Sök i Ratio Lex

Memorial med förslag till ändring i Regeringsformens 72 §.

1870-04-20 · 20 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1870:9, Memorial med förslag till ändring i Regeringsformens 72 §.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 9.

1

Nio 9.

Ank. till Riksd. Kansli d. 20 April 1870, kl. 1 e. m.

Konstitutions-Utskottets Memorial med förslag till ändring i

Regeringsformens 72 §.

Vid 1868 års riksdag tillstyrkte Konstitutions-Utskottet i anledning af

en inom Första Kammaren väckt motion en förändring i 72 § Regeringsformen,

åsyftande dels att stadgandet om Riksdagens rätt att genom Riksbanken utgifva

sedlar, som för mynt i riket må erkännas, skulle ur grundlagen utgå, dels att

derifrån uteslötes bestämmelsen i sista momentet om någon viss metall såsom

den, hvarmed Riksbankens sedlar skulle inlösas. Ehuru detta förslag, hvilket

af Första Kammaren antogs att hvila till vidare grundlagsenlig behandling,

blef af Andra Kammaren förkastadt samt, då det nästlidne riksdag af Konstitutions-Utskottet

såsom dess eget förslag återupptogs, rönte samma öde, har Utskottet

likväl funnit frågan vara af den vigt, att Utskottet ansett sig böra, efter

af en dess ledamot derom väckt förslag, ånyo underställa densamma Riksdagens

pröfning.

Utskottet får till en början, i likhet med hvad vid sistlidne riksdag i

Utskottets då afgifna Memorial N:o 5 skedde, erinra derom, att af de stadgande^

hvilkas borttagande ur grundlagen nu föreslås, det förstnämnda jemväl

har sin plats i 4 § af lagen om myntbestämningen den 1 Mars 1880, och det

sednare i såväl denna lags 1 och 2 §§ som 1 § af lagen för Rikets Ständers

Bank af samma dag, samt att dessa lagar icke kunna utan Konungens och

Riksdagens gemensamma bifall ändras eller upphäfvas. Utskottets förslag afser

följaktligen icke att i afseende på innehållet göra någon ändring i de delar

Bill. till Riksd. Prot. 1870. 3 Sami. 7 lläft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o .9.

af banklagstiftningen, om hvilka nu är fråga, utan endast att vidtaga en åtgärd,

hvarigenom, med bibehållande af deras plats inom civillagens område, den

grundlagsnatur, som nu är dem tillagd, komme att upphöra. Emellertid har,

dels vid den under sistlidne riksdag inom Kamrarne hållna öfverläggning angående

Konstitutions-Utskottets då afgifna betänkande i ämnet, dels vid behandlingen

af en under samma riksdag väckt motion om ändring i 4 § af lagen

om myntbestämningen, blifvit satt i fråga icke blott huruvida denna lag i afseende

på sättet för dess stiftande vore af civillagsnatur och om dess 4 §

innefattade ett lika bindande stadgande som 72 § Regeringsformen angående

skyldigheten att mottaga Riksbankens sedlar såsom mynt, utan ock huruvida

hela denna myntbestämningslag ens kunde anses numera hafva gällande kraft.

Då den nu föreslagna grundlagsändringens betydelse och verkningar i väsendtlig

mån betingas af det sätt, hvarpå de sålunda framkastade spörsmålen besvaras,

har Utskottet ansett sig icke böra lemna dem i saknad af den utredning,

som för en rigtig uppfattning af den föreliggande hufvudfrågan är af

nöden. Om Utskottet dervid i främsta rummet egnat sin uppmärksamhet åt

det sistnämnda af dessa spörsmål, så har detta skett, emedan det egentligen

är i afseende derpå som någon verklig bevisning till stöd för en mot Utskottets

stridande mening blifvit försökt; och får Utskottet, till ledning för dem som

önska taga närmare del af denna bevisning, hänvisa till det af Sammansatta

Banko- och Lag-Utskottet vid 1869 års riksdag afgifna Utlåtande N:o 3.

Sedan Riksbanken, i följd af kända förhållanden och åtgärder från

Statsmakternas sida, efter år 1809 blifvit urståndsatt att fullgöra sina förbindelser,

samt år 1818 uttryckligen befriats från skyldigheten att inlösa sina sed

lar med klingande mynt, hade dessa sjunkit i värde i förhållande till silfvermyntet,

samt gingo man och man emellan med olika kurs på olika tider. I

afsigt att återföra stadga i penningeväsendet genom att å banksedeln bestämma

ett fast värde, beslöto Statsmakterna år 1830, att silfverutvexlingen från

banken, så snart tiden dertill funnes lämplig, skulle ånyo taga sin början, dock

så att bankens sedlar icke inlöstes till sitt ursprungliga värde, som varit lika

med silfvermyntets, utan att en Riksdaler eller 48 skilling i silfver utvexlades

mot 22/a Riksdaler eller 128 skilling i bankosedlar, efter den under åren närmast

före 1828 gällande medelkurs. Det är denna bestämning af sedelmyntets

värde i förhållande till silfverspecien, som skedde genom myntbestämningslagen

och som innefattas i dess 1 och 2 §§. Nu säger man att denna lags “bety

delse icke var afsedd att sträcka sig utöfver ordnandet af de då befintliga

penniugeförhållandena och bestämmande af de då i rörelsen utevarande, dittills

oinlösbara sedlarnes giltighet vid liqvider och betalningar", samt att grunden

för inlösen af de sedlar och förbindelser Riksbanken sedermera utgifvit finnes

fastställd i den samtidigt med myntbestämningslagen utfärdade lag för Rikets

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.

3

Ständers Bank. Till en dylik skilnad mellan olika slag af banksedlar gifver

åtminstone dessa lagars ordalydelse — och efter den torde de i främsta rummet

böra tolkas —• icke någon anledning, och svårt är att inse något ändamål

med en sådan skilnad i lag, då hvarje spår dertill i verkligheten saknas, i ty

att ännu i dag 4 Riksdaler Riksmynt, som efter räkneenhetens förändring utgör

det mot 22/s Riksdaler Banko svarande belopp, inlösas med en Riksdaler Silfver

specie. Den 1 § af lagen för Rikets Ständers Bank, hvarest grunden för denna

inlösen skulle sökas, bestämmer ock, såsom man lätt torde finna, icke någon

som helst grund för invexling af bankens sedlar; den endast tillförbinder banken

att fullgöra sådan invexling efter den grund Konung och Rikets Ständer

fastställt, d. v. s. den hänvisar till myntbestämningslagen. Vore icke denna lag

fortfarande af gällande kraft, skulle följaktligen hvarje lagbestämd grund för

riksbankssedlarnes inlösen saknas, och allmänheten icke ega annan garanti i

detta afseende än sedlarnes lydelse, hvilken åter, i brist af bindande bestämmelser

om dess beskaffenhet, hvarje Riksdag egde att efter godtfinnande förändra.

