Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag rörande organisationen af domstolsväsendet.

1870-02-17 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1870:12, Utlåtande, i anledning af väckt förslag rörande organisationen af domstolsväsendet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlutande N:o 1JJ.

1

N:o 12.

Ank. till Rik sd. Kansli d. 17 Febr. 1870, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag rörande organisationen

af domstolsväsendet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion,

N:o 51, har Herr Carl lfvarsson anfört, att det vore en förut känd och erkänd

sanning, att den långa tidsutdrägten med lagskipningen städse medfört och fortfarande

vallade olägenheter; likasom att, med nuvarande få tingsterminer och många

tingsställen, erforderlig snabbhet i lagskipningen icke kunde uppnås; och med flera

ärendens förflyttande till domstolarne, utan annan förändring, skulle påtagligen den

öfverklagade olägenheten endast förökas. Således, om reformen skulle medföra någon

väsendtlig nytta, måste domstolarne sammanträda oftare, t. ex. en gång i månaden,

och tingsställena i någon mån inskränkas, så att domaren icke alltför mycket

ställdes på resande fot. Men enär domhafvandena på landet, efter all anledning,

redan nu mångenstädes voro öfverhopade af göromål och framdeles skulle få sig

ålagda ännu flera, samt dertill komme, att ganska kännbara uppoffringar både af

tid och penningar måste förorsakas ett stort antal rättssökande genom den förlängning

i väg till tinget, som blefve en följd af flera tingslags sammanslående till ett,

hvaraf måhända rättmätigt missnöje skulle uppstå, så torde de åtgärder, hvilka

redan vidtagits, dels genom Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 23 Maj 1866,

angående domstolsväsendets omorganiserande, och dels Riksdagens underdåniga skrifvelse

den 15 Maj 1868, åsyftande vissa domsärendens öfverflyttande från administrationen

till domstolarne samt embetsverkens förenklande, icke vara hvarken tillfyllestgörande

eller ensamma för sig fullt lämpliga. Flera arbetskrafter måste sannolikt

äfven anlitas för domaregöromålen på landet, om ändamålet utan särdeles olägenheter

skulle vinnas, och då sådana krafter säkerligen kunde erhållas inom ett icke

Bih. till Ri/csd. Brot. 1870. 7 Sami. 6 Häft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Ullålande N:o 12.

så ringa antal af de mindre städerna, der de juridiska ärendena påtagligen voro af

så ringa omfång, att en stor del af domhafvandenas på landet göromål ganska väl

kunde medhinnas af samme embetsmän, som i detta hänseende skötte städernas

angelägenheter, vore det antagligen ganska lämpligt att äfven desse toges i anspråk.

Domsagorna på landet skulle alltså, der det lämpligen ske kunde, fördelas så, att

vissa delar deraf förenades med närmast belägna städer, under en och samma

domare eller domstol, och de öfriga komme att utgöra sjelfständiga domsagor för

sig. Genom denna åtgärd kunde tingsställena troligtvis, utan synnerliga olägenheter

för rättssökande, inskränkas till ett eller två inom hvarje domsaga; domstolarne

kunde på det hela taget medhinna flera ärenden, utan att tillökning i embetsmännens

antal påkallades, och detta kunde ske jemväl med ting en gång i månaden,

hvarigenom således en icke oväsendtlig lättnad för frågans ändamålsenliga

lösning skulle uppkomma. Såsom egentliga fördelar häraf borde med skäl kunna

påräknas: för landet, att snabbhet i rättskipningen vunnes, utan att färden till

tingsstaden blefve alltför kostsam; för städerna, att lättnad kunde beredas i deras

både i förhållande till folkmängden och de juridiska ärendena otvifvelaktigt dryga

utgifter till borgmästare-aflöningen, hvilken icke desto mindre för närvarande ansåges

i allmänhet vara otillräcklig för bemälde embetsmäns utkomst; för land och

stad gemensamt, att tingslokal och ransakningshäkte kunde byggas och underhållas

af båda samfäldt; för domstolsordförandena, derigenom att icke allenast både arbete

och inkomster dem emellan blefve jemnare fördelade, än nu vore förhållandet,

utan äfven en väsendtlig förminskning i embetsresor med ty åtföljande lindring i

kostnader och besvärligheter skulle uppkomma; och slutligen för hela samhället, att

reformerna inom statsförvaltningen i hög grad underlättades, hvarigenom besparingar

både i arbete och utgifter måste uppstå. Härtill kunde måhända läggas, att äfven

tillfälle derigenom blefve beredt för utsökningsärendenas öfverflyttande på domstolarne,

