Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motionen åsyftande förändringar i gällande författningar om kommunalstyrelse. Till följd af erhållna remisser åligger det Lag-Utskottet att yttra sig öfver här nedan upptagna, inom Andra Kammaren väckta motioner om ändringar i kommunal-författningarne.

1870-03-23 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1870:21, Utlåtande, i anledning af väckta motionen åsyftande förändringar i gällande författningar om kommunalstyrelse. Till följd af erhållna remisser åligger det Lag-Utskottet att yttra sig öfver här nedan upptagna, inom Andra Kammaren väckta motioner om ändringar i kommunal-författningarne.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

1

N:o 21.

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 Mars 1870, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motionen åsyftande förändringar i gällande

författningar om kommunalstyrelse.

Till följd af erhållna remisser åligger det Lag-Utskottet att yttra sig öfver

här nedan upptagna, inom Andra Kammaren väckta motioner om ändringar i kommunal-författningarne.

Af dessa motioner torde Herr JR. Ehrenborgs (N:o 2) i främsta rummet

påkalla uppmärksamhet, emedan den åsyftar en fullständig omarbetning af omförmäla

författningar efter nya grunder, förnämligast i fråga om den kommunala

rösträtten. Enligt motionärens åsigt vore denna rösträtt dels en ekonomisk rätt,

hvilken måste tillerkännas hvarje skattskyldig kommunalmedlem såsom sådan, men

hvars utsträckning och betydenhet borde vara till måttet bestämd efter den delaktighet

och det deraf följande intresse uti gemensamma ekonomiska angelägenheter,

som hvar och en i följd af hans särskilda ställning inom samma gemensamhet

egde; dels en allmänt mensklig, statskor g enlig personrätt, hvilken, derföre

att den i likhet med den förra vore en kommunalrätt, också såsom denna

förutsatte en skyldighet eller skatt till kommunen, men deremot ofvanom detta

naturliga och rättsgiltiga streck icke kunde tilldelas den ene af kommunens skattskyldiga

medlemmar i olika mått mot den andre, utan att kränka enderas rätt

såsom person. Det enda sättet att i lagstiftningen om den kommunala rösträtten

vinna på en gång följdriktighet och tillika den billighet, som tillmötesginge ömsesidigt

berättigade anspråk, vore att strängt åtskilja de begge slagen af ekonomiska

och allmänt sociala ärenden, samt inom dessa kategorier bestämma den rösträtt,

som af hvarderas olika beskaffenhet betingades. Hvad särskild! anginge den ekonomiska

kommunalrösträtten, eller rösträtten i sådana beslut, som medförde dels

Bill- till Riksd. Prof. 1870. 7 Sami. 11 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Ulskotlels Utlåtande N:o 21.

direkta taxeringar och dels förökande eller förminskande af gemensam egendom,

så kunde för sådan rösträtt icke rättsenligt antagas någon annan grund än den

nu gällande, enligt hvilken hvarje till kommunen skattskyldig medlem hade inflytande

på besluten eller utöfvade rösträtt i mån af hans bidrag till eller delaktighet

uti kommunens ekonomi. Det förhölle sig dock med denna såsom med andra

grundsatser i deras tillämpning på särskilda mensldiga förhållanden, nemligen att

genom konseqvensens utdragning i dess ytterlighet orimligheter kunde uppstå, hvilka

af lagstiftningen borde förebyggas genom billiga modifikationer. Ty om någons

bidrag till kommunens kassa uppginge till så högt belopp, att detsamma, ehuru

utgörande blott en del af kommunalmedlemmarnes samtliga bidrag, dock genom

principens obegränsade utsträckning skulle medföra antingen en ovilkorlig eller åtminstone

en sannolik besittning af hela inflytandet, så hade jemnvigten upphört

och konseqvensen upphäft sig sjelf. Till förekommande af sådant hade man funnit

behof af en modifikation, antingen genom så kallad graderad skala eller genom

röstmaximum, och Riksdagen hade med skäl gifvit företrädet åt det sednare,

som blifvit för städerna bestämdt relative till 1/50:del af det hela och absolut till

det röstetal, som motsvarar bevillningen för 10,000 Riksdalers inkomst af kapital

eller arbete. Man hade i fråga om bestämmandet af ett maximum äfven för

landsbygden funnit detta mindre behöfligt, enär kapitalers samlande på några få

händer vore å landet sällsyntare, samt arrendatorers utöfvande af rösträtt för innehafvande

fastigheter ansetts förebygga de större jordegarnes alltför betydliga öfvervigt,

men då på landet äfven funnes fabriker jemte jernverks- och andra bolag,

hvilkas stora rösträtt, om den begagnades, kunde åtminstone i de fall, då kommunens

medlemmar icke särdeles talrikt i besluten deltoge, utöfva hela inflytandet,

syntes skäl vara för hand att för den ekonomiska rösträtten äfven i landtkommunerna

bestämma så väl ett relativt som ett absolut maximum. Motionären ville i

detta afseende föreslå såsom relativt maximum ''/,0:del af kommunens hela röstetal

och såsom absolut maximum det röstetal, som motsvarade en inkomst af 10,000

Riksdaler.

Beträffande den andra delen, eller den allmänna Jcommunalrösträtten, ville

motionären, att kommunens alla medlemmar, som erlade skatt till kommunen, skulle

i beslut om ärenden, som icke vore att hänföra till den i förra afdelningen angifna

karakter af ekonomiska eller beskattningsfrågor, ega lika rösträtt. Härvid

mötte den vigtiga invändningen, att då kommunal- och stadsfullmäktige skulle komma

att väljas efter den allmänna röstgrunden, men dessa sedermera fatta de beslut

i ekonomiska ärenden, som för deras komitenter medförde taxering efter

skattegrund, så blefve hela den åsyftade följdriktigheten förfelad; men häraf framkallades

åter den frågan, huruvida det verkligen vore nödvändigt att denna beskattningsrätt

åt fullmäktige öfverlemnades. Att kommunerna sjelfva satte värde

på beslutanderättens omedelbara utöfvande, bevisades bäst deraf, att landtkommu
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2L

norna och de smärre städerna, åt hvilka valfrihet vore lemnad, i allmänhet icke

funnit skäl öfverlåta denna rätt åt ombud; och otvifvelaktigt skulle ock kommunalandan

befrämjas derigenom, att lagstiftningen i detta hänseende mera än hittills

tillmötesginge de skattskyldiges billiga anspråk. Till ett sådant tillmötesgående

hörde i första rummet, att i författningarne infördes ett stadgande, hvilket tillförsäkrade

kommunen om att öfverlåtandet åt fullmäktige af en beslutanderätt, som

komme att omfatta båda de slag af ärenden, för hvilka vid densammas omedelbara

utöfning en olika röstgrund borde gälla, ej kunde ega rum utan en öfvervägande

pluraritet af röster så väl efter hufvudtalet som efter det för beskattningsfrågor

gällande röstvärdet. Vidare borde erkännas såsom billigt att det stora flertalet af

våra städer, hvilkas folkmängd icke öfverstege hvad den i allmänhet utgjorde i de

större landtkommunerna, tillerkändes samma förmån som dessa att omedelbart utöfva

sin beslutanderätt; och under antagande att bland de röstberättigade, hvilka

per medium utgjorde ungefär 12 procent af folkmängden, högst en tredjedel vore

på Rådstufvan närvarande och att 200 personer kunde utan synnerlig olägenhet i

densamma deltaga, hade motionären funnit den siffra, hvilken i nu gällande författning

blifvit bestämd såsom maximum af stadsfolkmängd för utöfvandet af omedelbar

beslutanderätt, böra minst fördubblas, eller höjas från 3,000 till 6,000.

Vidkommande sedermera de jemförelsevis få städer, hvilkas folkmängd öfverstege

sistnämnda siffra, så föreställde motionären sig att, om än i dessa måste åt en

delegation till afgörande öfverlemnas just sådana frågor, i hvilka kommunens medlemmar

äfven vid omedelbara beslut skulle ega rösträtt per capita, så torde det

icke vara omöjligt att äfven i sådana större samhällen bibehålla åt de skattskyldige

den omedelbara beslutanderätten i åtminstone anslagsfrågorna, genom att låta

dem öfver förelagda propositioner kretsvis öfverlägga och afgifva röster, som sedermera

sammanräknades; dock torde sådana städers kommunala förhållanden lämpligast

böra bestämmas genom samma eller likartad särskild lagstiftning, som för

hufvudstaden är eller varder gällande.

