Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner åsyftande ändringar i gällande Strafflag.

1870-04-29 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1870:43, Utlåtande, i anledning af väckta motioner åsyftande ändringar i gällande Strafflag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

1

mo 43.

Ank. till Riksd. Kansli d. 30 April 1870, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner åsyftande ändringar i gällande

Strafflag.

I detta ämne hafva motioner blifvit väckta inom Andra Kammaren af Herrar

A. Hedin (motionen N:o 137), C. Wennérus (motionen N:o 218), L. Kinmanson

(motionen N:o 16), P. Engman (motionen N:o 116) och ./. Wedberg (motionen N-.o

44); och åligger det Lag-Utskottet, enligt erhållna remisser, att öfver dessa motioner

sig yttra.

Dervid vill Utskottet i främsta rummet fästa uppmärksamheten vid Herrar

Hedins och Wennéri framställningar, såsom åsyftande en mera genomgående förändring

i Strafflagen. Desse motionärer hafva nemligen sammanstämmande föreslagit, att

Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta

verkställa revision af nämnda lag i syfte af straffens nedsättning och strafflatitudens

minskning samt derefter för Riksdagen framlägga förslag till de förändringar i Strafflagen,

som deraf kunde föranledas.

Såsom skäl härför hafva motionärerne anfört, att gällande Strafflag innehölle

alltför stränga straffbestämmelser. Mångfaldiga exempel härpå kunde framläggas, men

det syntes nog att påpeka endast ett enda bland de oftast förekommande fallen, nemligen

straffen å tjufnad. Den, som tredje gången dermed förbrutit sig måste, äfven

om brottet föröfvats under de mest mildrande omständigheter, derför dömmas till

straffarbete i minst två år och två månader, och komme lian fjerde gångenåter och

tillgrepe, om ock endast några öre för att stilla sin hunger, kunde hans brott ej försonas

med mindre än sex års straffarbete, under det att deremot uppsåtligt spillande

af menniskolif kunde försonas med straffarbete i endast två år. Men det vore icke

endast i detta hänseende som Strafflagen behöfde revideras. Det i densamma anBih.

till Biksd. Prot. 1870. 7 Samt. 19 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

tågna latitud systern, till principen riktigt, vore dock fördt till eu sådan utsträckning

i tillämpningen, att domaren i många fall kunde anses så godt som obunden af annat

än sin individuel uppfattning, såsom då lagen tilläte honom att för samma brott

bestämma straffet till straffarbete från och med två månader till och med tio år, eller

från och med två år till och med på lifstiden eller från och med fem Riksdalers

vöter till och med flera års straffarbete med mellanliggande fängelse å kortare eller

/ångre tid. Svårt vore ej att inse, huruledes denna nästan obegränsade makt hos

domaren skulle ej endast kännas för honom ytterst betungande, utan äfven bidraga

att undergräfva aktningen för 1 a g sk i p ningen, enär både den sakfällde och allmänheten,

ehvad straffet blefve lågt eller högt, ofta nog svårligen kunde föreställa sig annat än

att straffets fixerande på ena eller andra punkten af straffskalan berodde på domarens

godtycke.

Vid en återblick på utvecklingen af vår brottmålslagstiftning visar sig, att

1734 års lag i denna del ej undergick någon vigtigare förändring förr än med Kong!.

Förordningen den 20 Januari 1 779. Genom denna förordning upphäfdes straffet för

trolldom, — dödsstraffen inskränktes, — den juridiska presumtionen om barnamord

mot qvinno,, som födt oäkta barn och lagt det å lön, borttogs, — påföljden af

ärans förlust afskaffades- för vissa brott, — och frihetsstraffet, högst sparsamt användt

af 1734 års lagstiftare, vann en utsträckt tillämpning.

Underden derpåföljande- tiden intill statshvälfningen 1809 synes lagstiftningen

ej hafva varit föremål för någon större uppmärksamhet. Men i sammanhang med

det nya statsskickets införande framställde sig behofvet af förändring i allmänna lagen,

och 1809 års Ständer anhöllo hos Kongl. Maj:t om nedsättande af en komité

för ändamålet. Eu sådan komité blef ock af Kongl. Magt år 1811 förordnad. Sedan

denna komité, Lag-komitéen kallad, först utarbetat förslag till ny Civillag, förekom

till behandling brottmålslagen, i afseende å grunderna för hvars utarbetande

komiterade i underdånigt betänkande hemställde, om ej flera af då gällande straffarter,

synnerligast spö och ris, borde såsom ändamålsvidriga försvinna och kroppsstraff^

i allmänhet utbytas emot fängelse, arbets- och korrektionsstraff, hvilka voro

använda hos Europas mest upplysta folk. Kongl. Maj:t godkände detta förslag och

öfverlemnade det till Rikets år 1815 församlade Ständer, hvilka jemväl gillade detsamma.

Komitéen fortsatte derefter sitt arbete, och år 1829 utkom från trycket

dess förslag till Kriminallag.

Detta förslag underkastades flera ytterligare bearbetningar, sednast af Lagberedningen,

som år 1844 afgaf nytt förslag till Strafflag. Sistnämnda förslag blef,

efter åtskilliga smärre af Kongl. Maj:t deri beslutade afvikelse!'', genom Kongl. Proposition

framlagdt för Rikets Ständer vid riksmötet 1844—1845, då Lag-Utskottet

i afgifvet betänkande redogjorde för de principer, hvarpå förslaget var bygdt, och

dessa godkändes väl af Rikets Ständer, men tiden medgaf icke eu vidare pröfning af

förslaget. Bland omförmälda principer''var icke allenast sjelfva straffsystemet nytt:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

3

många andra grundsatser voro det äfven och deribland det så kallade latitudsystemet,

hvilket innebär rätt och skyldighet för domaren att inom vissa af lagen bestämda

gränser, ett maximum och ett minimum, bestämma straffet efter de mildrande eller

försvårande omständigheterna vid brottet.

