Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om nedsättning af den godtgöi else, som till åtskilliga stapelstäder nu utgår såsom ersättning för mistad tolag.

1870-05-03 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1870:79, Utlåtande, i anledning af väckt motion om nedsättning af den godtgöi else, som till åtskilliga stapelstäder nu utgår såsom ersättning för mistad tolag.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

I

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79.

Hf:o 79.

Ank. till Eiksd. Kansli den 3 Maj 1870, kl. 6 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om nedsättning af den

godtgöi else, som till åtskilliga stapelstäder nu utgår

såsom ersättning för mistad tolag.

(2:dra U. A.)

Enligt hvad Stats-Utskottet uti 4:de punkten af Utlåtandet, angående reglenng

af utgifterna under Riks-statens 7:de Hufvudtitel redan omförmält, har Herr

uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 21) föreslagit, att

i s agen matte for sin del besluta, att beträffande godtgörelsen för mistad tolag

till en hvar af de stapelstäder, liviika före år 1857 voro till uppbärande af tolag

erattigade, den nu medgift a tillökningen i nämnda godtgörelse af fem procent!

en tulluppbörd, som ofverstiger det i Kong! Brefvet den 18 December 1857 för

vaije s ac utsatta tulluppbördsbelopp, icke vidare må, från och med år 1871 till

nph°j-iaf fSSa • Stä(!fr Utgå; att det en hvar af städerna Oscarshamn, Jönköping

1871 SoI.TCsborg * stallet för tolag beviljade anslag af tullmedlen från och med år

i såtlaVaf™ 7 nfg0t- ar Utgå med högre beloPP’ an medeltalet af hvad staden

sadant afseende åtnjutit under åren 1864, 1865 och 1866; att staden Trelleborg

från och med ar 1871 icke må för något år undfå, i stället för tolag, högre belopp

an medeltalet af hvad staden såsom tolagsanslag åtnjutit under åren 1868, 1869 och

1870 ; samt att Riksdagen måtte i 1871 års riksstat uppföra anslaget till ersättning

åt staderna för mistad tolag med ett till 825,000 R:dr minskadt belopp. Sedan Riksagen,

med bifall till Utskottets i nyssnämnda punkt gjorda hemställan, beslutat,

alt,anslagek för "ersättning till städerna för mistad tolag» skall för nästa stats
•dfn^i*3+en0f

1 r ° drandradt bel°PP bibehållas, hvarigenom motionärens förslag,

a vidt det afser förändring i bestämmelserna angående den för år 1871 utgående

tolagsersattningen blnvit af Riksdagen lemnadt utan afseende, får Utskottet nu afgilva

det utlåtande, hvartill behandlingen af motionärens framställning i öfrigt gif
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79.

Till eu början torde Utskottet böra erinra om hvad tillförene rörande ifrågavarande

ämne hulvudsakligen lörekommit. Redan vid 1844 års riksdag framställde

Kougl. Maj:t iörslag om tolagens upphörande såsom en särskild, stapelstäderna direkt

tillfallande, etter olika procentberäkning ingående afgift å inkomnande och utgående

varor, emot ersättning till dessa städer genom bestämda anslag af tullmedlen,

hvarvid, enär genom den utredning af frågan, som Kommers-kollegium åstadkommit,

visat sig, att tolags-inkomsten den tiden motsvarade ungefärligen 10 procent af

tulluppbörden, Kong!. Maj:t föreslog det allmänna stadgande, att, i sammanhang

med tullmedlens klarering, tio procent af tullafgifterna för såväl inkommande som

utgående varor borde, under benämning af tolags-ersättning, genom Tullkamrarnes

försorg debiteras, uppbäras och redovisas; men på anförda grunder och då, “utan

att halva ingått i någon pröfning huruvida den föreslagna regleringen vore förenlig

med de stapelstäderna förunnade privilegier eller icke“, Rikets Ständer ansågo de

olägenheter, som af dess vidtagande kunde uppkomma, fullt motväga de angifna

lördelarne, förklarade Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 18 April 1845,

att de trott sig icke böra till den nådiga propositionen lemna bifall.