Särskildt har i afseende på myntbestämningslagens 4 §, som förklarar

riksbankssedeln fortfarande vara lagligt betalningsmedel, blifvit anmärkt, att

densamma uppenbarligen endast kunnat afse de vid lagens tillkomst utelöpande

sedlar, enär något särskildt lagbud härom eljest icke varit erforderligt, då Regeringsformens

72 § innehöll samma stadgande. Vore meningen med 4 § i

myntbestämningslagen endast att upprepa motsvarande stadgande i Regeringsformen,

så hade den visserligen varit öfverflödig, ehuru lika väl i afseende på

de redan utelöpande sedlarne som de sedermera utgifna. Men att ifrågavarande

§ verkligen har ett annat ändamål, framgår af den redaktion, under hvilken

den framträdde i det af Stats-, Banko och Lag-Utskotten först utarbetade

förslag, så lydande: “Liqvider mellan enskilda, Kronan eller publika kassor

skola jemväl verkställas antingen i sedlar eller i Svenskt silfvermynt efter den

i 1 § stadgade grund, der ej annat förbehåll gjordt är“. Ändamålet med realisationen

kunde nemligen ej anses vunnet derigenom att man stadgat, det

banken skulle efter visst värde inlösa sina sedlar, såvida icke derjemte be

stämdes, att samma sedlar skulle efter samma grund, och icke efter någon

förut gällande, vara lagligt betalningsmedel äfven mellan enskilda. §:en innehåller

således icke blott ett upprepande af grundlagsbudet, utan en tillämpning

af dess allmänna stadgande på de särskilda förhållanden, som i och med

realisationen inträdt, och hvilka ännu ega bestånd, så länge en Riksdaler Riksmynt

icke gäller mer än l/4 Riksdaler i silfver.

Då det emellertid varit hufvudsakligen på en historisk utredning af

sättet för realisationsfrågans behandling hos Rikets Ständer, som man velat

grunda de för det allmänna föreställningssättet hittills främmande åsigterna

om olika slag af banksedlar och om särskilda, i olika lagar bestämda grunder

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.

för deras inlösen, har Utskottet jemväl egnat sin uppmärksamhet åt hvad i

detta afseende varit att inhemta af förhandlingarne vid 1828—1830 årens riksdag

och dervid funnit till alla delar bekräftade de slutsatser, hvartill Utskottet

kommit redan vid aktgifvandet på ifrågavarande lagars innehåll. Låter man,

på sätt i den omförmälda historiska utredningen skett, betraktelsen stadna vid

realisationsfrågans behandling inom Utskotten, må det visserligen medgifvas,

att denna icke är egnad att gifva någon fullt klar insigt om myntbestämningslagens

betydelse. Ty i de af Stats- och Banko-Utskotten först afgifna betänkanden

i ämnet, hvilka icke innehålla några lagförslag, men dock antyda den

hufvudsakliga karakteren, sådan Utskotten tänkt sig densamma, af de begge

lagar, i hvilka de vigtigaste realisation sbesluten borde sammanföras, förekomma

uttryck, som kunde gifva stöd åt den föreställningen, att man ansett hufvudsakligen

sådana stadganden, som voro af transitorishjuridisk natur, böra i

myntbestämningslagen intagas. Men å andra sidan antyder det af Stats-,

Banko- och Lag-Utskotten sedermera afgifna utlåtande, som innehöll sjelfva

förslaget till myntbestämningslagen och som följaktligen i denna fråga bör tillerkännas

största vigt, att Utskotten frångått denna åsigt, då nemligen lagens

ändamål i detta utlåtande uppgifves vara att bereda stadga i myntväsendet

för framtiden. Går man åter till Riks-Ståndens protokoll för att, såsom tillbörligt

synes vara, der söka de verkliga motiverna för deras beslut, finner man

all tvekan rörande desamma undanröjd. Uti förslaget till lag för Rikets Ständers

Bank hade Sammansatta Utskotten åt 1 § gifvit följande lydelse: “Ifrån

den dag då utvexling af silfver ånyo vidtager, enligt hvad derom vid denna

riksdag beslutadt blifvit, är banken skyldig att, enär så påfordras, sina sedlar

med svenskt silfvermynt inlösa, dem, som före sagda utvexlingsdag utgifna äro,

efter den af Konung och Rikets Ständer nu fastställda grund, och dem, som

efter samma dag utgifvas, till det belopp hvarå de lyda.“ Under öfverläggningarne

inom Stånden blef denna § förändrad, så att icke blott indelningen

af banksedlarne i sådana som utgifvits före eller efter silfverutvexlingens början

borttogs, emedan den kunde leda till den oriktiga slutsats, att skilnad

emellan dessa slag af sedlar blifvit gjord, och att olika grunder gällde för deras

inlösen, utan äfven ordet “nu“ i slutet af §:en uteslöts, enär det, i strid

med verkliga förhållandet, syntes förutsätta, att lagen för Rikets Ständers Bank

innehölle något stadgande om myntbestämningsgrunden. Då betänkandet angående

myntbestämningslagen i Stånden föredrogs, yttrade en del ledamöter den

förmodan, att denna lag skulle gälla endast till dess de redan utelöpande banksedlarne

blifvit inlösta, en förmodan som grundades dels på ärendets behandling

inom Utskotten, dels på innehållet af eu i det för Riksdagen framlagda

lagförslaget intagen 6 §, så lydande: “De säkerhetsmått, som funnits nödiga till

betryggande af fordringsegares rätt mot banken, sedan utvexling af silfver ta
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9. S

git sill början, äro i särskild lag stadgade." I uttryckligen till känn agifven afsigt

att förekomma en dylik uppfattning och undanrödja hvarje tvifvel derom,

att den genom myntbestämningslagen lemnade garanti för sedlarnes inlösen

med silfver gällde äfven för framtiden, blef ifrågavarande §, efter beslut som

först af Borgare-Ståndet fattades och derefter på dess inbjudning af de andra

Stånden biträddes, ur lagen utesluten. Det torde sålunda få anses utom allt

tvifvel, att myntbestämningslagen, långt ifrån att hafva förlorat gällande kraft

i och med den sista af de s. k. bankotransportsedlarnes försvinnande ur rörelsen,

tvärtom fortfarande är den enda lag, som bestämmer den grund, hvarefter

Riksbanken skall inlösa sina sedlar och dessa vid liqvider mellan enskilda

mottagas, i hvilket afseende lagen ock i § 1 af nu gällande Banko-reglemente

åberopas.

Det vore betänkligt om eu sådan lag saknade den borgen för dess

framtida bestånd som ligger deri, att den stiftas i enahanda ordning som civillag,

helst den innehåller stadganden, hvilka i ganska vid utsträckning beröra

förhållandet enskilda personer emellan. Äfven de i detta afseende uttalade

farhågor torde emellertid sakna all grund. För hvar och en, som tagit närmare

kännedom o m förhandlingarne rörande realisationen, är det nemligen väl

bekant, att det ansågs såsom ett väsendtligt vilkor för dess fortfarande bestånd,

att den lag som innehöll myntbestämningsbeslutet skulle i öfverensstämmelse

med 79 § Regeringsformen stiftas i den ordning 87 § i samma grundlag stadgar

för civillag. Om Konungens fastställelse å myntbestämningslagen anhöllo

ock Rikets Ständer i den skrifvelse af den 29 Januari 1830, hvarigenom denna

lag till Konungen öfverlemnades, och Kongl. Maj:ts svar den 1 Mars samma

är innehåller, att han, efter att hafva hört Högsta Domstolen, antagit såväl

myntbestämningslagen som lagen för Rikets Ständers Bank.

Då slutligen blifvit ifrågasatt, huruvida myntbestämningslagens 4 § till

innehållet motsvarade 72 § 2 mom. Regeringsformen, enär denna ovilkorligen

föreskrefve, att Riksbankens sedlar ''skola såsom mynt i riket erkännas, men

myntbestämningslagen inskränkte sig till den förklaring, att de kunna såsom

betalningsmedel användas, har Utskottet härvid endast att erinra, att den i

sistnämnda lag medglfna rättighet för hvar och en, som har liqvider att fullgöra,

att använda Riksbankens sedlar såsom betalningsmedel, icke lärer kunna

existera utan motsvarande skyldighet för fordringsegaren att mottaga sedlarne

såsom mynt, och att det sålunda är uppenbart, att lagarne i detta fall endast

använda olika uttryck för alldeles samma sak. Det i myntbestämningslagen

förekommande tillägg: “der ej annat förbehåll gjordt är“, innefattar endast ett

erkännande af den jemväl i afseende på grundlagen, såvidt fråga är om rättsförhållanden

emellan enskilde personer gällande grundsats, att förord bryter lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.