äfvensom att särskilda krigsdomstolar kunde blifva öfverflödiga. Visserligen

kunde det antagas dels att städernas innevånare af konstitutionela skäl icke

ville förena sig med landsbygden under gemensam domstol och dels att de icke

ville afstå från dem nu tillkommande valrätt vid tillsättande af domare; men som

i förra hänseendet föreningen under gemensam domare kunde ske utan att ledamöterne

i Rätten, der sådant ej önskades, nödvändigt behöfde äfven vara desamma

för land och stad, och i det sednare det ej torde vara af särdeles vigt om städerna

afstode från sin valrätt eller landet äfven tillerkändes en sådan, ville det synas,

som dessa begge omständigheter vore af så jemförelsevis lättlöst och underordnad

beskaffenhet i förhållande till fördelarne af det hela, att de icke skäligen borde

lägga hinder i vägen för reformens genomförande. Ett svårare hinder emot densamma

torde deremot möta uti nuvarande embetsmäns rättigheter, nemligen så vidt

den närmaste framtiden härvid afsåges; men om ock detta hinder icke i allo kunde

undanrödjas, kunde det likväl sannolikt i någon mån inskränkas, derigenom att dels

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

överenskommelser möjligtvis kunde träffas emellan borgmästare i en och annan

stad, å ena, och domhafvanåena i angränsande landsorter, å andra sidan, angående

vilkoren för de förras tidigare öfvertagande af de sednares göromål inom de delar af

landet, hvilka annars skulle först vid nuvarande innehafvares afgång från sina

embeten med städerna förenas, och dels att, i den mån ledigheter inträffa,

de särskilda embetena, hädanefter och intill dess reformen hunne genomföras,

tillsättas med vilkor att tillträdarne skulle vara underkastade de förflyttningar

samt förändringar i tjenstgöring och aflöning, som för ändamålets vinnande funnos

erforderliga. Under öfvergångstiden finge för öfrigt embetena till någon del bestridas

af tillförordnade domare, på sätt redan nu egde rum, der ordinarie domhafvandena

icke sjelfva kunde medhinna allt. På grund af allt detta hemställde

motionären, ”att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det

Kongl. Maj:t, vid behandling af frågan om organisation af underdomstolarne på

landet, täcktes vidtaga och föreslå åtgärder, ledande icke allenast till snabbhet

i lagskipningen, utan äfven till beredande af tillfälle för handläggning af andra

och flera ärenden vid samma domstolar, än de nu dithörande; äfvensom att Kongl.

Maj:t dervid ville taga i öfvervägande dels om icke åtskilliga af rikets mindre

städer — efter vederbörandes hörande — må kunna med vissa delar af landet

under gemensam domare eller domstol förenas och domsagorna derefter lämpligen

fördelas, och dels om icke, vid inträffande ledighet-er, hädanefter och intilldess

reformen hinner genomföras, det vilkor må vid utnämnandet fästas, att innehafvarne

af dessa befattningar skola vara underkastade den förflyttning samt förändring

i tjenstgöring och aflöning, som för ändamålets vinnande kan anses nödig.“

Frågan om domstolarnes organisation och sättet för deras verksamhet likasom

den rörande öfverlemnande till de vanliga domstolarne af åtskilliga ärenden, hvilka

för närvarande handläggas af andra myndigheter, är redan, till följd af ofvan

åberopade underdåniga skrifvelse af den 28 Maj 1866 och den 15 Maj 1868, föremål

för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning; och frågan om öfriga förändringar af rättegångsordningen

i den af motionären angifna syftning kan icke lämpligen förekomma

till behandling innan den förstnämnda blifvit slutligen afgjord. Utskottet anser

derföre,

l:o att motionärens förslag i dessa delar ej bör till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Beträffande återstående delen af motionen, eller frågan om åtskilliga mindre

städers förening med vissa delar af landet under gemensam domare eller domstol

och domsagornas reglering med hänsigt härtill, samt att, vid hädanefter inträffande

ledigheter, vid''utnämnandet må fästas det vilkor, att innehafvare af ifrågavarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Ulskotte(s Utlåtande N:o 12.

