Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till stadgandet i 17 Kapitlet 5 § Bättegångs-balken angående vittnesersättning. Omförmälda stadgande är af följande lydelse: “Den vitne påkallat, betale ty sin resekost

1870-04-25 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1870:41, Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till stadgandet i 17 Kapitlet 5 § Bättegångs-balken angående vittnesersättning. Omförmälda stadgande är af följande lydelse: “Den vitne påkallat, betale ty sin resekost

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o dl.

N:o 41.

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 April 1870, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt förslag om rätt att meddela inteckning

ssäkerhet i åbyggnader å landet.

12 § i 7 Kapitlet Rättegångs-balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen

den 13 Juli 1818, innehåller följande stadgande: “Ej må inteckning beviljas i hus,

annan byggnad och vattenverk, hvarmed ständig rätt till grunden icke är förenad.

Ej heller må inteckning beviljas i annan egendom, än den gäldenären veterligen

genom laga fång förvärfvat, och deraf han egare är, då inteckning sökes: är egendomen

kommen i hans hand, genom fång, som lagfaras bör; varde ej inteckning

fastställd, förr än uppbud skett;" och är genom Kongl. Kungörelsen den 18 December

1823 stadgadt, att detta förbud ej må lämpas på sådana, å ofri grund i

städerna belägna hus, byggnader och vattenverk, hvilkas innehafvare för besittningen

af tomten erlägga en viss årlig tomtöreafgift, och på grund deraf icke kunna

från tomten skiljas, med mindre än att lösen för de derå uppförda byggnader till

dem betalas.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 155, som blifvit till LagUtskottets

behandling öfverlemnad, har Herr O. Nilsson anfört, att under sednare

tider vid många jernvägsstationer inom landet samhällen uppstått, Indika mer och

mer antagit likhet med städerna, ehuru lydande under landsrätt. Vid dessa stationer

hade å tomter, upplåtna mot årlig afgäld, blifvit uppförda åbyggnader, hvilkas

intecknande kunde för egarne vara af vigt; men rättigheten att erhålla inteckning

i sådana byggnader vore dem genom stadgandet i 7 Kapitlet 12 § Rättegångsbalken

förmenad; hemställande motionären fördenskull, ;’att Riksdagen för sin del

beslutar ett sådant tillägg i Kongl. Kungörelsen den 18 December 1823, hvarigenom

det deri omförmälda undantaget äfven blifver gällande för hus, byggnader m. in. å

Staten tillhöriga, vid jernvägsstationer belägna och af Jernvägsstyrelsen mot tomtafgift,

men med byggnadslöseskyldighet, upplåtna marker, äfvensom i byggnader,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4-2.

uppförda å jord, afsöndrade från enskildes hemman och lägenhet på minst trettio

år, då kontrakt derom är intecknadt i egendomen, hvarifrån tomten är afsöndrad."

Enligt 1 § i berörda Kongl. Förordning kan endast fast egendom blifva

förmål för sådan inteckning, som i samma Kongl. Förordning omförmäles. Stående

i nära samband med gällande föreskrifter angående laga fång af fast egendom

jemte lagfart derå, är denna lag byggd på sådana förutsättningar och principer,

hvilka icke äro tillämpliga i fråga om lös egendom. På grund häraf,

och då hus och byggnader å landet icke äro att hänföra till fast egendom, med

mindre egande- eller ständig besittningsrätt till jord dermed är förenad, samt vid

det förhållande att, med föranledande af Rikets Ständers underdåniga framställning,

förslag till nya stadganden rörande inteckning blifvit af dertill utsedde komiterade

upprättadt och för närvarande är på Högsta Domstolens pröfning beroende,

får Utskottet vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 25 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:o 42.

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 April 1870, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till stadgandet i

17 Kapitlet 5 § Bättegångs-balken angående vittnesersättning.

Omförmälda stadgande är af följande lydelse: “Den vitne påkallat, betale

ty sin resekostnad och täring, efter dess värdighet. Sämjas de ej derom; lägge

dem så Domaren emellan, som skäligt pröfvas“. Enligt Kongl. Kungörelserna den

20 November 1845 och den 23 Mars 1858 bör detta stadgande äfven tillämpas i

gröfre, för allmänna säkerheten vådliga brottmål, som af allmän åklagare åtalas,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.