Utskottet anser sig med stöd af det nu anförda på goda skäl kunna

vidhålla sin förut uttalade mening, att, derest ifrågavarande stadganden komme

att ur grundlagen utgå, de ändock skulle qvarstå i gällande lagar af sådan

natur, att de endast af Konung och Riksdag i förening kunna ändras eller

upphäfvas. Ehuru det i följd häraf icke egentligen varit Utskottets uppgift

att ingå i någon närmare pröfning ur finansiel synpunkt af nu gällande lagstiftning

i dessa ämnen, än som varit nödvändigt för att bedöma, huruvida densamma,

sådan den för närvarande förefinnes, bör ega grundlags natur eller ej,

har Utskottet likväl, enär, i synnerhet hvad vidkommer stadgandet derom att

Riksbankens sedlar skola såsom mynt i riket erkännas, frågan om dess borttagande

ur grundlagen ytterst torde bero af hvars och ens åsigt om ändamålsenligheten

af dess bibehållande inom banklagstiftningen öfverhufvud, samt ämnet

företrädesvis frän denna allmänna synpunkt blifvit under öfverläggningarne

inom Kamrarne behandladt, trott sig böra sammanfatta de skäl, som tala för

detta stadgandes uteslutande icke blott ur vår grundlag utan ock framdeles,

när tidpunkten dertill finnes lämplig, ur civillag.

Ifrågavarande lagbud, hvartill något motsvarande icke förekommer i något

annat lands grundlag, har ej heller utgjort någon del af vår konstitutionela

rätt, förr än detsamma vid 1809 års riksdag erhöll sin plats i Regeringsformens

72 §. Af hvilken anledning detta skett lemna hvarken Konstitutionsutskottets

motiver till Regeringsformen eller de inom Stånden hållna öfverläggningar

angående densamma någon upplysning, men då man känner vidden af

de förbindelser, Indika, när grundlagen författades, hvilade på banken, huru

nemligen denna, förutom den sedelutgifning dess egen rörelse fordrade, hade att

med utgifna banksedlar inlösa 15 millioner Riksdaler Riksgäldssedlar, huru banken

nödgats till krigsomkostnadernas bestridande lemna Statsverket betydliga

försträckningar, hvilka under de månader som närmast föregingo Regeringsformens

antagande uppgått och äfven för den närmaste framtiden togos i anspråk

till ett belopp af 200,000 Riksdaler Specie i veckan, samt huru, sedan banken

för att betäcka dessa utgifter nödgats under åren 1808—1809 fördubbla sin

utelöpande sedelstock (från 14,800,000 till 27,800,000 Riksdaler), kursen i Hamburg

å en Riksdaler i silfver redan år 1809 steg till 6U/2 skilling, torde man

ega fullt skål till det antagande, att bankens dåvarande i hög grad hotade

ställning ansågs kräfva en så beskaffad, i grundlagen uttalad garanti för upprätthållande

af banksedlarnes värde. Huruledes de följande tjugo årens erfarenhet

gaf tillräckligt vittnesbörd derom, att gruudlagsbudet icke förmådde motsvara

sin bestämmelse, samt huru, efter det sedlarnes värde sjunkit ända till

en tredjedel af det belopp, hvarå de lydde, landet slutligen genom de vid riksdagarne

1828—1830 och 1834 vidtagna åtgärder erhöll ett pappersmynt med

bestämdt, ehuru nedsatt värde, är ofvan antydt. De statsmän, hvilka genom
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.

7

drifvit realisationen, voro dock långt ifrån att anse sig derigenom hafva ens på

lagstiftningens väg gjort nog för att för all framtid försäkra samhället mot de

linansiela skakningar, som utmärkt den föregående tiden. Tvärtom blef deras

första omsorg att söka betrygga realisationens bestånd och ordna banklagstiftningen

på ett sätt, som för framtiden skulle afvärja de olyckor, från hvilku

man nyss funnit sin räddning. Med minnet deraf, att dessa olyckor uppkommit

under en tid då Rikets Ständer enväldigt styrde banken, sökte man den

önskade garantien i främsta rummet deruti, att Konungen erhöll vederbörlig

andel i lagstiftningen för banken och i viss mån äfven i dess förvaltning, på

samma gång man genom särskilda stadganden i grundlagen ville för framtiden

förekomma sådana felsteg, som vållat bankens obestånd. Ett förslag till ändring

i 72 § Regeringsformen af innehåll dels att banken, för alltid skiljd från

rikets statsverk, skulle stå under Konungens och Rikets Ständers gemensamma

garanti, med Konungen förbehållen rätt ej mindre att deltaga i stiftande af lagar

och stadganden för banken och dess rörelse, än ock att nedlägga veto mot

beslut om användande af bankovinsten till andra ändamål än bankens förstärkning,

dels att bankens sedlar skulle med mynt efter deras lydelse inlösas,

blef redan år 1830 hvilande till grundlagsenlig behandling vid påföljande riksdag.

Under tiden hade emellertid den föreställningen, att stora vådor vore förknippade

med upplåtandet åt Konungen af någon del i lagstiftningen för banken,

vunnit sådant insteg, att det hvilande förslaget vid 1834 års riksdag af

två Stånd förkastades. I stället framlades af Konstitutions-Utskottet ett annat

förslag, som icke sträckte Konungens befogenhet i afseende- å banken längre

än till deltagande i bankolagstiftning, men deremot närmare bestämde beskaffenheten

af Rikets Ständers garanti för banken genom den förklaring, att Ständerna

ålades “fylla den brist, som möjligen kan uppstå i bankens tillgångar

för fullgörandet af dess genom lag stadgade förbindelser". Vidare föreslogs att

för stiftande eller ändring af bankolag äfvensom för beslut “om sedelstockens

förhållande till metalliska inlösningsfonden" skulle fordras alla fyra Ståndens

bifall. Och slutligen framträder i detta förslag äfven tanken att ur grundlagen

utesluta stadgandet om skyldigheten att mottaga riksbankssedeln såsom mynt,

samt att ersätta detsamma med den föreskrift att Riksbankens sedlar, hvilka

borde vid anfordran med metalliskt mynt efter ordalydelsen inlösas, skulle i

Kronans uppbörd och i alla betalningar till Staten mottagas lika med Rikets

metalliska mynt. Vid återremiss af Konstitutions-Utskottets Betänkande uttalade

ett Riks-Stånd såsom sin särskilda mening, att §:ns gamla ordalydelse borde

oförändrad bibehållas endast med det tillägg, att bankens sedlar skulle för

mynt i riket erkännas, sa länge de efter deras lydelse af banken med silfver inlöstes:

och sedan detta förslag vid omröstning inom förstärkt Konstitutions-Utskott

med icke ringa röstöfvervigt antagits att hvila till följande riksdag, blef

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9-

detsamma då, år 1841, af samtliga Stånden utan votering bifallet och öfverlemnadt

till Konungen med begäran om lians sanktion.