Slutligen vore att taga i betraktande den del af vår kommunalinstitution,

der beslutanderätten icke kunde omedelbart af de skattskyldige utöfvas, nemligen

landstingen. Detta vore en representation, som, vald, enligt motionärens förslag,

efter den lika rösträttsgrunden, kunde pålägga sina komitenter utskylder att utgå

efter skattegrund; och sådant kunde visserligen synas stå i strid mot grundsatsen

att i dylika frågor inflytandet på besluten borde svara emot skattebidraget. Men

härvid vore att bemärka, att emellan landstingets och den särskilda stads- eller

landtkommunens taxeringar förefunnes den väsendtliga skilnad, att då inom kommunen

föremålet för den ekonomiska rösträtten vanligen helt och hållet läge inom

samma kommun och kunde af hvarje skattskyldig bedömas, så vore deremot landstingets

taxeringar afsedda för ett större, utom kommunmedlemmens synkrets mera

liggande och med Riksdagens mera jemförlig! område.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Syftet i förevarande motion vore således:

a) åtskiljandet af den allmänna och den ekonomiska rösträtten, jemte den

sednares nödiga modifiering; samt

b) medgifvandet åt de skattskyldige kommunmedlemmar ne, i alla de fatt,

der det är möjligt, af "beslutanderättens omedelbara utöfning

På dessa två allmänna grunder funne motionären ensidigt att i kommunalförfattningarne

för stad och land infördes förändrade bestämmelser i enlighet med

följande fem punkter:

“l:o att rösträtt tillkommer hvarje välfrejdad medlem, som titt kommunen

erlägger utskylder;

2:o att rösträtt i alla beslut, hvilka innefatta åtagande af utskylder, att

påföras efter den bevillning etter det fyrktal, hvartill hvarje skattskyldig är uppförd,

etter hvilka är o af beskaffenhet att inverka på beloppet af kommunens efter

skattegrund gemensamma tillgångar etter skulder, utöfvas efter redan gällande grunder;

dock att, i likhet med förhållandet i städerna, ej någon egen inom kommun på

landet utöfva större rösträtt än som motsvarar en tiondedel af kommunens hela

röstetal efter röstlängden, och i intet fatt för högre röstetal än det som motsvarar

bevillningen för 10,000 B:drs inkomst af kapital och arbete;

3:o att i alla andra ärenden, än de i näst föregående punkt omnämnda,

hvarje skattskyldig medlem eger lika rätt;

4:o att den frihet, hvilken i nu gällande författningar blifvit lemnad åt

röstberättigade medlemmar i kommuner på landet, samt i städer med högst 3,000

innevånare, att bestämma huruvida de sjelfva skola sin beslutanderätt utöfva eller

densamma åt fullmäktige öfverlemna, tillkommer äfven städer med 6,000 innevånare

eller derunder, och att kommunalförhållandena i de folkrikare städerna bestämmas

genom samma etter likarmad särskild författning, som för hufvudstaden är etter varder

antagen; samt

5:o att för stads- etter landtkommuns beslut att sina ärendens afgörande

åt fullmäktige öfverlåta erfordras icke blott den hittills stadgade röstöfvervigt efter

det för beskattning sfr ägor gällande röstvärdet, utan äfven en motsvarande röstöfvervigt

efter hufvudton räknad.11

Då motionären likväl ej tilltrodde sig att i berörda afseende formulera ett

fullständigt lagförslag; då, efter hans åsigt, Utskottet ej kunde anses förpligtadt

eller blifva i tillfälle att på endast angifna allmänna yrkanden, derest desamma

gillades, utarbeta ett sådant förslag; då det ej vore otroligt, att om än förslaget

gillades för så vidt det afsåge sjelfva kommunalinstitutionen såsom sådan, dervid

dock kunde komma att fästas det vilkor, förestafvadt af politiska betänkligheter

vid den utsträckning af per-capita-rösträtten till landstingsmans- och stadsfullmäktigval,

hvarförutan förslaget icke kunde följdriktigt utföras, samt ett sådant vilkor

skulle endast kunna uppfyllas derigenom att i grundlagen infördes för Första Kam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SI.

maren nya valbestämmelser, hvarom åter förslag torde lämpligast böra utgå från

samma statsmakt som affattat Riksdags-ordningen i dess helhet; och då härtill

komme, att kommunalförfattningarne vore behäftade med åtskilliga formela brister

och otydligheter, som i allt fall påkallade en mera omfattande revision af dessa

författningar, hemställde motionären, “att Riksdagen måtte besluta en underdånig

anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse nu gällande kommunalfÖl fattning ar

samt låta utarbeta och till en kommande Riksdag framlägga förslag till ej mindre

sådana förändringar, hvarigenom nämnda författningar bringas i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med här ofvan anförda grunder och bestämmelser, än äfven till de

förändringar i öfrigt, hvilka kunna finnas vara af behof vet påkallade.“

Hvad nu först angår den af motionären gjorda indelning af den kommunala

rösträtten i två slag, såsom dels en “ekonomisk rätt" och dels en “allmänt

mensklig, statsborgerlig personrätt, “ så kan, oafsedt det oegentliga i uttrycket

“ekonomisk rätt,“ Utskottet icke godkänna denna indelning, hvars oriktighet är

påtaglig. Den kommunala rösträtten betingas nemligen af egenskapen att vara

medlem af en viss kommun, och den kan följaktligen icke vara hvarken en allmänt

mensklig eller en statsborgerlig rättighet. Utskottet har dock ej förbisett

meningen med berörda indelning, hvarigenom motionären åsyftat att uppdraga en

skilnad emellan sådana beslut, som medföra antingen direkt beskattning eller förökande

eller förminskande af gemensam egendom, och sådana, hvilka icke äro hänförliga

under kategorien af beskattnings- eller ekonomiska frågor. En dylik gruppering

af de kommunala ärendena med derpå grundade olika bestämmelser i fråga

om rösträtten, såsom motionären föreslagit, vore dock en i hög grad opraktisk

och ändamålslös lagstiftningsåtgärd, enär i allmänhet, med högst få, om ens några,

undantag, de angelägenheter — kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter

— hvilka utgöra föremål för kommunens omvårdnad, äro direkt

eller indirekt af ekonomisk natur. Undantag härifrån eger icke ens rum för

de af motionären till bevis för ett motsatt förhållande exempelvis framhållna frågor

om inrättande af postanstalter och telegrafstationer, indelningar af rotar för särskilda

ändamål, organiserandet af sjukvårdsanstalter, sockenbibliothek och skarpskytteföreningar

m. m.; ty äfven dessa frågor, för så vidt deras lösning kan ankomma

på kommunen, afse merendels större eller mindre utgifter, såsom till bekostande

af lokaler för post- och telegrafanstalter, uppförande af sjukhusbyggnader,

inköp af böcker till sockenbibliothek, understöd för befrämjande af skarpskytteväsendet

o. s. v. Då emellertid åtskilliga kommunala frågor äro af blandad ekonomisk

och social natur, kunde, i fall motionärens förslag antoges, tvekan mången

gång uppstå, huruvida vid en sådan frågas afgörande den ena eller andra röstgrunden

borde tillämpas; och utan tvifvel skulle den ifrågasatta förändringen leda

till oändliga tvister härutinnan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Men äfven med antagande att vissa kommunala frågor ej vore af ekonomisk,

utan af rent social natur, kunde Utskottet ändock icke dela motionärens åsigt

att den lika rösträtten borde för sådana frågor införas. Anledningen dertill att i

gällande kommunalförfattningar rösträtten blifvit bestämd efter skattegrund och ej

per capita bör väl sökas hufvudsakligen i den grundsats, som bjuder att rättigheter

och skyldigheter skola motsvara hvarandra, men äfven till någon del i den högre

upplysning i förening med större intresse för de kommunala angelägenheterna,

som i allmänhet torde kunna förutsättas såsom en följd af den oberoende ställningen

och den mera omfattande verksamheten. Det ligger nemligen i sakens natur,

att i den mån man förmår bereda sig en säker ekonomisk ställning och utveckla

en större verksamhet, hvilken icke är inskränkt uteslutande till det materiela arbetet

med egna händer för vinnande af en nödtorftig bergning för dagen, i samma

mån vidgas synkretsen och skärpes omdömesförmågan, likasom deraf ock i regeln

måste betingas ett ökadt intresse för det allmänna. Härmed vill Utskottet dock ej

hafva sagt, att förmögenhetsförhållandet eller skattebidraget utgör någon säker mätare

af de egenskaper, hvilka tagas i anspråk i och för vården af kommunala angelägenheter;

men någon annan och säkrare måttstock, som på samma gång tillfredsställer

rättvisans, billighetens och klokhetens fordringar med hänseende till beskattningen

eller den ekonomiska sidan af saken, har man hittills icke hos oss

lyckats utfinna.

Det stöd för införande af den lika rösträtten i afseende på kommunala frågor,

som man velat hemta af den omständighet, att grundsatsen af jemlikhet och

likaberättigande vunnit tillämpning vid val till ledamöter i Riksdagens Andra Kammare,

håller icke stånd, då i betraktande tages, att Riksdags-ordningen från valrätt

utesluter en betydlig del af dem, hvilka ega rösträtt i kommunens angelägenheter.

