmelse är likväl gällande för Eskilstuna fristads
manufakturister och förläggare, i det dessa ega belåningsrätt, de förre
för 333 procent af tillverkningsvärdet och de sednare för 40 procent af
förlagssumman.»
»Lånen beviljas på minst en, högst nio månader, men det har
sedan långt tillbaka varit sed att låntagare, som inom förfallotiden för
sitt lån inlemnat och fått godkänd ny förbindelse, tillåtits att utan förutgången
inbetalning öfverföra det gamla lånet på ny räkning; hvadan
lånen i sjelfva verket kunna blifva under längre tider stående.»
»Af manufakturdiskontens tillgångar, hvilka utgöras af dels kreditivet
i Riksbanken, dels eu egen fond, är eu särskild summa afsatt,
utaf hvilken Kongl. Maj:t beviljar s. k. förlagslån på särskilda vilkor,
hvilka gemenligen innehålla, att lånen få innehafvas mot 5 procents ränta
under de fyra första åren utan afbetalning å kapitalet samt under ytterligare
fyra år med afbetalning af en fjerdedel årligen; varande i afseende
på fonden för förlagslån genom Kongl. Bref af den 14 December 1866
bestämdt, att densamma, som förut utgjorde 750,000 R:dr, skall årligen
ökas med 50,000 R:dr, tilldess densamma uppnått en million R:dr».
»För år 1866 utgjorde det tillverkningsbelopp, för hvilket lånerätt
söktes, i runda tal, inom första klassen 20,685,000 R:dr, inom andra
Banko- Utskottets Memorial N:o 8.
15
klassen 5,854,000 R:dr, och inom tredje klassen allenast 4 procent af
tillverkningsbeloppet».
»Sedan Utskottet i sitt ofvannämnda Betänkande redogjort för nu
i korthet antydda förhållanden samt meddelat detaljerad uppgift om
manufakturdiskontens ställning vid 1866 års utgång och om de utgifter,
hvilka af fondens medel vore att bestrida, lemnade Utskottet åtskilliga
upplysningar rörande dessa utgifter samt omförmälde dervid äfven det
anslag af 21,000 R:dr, hvilket från manufakturdiskonten utgår till Riksgälds-kontoret
såsom ersättning för en motsvarande summa, som Kontoret
årligen lemnar till Teknologiska Institutet; och erinrade Utskottet,
hurusom nämnda belopp i det närmaste motsvarade den behållning manufakturdiskonten
haft derigenom, att densamma i sin lånerörelse utlånat
kreditivet från Riksbanken till en procent högre ränta, än manufakturdiskonten
sjelf till Riksbanken erlade.»
»Den kännedom Utskottet inhemtat angående sättet för och omfånget
af manufakturdiskontens verksamhet, fann Utskottet ådagalägga:
att, ehuru densamma under förflutna tider, då lånetillfällena voro inskränkta
och fabriksväsendet hade mindre utsträckning, varit näringarne
till väsendtlig nytta, denna fond dock numera förlorat största delen af
sin betydelse, enär det understöd, som derifrån erhölles, vore mycket
ringa i förhållande till industriens nuvarande omfattning; att då reglementets
bestämmelser, dels om hvilka industrigrenar egde rätt att åtnjuta
understöd, dels om dessas klassfördelning, icke egnade och icke kunde
egna tillbörligt afseende på den större eller mindre betydenheten af de
särskilda industrigrenarne, bland hvilka många, som nu vore uteslutna
eller hade allenast en mindre lånerätt, vore af vida större vigt, än de
mera gynnade, detta innebure ett tillbakasättande af de förra; att detta
icke kunde afhjelpas genom en reorganisation af manufakturdiskonten,
emedan, om de nu uteslutna näringsgrenaime erhölle lånerätt, manufakturdiskontens
tillgångar i och med detsamma skulle blifva ännu otillräckligare,
än hittills, för det med inrättningen afsedda ändamål, och
emedan för öfrigt hvilken klassindelning som helst skulle föranleda samma
oriktighet, som nu eger rum, i den mån som nya fabriksgrenar uppstode,
eller de nuvarandes utsträckning och betydelse i förhållande till hvarandra
förändrades; samt slutligen att då den svårighet, som i hvarje
låneinrättning, hvilken utöfvar sin verksamhet inom ett mycket vidsträckt
område, måste förefinnas för bedömande af lånesökandens soliditet och
beskaffenheten af de säkerheter, som erbjudas, tilltoge i samma mån,
som flera lånetillfällen uppstoda, äfven denna omständighet borde tagas
i betraktande i fråga om manufakturdiskontens bibehållande för framtiden.»
16
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
»Utskottet ansåg det sålunda vara ådagalagdt, ej mindre att manufakturdiskonten
i dess nuvarande skick endast i allt för ringa mån
motsvarade det dermed afsedda ändamål, än äfven att denna inrättning
icke kunde genom en reorganisation göras ändamålsenlig, och fann det
fördenskull icke vara skäl att Riksbanken till densamma oförminskadt
öfverlemnade det betydliga belopp, som dittills varit dertill anvisadt.»
»Utskottet ansåg sig likväl icke kunna tillstyrka den åtgärd, som
då var föreslagen, att nemligen på en gång fråntaga manufakturdiskonten
hela det kreditiv, hon från Riksbanken åtnjöt. Ehuru jemförelsevis
obetydliga manufakturdiskontens utlåningstillgångar än voro i förhållande
till fabriks- och manufakturindustriens närvarande utsträckning
på det hela, skulle dock, om hela kreditivet på en gång indroges, många,
om icke de flesta af dem, som genom detta kreditiv voro i åtnjutande
af låneförsträckning, råka i en svårighet, hvilken under rådande ogynsamma
förhållanden blefve högst kännbar och måhända oöfvervinnerlig.»
»Hvad Eskilstuna fristads förläggare •och manufakturister vidkommer,
ansåg Utskottet de dem tillförsäkrade särskilda förmåner icke för
närvarande kunna återtagas; hvadan Utskottet, vid den successiva indragning
af kreditivet från Riksbanken, som Utskottet ville föreslå, förutsatte
att den deraf följande minskningen i manufakturdiskontlån tills vidare
icke komme att beröra Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister.»
»Utgående från den åsigt Utskottet uttalat, att manufakturdiskonten
icke mera uppfyllde eller kunde uppfylla sitt ändamål så, att detsamma
för en längre framtid borde fortfara, men att å andra sidan eu
brådstörtad förändring icke borde ske, fann Utskottet, som egde betrakta
frågan med afseende på det kreditiv manufakturdiskonten från Riksbanken
innehar, det klokast att detta kreditiv småningom indroges. Derigenom''
lemnades, utan någon häftig rubbning af enskildes affärsförhållanden,
åt dem, som i saken voro intresserade, en erinran om den förändring,
som vore att motse, och förbereddes tillika -ett lättare förverkligande
af den utaf föregående Riksdag uttryckta önskan om Kommerskollegii
upphörande.»
Slutligen och i anledning af gjorda anmärkningar derom att, i följd
af kreditivets indragning, den inkomstkälla för manufaktur-diskonten försvunne,
som förut användts för löner till vissa Kommers-kollegii tjensteman
vid nämnda diskontinrättning samt till pensioner åt den personal,
som varit anställd för inhemska fabrikaters stämpling, äfvensom derom,
att från manufaktur-diskonten utginge 21,000 R:dr årligen till Riksgäldskontor
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
17
kontoret såsom ersättning för det å Riks-staten numera öfverflyttade, tillförene
af berörde fonds vinstmedel omedelbart bestridda anslag till teknologiska
institutet, ådagalade Utskottet i förstberörde afseende hurusom
för de omförmälda utgifterna andra medel i mån af kreditivets indragning
icke behöfde anvisas, samt yttrade beträffande de omnämnde 21,000
R:dr, hurusom rättvist och billigt vore, att manufaktur-diskonten, i mån
af kreditivets förminskning, småningom befriades från denna utgift; en
åtgärd, om sättet för hvars verkställande det icke tillkommer Utskottet
att göra framställning, och på hvilken för öfrigt Riksdagens uppmärksamhet
blifvit fästad genom den af Herr C. Rydqvist i Första Kammaren
väckta motion N:o 44.
1 illförene var Riksbankens lånerörelse, i afseende på administrationen,
sönderdelad i . en mängd fonder och förlag. Vissa bland dessa sköttes
af den° afdelning i banken, som kallas Räkenskapskontoret och hvars
hufvudåliggande numera är att bokföra bankens tillgångar och skulder,
dess inkomster och utgifter samt dess så att säga egentligen finansiela
operationer och att uppgöra bokslutet; andra åter, tillhörande den egentliga
lånerörelsen, sköttes af förra diskontverket, motsvarande den afdelning,
som numera kallas diskontkontoret, och lånekontoren.
Räkenskapskontorets befattning med lånerörelsen har, efter hand
som bankens verksamhetssätt förändrats till hvad i allmänhet förstås med
bankrörelse, inskränkts, så att, efter det kreditivet till Riksgälds-kontoret
för några riksdagar sedan öfverflyttades till diskontkontoret, numera,
föi utom utredningen af upphörda lånegrenar, återstår endast kreditivförlagen
till manufaktur-diskonten, Jernkontoret och ännu qvarvarande
filialbanker.
Såsom Utskottet här nedan vidare omförmäler, har, i anledning af
en'' utaf Banko-fullmäktige gjord framställning, Utskottet beslutat föreslå
Riksdagen att öfverflytta det till Jernkontoret hittills anvisade kreditiv
med ett nedsatt belopp till utgående från diskontkontoret; hvadan, om
Riksdagen bifaller denna förändring, på Räkenskapskontoret komme att
qval sta. allenast kreditivet till manufaktur-diskonten samt försträckningarne
till filialbanker. Dessa sistnämnda, som äro beviljade för de särskilda
filialbankernas hela oktrojtider och till användningssättet äro olika
med öfriga kreditivförlag, torde det, åtminstone för närvarande, vara förenadt
med olägenheter att öfverflytta till diskontkontoret; men deremot
anser Utskottet detta nu kunna ske på en gång för kreditiven till manufakturdiskonten
och Jernkontoret, ehuru dessa, liksom kreditivet till
Riksgälds-kontoret,. fortfarande skulle, efter Utskottets förslag, bibehålla
vissa, från de vanliga kassakreditiven skiljaktiga, gynsammare vilkor.
Bih. Ull Biksd. Prof.. 1870. 6 Sami 1 Afd. 7 Raft. * 3
18
Banko- Utskottets Memorial N:o 8.
Hvad kreditivet till manufaktur-diskonten beträffar, kan möjligen
invändas, att, då denna diskonts hela verksamhet består i utlåning, hvartill
äfven det ifrågavarande kreditivet användes, detsamma i följd häraf
måste behandlas såsom en stående föi’sträckning och icke kunde, såsom
vanliga kreditiv, Ömsom uttagas och insättas. Men härvid bör anmärkas,
dels att manufaktur-diskontens utlåningsreglemente medgifver låntagare
att, sedan hans lånesumma för året blifvit bestämd, på hvad tid af året,
han finner för sig tjenligast, uttaga densamma i större eller mindre poster,
dels att, efter hvad Riksbankens räkenskap öfver kreditivet utvisar,
ganska betydliga delar af detsamma innestå obegagnade, under det
ömsom insättningar och uttag under årets lopp förekommit äfven på detta
kreditiv.
I det nu anförda behagade Riksdagen finna de skäl, på hvilka Utskottet
hemställer:
12:o
att Herr Rydqvists motion N:o 43, om förhöjning af kreditivet
till manufaktur-diskonten, icke ,må bifallas;
13:o
att deremot berörda kreditiv må, i enlighet med Herr O. Wijks
förslag uti motion N:o 174, för är 1871 bestämmas till en million
femhundratusen Riksdaler;
samt att, i och för kreditivets öfverflyttning från Räkenskaps- till Diskontkontoret,
till utgående med vilkor och bestämmelser, hvilka Utskottet
längre ned föreslår,
14:o
nuvarande § 44 må ur reglementet uteslutas.
Ehuru Utskottet, med föranledande af den ordning, i hvilken reglementets
särskilda delar förekomma, först längre ned afgifver förslag
rörande de särskilda vilkor, som böra gälla för kreditivet till manufaktur-diskonten,
bör Utskottet likväl redan nu nämna, det Utskottet anser
utaf nuvarande bestämmelser böra bibehållas dels vilkoret att banken
skall för kreditivet ega säkerhet i manufaktur-diskontens alla fordringar
samt egna behållna tillgångar, dels det nu gällande förbehållet i afseende på
kreditivets uppsägning, nemligen att återbetalningen skall i sådant fall ske
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
19
efter nio månaders förlopp och sedan derom sex veckor förut blifvit tillsagdt,
dels ock bestämmelsen om räntans beräknande till allenast 4 procent;
hvaremot Utskottet anser att, i stället för nuvarande förbehåll
att räntan skall betalas halfårsvis, densamma må för detta, liksom för
såväl Riksgälds-kontorets och Jernkontorets, som alla andra kassakreditiv,
få liqvideras för helt år i sender; och anser Utskottet för öfrigt att
ingen kreditivafgift för detta kreditiv hädanefter, lika litet som hittills,
bör erläggas.
Beträffande det kreditiv, som, jemlikt 45 § i Banko-reglementet,
utgår till Jernkontoret, har Herr C. O. Troilius i Första Kammaren, uti
motion N:o 33, föreslagit förhöjning af det för innevarande år bestämda
beloppet, 750,000 R:dr, till 900,000 R:dr, att begagnas mot 3 procents
ränta samt för öfrigt samma vilkor som tillförene.
Herr O. Wijk har deremot, uti motion N:o 175, Andra Kammaren,
hemställt att, för fortsatt tillämpning af det vid förra riksdagen
fattade beslut om successiv indragning af ifrågavarande kreditiv, hvilket
för innevarande år utgör 750,000 R:dr, detsamma må för år 1871 bestämmas
till 600,000 R:dr, att utgå på hittills gällande vilkor.