Den behandling inom Riksdagen, som på 1830-talet vederfors den då

med särdeles lifligt deltagande omfattade frågan om 72 8 Regeringsformen, och

hvaraf Utskottet nu angifvit de hufvudsakliga yttre dragen, erbjuder äfven för

vår tid ett icke ringa intresse. Utgångspunkten var, såsom man erinrar sig,

omtankan för realisationens upprätthållande. Med det första lugnande intrycket

af den återvunna ordningen blandade sig helt naturligt de lifligaste farhågor

för dess bestånd, och med en viss ifver, som icke alltid är bäst egnad att

upptäcka den punkt, från hvilken faran egentligen hotar, trodde man sig genom

en mängd åt alla håll riktade försigtighetsmått bäst trygga sin nyss förvärfvade

ställning. Härvid ådrog sig stadgandet om banksedelns egenskap af mynt till

en början ringa uppmärksamhet; dock höjdes redan vid den föista öfverläggningen

inom Stånden år 1830 inflytelserika röster för den mening, att detta

stadgande helst borde ur grundlagen helt och hållet utgå, eller åtminstone icke

någon annan än Kronan ovilkorligen förbindas att mottaga banksedlarne såsom

mynt, men man fruktade att en sådan åtgärd så kort efter det beslutet

om realisationen tillkommit, och innan förtroendet till densamma vunnit stadga,

skulle skada sedlarnes kredit. Följande riksdag blef det sist antydda alternativet

upptaget i Konstitutions-Utskottets då framlagda förslag, utan att

någon invändning deremot gjordes, men det förekom ännu tillsammans med en

del andra grundlagsändringar, syftande till samma mål. Under denna riksdag

begynte dock den mening med allt större eftertryck göra sig gällande, att man,

med åsidosättande af alla andra dittills nödiga ansedda reformer, borde uteslutande

arbeta på afskaffandet af riksbankssedelns ovilkorliga gångbarhet såsom

mynt. Det var då som förslaget att göra denna egenskap beroende af bankens

förmåga att inlösa sina sedlar framträdde och slutligen lyckades vinna

de flesta rösterna inom det förstärkta Konstitutions-Utskottet, och genom att

vid följande riksdag med en i afseende på en så vigtig fråga sällspord enighet

antaga detta förslag, hade Riksdagen för sin del förklarat, att den i stadgandet

om riksbankssedelns egenskap af mynt såg det väsendtligaste hinder för

realisationens bestånd, som på lagstiftningens väg kunde undanrödjas, och att

en sådan åtgärd vore det nästa steg, som borde tagas på den genom realisationens

utförande beträdda banan.

Denna åsigt vann icke Regeringens erkännande. Kongl. Maj:ts den 2 i

Maj 1841 afgifna svar på Riksdagens skrifvelse angående den beslutade grundlagsändringen''

lydde i sin helhet som följer: “I afseende på det af Eder föreslagna

tillägg till Regeringsformens 72 § förekommer: att då Jag på Rikets

Ständers underdåniga anhållan meddelade stadfästelse å lagen af den 1 Mars

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9. 9

1830, trodde Jag, att den derigenom skedda bestämningen af myntvärdet skulle

förlika de stridiga intressena, samt för långliga tider betrygga dessa för ej

mindre producenter än konsumenter. Jag borde ej underlåta att under fredens

lugn begagna tillfället, föi att hejda de finansiela oredornas förstörande verkningår;

och detta syftemål har fullkomligen lyckats, emedan Statsbankens finanser

nu befinnas i eu lyckligare ställning än man ens vågade hoppas. Men

känslan af rättvisa måste småningom återföra till de aritmetiska beräkningar,

från hvilka ingen nation någonsin kan aflägsna sig utan fara för de vådliga

tilldragelser, som föranledas deraf, att allmänheten saknar utväg att tillfredsställa

sina behof. Ett finanssystem kan icke ordnas utan på eganderättens

orubbliga grundval. Ett sådant system är beroende af mer eller mindre gynnsamma

tidsomständigbeter. Det är på en gång lagstiftningens verk och underkastadt

inflytelsen af de lyckliga eller olyckliga skiften, som höja eller sänka

nationerna, och hvilka äfven Sverige fått erfara. Jag finner mig på grund

häraf böra bibehålla nämnde § oförändrad, samt vägrar sålunda mitt bifall till

det af Eder uti samma § nu föreslagna tillägg."

Sedan försöket att i denna riktning vinna ändring i den omtvistade §:en

icke krönts med framgång, upptog man åter den vid 1828—1830 årens riksdag

omfattade tanken att lata stadgandet om den ovilkorliga förpligtelsen att mottaga

Riksbankens sedlar såsom mynt i grundlagen qvarstå, men såsom motvigt

deremot i grundlagen inlägga den redan i lagen för Rikets Ständers Bank be

fintliga föreskriften om skyldighet för Riksbanken att inlösa sina sedlar med

silfver. Ett sådant förslag, först väckt vid 1844—1845 årens riksdag, framträdde

i en något förändrad form vid riksdagen år 1847, hvarefter det år 1851 blef

af j*rarntliga stånden antaget och äfven vann Konungens sanktion. Sjelfva anhängarne

af detta tillägg till 72 § Regeringsformen synas icke hafva hyst några

öfverdrifna förhoppningar om dess verkningar. Dess betydelse skulle egentligen

vara att uttala ett högtidligare erkännande af den princip det innefattar, och

göra dennes fortfarande tillämpning mindre beroende af vexlande lagstiftningsgrundsatser.

Deremot torde man härigenom icke hafva lyckats skydda principen

mot öfverträdelse in praxi, da någon påföljd lör invexlingsskyldighetens uraktlåtande

ej blifvit i grundlagen utsatt, och skyldigheten icke, på sätt ske

bort, fästats såsom vilkor för rättigheten att få riksbanksedeln ansedd såsom

mynt. För afskaffande af denna rättighet har sedermera icke blott den af

Kong!. Maj:t tillsatta komité för utredande af Sveriges ekonomiska och finansiela

ställning samt för upprättande af förslag till kreditväsendets ordnande i

i ett den 30 Juni 1860 afgifvet betänkande angående bankväsendet i riket

yttrat sig, utan samma åsigt har jemväl blifvit uttalad af det på Andra Kammarens

föranledande vid 1867 års riksdag tillsatta särskilda Utskott för jordlith

till Riksd. Frat. 1370. 3 Sami. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kons ti lutions- Utskottets Memorial N:o 9.

brukets finansiela angelägenheter, hvars mening i denna fråga vann begge

Kamrarnes bifall, dock utan att detta ledde till något resultat. I trots af allt

hvad till frågans lösning blifvit åtgjordt, befinner sig densamma sålunda på

det hela ännu i samma ställning, som den innehade före 1830.

Ehuru det varit för att upprätthålla värdet hos Riksbankens sedlar som

föreskriften att desamma skulle under alla omständigheter såsom mynt i riket

erkännas fått i grundlagen inflyta, torde man dock numera vara temligen ense

derom, att den icke motsvarat och icke kan motsvara denna sin bestämmelse.

Ty banksedelns värde beror uteslutande af bankens förmåga att inlösa densamma,

så att den går och gäller såsom mynt, så länge banken anses i stånd

att infria den efter dess lydelse med klingande mynt. men sjunker i värde,

utan ringaste hinder af grundlagens bud, när banken vägrar inlösa den till

det belopp, hvarå den lyder. Ett bevis härpå lemnar oss vår egen finansiela

historia under de 20 år, som närmast följde på 1809 års statshvälfning. Den

representation, som under denna tid på nära håll iakttagit verkningarne af

detta grundlagsstadgande, och hvars mening i frågan följaktligen bör ega^ något

vitsord, har ock öfver detsamma uttalat den stränga dom, att det, långt

ifrån att utgöra ett stöd för Riksbanken, innebär en verklig fara för dess säkerhet

och eu ständig källa till oro för realisationens bestånd. Ty det kan möjligen

förleda bankens styrelse att, i förlitande på banksedlarnes i grundlagen

försäkrade enahanda giltighet med mynt, egna mindre uppmärksamhet än nödigt

åt upprätthållandet af deras värde; och det kan till och med innebära

en nog stark frestelse att för ändamål, som med bankrörelsen icke hafva någonting

gemensamt, anbefalla utgifvande af sedlar, "hvilka för mynt i riket må

erkännas", utöfver bankens förmåga att dem inlösa.