Och för öfrigt må härvid erinras, att om Riksdags-ordningens föreskrifter i fråga

om val till ledamöter i Andra Kammaren kunna åberopas såsom bevis för lämpligheten

af den lika rösträtten i kommunala frågor, så innebär samma grundlag genom

bestämmelserna om Första Kammarens bildande ett lika kraftigt bevis till förmån

för rösträtt efter skattegrund.

En annan synnerligt vigtig anmärkning framställer sig emot motionärens

förslag i hvad det afser införande af den lika rösträtten för vissa kommunala frågor,

deribland val till förtroendeuppdrag, nemligen att sådant skulle medföra en

betydlig rubbning i grundvalen för Första Kammarens bildande. En af den nya

Riksdags-ordningens vigtigaste bestämmelse är den karaktersskilnad, som blifvit uppdragen

emellan de begge Kamrarne och hvilken, — enligt det Justitie-statsministerns

yttrande, som åtföljde Kongl. Maj:ts till Ständerna aflåtna nådiga Proposition om

ett förändradt representationssätt — “väsendtligen består deruti, att Första Kammaren

utses med valfrihet inom hela riket förmedelst dels landstingen och dels de

största städernas stadsfullmäktige, hvilka åter tillsättas af kommunernas medlemmar

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

genom omröstning efter slcattegrund, under det den Andra Kammaren väljes mera

omedelbart af inskränktare valkretsar med valfriheten bunden inom kretsar och med

tillerkännande af lika röst åt hvarje väljande.“ Om nu landstingens medlemmar

och stadsfullmäktige i städerna skulle väljas icke genom omröstning efter skattegrund

utan per capita, så lärer väl ingen kunna neka, att sjelfva bildandet af Första

Kammaren komme att antaga nästan samma karakter, som bildandet af Andra

Kammaren, och att derigenom ett af grunddragen hos den förra utplånades. Enligt

motionärens åsigt kunde betänkligheterna i detta afseende afbjelpas genom införande

i grundlagen af nya bestämmelser rörande val till ledamöter i Första Kammaren,

hvilka bestämmelser han dock ej till beskaffenhet eller syfte närmare angifvit. Men

just den omständighet, att motionärens förslag sålunda inträder på grundlagens område,

utgör för Utskottet ett tillräckligt skäl att afstyrka bifall till detta förslag, äfven

om detsamma eljest hvilade på antagliga grunder; helst det i allmänhet ej

torde vara lämpligt att vidtaga grundlagsförändringar blott och bart för att derigenom

bereda rum för andra lagförändringar af jemförelsevis underordnad vigt

och betydelse.

Då vid föregående riksdagar fråga förevarit om införande af den lika rösträtten

endast vid val till kommunala befattningar, har deremot jemväl blifvit anmärkt,

att ett stadgande i sådan syftning skulle i sin tillämpning leda till den största

inkonseqvens, derigenom att i en del kommuner, hvilkas medlemmar omedelbart

sjelfva handlägga och afgöra sina kommunala angelägenheter, åt förmögenheten

bevarades ett i förhållande till bidraget lämpadt inflytande på utskyldernas bestämmande,

under det att i andra åter, der kommunens beslutanderätt utöfvas genom

valda fullmäktige, detta inflytande helt och hållet tillintetgjordes. Denna anmärkning

skulle i viss mån förfalla, derest, på sätt motionären påyrkat, beslutanderätten,

så vidt möjligt vore, komme att utöfvas omedelbart af de skattskyldige sjelfva.

I afseende på den representativa formen för kommunens verksamhet är i nu gällande

lag stadgadt, för landsbygden: att om kommunen vill åt fullmäktige öfverlåta

att med kommunalstämmans rätt handlägga och afgöra de till stämmans hell

andling hörande ärenden, då må, med vissa undantag, sådant vara tillåtet, derest

kommunalstämman med mer än hälften af kommunens hela röstetal efter röstvärdet

sig derom förenar; och för städerna: att i stad med öfver 3,000 innevånare

beslutanderätten i kommunala angelägenheter ovilkorligen skall uppdragas åt stadsfullmäktige,

men att i stad med 3,000 innevånare eller derunder det må ankomma

på de vid allmän Rådstuga röstberättigade, huruvida de vilja åt stadsfullmäktige sin

beslutanderätt öfverlåta, samt att till beslut i ty fall erfordras mer än två tredjedelar

af de närvarandes röstetal efter röstvärdet.

Eu förändring af dessa stadganden i den af motionären föreslagna syftning

synes föga välbetänkt och torde ej heller ega något stöd i den allmänna meningen.

Der någon af de kommuner, åt hvilka valfrihet blifvit lemnad, med den i gällande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottels Utlåtande N:o 21.

lag stadgade röstpluraltitet beslutar att låta representera sig genom fullmäktige,

förefinnes, efter Utskottets åsigt, ej något giltigt skäl att sådant förvägra. Den af

motionären i detta afseende ifrågasatta komplicerade röstöfvervigt, med röstberäkning

både efter skattegrund och efter hufvudtal, lärer ej vara af behofvet påkallad, då

lagens nuvarande stadganden i denna del innebära tillräckliga garantier emot maktmissbruk

och förhastade beslut af en tillfällig pluralitet. Dessutom har icke någon

klagan försports öfver hittills fattade beslut i dylika frågor.

Frågan huruvida en kommuns beslutanderätt lämpligen må kunna utöfvas

af primärförsamlingen eller af representanter är hufvudsakligen beroende på folkmängden

inom kommunen. Då en betydlig del af rikets städer innehåller enfolkmängd,

större än att dess röstberättigade medlemmar lämpligen skulle kunna sammankallas

till ofta förekommande rådplägningar i stadens ärenden, är den representativa

formen för dessa städer en nödvändighet, och det är derföre som denna

form för den kommunala sjelfstyrelsen blifvit ovilkorligen bestämd för hvarje stad

med öfver 3,000 innevånare. Någon fullt rationel grund för fixerandet af just denna

siffra såsom gränspunkt kan väl icke angifvas; men åtminstone lärer derför ej kunna

spåras någon så ohållbar grund som motionären användt till stöd för den af honom

i berörda afseende föreslagna folkmängasnumerär, 6,000, då han utgått från det

ytterst vanskliga, för att icke säga oriktiga, antagandet att högst en tredjedel af

de röstberättigade skulle deltaga i allmänna Rådstugans förhandlingar. Äfven om

detta oftast är fallet, är det likväl icke oantagligt, men tvärtom ganska sannolikt,

att någon gång kan förkomma en eller annan fråga af så stort intresse, att till

och med flertalet af de röstberättigade önskar deltaga i densammas afgörande.

Utan fara för misstag vågar Utskottet emellertid, med stöd af den erfarenhet,

som redan vunnits, påstå, att de kommunala angelägenheterna vårdas sorgfälligare

i städer med stadsfullmäktige, än i de städer, der denna institution ej blifvit

införd. Det är ock ganska förklarligt att stadsfullmäktige, hvilka utöfva sin

myndighet på grund af medborgerligt förtroende, häraf skola finna sig manade, att

med noggrannhet, omsorg och nit egna sig åt handhafvandet af kommunens angelägenheter

och befordrandet af dess väl. Den förmåga af samverkan och kontinuitet,

som stadsfullmäktige med sin fastare organisation äro i tillfälle att utveckla,

står icke att finna hos en församling sådan som den allmänna Rådstugan, hvars

sammansättning vid särskilda sammanträden vexlar efter öfverläggningsämnenas olika

beskaffenhet att mer eller mindre intressera de röstberättigade och som icke eger

tillfälle till någon annan samverkan, än då den på kallelse sammanträder inför

magistraten. Genom sitt initiativ kunna stadsfullmäktige ock, mera än den allmänna

Rådstugan, aktivt uppträda till befrämjande af kommunens bästa.

I en af de punkter, hvilka motionären uppställt till ledning för den ifrågasatta

omarbetningen af kommunalförfattningarne, föreslås, att rösträtt må tillkomma

“hvarje välfrejdad medlem, som till kommunen erlägger utskylder,“ hvilket

förslag

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

förslag skiljer sig från gällande lag endast deruti, att denna såsom ett ytterligare

vilkor för rösträtt fordrar att den röstande skall vara svensk undersåte. Något

skäl för detta vilkors borttagande har motionären icke angifvit, och Utskottet kan

för sin del icke finna att någon giltig anledning till en sådan förändring är

för hand.

