Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i konkurslagen den i8 September 1802. Ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet öfverlemnade, äro väekta af Herrar Åke Andersson

1870-02-21 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1870:13, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i konkurslagen den i8 September 1802. Ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet öfverlemnade, äro väekta af Herrar Åke Andersson

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. Kansli d. 22 Febr. 1870, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i konkurslagen

den i8 September 1802.

Ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet öfverlemnade, äro

väekta af Herrar Åke Andersson (motionen N:o 208 i 2:dra serien), J. Sjögren

(motionen N:o 125 i 2:dra serien), L. J. Hierta (motionen N:o 181 i 2:dra serien)

och J. Stålhammar (motionen N:o 20 i lista serien).

Bland dessa motionärer hafva de två förstnämnde nu ånyo bragt å bane en

fråga, som åtskilliga gånger tillförene varit föremål för Riksdagens öfverläggningar,

nemligen den om lämpligheten af den nya institution, som blifvit införd genom konkurslagens

stadgande i 41 §, att Rätten eller domaren skall, då gode män utses,

förordna en ärlig och förståndig man, inom eller utom Rätten, att i konkurssaken

vara Rättens ombudsman; och hafva motionärerne i afseende härå anmärkt, att denna

institution skulle vara af allmänna meningen utdömd. Erfarenheten hade ock visat,

att i de flesta konkurser Rättens ombudsman varit alldeles obehöflig, »ithy att gode

män och syssloman sjelfva kunnat uträtta allt hvad i konkurser kommit i fråga, utan

att i ringaste mån behöfva anlita ombudsmannen.” Ostridigt vore, att ju flera för
valtare

eller utredningsmän anställdes, desto större blefve kostnaderna för konkursmassan.

I de fall, då Rätten eller domaren förordnade till ombudsman en person boende

utom domsagan, på flera mils afstånd från borgenärers och sysslomans hemvist, må
ste,

enär ombudsmannen vanligen utsatte borgenärssammanträden hemma hos sig eller

i närheten af sitt hemvist, arfvodet för sysslomannen beräknas med fästadt afseende

på de sålunda uppkommande större resekostnader. Ifrågavarande institution innebure

dessutom ett af lagen påtvingadt förmynderskap öfver borgenärer och syssloman, som

Eib. till RiJcsd. Prat. 1870. 7 Sami. 7 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

vore egnadt att framkalla missnöje bland folket. Visserligen kunde en Rättens ombudsman

vara behöflig i vidlyftiga konkurser; men derföre borde det ankomma på

borgenärerne sjelfva att i hvarje särskild! fall afgöra, huruvida en sådan skulle antagas.

Motionärerne föreslå således,

Herr Ake Andersson, med hvilken Herr J. W. Lundqvist förenat sig, ”att

vid sammanträden i konkurser för utseende af gode män och syssloman det må stå

borgenärer fritt att besluta, om de anse Rättens ombudsman vara för konkursboets förvaltning

behöflig, då sjelfva, eller i samråd med Rätten, utse en för sakkunskap och

redbarhet känd man till deras biträde som rättens ombudsman, men i motsatt fall

öfverlemna uppdraget ensamt åt gode män och syssloman”; samt

Herr Sjögren, ”att vid inträffad konkurs någon Rättens ombudsman icke må

förordnas, innan borgenärerne hörde blifvit och deras pluralitet hos domaren eller

domstolen derom framställt begäran, äfvensom att då Rättens ombudsman icke tillförordnas,

dennes i konkurslagen upptagna åliggande må öfverflyttas å boets gode män

och syssloman, såvida ej mera lämpligt anses, att dessa bestyr af domaren öfvertages.”