Sedan de Svenska ledamöterna af den år 1855 nedsatta komité, som utarbetat

förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och

sjöfarts-förhållanden, uti sitt den 2 Maj 1856 särskildt afgifna betänkande, med förslag

till ny Svensk tulltaxa m. m., fästat särdeles vigt vid den omständigheten, att

varuförseln mellan Sverige och utlandet vore, utöfver sjelfva tullafgiften, betungad

med särskilda, ehuru i sammanhang med tullumgälderna utgående afgifter, samt,

för afhjelpande af de häraf uppkommande olägenheter, bland annat äfven framställt

förslag till tolagens upphörande såsom särskild beskattningstitel samt sättet för

städernas godtgörande härför; — framställde Kongl. Maj:t, som i såväl dessa som

öfriga af komitéen behandlade frågor inhemtat Kommers-kollegii och General-tullstyrelsens

underdåniga utlåtanden, uti sin den 13 Februari 1857 till Rikets Ständer

aflåtna proposition om; förändringar i lagstiftningen angående tull- och andra

dermed förenade afgifter, ett från såväl komiterades som Kommers-kollegii! hemställan

i viss mån afvikande förslag angående tolagens reglering i förut omförmälda syftning.

Efter pröfning af detta förslag förklarade dåvarande Bevillnings-Utskott uti

sitt angående tullbevillningen och dermed sammanhängande ämnen afgifna Betänkande,

bland annat, att Utskottet, som ansett de med förslaget afsedda fördelarne

icke blott af enkelhet och lätthet vid tullbehandlingen, utan ännu mera af handelns

frihet att, oberoende af skiljaktiga ortafgifter, direkte söka de hamnar, som för varuomsättningen

bäst lämpade sig, vara i ögonen fallande, fullkomligt delade den af

Kongl. Majtt uttalade åsigt, enligt hvilken rättvisa och billighet kräfde, att den verkliga

inkomst, hvarje stad af tolagen uppburit, blefve till sitt fulla belopp ersatt, äfvensom

att en tillökning i denna tolagsersättning borde tillgodokomma hvarje stapelstad,

i mån af rörelsens tillväxt derstädes, med fem procent af stadens stigande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Stats-Utskottets Uti,ätande N:o 7.9.

tulluppbörd, men att då, med obetingadt godkännande af Kong!. Maj:ts förslag,

skulle förknippas den oegentlighet, att eu eller annan stad, der rörelsen kunde komma

att aftaga, ändock blefve vid sin nuvarande inkomst bibehållen, intilldess KonglMaj:t

och Rikets Ständer annorlunda förordnade, Utskottet ansåge denna oegentlighet

både kunna och böra i sammanhang med den förevarande tolags-regleringen

förebyggas, så att den alltid ömtåliga frågan om rubbning af samma reglering måtte

i möjligaste mån för framtiden undvikas; hvadan Utskottet funne sig böra så till vida

afvika från Kongl. Maj:ts förslag, att, under det å ena sidan, i enlighet med samma

förslag, skulle stadgas, att hvarje stad skulle för den tulluppbörd, som öfverstege

medelbeloppet af samma stads lika beskaffade uppbörd under åren 1853—1855, undfå

tillökning i sin tolags-ersättning med fem procent af öfverstigande tullbeloppet,