Beträffande motionärens framställning, i hvad den afser förändringar af kommunalförfattningarne

jemväl i andra stycken, än de af honom speciel framhållna,

eller, såsom det i motionen heter, “de förändringar i öfrigt, hvilka kunna finnas

vara af behofvet påkallade11, så torde en så beskaffad framställning ej vara förtjent

af någon vidare uppmärksamhet, då den icke innehåller ens en antydan af de reformer,

som motionären önskar få genomförda. Visserligen har han i detta afseende

exempelvis påpekat såsom en otydlighet i gällande förordning om landsting,

att den ej föreskrifver hvilkendera som bland suppleanter med lika röstetal skall

till landsting inkallas; men denna omständighet lärer ej vara af den vigt, att densamma

ensam må föranleda en lagstiftningsåtgärd, aldra minst i den ordning motionären

föreslagit.

På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet, som, beträffande motionärens

förslag om införande af maximi-bestämmelser för begränsning af rösträtten i ekonomiska

frågor på landsbygden, förbehåller sig att derom här nedan särskilt få

yttra sig i sammanhang med behandlingen af andra förslag i samma ämne, vördsamt

hemställa,

l:o att Herr Ehrenborgs motion i nu omhandlade delar ej må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Genom öfriga nu föreliggande motioner, som afse den kommunala rösträtten,

är föreslaget,

af Herr Per Nilsson från Christianstads län (motionen N:o 248), “att Riksdagen

ville för sin del besluta, att alla enligt gällande kommunalförfattningar inom

kommun å landet röstberättigade medlemmar må erhålla lika rösträtt, åtminstone

då fråga är om val till kommunala befattningar

af Herr C. E. Hjelm (motionen N:o 133), “att Riksdagen behagade för sin

del besluta en sådan förändring i nu gällande kommunal-lag för landet att vid

kommunal- och kyrkostämma ingen må uti fråga, som afser utgifter, tillmätas större

antal röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens samfälda röstetal

samt vid val och andra frågor, som tillhöra dessa stämmor, alla, som utgöra

bevillning, må ega lika rösträtt

af Herr J. Rundbäck (motionen N:o 87), “att Riksdagen för sin del måtte

besluta, att 11 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet skall erhålla

följande förändrade lydelse:

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal. Dock

må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar emot en tionUih.

till [likså. Prot. 1870. 7 Sami. 11 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

dedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden; eller i något fall för mera än

880 rösteroch

af Herr Sven Nilsson i Efveröd (motionen N:o 19), “att 11 :te § af Kongl.

Förordningen om kommunalstyrelse på landet måtte få den förändrade lydelse, att

röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal. Dock

må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar emot en tjugondedel

af kommunens hela röstetal efter röstlängden."

Genom det som i föregående punkt blifvit yttradt i fråga om den lika

rösträtten anser Utskottet sig redan hafva besvarat Herr Per Nilssons förenämnda

motion, äfvensom Herr Hjelms förslag, i hvad det afser införandet af sådan rösträtt;

och då Riksdagen ej lärer finna anledning att nu frånträda den mening i detta

ämne, som vid de tre sistförfluten riksdagarne gjort sig gällande, får Utskottet

således hemställa,

2:o att Herrar Per Nilssons och Hjelms i berörda afseende gjorda

framställningar ej må af Riksdagen bifallas.

Vidkommande Herr Ehrenborgs ofvanberörda motion, i hvad den afser rösträttens

begränsning genom maximibestämmelser äfven för kommunerna på landet,

samt Herrar Hjelms, Rundbäcks och Sven Nilssons framställningar i samma ämne,

så tillåter Utskottet sig att ur nästlidna års Lag-Utskotts Utlåtande N:o 20 återgifva

följande: “Om, såsom man alltjemt synes hafva antagit, egaren af jordbruksfastig
het,

hvilken genom högt taxeringsvärde skulle gifva ett jemförelsevis alltför stort

röstetal, alltid .upplåta en eller flera delar af denna egendom på arrende, då vore

visserligen möjligheten af eu eller några få större jordegares alltför öfvervägande röstöfvervigt

ringa. Men deremot torde böra erinras, att säkerligen ganska många

smärre kommuner finnas, der eu jordegendom, utan att till arealen vara så stor

att den till en del måste utarrenderas, ändock är, i jemförelse med den öfriga

jordegendomen inom kommunen, tillräckligt betydande för att åt sin egare, isynnerhet

om denne tillika skattar för inkomst af kapital eller arbete, medföra ett fyrk
tal,

större än alla de andra medlemmarnes af kommunen sammanlagda antal röster.

Olägenheterna häraf synas Utskottet uppenbara; liksom det ock förekommer Utskottet

ganska naturligt, att under dylika förhållanden ett af kommunalinstitutionens

vigtigaste syften — väckandet och underhållandet af intresse för kommunens

gemensamma angelägenheter — i väsendtlig mån måste förfelas. I ännu högre

grad torde detta blifva fallet inom sådana kommuner, der en person eller ett bolag

finnes, som för inkomst af kapital eller näring fått sig påförd hög bevillning och

som i följd deraf är innehafvare af ett öfvervägande antal röster."

På dessa grunder anser Utskottet en lagförändring i ifrågavarande syftningen

vara af behofvet påkallad. Men här möter den lika vigtiga som svårlösta frågan

om sättet, huru saken lämpligen må kunna ordnas, så att det blifvande lag
stadgandet

medför åsyftad verkan, utan att dock föranleda en obillig och vådlig

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lng-Utskoltets Utlåtande N:o 21.

inskränkning af de förmögnare kommunalmedlemmarnes berättigade inflytande på

afgörandet af kommunens angelägenheter. Genom Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 Mars 1862, § 12, var för städerna ursprungligen stadgadt,

att ej någon fick å allmän rådstuga utöfva rösträtt för större antal röster, än som

svarade mot en tjugondedel af stadens hela röstetal efter röstlängden. Erfarenheten

ådagalade likväl snart, att det sålunda relativt i förhållande till stadens sammanlagda

röstetal stadgade röstmaximum i alltför ringa mån inverkade på röstetalet,

synnerligast inom de större städerna. Det blef derföre nödigt att söka ett

maximum lika tillämpligt på de större som på de mindre städerna; och man har

trott sig vinna detta mål genom en samverkan af relativ och absolut röstbegränsning.

Om man nemligen såsom regel bestämmer, att maximum af röster skall vara

en viss bråkdel af stadens hela röstetal, men tillika föreskrifver, att ingen må rösta

med mera än ett visst antal röster, så blir följden deraf den, att inom de

mindre städerna verkar den förstnämnda bestämmelsen, inom de större åter den

sistnämnda. I öfverensstämmelse härmed erhöll nyss åberopade lagrum den förändring,

som innefattas i Kongl. Förordningen den 9 November nästlidna år, nemligen

att ej någon må vid allmän rådstuga utöfva rösträtt för större antal röster,

än som svarar emot en femtiondedel af stadens hela röstetal efter röstlängden, eller

i något fall för högre röstetal än det, som motsvarar bevilluingen för 10,000 riksdalers

inkomst af kapital eller arbete.

Men det är naturligt att maximum inom kommunerna på landet måste sättas

vida lägre än inom städerna, der folkmängden i allmänhet är större, der näring

och rörelse drifvas i större skala och dit kapitalerna företrädesvis söka sig samt

der bevillningsbeloppet och i följd deraf sammanlagda röstetalet är i de flesta fäll

betydligt större än inom landskommunerna. Detta gäller företrädesvis vid landskommunernas

jemförande med de större städerna; och som ofvanberörda absoluta

röstmaximum egentligen är afsedt för dessa, synes en så beskaffad röstbegränsning,

med afseende på de å landsbygden rådande förhållanden, mindre behöflig. Utskottet

hyser således den åsigt, att förändringen, åtminstone för närvarande, bör inskränkas

till bestämmande af ett relativt maximum. Om detta framdeles skulle

visa sig otillfredsställande till sina verkningar, torde tiden först då vara inne, att

med erfarenheten till ledning uppställa jemväl ett absolut maximum. Härigenom

koinme lagstiftningen för landskommunerna att utveckla sig i den ordning, som

blifvit följd i afseende på Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse i stad, der,

såsom redan är nämndt, rösträtten till en början var begränsad endast genom ett

relativt maximum.

I likhet med hvad Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid 1862—

1863 årens riksdag föreslagit, har Lag-Utskottet vid de två sistförfiutne riksdagarne,

då frågan jemväl förevarit, tillstyrkt att detta maximum måtte för landsbygden bestämmas

till en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden; och hyser

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2L

Utskottet fortfarande den mening, att den större förmögenhetens alltför tryckande

röstöfvervigt derigenom skalle blifva i lämplig måtto reducerad.

Med föranledande af Herrar Ehrenborgs, Hjelms, Rundbäcks och Sven Nilssons

förevarande framställningar, får Utskottet alltså hemställa,

3:o att Riksdagen må för sin del besluta, att 11 § i Kongl. Förordningen

om kommunalstyrelse på landet skall erhålla följande

förändrade lydelse:

“Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande

åsätta fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt för större

antal röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens

hela röstetal efter röstlängden."