På sätt Lag-Utskottet i enahanda fråga tillförene erinrat, var den nya konkurslagen

föregången af en lika allmän som rättvis klagan öfver den ytterst långsamma

förvaltningen och utredningen af konkursmassor, äfvensom öfver svårigheten

att förmå försumlige gode män och syssloman att fullgöra sina skyldigheter. Såsom

ett korrektiv i detta hänseende och för att förekomma den osäkerhet och de förluster,

som egennyttiga åtgärder af gode män och syssloman kunde tillskynda borgenärer,

infördes institutionen af en Rättens ombudsman. Denne af Rätten eller domaren

förordnade ombudsman, hvilken sjelf icke lägger hand vid förvaltningen eller har någon

uppbörd för borgenärernes räkning sig anförtrodd, åligger att noga vaka öfver förvaltningens

lagliga gång och att, om gode männen eller sysslomannen beträdas med försummelse

eller motvillighet, sådant anmäla hos Rätten, som då bör tillhålla dem att

sina åligganden fullgöra, eller, efter omständigheterna, genast skilja dem från förvaltningen.

Då en borgenär tillförene, för att göra sin rätt gällande mot tredskande

utredningsmän, nödgades underkasta sig olägenheterna af en tidsödande och kostsam

rättegång, erfordras nu blott en anmälan hos ombudsmannen, hvars pligt det är att

bereda den rättelse., hvartill en sådan anmälan föranleder. Dessutom tillkommer det

honom att leda flera af borgenärernas vigtiga öfverläggningar samt att meddela beslut

i åtskilliga förvaltningsfrågor, likväl utan förnärmande af den beslutande rätt, som bör

borgenärerne allena tillkomma, äfvensom att i samråd med sysslomannen upprätta

utdelningsförslag. Denna institution är således ett ganska vigtigt moment i vår nya

konkurslag, och flera af denna lags stadgande!! äro derpå grundade.

Motionärernes förmenande att den ifrågasatta lagförändringen skulle vara af allmänna

meningen påkallad lärer icke ega någon grund. Tvärtom torde det vara allmänt

erkändt, att ifrågavarande institution på ett ganska tillfredsställande sätt motsvarat

sitt ändamål, icke minst derigenom att de flesta tvister rörande bevakade for
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13-

3

dringar merendels blifvit bilagda genom bemedling af Rättens ombudsman vid det

sammanträde, som enligt konkurslagens 74 § bör inför honom hållas, samt långvariga

och kostsamma rättegångar således undvikits. Men äfven om den stora allmänheten

ännu icke kommit att inse de verkliga fördelarne af denna institution, kan

sådant väl icke utgöra något giltigt skäl att ändra lagen.

Den af motionärerne gjorda anmärkning att konkursmassan måste vidkännas

tillökning i förvaltningskostnaderna genom det arfvode, som till Rättens ombudsman

utgår, synes ej vara förtjent af någon synnerlig uppmärksamhet. Ty om Rättens ombudsmans

funktioner öfverflyttades på gode männen och sysslomannen, såsom motionärerne

föreslagit, blefve följden sannolikt den, att gode männen och sysslomannen,

med afseende på det ökade besvär, som sålunda dem tillskyndades, gjorde anspråk på

och äfven finge sig tillerkänd motsvarande förhöjning i deras arfvode, så att den andel

i förvaltningsarfvodet, som nu tillfaller Rättens ombudsman, ingalunda komme att för

konkursmassan besparas. Men äfven om någon besparing i berörda hänseende kunde

åstadkommas, blefve den alltför ringa för att motsvara det gagn, som institutionen

obestridligen medför.

Om en eller annan ombudsman, på sätt Herr Ake Andersson anmärkt, för

egen beqvämlighets skull bestämmer olämplig ort för sammanträde med borgenäreme,

så bör deraf ej kunna föranledas någon ökad kostnad för konkursmassan, enär borgenäreme,

hvilka i första hand sjelfva bestämma beloppet af förvaltningsarfvodet, dervid

ega att taga hänsyn endast till hvad som ändamålsenligast bör åtgöras i och för

afträdda boets behöriga förvaltning och utredning; och i fall ombudsmannen åsidosätter

sin skyldighet att iakttaga konkursmassans sannskyldiga bästa, ankommer det,

enligt 42 § i konkurslagen, på Rätten eller domaren att honom entlediga och annan

i hans ställe förordna.