De förderfliga verkningarne af ett dylikt försök att öfver höfväh anlita

bankens kredit, liksom af hvarje om än aldrig sa oförvållad omständighet, som

sätter denna kredit i fara, skulle emellertid, så länge ifrågavarande giundlagsbud

qvarstå!’, icke kunna inskränkas till banken sjelf och det jemförelsevis

mindre vidsträckta området för dess affärsförbindelser, utan måste i större eller

mindre mån drabba samhället i dess helhet och hvarje dess medlem. Till den

grad har denna lag gjort hela landets ekonomiska ställning ej mindre än

hvarje enskild mans materiela välfärd beroende af detta Statens penningevevk

och dess förvaltning. Om en enskild person eller kreditanstalt sättes ur stånd

att fullgöra sina förbindelser, drabbar förlusten på sin höjd dem hvilka, när

olyckan inträffar, äro hans fordringsegare, men det skulle med skäl anses såsom

det våldsammaste ingrepp i eganderätten, om innehafvarne af hans möjligen

helt och hållet värdelösa förskrifningar kunde med dem verkställa sina

betalningar och dymedelst på andra, som med gäldenären icke inlåtit sig i

några förbindelser, öfverflytta den förlust de sjelfva varit närmast att bäia.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.

11

Och likväl är det ett sådant ingrepp i eganderätten, och detta i den vidsträcktaste

skala, som göres icke blott möjligt utan fullt lagligt genom 72 § Regeringsformen.

Sjelfva grundlagen innehåller i denna § ett stadgande, som gör

det till hvar mans rättighet att, äfven sedan banken ej längre förmår infria

sina förbindelser, verkställa betalningar med dessa mer eller mindre värdelösa

papper såsom vore de fullgodt mynt. Den fullkomliga omstörtning i alla egendomsförhållanden,

som häraf skulle blifva en följd, vill Utskottet ej ens söka

skildra. Man har velat förringa dess betydelse genom den förespeglingen, att

förlusten komme att träffa endast fordringsägare och sålunda företrädesvis de

förmögnare samhällsklasserna, hvaremot den skuldsatte skulle beredas en val

behöflig lindring i sin börda. Detta åskådningssätt, hvars värde i öfrigt Utskottet

lemnar åt en hvar att bedöma, hvilar på förutsättningar, hvilka i de

verkliga förhållandena sakna all grund. Först och främst tillhör flertalet af

dem, som i vårt land hafva fordringar hos andra, ingalunda deras klass, hvilka

man vanligen kallar förmögna; fastmer är det ojemförligt största antalet att

söka just bland samhällets i ekonomiskt afseende mindre gynnade medlemmar.

Sådana fordringsägare äro till exempel embetsman, tjenstefolk och öfverhufvud

alla som arbeta för betingad kontant lön, den de icke till sitt fulla belopp

uppburit, vidare alla som insatt sina besparingar i sparbanker, privatbanker,

kapital- och ränteförsäkringsanstalter, eller utlånat dem i mindre summor.

Dessa personer sakna i allmänhet ej mindre kännedom om hvad det innebär

att under alla förhållanden nödgas mottaga sedlar såsom mynt, än ock makt

att genom särskilda förbehåll trygga sig mot verkningarne deraf, hvaremot

kapitalisten vanligen befinner sig i den ställning, att han kan, när uppmärksamheten

fästes vid de vådor, som i detta afseende hota, undvika dem genom

försigtighetsmått, hvilka fullkomligt skydda honom mot hans gäldenärer. —

Hvad dernäst vidkommer den lindring, som den skuldsatte hade att af tvångskursen

förvänta, så afses dermed förmodligen den tillfälliga fördel, som skulle

beredas honom derigenom, att han egde betala sina skulder med underhaltigt

mynt, ehuru det väl kunde sättas i fråga, huruvida han icke genom att begagna

denna rättighet skulle sätta på spel hvad som för den lånebehöfvande

är ännu dyrbarare, nemligen krediten. Men derjemte är ock att märka, att

hvarje fordringsegare, som befarade en dylik afsigt hos sin gäldenär, skulle, så

snart sedlarne begynt sjunka i värde, till uppenbar skada för gäldenären skynda

att uppsäga sin fordran för att undvika nya förluster genom ytterligare kursfall.

Huru förhållandet skulle gestalta sig särskilt i afseende på en mycket

talrik klass af gäldenärer, nemligen hypotheksföreningarnes, torde förtjena att

icke lemnas utan allt afseende. Till dessa föreningar häftar måhända större

delen af Sveriges jordegande befolkning i skuld. De hafva sjelfva upptagit

sina utländska lån i silfver och måste göra alla ränteliqvider och kapitalafbe
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions-JJtshottets Memorial N:o 9.

talningar i samma mynt, men kunna, med stöd af 72 § Regeringsformen, förbindas

att i liqvid för sina fordringar mottaga sedlar af underhaltigt värde.

Den brist i föreningarnes tillgångar, som sålunda uppkommer, lärer ej kunna

fyllas annorlunda än genom tillskott af delegarne. Från hvilken synpunkt man

än betraktar frågan kommer man till den slutsats, att om banken under nuvarande

lagstiftning skulle komma på obestånd, större delen af vårt lands obemedlade

befolkning, gäldenärer ej mindre än fordringsegare, skulle drabbas af

känbara förluster, medan de kapitalister, som försigtigt vetat ställa sig i säkerhet

för stormen, konime att undgå dess verkningar.

Man har invända att alla dessa farhågor äro inbillade, att någon skadlig

verkan af grundlagsbudet icke försports, och atl. i alla händelser bankens

ställning är sådan, att dess förmåga att fullgöra sina förbindelser ej kan betviflas.

Den som hyser detta oinskränkta förtroende till banken är säkerligen

ock den törsta att medgifva, att. banken icke behöfver det tvetydiga skydd 72

§ 2 mom. Regeringsformen förmår lemna dess sedlar, och att detta för en grundlag

helt och hållet främmande stadgande kan, såsom saknande all betydelse,

utan olägenhet derifrån uteslutas. Men lagstiftaren får, enligt Utskottets förmenande,

icke utgå från den förutsättning, att bankens förmåga att under alla

omständigheter och utan ringaste afbrott fullgöra sina förbindelser är höjd öfver

allt tvifvel. Man kan nemligen ej förbise, att banken under den 200-åriga

tiden af sin tillvaro redan under två längre perioder, den sista icke mer aflägsen