Om den sålunda föreslagna lagförändringen varder genomförd, torde 2:dra

mom. af 59 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet böra erhålla

följande, i afseende på derutinnan förekommande hänvisning, förändrade lydelse:

4:o “Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas

debitering, utgör, med iakttagande af de bestämmelser och

undantag 8, 9 och 11 §§ innehålla, tillika kommunens röstlängd.

I den för — — — — — försvaras."

Herr A. W. Ulir har uti en af honom väckt motion (N:o 129) anfört, att

enligt gällande förordningar afgjordes eu kommunens angelägenhet dels på kommunalstämma,

dels på kyrkostämma. Enligt motionärens åsigt kunde man med skäl

fråga, hvarföre lagstiftaren stadgat två stämmor, då det ju vore samma folk, som

samlas till båda, och samma kommuns angelägenheter, som ombesörjas af båda.

Anledningen finge sannolikt sökas i den olika beskaffenheten af de ärenden, som

afhandlas på ena och andra stämman, i det att på kommunalstämman kommunens

angelägenheter i allmänhet behandlas, men på kyrkostämman sådana, som särskildt

röra kyrkan. Men man kunde då åter fråga, hvarföre icke äfven kyrkans angelägenheter

må komma under afgörande på kommunalstämman, då man derigenom

blefve befriad från besväret af dubbla stämmor. Motionären kände invändningen,

att kommunen till ordförande i kommunalstämman finge välja person, men att

församlingens kyrkoherde eller hans ställföreträdare ansetts böra vara sjelfskrifven

ordförande i kyrkostämma. Om på kyrkostämman förekomme ärenden, som rörde

läran, kyrkan såsom andlig byggnad, det andliga lifvet i församlingen, kyrkotukten,

m. m. dylikt, skulle prestens sjelfskrifvenhet utan tvifvel vara berättigad. Men då

man visste, att andligt-kyrkliga ärenden nästan aldrig förekomma å kyrkostämma,

— om de förekomma, hade de sitt forum i kyrkorådet -— utan gemenligen ekonomiskt-kyrkliga,

så kunde vidare frågas, hvarföre kyrkoherden här mera än på

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o %4.

kommunalstämman behöfde vara sjelfskrifven på ordförandeplatsen. Dugde han till

ordförande, torde församlingen icke underlåta att med glädje begagna sig af hans

öfvorlägsna lärdom, förmåga eller nit, så väl i den ena stämman som i den andra,

men dugde han icke till ordförande borde han ej vara det hvarken på den ena eller

andra. Hufvudsaken vore, att församlingen finge den lämpligaste personen i spetsen för

sina angelägenheter, och detta mål vunnes säkrare genom val af ordförande, än om

någon genom sitt embete vore sjelfskrifven. Antingen af leda vid en olämplig sjelfskrifven

ordförande eller deraf, att man heldre ginge till kommunalstämman, då

man icke hade tid för båda, inträffade för närvarande att kyrkostämmorna stodo

tomma. Motionären föreslår för den skull, “att Riksdagen ville för sin del besluta,

antingen att kyrkostämman måtte upphäfvas och hennes verksamhet öfverflyttas på

kommunalstämman, eller ock att kyrkoherdens eller hans ställföreträdares sjelfskrifvenhet

såsom ordförande i kyrkostämma måtte upphöra.“

Af det alternativa i detta förslag, jemfördt med motiveringen, framgår, att

detsamma har till hufvudsyftemål att afskaffa prestens sjelfskrifvenhet till ordförande

vid behandlingen af församlingens kyrkliga angelägenheter, samt att motionären således,

för vinnande af detta ändamål, vill till och med uppoffra kyrkostämmoinstitutionen

och sammanslå den med kommunalstämman. Detta vore ett tillbakagående,

som Utskottet för sin del icke kan gilla. Särskiljandet af den borgerliga

kommunalstämman från den kyrkliga stämman utgör ett särdeles vigtigt utvecklingsmoment

i vår nya kommunallagstiftning. På sätt komiterade, hvilka haft i uppdrag

att utarbeta förslag till denna lagstiftning, uti sitt den 31 Oktober 1857 afgifna

underdåniga betänkande yttrat, kan genom ett sådant särskiljande hvardera af bemälda

stämmor, båda utgående från alldeles olika grunder, utbildas i öfverensstämmelse

med sin särskilda princip. De yttre omständigheter, på grund af hvilka

man, utan öfvervägande af den borgerliga och den kyrkliga stämmans olika grund och

ändamål, i föregående tider låtit dem sammanlöpa i en, torde kunna anses uti icke

ringa mån hafva bidragit dertill, att kommunerna, såsom samhällsbildningar, intill

sednare tider stadnat, isynnerhet på landet, vid den jemförelsevis lägre ståndpunkt

som de jemlikt äldre författningar intogo. Den kyrkliga stämman har i sjelfva

verket med den borgerliga kommunens till sin princip så litet gemensamt, att den

förening eller korporation, hvars organ den är, icke ens, rätteligen uppfattad, sjelf

utgör någon kommun, utan endast en kyrkoförsamling utan något nödvändigt territorielt

samband. Intet bevisar detta bättre, eller gör flat åskådligare, än det förhållande,

att inom samma borgerliga kommun flera sjelfständiga kyrkoförsamlingar

kunna finnas och i verkligheten finnas. Kyrkostämman tjenar såsom organ för lekmännens

deltagande i vården om kyrkans angelägenheter; och just detta af den

protestantiska kyrkan fordrade deltagande utgör grunden för kyrkostämmans tillvaro,

då deremot den borgerliga kommunalstämman eger sin grund och sitt berättigande

uti sjelfva statsförvaltningens behof. Att kommunen och kyrkoförsamlingen i de

jemförelsevis flesta fall sammanfalla i ett, är visserligen en faktisk sanning, men

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

f.ag- Utekottets Utlåtande N:o 2/,

ändrar ej i något afseende den anförda olikheten i deras princip och betydelse,

och äfven om kommunen och kyrkoförsamlingen omfatta ett och samma territoriela

område, följer dock deraf ej, att alla medlemmar af den ena kunna vara medlemmar

af den andra. Derföre är det ock i kyrkostämmoförordningen uttryckligen

stadgadt, att främmande religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska

kyrkan sig anmält, icke må deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut,

oaktadt de äro medlemmar af kommunen och i sådan egenskap hafva rösträtt i dess

angelägenheter.

Mindre betänkligt kunde det vara, att, på sätt motionären i förslagets sednare

alternativ yrkat, utan vidare rubbning af kyrkostämmoinstitutionen endast upphäfva

prestens sjelfskrifvenhet till ordförandeplatsen i stämman. Men Utskottet kan ej

finna att motionären förebragt något giltigt skäl för en sådan reform. I anseende

till beskaffenheten af de ärenden, som tillhöra kyrkostämman, är kyrkoherden onekligen

den, hvilken det företrädesvis bör tillkomma att såsom ordförande i stämman

leda förhandlingarne. Någon olägenhet af den i gällande lag stadgade sjelfskrifvenheten

har ej försports; och sällsynt torde det vara, att den, som fått pastoralvården

sig anförtrodd — i de flesta fall på grund af församlingens eget val — är

“oduglig” till ifrågavarande bestyr; ty är han detta, så lärer han ock vara föga

duglig att fullgöra sina öfriga embetsåligganden. Det af motionären anmärkta förhållande

att kyrkostämmorna skulle stå tomma bevisar ingalunda att kyrkoherden

är olämplig till ordförande; det ådagalägger endast en beklaglig liknöjdhet å församlingens

sida samt frånvaron af intresse för de kyrkliga angelägenheterna hos befolkningen

på de orter, hvarifrån motionären hemtat sin erfarenhet. Anmärkningen

träffar således församlingsmedlemmarne i gemen, men icke kyrkostämmans ordförande.

På grund häraf får Utskottet, som är af den mening att i allmänhet lagreformer

ej böra ifrågakomma med mindre giltiga skäl dertill föranleda, hemställa,

5:o att Herr Uhrs berörda motion ej må af Riksdagen bifallas.

70 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet är af denna lydelse:

“Öfver de skattskyldiga, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämma)!

ej inbetalt, och för hvilka kommunalstämman ej beviljat afskrifning, upprättar kommunalnämnden

restlängd, som inom två månader efter uppbördstämmans afslutande

skall till kronofogden i orten öfverlemnas; och åligger honom att de resterande

utskjdderna i vederbörlig ordning indrifva och till nämnden redovisa.

För sålunda indrifna och levererade medel eger kronofogde att beräkna tre

procents uppbördsprovision.“

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande. N:o 21.