Härförutan hafva Fullmäktige, uti deras ofvan omförmälda memorial,
hemställt, att det ifrågavarande kreditivet, till ett belopp af 600,000
R:dr, måtte förvandlas från dess hittillsvarande förlagsnatur till vanligt
kassakreditiv och således öfverföras till Diskontkontoret, med bibehållande
likväl af räntan vid allenast 4 procent. Fullmäktige hafva härvid
yttrat, hurusom det reglemente för kreditivets begagnande, som vid kreditivets
första beviljande, år 1818, af Banko-fullmäktige fastställdes, numera
icke vore ändamålsenligt för jernindustriens befrämjande, hvaremot
Jernkontoret, som genom den betydliga tillökning dess egna fonder under
tidernas längd erhållit och genom den utstickning, kontoret dels
härmedelst och dels medelst en betydlig upplåning kunnat gifva åt sin
utlåningsrörelse, syntes vara i behof af ett vanligt kreditiv, för att vid
tider, då upplånade medel skola återbetalas, hafva tillgång dertill, utan
behof att hastigt indraga lån, äfvensom för att tillfälligtvis fruktbargöra
ingående medel, intilldess de kunna utlånas eller behöfvas för andra ändamål;
och hafva Fullmäktige derjemte ansett den föreslagna förändrade
formen vara för Riksbanken fördelaktigare.
Vid förra riksdagen yttrade Banko-Utskottet, utgående från den
åsigt att, om penningebidrag skulle af Staten till någon näringsgren försträckas,
detta lämpligast skedde genom direkta anslag, sig anse, att det
hittills från banken anvisade kreditivförlaget borde upphöra, ehuru,
liksom hvad angick kreditivet till manufakturdiskonten, endast efter
20
Banko- Utskottets Memorial N:o 8.
hand; och Riksdagen godkände då denna åsigt genom kreditivets nedsättning
för år 1870 från 900,000 till 750,000 R:dr.
Vidhållande samma åsigt, hemställer Utskottet nu:
15:o
att Riksdagen, med afslag å Herr Troilii ofvan omförmälda
motion, ville besluta, att kreditiv till Jernkontoret må för år 1871
utgå med det af Herr Wijk i hans motion N:o 175 föreslagna
belopp af 600,000 R:clr;
hvarjemte Utskottet, i öfverensstämmelse med Banko-fullmäktiges förslag,
tillstyrker:
16:o
att detta kreditiv må öfverflyttas på Diskontkontoret och, i följd
deraf, § 45 i nu gällande reglemente utgå;
kommande Utskottet att här nedan på behöriga ställen föreslå de vilkor
och bestämmelser, som böra för kreditivet fastställas och i afseende på
hvilka Utskottet här nämner, att räntan föreslås oförändrad till 4 procent,
samt att kreditivafgift icke bör ifrågakomma.
Af de filialbanker, för hvilka, enligt mom. 2 litt. c af § 46, rättigheten
bibehållits att af teckningssumman erlägga allenast 25 procent
kontant, hafva filialbankerna i Borås, Hernösand och Uddevalla redan
upphört, och för filialbanken i Östersund tilländagår oktrojen i innevarande
April månad. Vid sådant förhållande hemställer Utskottet:
17:o
att, med uteslutande ur litt. c mom. 2 af § 46 utaf orden: »dock
med undantag hvad angår filialbankerna i Borås, Hernösand, Udydevalla
och Östersund, hvilkas delegare skola erlägga minst 25
procent i rikets gällande mynt», nämnde punkt, litt. c, må erhålla
följande lydelse:
»af teckningssumman erlägges minst hälften eller 50 procent i
rikets gällande mynt.»
För den del af teckning ssumman, som icke — —--(oför
ändradt).
Herr Hans Larsson har uti en inom Andra Kammaren väckt motion,
N:o 152, i sammanhang med yrkande om bankovinstens bibehål
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
21
laude för banken, föreslagit inrättande af en filialafdelning af Riksbanken
å ort, som Kongl. Maj:t kunde finna lämpligast; och Herr Per Benjaminsson
har, likaledes inom Andra Kammaren, i motion N:o 227, jemte
det han yrkat upphörande af alla enskilda banker med sedelutgifningsrätt,
föreslagit att, i stället för upphörd sådan, en låneafdelning af Riksbanken
måtte inrättas i hvarje län.
Som Banko-Utskottet begärt sammanträde med Lag-Utskottet för
behandling af frågor rörande enskilda bankerna, kommer särskildt utlåtande
öfver den del af sistberörde motion, som afser nyssnämnda banker,
att af det sammansatta Utfekottet afgifvas; och då motionären ifråsatt
inrättande i länen af nya afdelningar utaf Riksbanken endast i
stället för upphörd enskild bank, hvilken anordning motionären synes
hafva afsett att verkställas endast efter det beslut fattats om enskilda
bankernas upphörande, finner Utskottet det för närvarande icke vara anledning
gå i författning om inrättande af nya kontor utaf Riksbanken.
Hvad åter angår den förstnämnda motionen, har förutsättningen
för densamma förfallit genom Riksdagens beslut att till statsverket öfverlemna
största delen af bankovinsten.
Under dessa förhållanden, anser Utskottet sig böra hemställa:
18:o
ait nu ifrågavarande del af Herr Hans Larssons motion icke
må till någon åtgärd föranleda
äfvensom
19:o
att icke heller den nu förevarande delen af Herr Per Benjaminssons
motion må vinna bifall.
I början af detta Memorial har Utskottet, i fråga om föreslagna
förändringar af § 4, yttrat, hurusom Utskottet ansåge bestämmelserna
rörande indragning från utlåningsfonderna af obegagnade medel samt
meddelande tvärtom af försträckningar till dessa fonder lämpligast böra
inflyta i ett stadgande, som skulle motsvara nuvarande §§ 51 och 53,
af hvilka den förra handlar om den s. k. handels- och näringsdiskontfonden,
den sednare om fonden för utlåning med omsättningsrätt.
Utskottet hänvisar i detta afseende till nedanstående redaktionsförslag;
men då Utskottet, före framställandet af detta, har att yttra sig
öfver några rörande den s. k. allmänna diskontfonden afgifna motioner,
22
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
anmärker Utskottet nu beträffande nyss omförmälda ämne, att de derutinnan
till införande på detta ställe föreslagna bestämmelserna äro
i sak alldeles lika med de hittills i § 4 befintliga.
Enligt 53 § äro för närvarande till utlåning med omsättning srätt
anvisade 9,600,000 R:dr, hvilket belopp alltsedan år 1863 bibehållits
oförändradt, oaktadt vid hvarje riksdag yrkanden framställts om dess
höjande.
Sådana yrkanden hafva äfven vid denna riksdag blifvit gjorda
i följande inom Andra Kammaren väckta motioner:
Herr Jöns Pehr sson har i motion N:o 36, bland annat, hvarom nu
ej är fråga, yrkat: »allmänna diskontens ökande till 15,000,000 R:dr, dertill
påräknas bankovinsten, skeende inbetalningar från filialbanker samt öfverförande
från handels- eller reservfonden, dock med rättighet för Fullmäktige
att till följd på tillgång och efter förfrågan i ena eller andra
fonden göra för banken fruktbärande de medel, som finnas, då det är
förenligt med bankens säkerhet, utan ett fastläsande i obligationer», samt
»att proportionerlig andel af det belopp, som allmänna diskonten ökas
med, tilldelas lånekontoren».
Herr J. W. Lundqvist har i motion N:o 43, bland annat, föreslagit:
»att af bankovinsten, manufaktur-, handels- och näringsdiskonten
samt af inbetalningar från filialbankers kreditiv med flera disponibla
medel anslås, till förhöjning af allmänna diskontfonden, 8,400,000 R:dr»;
samt »att nuvarande anslag till allmänna diskonten, 9,600,000 R:dr, jemväl
får bibehållas, och att således hela anslaget till allmänna diskonten
må af Riksbankens medel uppgå till 18,000,000 R:dr, att utlånas med
omsättningsrätt eller på de vilkor, som nu finnas stadgade, och att minst
hälften häraf afsättes för jordbrukets räkning.»
Herr H■ Schmidt har i motion N:o 123, med anledning deraf att
det nuvarande anslaget icke är tillräckligt att tillfredsställa alla ansökningar,
särskildt hvad angår lånekontoret i Göteborg, hvars fond för utlåning
med omsättningsrätt utgör 2,450,000 R:dr, hemställt att Riksbankens
fond för utlåning med omsättningsrätt åtminstone så mycket måtte
förstärkas, att det belopp af samma fond, som tilldelas Göteborgs lånekontor,
måtte blifva förhöjdt till tre millioner R:dr.
Herr Jonas Jonasso?i har, i motion N:o 197, yrkat »att två millioner
R:dr måtte från handels- och näringsdiskontfonden öfverflyttas på
allmänna diskontfonden, eller ock att Riksdagen i sin instruktion för
Banko-fullmäktige må medgifva dem rättighet att vid förefallande behof
dit öfverflytta den summa, som kan pröfvas lämplig och på denna fond
lättare göras räntebärande», än, efter hvad motionären i sin motive
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
23
ring anfört, skulle vara förhållandet i handels- och närings-diskontrörelsen.
.
Att å ena sidan vid hvarje riksdag yrkanden framställas om utvidgande
med betydliga summor utaf omsättnings-utlåningen, under det
a ^ andra sidan ett bestämdt motstånd häremot eger rum? antyder att
fråga är icke allenast om ett större eller mindre belopp, utan om en
grundsats i förvaltningen af Riksbanken.
Yrkandet på omsättnings-lånefondens ökande sker företrädesvis i
sammanhang med framställningar om en betryckt ställning, hvari de
mindre jordegarne och jordbrukarne befinna sig, särskilt med afseende
P.å utvägarne att erhålla lån på för dem lämpliga vilkor, och o-rundar
sig på den jemväl uttryckta åsigten, att det allmänna bör åt dessa näringsidkare
tillhandahålla sådana lånetillfällen.
Motvilligheten å andra sidan emot omsättningslånefondens ökande
beror åter, efter hvad Utskottet med säkerhet vågar antaga, icke på
underskattande af vigten för jordbrukets idkare i allmänhet eller för
de mindre bland dem särskilt att ega tillfälle till erhållande af ändamålsenliga
låneförlag, ej heller på obenägenhet att lemna medverkan
dertill från det allmännas sida, såvida sådant låter förena sig med andra,
lika vigtiga statsändamål samt är påkalladt af billighet eller af
omöjlighet för de enskilda att hvar för sig eller genom förenade ansträimrnngar
åstadkomma hvad som erfordras.
Då, såsom redan är sagdt, den förevarande frågan utan tvifvel sammanhänger
med vigtiga grundsatser och icke lärer kunna lösas med mindre,
än att dels densammas ställning till dessa grundsatser klart uppfattas,
dels de verkliga förhållandena framställas i sin sanna dager, finner
Utskottet sig, oaktadt frågan så ofta mer eller mindre utförligt afhandlats,
böra i korthet framställa några af de vigtigare synpunkterna
hvarur densamma bör betraktas.
En jemförelse mellan jordbruksidkarnes ställning nu i afseende
på lånetillfällen och samma ställning för 30 till 40 år sedan torde icke
vara utan intresse, ehuru naturligtvis vid bedömande af betydelsen utaf
de siffror, hvarpå^ en sådan jemförelse grundar sig, behörigt afseende
maste fastas på såväl olikheten i myntets förhållande till andra värden
som på den allmänna olikheten i värden öfverhufvud vid de särskilda
tidpunkterna in. m.
o i Om året 1832 tages till jemförelse, så befinnes, hvad först angår
sadana utlamngsfonder, som stodo ensamt jordbruksidkare till buds att
r c QA^nnÅ0!1, ?dli^slån då voro från Riksbanken utlemnade till belopp
åt 6,900.000 R:dr R:mt, hvartill, om man vill söka göra sig reda för
24
Banko-Utskottets Memorial Nio 8.
hela den summa, jordbrukare då innehade såsom lån mot inteckning i
landtfastigheter, bör läggas hvad som kunde vara upplånadt från enskilda
kapitalegare, allmänna kassor och dylikt, men hvilket icke lärer kunna
ens approximativt uppgifvas hvarken för den ena eller den andra tidpunkten.
Genom hypotheksföreningarne, som då ännu icke uppkommit, hafva
deremot jordbruksidkare för närvarande intecknade amorteringslån till
ett belopp, som Utskottet väl endast kan på ett ungefär uppgifva, men
som kan antagas till minst 140 millioner R:dr.
Härtill kan ytterligare läggas det belopp af öfver 5 millioner, som
ännu utestår i de tillförene från Riksbanken utlemnade amorteringslån
mot inteckning i landtfastigheter.
År 1832 utgjorde Riksbankens förlag till utlåning med omsättningsrätt
12 millioner R:dr, deraf, enligt ofhciela uppgifter, innehades utaf
jordbrukare i rundt tal 3,500,000 R:dr.
Då för tiden var den s. k. handels- och näringsdiskontfonden helt
obetydlig och icke tillgänglig för jordbrukare. Vid 1869 års slut deremot
innehade idkare af denna näring från sistnämnde fond ett betydligt
belopp, som med temlig säkerhet kan beräknas till 5 å 6 millioner,
samt från omsättningslånefonden ett belopp, som kan beräknas till omkring
tvåtredjedelar af hela fonden, eller omkring 6,500,000 R:dr; hvadan
alltså hela den af jordbrukare innehafvande delen utaf bankens utlåningsfonder
sannolikt utgör 12 till 13 millioner R:dr.
Äfven om hänsyn täges till den inträffade minskningen af penningevärdet
i förhållande till varu- och arbetspris, hvilken dock i detta fall
till en del motsvaras af det naturligtvis i samma förhållande ökade penningevärdet
å jordbrukets produkter, samt till de i följd al jordbrukets
utveckling högst betydligt ökade behofven af förlagskapital, lärer det
likväl svårligen kunna med fog påstås, att jordbruksnäringens idkare
skulle vara i saknad af låpetillfällen, synnerligast sedan numera hypoteksinrättningarne
åter blifvit i stånd att utgifva amorteringslån, och då
ej mindre sparbankerna lemna betydliga lånetillfällen för jordbrukare,
än äfven de enskilda bankinrättningarne förse dessa näringsidkare
med lån, icke allenast, såsom med orätt påstås, på 6 månader
eller mindre, utan, hvad de flesta banker beträffar, med återbetalning
delvis. Den 31 December 1869 voro från de enskilda sedelutgifvande
bankerna utestående län mot pant af inteckning i fast egendom
för 11,252,000 R:dr.