å andra sidan borde bestämmas, att, vid en under nämnda medelbelopp fallande

tulluppbörd, afdrag å stadens tolagsersättning skulle iakttagas och beräknas efter

samma procentförhållande, som egt rum emellan stadens tull- och tolags-uppbörd

under omförmälda åren 1853—1855, endast med jemkning härå till närmaste fjerdedels

procent; varande till ledning för dessa procentbestämmelser af Utskottet begagnade

för sådant ändamål uti Kommers-kollegium upprättade tabeller. På dessa

med flera anförda skäl, och i öfverensstämmelse för öfrigt med Kongl. Maj:ts förslag,

hemställde Utskottet alltså:

att (utom den till 10 procent å tullbeloppet för alla inkommande varor bestämda

afgift till handels- och sjöfarts-fonden) jemväl den, under benämning af tolag,

efter olika grunder till städerna utgående afgift borde såsom särskild beskattningstitel

upphöra, mot godtgörelse af tullmedlen, samt innefattas i den tullsats, som

för varors in- eller utförsel genom tulltaxan bestämdes;

att, med upphörande på nämnda sätt af omförmälda tolag, derunder inbegripen

såväl ordinarie stads- och allmän tolag som den i''vissa städer särskildt utgående

inqvarterings-tolagen, fattigvårds-tolagen och öfverflödsafgiften, hvilka umgälder,

der de dittills såsom tolag utgått, jemväl skulle komma att upphöra och i

tullsatserna inbegripas, stapelstäderna måtte, från och med den blifvande tulltaxans

tillämpning, af tullmedlen undfå årlig godtgörelse, enligt föreslagen tariff;

att hvad anginge redan befintliga, men till uppbärande af tolag icke berättigade

stapelstäder, Kongl. Maj:t måtte ega att, om anledning dertill vid pröfning a^

hvarje särskildt fall förekomme, i stället för tolag bevilja sådan stapelstad ett anslag

af tullmedlen, motsvarande 5 procent af stadens årliga tulluppbörd;

att denna tolagsersättning icke finge, utan samtycke af Kongl. Maj:t och

Rikets Ständer, förändras; samt

att det förändrade sätt, hvarigenom städerna komme i åtnjutande af den

fordna tolagen, ej skulle medföra någon rubbning i städernas tillförsäkrade disposiionsrätt

öfver deras tolagsmedel och icke heller föranleda till förändring uti hittills

gällande stadganden angående tolagens användande och stapelstädernas pligt att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79. 7

hvart tredje år till Kommers-kollegium insända bestyrkta uppgifter öfver beloppet

och anvandandet af de under nästförutgångna tre år influtna tolagsmedlen.

Detta förslag, hvaremot, utom andra, ofvanbemälde motionär, såsom då ledaBevdlnings-Utskottet,

afgaf reservation, blef till alla delar af Rikets Ständer

bifallet och sedermera under den 18 December 1857 jemväl af Kongl. Maj:t faststäldt.

... ,5 , „ 0 arens riksdag väcktes af samme motionär det förslag, att nyss

omförmäla beslut åter måtte uppbäfvas, samt de stadganden angående beräkningen

och utgåendet af namnda afgift, hvilka tillförene varit gällande, ånyo vinna tillämpa

mng, intilldess en allmän och ändamålsenlig reglering af alla de utaf utrikes traf„®n.

tl!1 stapelstaderna utgående utgifter kunde till vägabringas. Bland motiverna

harfor anfördes, bland annat, att derest vid 1850-1858 årens riksdag ingen annan

förändring 1 tulltaxan blifvit gjord, än att afgiften till handels- och sjöfartsfonden

tillädes da gällande tullsatser, och med antagande att trafiken förblefve oförändrad,

skulle bruttouppbörden komma att ökas med jemnt det belopp, som de tillagda afgifterna

tillsammans utgjorde; och då städernas tolagsersättning borde ökas med 5

procent af de belopp, hvarmed tulluppbörden ökades, komme Staten att, utöfver

den beraknade ersattmngssumman, betala tolag ej allenast för handels- och sjöfartsafgiften

med 37,500 R:dr, utan äfven för tolagen sjelf med 40,786 R:dr årligen. Uti

häröfver afgifvet Betänkande förklarade emellertid dåvarande Bevillnings-Utskott förhållandet