Att öfverflytta ombudsmannens alla funktioner på gode männen och sysslomännen,

kan så mycket mindre ske, som hans förnämsta pligt just är att hafva tillsyn

öfver deras förvaltning och till rättelse beifra öfverträdelse!'' och försummelser å

deras sida. Lika olämpligt vore det att, på sätt Herr Sjögren alternativt föreslagit,

lägga bestyret på domaren, hvars egentliga embetsåligganden i främsta rummet taga

hans tid i anspråk. Dessutom kan Utskottet icke inse, att någon ekonomisk fördel

för konkursmassan derigenom kunde uppstå, enär domaren ej lärer vara villig att

åtaga sig befattningen emot billigare ersättning, än den, som nu utgår till Rättens

ombudsman.

På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o att Herrar Ake Anderssons och J. Sjögrens ifrågavarande motioner

må lemnas utan vidare afseende.

Herr Hierta, hvars motion afser dels 40 §, dels 70 § och dels 117 § 2

mom. i konkurslagen, har, beträffande förstnämnda §, anmärkt, att den deri förekom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

mande instruktion för Rättens ombudsman vore i så måtto ofullständig, som densamma

icke bestämde vidden och beskaffenheten af den ombudsmannen åliggande tillsyn öfver

gode männens och sysslomännens förvaltning, lika litet som det ansvar, som borde

honom drabba för underlåtenhet att fullgöra denna tillsyn. Vore denne ombudsman

att betrakta som syssloman eller som tjensteman? Skulle han, som enligt åberopade

§ borde hafva svurit domareed, för sina förseelser straffas som embetsman eller som

syssloman? Borde han icke lika med gode män och syssloman ansvara för massans

medel och tillse, att gode män eller syssloman fullgöra de föreskrifter i afseende å

influtna kontanta medels insättning i allmänt ränteri eller penningeverk, som i 63 §

äro meddelade? Hade hans instruktion i dessa hänseenden varit mera bestämd, hade

lagen bestämdt uttalat skyldigheten för Rättens ombudsman att ersätta medel, som till

följd af hans underlåtenhet att utöfva vederbörlig tillsyn öfver gode mäns och sysslomans

förvaltning kunde blifva förskingrade, så skulle man åtminstone icke så ofta

som nu vore fallet få se Rättens ombudsmän, hvilka knappast vidgöra annat i konkurssaken

än qvittera sina arfvoden.

70 § af konkurslagen är af denna lydelse: »Derefter företages, der ej någon

af tillstädesvarande parter anstånd äskar, granskningen af de anmälda fordringarna.

Ordföranden redogöre dervid för fordringsanspråket samt den rätt till betalning, som

yrkas: framställe ock särskild! till parterna om de godkänna så väl yrkandet om

betalningsrätt, som påstående om förmånsrätt, der sådant blifvit väckt; och göre derom

i protokollet anteckning.

Ej må å hvad sålunda blifvit af samtlige tillstädesvarande parter godkändt

eller utan anmärkning lemnadt, talan af någon part sedan ega rum; dock lände ej

godkännande af yrkad förmånsrätt till förfång af deras rätt, som enligt lag hafva

företrädesrätt till betalning ur viss egendom.»

Enligt motionärens åsigt kunde ett sådant stadgande, som sednare stycket i

denna §, visserligen vara lämpligt i ett land, der det finnes ett utbildadt advokatstånd

och der advokaterne ingripa i hvarje fråga, som vid domstol förekommer, samt

tillse, att inga oriktiga anspråk lemnas utan anmärkning, men lämpade sig alldeles

icke i vårt land, som saknade ett advokatstånd och der i de flesta konkurser fordringsegarne,

sjelfva bevakande sina fordringar, hvarken förstode att bedöma de

anmälda fordringarnes och åberopade fordringshandlingarnes beskaffenhet eller derför

yrkad förmånsrätts befogenhet, eller ville underkasta sig besväret med deras granskning.