En omständighet, som icke kärr annat än väcka obenägenhet mot
omsättningsutlåningen, såsom denna nu är beskaffad, ligger deruti att
med
Banko-tJtskoUets Memorial N:o 8.
25
med få undantag densamma sker helt och hållet mot borgen. Om än
styrelserna för diskont- och lånekontoren lyckats sköta utlåningen så,
att Riksbanken sjelf derpå gjort jemförelsevis obetydliga förluster, lärer
detsamma icke kunna sägas om dem, som iklädt sig ansvarighet för
eller deltagit''i dylika lån, hvarom nästan eu hvar i sin krets torde ega
erfarenhet; och det synes derföre vara med skäl, som mången, hvilken
önskar att omsättnings- eller andra längre lån må finnas att erhålla, såsom
vilkor uppställer att det gängse borgensväsendet må varda inskränkt
från regel till undantag.
Onekligt är, att jordbrukaren, hvars produkter fordra ett helt år
för att frambringas och afyttras, behöfver försträckningar på längre tider,
och att det för honom ännu mer, än för de flesta andra slags näringsidkare,
är eu stor fördel att kunna få småningom samt delvis verkställa
återbetalningen. Men för den, som lemnar sådana försträckningar, är
deremot hans kapital bundet, så att han är urståndsatt att, vid behof,
inom kort tid återfå detsamma. Hvad beträffar banker i allmänhet,
och särskildt hvad beträffar Riksbanken, på hvilken landets hela penningeväsende,
såsom nu, ytterst hvilar, är denna omständighet af den
aldra största vigt.
Utskottet borde knappast behöfva ens erinra om detta, som så
ofta blifvit framhållet, men då det vill synas, som skulle sanningen deraf
icke ännu hafva lyckats vinna erkännande, utbeder sig Utskottet att
få fästa uppmärksamhet härpå.
Yexlingarne i Riksbankens vid anfordran betalbara förbindelser
äro naturligtvis högst betydliga, äfven inom ganska korta tidrymder.
Sålunda har, hvad ensamt beloppet af utgifna sedlar beträffar, det inträffat
att inom förloppet af fyra månader nära 3! millioner i sedlar ingått
och i stället reel valuta måst utgifvas till motsvarande belopp;
sådana förhållanden inträffa företrädesvis när allmänna rubbningar eller
svårigheter ega rum och då det alltså faller sig aldra olägligast för låntagare
att se sina vanliga försträckningar minskade eller alldeles upphöra.
Så, som omsättningslånefonden nu, i enlighet med gällande bestämmelser
och häfdvunnen sed, administreras, då lånen från denna fond
draga en ränta, som vanligtvis är lägre än den eljest gällande, då fonden
är fördelad i små lån till personer, som just hafva största svårighet
att skaffa penningar från annat håll, och då för öfrigt endast jemförelsevis
mindre summor i sender förfalla, är det ovedersägligt, att
om största, eller en betydlig del af Riksbankens kapital skulle i en sådan
utlåning nedläggas, banken finge den största svårighet, eller törBih.
till Biksd. Prot. 1870. 6 Sami. 1 Afd. 7 Raft. 4
26
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
hända någon gång blefve alldeles ur stånd att inlösa sina sedlar vid anfordran
och honorera öfriga förbindelser, enär en indragning på denna
utlåning knappast läte sig till någon betydlig del verkställa och dessutom
fordrade lång tid; och Utskottet behöfver ej ens antyda hvilka
följderna skulle blifva af en yppad oförmåga hos banken att vederbörligen
inlösa sina sedlar. Lika ovedersägligt är, att nu omförmälda fara
förefinnes äfven under lugna tider, mer eller mindre, allt i förhållande
till den del af tillgångarne, som är för längre tider undandragen möjligheten
att inom erforderlig kort tid kunna disponeras.
I samma mån måste äfven ovilkorligen Riksbankens förmåga att
såsom ledande hufvudbank inverka på den störa industrieni och handeln
försvagas, och denna bank nödgas åt andra bankinrättningar afstå det
honom eljest tillkommande inflytande.
Det är, efter Utskottets öfvertygelse, omöjligt att organisera Riksbanken
på ett sådant sätt, att han både kan uppfylla sin första bestämmelse
att upprätthålla stadga i penningeväsendet, och derjemte ej mindre
tillfredsställa deras önskningar, hvilka yrka omsättnings-utlåningens utsträckande
så långt som möjligt, än äfven, efter hvad man tillika eftersträfvar,
uttränga och ersätta nuvarande enskilda banker eller åtminstone
vissa bland dem. Det blifver derföre nödvändigt att besluta sig för
fullföljande af antingen det ena eller det andra målet såsom hufvudsak,
såvida man icke vill se Riksbanken, genom vacklande och ombytliga grundsatser
i dess förvaltning, förlora i styrka och verksamhetsförmåga samt
derigenom endast ofullständigt åstadkomma den nytta för landet, som
han med sitt stora kapital eljest kunde.
Utskottet har redan antydt att Utskottet, med afseende på våra
näringsförhållanden och särskildt jordbruket, anser det vara af stor vigt
att tillfällen till lån på någorlunda lång tid och på återbetalning delvis
må finnas, och Utskottet tror sålunda indragning af Riksbankens omsättnings-lånefond
icke för den närmaste framtiden kunna ifrågasättas. Utskottet
föreställer sig ock att, om äfven denna utlåning, såsom redan är
sagdt, icke väl öfverensstämmer med andra genom Riksbanken afsedda
ändamål, denna banks kapital, i förhållande till landets rörelse i det hela, är
så starkt, att en del deraf kan, såsom nu, åtminstone under vanliga tider, låta
sig på ifrågavarande sätt användas. Utskottet är deremot öfvgtygadt att
denna del icke kan tilltagas så, att densamma på långt när motsvarar önskningarne
eller ens de verkliga och berättigade behofven, och det är fördenskull
en tillfredsställelse att erfara hurusom bemödanden synas med fram-
gång göras att genom enskildas förenade krafter åstadkomma sådana kreditinrättningar
för jordbruket, som lämpa sig för dettas behof, hvilket van
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
27
liga bankinrättningar, till följd af deras natur, endast i ringa mån kunna.
Ehuru det ännu, innan dylika inrättningar kommit till stånd, är för tidigt
att taga i betraktande huruvida och på hvad sätt det möjligen kunde
finnas Renligt att befordra nämnda inrättningars verksamhet förmedelst
öfverflyttande på dem af bestyren med den omsättnings-utlåning, som
nu af Riksbanken sjelf bedrifves, har Utskottet likväl, med anledning af
hvad inom detsamma under öfverläggningarne i hithörande frågor förekommit,
ansett sig böra till framtida öfvervägande antyda denna fråga.
Ehuru Utskottet, för undvikande af alltför mycken vidlyftighet,
lemnar åsido åtskilliga i de framställda motionerna förekommande, i
större eller mindre mån oriktiga föreställningssätt och uppgifter, bör
Utskotta likväl, i anledning af den på sednare tider ganska ofta gjorda
uppgiften, att en stor del af de medel, som äro afsedda för den s. k.
handels- och näringsdiskont-utlåningen, skulle sakna användning, anmärka
att, om äfven i anseende till god penningetillgång och minskade
lånebehof, diskont- och lånekontorens kassor tidtals varit större, än behöfligt,
detta dock endast varit ett undantagsförhållande, som stundom
inträffar för hvarje bank, äfvensom att det förhållandet, att en betydlig
del af Riksbankens sedelutgifningsrätt hålles obegagnad, torde bero icke
af omöjlighet att finna låntagare, utan derpå, att Riksbankens vid anfordran
betalbara förbindelser anses icke kunna i proportion till dess metalliska
kassa för vidt utsträckas.
Af hvad Utskottet nu anfört, torde Riksdagen finna anledrpngarne
hvarföre Utskottet icke kan tillstyrka de betydliga förhöjningar i omsättningslånefonden,
som af Herrar Jöns Pehrsson, Lundqvist och Jonas Jonasson
yrkats; men då en förhöjning till jemnad summa af tio millioner
synts Utskottet icke vara af stor betydelse, och, i anledning af Herr
Schmidts framställning, någon tillökning af förlaget till Göteborgs lånekontor
synts böra beviljas, har Utskottet beslutat tillstyrka höjande af
ifrågavarande fond från 9,600,000 till 10 millioner Riksdaler.
Då Utskottet nu går att afgifva förslag till de stadgande!!, som
skola träda i stället för nuvarande §§ 51 och 53, bör Utskottet .slutligen
nämna, att anledningen, hvarföre nämnda två paragrafer sammanförts
till en, ligger uti den nya föreskrift, som, i enlighet med hvad
ofvan vid reglementets § 4 är yttradt, ansetts här böra införas rörande
berättigandet för Fullmäktige att från låneförlagen indraga oanvända
medel och att tvärtom till dessa förlag anordna förstärkningar, och hvilket
berättigande, bestämdt och närmare begränsadt genom öfriga reglementsstadganden,
angår såväl handels- och näringsdiskontfonden, som
omsättningslånefon den.
28
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
Utskottet föreslår:
20:o
att i stället för nuvarande §§ Öl och 53 i reglementet må införas
följande stadgande:
Mom. 1. De medel, som kunna och höra af ses för lånerörelsen,
fördelas mellan en handels- och näringsdiskontfond samt en
fond för utlåning med omsättningsrätt.
Till fonden för utlåning med omsättningsrätt anvisas ett förlag
af tio millioner Riksdaler.
Till förlag för handels- och näringsdiskontf''onden, hvarmed de
i nästföregående § under litt. A, B, C och I) angifna rörelsegrenar
bedrifvas, användas öfriga medel, som kunna för lånerörelsen
afses; egande Fullmäktige att när, i följd af tillämpning utaf de
i (27) § gifna föreskrifter eller eljest, någon del vare sig af handelsoch
näringsdiskontfonden eller fonden för utlåning med omsättningsrätt
är obegagnad, om de finna sådant ändamålsenligt, från låneförlaget
indraga de oanvända medlen, hvilka dock, när de åter kunna i
lånerörelsen användas och bankens säkerhet det medgifver, böra återföras
till den utlåningsfond, hvarifrån de indragits; likasom Fullmäktige
jemväl ega att, när allmänna rörelsen sådant kräfver och bankens
säkerhet det medgifver, förstärka förlaget tiU handels- och näringsdiskontrörelsen.
Mom. 2. Fördelningen emellan diskont- och lånekontoren af såväl
handels- och näringsdiskontfondens rörelsemedel, som den till utlåning
med omsättningsrätt anvisade fond ankommer på Fullmäktige; börande
likväl såsom grund för fördelningen af fonden för utlåning med omsättningsrätt
iakttagas, att
åt diskontkontoret i Stockholm tillhandahållas . . 5,900,000,
» lånekontoret i Göteborg......... 2,600,000,
» lånekontoret i Malmö.......... 1,330,000,
» lånekontoret i Wisby ........... 170,000,
Mom. 3 oförändradt lika med mom. 2 i nuvarande § Öl.
och anser Utskottet
21:o
Herrar Jöns Pehr ssons, J. W. Lundqvists, H. Schmidts samt Jonas
Jonassons motioner i nu omförmälda delar härmed vara besvarade.
B anka-Utskottets Memorial N:o 8.
29
Under förutsättning af bifall till hvad beträffande § 4 och i sammanhang
dermed stående stadganden är föreslaget, bör ur nuvarande §
52 uteslutas de der förekommande orden »från bankens reservfond»; i
anseende hvartill Utskottet, med bibehållande af §:n oförändrad i öfrigt,
hemställer,
22:o
att densamma må erhålla följande lydelse:
»Vid användandet af de på upp- och afskrifnings- samt depositräkning
influtna medel iakttages, att deraf i kassa eller på
räkning bihehålles det belopp, som för skeende uttag må anses
erforderligt, och att, om vid något tillfälle uttagningarne skulle
öfverstiga nyssberörda belopp, vederbörande diskont- eller lånekontor
må för det bristande beloppet undfå förstärkning, hvilken
dock sä fort sig göra låter återbetalas genom innehållning af de i
diskonterings-, utlånings- och kreditivröreisen inflytande medel.»
Uti § 54 äro bestämmelser meddelade angående utlåningsräntan,
och innehåller mom. 1 att räntan vid diskontering och utlåning från
handels- och näringsdiskontfonden får af Fullmäktige bestämmas, allenast
att densamma skall vara lika vid samtliga diskont- och lånekontoren.
I detta stadgande föreslår Utskottet icke någon förändring, liksom
Utskottet icke heller ifrågasätter ändring af innehållet i mom. 2, hvarigenom
räntan för omsättningslån är fastställd till 5 procent.
Deremot vill Utskottet föreslå ändring uti den nu i mom. 3 intagna
bestämmelsen om räntans afdragande i förskott; anseende Utskottet
detta böra ega rum endast beträffande omsättningslån, men icke
vid utlåningen från handels- och näringsdiskontfonden. Då nemligen
det är åt Fullmäktige öfverlåtet att höja och sänka räntan vid denna
utlåningsrörelse, är det icke behöfligt att tillika bibehålla en sådan undantagsbestämmelse,
som den ifrågavarande, hvilken i sjelfva verket innefattar
en indirekt förhöjning af räntefoten, samt dessutom ej mindre
strider emot det rätta begreppet om ränta, att hufvudsakligen vara legan
för bruket af en annans kapital, än åstadkommer sammanblandning
af begreppet om lån och vexeldiskontering. Hvad deremot angår omsättningslånen,
kan räntans afdragande i förskott hafva skäl för sig derutinnan,
att för dessa lån räntan är fixerad lägre än den här i landet i
allmänhet gällande räntefoten och att dessa lån äfven genom den mera
utsträckta återbetalningstiden äro fördelaktigare, än andra.
30
Banko-XJtskottets Memorial N:o 8.