Med anmärkning att kronofogdens anlitande för indrifningen af resterande

kommunalutskylder mångenstädes vore förenadt med besvär, tidsutdrägt och kostnader,

har Herr G. Bjerkander uti väckt motion (N:o 58) uttalat den åsigt, att

medlens indrifning lämpligen kunde uppdragas åt kommunalnämnden, samt i sådant

afseende föreslagit “följande förändring uti ofvannämnda §, 1 mom., nemligen att

efter ordet “restlängd“ införes: Med åliggande att de resterande utskylderna iden

ordning som för utmätning i allmänhet är föreskrifvet uttaga; samt i 2 mom. ordet

“kronofogde11 utgå och ordet kommunalnämnd i stället införas.11

Då uppdrag att på exsekutiv väg uttaga vare sig resterande kommunalutskyider

eller andra medel icke torde böra lemnas åt andra än ansvarige och i utsökningslagarne

kunnige tjensteman, anser Utskottet sig böra hemställa,

6:o att Herr Bjerkanders motion ej må till någon vidare åtgärd

å Riksdagens sida föranleda.

Herr L. J. Hicrta har väckt en motion (N:o 131), hvari anföres, att den beslutanderätt,

som enligt § 1 i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse i stad

tillkommer hvarje kommuns medlemmar, beträffande vården af deras gemensamma

ordnings- och hushållsangelägenheter, kunde ej, efter samma §:s lydelse, afse äfven

tillsättning af embeten och tjenster i städerna, destomindre som särskilda paragrafer i

författningen, nemligen §§ 46 och 48, meddelade föreskrifter i fråga om tillsättning af

magistratens ledamöter och de vid stadens förvaltning anställde tjensteman och betjente.

Då § 46 innehölle, att hvad om magistrats tillsättning i allmänhet och

särskildt för vissa städer vore stadgadt, skulle tjena till efterrättelse, så vidt ändring

deruti genom § 4 ej skett, men den modifikation, som denna § efter sin

lydelse medförde af det allmänna stadgandet i § 46 bestode endast deruti, att den

delaktighet i val af magistrats ledamöter, hvilken förut uteslutande tillkommit borgare,

utsträcktes till alla röstberättigade medlemmar af stadskommunen, så blefve

följden häraf den, att dessa val skulle af magistraten och kommunens röstberättigade

medlemmar verkställas på enahanda sätt, som förut iakttagits af magistraten

och borgerskapet, med undantag af borgmästareval, derom särskildt funnes stadgadt

i grundlagen. Att annan mening i afseende på ifrågavarande val ej kunde härledas

från föreskriften i åberopade § 4, framginge äfven af förhandlingarne vid kommunalförfattningens

tillkomst. Vid tillämpningen hade emellertid hos olika auktoriteter

skiljaktiga meningar yppat sig, och den mening, enligt hvilken tillsättning

af rådmän skulle tillkomma allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, hade grundats

deruppå, att val till berörda beställningar vore en kommunalangelägenhet och följaktligen

borde ske i öfverensstämmelse med de i åberopade förordning gifna föreskrifter

angående utöfning af kommunens beslutande rätt. Alla angelägenheter,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

som rörde en kommun, och sålunda äfven tillsättning af embeten och tjänster, kunde

få namn af kommunalangelägenheter. En så vidsträckt tydning kunde likväl ej

gifvas åt hvad förordningen i dess 1 § benämner “ordnings- och hushållning sangelägenheter

,“ ty beträffande tillsättning af embeten och tjenster innehölle författningen

i 46 och 48 §§ särskilda stadganden, som bestämde ett annat förfaringssätt för dessa

ärendens behandling, än den för nyssnämnda ordnings- och hushållningsangelägenheter

föreskrifna. Motionären funne sig derföre föranlåten föreslå, att Riksdagen måtte

för sin del besluta följande förklaring: “Hvad 46 § i Kongl. Förordningen om

kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862 stadgar, angående magistrats tillsättning,

är, beträffande val af rådmän, ej genom 4 § och öfriga föreskrifter i samma

förordning ändradt annorlunda, än att i dessa val få deltaga alla röstberättigade

medlemmar i kommunen."

1 händelse det, i strid med motionärens åsigt, skulle befinnas, att kommunalordningen

för städerna verkligen afsett att lemna valet af rådmän till stadsfullmäktige

i de städer, der sådana skola finnas, så ansåge motionären sitt förslag möjligen

böra erhålla en annan form ; men icke desto mindre borde, efter hans förmenande

olämpligheten att åt en kommunalmyndighet öfverlemna valet af domare böra erkännas.

Om än rådmännen vore municipal-embetsmän, så vore de likväl domare;

och denna deras egenskap måste alltid anses såsom den vigtigaste. Detta företrädesvis

vigtiga uppdrag måste ock bestämma sättet och ordningen för deras tillsättande;

och den rättighet städernas innevånare hittills bevarat, att tillsätta sina domare

eller att åtminstone i denna tillsättning hafva en väsendtlig del, vore alldeles

oberoende af kommunalförfattningen, hade jemväl en helt annan grund och måste

alltså derefter lämpas. Det synes då icke kunna blifva fråga om att anförtro dessa

val åt några få, som emottagit sitt uppdrag, på den grund, att de bäst egna sig

för behandlingen af ekonomiska angelägenheter, utan torde det böra tillkomma stadens

innevånare gemensamt, hädanefter som hittills, att uttala sin egen mening om

lämpligheten af den person, åt hvilken domsrätten öfver dem anförtroddes. Motionären

önskade derföre att, derest en förklaring af författningen i ofvan föreslagna

syftning funnes olämplig, det måtte bestämdt stadgas, att de ifrågavarande valen

icke tillkomma stadsfullmäktige. För detta ändamål syntes dock endast erfordras

en sådan ändring i 46 §, att all anledning försvunne att utsträcka det deri gjorda

förbehåll i afseende på rösträtten äfven till sjelfva sättet för valet; och hemställde

motionären alltså, för nämnda fall, att åt 46 § måtte gifvas följande förändrade

lydelse: “Hvad om magistrats tillsättning i allmänhet eller särskilt för vissa städer

stadgadt är, skall tjena till efterrättelse; dock ega kommunens alla röstberättigade

medlemmar att i valet taga del.“

Enligt 9 § i åberopade Kongl. förordningen, är i stad, der stadsfullmäktige

finnas tillsatte, allmänna rådstugans befattning inskränkt till val af stadsfullmäktige

och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

och beslut om den i § 7 mom. 3 omförmälda fråga; och innehåller samma 9 §

vidare, att i stad, der stadsfullmäktige icke finnas, tillkommer allmänna rådstugan

beslutanderätten i stadens alla gemensamma angelägenheter. Enär rådmansval onekligen

utgör en stadens gemensamma angelägenhet, torde det således få anses såsom

klart, att i stad, der stadsfullmäktige icke finnas, sådant val skall ske å allmän

rådstuga; men då blir det ock, till följd af omförmälda bestämmelser i 9 §, lika

klart, att stadsfullmäktige, der sådana finnas, skola utöfva kommunens rätt att tillsätta

rådmän. Såsom en följd häraf lärer någon annan betydelse ej kunna tilläggas

stadgandet i 40 §, än att, så vida valet sker å allmän rådstuga, förut gällande

föreskrifter dervid skola lända till efterrättelse, med iakttagande tillika af den i 4

§ meddelade bestämmelse, hvarigenom rättigheten att deltaga i valet blifvit utsträckt

till stadens samtlige röstegande innevånare.

Denna uppfattning af lagens mening öfverensstämmer ock med den tolkning

Kongl. Maj:t i särskilda mål deråt gifvit.

På grund häraf hemställer Utskottet,

7:o att herr Hiertas motion, så vidt den afser utfärdande af en

lagförklaring i den af honom angifna syftning, ej må af Riksdagen

bifallas.

Hvad dernäst angår samma motionärs alternativt framställda yrkande af en

lagförändring i enahanda syftning, så anser Utskottet en dylik inskränkning af den

befogenhet, som nu tillkommer stadsfullmäktige, så stridande mot sjelfva den grundsats,

hvarpå stadsfullmäktigs-institutionen hvilar, att Utskottet redan af denna anledning

finner sig icke böra biträda förslaget; och då det icke lärer kunna antagas,

att ett rådmansval skulle utfalla mera tillfredsställande om det på allmän Rådstuga

förrättades, än då det verkställes af dem, hvilka, på grund af allmänt anseende

och förtroende, blifvit till stadsfullmäktige utsedde, hemtar Utskottet häraf ett ytterligare

skäl till den hemställan,

8:o att herr Hiertas motion ej heller i denna del må till någon

åtgärd från Riksdagens sida föranleda.

I 25 § af Kongl. Förordningen om landsting finnes stadgadt, att Kongl. Maj:t

utser för hvarje lagtima landsting en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara

intill nästa lagtima sammankomst.

