Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34

4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1870:34, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

1

N:o 84.

Ank. till Riksd. Kansli d. 14 April 187p, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändringar i 14 och

15 kapitlen Giftermåls-hallcen.

14 kapitlet Giftermåls-balken, hvars två första paragrafer erhållit sin

nuvarande lydelse genom Kong!, förordningen den 20 November 1860, innehåller

följande stadganden:

“§ 1. Der hat och bitterhet emellan man och hustru uppkommit och endera

derom hos presterskapet gör anmälan eller det eljest kunnigt varder; då skola

makarne af kyrkoherden i församlingen varnas, efter ty i Kyrkolagen säges. Sämjas

de ej ändå; värden inför kyrkorådet ^ytterligare varnade. Låta de sig ej heller

deraf rätta; döme då Rätten till skilnad på ett år till säng och säte: ege ock, der

så nödigt pröfvas, förbjuda makarne, vid vite af fängelse, att hvarandra under den

tid besöka.

§ 2. Skiljer mannen sig sjelf från hustrun eller hustrun ifrån mannen, till

säng och säte, af hat eller illvilja, och håller sig i landet uppe från hem och hustru,

eller drifver man hustrun, eller hustru mannen ur hus och bo, och nyttjar der

begges gods och egendom; förfares som i förra paragrafen sagdt är, och fylle

don brottslige skadan.

§ 3. Nu kan så illa åtbäras, att man, eller hustru, af vrede och ondska,

slå hvarannan blå eller blodiga, lama eller lyfta; plikte då som i Missgerningsbalken

skils. “

Med anmärkning att de i lagen sålunda föreskrifna varningar, jemte skilnad

till säng och säte, vore ändamålslösa, och att äktenskapet, der oenighet och

vedervilja uppkommit emellan makarne, kunde anses “till sin idé de facto upplöst,

“ har Herr il. Schmidt uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet,

remitterad motion (N:o 121) yrkat, “att Riksdagen för sin del ville besluta, att 14

kapitlet Giftermåls-balken, sådant det för närvarande lyder, måtte varda uppliäfdt

Bill. till Riksd. Prot. 1870. 7 Sami. 17 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 34.

och 15 kapitlet samma balk erhålla förändrad redaktion, i öfverensstämmelse med

de förändrade förhållanden som skulle uppkomma, derigenom att 14 kapitlet

Giftermåls-balken erhöll följande lydelse:

§ I
Mom.

1.

Angifver ena makan den andra för våldsam behandling eller annat förolämpande

och söker förty skilnad i äktenskapet, då skall Rätten, der dess föreställningar

ej hjelpa, ransaka huru makarne sammanlefvat: finnes det att hat och bitterhet

dem emellan råder, och att den ena är skuld dertill genom ofta upprepade utbrott

af våldsamt sinnelag eller annat hårdt bemötande, så att våda vore för den

oskyldigas lif eller välfärd, der deras sammanlefnad bortföre; döme då Rätten till

skilnad.

Mom. 2.

Skiljer mannen sig sjelf från hustrun eller hustrun ifrån mannen till säng

och säte af hat eller illvilja och håller sig i landet uppe från hus och hem, eller

drifver man hustru, eller hustru mannen ur hus och bo, och nyttjar der begges

gods och egendom; döme då Rätten jemväl till skilnad, och fylle den brottslige

dertill skadan.

§ 2.

Vilja makar skiljas, för dem emellan uppkommen vedervilja, utan att

någondera beskyller annan för vållande dertill, inställen sig hos Rätten personligen.

Förklara de gemensam och allvarlig åstundan att skiljas, föreställe dem

Rätten att sämjas. Framhärda de i sitt uppsåt och komma till Rätten åter, sedan

sex månader förflutit från det de första gången sig inställde, varde den skilnad

beviljad, der de ej heller då kunna vid Rätten förlikas."

Detta förslag afse* således en utsträckning af de skäl, som må berättiga

domstol att döma till äktenskapsskilnad. 1734 års lag upptager icke egentligen

andra skilnadsskäl, än hor och egenvilligt öfvergifvande, så vida man ej särskilda vill

räkna det, att mannen rest utom riket i nödigt ärende, men blifvit länge borta,

samt, ehuru kallad och saknande laga förfall, ändock ej vill återkomma, — en omständighet,

som dock jemväl synes utmärka egenvilligt öfvergifvande. Utom dessa

i 1, 4 och 6 §§ af 13 kapitlet Griftermåls-balken gifna stadgande!!, uppräknar val

lagen några andra fall, då äktenskapet återgår, såsom då endera maken är af naturen

vanför och till äktenskap obeqväm, eller förtegat obotlig smittosam sjukdom

m. m., men dessa till annullering af ett äktenskap verkande omständigheter äro,

såsom stödjande sig på helt andra grunder, icke att anse för hvad man i egentlig

mening förstår med äktenskaps-skilnads skäl, då man antager att äktenskapet från

början varit i alla afseenden lagligt.

En ganska genomgripande reform i denna del af lagstiftningen har sedermera

skett, i det att Kong!, förordningen den 27 April 1810 tillägger flera nya

skilnadsskäl, hvilka äro indelade i två klasser, nemligen dels sådana som berättiga

domstol att döma till skilnad i äktenskap, och dels sådana som gifva laglig anledning

att söka skilnad hos Kongl. Maja.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Do förra skålen äro: när den ena maken blifvit dömd på lifstid till fängelse

eller landsflykt; när den vid domstol blifvit förvunnen att hafva stämplat eller

anställt''försåt emot den andra makans lif; samt om den fallit uti verklig galenskap,

som efter säkra bevis fortfarit i fulla tre år, och enligt behörig läkares intyg någon

förhoppning icke är om den vansinniges återställande till hclsan.