än att den ännu hos mången lefver i godt minne, nödgats inställa sin

silfverutvexling. Huru under denna tid 72 § Regeringsformen tillämpades, och

huru skadligt den verkade, har blifvit under Kamrarnes öfverläggningar i ämnet

vid sistlidne riksdag upplyst genom ett exempel, hvilket Utskottet tillåter

sig att här återgifva. Innehafvaren af en fideikommissegendom hade genom

testamente af den 29 April 1808 förordnat, att hans hustru, derest hon öfverlefde

honom, skulle i sin lifstid årligen från fideikommisset erhålla 500 skeppund

stångjern in natura eller efter fideikommissinnehafvarens godtfinnande lösen

med 3,333 Riksdaler 16 sk. efter myntets skrot och korn år 1808. I härom

uppkommen tvist förklarade Högsta Domstolen genom dom den 4 Mars

1829, lika med Göta Hofrätt, att då rikets mynt sedan år 1808 icke undergått

någon förändring till .skrot och korn, och testator ej heller stadgat, att

löseskillingen skulle utgöras i silfvermynt, samt bankotransportsedlar enligt

Regeringsformens 72 § gällde såsom mynt i riket, ifrågavarande 500 skeppund

stångjern finge lösas med 3,333 Riksdaler 16 sk. banko. Tvångskursen hade

sålunda i detta fall till följd, att en lifstidsränta nedsattes till inemot tredjedelen

af sitt ursprungliga belopp. Det låter följaktligen icke förneka sig att skada

skett, och ingen fullkomlig visshet gifves att den icke åter kan inträffa. Man

behöfver derföre visst icke förutsätta någon bristande insigt eller omtänksamhet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtskoUets Memorial N-.o 9. 13

vid bankens förvaltning eller någon felaktighet i de för densamma gifna föreskrifter,

ehuru vår tid svårligen i högre grad än den förflutna kan berömma

sig af att vara fullkomligt oberörd af alla villfarelser i detta afseende. Man

har redan tillräckliga anledningar att icke öfverlemna sig åt en allt för stor

trygghet för framtiden i alla dessa oförvållade missöden, hvilka under form af

finansiela kriser, ogynnsamma handelsförhållanden, felslagna skördar, politiska

förvecklingar m. m. bragt ännu starkare kreditanstalter än vår Riksbank på

obestånd. Och det behöfver ej gå ända derhän att banken kommer på obestånd;

det fordras föga mer än ett tillfälligt afbrott i silfverutvexlingen för

att sätta bankens kredit i fara och sänka värdet hos dess sedlar, samt låta

allmänheten erfara tvångskursens verkningar.

En del af dessa verkningar äro emellertid af den art att de inträda

utan afvaktan på den tid då banken upphör att fullgöra sina förbindelser. Vi

erfara dem dagligen, oaktadt icke någon fara för det närvarande synes hota

bankens bestånd. En sådan olägenhet består deri, att så länge papper anses

såsom mynt och man följaktligen ej eger någon visshet om värdemätarens oföränderlighet,

en viss obenägenhet måste råda att utlåna penningar på längre

tid, då man icke på förhand vet huru mycket efter någon tids förlopp det

pappersmynt kan vara värdt, som man är lagligen förbunden att mottaga i

liqvid; en omständighet, som bland annat gör det svårt att hos oss åstadkomma

ett utveckladt inhemskt fondsystem. En annan olägenhet, som menligt inverkar

på våra kreditförhållanden till utlandet, är att vexlar i svenskt mynt icke der

kunna vinna något förtroende, hvarföre ock vårt mynt icke lärer noteras på

någon utländsk börs. Det har blifvit sagdt, att vi med 72 § Regeringsformen

icke skulle vara i sämre belägenhet än England, Norge och Danmark, i hvilka

länder banksedlar uppgifvits vara ovilkorligt betalningsmedel. Denna uppgift

hvilar, åtminstone hvad England och Norge beträffar, på ett misstag. Den för

England i detta afseende gällande lag af år 1833 innehåller att Englands banks

sedlar äro lagligt betalningsmedel, så länge banken fortfar att vid anfordran

inlösa dem med klingande mynt, och ett dylikt stadgande infördes år 1857 i

lagen för Norges bank. I Danmark åter skola nationalbankens sedlar visserligen

mottagas såsom lagligt betalningsmedel såväl af enskilda som i offentliga

kassor, men härvid är dock att märka, dels att grundförfattningarne för denna

bank, som gåfvos år 1818 på en tid då banken icke förmådde inlösa sina sedlar

med klingande mynt, i motsats till vår grundlag uttala den grundsats, att

silfver, så snart-omständigheterna tillåta, bör utgöra landets enda lagliga mynt

och banksedlarne i liqvider mellan enskilda endast mottagas efter öfverenskommelse,

ehuru tillämpningen af denna grundsats af för Utskottet okänd anledning

ännu, fastän sedlarne numera med silfver inlösas, icke funnits böra inträda,

dels att Danmarks jordegare i egenskap af delegare i banken häfta i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.

ansvar för fullgörandet af dess förbindelser, medan detta i Sverige kan komma

att ytterst bero af den ena statsmaktens benägenhet att frivilligt underkasta

sig de särskilda uppoffringar, som för detta ändamål möjligen kunna finnas

nödiga. Att tvångskurs blifvit under kortare tid såsom en nödfallsutväg påbjuden

i Nordamerikas Förenta stater och några andra länder med för tillfället

mindre ordnadt penningeväsende torde icke utgöra något skäl för oss att bibehålla

den såsom en väsendtlig beståndsdel i vår för helt normala förhållanden

beräknade lagstiftning.

Ehuru sålunda ifrågavarande stadgande i grundlagen hvarken ur principiel

synpunkt eller betraktadt i sina verkningar på den allmänna rörelsen

kan försvaras, har likväl den föreställningen hos mången vunnit insteg, att

Kiksbanken icke bör afstå sin grundlagsenliga rätt att få sina sedlar emottagna

såsom mynt, förrän man hunnit bringa till stånd en förändring i vissa delar

af vår banklagstiftning, i synnerhet den som rör de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,

af hvilken, såsom den nu är ordnad, man fruktar såväl för Riksbanken

som för den allmänna rörelsen i öfrigt menliga följder, och hvilken

man derföre önskar bygga på mera betryggande grunder än den nu anses ega.

Man har till och med satt i fråga, huruvida icke genom bifall till Utskottets

förslag den antydda reformen i banklagstiftningen skulle undanskjutas, men

deremot å andra sidan samma reform påskyndas genom bibehållandet tills vidare

af ifrågavarande stadgande i grundlagen. Utskottet anser för sin del den

sålunda anvisade vägen så litet egnad att leda till det åsyftade malet, att ett

motsatt förfaringssätt synes icke blott lämpligt utan rent af nödvändigt. Derom

torde man nemligen vara temligen ense, att det öfverklagade onda leder sitt

upphof derifrån, att de enskilda bankerna, i följd af stadgandet om riksbanksedelns

egenskap af mynt, tillåtits utgifva sedlar mot inneliggande riksmyntkassa

och inlösa dem med Riksbankens sedlar, hvarigenom denna banks metalliska

kassa fått uppbära hela bördan af icke blott Riksbankens utan ock de

enskilda bankernas utelöpande sedelmassa. Botemedlet har ock ganska allmänt

angifvits bestå i eu fördelning af denna börda jemväl pa privatbankerna, så

att dessa ålades att sjelfva vara försedda med metallisk kassa, för att vid anfordran

kunna inlösa sina sedlar med klingande mynt. Men så länge grundlagen

försäkrar hvarje svensk man rätt att betala sina förbindelser med Riksbankens

sedlar såsom vore dessa mynt, kan en civillag eller ekonomisk lag,

som beröfvar de enskilda bankerna en sådan rättighet, svårligen komma till

stånd. Hvarje försök till lagstiftning i denna riktning, medan Regeringsformens

72 § qvarstår oförändrad, måste stranda derpå, att det kommer i strid

med grundlagen. Här återstår således icke någon annan utväg än att först

ändra denna; men har det en gång skett, eger lagstiftande makten fria händer

att genomföra den önskade reformen i banklagen, på samma gång Riksdagen,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.

15

derigenom att stadgandet om riksbankssedelns egenskap af mynt qvarstå!’ i

civillag, har i sin makt att, om så finnes nödigt, bibehålla detta företräde för

Riksbanken till dess en fullt betryggande privatbanklagstiftning kommit till

stånd.

