Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, i hvad den innefattar föreskrifter om sättet huru skuldebref och borgensförbindelser skola upprättas.

1870-05-02 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1870:48, Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, i hvad den innefattar föreskrifter om sättet huru skuldebref och borgensförbindelser skola upprättas.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

tf:© 48.

Ank. till Riksd, Kansli den 3 Maj 1870, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring i Kongl. Förordningen

den 28 Juni 1798, i hvad den innefattar föreskrifter om sättet

huru skuldebref och borgensförbindelser skola upprättas.

I 1 § af omförmälda Kongl. Förordning stadgas, att ”alla skuldebref samt

löflesskrifter böra, om de för gällande skola antagas, antingen egenhändigt skrifvas

och undertecknas af den sådana utgifver, eller af endera, då flere skrifva dem under,

eller ock bestyrkas af tvänne vittnen, hvilka på en gång varit tillstädes, och af hvilka

den ena skall hafva skuldebrefvet eller löftesskriften skrifvit; härifrån dock undantaget

hvad i afseende på banken och de allmänna diskontverken, såsom af annor beskaffenhet,

genom reglementen och författningar särskild! kan vara förordnadt och

antaget vid de reversaler eller förbindelser der utgifvas.”

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion,

N:o 465, har Herr Olof Larsson från Örebro län anfört, “att stadgandet, qvarstående

från privilegii-väsendels tid, syntes hafva sin grund i benägenheten att omgärda bankväsendet

med företräden, som utestängde ali täflan från andra i fråga om diskontering.

''’ Det för Riksbanken och privatbankerna medgifna undanlag gällde derföre ej

sparbanker och folkbanker samt de genom allmänna sammanskott och enskilda donationer

uppkomna kassor, såsom kyrko- och skolkassor, byggnads- och fattigkassor,

hvilka dock stundom drefvo en ganska vidsträckt lånerörelse. I afsigt alt uti lörevarande

hänseende bereda likställighet och afskaffa för aflärslifvet fcelungandé och

gagnlösa former, har motionären hemställt, ”att Riksdagen må för sin del besluta

sådan ändring i Kongl. Förordningen den 28 Juni 4 798, att tryckta eller graverade

skuldebref eller löftesskriften må såsom gällande anses, då de äro egenhändigt underskrifna

och al vittnen bestyrkta.”

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

9

Utan att kunna dela motionärens uttalade åsigter om grunden för ifrågavarande

stadgande, är Utskottet likväl ense med honom derom att stadgandet icke är

lämpligt. Denna mening gjorde sig ock gällande hos lagkomitéen, som i afseende

på samma stadgande yttrade: “Om man, å ena sidan, sökt tillsluta dörren för bedrägerier,

genom falska eller förut guldna fordringars utkräfvande, har man, å den

andra, ma hända, öppnat den för en annan ej mindre skadlig och straffbar art af

bedrägeri, hvarigenom en gäldenär, för del försträckningsgifvaren underlåtit att af

honom taga skuldebref, eller att tillse, det skuldebrefvet vore med lagens föreskrifter

i allo instämmande, kunde vinna befrielse från sin förbindelse.“

DS åberopade stadgandet föreskrifver eu viss form såsom vilkor för alt skuldebref

och löftesskrifter skola för gällande anses, så hetyder detta endast, att sjelfva

handlingen, när den på annat sätt är inrättad, icke må i och för sig tillerkännas

någon verkan såsom hevisningsmedel. Därigenom är ingalunda upp häfd rättigheten

för fordringsägare!] att med vittnen eller annorledes lagligen styrka fordringsanspråkets

rättmätighet. Men äfven om den föreskrifna formen är iakttagen, så erfordras

ändock nvssberörda bevisning, i fall gäldenären antingen förnekar att han utgifvil

skuldebrefvet eller, på sätt i 4 Kap. 5 § Utsöknings-balken förmäles, påstår, att han

dertill blifvit tvungen, eller trugad, lockad, eller förledd. Skilnaden emellan ett i

öfverensstämmelse med 1798 års förordning upprättadt skuldebref och ett i annan

form tillkommet synes således, i hänseende till rättsföljden, bestå deruti, att, beträffande

det sednare, gäldenärens blotta bestridande af krafvel är nog för att göra särskild

bevisning å fordringsegarens sida behöflig, då deremot, för åstadkommande af

en sådan effekt, i fråga om ett i den lag bestämda formen upprättadt skuldebref,

tillika erfordras .någondera af förutnämnda invändningar.

Men det är icke förenligt med eu sund lagstiftnings grundsatser att föreskrifva

någon viss form i ifrågavarande hänseende. Det är föga rimligt alt den, som utgifvil

eu skuldsedel, skall kunna, ulan att förneka densammas riktiga tillkomst, undandraga

sig betalningsskyldighet blott på den grund att en sådan form ej blifvit

iakttagen. Vid försträckning af penningar eller varor bör det få ankomma på kontrahenterna

sjelfva att åt aftalet gifva den form, som de finna lämplig, och fordringsbeviset

må sedan gälla hvad det kan.

Något förbud emot tryckta eller graverade skuldebrefs och löftesskrifters utgifvande

finnes icke i lag stadgadt. För vinnande af motionärens syftemål erfordras

således icke något positivt stadgande, såsom han föreslagit, utan endast ett upphäfvande

af föreskriften i 1 798 års förordning, då det blir en hvar försträckningsgifvares

ensak att tillse, det fordringsbeviset så upprättas, att detsamma må kunna

motsvara sitt ändamål.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet, i anledning af ifrågavarande

motion, vördsamt hemställa,

Bih. till Riksd. Prof. 1870. 7 Sami. 20 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

l:o) att Riksdagen må för sin dei besluta upphäfvande af föreskrifterna

i 1 § af Kong!. Förordningen den 28 Juni i 798 angående

sättet huru skuldebref och löftesskrifter skola upprättas,

för alt såsom gällande antagas.

1 sammanhang härmed och då, enligt Kongl. Kungörelsen den 20 Maj

1855, “handskrifven invisning bör, för att såsom gällande anses, i enlighet med

hvad om skuldebref forordnadt är, antingen egenhändigt skrifvas och undertecknas al

utgifvaren, eller af endera, då flera skrifva den under, eller ock bestyrkas af två

vittnen, Indika på en gång varit tillstädes och af Indika det ena vittnet skall hafva

invisningen skrifvit,“ torde Riksdagen, på de i föregående punkt framställda grunder,

finna skäligt,

2:o) att för sin del jemväl upphäfva hvad sålunda i omförmälda

Kongl. Kungörelse finnes stadgadt.

Stockholm den 2 Maj 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

\

af Herr Grefve Mörner och Herr Bergström.

Herrar ron Möller och Kölmodin hafva begärt få anteeknadl, att de ej öfver

varit ärendets behandling hos Utskottet.

Stockholm. Alb. Bonniers boktryckeri 1870.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.