De anledningar äter, som berättiga att söka skilnad hos Konungen, angifvas

i författningen sålunda. “Utom ofvannämnda händelser, då frågor om äktenskapsskilnad

böra äf vederbörlig domstol upptagas och afgöras, må ock skilnad

sökas, när andra anledningar sig dertill förete, såsom: när den andra makan blifvit

genom laga kraftvunnen dom till lifvets eller ärans förlust skyldig känd, om den

ock genom Kongl. nåd fått förskoning från dödsstraffet eller äran återskänkt; när

den blifvit förvunnen till annat groft eller verkligt vanfrejdande brott eller dömd

till fästningsstraff på bestämda år; eller beträdcs med slöseri, dryckenskap och

våldsamt sinnelag, samt när en sådan stridighet i lynne och tänkesätt hos begge

makarne sig yppar, som, under beständiga tillfällen till utbrott, slutligen öfvergår

till afsky och hat.“ Börande, i de händelser då skilnad sökes för brott och undergången

bestraffning, vid ansökningen fogas utslaget, hvarigenom den andra makan

blifvit dömd, med betyg om dess laga kraft samt straffets verkställande, och i de

öfriga händelserna behöriga bevis efter omständigheterna företes om undergångna

sådana varningsgrader, som i 14 kapitlet 1 § Giftermåls-balken föresltrifvas.

Häraf framgår, att de under § 1 i motionärens förslag upptagna skilnadsskäl

redan nu utgöra giltiga anledningar att hos Kongl. Maj:t söka äktenskapsskilnad.

Men enligt berörda förslag skulle äfven för dessa fall uppdragas åt domstolen

att afgöra frågan, och medgifvandet för den ena makan att på grund af ifrågavarande

omständigheter supplicando anhålla om äktenskapets upplösning skulle således

förvandlas till en ovilkorlig rättighet att vinna skilnad i äktenskapet.

En sådan förändring har dock Utskottet funnit betänklig och ej heller af

behofvet påkallad. Den gräns nyss åberopade Kongl. förordning uppdrager emellan

de orsaker till äktenskapsskilnad, hvilkas godkännande endast beror på laglig

bevisning inför domstol om deras tillvaro, och dem, hvilkas giltighet bör af Konungen

pröfvas och godkännas, synes vara bestämd genom en klar uppfattning af deras

väsendtliga olikhet. Yid de förra har, genom den ena makans skiljande från den

andra för lifstiden genom fängelse eller landsflykt, genom den enas traktande efter

den ändras lif, genom obotlig galenskap, äktenskapet såsom makars sammanlefnad

så att säga upphört, och dessa skilnadsorsaker sluta sig närmare till de förut i

lagen uppställda, då deremot de till den sednare klassen hörande äro samtliga af

den beskaffenhet, att de icke upphäfva, om ej för kortare tid, möjligheten af äktenskaplig

sammanlefnad. Det är derföre icke utan skäl som lagen här öfverlemnat

åt Konungen att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida omständigheterna må föranleda

skilsmessa.

I detta särdeles grannlaga ämne bör lagstiftaren gå till väga med den största

varsamhet, så att icke nycken, den tillfälliga missämjan eller lättsinnets förvillelser

erhålla för stort utrymme. Ty om lagen allt för mycket gynnar äktenskapsskilnad,

så ligger redan i medvetandet af den lätta upplösningen en verksam orsak att

inånga förbindelser tanklöst knytas, och derigenom äfventyras lielgden af äktenskapet

såsom sedlig institution, äfvensom den fördragsamhet, som bör ega rum

makar emellan. Ett blott och bart förklarande å makarnes sida, att de önska blifva

från hvarandra skilda, synes fördenskull icke höra erkännas såsom en giltig orsak

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

till äktenskapets upplösning, på sätt motionären i sitt förslag, under § 2, jemväl

yrkat.

På grund af hvad anfördt blifvit, och då skäl ej torde förefinnas att nu

anskaffa do, såsom medel att söka bringa oeniga makar till förlikning, i 14 kapitlet

Giftermåls-balken föreskrifna varningsgrader, helst denna del af lagstiftningen helt

nyss undergått den reform, som innefattas i Kongl. förordningen den 20 November

1860, får Utskottet vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm don 14 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:o 35.

Ank. till Riksd. Kansli d. 14 April 1870, kl. 5 o. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 5 och

6 §§ af 2 kapitlet Giftermåls-balken.

Ifrågavarande paragrafer, hvilka i sin ursprungliga lydelse innefattade ovilkorligt

förbud emot giftermål i svågerlag å sidone samt i andra svågerlaget, hafva

genom Kongl. förordningen don 10 April 1810 blifvit förändrade derhän, att

Konungen må gifva lof till giftermål i berörda svågerskapsled.

Nu har Herr Ola Månsson uti en inom Andra Kammaren väckt och till

Lag-Utskottet hänvisad motion (N:o 257) föreslagit, “att Riksdagen för sin del

ville besluta samt till Kongl. Maj:t göra framställning derom, att lagens stadgande

i Giftermåls-balkens 2 kapitel 5 och 6 §§ i do delar upphäfves, som utgör hinder

för att efterlefvande maka må, utan att hos Kongl. Maj:t derom söka tillstånd, få

ingå äktenskap med någon af den aflidna makans svskon eller dermed likställig

slägtled. “

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.