Här har man emellertid mött med en invändning, som åsyftar att åtminstone

tills vidare undanskjuta frågans afgörande, i det man nemligen anmärkt,

att då enskilda banker finnas, för hvilka större delen af den tid, hvarpå

oktrojer blifvit dem af regeringen beviljade, återstår, och då dessa banker

ej före denna tids utgång lagligen kunna tillförbindas att inlösa sina sedlar

med klingande mynt, en -sådan reform i alla händelser icke kan under den

närmaste framtiden till fullo genomföras, och att det sålunda ej hastar med

den förberedande ändringen i grundlagen. Häremot vill Utskottet dock erinra

att för ett stort antal enskilda banker oktrojtiden löper till ända just under

den treårsperiod, som börjar med det år, 1873, då den föreslagna grundlagsändringen

kan slutligen antagas, och att det åligger flertalet af de återstående

att inom samma periods utgång åtminstone hafva ingifvit ansökning om förnyelse

af sina oktrojer, såvida de vilja med bankrörelsen fortsätta. Skall någon

föreskrift om skyldigheten att invexla utgifna sedlar med klingande mynt

kunna i de förnyade oktrojerna intagas, vore det derföre önskligt att grundlagsändringen

kunde, när Riksdagen nästa gång sammanträder efter nya val till

Andra Kammaren, komma till stånd. För öfrigt synes dft temligen påtagligt

att äfven de banker, hvilka ännu under några år möjligen kunde i detta afseende

förblifva skyddade bakom sina oktrojer, af omtanke för sin kredit

sjelfmant skola upphöra att söka ett sådant skydd. Utskottet torde emellertid,

i betraktande af det nu anförda, icke finnas sakna anledning att till de skäl,

som i öfrigt tala för bifall till Utskottets förslag, lägga äfven det, att ifrågavarande

grundlagsstadgande, sedan det föranledt införandet af vår privatbanklagstiftning

på en bana, som möjligen kunde leda till menliga följder för den allmänna

rörelsen och särskildt bereda Riksbanken svårigheter i dess bemödanden

att upprätthålla myntvärdet, numera utgör det väsendtligaste hindret för en återgång

till de sundare principer, utan hvilkas omfattande och tillämpning bankväsendet

icke kan på ett fullt tillfredsställande sätt ordnas.

Slutligen har man af den föreslagna grundlagsändringens genomförande

velat härleda åtskilliga skadliga följder för Riksbanken, af hvilka det torde

tillåtas Utskottet att till skärskådande upptaga de vigtigaste. Sålunda har man

förespått att, när riksbanksedlarne upphörde att vara lagligt betalningsmedel,

en fordringsegare skulle kunna vägra att vid betalningar mottaga dem och derigenom

bereda sin gäldenär förlägenheter. Men riksbanksedeln förlorar icke

genom grundlagsändringen något af sitt värde så länge den af banken inlöses,

under det den alltid bibehåller den fördel framför det klingande myntet, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.

lättare kunna föras och förvaras. Utskottet kan derföre icke finna annat än

att den, som vägrade i liqvid mottaga ett fullgodt myntrepresentativ, beredde

sig sjelf större förlägenhet än sin gäldenär. Också söker man fåfängt exempel

derpå, att privatbanksedlar, ehuru de aldrig utgjort lagligt betalningsmedel, icke

mottagits till sitt fulla belopp vid liqvider mellan enskilda. Den uttalade farhågan

saknar alltså, enligt Utskottets förmenande, all grund!

Man har vidare befarat att då riksbanksedeln upphörde att anses såsom

mynt, men privatbanksed]arne deremot inlöstes med silfver, de sednare skulle

blifva lika goda med Riksbankens och till och med uttränga dem ur den allmänna

rörelsen. Menar man härmed, att privatbanksedlarne skulle blifva i

säkerhet jemngoda med Riksbankens, torde detta få anses såsom en väsendtlig

vinst af reformen, ty icke lärer det väl betraktas såsom någon fördel för den

allmänna rörelsen att mindre säkra kreditpapper der vore i omlopp. Hvad

åter angår farhågan att Riksbankens sedlar skulle af privatbankernas undanträngas.

synes den icke så litet öfverdrifven. Ty utan afseende på de medel,

hvilka alltid stå en kapitalstark bank, som drifver omfångsrik rörelse, till buds

att hålla sina sedlar i omlopp, skulle Riksbanken alltid behålla det företrädet

framför de enskilda bankerna, att dess sedlar och inga andra komme att mottagas

i den allmänna uppbörden. Faran vore i sanning ej stor att sådana

sedlar skulle ur alliaänna rörelsen utträngas, hvilka hade uteslutande privilegium

att mottagas vid den största af alla liqvider, som försiggå inom landet, och

som dessutom företrädesvis komme att användas vid de utbetalningar, som för

Statens räkning verkställas.

Då privatbankerna, sedan Riksbankens sedlar upphört att gälla såsom

mynt, nödgades hålla metallisk kassa för inlösen af sina sedlar, har man fruktat,

att privatbankerna skulle genom vexling mot sina inneliggande riksmyntkassor

hemta sin första uppsättning af silfver från Riksbanken, hvarigenom

dennas silfverförråd under öfvergångstiden skulle erfara en allt för kännbar påtryckning.

Till en början är härvid att erinra, att privatbankerna sannolikt

alltid komme att behålla största delen af sina riksmyntkassor i sedlar, enär

alla större liqvider beqvämligare kunde verkställas med sedlar, och riksbansedlarne

derföre så länge de inlösas alltid blifva begärligare än silfret. Så länge

privatbankerna, såsom nu är förhållandet, ansåges fullkomligt säkra, blefve

efterfrågan efter silfver der ganska ringa, och allmänheten nöjde sig med vissheten

att när som helst kunna få sedlarne inlösta. De mimke silfverkassor,

som privatbankerna under alla förhållanden dock måste hålla, skulle i de flesta

fall genom inköp af vexlar eller på annat sätt kunna med mindre kostnad

anskaffas från utlandet än från Riksbanken. Att någon del af dessa kassor,

om

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskettets Memorial N:0 9. 17

om ock, enligt Utskottets förmenande, en ganska ringa, komnie att tagas från

Riksbanken, lider dock intet tvifvel, men skulle denna rättighet öfver höfvan

anlitas, är Riksbanken, som numera i sina kassor mottager privatbankernas

sedlar, lätt i tillfälle att med deras tillhjelp återtaga det silfver, hvaraf den

för silfverutvexlingens upprätthållande är i behof.

Ett par exempel tillåter sig Utskottet att anföra för att ådagalägga det

sannolika resultatet af myntreformen i afseende på Riksbankens metalliska

kassa. Det ena är hemtadt från Riksbankens egen historia. När silfverutvexlingen

från Banken den 1 Oktober 1834 åter tog sin början, hade man allt

skäl att frukta en stark efterfrågan efter silfver. Visserligen gällde banksedlarne

fortfarande såsom lagligt betalningsmedel, men detta hade dittills icke

hindrat dem att falla i värde, och förtroendet till realisationsbeslutet. var icke

starkare, än att banksedlarnes värde ytterligare sjönk under den tid som förflöt

innan banken öppnades för silfverutvexling. Man hade ock vidtagit utomordentliga

försigtighetsmått och uppskjutit realisationsbeslutets verkställighet i

icke mindre än fyra och ett hälft åt- för att samla silfver. Verkligheten motsvarade

emellertid på intet vis dessa farhågor. Enligt Riksens Ständers Revisorers

berättelser angående bankoverket åren 1835 och 1837 hade under de tre

första månaderna från silfverutvexlingens början uttagits endast 111,682 Speciel''.

Under hela året till den I Oktober 1835 utvexlades 295,152 Speciel'' och under

påföljande tolf månader 113,724 speciel''.