vara, att när brutto-tulluppbörden inskränkte sig till den normala summa

som beräknades efter medelbeloppet af hvad den i de särskilda stapelstäderna utgjort

för aren 1853-1855, eller sammanräknadt 9,520,000 R:dr, tolagsersättningen

skulle derutaf utgå med de för hvarje stad normalt fastställda belopp, i medeltal

för hela riket utgörande 8% procent, och att när, brutto-uppbörden öfverstege normalsumman,

städerna skulle af detta öfverskott såsom tolagsersättning åtnjuta allenast

5 procent. Godtgörelsen till handels- och sjöfartsfonden erlades såsom ett fixt ans

ag af tulluppbörden i sin helhet utan förändring, såvida icke tullinkomsternas brutto

skulle komma att öfverstiga 15,000,000 Rtdr; och att Staten betalade tolag för handels-

och sjolartsafgiften och för tolagen sjelf, kunde med lika litet skäl sägas, som

att tolags-ersättning utgiuge från de öfriga afkortningar och förvaltningskostnader,

hvilka utaf Rikets Ständer af de samfälda tullmedlen utanordnades. Häraf visade

sig ock tydligen, att vid det förhållande, som under år 1859 inträffat, eller att uppbörden

med omkring 3 millioner R:dr öfverstigit den omförmälda normalsumman,

Staten undginge att af detta betydliga öfverskott i tolags-ersättning utbetala mer

an o procent, 1 medeltal räknadt, i stället att, om ingen tolags-reglering egt rum

sta,derna vant berättigade att för hela den tullpligtiga varu-in- och utförseln tillgodonjuta

tolag efter den högre procent, som förut varit gällande. Utskottet yttrade

vidare, att, liksom motionärens antagande, att tolagsersättningen komme att utgå

för handels- och sjöfartsafgiften samt tolagen sjelf, hvilade på en uppenbart oriktig

grund, så förhölle det sig äfven med hans sätt att beräkna Statsverkets förlust på

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 79.

tolagsregleringen med hänseende till den förändring af tullagstiftningen öfver hufvud,

som vid 1856—1858 årens riksdag genomfördes. Det vore visserligen sannt,

att, om en tullpligtig vara gjorts tullfri, så skulle ock, enligt förut gällande stadganden.

den för samma vara utgående tolag upphöra; och beloppet af denna tolag

läte äfven lätt till siffran beräkna sig. På detta sätt skulle man tvifvelsutan kunna

uppsöka flera artiklar och uppställa åtskilliga summor, de der visade, att högst betydlig

minskning i städernas tolagsinkomster redan skolat inträffa i följd af den

fria riktning, i hvilken tullagstiftningen under flera föregående riksdagar blifvit

ändrad. Men allt intill 1856—1858 års riksdag hade emellertid erfarenheten ådagalagt,

att icke mindre tull- än tolagsinkomsten varit i jemnt stigande. Detta åter

hade härrört, icke från förhöjning i afgifterna, utan från tillökning af de in- och

utförda varornas mängd. När, nu tolagen, sådan den i äldre författningar vore

städerna tillförsäkrad, i allmänhet utgick i mån af varuvärdet, men tullsatserna i

förhållande dertill nedsattes, så visade det sig uppenbart, att, om också en friare

tullagstiftning för vissa artiklar medgifvit tullfrihet och följaktligen äfven tolagsfrihet,

så hade likväl tolags-afgiften, der förra grunden för dess utgörande qvarstått, i

regeln stigit i starkare förhållande än sjelfva tullinkomsten. Då t. ex. man tillförene

ansåg manufakturvaror böra draga en tull af 25 procent af värdet, så utgjorde

tolagen, om den beräknades till endast 2 procent af tullvärdet, 8 procent af tullbeloppet;

nedsattes åter tullafgiften till 20 procent, så steg tolagen till 10 procent

af densamma o. s. v. Häraf följde således ovedersägligen, att ju mera det antagna