Utskottet behöfver knappast erinra, att det nyss anförda icke kan
hafva afseende på diskonteringen af vexlar, enär denna är af en med
utlåning fullkomligt olika natur, i ty att vexeldiskonteringen utgör ett
köp, vid hvilket diskontot måste genast afdragas, emedan vexelns försäljare
i regeln är en annan än den, af hvilken den slutliga betalningen
skall uttagas.
Då således det hittills i afseende på Riksbankens utlåning stadgade
undantag från hvad som i allmänhet gäller rörande räntas betalande
skulle, efter Utskottets förslag, bortfalla, utom för oinsättningsutlåningen
och alltså undantaget hädanefter komma att afse endast denna,
kan mom. 3 alldeles utgå, och de nödiga bestämmelserna sammanföras i
ett moment.
Utskottet hemställer fördenskull,
23:o
att, i stället för . nu varande mom. 2 och 3 af 54 §, md antagas
följande stadgande:
»Vid utlåning från allmänna diskontfonden utgör räntan fem
procent och afdrages i förskott.
Vid utlåning från handels- och näringsdiskontfonden erlägges räntan
först vid lånets inbetalning».
Då Utskottet dels, enligt hvad ofvan är förmäldt, föreslagit att
kreditiven till Kommers-kollegium för manufakturdiskonten samt till Jernkontoret
skola från kreditivförlag förändras till kassakreditiv och öfverföras
till diskontkontoret, dels här nedan föreslår att kreditiv må kunna
tilldelas åt så kallade folkbanker, böra i 54 § mom. 4, som angår kreditivräntan,
behöriga bestämmelser införas rörande den kreditivränta, dessa
inrättningar skola erlägga.
I detta afseende åberopar Utskottet hvad redan är anfördt beträffande
manufakturdiskontens och Jernkontorets kreditiv, och får, hvad
de s. k. folkbankerna beträffar, fästa uppmärksamhet derpå att, då skälet
till medgifvande af kreditivrätt för sådana ligger uti öfverensstämmelsen
mellan deras och sparbankernas syftemål, desamma synas böra
åtnjuta enahanda förmåner, som de sistnämnda, och således icke påföras
hvarken högre ränta än 4 procent, eller kreditivafgift.
Under förutsättning att Riksdagen öfverhufvud godkänner förslagen
rörande kreditiven till manufakturdiskonten och Jernkontoret samt
medgifvandet af kreditivrätt åt s. k. folkbanker, hemställer Utskottet alltså
opaginerad Kontrollera mot PDF
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
Bl
24:o
att motsvarigheten till mom. 4 af § 54 må erhålla följande
lydelse:
»För de summor, som lyftas eller insättas å kassakreditiv, beräknas
å kreditiven till Riksgälds-kontoret, manufaktur-diskonten och
Jernkontoret samt till sparbanker och s. k. folkbanker fyra procent.
Räntan å öfriga kreditiv ega Fullmäktige att, med afseende å penning
eställningen, bestämma.»
Uti 64 § mom. 6 är beträffande lån med omsättningsrätt stadgadt,
att, om betalning eller omsättning af lån uteblifver under en månad efter
förfallodagen, styrelsen skall utan uppehåll låta utsöka beloppet. Detta
stadgande, som måbända egentligen bolde afse vederbörande styrelses
tillförbindande att icke längre än högst en månad efter förfallodagen
dröja med åtgärd för indrifvande af obetalda lån, har faktiskt blifvit
tydt såsom ett medgifvande för låntagare att uppskjuta betalningen af
sin skuld, en tydning, som är så vedertagen och, efter hvad kändt är,
så allmänt begagnas, att brist på punktlighet och noggranhet i liqvider
nästan blifvit en vana.
Utskottet har ansett det icke höra dröjas längre med att söka undanrödja
ett dylikt missbruk, som sträckt sina verkningar långt utom
sferen för Riksbankens omsättningslån; och föreslår fördenskull här nedan
på behörigt ställe uteslutande af det nyss anförda stadgandet.
Men då i ett visst sammanhang dermed står bestämmelsen i mom.
5 af § 54 om beräknande af en högre ränta, än eljest åtminstone i vissa
fall erlägges, endast i händelse lån icke inbetalas inom 14 dagar efter
förfallodagen, har Utskottet redan här måst fästa uppmärksamheten på
det ofvan omförmälda stadgandet, då Utskottet i sammanhang dermed
ansett § 54 mom. 5 böra förändras så, att den i momentet bestämda
ränteberäkning skall genast vidtaga, så framt lån icke betalas å förfallodagen,
i stället för, såsom nu, först i händelse betalningen uteblifvit 14
dagar.
För närvarande äro alla innehafvare af kassakreditiv hos Riksbanken,
med undantag allenast af Riksgälds-kontoret, förpligtade att vid den
i kreditivkontraktet bestämda kreditivtidens utgång till fullo inbetala hvad
å kreditivet är lyftadt, äfven om de erhållit nytt kreditiv, att begynna
omedelbart efter det förras slut. För Riksbanken innebär detta icke någon
fördel, enär kreditivinnehafvaren kan dröja intill sista dagen af kreditivtiden
med inbetalning af sin skuld och åter uttaga samma belopp
redan påföljande dag. För kreditivinnehafvaren åter kan denna inbetal
-
32
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
ningsskyldighet förorsaka en ganska dryg kostnad, då han, allenast för
att på några dagar fylla sitt kreditiv, nödgas på annat håll upplåna penningar,
för hvilka han väl i de flesta fall får betala särskild provision.
Utskottet anser för sin del, att kreditivinnehafvare, som erhållit
nytt kreditiv, att begagnas omedelbart efter det förras slut, bör tillåtas
öfverföra å det äldre kreditivet befintlig skuld till det nya kreditivet,
utan någon särskild afgift, och föreslår nedan under § 63 införande af
bestämmelse härom. Men Utskottet har redan här måst omförmäla äfven
detta ämne, af den anledning att, om nu nämnda hemställan bifalles,
ännu en redaktionsförändring blifver nödig uti mom. 5 af § 54,
hvari bland annat äfven stadgas om den ränta, som skall beräknas å kreditiv,
som icke vid kreditivtidens utgång betalas.
Under förutsättning att Riksdagen godkänner Utskottets åsigter i
nu nämnda afseende!), föreslår Utskottet
25:o
att motsvarigheten till mom. 5 i § 54 må få följande lydelse:
»För lån, som ej sednast å förfallodagen, antingen till fullo inbetalas,
eller liqvideras genom omsättning, der sådan får ega rum,
samt för de kassakreditiv, som icke betalas i enlighet med gällande
kontrakt, beräknas från förfallodagen sex procents ränta, der ej
högre ränta är för för sträckning en betingad, i hvilket fall denna
utgår intill dess betalning sker.»
Under åberopande af hvad Utskottet redan anfört i fråga om kreditivet
till manufakturdiskonten och med hänvisande till hvad § 44 innehåller
i afseende på nu gällande vilkor för detta kreditiv, föreslår
Utskottet
26:o
att om detta kreditiv må, näst efter nuvarande § 62 rörande
Riksgälds-kontorets kreditiv, införas ett stadgande, så lydande:
»Till manufakturernas och fabrikernas understöd eger Kongl.
Kommers-kollegium att under år 1871 hos Riksbanken begagna kassakreditiv
å en million femhundratusende Riksdaler, emot den ränta,
som ofvan i § är bestämd samt under följande vilkor i öfrigt:
l:o) att Riksbanken för kreditivet eger säkerhet i manufakturdiskontens
alla fordringar samt egna behållna tillgångar;
2:o) att i händelse Fullmäktige, med afseende å Riksbankens
ställning, finna sig nödsakade att kreditivet eller någon del deraf
uppsäga,
Banko- Utskottets Memorial N:o 8.
33
uppsåga, Kongl. Kommers-kollegium då skall, efter nio månaders
förlopp och sedan derom sex veckor förut blifvit tillsagdt, till Riksbanken
återbetala hvad som af det uttagna beloppet är uppsagdt;
3:o) att särskild kreditiv-afgift icke erlägges; samt
4:o) att om vid kreditivårets slut nytt kreditiv blifvit för det nästföljande
året beviljadt, den å kreditivet vid förstnämnda års slut tilläfventyrs
befintliga skuld må, i mån samma skuld icke öfverstiger det nya
kreditivets belopp, på detta öfverföras utan särskild afgift.
I öfrigt gälla för detta kreditiv enahanda bestämmelser, som i nedanstående
§ (63) äro för andra kreditiv gifna.
Beträffande kreditivet till Jernkontoret, i afseende på hvilket Utskottet
ofvan yttrat sig, hemställer Utskottet,
27:o.
att näst efter det stadgande, som rör er kreditivet till manufakturdiskonten,
må i särskild. § införas följande:
»För Jernkontoret eg a dess Fullmäktige att under dr 187! hos
Riksbanken begagna ett kassakreditiv ä sexhundratusende Riksdaler,
emot den ränta, som ofvan i § är bestämd, samt under vilkor i öfrigt:
l:o) att Jernkontorets Fullmäktige å kontorets vägnar för kreditivet
till Riksbanken afgifva förbindelse, som af Banko-fullmäktige godkännes;
2:o) att särskild kreditivafgift icke erlägges; samt
3:o) att om vid kreditivårets slut nytt kreditiv blifvit för det nästföljande
året beviljadt, den å kreditivet vid förstnämnda års slut tilläfventyrs
befintliga skuld må, i mån samma skuld icke öfverstiger det nya
kreditivets belopp, på detta öfverföras utan särskild afgift.
I öfrigt gälla för detta kreditiv enahanda bestämmelser, som i nedanstående
§ (63) äro för andra kreditiv gifna.>
i
Uti motion N:o 84, Andra Kammaren, har Herr A. Gumatliusunder
förmälan hurusom så kallade folkbanker, hvilka afsågo dels att
såsom sparbanker uppsamla och fruktbargöra smärre besparingar, dels
ock att bereda tillfälle åt smärre näringsidkare och arbetare i allmänhet,
men företrädesvis åt delegare i dessa inrättningar, till erhållande
af lån, under de sednare åren börjat här i landet inrättas, men, till följd
af nuvarande stadgande i 63 § af Banko-reglementet vore uteslutna från
erhållande i Riksbanken af kassakreditiv, hemställt att, då dessa inrättningar,
om ock afsedda till vinst för sina deRgare, likväl hade ett
Bill. till Riksd. Prot. 1870. 6 Samt. 1 Afä. 7 Raft. 5
34
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
likartad välgörande syftemål, som sparbankerna, kreditivrätt i Riksbanken
måtte beviljas dem på enahanda vilkor, som för sparbankerna äro
gällande; och har motionären i sådant afseende föreslagit förändrad lydelse
för § 63 i reglementet.
Utskottet, som fedan i fråga om § 54 tillkännagifvit sin åsigt att
den begärda förmånen bör lemnas de ifrågavarande inräftningarne, har
dock funnit en viss svårighet att särskilja detta slags inrättningar från
egentliga bankinrättningar, med hvilka de, förutom den i flera afseenden
mindre lämpliga benämningen af bank, hafva åtskilligt i verksamhetssättet
likartadt; och Utskottet har härutinnan icke funnit sig tillfredsstäldt
af motionärens försök att göra en gränsbestämning mellan
folkbanker samt egentliga banker, genom rörelsens större eller mindre
omfattning. Utskottet har till uttryckande af en sådan begränsning icke
funnit någon annan, bättre utväg, än genom hänvisning till den särskilda
lagstiftning, på hvilken de egentliga bankinrättningarne äro grundade,
och hvarigenom en bestämd åtskilnad, åtminstone i sättet för de särskilda
inrättningarnes konstituerande, uttryckes, enär för folkbanker, lika
litet som för sparbanker, någon special-lagstiftning här i landet finnes.
För öfrigt och då skälet till beviljande åt ifrågavarande inrättningar
af vissa undantagsförrnåner naturligtvis ligger i deras goda ändamål,
men Utskottet anser ett af de förnämsta vilkoren för dettas förverkligande
samt öfverhufvud för inrättningarnes soliditet vara, att desamma
äro grundade på solidarisk ansvarighet mellan delegarne, har
Utskottet ansett detta böra utgöra ett vilkor för erhållande af kreditiv
i Riksbanken.
Herr Gustaf Jonsson har i motion N:o 97, Andra Kammaren, fram"ställt
ett förslag, som på en gång synes afse att angifva grunddragen
för inrättande af särskilda låneinrättningar för jordbrukare och yrkar
rättighet för sådana inrättningar att i Riksbanken begagna kreditiv till
ett i förhållande till deras grundkapital stående belopp.
Herr C. F. Appeltoft har, uti motion N:o 109, Andra Kammaren,
väckt förslag likaledes om kreditivrättighet hos Riksbanken åt hvarje så
kalladt inteckningsgarantibolag för jordbruksfastighet, som uppfyllde
vissa af motionären uppgifna vilkor.
Utskottet torde kunna fritaga sig från närmare granskning af nu
anförda tvänne förslag, liksom öfverhufvud från undersökning om och
under hvilka vilkor jordbruksbanker och landtfastighets-garantibolag må
kunna påräkna kreditiv i Riksbanken, enär Utskottet anser att dylika
inrättningar först böra verkligen komma till stånd, innan Riksdagen iBanko
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
35
reglementet intager bestämmelse om särskild rättighet för dem till kreditivs
begagnande.
Af denna sistnämnda anledning hemställer Utskottet
28:o.
att Herr Gustaf Jonssons förevarande motion icke må till någon
åtgärd föranleda,
och
29:o.
att icke heller Herr C. F. Appeltofjts nu omförmälda motion må
bifallas.
Utskottet har redan vid § 54 mom. 5 anfört de skäl, på hvilka
Utskottet anser det böra medgifvas de kreditivtagare, hvilka vid utgången
af en kreditivtid fått sig beviljadt nytt kreditiv, att omedelbart
derefter vidtaga, att till det nya kreditivet, utan särskild afgift derför,
öfverföra å det gamla kreditivet varande kapitalskuld; och är bestämmelse
härutinnan införd i ett särskilt moment uti det förslag till lydelse
af motsvarigheten till nuvarande § 63, som Utskottet nu går att
framställa.