befattningar skola vara underkastade den förflyttning och den förändring af tjenstgöring

och aflöning, som för ändamålets vinnande kan anses nödig, så har hittills

icke mött något hinder för mindre stads förläggande under landsrätt, då staden

derom gjort framställning hos Kongl. Maj:t, och sådant lärer äfven hädanefter

bifallas, då skäl dertill förefinnes, utan att någon åtgärd å Riksdagens sida derför

erfordras. Sällsynt lärer väl ock vara, att någon i tjenst varande landtdomare

vägrar att underkasta sig domsagans deraf följande utsträckning, helst dermed

alltid förenas en det ökade besväret fullt motsvarande tillökning i inkomst; men

skulle sådant emot förmodan inträffa, så uppstode deraf ingen annan olägenhet, än

att med åtgärden finge anstå till dess den motvillige domaren afginge, och domsageregleringen

behöfde så mycket mindre deraf uppehållas, som tillökningen i domarens

göromål genom en mindre stads förening med domsagan icke kunde blifva

så betydlig, att något synnerligt afseende vid regleringen derpå kunde fästas.

Att åter emot någon stads vilja förlägga den under landsrätt, lärer väl

icke låta sig göra så länge 81 § Regeringsformen qvarstår oförändrad, och en framställning

till Kongl. Maj:t af det innehåll, motionären föreslagit, skulle således innebära

den anhållan, att Kongl. Maj:t ville antingen hos Riksdagen göra förslag till ändring

af nämnde grundlagsparagraf och derjemte af 13 § 3 mom. Riksdags-ordningen,

så att minskningen i antalet af städer med egen jurisdiktion icke måtte rubba förhållandet

emellan antalet af städernas och landets representanter sådant det nu förefinnes;

— eller ock låta fråga vederbörande i hvarje särskild stad, som kunde komma i

fråga att läggas under landsrätt, huruvida de ville derpå ingå. Men en anhållan

hos Kongl. Maj:t om framställande af förslag till grundlagsförändring är föga förenlig

med den ordning, som för sådan frågas väckande och behandling är stadgad,

och skulle den någon gång vara lämplig, så torde det dock böra inskränkas till de

fall, då frågan är af den invecklade beskaffenhet, att Riksdagen under sin korta

sammanvaro icke kan medhinna att uppgöra ett fullständigt förslag till lagbestämmelser,

hvilket förhållande ingalunda här är för hand. Lika litet lämpligt vore

det, att Kongl. Maj:ts beslut eller förslag i afseende på domsageregleringen skulle

likasom underställas småstädernas pröfning och blifva beroende på hvarje sådan

städs bifall eller afslag.

Skulle det åter vara motionärens mening, att föreningen emellan stad och

land må ske på det sätt, att domaren eller domstolen i stad äfven blefve domare

eller domstol för ett visst landtdistrikt, så kunde, med bibehållande af städernas

nuvarande, genom grundlagen befästade valrätt, sådant icke ske annorledes, än att

Konungens rätt till utnämnande af landtdomare inskränktes så som i fråga om

borgmästares tillsättande är stadgadt, eller till valet emellan trenne af staden föreslagne,

äfven om ingendera af dessa, ehuru de möjligen kunde nöjaktigt fullgöra

domarens åligganden inom ett litet stadssamhälle, innehade de egenskaper, som

erfordras för domare verksamheten på landet, der vigtigare och mera invecklade

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

rättsfrågor oftare förekomma; och Utskottet betviflar, att ett dylikt ordnande af

domsagor eller domstolar alltid blefve till gagn för landtbefolkningen eller vore

för denna särdeles välkommet.

Dessutom vore det mindre välbetänkt, att sätta ett större antal häradshöfdingar

och ledamöter i de mindre städernas Rådstufvurätter i en provisorisk

ställning, som skulle medföra osäkerhet icke blott om beskaffenheten och vidden

af deras befattningar, utan till och med om befattningens bibehållande, enär

domaren äfven skulle vara skyldig att underkasta sig förflyttning till annan plats,

helst det icke kan vara lämpligt att, redan innan något bestämdt förslag i hufvudsaken

blifvit framlagdt, vidtaga åtgärd för tillvägabringande af en sådan ställning för

dessa embetsman, en åtgärd, som är afsedd att utgöra endast ett medel för

hufvudändamålets vinnande; och slutligen synes det vara alldeles för tidigt, att,

sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 28 Maj 1866 gjort framställning

om reglering af domstolsväsendet på landet, utan att någon fråga om städerna då

blifvit väckt, redan nu, innan denna reglering blifvit uppgjord och man fått erfara

verkningarne deraf, framkomma med ny hemställan i ämnet, helst, på sätt här

förut blifvit erinradt, just de ifrågaställda städernas obetydlighet gör, att, om det

framdeles finnes lämpligt att förlägga sådan stad under landsrätt eller eljest förena

stad och land till en domskrets, något hinder i detta afseende icke möter deraf

att domsageregleringen för landet blifvit verkställd, och att denna således kan ske

fullkomligt oberoende af hvad i förra hänseendet sedermera må inträffa.

