Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vackt motion om upphäfvande af den genom Kongl. förordningen den 13 September 1864 medgifna frihet i ränte-aftal.

1870-04-14 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1870:36, Utlåtande, i anledning af vackt motion om upphäfvande af den genom Kongl. förordningen den 13 September 1864 medgifna frihet i ränte-aftal.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

'' Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

I afseende härå får Utskottet erinra, att Riksdagen tillförene två särskilda

gånger, sednast år 1868, för sin del beslutat en lagförändring i sådan syftning

som motionären föreslagit, men att Kongl. Maj:t afslagit Riksdagens underdåniga

framställningar i ämnet.

Yid sådant förhållande och då det icke lärer vara antagligt, att en förnyad

likartad framställning från Riksdagen nu skulle vinna Kongl. Maj:ts nådiga bifall,

får Utskottet, med fästadt afseende jemväl å frågans ringa vigt, vördsamt hemställa,

att omförmälda motion ej må till någon åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 14 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer äro anmälda af Herrar Jöns Olsson, Bovin och Engman.

N:o 36.

Ank. till Riksd. Kansli d. 14 April 1870, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om upphäfvande af den

genom Kongl. förordningen den 13 September 1864 medgifna

frihet i ränte-aftal.

Enligt omförmälda Kongl. förordning skall det i 9 kapitlet 6 § Ilandelsbalken

stadgade förbud att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för

hundrade om året icke ega tillämpning vid försträckning, som mot förskrifning,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

utan säkerhet af inteckning i fast egendom, eller pant af i sådan egendom intecknadt

skuldebref, lemnas på viss tid, ej öfverstigande sex månader.

Under förmälan att denna författning skulle hafva visat sig skadlig till

sina verkningar, synnerligast i afseende på jordbruksnäringen, har Herr C. J.

Kjellman, med hvilken Herr Johannes Andersson från Jönköpings län förenat sig,

uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion

(N:o 50) föreslagit, “att Riksdagen för sin del beslutar och i skrifvelse lios Rongl.

Maj:t anhåller om upphäfvande! af Kongl. förordningen den 13 September 1864

i fråga om räntas utgörande, med förklarande af återgång till hvad förut stadgadt

varit. “

Riktigheten af grundsatsen, att priset å penningar liksom å varor i allmänhet

bör betingas af tillgång å ena och efterfrågan å andra sidan, torde ej

kunna bestridas.

Enär ränta ej är annat än ersättning för nyttan af försträckta medel, och

denna måste, under de ständigt och oändligt vexlande förhållandena i alla industrigrenar,

der kapitaler användas, blifva varierande, synes lagstiftaren ej böra, mera

här, än i andra kontrakter, inskränka de kontraherades frihet att om vilkoren sig

emellan öfverenskomma.

Att lagarne mot ocker, så vidt de haft till ändamål att lägga hinder i

vägen för den lättsinnige och vårdslöse att förstöra sin och andras välfärd, vant

kraftlösa, är af erfarenheten tillräckligt besannadt.

Åsigten att ränte-aftalet borde frigöras har ock genom ifrågavarande författning

blifvit i vår lagstiftning erkänd, ehuru man af fruktan för alltför häftiga

rubbningar vid öfvergången ansett sig ej lämpligen kunna på en gång taga steget

fullt ut. Denna författning är således afsedd att utgöra ett öfvergångsstadgande

från förut gällande lag om en viss ränta, såsom den högsta lofligt, till en fullkomlig

frihet i ränte-aftalet. Att författningen, på sätt motionären förmält, skulle

i någon väsendtlig mån förorsakat det betryck, hvarmed jordbruksnäringen under

sednare tider kämpat, kan Utskottet icke medgifva. I anseende till den korta tid

och de lika väl för handeln och andra näringar som för jordbruket mindre gynnsamma

förhållanden, under hvilka författningen hittills egt tillämpning, torde den

ännu ej hafva lemnat någon tillförlitlig eller fullständig erfarenhet af den medgifna

räntefrihetens verkningar i allmänhet, och än mindre lärer den hafva ådagalagt,

att denna frihet i regeln är skadlig till sina följder.

På grund häraf får Utskottet vördsamt hemställa,

att förenämnda motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

9

$

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.