Med anmärkning, hurusom detta stadgande hittills i allmänhet så tillämpats,

att landshöfdingarne, hvar inom sitt län, blifvit förordnade till ordförande i landstingen,

men att, enligt kommunallagarnes anda, det borde tillkomma landstingen

att sjelfva utse ordförande, en rättighet, förutan hvilken landstingens sjelfförvaltande

Bill. till Ililcsd. Prof. 1870. 7 Sami. 11 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Ulskotlels Utlåtande N:o 21.

verksamhet icke egde rum, har Herr P. Engman (motionen N:o 226) föreslagit, att

berörda stadgande måtte ändras till följande lydelse: “Landstinget utser för hvarje

lagtima landsting å första sammanträdet ordförande och vice ordförande, hvilkas befattningar

skola fortfara intill nästa lagtima sammankomst." Och om detta förslag

gillades, hemställde motionären derjemte att, såsom en följd häraf, 27 § i samma

Kongl. Förordning kunde erhålla följande förändrade lydelse: “Den landstingsman,

som har de flesta lefnadsåren, för ordet vid hvarje lagtima landstings första sammanträde

till dess ordförande blifvit vald."

De skäl, som föranledde sistlidne Riksdags Lag-Utskott att afstyrka bifall till

ett då väckt likartadt förslag, synas äfven nu ega giltighet. Utskottet yttrade då:

Grunden för ifrågavarande stadgande är att söka icke i något förment behof å regeringsmaktensj

sida att utöfva kontroll å landstingets åtgärder och beslut, men dels

i den betydelse, landstinget, genom arten och omfånget af sin verksamhet, inom administrationen

erhållit, dels ock i den nära förbindelse, som emellan statsförvaltningen

och landstingets åtgärder och beslut måste ega rum. Egenskapen att kunna

på ett tillfredsställande sätt leda förhandlingar, sådana som landstingets, förutsätter

en icke ringa erfarenhet och vana vid offentliga förhandlingar. Det låter således

tänka sig, ehuru det hittills ej torde hafva inträffat, att ett landsting kunde blifva

så sammansatt, att inom detsamma ej vore att tillgå någon lämplig ordförande.

Erfarenheten hade åtminstone ådagalagt, att vid landstingsmannaval den mera framstående

förmågan och den större medborgerliga förtjensten mången gång fått vika

för medelmåttan. Det synes derföre ganska välbetänkt, att åt Kongl. Maj:t öfverlemnats

att inom eller utom landstinget utse ordförande för tinget.“

På dessa skäl och då, så vidt Utskottet har sig bekant, hvarken från allmänhetens

eller landstingens sida någon klagan försports i afseende på lämpligheten

af de personer, hvilka hittills blifvit beklädda med ordförandeskap i landstingen,

får Utskottet, som ej kan inse på hvad sätt landstingens förmåga af fri verksamhet

inom de i författningen utstakade gränser skulle kunna vara beroende af ifrågaställda

förändringen, hemställa,

9:o att Herr Engmans motion ej må till någon vidare åtgärd föranleda.

Slutligen har Herr Ounnar Eriksson uti en af honom väckt motion (Nio 241)

yrkat, att den i 53 § af nyssberörda Kongl. förordning, för upprättande af de i 48

§ omnämnda handlingar samt för debitering och uppbörd, bestämda ersättning af

tillhopa tre procent utaf de i landtränteriet inlevererade landstingsmedel, hvaraf

beräknas en och en half procent för debiteringen, en procent för uppbörden och

en half procent, att lika fördelas emellan landskamreraren och landträntmästaren,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lag-Utskotlets Utlåtande N:o 2L

måtte varda nedsatt till hälften, eller en och en half procent, att vederbörande

emellan fördelas efter enahanda grunder.

Men då motionären icke visat och Utskottet ej heller kunnat finna, att

ifrågavarande ersättning, sådan den nu finnes bestämd, är för hög i förhållande till

det besvär, såsom godtgörelse hvarför den är afsedd, hemställer Utskottet,

10:o att denna motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 23 Mars 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

åt Plerr Grefve Sparre: “I afseende på Herr Hiertas motion angående sät
tet,

huru rådmän skulle väljas, kan jag för min del icke godkänna de af Utskottet

uttalade åsigter om tolkningen af gällande lag i denna fråga. Lika med motionären

anser jag nemligen, att stadgandet i 46 § af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse

i stad, att “hvad om magistrats tillsättning i allmänhet eller särskildt

för vissa städer stadgadt är, skall tjena till efterrättelse, så vidt ändring deruti

genom § 4 ej skett,“ omöjligen lemnar rum för den tydning, enligt hvilken det

skulle tillkomma stadsfullmäktige i städer, der sådana finnas, att tillsätta rådmän.

Då § 4 ej gör någon annan ändring i förut gällande föreskrifter, än att, jemte

borgerskapet, äfven öfriga medlemmar af kommunen blifvit inrymda i rättigheten

att deltaga i valet, förmår jag icke inse, huru det kan låta sig göra, att åt stadsfullmäktige

öfverlemna tillsättandet af rådmän, men ändock behörigen iakttaga berörda

föreskrifter; ty dessa lemnas ju helt och hållet utan tillämpning, ifall valet

verkställes af stadsfullmäkige.

Visserligen heter det i 9 §, att i stad, der stadsfullmäktige äro tillsatta,

inskränkes allmänna Rådstugans befattning till val af stadsfullmäktige och beslut om

den i § 7 mom. 3 omförmälda fråga. Dervid förekommer likväl att det i 9 §

äfven förekommande stadgandet, att i ”stad, der stadsfullmäktige icke finnas, tillkommer

allmänna Rådstugan beslutanderätten i stadens alla gemensamma angelägenheter,

" blifvit modifieradt genom 48 §, enligt hvilken det tillkommer magistraten att

tillsätta de vid stadens förvaltning anställde tjensteman och betjente. På samma

sätt är också genom 46 § tillsättandet af magistratspersoner frånskildt de angelägenheter,

med hvilka stadsfullmäktige ega att taga befattning. Dessutom torde

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

med skäl kunna ifrågasättas, huruvida ett rådmansval är att hänföra till sådana

kommunens ordnings- och hushållningsangelägenheter, som i 9 § afses. Magistraten

har nemligen till uppgift icke blott att, i egenskap af stadens styrelse, vaka öfver

verkställigheten af allmänna Rådstugans eller stadsfullmäktiges lagenligt fattade

beslut samt i allmänhet vårda stadens rätt och välfärd, men äfven att utöfva dels

domaremakten och dels den exekutiva makten. Med hänseende till dessa tvänne

sednare sidor af magistratens verksamhet äro dess medlemmar att betrakta icke

såsom kommunens utan såsom Statens tjensteman, och deras tillsättande är följaktligen

i sjelf va verket icke blott en kommunal-, men äfven en statsangelägenhet,

ehuru städerna af ålder haft privilegium att deri deltaga. I sjelfva begreppet af

genom val utsedde embetsman och företrädesvis domare ligger också, att detta val

måste ske omedelbarligen, icke genom en representantförsamling, såsom stadsfullmäktige,

hvilkas åsigter om den ene eller andre kandidatens lämplighet möjligen

kunna stå i strid emot primär-församlingens önskningar.

Enligt Utskottets åsigt skulle någon annan betydelse ej kunna tilläggas stadgandet

i 46 §, än att förut gällande föreskrifter om rådmansval borde lända till

efterrättelse blott i det fall, att valet sker å allmän Rådstuga och ej verkställes af

stadsfullmäktige. Jag förmodar likväl, att om lagstiftarens mening varit sådan,

hade han utan tvifvel affattat stadgandet i öfverensstämmelse dermed, då detsamma

naturligtvis erhållit en helt annan lydelse, än den nuvarande.

Om å ena sidan det måste medgifvas, att Utskottets uppfattning af lagens mening

öfverensstämmer med den tolkning, Kongl. Maj:t i särskilda mål deråt gifvit,

så må å andra sidan erinras, att en motsatt tillämpning af denna lag allmänt egde

rum innan Kongl. Maj:ts tolkning mellankom; och i Göteborg, t. ex., har magistraten

jemväl sedermera ansett sig böra hålla rådmansval i vanlig ordning, utan afseende

på de från Kongl. Maj:t utkomna prejudikater.

På grund häraf får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del bifalla Herr Hiertas motion i

hvad den afser förklaring af ifrågavarande lag".

af Herr Grefve Morner och Herr von Möller mot Utskottets beslut i tredje

punkten af Utlåtandet;

af Herr Kolmodin: “Då i begreppet “kommunalstyrelse” otvetydigt ligger, att

kommunen sjelf bör taga vård om sina angelägenheter, och man genom det lagliga

ordnandet af denna dess verksamhet erkänt, att de insigter och krafter, som

förefinnas inom kommunen, äro bäst skickade att bedöma och handlägga hithörande

ärenden; så måste det få antagas såsom gifvet, att endast ett verkligt nödtvång

bör föranleda till afvikelse från ett följdriktigt genomförande af nyss antydda grundsats.