På nu anförda skäl får Utskottet hemställa,

2:o att icke heller å framställningen i motionens sednare

del må fästas vidare afseende.

Stockholm den 17 Februari 1870.

På Utskottets vägnar :

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: “Skilnaden emellan lands- och stadsrätt är en qvarlefva

af medeltidsinstitutioner, som vår lagstiftning bibehållit, sedan det öfriga Europa

redan utplånat de sista spåren deraf. Grunden till denna skilnad är att söka i de tids
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Uukoltets Uti framte N:o 12.

åsigter, enligt hvilka samliällets särskilda klasser lefde under skydd af särskilda

lagar, hvilka omsider, på sätt benämningen priva lex antyder, fingo formen af privilegier.

Den Svenska stadslagen, till en väsendtlig del en efterbildning af utländska

mönster, eller en sammanfattning af de rättssedvänjor, som de i städerna inflyttande

Tyska köpmännen medförde, var likväl icke mera rotfästad, än att man redan

1734 kunde antaga en för hela landet gemensam lag, hvari endast arfs- och

giftorätten samt jurisdiktionen bibehölls egendomlig för borgerskapet eller städernas

innevånare.

Städernas särskilda arfs- och giftorätt upphörde med 1845, och då vid 1870

års riksdag upphörandet af den egna jurisdiktionen ifrågasattes för åtskilliga mindre

städer, för hvilka den snarare kan anses såsom en börda än en förmån, så synes

mig denna fråga, helst i den form den i förevarande motion blifvit framställd, icke

förtjent af att så snöpligt affärdas, som i förevarande betänkande skett.

Den institution af borgmästare och råd, som 1734 års lag bibehöll för städerna,

afsåg enligt den tidens åsigter, hvilka icke så noga iakttogo skilnaden emellan

rättsskipning och förvaltning, så väl den förra som den sednare, då tänkt såsom

kommunal-styrelse. Sedan denna numera kommit jemväl landskommunerna till del

kan den icke mera anses såsom ett städernas privilegium. Genom den 1862 införda

kommunallag är till och med borgmästare och råds ställning i städerna väsendtligen

förändrad, och redan af detta skäl kunde man ifrågasätta förändring af denna

institution, dervid dess domareverksamhet ej kan undgå att tagas i betraktande.

Den anda, som genomgår tiden, och hvars i fråga om lag obestridliga fullt berättigade

anspråk är: jemlikhet, vill i allmänhet icke veta af några särskilda domstolar.

Något annat skäl till en särskild jurisdiktion för städerna kan således icke

förefinnas, än det, som är att söka i en så stor, på ett ställe sammanträngd befolkning,

att en särskild domstol kan anses fullt sysselsatt med afgörandet af der

förekommande rättstvister eller brottmål.

Detta kan icke vara fallet med flertalet af våra städer, hvars rådhusrätter således

icke på långt när äro upptagna af de göromål befolkningen bereder dem.

Att, såsom nu flerestädes der häradshöfdingarne bosatt sig i smärre städer,

hafva tvänne särskilda domare en för stads- och en för landtbefolkningen är

ett slöseri bland annat jemväl med domarekrafter. Tillgången på ovanligare sådana

är i allmänhet inom samhällena icke stor. Stadsdomaren, borgmästaren, icke sysselsatt

med domaregöromålen, belastas i stället med en mängd ekonomiska och

administrativa ärenden, som upptaga hans tid och afvända hans håg och sinne

från domareverksamheten. Den skilnad emellan rättsskipning och förvaltning, som

man i hela den civiliserade verlden genomfört, och som vi påyrka i de högre graderna,

måste äfven i de lägre iakttagas.

Härtill komma flera andra skäl. I åtskilliga smärre städer medgifva icke tillgångarne

en tillräcklig aflöning åt desse domare och de måste således lefva på förknappning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande l\'':o 12.

Erfarenheten har också visat att borgmästarne i dessa mindre städer ganska

ofta vid inträffande ledighet eller förfall förestå den kringliggande domsagan, hvilket

antyder möjligheten af en förening af befattningarne.

Flera kommuner undergå till följd af rörelsens förändrade riktning förändringar.

Några förminskas; andra, som likväl icke hafva egen domsrätt, tillväxa. Vi hafva

sålunda köpingar på några tusen innevånare, hvilka måste afses vid domstolsorganisationen.