I nämnda godkännande af principerna fann Kongl. Maj:t emedlertid anledning

att för 1847 års Ständer ånyo framlägga samma förslag. Då varande Lag-Utskott

ansåg sig likväl icke kunna tillstyrka förslagets antagande i oförändradt skick, utan

uppgjorde ett nytt. Emedlertid förföll så väl det Kong], förslaget som det af Utskottet

uppgjorda. Två Riks-Stånd medhunno nemligen icke granskningen och de öfriga

två afslogo begge förslagen, dock med erkännande af det trängande behofvet af

brottmålslagens förbättring och med uttryckande af den åsigt, att denna förbättring

borde ske partiel och att början lämpligast kunde ske med lagstiftningen om stöld

och rån samt bedrägeri och förfalskning, äfvensom, och förnämligast, med ordnande

af straffsystemet, isynnerhet hvad anginge frihetsstraffen.

Denna utgång innebar en tillräcklig antydan derom, att den partiela lagstiftningens

väg var den enda, som med säkerhet kunde beträdas till uppnående af det

utaf alla efterlängtade målet. Vid 1853 års riksdag företog sig derföre Lag-Utskottet

att utarbeta förslag till författning om stöld och snatteri samt rån, dervid Utskottet

val egde ledning af Lagberedningens förslag, men ej kunde uteslutande derpå

bygga, enär, såsom Utskottet ock anmärkte, det icke kunde blifva fråga om antagande

af ett helt nytt straffsystem, utan endast om öfvergång från ett system till

ett annat. Emedlertid var genom Utskottets förslag en vidt utsträckt tillämpning

gifven åt frihetsstraffet, äfvensom latitudsystemet antaget. Derjemte föreslog Utskottet

särskilda författningar om upphäfvande helt och hållet af spö- och risstraffen samt af

kyrkoplikten. Samtliga dessa förslag blefvo af Rikets Ständer, ehuru, efter någon

modifikation i fråga om lagen för stöld och rån, antagna och derefter af Kongl. Maj:t

under den 4 Maj 1855 sanktionerade.

Detta var den vigtigaste förändring i vår kriminela lagstiftning, som då egt

rum allt sedan 17 79. Gagneligheten af reformen vitsordades snart af erfarenheten,

och detta gaf Kongl. Maj:t anledning att låta utarbeta och vid riksmötet 1856—

1858 för Rikets Ständer framlägga förslag till en ytterligare partiel reform, nemligen

i afseende å lagstiftningen om bedrägeri och förfalskning. Med någon förändring

blef äfven detta förslag antaget och promulgerades såsom lag den 7 September 1858.

Ännu en större partiel reform ansågs dock af Kongl. Maj:t nödig innan en

hel brottmålslag kunde ånyo till Rikets Ständers antagande framläggas, hvarföre Kongl.

Maj:t vid näst derpåföljande riksdag afgaf förslag till förordning angående mord, dråp

och annan misshandel. Samma principer i afseende å straff- och latitudsystemen,

som utgjort lagstiftarens ledning vid de föregående nya författningarne, voro äfven här

följda; och några delade meningar om lämpligheten häraf gjordes icke inom representationen

gällande. Förslaget, med några få förändringar antaget af Rikets Stam

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

der, upphöjdes till lag genom Kong!. Förordningen den 29 Januari 1861 och bildar

således den tredje flocken af de partiela reformer, som banade vägen för det af Kong].

Maj:t vid 186^—1863 årens riksdag framställda förslag till fullständig brottmålslag.

Vid granskningen af detta förslag blef detsamma dock icke oförändradt antaget

af Rikets Ständer, som derutinnan gjorde åtskilliga förändringar, de väsendtligaste

innefattande nedsättning i straffen för ett icke obetydligt antal brott. Ständerna

afgåfvo således ett nytt förslag, i öfverensstämmelse hvarmed Kongl. Maj:t sedermera

under den 16 Februari 1864 utfärdade nu gällande Strafflag.

Af denna korta historiska öfversigt visar sig, huru varsamt man gatt till

väga vid stiftandet af ifrågavarande lag, huru omfattande förberedelserna till densamma

varit och huru sorgfällig den pröfning, som deråt blifvit egnad. Det är mer än ett

hälft århundrade sedan den första komité för ändamålet nedsattes, och landets utrnärktaste

rättslärde hafva sedandess, mer eller mindre omedelbart, medverkat till lagverkets

fullbordande. Det må derföre vara förklarligt om Utskottet redan af dessa omständigheter

finner anledning betvifla, att omförmälda lagstiftningsarbete skulle hafva ledt

till så otillfredsställande resultat, att lagen redan nu tarfvade en sådan revision, som

Herrar Hedin och Wennérus ifrågasatt.

Enligt motionärernes förslag skulle denna revision afse dels straffens nedsättning

och dels strafflatitudens minskning.