Ett sådant tvång förelåg måhända vid kommunallagarnes antagande deruti,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lag-UtsJcotlets Utlåtande N:o 21.

att man med afseende på landstingen ej på förhand tilltrodde sig med säkerhet

kunna bedöma, huru denna institution i alla dess detaljer skulle komma att gestalta

sig, samt huruvida dess krafter skulle blifva tillräckliga för alla på densamma

ställda fordringar. Från en sådan tveksamhet anser jag bestämmelsen rörande ordförandens

tillsättning i § 25 af Kongl. Förordningen om landsting den 21 Mars

1862 hafva härflutit. Då emellertid en flerårig erfarenhet numera ådagalagt, det

landstingens sammansättning öfverallt varit sådan, att tillräckliga krafter inom desamma

förefunnits för att motsvara hela omfånget af deras i lag anvisade verksamhet,

och man derjemte saknar all berättigad anledning att dela den i LagUtskottets

Betänkande uttalade, möjligen på ett eller annat enstaka val grundade,

farhågan för framtiden, en farhåga, som med enahanda befogenhet torde kunna

uppställas såsom hinder emot, snart sagdt, hvarje liknande reform; så synes mig

intet skäl vara för handen, att fortfarande bibehålla ett stadgande, som å ena sidan

ej medför något verkligt gagn och å den andra ställer sig i strid med den

egentliga grundsatsen för kommunal sjelfstyrelse.

Hvad till sist angår det skäl till afstyrkande, Utskottet anser sig hafva funnit

i det uppgifna förhållandet, att “hvarken från allmänhetens eller landstingens

sida någon klagan försports i afseende på lämpligheten af de personer, hvilka hittills

blifvit beklädda med ordförandeskap i landstingen11; så synes mig Utskottet

genom detsamma hafva beträdt ett område, der hvarje motbevisning torde vara

förbjuden både från grannlagenhetens och grundlagens synpunkt. Huru frågan i

allmänhet uppfattas torde dock med temlig säkerhet kunna bedömas af den utgång,

densamma fick vid behandlingen i Andra Kammaren under sistlidne riksdag.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, får jag hemställa, att Riksdagen

måtte besluta följande förändrade lydelse af § 25 i Kongl. Förordningen om

landsting:

Landstinget utser inom sig för hvarje lagtima landsting å

första sammanträdet ordförande och vice ordförande, hvilkas

befattningar skola fortfara intill nästa lagtima sammankomst.

Skulle förestående förslag godkännas, hemställer jag vidare, att § 27 i

samma Kongl. Förordning måtte erhålla följande lydelse:

Den landstingsman, som har de flesta lefnadsåren, för ordet

vid hvarje lagtima landstings första sammanträde, till dess

ordförande blifvit vald."

af Herr Friherre Åkerhjelm, som i fråga om 9:de punkten instämt med

Herr Kolmodin och i öfrigt hänfört sig till följande yttrande: “Emot det slut, hvartill

Utskottet i lista, 2:dra och 3:dje punkterna kommit, anser jag mig böra i ett

sammanhang reservera mig.

Till en början finner jag hvad Herr Ehrenborg i sin motion framhållit

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

till stöd för den åsigt motionären i l:sta punkten anfört, att “rösträtt bör tillkomma

hvarje välfrejdad medlem, som till kommunen erlägger utskyld er", öfverensstämma

med den enklaste rättvisa; och då det alltid synts mig som om nu gällande

bestämmelser uppställa en godtycklig och i längden derföre ohållbar skilnad emellan

dem, som erlägga den lägsta bevillning efter 2:dra Artikeln å ena sidan, och dem,

som ej uppnå detta minimum å andra sidan, utan att någon olikhet i bildningsgrad

eller i intresse för vården af kommunens angelägenheter kan för en sådan

skil; .d dem emellan anföras, så anser jag, för min del, Utskottet, med fästadt

afseende å hvad motionären anfört och föreslagit, . hafva bort tillstyrka en sådan

förändring i gällande kommunallagar.

Vidare är jag af den mening, att lika rösträtt i kommunala angelägenheter

är det mål, hvartill lagstiftningen bör sträfva, och djerfves hysa den förhoppning,

att i den mån bildningens fördelar hinna sprida sig till de djupa leden och ett

allmännare intresse för gemensamma angelägenheter hinner, i jemnbredd med mognande

insigter, växa, så skola och kunna våra nuvarande institutioner medgifva en

utveckling i denna riktning. Ett första steg åt detta håll, som jag nu ej anser

för tidigt att uttaga, vore medgifvandet af allmän och lika rösträtt vid val till

kommunala befattningar, emedan sålunda den håg för kommunens angelägenheter,

som man ej utan skäl anser flerestädes ej förefinnas, skulle väckas. Härigenom

gjordes äfven en början att till den stora massan sprida känslan af det personliga

värdet och känslan af det gemensamma ansvaret, tvänne sannerligen icke obetydliga

fördelar att vinna, om man verkligen eftersträfvar ett folks uppfostran till

politisk mogenhet. . , ,

Å andra sidan måste jag likvisst medgifva, att ännu icke den bildning, det

intresse och den sans och måtta, som i beskattningsfrågor särskilt erfordras, torde

förefinnas i sådan grad, att utsträckandet af lika rösträtt äfven till sådana frågor

för det närvarande lämpligen kan föreslås. Fara värdt vore om deri någon

rubbning nu medgåfves — att kortsyntheten och egennyttan skulle diktera beslut,

hvarigenom förmögenheten, arbetsamheten och sträfvandet efter ekonomiskt oberoende

förorättades, nedtyngdes eller afskräcktes i sina ansträngningar. Då jag således

vidgår att tiden för öfvergifvandet af nu gällande grundsats: röstberäkning efter

fyrk, icke så snart torde vara inne hvad angår beskattningsfrågor och då denna

grundsats först i sinom tid lärer böra utbytas emot den andra: medborgarevärdet,

om jag så får kalla den, hvilken åter först då blir lämplig när detta värde kännes

och värderas af det stora flertalet sjelft, så håller jag före, att de af Utskottet

emot nedsättandet af högsta medgifna rösträtt under en tiondedel af kommunens

gemensamma röstetal anförda skäl, lika kraftigt om ej kraftigare gälla för upprätt

hållande af sjelfva grundsatsen: fyrktalsberäkning i alla beskattningsfrågor.

På grund af hvad jag sålunda anfört har jag velat såsom min särskilda åsigt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SL 23

anteckna, att jag ansett Utskottet hafva bort, med anledning af Herr Pehr Nilssons

motion, hemställa,

det Riksdagen ville för sin del besluta, att lika rösträtt vid

val till kommunala befattningar tillkommer hvarje välfrejdad

medlem af kommunen, som till densamma erlägger utskylder,

samt derefter föreslå,

att de motioner, för hvilka i denna del af Utskottets Utlåtande

redogöres, icke i öfrigt måtte vinna Riksdagens bifall."

af Herr Jöns Olsson, som beträffande 9:de punkten förenat sig med Herr

Kolmodin och derjemte åberopat detta yttrande: “I anledning af Herrar Ebrenborga

och Hjelms m. fl. i ämnet väckta motioner, inom Andra Kammaren, angående förändrade

bestämmelser i fråga om den kommunala rösträtten, har jag, delande denna

åsigt, på de skäl som blifvit anförda så val af bemälda motionärer som vid behandlingen

af denna fråga under föregående riksdagar, ansett mig icke kunna biträda

Lag-Utskottets afstyrkande Utlåtande, i afseende på förslaget om lika rösträtt vid

val till kommunala befattningar, hvarföre jag tillåter mig vördsamt hemställa, att

Riksdagen må för sin del besluta,

att alla enligt gällande kommunalförfattningar inom en kommun

röstberättigade medlemmar skola, då fråga är om val till kommunala

befattningar, erhålla lika rösträtt."

af Herr Ungman, som, instämmande med Herr Jöns Olsson, derjemte afgifvit

detta yttrande: “Då landstingsinstitutionen är en inrättning, som utan alla

sidoinflytelser, vare sig från ena eller andra hållet, borde få fritt utveckla sig utan

sken eller verklighet af något slags omyndighetstillstånd, samt då rättigheten och

förmågan att utse sin ordförande tillkommer Riksdagens Utskott, hvars fleste ordförande

just landstingen haft förmånen och förmågan att först utse till riksdagsmän

i Första Kammaren för en tid af icke mindre än nio år, anser jag att Lagutskottet

bort bifalla min motion om rättigheten för landstingen att inom eller

utom sig utse sin egen ordförande, något som jag anser vara en rättighet grundad

på billighet och rättvisa, som förr eller sednare hoppas jag skall vinna Riksdagens

bifall och få ett rum uti våra kommunallagar; jag hemställer alltså om afslag å

Utskottets Betänkande i denna punkt och bifall till min i ämnet väckta motion."

af Herr Bovin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.