Sök i Ratio Lex

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2

1871-03-06 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1871:2, Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.

1

N:o 2.

Anis. till Riksd. Kansli d. 7 Mars 1871, kl. 11 f. m.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Jemlik! 40 § Riksdags-ordningen, får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva

utlåtande i anledning af de inom Kamrarne väckta och till Utskottet hänvisade

motioner, hvilka afse förändring af gällande bestämmelser rörande allmänna bevillningen,

äfvensom i sammanhang dermed hemställa om sådana rv.ttelser, som

Utskottet vid den i ölrigt anställda granskningen af såväl Bevillningsstadgan som

Instiuktionen för taxeriugsförrättningarne funnit vara af behofvet påkallade; och

har Utskottet ansett lämpligast att i sitt utlåtande följa den ordning, hvartill Bevillningsstadgans

uppställning gifver osökt anledning.

Innan Utskottet sålunda ölvergår till de särskilda förslagen, anhåller det

likväl få förutskicka den erinran, att Utskottet vid granskningen såväl af de väckta

motionerna som af stadgan i öfrigt, nu, likasom äfven vid flera föregående riksdagar,

funnit sitt arbete i icke ringa grad störande påverkadt och stundom hämmadt

af det i lagstiftningen stadgade nära sambandet mellan kommunalbeskattningen och

bevillningen till Staten. Af lätt insedda skäl kunna nemligen grunderna för bevillningens

utgörande till Staten icke alltid sammanfalla med de för en jemn och

billig kommunalbeskattning lämpligaste, och en hastig blick på de föreliggande

motionerna visar äfven, huru flera af dessa varit föranledda mindre af missnöje

med Bevillningsstadgans föreskrifter i och för sig sjelfva, än med de af dem härflytande

oegentligheter vid kommunalbeskattningen, hvilka oegentligheter Utskottet

väl stundom kunnat erkänna, men endast i den mån söka undanrödja, som sådant

låtit sig göra utan fara för Statens rätt eller för den säkerhet och lätthet i tilllämpningen

åt förordningens särskilda stadganden, hvilkas skyddande och bevarande

Utskottet måste anse såsom sin främsta pligt. Å andra sidan åter har Utskottet

icke kunnat underlåta att taga hänsyn till det inflytande på kommunalbeskattninBih.

till Riksd. Prat. 1871. 5 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o 2.

gen, som i sig sjelfva billiga och rättvisa jemkningar i bevillningen till Staten

kunde komma att utöfva, och ehuru, med anledning af Kongl. Maj:ts Proposition

om fördubbling af bevillningen efter 2:dra och 3:dje artiklarne, önskvärdheten af

sådana jemkningar ganska starkt blifvit inom Utskottet betonad, har den likväl

måst vika för betänkligheter i anförda hänseende. Utskottet vill endast exempelvis

i detta afseende anföra, att den orättvisa, som ligger deruti, att bevillning för fast

egendom skall erläggas efter fastighetens uppskattade värde, utan afseende derå, om

fastigheten är för skuld intecknad eller icke, omöjligen kan undanrödjas, äfven om

man skulle lyckas öfvervinna de svårigheter,'' som jemväl från Statens synpunkt

häremot möta, så länge grunden för afgiften till kommunen är bevillningen enligt

II Art. Bevillningsstadgan. Genom medgifvande af afdrag för skuld vid fastighetsbevillning

komme nemligen, under nuvarande förhållanden, den kommunala skattebördan

att oskäligt falla på de ograverade fastigheterna och på näringsidkarne eller

andra för inkomst beskattade, och det skulle möjligen inom eu eller annan kommun

kunna inträffa, att fastigheternas innehafvare icke komme att lemna något bidrag

till den kommun, som de tillhöra. Samma hänsyn till inflytandet på beskattningen

inom kommunerna, hvartill derjemte kommit den betänklighet, att den kommunala

rösträtten är byggd på allmänna bevillningen, har äfven förnämligast hindrat

Utskottet att framlägga förslag till sådan förhöjning af den beskattningsfria

inkomsten, hvarigenom åt den mindre bemedlade samhällsklass, som endast med

yttersta svårighet förmår tillfredsställa sina egna anspråk på lifvets nödtorft vid

sidan af Statens anspråk på skatteinkomst, kunde medgifvas en lindring, som af

ofvan antydda skäl nu mera än förr bör anses vara af billigheten påkallad. Slutligen

anhåller Utskottet få erinra, att det med dessa anmärkningar endast velat

framhålla angelägenheten af att den kommunala beskattningen ställes i något mindre

oskiljaktigt beroende af bevillningen till Staten, på det såväl kommunen som

Staten må med friare hänsyn till sina särskilda behof och intressen kunna ordna

dessa vigtiga angelägenheter, men att Utskottet naturligen icke kunnat sträcka sin

befogenhet ända derhän, att i sådant hänseende framlägga något förslag.