Också visade den dagliga erfarenheten, att i konkurser bevakades oriktiga fordringsanspråk,

hvilka, då anmärkning deremot ej blifvit inom föreskrifven tid framställd,

antogos gällande mot både gäldenären och borgenären. Det hade sålunda

blifvit ett slags ny industri att i konkurser bevaka fordringsanspråk utan all grund,

under hopp att desamma, lemnade utan anmärkning inom den bestämda tiden, skola

vinna gällande kraft. Ordalagen i förevarande §, att å en bevakad och utan anmärkning

lemnad fordran »talan af någon part sedan ej må ega rum», gåfve väl icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 13.

5

tydligen tillkänna, att uteblifven anmärkning skulle göra fordringsanspråket laga kraft

egande; men om meningen vore sådan, borde lagstadgandet åtminstone vara åtföljdt

af ett annat, som berättigade gäldenären eller borgenärerne att genom särskild talan

få ett bevakadt oriktigt anspråk förintadt, eller åtminstone vinna ersättning för hvad

på grund af ett sådant anspråk blefve utbetaldt. Romerska lagen egde flera stadganden

i sådan syftning och föreskref, att den, som betalt en icke-skuld, hvilket benämndes

solutio indebiti, egde under vissa vilkor återfordra hvad han sålunda betalt.

Anställandet af en talan för dylikt ändamål kallades condictio indebiti, och flera föreskrifter

finnas derför gifna. Med anledning af det ifrågavarande stadgandet hade

många ock tagit till princip att alltid vid konkursbevakning yrka förmånsrätt, i hopp

att, om ett sådant yrkande lemnades obestridt, vinna full betalning på öfrige borgenärers

bekostnad. Enligt den princip, som syntes ligga till grund för den nya konkurslagen,

hade konkurs egentligen till syfte en liqvidation borgenärerna emellan. Det

vore väl då mera ändamålsenligt, mera rätt och billigt, att, sedan borgenärerne

anmält sina fordringar, sysslomannen och Rättens ombudsman i utdelningsförslaget upptoge

de fordringsposter, som de funno riktiga, med den rätt, som, yrkad, de ansåge

vara med lag enlig, samt att gäldenären eller den eller de borgenärer, som med

utdelningsförslaget icke åtnöjdes, egde att inom viss tid genom anställande af klagan

deröfver göra sina anspråk hos domaren anhängig^, för att få dem i laga ordning

pröfvade. Med ett sådant förfarande skulle obehöriga anspråk icke så lätt som nu

vinna framgång. Derigenom skulle den ovisshet ock bortfalla, som egde rum i af
seende

på frågan, huruvida ett i konkurs framstäldt anspråk, som lemnats utan

anmärkning, vore att anse såsom laga kraftvunnet emot gäldenärerne, eller endast

egde gällande kraft i konkursen och i afseende på de afträdda tillgångarne.

I 117 § 2 mom. stadgas: »Utgår fordran med förmånsrätt, njutes derå full

ränta till den dag, som för utdelning bestämmes, der borgenär ej dessförinnan fått

uppbära betalning.» Emot detta stadgande har motionären anmärkt, att detsamma

vore obestämdt, otydligt och orimligt. Obestämdt och otydligt derföre, att många

utdelningar i konkurs kunde ega rum; att utdelning i konkurs tillkomme endast oprioriterade

fordringsegare, till hvilka den prioriterade ej kunde räknas för större belopp,

än som af hans fordran icke utginge med förmånsrätt; och att borgenär, hvars

fordran utginge med förmånsrätt, ej upptoges i utdelningsförslaget till någon utdelning.