Med iakttagande af de förändringar och tillägg, för hvilka Utskottet
ofvan redogjort, föreslår Utskottet
30:o.
att motsvarigheten till § 6 3 i nu gällande reglemente må erhålla
följande lydelse:
»Mom. 1. Kassakreditiv får beviljas:
a) åt sparbanker, som äro försedda med stadgar, stadfästade af vederbörlig
myndighet;
b) åt sådana, för fruktbargörande af smärre kapitalbesparingar samt
lånerörelses bedrifvande afsedda, så kallade folkbanker, hvilkas, af vederbörlig
myndighet stadfästade, stadgar icke äro grundade hvarken på
Kongl. Förordningen af den 6 Oktober 1848 angående aktiebolag, eller
på Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864, angående enskilda banker med
rätt att utgifva egna banksedlar;
36
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
c) åt andra bolag, än de nu nämnda, med undantag af sådana, som
drifva bankrörelse med eller utan rätt att utgifva egna banksedlar;
d) åt enskilda personer.
Kreditiv beviljas på högst ett år i sender; och skall för kreditivet
ställas sådan säkerhet, som af vederbörande styrelse godkännes.
Mom. 2. Inträdesafgift, beräknad i viss procent af kreditivsumman,
bestämmes af Fullmäktige. Sparbanker och folkbanker vare från
sådan afgift befriade.
Mom. 3 (oförändradt). Kreditiv meddelas icke någon enskild person
till högre summa än 30,000 Riksdaler, eller ä lägre belopp än
500 Riksdaler; börande i öfrigt kreditivbeloppet lämpas efter beskaffenheten
och omfånget af den rörelse, kreditiv sökanden bedrifver.
Mom. 4. .Såsom kreditiv må beviljas åt Stockholms stads sparbank
högst 50,000 Riksdaler, åt Göteborgs sparbank högst 20,000
Riksdaler, åt hvar och en af öfriga sparbanker samt åt folkbank,
som till kreditivs erhållande sig anmäler, högst 10,000 Riksdaler,
och åt bolag högst 100,000 Riksdaler.
Mom. 5 (oförändradt). Uttag och afbetalningar få i mån af
behof verkställas.
Ränta beräknas för den summa, som å kreditiv är utestående;
dock att, om denna slutar å annat belopp än jemnt tiotal Riksdaler,
räntan beräknas å närmast Överskjutande fullt tiotal.
Mom. 6 (oförändradt). För uttag begagnas antingen på viss
man ställd invisning, å hvilken summa, datum och alla personers
namn äro handskrifna, eller ock på viss man eller order ställd
vexel, hvilken icke får in blanco transporteras; skolande behörigen
folierade och numererade vexelblariketter kreditivhafvare, mot qvitto,
tillhandahållas utan afgift.
Mom. 7 (oförändradt). Kreditiven fä icke begagnas såsom stående
lån, vid äfventyr för kreditivhafvaren att för kommande år
kreditiv ej erhålla.
Mom. 8. (nytt). Kreditivtagare, som vid utgången af ett kreditivår
erhållit nytt kreditiv, att omedelbart derefter begagnas, är berättigad
att låta till det nya kreditivet öfverföra vid det förra kreditivårets utgång
tilläfver.tyrs befintlig kapitalskuld, i mån som denna icke öfverstiger
det nya kreditivets belopp. För sådan öfverföring erlägges ingen särskild
afgift.
Mom. 9 (lika med n. v. inom. 8). I händelse Bankens säkerhet
sådant fordrar, kunna kreditiven uppsägas till inbetalning i
öfverensstämmelse med föreskriften i § (27).»
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
37
TJti motion N:o 12, Andra Kammaren, har Herr P. Petersson föreslagit
inrättande af en särskild afdelning i Riksbanken, afsedd uteslutande
för lån till jordbrukare, hvilka lån skulle ställas på 5 års amortering,
utgöra högst 1,000 och minst 200 R:dr, och löpa med 5 procents
ränta; varande derjemte af motionären föreslaget att hvarje låneansökning
skulle åtföljas af uppgift om ändamålet med lånet och att sedermera
för hvarje omsättning skulle företes bevis om det uppgifna arbetets
företagande och fullföljande.
Utskottet torde icke behöfva uppehålla sig vid olämpligheten och
outförbarheten af sist omförmälda bestämmelse, eller vid de flera inkast,
hvilka framställa sig mot hvarje anordning i dylik syftning. Sjelfva
hufvudsyftet i motionen, att sönderstycka Riksbankens tillgångar för att
förbehålla en del åt en, en annan del åt en annan näringsgren, har redan
längesedan blifvit förkastadt, och de sista qvarlefvorna deraf försvinna
med de nu gjorda förslagen att till diskontkontoret öfverflytta
förlagen till manufakturdiskonten och Jernkontoret. Utskottet kan fördenskull
icke tillstyrka att åter beträda denna väg, men inskränker sig
i afseende på frågan om jordbruksnäringens understödjande genom Riksbanken
till åberopande af hvad ofvan rörande omsättningslånefonden är
anfördt, då Utskottet nu hemställer
31:o.
att Herr P. Peterssons förevarande motion icke må till någon
åtgärd föranleda.
Utskottet har redan vid § 54 mom. 5 anfört sin afsigt att föreslå
borttagandet af mom. 6 i § 64, hvilket mom. har afseende på lån med
omsättningsrätt och lyder sålunda: »Uteblifver under en månad efter förfallodagen
betalning eller omsättning af lån, läte styrelsen utan uppehåll
beloppet utsöka; styrelsen obetaget att, när sådant för diskonteller
lånekontorets säkerhet nödigt pröfvas, genast efter förfallodagen
göra kontorets rätt genom lagsökning gällande»; och då Utskottet på
nyss anförda ställe redan angifvit skälen för sin åsigt, kan Utskottet
nu inskränka sig till hemställan:
32:o.
att mom. 6 af § 64 må ur reglementet uteslutas.
Uti det af Fullmäktige till Utskottet afgifna, ofta omförmälda memorial
rörande ändringar i reglementet, hafva Fullmäktige, beträffande
38
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
stadgande^ i § 65 om upp- och afskrifning, anfört: att, enligt litt. e)
i nämnda §, räntan som godtgöres för medel, insatta på upp- och afskrifning,
kunde vara olika för de särskilda diskont- och lånekontoren,
men att något medgifvande för Fullmäktige att ställa denna ränta vid
olika belopp för större och mindre insättningar icke syntes följa af den
Fullmäktige lemnade rätt att bestämma å huru stort på en gång innestående
belopp ränta må hvarje räkningshafvare godtgöras; att, då det
icke kunde anses vara lämpligt att för penninge-associationers å uppoch
afskrifning insatta vexlings- och reservkassa bestämma en efter Riksbankens
utlåningsränta någorlunda jemkad giroränta, men den stora allmänheten
icke gerna kunde draga den fördel af ifrågavarande tillfälle
att förränta medel, ämnade för framtida liqvider, som för densamma
skulle hafva uppstått, derest i afseende på räntebestämningen Fullmäktige
egde mera handlingsfrihet, Fullmäktige äfven af sådan anledning
ansett en förändring i den nuvarande föreskriften vara af omständigheterna
påkallad; att för Riksbanken sjelf upp- och afskrifningen blefve
af mera nytta, derest räntan kunde sättas olika för stora och små summor,
emedan om till insättare af stora summor anslöto sig insättare af
små summor, räkningens saldo på det hela skulle hålla sig mera jemnt;
att vid lånekontor med allenast få insättare, och dessa hufvudsakligen
penningeinrättningar, ofta någon användning af de på upp- och afskrifningsräkning
innestående medel i utlåningsröreisen icke varit verkställbar,
af anledning att största beloppet utaf berörda medel inom jemförelsevis
ganska kort tid komme att lyftas; samt att under de sednare tiderna
äfven i Riksbanken högst obetydligt af upp- och afskrifningsmedlen kun/
nät genom utlåning fruktbargöras. Fullmäktige hafva fördenskull föreslagit
ändring i omförmälda punkt af § 65 i sådan syftning, att olika
ränta kunde få bestämmas icke allenast vid de särskilda diskont- och
lånekontoren, utan äfven på särskilda räkningar, hvar för sig.
Herr G. Hceggström har uti motion N:o 164, Andra Kammaren,
i likartad syftning, som Fullmäktiges förslag afser, föreslagit ändring af
punkten a) i 65 §, sålunda att vederbörande styrelse skulle ega bestämma
om och på hvilka vilkor upp- och afskriftngsräkning finge öppnas.
Utskottet finner det för sin del riktigt att bankens styrelse må
vara i tillfälle att lämpa upp- och afskrifningsrörelsen ej mindre efter
bankens egen, än efter insättares fördel; men då sådant, hvad denna
rörelsegren angår, synes lämpligare åstadkommas indirekt genom de vilkor,
styrelsen för medels emottagande medgifver, än genom ömsom bifall
och vägran till medels emottagande, samt det af Herr Hasggström
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
39
afse dd a syftemål synes kunna hufvudsakligen vinnas på det sätt, Fullmäktige
föreslagit, hemställer Utskottet att i enlighet dermed,
33:o.
§ 65 punkten e) må erhålla följande lydelse:
"å insätta medel beräknas ränta från och med första helgfria dag
efter insättningen å högsta fulla 100-tal af behållningen. Fullmäktige
ega att bestämma icke allenast den ränta, utan äfven, inom ett maximum
af 400,000 Riksdaler, det belopp, hvarå sådan på hvarje räkning
godtgöres, och hvilken ränta för öfrigt kan vara olika för de särskilda
diskont- och lånekontoren''
Beträffande § 66, om medels mottagande på depositräkning mot
ränta, hafva Fullmäktige anfört, hurusom af ordställningen i nämnda §
dragits den slutsats, att det skulle vara diskont- och lånekontoren förbjudet
att vägra emottagande af medel, som inlemnas till insättning å
sådan rakning, äfven om sådana medel hvarken genast eller antagligen
ens sedermera under den tid, de innestå, kunde till utlåning användas,
och att enda utvägen mot bankens öfverhopande med dylika medel vore
gifven genom rättigheten för Fullmäktige att bestämma räntan, hvilken
kunde sättas så låg, att någon afsevärd fördel med insättningen icke
vunnes. Följden af en så beskaffad tolkning kunde icke sällan blifva
för banken skadlig i det afseendet att banken ådroges onödiga utgifter.
Räntesatserna för ifrågavarande medel kunde icke, utan att framkalla
ett ganska behörigt ogillande från allmänhetens sida, sättas så låga, att
de utestängde enskilda penningeinrättningars medel å tider af lugn och
stillhet i affärer, då deras invexlingsskyldighet till ringa del toges i anspråk,
särdeles som Riksbankens depositbevis i sig innefattade en säkerhet,
hvarpå i händelse af behof, penningar kunde med lätthet anskaffas,
i främsta rummet hos Riksbanken sjelf, som naturligtvis vore angelägen
att, då god tillgång på penningar funnes, få inlösa sina egna räntebärande
förbindelser; och som den del af allmänheten, hvilken fäster större
vigt vid säkerheten för, än afkomsten af ett egande kapital, företrädesvis
borde hafva rätt att i banken påräkna skälig ränta å insatta medel,
syntes denna rätt icke böra få undanskjutas af större penningeinrättmngar.
På dessa skäl hafva Fullmäktige föreslagit sådan ändring i punkten
c) af § 66, att Fullmäktige skulle ega bestämma ej allenast ränta,
utan äfven huru stort belopp finge insättas.
40
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
Till förekommande för framtiden af all tvekan om vidsträcktheten
af Fullmäktiges befogenhet uti nu ifrågavarande afseende,. hvilken Utskottet
anser böra hafva hela den utsträckning, Fullmäktige förordat,
hemställer Utskottet, i enlighet med Fullmäktiges förslag:
34:o.
att punkten c af 66 § ma fä följande lydelse:
»ränta äfvensom högsta insättningsbetopp bestämmes af Fullmäktige.»
Till förändring af de bestämmelser om bankens styrelse, som linnas
uti Artikeln 5°af reglementet, har icke någon motion blifvit framställd,
och Utskottet finner icke heller för sin del någon annan ändring
påkallad, än i 2 mom. af 71, § beträffande rättigheten för Fullmäktige
att, förutom de två deputerade för den dagliga förvaltningen,
derest så nödigt anses, välja en bland, öfrige Fullmäktige att, jemte endera
af nyssnämnde deputerade, besörja bankens vexelärenden.
Vid 1862—1863 årens riksdag beslutades, att den dagliga tillsynen
öfver göromålen inom banken skulle uppdragas åt en deputerad, som Fullmäktige
egde inom sig utse, men hvilken icke, såsom sådan, hvarken
erhöll någon närmare befattning med bankens lånerörelse, eller deltog
i handläggningen af vexelärendena, som ombesörjdes af tvärine dertill
särskildt utsedde deputerade. .
Vid 1867 års riksdag togs ett ytterligare steg i syftning att öfverlemna
samtliga detaljerna af förvaltningen åt ett färre antal personer,
hvilka skulle hafva till åliggande att, dels hvar för sig, dels i samråd,
med ständig uppmärksamhet följa och på eget närmaste ansvar omhänderhafva
desamma, samt i sådant afseende, jemte tillsynen öfver de daglig
göromålen och ordningen inom banken, hade att. ombesörja såval
vexelhandel i Stockholm, som låneärendens föredragning i diskontstyrelsen
och inseendet öfver Tumba pappersbruk.
I detta afseende infördes i reglementet den bestämmelse, som nu
innehålles i nyssnämnda 2 inom. af 71 §, så lyaande: »För den
dagliga förvaltningens handhafvande utse Fullmäktige inom sig två deputerade
och två suppleanter för dem; med rättighet derjemte att, derest
så nödigt anses, välja en bland öfrige b ullmäktige att, jemte endeia af
deputerade, besörja bankens vexelärenden.»
Såsom skäl för sistnämnda medgifvande anfördes, att möjlighet
derigenom bereddes att tillgodogöra banken fördelen af den större erfarenhet
i vexelärendens behandling, som kunde finnas hos en Fullmäktig;
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
41
tig, hvilken för öfrigt antingen icke vore benägen eller måhända saknade
lämplighet att utöfva de många öfriga göromål, som tillhörde deputerade.