I förra hänseendet må först och främst erinras, att om, å ena sidan, det är en

af erfarenheten bekräftad sanning att lagstiftaren genom alltför stränga straff skjuter

öfver sitt mål, så hör lian, å andra sidan, vid straffets bestämmande iakttaga det

allvar, som erfordras, för att ändamålet må kunna uppnås. Att theoretiskt ådagalägga

den ena eller andra straffbestämmelsens större lämplighet låter sig icke göra, enär,

såsom Lagberedningen i sina motiver till straffbalk anmärker, vgrunderna för afvikande

straffbestämmelser svårligen kunna uppgifvas annorlunda än genom åberopande af skiljaktiga

begrepp om brottens mer eller mindre svåra natur och om rättvisan, i förhållande

dertill, af det straff, som för hvarje särskilt brott bör utsättas.v Men lagen

får dock icke vara ett uttryck endast af den högre vetenskapliga upplysningens

och bildningens åsigter. Den måste fastmer återgifva äfven det allmänna tänkesättet

och folkets rättsuppfattning samt deruti söka sitt förnämsta stöd.

Motionärerne hafva uttalat den mening, att allmänna rättsmedvetandet numera

skulle hafva mognat för ifrågaställa lagförändringen. Att detta rättsmedvetande, som

utan tvifvel gjorde sig gällande eller rådfrågades vid stiftandet af 1864 års Strafflag,

under den korta tid, som derefter förflutit, skulle hafva undergått en så väsendtlig

förändring, torde dock vara tvifvel underkastadt. Lagstiftningens historia visar alltför

tydligt, att folkets rättsuppfattning jemväl i fråga om kriminallagen endast långsamt

mognar för genomgripande förändringar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

5

För att på förhand bemöta den invändning emot förslaget, som kunde göras

på den grund, att Strafflagen vore för ny, för att redan nu behöfva ändras — att

man ännu saknade behörig erfarenhet af denna lags verkningar och att täta lagändringar

ej vore nyttiga — har Herr Hedin vid remissen af sin motion anfört, att man endast i

formel mening kunde datera vår Strafflag från den 16 Februari 1864, emedan förarbetena

till denna lag ingalunda ända'' till dess stadna! blott inom diskussionernas

och komité-utlåtandeuas theoretiska område, utan till väsendtlig del framträdt i förordningar,

som redan före 1864 betydligt ombildat Sveriges kriminela lagskipning, samt

att detta förhållande innebure en förklaring, hvarför 1864 års Strafflag, redan i det

ögonblick då den framträdde, stod något under den ståndpunkt, som folkets odling

och rättsmedvetande både uppnått. Det sätt, hvarpå berörda invändning sålunda blifva

bemött, kan Utskottet för sin del icke gilla. Vid en jemförelse af gällande Strafflag

med de af motionären antydda, bär ofvan omförmälda äldre förordningar af den

4 Maj 1855, den 7 September 1858 och den 29 Januari 1861 visar sig nemligen,

att dessa förordningar, afsedda egentligen att bereda en öfvergång till den nya

lagen, ingalunda blifvit i oförändradt skick inpassade i denna, utan dervid undergått

ganska väsendtliga förändringar i öfverensstämmelse med åsigterna vid den tid, då den

nya lagen stiftades. Om 1864 års lagstiftare deremot endast sammanfört de äldre

författninga rne, utan att underkasta dem någon vidare pröfning, då hade motionären

onekligen haft rätt i sitt påstående att Strafflagen i dessa delar förskrefve sig från

en förutgången tid; men då förhållandet nu icke varit sådant, torde berörda påstående

böra förfalla, så ock den förklaringsgrund, hvarmed Herr Hedin beledsagat sitt

omdöme att Strafflagen redan vid sitt framträdande skulle hafva befunnit sig på en

något föråldrad ståndpunkt.

Utskottet anser sig således ega fog för den anmärkning, att den tid, under

hvilken Strafflagen tillämpats, varit allt för kort, för att erfarenheten skulle kunna

ådaga egt behofvet af denna lags fullständiga omarbetning uti ifrågavarande hänseenden.

För att likväl döma af den erfarenhet, som hittills vunnits, tror Utskottet sig

utan fara för misstag kunna påstå, att Strafflagen i allmänhet visat sig förtjent af ett

lemligen gemensamt erkännande. Det ligger dock i sakens natur, att den ej förmår

tillfredsställa allas anspråk, likasom att den ej heller kan vara utan fel och brister.

Men om man företager sig att reformera lagen innan dessa fel och brister trädt i

dagen, innan lagens tillämpning hunnit uppvisa desamma, då saknar lagstiftaren fast

grund att bygga på och då kan ganska lätt inträffa att lagreformen blir en lagförsämring.

Motionärerne hafva icke förebragt något enda skäl till stöd för sitt påstående

att straffbestämmelserna i allmänhet skulle vara för stränga. Herr Hedin har icke

ens antydt de grunder, efter hvilka han vill hafva straffen nedsatta, och Herr Wennérus

har i sådant afseende endast förmält, att i allmänhet de brott, som nu kunna

beläggas med sex års straffarbete, borde kunna försonas med dylikt arbete i högs

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

fyra år; att en del brott, som nu kunna beläggas med två års straffarbete, borde

kunna försonas med endast ett års straffarbete; samt att ansvaret för tredje och fjerde

resan enkel stöld »må reduceras derhän, att de må kunna försonas det förra med två

och det sednare med tre års straffarbete högst, med undantag möjligen för sådane

brottslingar, som bedrifvit tjufnad i större omfång eller liksom yrkesmessigt.»

Utskottet kan för sin del icke finna någon särskild anledning, hvarföre, på

sätt Herr Wennérus sålunda föreslagit, rnaximibestämmelserna af sex och af två år

öfver allt skulle nedsättas, de förra med eu tredjedel och_ de sednare med hälften.