De långa uppskofven emellan tingen å landet hafva hittills utgjort hinder för

upphäfvande af de smärre städernas jurisdiktion. Men då en förändring af tingsterminerna

och till någon del domstolarne på landet nu är ifrågasatt, så kan det

icke synas olämpligt, om, på sätt motionären föreslagit, jemväl nämnda fråga dervid

tages i öfvervägande. Det skulle föra mig vida utöfver gränserna för en reservation

att ens flyktigt vidröra den ännu knappt nämnda frågan om en tidsenlig

domstolsorganisation, hvilken, nyligen genomförd i Tyskland och nu bearbetad i

Danmark, måste förutsättas för eu ny rättegångsordning, som icke länge kan tillbakahållas,

och rätteligen borde hafva föregått strafflagen. Men hvilka grunder

dervid än må följas, och äfven under den förutsättning att den nuvarande domstolsorganisation

en till sina grunddrag bibehölles, torde, då man icke kan bestrida

att frågan förestår, det böra medgifvas, att — när saken något förr eller sednare

hlifvit af statsmakterna afgjord — de hinder för dess genomförande borde vara undanröjda,

som skulle ligga deri att domare utnämndes utan förbindelse att underkasta

sig de förändringar, den lagstiftande makten kunde besluta.

Jag anser motionen alldeles icke afse eller beröra något annat ämne, än det

jag här afhandlat, och utesluter således helt och hållet den politiska frågan om

städernas representationsrätt, hvilken, ehuru i Riksdags-ordningen sammanställd med

domsrätten, lätteligen kan och bor genom förändring af grundlagsstadgandet göras

oberoende deraf. Sjelf stadsrepresentant och lifligt öfvertygad om nyttan af att

detta element ej undantränges inom Representationen är jag långt ifrån att afse

något sådant, och skulle icke ens hafva tänkt på att nu vidröra denna fråga, om

den icke framhållits inom Utskottet. Men jag anser vådan större att genom frestelsen

att undgå kostnaderna för egen jurisdiktion åtskilliga småstäder, då Häradsrätterna

blifva permanenta, vilja läggas under landsrätt, hvarigenom stadsrepresentanternas

antal minskas.

Ännu mindre afser jag någon reduktion af den städerna eu gång lemnade

jord, hvilket jag anser juridiskt omöjligt. Jag går i detta fall såsom alltid rakt

på målet, utan konsiderationer, likasom utan djupare beräkningar, med förmågan

hvaraf man alldeles oförtjent hedrar mig, en förmåga, som jag icke eger, icke ens

eftersträfvar, till och med föraktar.

Konservativ till åsigter anser jag, just i afsigt att bibehålla det väsenätliga

i samhällsinstitutionerna, oundgängligen nödigt att derifrån utsofra tillfälliga, af öf''-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

vergående och längesedan försvunna tidsförhållanden framkallade anordningar. Vi

hafva tilläfventyrs ej ännu gjort oss fullt klart hvilka reformer, bland annat just

i fråga om rättsskipningen, som, i det öfriga Europa redan genomförda, påkallas

af dem vi i sednare tider genomfört. Vi undgå ej svårigheterna dervid genom

att blunda; och det synes mig således, att, då frågan nu inom Representationen

blifvit väckt, denna, med öppna ögon för hvad som tillstundar, icke bör underlåta

att i tid förekomma de hinder,som kunna möta för verkställigheten af statsmakternas

snart nog inträffande beslut.

Men härtill ville jag för min del inskränka åtgärden. Då Riksdagen redan

aflåtit underdånig skrifvelse angående åtskiljande af jurisdiktion och administration, anser

jag ett ytterligare vidrörande af detta ämne olämpligt. Jag hemställer derföre, att

motionen måtte i så måtto bifallas:

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande dels om icke åtskilliga

af rikets mindre städer må kunna med vissa delar af

landet under gemensam domare eller domstol förenas och

domsagorna derefter lämpligen fördelas, och dels om icke, vid

inträffande ledigheter, hädanefter och intill dess reformen

hinner genomföras, det vilkor må vid utnämnandet fästas, att

innehafvarne af dessa befattningar skola vara underkastade den

förflyttning samt förändring i tjenstgöring och aflöning, som

för ändamålets vinnande kan anses nödig.”

af Herr Friherre Åkerhjelm;

„ Herr Kolmodin;

„ Herr Jons Olsson och

„ Herr Engman.

STOCKHOLM, tryckt hos A. L. Norman, 1870.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.