När anordningen att åt två deputerade uppdraga bankens löpande
förvaltning först beslutades, kunde för handen varande personliga förhållanden
gifva anledning till det särskilda förfogandet, hvarigenom för
Fullmäktige möjliggjordes att för vexelangelägenheterna fortfarande draga
fördel utaf sakkännedomen och vanan vid dessa angelägenheter hos en
dåvarande ledamot bland Fullmäktige, hvilken förut under flera år, jemte
eu annan bland Fullmäktige, handlagt desamma, men hvilken med säkerhet
kunde antagas icke vara benägen att öfvertaga öfriga dagliga förvaltningsbestyr.
Men denna anledning har numera upphört; och det torde icke
behöfva befaras att andra förhållanden skulle göra det nödigt att för
framtiden bibehålla det ifrågavarande medgifvandet, som i visst afseende
icke väl öfverensstämmer med det utan tvifvel afsedda ändamålet att
befordra enhet och följdriktighet i förvaltningens särskilda grenar, och
som för öfrigt, när det begagnas, föranleder en utgift, hvilken bör besparas,
om densamma befinnes onödig.
Då nemligen åt deputerade äro anvisade arfvoden, som kunna anses
motsvara det arbete, uppdraget pålägger dem, och oaktadt den ovisshet
om arfvodets bibehållande, som följer af valets förnyande hvarje år,
de, som en gång erhållit och ådagalagt sig värdiga att bibehålla förtroendet
att vara deputerade, böra med temlig trygghet kunna påräkna
förnyelse år från år af uppdraget, så lärer det ock kunna antagas att,
bland de af Riksdagen utsedde Fullmäktige, hädanefter, såsom hittills,
alltid skola finnas två, som både äro skicklige att sköta vexelangelägenheterna
jemte öfriga till deras befattningar hörande ärenden, och villige
att egna sin tid och sitt arbete deråt, samt att alltså en särskild vexeldeputerad
skall vara obehöflig.
På dessa skäl hemställer Utskottet, som anser mom. 1 och 3 af
nuvarande § 71 böra bibehållas oförändrade,
35:o.
att det ofvan citerade mom. 2 af § 71 må, m,ed uteslutande
af den nu ifrågavarande bestämmelsen, erhålla följande lydelse:
»För den dagliga förvaltningens handhafvande utse Fullmäktige
inom sig tvä deputerade och tvä suppleanter för dem».
Bih. till Biksd. Prot. 1870. 6 Samt. 1 Afd. 7 Höft. 6
42
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
kommande Utskottet att, under förutsättning af bifall härtill, nedan i
fråga om 95 § föreslå uteslutande af det arfvode, som hittills varit anvisadt
för den särskilde vexeldeputeraden.
I reglementets Artikel 6, om göromålens fördelning, deputerades
åligganden samt tjenstemännens ansvarighet, förekommer ingen anledning
till förändring.
Reglementets Artikel 7 handlar om bankostatens löneförmåner, grunderna
för befordringar och pensionsberäkning samt ordningsstadganden.
Den till Afdelning 1 af nämnda artikel hörande § 95 innehåller
uti inom. 1 bestämmelser om löner och arfvoden in. in.; uti mom. 2
bestämmelse angående tiden för tillträdande af den löneförhöjning, som
enligt mom. 1 tillkommer tjenstemännen inom de särskilda tjenstegraderna
efter ålder inom graden, och uti mom. 3 föreskrift rörande vildren
för åtnjutande af den del utaf aflöningen, som består i tjenstgörings-
och missräkningspenningar samt särskilda arfvoden.
Herr P. Östman har i Andra Kammaren, uti motion N:o 182, under
anförande hurusom bankens vaktmästare i lön och tjenstgöringspenningar
åtnjuta:, de äldre 875 R:dr och de yngre 750 R:dr årligen,
samt .hurusom sju yngre vaktmästare dessutom erhålla 100 R:dr hvardera
årligen för tjenstgöring vid brandanstalterna, men deremot fem vaktmästare
allenast hafva en löneinkomst af 750 R:dr, hemställt, att åt
Banko-fullmäktige måtte öfverlemnas att tilldela åt hvar och en af de
vaktbetjente, som nu endast uppbära 750 R:dr i lön, en tillökning af
100 R:dr årligen.
Såsom motionären anfört, lemnades vid 1865—1866 årens riksdag
åt Fullmäktige rättighet att, såvida en minskning i dåvarande antal vaktmästare.
kunde eg a rum, få använda den derigenom uppkommande besparing
till höjande af de återståendes aflöning; och blefvo, i följd häraf
samt i sammanhang med indragning af tre vaktmästaretjenster, lönerna
för samtliga återstående vaktmästare höjda med 100 R:dr. Derjemte,
och sedan nya anordningar beträffande bankens brandanstalter blifvit
träffade, tilldelades, på grund af Rikets Ständers likaledes lemnade medgifvande,
åt sju vaktmästare, som, förutom sin öfriga tjenstgöring, fingo
till åliggande att vårda brandredskapen m. m., hvardera 100 R:dr årligen
i ersättning för detta arbete. Då Fullmäktige härvid hade fria
händer att till detta uppdrag utse dem, som voro mest duglige och
lämplige, torde det kunna antagas, att de fem vaktmästare, hvilka nu
få åtnöjas allenast med den lägre lönen, också äro de, som åtminstone
jemförelsevis gjort sig minst förtjenta af inkomstförhöjning; och det
skulle vara obilligt att tillägga dessa samma inkomst, utan motsvarande
"Banko-Utskottets Memorial N:o B.
43
tillökadt arbete, som de förre erhållit till följd af ett dem ålagdt, särskildt
arbete.
Då för öfrigt de vaktbetjente, hvilka ega duglighet och förmåga
till annat arbete, än uppassning i banken, icke torde, åtminstone tidtals,
sakna ledighet till sådant, finner Utskottet härutinnan ett ytterligare
skäl för sin hemställan,
36:o.
att Herr P. Östmans ifrågavarande motion må lemnas utan
afseende.
Under förutsättning att Riksdagen bifaller det ofvan under 35:o
framställda förslag, enligt hvilket någon särskild deputerad för vexelärendena
icke skulle ifrågakomma, hemställer Utskottet:
37:o.
att från de i 95 § 1 mom. d sidan 76 af tryckta reglementet
upptagna arfvoden må uteslutas det, som nu är afsedt Hill en
särskild deputerad för vexelärenden, i händelse en sådan finnes
behöflig, utöfver honorarium, högst 3,200 R:dr».
Till ersättning för de genom betydlig minskning i tjenstemännens
antal förringade utsigterna till befordran, tillädes vid 1862—1863 årens
riksdag tjenstemännen i de tre lägre graderna löneförhöjning på det
sätt att, i 2:dra och 3:dje tjensiegraderna, de, som tjenat i graden 5 år
och deröfver till 10 år, erhöllo 500 R:dr utöfver det lägsta lönebeloppet
inom graden, och de, som tjenat 10 år i graden, ytterligare 500
R:dr, samt att, i lista tjenstegraden, de äldste, till halfva antalet af samtliga
tjensteman i denna grad, erhöllo 500 R:drs tillökning. I sammanhålla:
härmed bestämdes ock, att tiden för tillträdande af dessa löneförhöjningar
skulle beräknas från första fullmakts eller förordnandes datum
inom graden.
Nu har det inträffat, att en tjensteman i lägsta graden, som, till
följd af sjuklighet, måst under större delen af den tid han varit ordinarie,
befrias från tjenstgöring, icke desto mindre fått tillträda den i
staten bestämda löneförhöjningen; men då sådant icke gerna kan hafva
varit afsedt vid beviljandet af dessa förhöjningar och det, hvad särskilt
lägsta tjenstegraden beträffar, härigenom uppkommer den obillighet,
att en yngre, verkligen tjenstgörande blifver i mistning åt en löne
-
44
Banko-Utskottets Memorial M:o 8.
förbättring, som uppbäres af en, den der alldeles icke, eller allenast en
mindre tid tjenstgjort, har Utskottet ansett sådant böra förebyggas, och
föreslår derföre ett tillägg till mom. 2 af 95 §, hvarigenom detta moment
skulle komma att lyda sålunda:
38:o.
Tiden för tillträdande af de i staten bestämda högre löner beräknas
från första fullmakts eller förordnandes datum inom graden;
dock att, såsom vilkor för ail uppflyttning till högre lön, förutsattes,
det vederbörande genom sin föregående tjenstgöring gjort
sig förtjent af en dylik löneförbättring.
Tillåtelse för bankens tjensteman att hos Banko-Utskott eller Revisorer
anföra klagomål öfver dem rörande, af Fullmäktige fattade beslut,
är för närvarande medgifven, enligt § 105 allenast i befordringsmål, och
enligt § 121 allenast i det fall att någon bäfver från ijensten skiljd.
Då emellertid Utskottet dels redan föreslagit att, genom ofvan
anförda tillägg till mom. 2 af § 95, Fullmäktige skulle berättigas pröfva
huruvida den i lönestaten bestämda löneförhöjning efter ålder i tjensten
må tillgodokomma en tjensteman eller icke, dels här nedan föreslår
ett tillägg till § 110, hvarigenom Fullmäktige skulle ega att afskeda
en tjensteman, som befunnes af sjukdom eller annan oförmögenhet hindrad
att vidare tjenstgöra, med allenast en ringare del af lönen såsom
pension, dels ock finner tjensteman böra ega rätt att anföra klagomål i
fall han, på grund af något bland stadgandena i 7:de Artikelns 4:de
Afdelning, innefattande allmänna ordningsstadganden och straffbestämmelser,
anser sig med orätt hafva blifvit förklarad förlustig någon del
af sina löneinkomster; så har Utskottet funnit den hittillsvarande, på
ofvan angifvet sätt inskränkta besvärsrätten böra något utsträckas, hvarjemte
Utskottet anser lämpligt att i ett stadgande sammanföra de nu
dels i § 105, dels i § 121 förekommande stadgande!! härutinnan.
Utskottet hemställer fördenskull dels
39:o.
att ur reglementet må uteslutas nuvarande § 105, så lydande:
»Den, som ej åtnöjes med Fullmäktiges beslut i befordringsmål,
vare berättigad att sig deröfver besvära hos nästblifvande
Banko-Utskott eller, emellan riksdagarne, hos revisionen af banko
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
45
Verket; skolande, vid talans förlust, ett sådant missnöje hos Fullmäktige
anmälas inom fjorton dagar efter det beslutet blifvit
anslaget, samt besvären till Fullmäktiges expedition inlemnas,
i förra fallet sist å den dag, då Riksdag sammanträder, och i
sednare fallet, eller vid bankorevision, sist fjorton dagar före
Revisorernes sammanträdande, allt före klockan 12 å dagen.»
»Men är Fullmäktiges beslut i så beskaffadt mål meddeladt
sednare än fjorton dagar före utgången af den sålunda bestämda
tiden, böra besvären till Banko-Utskottet eller Revisorer omedelbart
ingifvas innan klockan 12 å fjortonde dagen efter det
klaganden af Fullmäktiges beslut erhållit del, den oräknad»;
dels ock
40:o.
att, i stället för nuvarande § 121, må införas följande stadgande:
»Öfver sådana, af Fullmäktige fattade, bankens tjensteman rörande
beslut, som grunda sig på föreskrifterna i 7:de Artikeln af
Banko-reglementet, kunna besvär anföras hos näst sammanträdande
Banko-Utskott, eller, emellan riksdagarne, hos Revisorerne af Riksbanken;
dock, hvad angår de i Afdelning 4 omförmäla mål, endast
i det fall, att tjensteman blifvit från tjensten skiljd eller förklarats
skyldig afstå någon del af sina löneinkomster.
Besvären skola, vid äfventyr af talans förlust, anmälas hos
Fullmäktige, i frågor om befordringar, sednast fjorton dagar efter
det beslutet blifvit justeradt, och i andra mål sednast fjorton dagar
efter det klaganden af beslutet bevisligen erhållit del, den oräknad,
allt före klockan 12 på dagen; hvarefter besvären böra till
Fullmäktiges expedition inlemnas, när de äro ställda till BankoUtskottet,
sist ä den dag, Riksdag sammanträder, och när de anföras
hos Revisorerne af Riksbanken, sist fjorton dagar före revisionens
början; men är beslutet af Fullmäktige meddeladt sednare
än fjorton dagar före utgången af den sålunda bestämda tiden,
bära besvären till Banko-Utskottet eller revisionen omedelbart ingifvas
innan klockan tolf å fjortonde dagen efter den, då befordringsfråga
blifvit justerad eller beslut i annat mål blifvit klaganden
delgifvet.s
I afseende på pension för tjensteman och betjente i banken är,
bland annat, i § 109 stadgadt, att den som, efter uppnådda 60 lefnads
-
*
46
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
i förening med 40 tjenstår, söker afsked, erhåller tre fjerdedelar af lönen
i pension, men att före den sålunda bestämda tiden pension kan erhållas
endast 4 händelse af bevislig oförmögenhet till vidare tjenstgöring, i hvilket
fall pensionen utgår med ett belopp, som bestämmes genom afdrag
från tre fjerdedelars lön af eu fyrationdedel för hvarje år, som brister
i 40 tjenstår.
Då, i det fall, att en tjensteman af sjuklighet eller annan orsak är
försatt i fortfarande oförmögenhet att göra sin tjenst, det skulle lända
på en gång till minskning i förvaltningsutgift och till fördel för bankens
tjenst, om Fullmäktige vore berättigade att förflytta en sådan tjensteman
på pensionsstat med ett pensionsbelopp, som finge bestämmas efter
de i 109 § fastställda, nyss i korthet antydda grunderna; men detta, enligt
nuvarande stadganden, icke låter sig göra i annat fall, än att tjenstemannen
sjelf anhåller om afsked, hvilket åter denne undviker, så länge
han, på grund af § 113 mom. 1, kan vid sjukdoms-förfall undfå tjenstledighet
med bibehållande af hela lönen, hafva Fullmäktige fästat uppmärksamheten
på, hurusom det för banken voro nyttigt, om åt dem lemnades
rättighet att i nyss nämnda fall meddela tjensteman, äfven utan hans
egen begäran, afsked med en pension, som finge bestämmas på ofvan
anförda sätt.