Utan tvifvel kan till och med hvarje af de brott, för hvilka dessa straffbestämmelser

blifvit satta såsom maxima, någon gång vara förenadt med så försvårande omständigheter,

att det förtjenst tillämpning af det i nuvarande lag stadgade''maximum. Deremot

torde anmärkningen i fråga om minimibestämmelserna för tredje och fjerde resan

stöld tilläfventyrs förtjena större uppmärksamhet. Brottmålslagstiftningens annaler

hafva nemligen att uppvisa många fall, då ej allenast sammanlagda värdet af det

vid de föregående resorna tillgripna, varit högst obetydligt, utan värdet af det tredje

och fjerde gången stulna uppgått till endast några öre; och om dertill kommer att

återfallet varit förenadt jemväl med andra förmildrande omständigheter, så kan det

väl synas som att nuvarande lag i sådana fall vore nog sträng. Men å andra sidan

är dock att bemärka, att tjufnader äro brott, hvaraf återfall oftast förekomma; att

det i 1734 års lag, likasom i 1855 års förordning, såsom gräns mellan stöld och

snatteri bestämda belopp (qvantum furti) blifvit i nya Strafflagen höj dt från fem till

femton Riksdaler; att först tredje resan snatteri tager karakteren af stöld; samt att

den, som varit straffad för andra eller tredje resan stöld, utan att deraf låta sig rätta,

med skäl är att anse såsom synnerligt vådlig för allmänna säkerheten. Utskottet finner

sig emedlertid ej föranlåtet att ingå i någon närmare undersökning om behofvet

af en lagförändring specielt i detta afseende, enär motionerna icke dertill föranleda,

då de åsyfta en revision af lagens alla straffbestämmelser.

Vid en jemförelse af vår Strafflag med den danska af den 10 Februari 1866

blir det ganska svårt att afgöra, hvilkendera öfver hufvud taget må anses såsom strängare

än''den andra. Ty om å ena sidan det måste medgifvas, att minimibestämmelserna i

den danska lagen i allmänhet äro lägre, än i den svenska, så eger å andra sidan ett

motsatt förhållande rum i fråga om rnaximibestämmelserna. Så t. ex. bestraffas enligt

svenska lagen smädelse mot embetsman med böter från och med 25 Riksdaler till och

med 1,000 Riksdaler eller fängelse från och med en månad till och med ett år, men enligt

danska lagen med böter från och med 2 Riksdaler till och med 4,000 Riksdaler eller

fängelse från och med två dagar till och med två år. För ringare misshandel utgör

straffet, enligt svenska lagen, böter från och med 5 Riksdaler till och med 500

Riksdaler eller fängelse från och med en till och med sex månader, men enligt danska

lagen böter från och med två Riksdaler till och med 4,000 Riksdaler eller fängelse

från och med två dagar till och med två år; för barnamord, enligt svenska

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

7

lagen, straffarbete från och med fyra till och med tio år, men enligt danska lagen,

straffarbete från och med två år till och med på lifstid; för fosterfördrifning, enligt

svenska lagen, straffarbete från och med två till och med sex år, men enligt danska

lagen, straffarbete från och med åtta månader till och med åtta år, o. s. v.

I vissa fall är väl den danska lagen ovedersägligen mildare än den svenska,

men i andra åter är det ett motsatt förhållande, t. ex. i afseende på smädelse mot

konungen, drottningen eller thronföljaren, derför svenska lagen stadgar straffarbete

från och med sex månader.till och med fyra år eller fängelse från och med sex månader

till och med två år, under det att danska lagen belägger sådant brott emot Konungen

med straffarbete eller statsfängelse från och med ett till och med åtta år, hvithet

straff, i fall smädelsen är riktad emot drottningen eller thronföljaren, nedsättes till hälften;

förfalskning af offentliga handlingar, hvarför straffet utgör, enligt svenska lagen, .straffarbete

från och med ett till och med fyra år, enligt den danska åter, straffarbete

från och med ett till och med tolf år, hvilket straff dock må kunna nedsättas till

hälften, i fall det falska dokumentet varit mindre farligt; mened, hvarför svenska lagen

stadgar straffarbete från och med två till och med. sex år, men den danska,

straffarbete från och med två till och med tio år. Enligt svenska lagen skall den,

som begår mord, mista sitt lif eller dömas till straffarbete på lifstid, då deremot

danska lagen stadgar lifvets förlust såsom ovilkorlig^ straff för detta brott.

Hvad särskild! angår tjufnadsbrott, så belägger danska lagen simpel stöld

första resan med fängelse vid vatten och bröd från och med fem till och med trettio

dagar, andra resan med sådant fängelse från och med femton till och med trettio

dagar eller förbättringshusarbete från och med åtta månader till och med fyra år,

tredje resan med -straffarbete intill sex år och fjerde resan med straffarbete från och med

ett till och med tio år. Enligt nämnda lag må den för återfall stadgade tillökning i

straffet ej ega rum, der brottet föröfvats etter förloppet af tio år från undergåendet

af straffet för den föregående förbrytelsen. Något häremot svarande stadgande återfinnes

ej i vår lag. Men å andra sidan gör den danska lagen ej någon- skilnad

emellan stöld och snatteri, ytan ''tillämpar grundsatsen af straffskärpning för återfall

oberoende af det tillgripnas värde, då deremot vår lag stadgar, att den, som begår

snatteri tredje gången, skall anses såsom hade han första resan stöld föröfva!;

och då tredje resan snatteri således i vår lag belägges med straffarbete från

och med två till och me.d sex månader, stadgar danska lagen för enahanda förbrytelse

vida strängare straff, såvida icke vissa särskildt angifna förmildrande omständigheter

äro för hand.