friare tullsystemet fullföljdes, desto högre skulle städernas tolagsinkomst efter förra

beräkningen hafva stigit i förhållande till tullinkomsten, och desto större kostnader

skulle Statsverket fått vidkännas, om tolagsregleringen framskjutits till en kommande

tid; och att en reglering, som ordnade tolagsafgiften i enlighet med tulllagstiftningens

grundsatser, förr eller sednare blifvit af behofvet oundgängligen påkallad,

icke för städernas skull, utan för handelns naturliga utveckling och för de

skattskyldiges befrielse från en mer och mer tryckande pålaga, derom kunde meningarne

svårligen vara delade.

Vid betraktande af den genomförda regleringen och dess resultat icke blott

med hänsigt till en eller annan särskild artikel eller ett eller annat enstaka tidsmoment,

utan med regleringens tillämpning på alla handelsartiklar tillsammans

och på en längre tidsföljd, vore Utskottet af dessa och öfriga vid regleringens genomförande

anförda skäl fullkomligen öfvertygadt, att hvarken Statsverket eller landet

i sin helhet på den verkställda tolagsregleringen blifvit lidande, utan fastheldre

att det borde anses såsom en lycklig följd af flera sammanstämmande gynnsamma

förhållanden, att tolagsregleringen kunnat, på sätt som skett, bringas till utförande;

och Utskottet ansåg sig fördenskull böra hemställa, att omförmälda motion icke

måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls af

tvänne

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande, N;-> 7.9

0

tvenne Riksstånd, men afslogs af de tvänne andra, hvilka biföllo en i ämnet afgifven

reservation, innefattande i viss mån förändrade bestämmelser rörande tolagsersättningens

belopp. Till följd af de skiljaktiga besluten både således frågan vid nämnda

riksdag förfallit.

Vid 1868 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion derom, att antingen

tolagen måtte anses inbegripen i tullsatserna, men Staten, i stället för att

lemna stapelstäderna det höga ersättningsbelopp, som till dem utginge, sjelf öfvertaga

kostnaden för de byggnader och anstalter, som för tulluppbörden fordrades,

eller ock att åt städerna återlemnades rättigheten att uppbära tolag i sammanhang

med annan deras enskilda uppbörd för sjöledes in- och utgående varor. Men i detta

fall borde dock tolagsprocenten bestämmas lika öfver allt samt för ändamålet noga

afpassas, äfvensom grunden för beräkningen blifva icke det förut begagnade chimeriska

tullvärdet utan varans tullsats. I afseende å dessa förslag yttrade dåvarande

Bevillnings-Utskott, bland annat, att det syntes Utskottet obestridligt, att genom den

år 1857 åstadkomna tolagsregleringen hade å ena sidan städerna vunnit jemförelsevis

större säkerhet för och stadga i inkomster, hvilka, ehuru med full rätt dem tillhörande,

likväl vore beroende såväl af Kongl. Maj:ts lagstiftningsrätt i administrativ

väg som af förändringar i tulltaxan, samt att — å andra sidan åter, dels tullagstiftningen

erhållit större enkelhet och enhet, dels äfven handeln en kraftigare ut.

veckling och förbrukningen en ej obetydlig lättnad, hvarföre Utskottet icke ansett

sig kunna tillstyrka någon återgång till det gamla systemet af tolag såsom särskild!