Visserligen hafva Fullmäktige redan nu, enligt § 110 mom. 1, rätt
att på pensionsstat förflytta en tjensteman, som af ohjelpligt sjukdomstillstånd
eller afgjord oförmögenhet är förhindrad att vidare gagna verket,
oaktadt han sig ej om afsked anmält; men de äro i sådant fall
förbundna att anordna hela lönen i pension, ehvad de för sådan pensions
erhållande eljest föreskrifna lefnads- och tjenståren äro uppnådda eller
icke; men, lika med Fullmäktige, finner Utskottet all billighet emot
en tjensteman, som i förtid blifver oduglig till tjenstgöring, i allmänhet
vara uppfylld, äfven om han får afträda från tjensten med en i proportion
till hans tjenstetid och derunder ådagalagda förhållande lägre pension,
än som tillkommer den, hvilken tjenat banken ända till den tid,
då krafter och förmåga enligt naturens vanliga ordning upphöra.
Då emellertid särskild! ömmande omständigheter kunna förekomma,
som böra föranleda dertill, att äfven en i förtid till tjenstgöring urståndsatt
tjensteman billigtvis må få behålla en större del eller hela lönen
i pension, såsom exempelvis om hans oförmåga vållats direkt genom
tjensten eller dylikt, anser Utskottet icke en ovilkorlig bestämmelse i
förevarande hänseende böra meddelas, utan att det bör åt Fullmäktige
öfverlemnas att härutinnan handla efter omständigheterna.
47
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
Utskottet vill fördenskull föreslå en förändring i inom. 1 af 110
§, hvarigenom detsamma erhåller följande lydelse:
41:o.
Dd sådant för göromälens säkra och skyndsamma gäng finnes
oundgängligen nödigt, kunna Fullmäktige på pensionsstat förflytta
en tjensteman, som af ohjelpligt sjukdomstillstånd eller afgjord
oförmögenhet är förhindrad att vidare gagna verket, ,oaktadt han
sig ej om afsked anmält, i sådant fall ega Fullmäktige att, efter
omständigheterna, antingen tillägga tjenstemannen hela lönen i pension,
ehvad de föreskrifna lefnads- och tjensteåren äro uppnådda eller
icke, eller ock tillämpa de grunder för pensions bestämmande, som i
nästföregående § äro fastställda.
Nuvarande reglementes § 116 lyder sålunda:
»Inmanas någon för skuld tvänne särskilda gånger i häkte, eller
hålles han någon gång utöfver sex månader bysatt, vare sin tjenst förlustig».
Sedan numera genom Kongl. Förordningen den 1 Maj 1868, med
upphäfvande af förut gällande bestämmelser angående bysättning, blifvit
stadgadt, att, utom i de fall, hvilka i 22 och 29 §§ konkurslagen äro
nämnda, gäldenär ej må hållas i bysättningshäkte längre tid än sex
veckor, samt då i § 115 af Banko-reglementet'' är föreskrifvet, att om
tjensteman eller vaktbetjent, som sin egendom till borgenärers förnöjande
afträdt, icke sednast sex månader efter det inställelsedagen i konkursen
inträffat, styrker sig vara från borgenärers kraf befriad, han genast skall
skiljas från sin befattning i banken; finner Utskottet den del af § 116,
som rörer bysättning, böra utgå, och hemställer fördenskull, att nämnda
§ må erhålla följande förändrade lydelse:
42:o.
Inmanas någon för skuld tvänne särskilda gånger i häkte, vare
han sin tjenst i banken förlustig.
Till ändring af § 121 har Utskottet redan i sammanhang med §
105 afgifvit förslag, och bör det nya stadgandet, om det godkännes, införas
sist i 7:de Artikeln.
48
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
I Åttonde artikeln, om diskont- och lanekontoren, liar ändring ifrakommit
endast i afseende på 137 §.
Fullmäktige hafva nemligen, med erinran att, enligt 134 § i reglementet,
förvaltningsutglften för lånekontoret i Wisby är i ett för allt
bestämd till eu summa af 6,000 R:dr årligen, kostnaden för revisionen
af lånekontorets förvaltning deri ej inbegripen, samt under anförande,
att dessa förenade kostnader medtaga i det närmaste hela afkomsten åt
Riksbankens förlag till allmänna diskontfonden vid kontoret, 150,000
R:dr, fästat uppmärksamheten derpå, att det i 137 § lemnade medgifvande
för lånekontorsstyrelse att för tjensteman vid kontoret, som åt
sjukdom eller annat laga förfall hindras att bestrida tjensten, anvisa
arfvode till den, som i stället dertill förordnas, gällde för Wisby lånekontor
endast med det förbehåll att vikariatsarfvodet kunde utgå inom
summan af förvaltningsanslaget på det hela, samt hemställt att ett uttryckligt
tillägg härom måtte i 137 § införas; och som Utskottet för
sin del gillar denna hemställan, får Utskottet föreslå, att reglementets
§ 137 må erhålla följande lydelse:
43:o.
Dä tjensteman vid nägotdera lånekontoret af sjukdom eller annat
laga förfall hindras att tjensten bestrida, ege vederbörande
lånekontorsstyrelse att, efter de grunder, som i detta af seende ar o
inom banken gällande, bestämma arfvodesbeloppet för den, som
varder till tjenstens bestridande förordnad; dock under iakttagande,
hvad angår lånekontoret i Wisby, att anslaget för detta kontors örvältning
på det hela icke öfverskrides.
Enligt reglementets 84 § åligger det Fullmäktige att vid hvarje
riksdags början i ett sammanhang meddela Banko-Utskottet uppgift å
de från banken utgående, i 9:de Artikeln af reglementet upptagna anslag,
jemte yttrande om och hvilka så beskaffade anslag Fullmäktige anse
böra under tidrymden intill nästa riksdag fortfara.
Till följd häraf, hafva Fullmäktige tillkännagifvit, att anledning
icke förekommit till ändring af nämnda Artikel i nu gällande reglemente,
samt fördenskull hemställt, att föreskrifterna i 139 och 14U
må bibehållas oförändrade.
Nuvarande
Banko-Utskottets Memorial N:o S.
49
Nuvarande § 139 lyder sålunda:
»Följande årliga välgörenhetsbidrag, nemligen:
a) till Allmänna barnhuset i Stockholm.......R:dr
b) » Frimurarebarnhuset i Stockholm.......»
c) » Allmänna fattigvården i Stockholm......»
d) » Frimurarebarnhuset i Göteborg.......»
e) » Gustavianska barnhuset i Norrköping.....»
/'') » Barnhuset i Gefle............»
g) » Barnhuset i Carlshamn ..........»
h) » Malmqvistska barnauppfostrings-anstalten i Stockholm »
i) » bankostatens enke- och pupillkassa......»
k) » smärre julgåfvor åt fattiga, såväl i hufvudstaden som
i orterna .......... »
4.500,
2,250,
1.500,
450,
150,
150,
150,
1,000,
200,
3,000,
eller tillsammans R:dr 13,350.
komma intill nästa riksdag att, under stadgade vilkor, utbetalas.»
Utskottet vill fästa uppmärksamheten derpå, att bland dessa anslag
särskildt de till allmänna fattigvården i Stockholm, 1,500 R:dr, och
till smärre julgåfvor åt fattiga, 3,000 R:dr, utgöra fattigvårdsbidrag,
hviska det tillhör vederbörande kommuner, men icke Riksbanken, att
utgifva; och Utskottet anser det derföre oriktigt att vidare belasta banken
med dessa utgifter.
Då likväl det sistnämnda beloppet, efter hvad Utskottet inhemtat,
användes på det sätt att, efter förslag af dels stiftsstyrelser, dels kyrkoherdar
i Stockhonn och åtskilliga landsorter, dels trovärdiga enskilda
personer, små belopp till julen utdelas åt fattiga, hvilka, sedan de en
gång kommit i åtnjutande af sådant understöd, fortfarande pläga få årligen
uppbära detsamma så länge de lefva och deraf äro i behof, torde
indragning af detta anslag böra ske endast i den mån hittills varande
understödstagare afgå.
På nu anförda skäl, och med en ändring af ordalagen i öfrigt,
som föranledes deraf, att Riksdag numera årligen sammanträder, föreslår
Utskottet, som anser det tillkomma Riksdagen att för hvarje år om
dessa anslag fatta beslut,
44:o.
att nuvarande § 139 i reglementet må få följande förändrade
lydelse:
Bih. tål Riksd. Prof. 1870. 6 Sand. 1 Afd. 7 Raft.
7
50
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
Följande välgörenhetsbidrag komma att för innevarande år,
under stadgade vilkor, utbetalas, nemligen:
a) till Allmänna barnhuset i Stockholm .... R:dr 4,500,
b) » Frimurarebarnhuset i Stockholm . . . . » 2,250,
c) » Frimurarebarnhuset i Göteborg .... » 450,
d) » Gustavianska barnhuset i Norrköping . .- » ISO,
e) » Barnhuset i Gefle.........M ISO,
/’) » Barnhuset i Carlshamn.......» 150,
g) » Malmqvistska barnauppfostrings-anstalten i
Stockholm...........» 1,000,
A) » bankostatens enke- och ''pupillkassa . . . . » 200,
i) » smärre julgåfvor åt fattiga, såväl i hufvudstaden som
\ i orterna, det belopp, icke öfverstigande 3,000 R:dr,
som erfordras för meddelande af enahanda understöd
som hittills åt de personer, hvilka förut åtnjutit sådant
och fortfarande deraf äro i behof.
I Artikeln 10, om Bankens pappersbruk Tumba, har fråga om ändring
icke förekommit.
Stockholm den 12 April 1870.
o
A Utskottets vägnar:
J. G. AGARDH.
Reservationer:
:i;U'' - tk ; .»i i • •. 1 • *>'' * 1 "■ i: 1 *'' x *- ■ t
Vid punkten 3:o:
af Herr Agardh: »Emot den af Utskottet tillstyrkta förändringen
af § 9, hvarigenom vexlar, betalbara å utrikes ort inona fyra månader,
skulle få uppköpas, nödgas jag mig reservera, enär, till följd af den
af Utskottet oförändrad lemnade lydelsen af 5 § i Banko-reglementet,
äfven dessa nya vexlar skulle såsom Bankens metalliska kassa anses och
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
51
beräknas. Då den föreslagna förändringen på detta sätt kan få en mer
än vanlig betydelse, anhåller jag att få motivera min afvikande mening.
En sedelutgifvande banks förmåga att fullgöra sina förbindelser är
beroende icke blott deraf att den dertill eger tillräcklig valuta, utan
jemväl deraf att denna valuta är disponibel när helst den tages i anspråk.
Men en metallisk kassa, som består af vexlar, förfallande efter 3-—4 månader,
kan icke sägas vara disponibel i den stund som är. Yexlarne
innebära i sjelfva verket endast ett löfte om valuta — alldeles som den
svenska riksbankssedlen. Skilnaden i detta afseende är blott den, att
vexeln infrias med utländskt, riksbankssedlen med inländskt mynt; den
sednare inlöses genast, när helst den i bankluckan presenteras, den förra
först efter 3—4 månader. Det i banksedlen utfästa löftet infrias inom
landets gräns; det i vexeln gifna honoreras på andra sidan det väl ändock
i någon mån osäkra och stundom ofarbara hafvet. Acceptanten är
i ena fallet Sveriges Riksbank, i andra kan det vara en person, om hvars
verkliga förmåga att fullgöra sina förbindelser man vet mycket litet.
Säkerheten för den svenska banksedlen är således lagd i en valuta, som
mången torde anse vida osäkrare än sjelfva banksedlen.
När banken eger rättighet att utgifva sedlar för dels hela sitt belopp
metallisk kassa, dels för 30 millioner Riksdaler derutöfver, men
någon relation emellan den metalliska kassans belopp och de på den
blotta krediten utgifna sedlarne egentligen icke är fixerad, så borde det
väl förutsättas att den metalliska kassan, som, efter hvad erfarenheten
visat, kan sjunka ganska lågt i förhållande till de utgifna sedlarne, borde
oeftergifligen ligga i beredskap och oförryckt bibehållas för sitt ändamål.
Men en metallisk kassa, som består af vexlar, den är i sjelfva verket
sjelf engagerad i ett slag af handelsröi-else, och det ligger i naturen af
hvarje sådan, att den kan medföra förlust lika väl som vinst. Det är
också ett kändt faktum att i November 1857 var Riksbanken innehafvare
af protesterade, men ändock såsom metallisk kassa beräknade vexlar
till ett belopp af 1,472,000 R:dr Runt.
Men detta i Banko-reglementet snart sagdt insmuglade stadgande
om vexlars beräkning såsom metallisk kassa har ännu eu annan sida,
för hvars belysande jag tillåter mig ett citat ur ett år 1865 utgifvet arbete.
Det heter der: »Lägger man härtill att ingen gräns finnes för
banken att köpa dylika vexlar, och att just detta alltid öppna tillfälle,
att kunna köpa vexlar till obegränsadt belopp, i sin mån sannolikt framkallat
och underhåller det vexelvingleri och anlitande af blanko-krediten
på Stockholms börs, som 1857 års handelskris så ohöljdt lade i dagen
och som Englands förnämsta finansiela organ (Economist 2 Jan. 1858)
52
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
så skarpt framhöll, sa har detta stadgande äfven, från denna synpunkt
betraktadt, sin allvarsamma sida. Man kan, som jag tror, tryggt påstå,
att, utan ett sådant beräkningssätt för metalliska kassan som det nu
nämnda, hvarken våra affärsmän eller Banken blifvit invecklade i 1857
års penningekris, såsom de blefvo, ehuru båda räddades från mera betydande
förluster genom Bankens vexeldeputerades rådighet och genom
det upptagna statslånet. Genom den fintligt påhittade utvägen att låta
en affärsman i Stockholm resa öfver till Hamburg, fick man ett hus att
draga på, och kunde på detta sätt till metallisk valuta förvandla huru
stort belopp man önskade af innehållet i Stockholms varumagasiner.