Om följaktligen den danska lagstiftningen, som här tagits till jemförelse just

derföre att den är yngre än vår och emedan den afser en oss närstående nation med

hög kultur, icke kan åberopas till stöd för en genomgående nedsättning af straffbestämmelserna

i vår lag, så utfaller en jemförelse af de begge lagarnes strafflatituder

ännu mindre fördelaktigt för motionärernes framställning om inskränkning af latituden,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 43

enär, såsom redan är antydt och till en del visadt, latitudsystemet vunnit en långt

mera utsträckt tillämpning i den danska än i den svenska lagen.

Nämnda system äi hufvudsakligen betingadt af den i oändlighet skiftande vexling

af mänskliga förhållanden, som har till följd, att sällan, om ens någonsin, två

handlingar, fastän till slaget lika, i alla dess yttre och inre beståndsdelar fullt motsvara

hvarandra samt af omöjligheten för lagstiftaren att vid uppställande af ett lagbud

ej allenast förutse, utan äfven korrekt uttrycka alla nyanser af de konkreta fall,

som derunder kunna komma att hänföras. Man har derföre, då man velat att straffet

skulle drabba förbrytaren, icke allenast efter sjelfva effekten af handlingen, men

jemväl efter graden af viljans brottslighet, måst nöja sig med att i lagen uppställa

för hvarje brott ett maximum och ett minimum af straffet, med öfverlemnande åt domaren

att inom de uppdragna gränslinierna mäta straffet efter omständigheterna vid

brottet. Vid uppgörandet af en strafflag efter detta system måste latituden fördenskull

bestämmas så stor, att den lemnar nödigt utrymme för domaren att lämpa

straffet till motsvarighet emot brottet. Det är visserligen sannt att domaren kan

misstaga sig och att särskilda domare kunna bedöma likartade fall olika; men detta

är en med latitudsystemet förenad olägenhet, som omöjligen kan helt och hållet undvikas,

ehuru en större enhet i lagskipningen äfven här är att förvänta i den män

domarekorpsen genom doktrinens medverkan och genom en fortsatt tillämpning af lagen

blir närmare förtrogen med de grundsatser för straffmätningen, hvarpå lagen är bygd.

Enär motiouärerne yrkat på samma gång nedsättning af straffen och inskränkning

af latituden, synes deras förslag i sednare hänseendet åsyfta antingen nedsättning

af maximibestäminelserna eller införande af särskilda stadganden, hvarigenom inflytandet

af vissa omständigheter vid de särskilda brotten bestämdt fixeras, eller begge

delarne. Så vidt fråga nu kan vara om lägre maximibestämmelser, torde Utskottet

endast behöfva åberopa hvad här ofvan blifvit yttradt i afseende på föreslagna straffnedsättningen.

Hvad åter angår det andra sättet att begränsa latituden, så har gällande

lagstiftning ingalunda lemnat obegaguadt detta medel att undvika olägenheterna

af allt för vidsträckt latitud. Sålunda, utom det att hela 5 Kapitlet i Strafflagen innehåller

föreskrifter »om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet:;,

förekomma på mångfaldiga andra ställen särskilda latituder stadgade på grund

af vissa förutsatta omständigheter vid brottet. Och i allmänhet synes denna lag

med noggranhet utstaka straffen efter brottens olika nyanseringar. Om likväl en eller

annan ofullständighet i detta afseende vidlåder lagen, så torde sådant lämpligast

kunna" afhjelpas genom en partiel lagförbättring, för hvars , tillvägabringande den föreslagna

revisionen ej lärer vara erforderlig.

Men huru långt man än må sträcka sina bemödanden att begränsa latituden,

utan uppoffring af sjelfva systemet och de dermed afsedda fördelar, måste man alltid

lemna i domarens hand en pröfningsrätt tillräckligt vidsträckt för att lemna rum

för de största farhågor, i fall man ej hyser förtroende för domarens rättrådighet och

omdömes
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

9

omdömesförmåga. Det torde emedlertid böra erkännas, att om ock någon gång förekommit

giltig anledning till anmärkning öfver bristande enhet vid tillämpningen af

Strafflagen, detta missförhållande ej varit af djupare betydelse, än den osäkerhet som

varit en nödvändig följd af öfvergångén till ett nytt system. Här, om någonsin, gäller

den bekanta domare-regeln: ”En god och beskedlig domare är bättre än god

lag”; Och derföre torde den säkraste garantien emot de befarade vådorna af latitudsystemet

vara att söka dels i den bildning och de insigter, som erfordras för en

rätt utöfning af domarens vigtiga kall, och dels i en genom fortsatt lagtillämpning

stadgad praxis.

På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o) att Herrar Hedins och Wennéri omförmälda motioner ej

må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Herrar Kinmansons och Engmans framställningar äro riktade emot Strafflagens

stadgande att böter, till hvilkas fulla gäldande tillgång hos den bötfällde saknas,

skola till fängelse vid vatten och bröd förvandlas. Begge motionärerne hafva

yrkat ändring i detta stadgande, dock på olika grunder och i olika syfte.