Orimligt derföre, att en borgenär, hvars fordran utginge med förmånsrätt, borde njuta

ränta tills betalning skedde. Om nu en borgenär hade ett hypotek, löpande med

ränta, t. ex. ett intecknadt skuldebref, men rättegång uppkomme om. sjelfva inteckningen,

och dess slutliga afgörande fördröjdes utöfver »den dag, som för utdelning

bestämmes”, så vore det väl orimligt och obilligt, att han icke för sin fordran skulle

ega åtnjuta ränta till dess betalning skedde.

Motionären föreslår derföre: »att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse fästa

Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet vid ofvanberörda missförhållanden samt anhålla,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

att Kongl. Maj:t täcktes till nästinstundande Riksdag afgifva det förslag till förändring

i konkurslagens ofvannämnde §§, som Kongl. Maj:t kan finna bäst ledande till

afhjelpande af samma missförhållanden.;)

Hvad först angår anmärkningen derom, att instruktionen för Rättens ombudsman

skulle vara ofullständig i fråga om vidden och beskaffenheten af den honom

åliggande tillsyn öfver gode männens och sysslomännens förvaltning, så kan Utskottet

för sin del icke instämma i en sådan mening; ty då lagen icke begränsar den föreskrifna

tillsynen till några vissa delar af gode männens och sysslomännens förvaltning,

synes det vara temligen klart, att ombudsmannen bör tillse att gode männen

och sysslomannen i allt fullgöra sina skyldigheter; och om de härutinnan visa motvilja

eller försummelse, eger han att begagna den i 64 § anvisade utväg, att förhållandet

hos Rätten anmäla. Motionären uppkastar den fråga, huruvida Rättens ombudsman

är att betrakta som syssloman eller som tjensteman. Efter Utskottets åsigt

måste han betraktas att vara hvad han verkligen är, nemligen: Rättens ombudsman.

Såsom sådan är han, jemlikt 42 §, underkastad påföljden att kunna af Rätten eller

domaren, när så skäligt pröfvas, utan vidare omständigheter afsättas från sin befattning.

Och hvad angår hans ansvarighet i öfrigt bör väl densamma bedömas efter

de i allmänna lagen för ombudsmän gifna föreskrifter. Deremot kan det ej vara

konkurslagens mening, likasom det ej heller vore lämpligt, att, på sätt motionären

tyckes önska, göra ombudsmannen lika ansvarig med gode männen och sysslomännen

för massans medel. Ombudsmannen är nemligen icke förvaltare; han eger icke att

sjelf lägga hand vid försäljning och realisering af massans tillhörigheter eller omhändertaga

några massans medel. Följaktligen kan honom icke rimligtvis åläggas vidare

ansvarighet för dessa medel, än den ersättningsskyldighet, som kan blifva en följd af

underlåtenhet å hans sida att iakttaga hvad honom lagligen ålegat till förekommande

af medlens förskingring.

Utskottet, som nu öfvergår till motionärens anmärkningar rörande 70 §, får

dervid till en början erinra, att i de aldra flesta konkursmål, och nästan alltid då

saken är af någon vigt, anstånd med granskningen af de anmälda fordringarne äskas,

hvilket har till följd att den i första stycket af nämnda § föreskrifna handläggning

af målet inför domstolen å inställelsedagen icke eger rum, då följaktligen ej heller

någon tillämpning af stadgandet i paragrafens sednare stycke kan komma i fråga.

Den granskning, som detta stadgande förutsätter, sker under ledning af domaren, som

dervid har att redogöra för hvarje fordringsanspråk och den rätt till betalning som

yrkas, samt till parterne särskildt framställa om de godkänna så väl yrkandet om

betalningsrätt, som påstående om förmånsrätt, der sådant blifvit väckt; och parterne

blifva således i tillfälle att inhemta erforderliga upplysningar för bedömande huruvida

anledning till anmärkning må vara för hand.

I fall å inställelsedagen rådrum äskas för handlingarnes granskning och anmärkningars

framställande, skall Rättens ordförande, likmätigt 71 §, utsätta viss dag

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 13.