Det andra exemplet ligger vår tid närmare, och företer förhållanden ännu

mera liknande våra nuvarande. I Finland hade under en lång följd af år

endast pappersmynt varit i omlopp och utträngt allt silfver ur rörelsen. För

att bringa ordning och stadga i penningeväsendet utfärdades den 8 November

1865 två förordningar, af Indika den ena innehöll att efter den 13 i samma

månad metalliskt mynt skulle vara enda lagligt gällande mynt i Finland, och

den andra att med afseende derpå, att metalliskt mynt i allmänna rörelsen

alldeles saknades och endast kunde efter hand till behöflig! belopp spridas, Finlands

banks sedlar finge till den 13 Mars 1866, d. v. s. ännu ett hälft år, gå

och gälla såsom lagligt betalningsmedel. Det vexlande värde banksedlarne

förut haft, i förening med den fullkomliga bristen på metalliskt mynt i omlopp,

gaf anledning att befara eu stark silfverutvexling. Denna inskränkte sig dock

enligt uppgift, meddelad af ordföranden i Finlands banks direktion, under de

första 12 månaderna från myntreformens genomförande till 2,161,893 mark, motsvarande

omkring lV2 million Riksdaler Riksmynt, förutom skiljemynt. Oaktadt

missväxter och affärskris har någou svårighet för banken att hålla metallisk

kassa icke uppstått, och hela silfverutvexlingen har ända till närvarande tid

Bih. till Riksd. Prot. 1870. 8 Sami. 7 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konst Uu t lön s- Ut skotte is Memorial N:o 9-

icke uppgått till fullt 5 millioner mark, eller omkring 3V2 millioner Riksdaler

Riksmynt, under det att någon tvekan att mottaga Finlands banks sedlar till

deras fulla belopp icke någonstädes i landet yppats. Resultatet af myntreformen

i Finland, ett land. som i så många ekonomiska förhållanden liknar vårt och va!

knappast i något kan anses Sverige öfverlägset, är synnerligen väl egnadt att

lägga i dagen grundlösheten af de farhågor, som blifvit uttalade i afseende på;

genomförandet af en likartad förändring i vårt penningeväsende.

Man bar slutligen såsom följder af den föreslagna grundlagsändringen

förutspått oro i landet och misstroende till banken från allmänhetens sida. Med

större skäl torde man då kunna påstå, att denna oro och detta misstroende

skulle uppstå, om man, sedan allmänhetens uppmärksamhet en gång blifvit

på dessa ämnen fästad, oupphörligen förkastade ett förslag, hvilket har till

slutligt mål att bereda eganderätten ett hägn och banken en sjelfständighet,

som de nu sakna. Men härtill kommer att det, på sätt Utskottet redan anmärkt,

icke är fråga om att nu vidtaga någon åtgärd, som skulle hafva till

omedelbar följd att Riksbankens sedlar förlorade rättigheten att erkännas såsom

mynt, Denna rättighet komme fortfarande att qvarstå på grund af civillag.

Hvad Utskottet föreslår innebär endast att bereda lagstiftande makten tillfälle

att, när tiden dertill finnes lämplig, och en upplyst omtanke för Riksbankens väl

det medgifver, genomföra den nödiga reformen i banklagstiftningen, utan

de omgångar och den tidsutdrägt eu grundlagsändring alltid vållar. Och då

denna del af banklagstiftningen har civillags natur, eger Riksdagen alltid i sin

makt att såsom vilkor för dess ändring förbehålla Riksbankens sedlar sådana

företräden, som kunna anses af omständigheterna påkallade, när de upphöra

att under alla förhållanden utgöra lagligt betalningsmedel.

Den förändring Utskottet föreslagit i sista momentet af 72 § Regeringsformen

står i närmaste sammanhang med den af Riksdagen den 7 Maj 1869

till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse angående införande af ett nytt myntsystem

grundadt på guld, för hvilken frågas utredande en komité ock blifvit af Kongl.

Maj.t nedsatt. Det första steg, som i den af Riksdagen sålunda angifna riktning

bör tagas, är att ur grundlagen utesluta det stadgande, som ålägger Riksbanken

att inlösa sina sedlar med silfver och följaktligen utgör ett ovilkorlig! hinder

för myntsystemets förändring.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt

föreslå följande förändring i

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Konstitutiöns-Utskottets Memorial N:o 9.

Regeringsformen.

§

(Nuvarande lydelse, hvari med kursiv

stil äro utmärkta de delar, hvilka

blifvit föreslagna att ändras eller utgå.)

Riksbanken lörblifver under Riksdagens

egen garanti! och vård, så att

den ostörd må förvaltas af de fullmäktige,

Kamrarne dertill förordna, efter de

ordningar, stadgar och reglementen, hvilka

redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen

göras kunna. Riksdagen allena

eger rätt att genom hanken utgifva sedlar,

som för mynt i riket må erkännas.

Dessa sedlar skola, vid anfordran, efter

deras lydelse, af hanken med silfver inlösas.

72.

(Föreslagen lydelse, hvari ändringarne

äro med kursiv stil utmärkta.)

Riksbanken förblifver under Riksdagens

egen garanti och vård, så att

den ostörd må förvaltas af de fullmäktige,

Kamrarne dertill förordna, efter de

ordningar, stadgar och reglementen, hvilka

redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen

göras kunna. Riksbankens sedlar

skola, vid anfordran, efter deras lydelse,

af Riksbanken inlösas.

Stockholm den 20 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Jk. Munck af Rosenschold.

Ordförande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

''20

Kmstitutions-Utskottets Memorial N:o 9-

Reservationer:

af Herr Ljunggren: “Den af Utskottet tillstyrkta förändriugen i 72 § Regeringsformen

innefattar tvänne särskilda förslag:

Det första rörer borttagandet af den s. k. tvångskursen, och derom är, enligt

min åsigt, intet annat än godt att säga. Likväl skulle jag för min del önskat, att

Utskottet hade så formulerat den föreslagna förändringen, att Riksbankens

sedlar hade, äfven i grundlagen, haft sig tillförsäkrade rättigheten att under normaia

förhållanden, och så länge de efter lydelsen inlösas, gälla såsom lagligt betalningsmedel.

Den andra delen af den föreslagna förändringen, hvarigenom orden “Riksdagen

allena eger rätt att genom Banken utgifva sedlar* borttagas, synes mig deremot

vara första steget till en ny banklagstiftning, i syfte att för all framtid tillförsäkra

bestånd åt de enskilda sedelutgifvande bankerna och derjemte göra dem fullkomligt

sjelfständiga gent emot Riksbanken, i det man, då man ålägger dem att med klingande

mynt invexla sina sedlar, väl ock lärer nödgas frikänna dem från förbindelsen

att tillhandahålla riksbankssedlar för denna invexling.

Härigenom synas mig, i min gerna erkända obekanskap med den större penningrörelsens

lagar, åtminstone följande olägenheter uppstå, nemligen:

att de enskilde bankernas inneliggande förråd af Riksbankens sedlar kommer att,

såsom för deras rörelse obehöflig!, användas till uttagning af silfver ur Riksbanken;

att Riksbankens utelöpande sedelstock kommer att med lika belopp minskas;

att denna minskning icke kommer att blifva blott tillfällig och öfvergående,

enär det måste ligga i de enskilda bankernas intresse att, så mycket som med

med deras egen säkerhet är förenligt, hålla sina sedlar i rörelsen och således uttränga

Riksbankens, likasom de hitintills sökt att uttränga hvarandras.

På detta sätt skulle, efter mitt förmenande, Riksbanken nedsättas till nära likhet

med en af provinsbankerna; och som jag icke med min röst vill dertill bidraga, så kan

jag icke tillstyrka den af Utskottet föreslagna grundlagsförändringen.*

af Herr Sven Nilsson i Österslöf.

Stockholm, tryckt hos Bergström & Lindroth, 1870.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.