Sålunda har Herr Engman med anmärkning, hurusom fångvårdskostnaderna

under de sednare åren i betydlig grad ökats, hufvudsakligen af sådan anledning föreslagit,

”att Riksdagen beslutar den ändring uti 1864 års Strafflag att, der tillgång

till böter hos den saktande saknas, dessa må i stället för straffarten vatten och bröd

få aftjenas genom lämpligt arbete inom den sakfälldes kommun, åtminstone då denna

ej utgöres af stad, der fängelse finnes att tillgå, samt att domaren må ega böterna

förvandla.”

Detta förslag lider af det väsendtligt fel, att föreslagna lagbestämmelsen icke

är verkställbar med mindre hvarje kommun förses med en straff-arbetsanstalt, hvarförutan

det icke är möjligt att tvinga någon till arbete. Ofta kunde ock inträffa att

kommunen icke hade något arbete att erbjuda. Huruvida det verkställda arbetet

skulle tillgodokomma kommunen, eller denna lemna godtgörelse derför till kronan

eller annan vederbörande, hvilken böterna bort tillfalla, i fall den bötfällde egt tillgång

till deras gäldande — detta är en fråga som motionären lemnat obesvarad.

Till undvikande af onödig omgång med bötesförvandlingar, blefvo dessa, såsom

klara verkställiglietsåtgärder, genom nya Strafflagen öfverflyttade från domstolar!!©

till Konungens Befallningshafvande; och någon giltig anledning att nu återgå till den

äldre anordningen, såsom motionären ifrågasatt, synes ej vara för hand.

På dessa skäl hemställes,

2:o) att Herr Engmans förslag ej må af Riksdagen bifallas.

Bih. till JRiksd. Frot. 1870. 7 Sami. 19 Höft.

9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottet* Utlåtande N:o 43.

Deremot har Utskottet ansett sig böra fästa mera afseende på Herr Kin manson»

motion, hvari hemställes, »att Riksdagen måtte, i underdånig skrifvelse, dels

uttala sin åsigt derom, att fängelse vid vatten och bröd bör, såsom straff i stället

för ådömda böter, till hvilkas fulla gäldande tillgång saknas, upphöra och emot annat

fängelse utbytas, dels tillika i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för eu blifvande Riksdag framlägga förslag till de ändringar i gällande

Strafflag, som till följd utaf afskaffande! af fängelse vid vatten och bröd såsom

särskild straffart, varda erforderliga.»

Såsom skäl härför har motionären anfört, att såväl Lagkomitéen som Lagberedningen

alldeles utdömt fängelse vid vatten och bröd. I Norge och Danmark, der

detta straff förekomme såsom sjelfständig straffart för vissa gröfre brott, funnes detsamma

visserligen bibehållet äfven såsom förvandlingsstraff, men endast vilkorligen såsom

beroende på särskild pröfning eller den bötfälldes val, och med iakttagande derjemte

af vissa uppskofsdagar vid verkställandet. Det hade åter blifvit alldeles uteslutet

ur Preussens allmänna brottmålslagstiftning och det återfunnes ej heller såsom

särskild straffart i Frankrikes eller Englands lagar. Sverige ensamt hade fastställt

detsamma såsom ©vilkorligt förvandlingsstraff då tillgång till böter saknades, och der

ensamt hade blifvit förutsatt, att detta straff i allmänhet kunde verkställas utan våda

för den dömdes helsa och utan inskjutande af vissa uppskofsdagar, hvarunder vanlig

kost borde fången tilldelas. Fängelse vid vatten och bröd vore förkastligt jemväl på den

grund, att det kunde i viss mån hänföras till de allt mera försvinnande straff, som

åsyftade att omedelbart tillfoga kroppsligt ondt. Derigenom att det bibehållits i den

svenska strafflagen hade tillika uppkommit den väsendtliga inkonseqvens att detta straff,

ehuru ämnadt blott att motsvara den minsta straffpåföljd, som i lagen bestämmes,

eller böter, likväl vore af svårare art än det, som tillämpades med afseende å vissa

urbota brott, för hvilka straffet blifvit bestämdt till fängelse utan all skärpning. Enär

sålunda ringaste öfverträdelse eller förseelse måste ådraga den obemedlade bötfällde

fängelse vid vatten och bröd, antoge straffet härigenom eu stränghet, som icke uppvägdes

hvarken af förseelsens beskaffenhet eller af den derför ålagda påföljd, som

skolat inträda, om ej den dömdes medellöshet mellankomma; och på sådant sätt förstorades

den skilnad, som företedde sig emellan lika felaktiga af olika förmögenhets;

vilkor, enär bötesbeloppets utgifvande vore för den bemedlade af föga betydenhet,

medan den, som saknade tillgång, nödgades undergå fängelsestraff'' icke af den mildare

art, som kunde omedelbart ådömas för svårare öfverträdelse!-, utan skärpt genom födans

inskränkande till vatten och bröd. Denna orättvisa framstode synnerligen vid

förvandling af de ringaste bötesbeloppen, då vatten och brödstraffet icke finge bestämmas

lägre än till tre dagar, en tidsrymd, hvilken genom sin längd obilligt försvårade

det ändock till sin art hårda straffet. Uti andra länder vore den minsta tiden för

fängelsestraff utan all skärpning bestämd till endast ett dygn eller till endast tolf

timmar. Väl hade användandet af fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43-