7

inom två veckor derefter, å hvilken anmärkningarne sednast skola aflemnas till Rätten

eller domaren, äfvensom, efter samråd med Rättens ombudsman, bestämma ej mindre

lämplig ort, hvarest handlingarne under skriftvexlingen skola genom ombudsmannen

parterne tillhandahållas, än ock viss dag samt lämpligt ställe för parterne att inför

ombudsmannen sammankomma, såsom i 74 § sägs; varande i 71 § slutligen stadgadt

som följer: »Ej må emot fordran, som å inställelsedagen anmäld är, jäf annorledes

än i nu stadgad ordning framställas». — Vid nyssberörda sammankomst inför

Rättens ombudsman skall den eller de borgenärer, mot hvilkas fordringsanspråk jäf

blifvit gjordt, ingifva skriftligen uppsatta svaromål, med bifogande af de handlingar,

som deras talan styrka; och sedan ombudsmannen uppläst den förda skriftvexlingen,

åligger honom att söka parterne om det stridiga förlika. Medgifva samtlige tillstädes

varande parter, att gjordt jäf må förfalla, eller inskränka de jäfvet, eger ej part,

som uteblifvit, derå tala. Pinnes jäf, derom förlikning ej träffas kunnat, då skall

frågan till Rätten hänskjutas.

I detta sednare fall, eller då granskningen ej företages å inställelsedagen, är

tillfälle således ännu mera beredt parterne att taga del af handlingarnes innehåll;

och det torde vara föga sannolikt, att den, som underlåter att begagna detta tillfälle,

skulle veta att bättre bevaka sin rätt, om det lenmades honom öppet att, på sätt

motionären föreslagit, framställa sina påståenden i sammanhang med den klandertalan

emot utdelningsförslaget, hvartill han kunde finna sig befogad.

Enär sysslomannen i de flesta fall sjelfva hafva del i saken, torde åt dem

icke lämpligen kunna anförtros den pröfningsrätt, som motionären velat åt dem inrymma,

då han föreslagit, att de gemensamt med Rättens ombudsman skulle afgöra

huruvida en eller annan bevakad fordran borde från utdelningsförslaget uteslutas.

Aldra minst kunna sysslomännen anses lämpliga att egna sina egna fordringsanspråk

en sådan pröfning. Men dessutom skulle en förändring i antydda syftningen otvifvelaktigt

leda till mångahanda, nu förebyggda, förvecklingar med deraf förorsakad tidsutdrägt,

hvarigenom ett af den nya konkurslagens hufvudsyftemål, skyndsam utredning

af afträdda boet, komme att förfelas. Denna förändring innebure ock på visst sätt

en afvikelse från den princip, hvarpå nuvarande lag är byggd, nemligen att konkurs,

så vidt tvist deri icke uppstår, endast är eu liqvidationsåtgärd emellan gäldenären och

borgenärerne samt emellan dessa inbördes. Ty då man utgår från nämnda princip,

fordrar följdriktigheten, att det öfverlemnas åt parterna att sjelfva skilja det ostridiga

från det stridiga. Och om någon part dervid går för långt i sitt medgifvande, vare

sig det sker uttryckligt eller tyst, har han ingen annan än sig sjelf att skylla, då

lagen lemnat honom tillfälle att sin rätt behörigen iakttaga.

Enligt 1 830 års konkurslag ålåg det domstolen att pröfva befogenheten af

väckt yrkande om förmånsrätt, äfven då anmärkning deremot ej blifvit framställd.

Genom nuvarande lag deremot är godkännandet af yrkad förmånsrätt jemväl lagdt i

vederbörande parters skön. Konseqvensen fordrar detta. Ett korrektiv till förekom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

mande deraf att ett olagligt förmånsrättsyrkande eller ett oriktigt fordringsanspråk

må kunna genom förbiseende lemnas utan anmärkning finnes dock uppstäldt derigenom,

dels att domaren, när granskningen af bevakningshandlingarne sker på inställelsedagen,

skall redogöra för fordringsanspråket och den betalningsrätt, som yrkas, dels att Rättens

ombudsman är pligtig att, der handlingarnes granskning ej blifvit å inställelsedagen

afslutad, skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande beloppet af hvarje anmäld

fordran, så ock den plats i förmånsrättsordningen, som, enligt det framställda

yrkandet, skulle fordringen tillkomma. Denna förteckning skall vara hos ombuds*

mannen tillgänglig minst fyra dagar före utgången af den för anmärkningars aflemnande

bestämda tid.