utgående afgifter. Hvad beträffade det andra af motionären alternativt framställda

förslaget, erinrade Utskottet, att i tolagsersättningen vore inbegripna flerfaldiga, förut

till städerna under namn af tolag ingående afgifter, såsom ordinarie stats- och allmän

tolag, in qvartera gstolag, fattigvårdstolag samt öfverfiödsafgifter, hvilka, såsom

redan af afgifternas olika benämningar framginge, blifvit städerna tillerkända för

att underlätta fullgörandet af flera dem ålagda, särdeles tyngande skyldigheter, hvarföre

det kunde befaras, att indragningen af tolagsersättningen skulle framkalla från

de särskilda städernas sida en mängd olika anspråk på Staten, hvilka åter skulle

föranleda både förvecklingar och kostnader. Utskottet erinrade derjemte, att flera

städer hade till större eller mindre del anvisat sina på tolagsersättningen beroende

inkomster till amortering och räntebetalning af med Kongl. Maj:ts tillstånd upptagna

lån, hvarföre den föreslagna åtgärden måste medföra rubbningar i förhållanden, som

likväl egde sin grund i städernas af båda Statsmakterna försäkrade rätt till bestämd

tolagsersättning; och hemställde Utskottet derföre, att framställningen icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilken hemställan blef af Riksdagen bifallen.

Såsom skäl för ofvanberörda, vid innevarande riksdag väckta motion är hufvudsakligen

anfördt, att man vid tolagsregleringen skulle förbisett den högst väsendtliga

förändring i förhållandet mellan tolagsuppbörden och tulluppbörden, som, efter

Bih. till Biksd. Prof. 1870. 4 Sami. 1 Afd. 38 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79.

åren 1853—1855, redan vid den tid tolagsregleringen beslutades, blifvit en följd af

stadgad tolagsfrihet för åtskilliga förnödenhets- och exportartiklar, hvilka under tiden

förklarats tullfria, men hvilka förut, såsom lågt tullbeskattade, dragit en mycket

hög tolag i förhållande till tullen; samt att man äfvenledes förbisett att, då

handels- och sjöfartsafgiften samt tolagen tillädes tullsatserna för att genom tullverket

uppbäras utan åtskilnad från den öfriga tullintradeu, dessa afgifter skulle

komma att i tullverkets räkenskaper presentera sig såsom annan ökad tulluppbörd,

och att, då enligt regleringens bestämmelser städerna skulle åtnjuta viss andel af

det belopp, hvarmed tulluppbörden ökades, Staten skulle på det sättet komma att

till städerna utgifva tolag på tolag, och tolag på handels- och sjöfartsafgiften. Dessa

skäl äro, på sätt äfven är nämndt, alldeles desamma, som blifvit af motionären åberopade

samt af Representationen pröfvade icke allenast vid det tillfälle, då tolagsregleringen

af Rikets Ständer beslutades, utan äfven vid den derpå följande

riksdag, då förslag väcktes om detta besluts upphäfvande. Enär sålunda icke några

nya förhållanden tillkommit, som böra kunna verka ändring uti de åsigter, som legat

till grund för föregående Riksdagars beslut i ämnet, har Ståts-Utskottet icke

kunnat det af motionären väckta förslaget understödja.

Vid handläggningen af denna fråga har emellertid Utskottets’ uppmärksamhet

blifvit fästad på beskaffenheten af den kontroll öfver tolagsmedlens användande,

som för närvarande förefinnes. Sedan nemligen Rikets Ständer uti skrifvelse af den

26 Augusti 1850, jemte tillkännagifvande det Rikets Ständer ansåge lämpligt, att

officiela uppgifter rörande beloppet och användandet af de medel, rikets sjö- och

stapelstäder egde att under namn af tolag uppbära, biefve till Kongl. Kommerskollegium

insända för vinnande af kontroll, huruvida medlen till de afsedda ändamålen

användes, af sådan anledning i underdånighet anhållit, det Kongl. Maj:t måtte i nåder

täckas anbefalla vederbörande att till Kongl. Kollegium hvart tredje år insända behörigen

styrkta uppgifter öfver beloppet och användandet af de städerna anslagna tolagsmedel,

har Kongl. Maj:t, jemlikt nådigt bref af den 1 Oktober 1851, med bifall till Rikets