11

straff, sin förklaringsgrund i syftemålet att genom fängelsets skärpning förkorta tiden

för dess varaktighet och undvika att under alltför lång tid beröfva den bötfällde sin

frihet. Men härvid vore att erinra, dels att, om nämnda förvandlingsstraff utbyttes

emot enkelt fängelse, en dervid i fängelsetiden stadgad lämplig tillökning, behöflig

blott med hänsigt till böter utöfver något visst ringare belopp, skulle i och för sig

betyda mindre, än kortare tids fängelse vid vatten och bröd, hvilken bestraffning, tillförene

betraktad såsom i viss mån vanärande, ej heller torde kunna aflägga denna

sin egenskap; dels äfven att förmånen för den obemedlade bötfällde att, genom undergående

af det skärpta fängelset, kunna förr återvinna friheten och tillfället till arbete,

vore mycket tvifvelaktig, emedan den nedsatta kosten visserligen torde hafva en ganska

menlig inverkan på arbetskraften. Det vore dessutom antagligt att förlusten af

personlig frihet såsom påföljd., då tillgång saknades till ådömda böter, skulle uppskattas

nog för att ej behöfva något försvårande strafftillägg, eller om det härvid nu påbjudna

borttoges, för att icke, i afseende endast å något större bötesbelopp, fordra

betydligare tillökning i tiden för förvandlingsstraffets undergående. Ifrågasatta förändringen

vore ock egnad att förbereda en mildring af lagens straffbestämmelser i

allmänhet.

Ehuru fängelse vid vatten och bröd blifvit i allmänhet bestämdt såsom det

straff, hvartill böter vid bristande tillgång böra förvandlas, finnas dock i lagen stadgade

vissa undantagsfall, då detta förvandlingsstraff ej må ega rum, nemligen för

qvinna, som hafvande år eller barn ammar, för den, som yngre är än 18 år, och

för den, som finnes ej kunna utan våda för helsan sådant straff undergå. I dessa

fall skall den bötfällde hållas i annat fängelse tre gånger så lång tid, som han eljest

skolat fängelse vid vatten och bröd undergå. Härigenom likasom ock genom erfarenhetens

vittnesbörd är väl undanröjd den anmärkning, som understundom förekommit

derom, att ifrågavarande straff, äfven med den i lagen stadgade begränsning i

afseende på tiden, kunde medföra skada till lif eller helsa för den, som detsamma

underginge. Men öfriga af motionären framställda anmärkningar synas ega nog vigt,

för att göra en ändring i föreslagna syftningen önskvärd.

Då fängelse vid vatten och bröd onekligen är en straffart af svårare beskaffenhet

än vanligt fängelse, är det i och för sig i hög grad oegentligt att låta vatten

och brödstraffet träda i stället för den lindrigaste straffartén, böter, som är

afsedd för mindre förseelser. Den naturliga ordningen är, att bötesstraffet, när detsamma

i anseende till bristande tillgång ej kan verkställas, utbytes emot den närmast

stående straffartén. Orsaken, hvarför fängelse vid vatten och bröd hos oss af-,

skaffats såsom sjelfständig straffart, är utan tvifvel den, att man i allmänhet velat

undvika de fysiskt affliktiva straffen, hvartill detta slags fängelse med skäl kan hänföras.

Det är derföre föga konseqvent att i lagstiftningen bibehålla detsamma såsom

förvandlingsstraff.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

Utskottet har dock ej kunnat förbise de praktiska svårigheter, som. kunna

möta i afseende på reformens genomförande. Den tillökning i fängelsetiden, som

blefve en följd af förändringen, betingar naturligtvis ett i förhållande dertill ökadt''

utrymme i fängelserna. Men då, efter hvad Utskottet inhemtat, det vid läns- och,

kronofängelserna befintliga antal celler redan under nuvarande förhållande visat sig,

otillräckligt, torde förändringen tilläfventyrs böra föregås af fängelsernas utvidgande..

Till ledning för bedömande af den tillökning i kostnaderna för fångarnes utspisning,

som förändringen komme att medföra, anser Utskottet sig böra meddela följande från

Kongl. Fångvårdsstyrelsen erhållna uppgifter: ”Under år 1868 utspisades till personer,

som i rikets läns- och kronocellfängelser intagits för undergående af fängelse vidvatten

och bröd, 32,242 portioner, motsvarande för hvarje dag ett medeltal af 88- fångar; och uppgick kostnaden för dessa vatten- och brödportioner till omkring 6,000

R:dr. Om, i stället för förenämnda förvandlingsstraff, blifvit ådömdt s. k. enkelt

fängelse, skulle, efter den i 2 Kap. 11 § Strafflagen stadgade beräkningsgrund, portionernas

antal hafva uppgått till 96,726, motsvarande i medeltal 264 fångar om

dagen; och förplägningskostnaden för sistnämnda fångar skulle, enligt det för år 1868

gällande medelpris, hafva utgjort omkring 31,000 R:dr, utvisande sålunda, .endast

hvad förplägningen angår en årlig kostnadsförhöjning af cirka 25,000 R:dr.»

På grund af det anförda får Utskottet, i anledning af förevarande motion,’

hemställa,

3:o) att Riksdagen må i underdånig skrifvelse, med uttalande af den

åsigt, att fängelse vid vatten och bröd ej lämpligen torde höra

såsom förvandlingsstraff bibehållas, samt att följaktligen önskvärdt

vore att detsamma kunde utbytas emot annat fängelse,

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i sådant afseende låta tillvägabringa

nödig utredning af de på frågans lösning inverkande

förhållanden samt derefter för Riksdagen framställa förslag i

ämnet.

Enligt 18 Kapitlet 15 § i Strafflagen skall den. som öfverlastar sig af starka

drycker så att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan,

det han drucken är, och i sådant tillstånd träffas å väg, gata eller annat allmänt

ställe, för fylleri bota från och med fem till och med tjugo Riksdaler.