De anmärkningar motionären riktat emot stadgandet i 117 § 2 mom., rörande

beräkning af ränta å fordran, som med förmånsrätt utgår, härleda sig uppenbarligen

från missuppfattning af lagens tydliga mening. Sålunda utgår motionären

från det antagande att utdelning i konkurs skulle tillkomma endast oprioriterade fordringsegare,

och att borgenär, för hvars fordran förmånsrätt eger rum, ej borde i utdelningsförslaget

upptagas till någon utdelning. Detta antagande saknar allt stöd i

lagen, som i berörda hänseende icke gör något undantag för prioriterade fordringsägare.

Visserligen är det under vissa vilkor sådan fordringsegare medgifvet att njuta

betalning redan innan utdelningsförslag hunnit upprättas; men äfven om så sker, måste

förhållandet upptagas i utdelningsförslaget, jemväl på det att den skedda liqviden eller

utdelningen, der skäl dertill förefinnes, må kunna göras till föremål för sådan klandertalan,

som i 120 § omförmäles. Den omständighet att flera utdelningar i en konkurs

kunna ega rum, föranleder ingalunda något grundadt tvifvelsmål om rätta tydningen

af stadgandet, att å fordran, som med förmånsrätt utgår, full ränta skall åtnjutas

till den dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan fått uppbära

betalning. Något utdelningsförslag kan nemligen icke upprättas, innan utredt

blifvit i hvad mån prioriterade fordringar blifva betäckta samt medel dertill influtit;

och det är således tydligt, att ifrågavarande stadgande ej kan afse någon annan utdelning

än den, som på grund af det först upprättade förslaget eger rum. Motionären

säger, att stadgandet är orimligt, derföre att borgenär, hvars fordran utgår med

förmånsrätt, bör njuta ränta tills betalning sker; men Utskottet kan för sin del icke

finna någon orimlighet deruti, att den, som underlåter att å den för utdelning bestämda

dag lyfta sina medel, till följd deraf går miste om ränta för den tid, som

sedermera förflyter. Det är ju hans eget fel, om medlen lemnas ofruktbara i sysslomännens

vård. Det af motionären till ytterligare bevis för stadgandets förmenta

orimlighet anförda exempel, att en borgenär kunde innehafva såsom hypothek ett intecknadt

skuldebref, löpande med ränta, men rättegång uppkomma om sjelfva inteckningen,

och dess slutliga afgörande fördröjas utöfver den dag, som för utdelning bestämmes,

är föga upplysande, emedan ett sådant förhållande icke gerna kan inträffa,

så

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

9

så vida nemligen vederbörande ställt sig till efterrättelse föreskrifterna i 54 §, enligt

hvilka, då borgenär har lös egendom i pant eller eljest under panträtt i handom,

den pant eller egendom skall å offentlig auktion försäljas, der ej gode männen eller

sysslomännen vilja den lösa.

Utskottet hemställer alltså,

2:o) att Herr Hiertas motion ej må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Herr Stålhammars motion sönderfaller i två delar, af Indika den första afser

det i konkurslagens 67 § 2 mom. förekommande stadgande, att »arfvode, som belöper

för egendom, hvilken är intecknad eller deri särskild förmånsrätt eljest eger ram,

skall, likasom kostnaden för den egendoms vård och försäljning, af egendomens afgäld

och köpeskilling utgå». Enligt hvad motionären erfarit, tolkades detta stadgande

mångenstädes sålunda, att, der försäljningssumman för fastigheten ej uppginge till