Ständers förrberörda underdåniga anhållan, förordnat, att drätseilörvaltningarne i rikets

stapelstäder skola hvart tredje år till Kommers-kollegium för ofvan uppgifna ändamål insända

behörigen styrkta uppgifter öfver beloppet och användandet af de städerna tillflutna

tolagsmedel för de nästförflutna trenne åren. Af de med anledning häraf till Kommers-kollegium

insända uppgifter för åren 1864—1866 har Utskottet tagit kännedom,

och ehuru tiden icke medgifvit en fullständig undersökning, huruvida tolagsmedlen

för de nämnda åren blifvit i enlighet med gifna föreskrifter använda, hvilken revision

lämpligare torde böra af Riksdagens Revisorer företagas i sammanhang medgranskningen

af Kommers-kollegii räkenskaper och förvaltning, har Utskottet likväl vid genomgåendet

af berörda uppgifter funnit åtskilligt att i afseende derå anmärka. Uti de flesta redogörelser

saknas nemligen anteckning om de Kongl. bref och resolutioner, hvilka bestämma,

till hvilka ändamål tolagsmedlen få användas, och granskningen blir derige
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79.

11

nom väsendtligen försvårad, helst, såvidt af redogörelserna kunnat inhemtas, olika

bestämmelser äro för de särskilda städerna gällande. Vidare äro redogörelserna så

olika affattade, att någon öfversigt af desamma icke kunnat vinnas. Under det t. ex.

redogörelsen från en stad utgöres af specifik kassaräkning, innehåller en annan endast

ett tillkännagifvande, att tolagsmedlen “ingått uti den af stadens kassor, hvaraf

bestrides stadens magistrats och öfrige tjensteman aflöning samt andra publika

tarfvor44. Slutligen har föräiidring i nu- gällande föreskrifter synts Utskottet lämpligen

böra ega rum i afseende på tiden för redovisningens afgifvande, så att de ifrågavarande

uppgifterna blefve årligen insända till Kommers-kollegium, som då kunde,

efter verkställd granskning, deröfver upprätta ett sammandrag till intagande i Kollega

årligen afgifvande berättelse angående rikets handels- och sjöfartsförhållanden.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställer Utskottet,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes dels förordna, att drätselförvaltningarne i rikets

stapelstäder skola vid viss tid hvarje år till Kommers-kollegium

insända behörigen styrkta uppgifter öfver beloppet och användandet

af de städerna tillflutna tolagsmedel för det näst föregångna

året, dels anbefalla Kommers-kollegium att, efter verkställd

granskning af dessa uppgifter, deröfver upprätta sammandrag

till intagande i den af Kollegium årligen afgifvande berättelsen

om rikets handel och sjöfart.

Stockholm den 3 Maj 1870.

På Stats-Utskottets vägnar:

Arv. Fr.son Posse.

Reservationer:

af Herr E. Key, hvilken yrkade, att den utaf Utskottet föreslagna underdåniga

skrifvelse jemväl måtte innefatta en anhållan derom, “att Kongl. Maj:t täcktes låta

utreda, i hvilket förhållande stapelstädernas tolagsersättningar stått, särskildt för

hvarje stad för de 12 sednast förflutna åren, till kostnaderna för fullgörandet af de

skyldigheter, dessa städer ålegat emot rättigheten att åtnjuta tolag44.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 79.

Häruti instämde Herrar Jan Andersson, Carl Ifvarsson och F. O. Eörnfeldt;

af Herr M. Ahlgren, som yttrade: “Under hänvisande till Rikets ständers vid

1856—1858 årens riksdag fattade, af Kongl. Maj:t under den 18 December 1857

fastställda beslut, för hvars innehåll, hvad angår förevarande fråga, här ofvan närmare

redogöres, anser jag för min del Herr Nils Larsons motion i dess närvarande

skick icke böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda/4

Häruti instämde Friherre F. A. Fiende och Herr E. af Klint.

Stockholm, tryckt hos Bergström & Lindroth, 1870.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.