Enligt revisorernes berättelse förvandlades genom denna utväg till metallisk
valuta d. v. s. till 90 dagars vexlar, betalbara i Hamburg, inom
de tre första dagarne ett belopp af 1,333,000 Mark Banko, samt inom
en månad 3,273,000 Mark Banko, eller 4,364,000 Riksdaler Riksmynt.
Samtliga dessa vexlar voro dragna af svenska affärsmän på en svensk,
endast tillfälligtvis i Hamburg vistande affärsman; men den omständigheten,
att de lydde i Hamburgerbanko och voro betalbara i Hamburg,
var tillräcklig att få dem ansedda fullgoda med metallisk valuta, och
derpå grunda sedelutgifning.»
Det nu anförda torde tillräckligt ådagalägga det farliga deruti
att 3:ne månaders vexlar få beräknas såsom Bankens metalliska kassa.
Genom förändring af den 9:de § vill man nu göra den redan befintliga faran
än stöi’re!»
af Friherre af Schmidt:
»Emot Utskottets förslag, att lemna Banko-fullmäktige bemyndigande
att köpa vexlar, betalbara å utrikes ort, dragna på/yra månader (i
stället för att nuvarande föreskriften är Hre månader eller kortare tid»),
får jag anmäla min reservation.
Enär ifrågavarande vexlar enligt § 5 g) i Banko-reglementet utgöra
en del af metalliska kassan och onekligen denna slags valuta kan anses
af alla de i § 5 uppräknade minst motsvara ändamålet af metallisk kassa;
enär vidare såsom motiv för denna förändring af Fullmäktige blifvit
anfördt: »att, sedan numera en del exportaffärer betinga eu kredit
af ända till sex månader, den ifrågavarande föreskriften tvingat till afvisande
af skeppningsvexlar med återstående omloppstid af fyra månader,
ehuru sådana vexlar grundat sig på verkliga affärer och voro utfärdade
af solida hus samt kunnat erhållas till fördelaktig kurs», och
detta motiv gifver vid handen att framdeles möjligen kan emotses behofvet
eller önskan af en ytterligare utsträckning i detta afseende, ända
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
53
till sex månader, hvilket naturligtvis är ännu vådligare för Bankens säkerhet,
så synes mig böra bibehållas den nuvarande gränsen tre månader.
Ett stöd för denna min åsigt finner jag äfven uti föreskrifter för flera
de största utländska bankers styrelse, att endast vexlar på högst 3 månaders
betalningstid diskonteras, samt att frågan om en utsträckning af
denna tid i fransyska banken efter noggran pröfning blifvit afslagen;
och detta ehuru ingalunda i bemälda banker dylika vexlar räknas till
metalliska kassan.
På grund af hvad jag ofvan anfört, får jag yrka bibehållande af
§ 9 oförändrad».
Vid punkterna 12:o och 13:o: af Herr Snäf.
Vid punkten 20:o.
af Herrar Ekman och Wijkander: »På grund af de skäl, hvilka blifvit af
Utskottet anförda emot en ökning af fonden för lån med omsättningsrätt, få
vi reservera oss emot det genom en knapp pluralitet tillkomna och, som det
oss synes, ej konseqventa beslutet, att ändock tillstyrka att ett belopp af
400,000 R:dr måtte tilläggas denna fond. I och för sig må det visserligen
icke anses af någon större betydenhet, om densamma utgör R:dr 9,600,000
eller 10,000,000; det är alltså endast ur principiel synpunkt som vi ansett oss
böra bedöma den föreslagna åtgärden, hvilken, om den skulle komma att af
Riksdagen godkännas, utan tvifvel framdeles skall åberopas till stöd för
fortgående på samma bana och, i sammanhang dermed, antagande af
grundsatser, af hvilka, i mån som de röna en vidsträcktare tillämpning,
måste befaras en menlig inverkan på Riksbankens förmåga att fullgöra
sina olikartade åligganden.
Vi få således föreslå att Riksdagen endast så till vida godkänner
Utskottets förslag i 20:de punkten,
att fonden för utlåning med omsättningsrätt bestämmes
till förutvarande belopp af nio millioner sex hundra tusen
Riksdaler samt att den i reglementets nuvarande
53 § bestämda fördelning af berörda fond bibehålies
oförändrad».
af Herrar Nordenfelt, von Hofsten, Hamm,ar och Friherre af Schwerin.
Mot motiveringen till denna punkt: af Herr O. Bosson Olsson.
Vid punkten 23:o:
af Herr Agardh: »Då det icke synes vara meningen att genom
borttagandet af förskottsränta bereda någon lindring åt låntagare,
enär det hädanefter som hittills öfverlemnas åt Fullmäktige att be
-
54
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
stämma räntesatserna, men bibehållandet af förskottsräntan kan för
sådana låntagare, som äro mindre hemmastadde i ränteberäkning, medföra
den fördel, att de kunna begagna den rätt, som man för få riksdagar
sedan, genom stadgandet i § 56, velat bereda låntagare, att utan
särskild kommissionär få vända sig direkte till Riksbanken; då det derjemte
väl torde kunna ifrågasättas, om icke vid betalningstiden ett belopp
lättare ingår om det utgöres blott af kapitalet än om det utgöres
af både kapitalet och räntan; och då således den af Utskottet föreslagna
förändringen synes hvarken nödig eller nyttig, så får jag för min del
densamma afstyrka».
af Herrar Snäf och Walberg.
Vid punkterna 25:o och 3''2:o.
af Herr O. Bosson Olsson: »Uti Utskottets beslut att förändra lydelsen
i 34 § 5 mom. och 64 § 6 mom. af Banko-reglementet har jag icke kunnat instämma.
Då det med den nuvarande lydelsen är styrelserna för diskont- eller
lånekontoren obetaget att genast efter förfallodagen anställa lagsökning mot
den gäldenär, som icke betalt, och då Banken icke haft eller kan få någon
förlust om med lagsökningen skulle dröjas någon tid, som icke får vara
längre än en månad utöfver betalningsdagen, kan jag icke finna nödvändigheten
af ett stadgande, som tillförbinder styrelserna att ovilkorligen,
genast efter det förfallodagen tilländagått, hemsöka med lagsökning en
gäldenär, som fått ett lån, det han är berättigad att omsätta. Sådana lån
äro de enda, som kunna med någorlunda fördel gagnas af allmogen, och
vilkoren för deras erhållande äro redan tillräckligt betungande. Att
föreskrifva ovilkorlig lagsökning genast efter förfallodagen skulle utan
tvifvel leda derhän, att ganska få sökte sådana lån hos Riksbankens låneanstalter;
ty efter det lagsökning är anställd, är omsättningsrätten förlorad
och dermed omsättningslånet förändradt från sådant till likhet med
andra, som böra fullt betalas på förfallodagen. Om för Riksbanken utfärdas
ett så ovilkorligt stadgande, att genast lagsöka för omsättningslån,
och öfriga banker icke följa exemplet, så måste följden blifva att
alla de, som behöfva omsättningslån, måste vända sig till de enskilda
bankerna, för erhållande af sådana lån. År det detta man vill åstadkomma,
så medgifves gerna att den föreslagna förändringen är egnad
att leda dit; men då borde det rätta skälet uppgifvas och den önskade
påföljden framhållas. I stället har Utskottet anfört såsom skäl, att brist
på punktlighet och noggranhet i liqvider blifvit en vana, hvilken Utskottet
funnit så ond att för dess utrotande det är nödigt, att hvarje
Riksbankens gäldenär skall prompt lagsökas genast efter förfallodagen.
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
55
Jag anser denna vana hvarken så allmän eller så ond, som Utskottet
velat Unna den, oeh hemställer derföre,
att förutnämnda stadgande!) bibehållas oförändrade».
Vid punkten 30:o: af Herr Agardh: »Då jag anser att öfverföringsrätten
ifrån äldre kreditiv till nytt bör vara beroende dels af det sätt,
hvarpå kreditivet blifvit begagnadt, dels af den säkerhet, som för detsamma
är ställd, så skulle jag önska att Utskottets förslag endast fått
följande utsträckning: Det må bero af Fullmäktige att, der den för
kreditiv ställda säkerheten anses dertill kunna föranleda, medgifva öfverföring
af kreditivskuld ifrån gammalt kreditiv till nytt, utan att
någon öfverföringsafgift derför må beräknas».
Vid punkten 34:o:
af Herr Agardh: »Enligt terminologien inom Riksbanken finnas flera
slag af depositioner (man jemföre t. ex. i revisorernes berättelse §§ 24
och 25, samt § 44 om de olika »depositions»belopp, som för olika räkningar
emottagits). För några af dessa betalas ränta, för andra icke.
Några emottagas och bokföras i Bankens Depositions-kontor, andra i
Diskont-kontoret — depositmedel mot ränta (se § 91 i Banko-reglementet.)
Bankens historia visar, att under kritiska penningetider depositionsrätten
varit starkt anlitad. Det ligger i sakens natur att insättningar
i Depositions-kontoret hufvudsakligen begagnas af i Stockholm
boende personer och af dervarande verk och inrättningar. Landsorten
har en motsvarande fördel endast såvida depositioner emottagas i Diskontkontoren.
När man således gör en inskränkning i depositionsrätten i
Diskont-kontoren, fråntages landsorten en dyrbar rätt. Kan det vara
något som helst rimligt skäl att i denna rätt gorå någon inskränkning,
så länge det står Bankens styrelse fritt att till huru lågt belopp som
helst nedsätta räntan? Kunna icke kritiska tider återkomma? En mansålder
är ännu icke förliden sedan den tid, då man ansåg sig böra på
allt sätt uppmuntra depositioner i Riksbanken! Om en enskild bank
skulle inställa sina betalningar, månne det icke skulle vara en den
största fördel, att under den möjligen uppkommande villervallan kunna
få deponera en verklig valuta i Diskont-kontoren?
Genom det fattade beslutet har Utskottet dessutom, som jag tror,
emot det uttryckliga förbudet i 2:dra § af Instruktionen för Banko-Utskottet,
öfverskridit sin befogenhet. Denna 2:dra § stadgar nemligen,
att Utskottet skall vid ändring af gjorda författningar i det nogaste
56
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
följa Banko-inrättningens hufvudgrunder, sådana dessa äro intagna dels
i 1668 års Förordning om Banken, dels i myntbestämningslagen och
lagen för Rikets Ständers Bank; »Varande det Utskottet uttryckligen förbjudet
att omedelbart till öfverläggning upptaga något som syftar till
rubbning och förändring i dessa Bankens hufvudgrunder». Frågar man
sig nu, bvilka äro dessa hufvudgrunder, så finnes derför redogjordt på
lista sidan i Banko-reglementet, hvarefter på 2:dra sidan heter:
»Bankoverkets föremål, enligt ofvan åberopade beslut och förordning
om Banken, är
A) i egenskap af Depositions- och Vexel-Bank.
l:o att för allmänhetens säkerhet, nytta och beqvämlighet emottaga
penningar af en hvar som sådant åstundan, deröfver föra räkning
och dem vid anfordran insättaren tillhandahålla». — — —
Genom den af Utskottet föreslagna förändringen skulle de facto
nu en inskränkning göras i den åt en hvar medgifna depositionsrätten,
en förändring, som med en rösts pluralitet blifvit af Fullmäktige föreslagen.
Då jag tror att det af Fullmäktige åsyftade målet lätteligen
kan vinnas utan att göra en inskränkning i Bankens skyldighet att fungera
såsom Depositions-bank, vågar jag föreslå att momentet c i § 66 må
oförändradt bibehållas, men att ett nytt moment tillägges, så lydande:
d) Pa Fullmäktige ankommer likaledes att bestämma å huru
stort på en gång innestående belopp ränta må hvarje särskild
räkningshafvare godtgöras.»
af Friherre af Schmidt och Herr O. Bosson Olsson.
Vid, punkten 38:o: af Friherre af Schmidt, Herr Geijer och Friherre
Silfverskjöld.
Vid punkten 44:o:
af Herr O. Bosson Olsson: »Utskottet har fästat uppmärksamheten
derpå, att de i § 139 upptagna anslag till allmänna fattigvården
i Stockholm, 1,500 R:dr, och till smärre julgåfvor åt fattiga,
såväl i hufvudstaden som i orterna, 3,000 R:dr, utgöra fattigvårdsbidrag,
hvilka det icke tillkommer Riksbanken att utgifva. Det lärer icke
heller kunna påstås, att öfriga uti samma § upptagna utgifter, utom de
till bankostatens Enke- och Pupill-kassa anslagna 200 R:dr, äro af sådan
beskaffenhet, att det kan tillkomma Riksbanken att bestrida dem. Huru
eller
Banko-Utskottets Memorial N:o 8.
57
eller när de tillkommit är mig icke till fullo bekant, men jag kan icke
finna att anslagen till barnhusen i Stockholm och några andra städer
hafva den ringaste gemenskap med Riksbankens styrelse eller förvaltning.
Då Banko-Utskottet, enligt Riksdags-ordningens 41 §, endast har att
undersöka Riksbankens styrelse och tillstånd samt föreslå och gifva
föreskrifter om Bankens förvaltning, är det för mig alldeles klart, att
detta Utskott bör vara befriadt från att behandla anslag eller ärenden,
hvilka äro så fullkomligt främmande för Bankens ändamål som de ifrågavarande.
Är det så att dessa inrättningar bero af de till 13,150 R:dr
uppgående anslagen, så böra de af vederbörligt Utskott anvisas på Riksstaten
och deras användande i likhet med andra statsutgifter kontrolleras,
samt alldeles uteslutas från bankoförvaltningen, dit de icke höra.
De till bankostatens Enke- och Pupill-kassa anslagna 200 R:dr kunna,
såsom hänförliga till samma slag som de i § 140 upptagna, utföras bland
dem, och § 139 uteslutas ur reglementet. Jag föreslår alltså:
att 139 § uteslutes och uti 140 § utföres till bankostatens
Enke- och Pupill-kassa 200 R:dr Runt».
Herr Ekman har velat anmäla, att han ej närvarit vid behandlingen
af punkterna 23:o—25:o och 28:o—34:o.
Herr Ericsson har anmält, att han ej varit närvarande vid behandlingen
af punkterna 32:o—-34:o.
/
Bill. till Riksd. Prof. 1870. 6 Sami. 1 Afd. 7 Raft.
8
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.