inteckningarnes belopp, inteckningshafvare påfördes, utom kostnaderna för egendomens

brukning, vård och försäljning, jemväl andel i förvaltningsarfvodet efter försäljningssummans

förhållande till öfriga tillgångar. I fall en dylik fördelningsgrund för konkurskostnadernas

utgörande fortfarande tillämpades, kunde det blifva en industri för

oprioriterade fordringsägare att, sedan reelaste lösegendomen blifvit förskingrad, genom

konkurs och högt sysslomannaarfvode, fa eu del af fordran betäckt på inteckningsegares

bekostnad. Hypotheksföreningar och allmänna kassor kunde svårligen sända

ombud till alla dessa små konkurser; de kunde således ej öfvervaka förvaltningen af

konkursboets tillgångar. Motionären funne sig derföre föranlåten föreslå, att sednare

momentet i 67 § måtte erhålla detta tillägg: »dock ej utöfver en å två procent af

köpeskillingen», äfvensom att, i fall denna framställning bifalles, uti 126 § torde till

orden: »konkursboets tillgångar», tilläggas en mellanmening så lydande: »hvilka icke

böra med förmånsrätt utgå».

Efter nuvarande lag ankommer det på borgenärerne sjelfva att i första hand

bestämma grunden för beräkningen af förvaltningsarfvodet med hänseende till så väl

fast som lös egendom; och, der tvist derom uppstår, hänskjutes frågan under domstolens

pröfning. Detta synes ock vara det enda lämpliga sättet för sakens behandling.

I olika konkurser kan förhållandet emellan fastighets- och lösöretillgångar vexla

i oändlighet. Nämnda förhållande torde dock böra utgöra den hufvudsakliga normen

vid bestämmandet af den andel i förvaltningskostnaderna, som på fastigheten bör

belöpa. I fall, såsom ganska lätt kan inträffa, konkursboets tillgångar bestå uteslutande

af fast egendom, fordrar all billighet att förvaltningskostnaderna helt och hållet

utgå af denna egendom. Det vore derföre ingalunda välbetänkt att i ifrågavarande

afseende fixera någon viss procent af försäljningssumman, på sätt förevarande förslagåsyftar.

Om denna procent åtginge till bestridande af kostnaderna för fastighetens

vård och försäljning, blefve följden af föreslagna lagförändringen den, att hela förvaltningsarfvodet

drabbade lösöretillgångarne, huru obetydliga dessa än kunde vara

Bill. till Likså. Prat. 1870. 7 Sami. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 14.

i förhållande till fastighetens värde. Men sådant vore orimligt; hvarför Utskottet

hemställer,

3:o) att Herr Stålhammars motion i denna del må lemnas utan

vidare afseende.

I sednare delen af sin motion har Herr Stålhammar föreslagit att första

punkten af 47 §, som föreskrifver, att gode männen skola under anslagstiden låta

fast egendom värderas, såsom i Utsöknings-balken sägs, måtte erhålla följande förändrade

lydelse: »Under anslagstiden läte gode männen fast egendom värdera, om de

ej anse det åsätta bevillningstaxeringsvärdet motsvara fastighetens verkliga värde:

denna värdering verkställes af dertill lämplig person.»

Då det stadgande i konkurslagen, hvars förändring sålunda blifvit ifrågasatt,

hänvisar till Utsöknings-balken samt betydelsen af detsamma följaktligen är beroende

af den sednare, som för närvarande är under omarbetning af dertill utaf Kongl.

Maj:t i nåder förordnade komiterade, anser Utskottet sig böra, på grund af sådant

förhållande, hemställa,

4:o) att ej heller sist omhandlade förslag må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 Februari 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:o lé.

Ank. till Riksd. Kansli d. 22 Febr. 1870, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, åsyftande ändringar i

gällande stadganden rörande exsekutionsväsendet.

Genom ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottets behandling

öfverlemnade, är föreslaget,

l:o) af Herr J. Samuelsson (motionen X:o 74 i 2:dra serien),

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.