Med anmärkning hufvudsakligen att fylleriförseelser, der de icke äro förenade

med andra den allmänna ordningen störande brott, såsom slagsmål, oljud och dylikt,

ej kunde anses förnärma statens eller enskildes rätt, och att åtal deraf snarare hade

till följd den brottslige? ekonomiska och moraliska förderf, än hans förbättring, har

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 43: 13

Herr Wedberg föreslagit, att omförmälda § i Strafflagen måtte erhålla följande'' förändrade

lydelse:

»Öfverlastar sig någon af starka drycker och under denna oi''ediga sinnesförfattning,

å väg. gata eller annat allmänt ställe, begår brott, som med böter be-- lagdt är, straffes dessutom för fylleri, med böter, högst tjugo Riksdaler.»

Utskottet kan icke finna någon giltig grund, hvarför, på sätt berörda förslag

innehåller, fylleriförseelse skulle beläggas med straff när den är förenad med någon

annan ringa förbrytelse, som medför endast bötespåföljd, men deremot lemnas utan

allt ansvar dels när svårare brott i sammanhang dermed eger rum och dels när intetdera

af dessa begge fall inträffar. Är fylleriförseelsen, sådan den finnes i lagen beskrifven,

i och för sig straffvärd i det ena fallet, så lärer den ock vara det i det

andra. Till följd af sin förargelseväckande anstötlighet bör den lika väl som öfriga

förbrytelser, Indika såra sedligheten, beläggas med kriminel påföljd, och lagstiftningen

skulle illa motsvara sin uppgift, om den icke sökte att sålunda motverka äfven detta

sedlighetsbrott, i samma mån vådligare, än en stor del andra,- som både frestelsen - dertill och möjligheten att få begäret tillfredsstäldt nästan stundligen äro för handen.

Utskottet anser sig derföre böra hemställa,

4:o) att Herr Wedbergs motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 29 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

%

af Herr Grefve Mörner, beträffande Utskottets hemställan i anledning af Herr

Kinmansons motion;

af Herr Beckman: »Från Utskottets beslut är min mening så till vida afvikande,

som jag anser vatten- och brödstraffet böra ersättas genom ålagdt arbete till

det allmänna, så att böter finge med sådant arbete aftjenas. Detta synes mig desto

lämpligare som arbete likaväl som penningar är en art kapital. Genom så beskaffad

förvandling synes tiden för fängelsestraffet kunna, utan ändamålets förfelande, bestämmas

kortare än om förvandling sker till enkelt fängelse. Då en sådan förkortning

tillskyndar både det allmänna och den enskilde väsendtliga fördelar, sä bör den eftersträfvas

öfverallt der den, utan intrång på rättvisan, kan ega rum. De praktiska

svårigheterna förbiser jag ej, men tror dem icke lättare på andra vägar kunna öfver
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

vinnas, icke heller afskräckes jag af den omständigheten att straffarbete förekommer

i Strafflagen såsom svårare straffart än böter. Att aftjena med arbete behöfver icke

betyda detsamma som att undergå just denna straffart. Arbetet kan anordnas så,

att det icke blifver svårare straffart, än erläggande af böter och att det blifver mildare

än ett långvarigt enkelt fängelse.»

af Herr Casparsson: »Enär de straffarter, Indika omedelbart ådömas, i allmänna

föreställningssättet medföra ett visst vanrykte i mån af beskaffenheten af de

brott, för Indika de ådömas, gör den omständigheten att fängelse vid vatten och

bröd nu mera icke omedelbart ådömes, denna straffart företrädesvis lämplig att bibehållas

såsom förvandlingsstraff, hvarigenom de personer, Indika undergå detta straff,

icke kunna förblandas med brottslingar, som undergå urbota bestraffning, och då erfarenheten

fullständigt ådagalagt att fängelse vid vatten och bröd icke menligt inverkar

på den dömdes framtida helsa samt icke är svårare än att ganska många

undandölja sina tillgångar, för att i stället undergå förvandlingsstraff, hvilket gått så

långt, att de böter, som betalas, äro mindre än förr, oaktadt böter ådömas till vida

högre belopp, än som egde rum före den nya Strafflagens införande, synes mig ej

heller ur denna synpunkt skål till någon förändring. Att i stället antaga enkelt fängelse

såsom förvandlirigstraff möter flera svårigheter. Cellfängelserna äro redan uppfyllda

och stundom otillräckliga och om ett längre enkelt fängelse sättes i stället för

det kortare vid vatten och bröd, blir deraf en följd att antingen cellfängelserna måste

tillbyggas och utvidgas eller det nyss införda fängelsesystemet bortkastas och gemensamhetsfångelser

sättas i stället. Kostnaden för fångars underhåll, hvilken redan är

betydlig, kommer att ytterligare stegras, hvarjemte i många fall på fattigvården kastas

bördan att sörja för den bötfalldes familj, under det han en längre tid -hålles i

fängelse.

Då således den ifrågasatta jörändringen, efter mitt förmenande, skulle medföra

stora kostnader och flera olägenheter, men ingen nytta, får jag för min del

hemställa att Herr Kinmansons motion må lemnas utan afseende.»

af Herr Jöns Olsson, som instämt med Herr Beckman. ''

Herr von Möller har begärt få antecknadt, att han ej närvarit i Utskottet

vid afgörandet af de i. Utlåtandet omförmälda frågor, och Herr Beckman, att han ej

deltagit i Utskottets beslut i anledning af Herrar Hedins och Wennéri motioner.

i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.