Art. II.

§ 7 mom. 2.

Då ifrågavarande lagrum nu stadgar, bland annat, att uti den inkomst, för

hvilken bevillning skall utgöras af löntagare, “icke skall inberäknas den del åt in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bemllnmgs- Utskottets Betänkande N:o 2.

o

delta arméens löner, som utgör afkomsten från de genom vederbörande boställsdirektioner

utarrenderade boställen, för hvilka fastighetsbevillni ng erlägges", så har

Utskottet ansett nödigt fästa uppmärksamheten derå, att för den händelse Kongl.

Maj:ts Proposition angående lönereglering för indelta arméen skulle komma att af

Riksdagen bifallas, nämnda stadgande torde böra förändras till full öfverensstämmelse

med hvad i allmänhet för öfriga löntagare gäller, eller att bevillning skall utgöras

för all den inkomst, de uppbära, men att Utskottet naturligen icke kunnat redan

nu i detta hänseende framlägga något förslag, hvilket Utskottet

får för Riksdagen anmäla.

§§ 9 och 27.

§ 9 mom. 1, 2 och 3 hafva nu följande lydelse: “Bevillning för inkomst

af kapital eller arbete påföres:

bankbolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig genom hufvudkontor, afdelnings-

eller kommissionskontor;

annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen, å eu eller flera orter,

drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har sin

styrelse;

fabriksegare, handlande samt annan yrkes- och näringsidkare, der fabriken

är belägen, eller handeln, yrket eller näringen förnämligast idkas; dock skola handlande

i de städer, hvilka innefatta flera församlingar, för den handelsrörelse de

derstädes idka, taxeras inom den församling, der de äro mantalsskrifne";

samt § 27 sista punkten: “Och bör sådant utdrag beträffande bankbolag

utvisa denna vinst fördelad på hufvudkontoret samt hvarje af dess afdelnings- och

kommissionskontor"..

Under förmälan hufvudsakligen, hurusom det anförda allmänna stadgandet angående

bolags påförande af bevillning, ehuru i dess ordalydelse icke kunde anses

ligga något hinder för hvarje kommun att göra gällande sina anspråk på bevillning

af den del af bolags inkomst, som inom densamma upphemtats, likväl temligen

allmänt så tolkades och tillämpades, att bolag för hela sin, ofta från skiljda kommuner

sammanförda, inkomst påfördes bevillning i endast en enda kommun, nemligen

den, der rörelsen ansåges vara hufvudsakligen bedrifven, samt att följaktligen

icke mindre omsorgen om stadgans riktiga tillämpning än om kommunernas rätt

påkallade en förändring af nämnda stadgande, hafva inom Andra Kammaren Herrar

J. F. Oeijer (motion N:o 102) och 11. Häger marek (motion N:o 125) framlagt särskilda

förslag om förändrad lydelse af §§ 9 och 27, och i sådant afseende yrkat:

den förre, att dessa §§ måtte få lyda:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillnings- Utskottds Betänkande A:o 2.

§ 0. “Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:

bank-, jernvägs-, kanal- och andra dermed jemförliga bolag, der bolagets

rörelse drifves, vare sig vid hufvud-, afdelniugs-, kommissions- och andra kontor

eller större och mindre stationer;

annat bolag, der bolaget, å en eller flera orter, drifver en mera betydande

rörelse, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har sin styrelse;

fabriksidkare etc. (likasom förut)

och § 27. Direktionen etc. —--; och bör sådant utdrag, beträffande

bank-, jernvägs-, kanal- och andra dermed jemförliga bolag, utvisa denna vinst,

fördelad på bolagets särskilda kontor eller stationer, och derest inkomst härflyter

från afgifter, som efter taxa eller andra bestämmelser få vid de olika stationerna

uppbäras, äfven om de annorstädes varda erlagda, särskildt upptaga bruttoinkomsten

i det hela och vid hvarje station; bolagets kostnader vid hvardera stationen;

och för densamma belöpande andel i de bolagets kostnader, som ej särskildt böra

drabba någondera af dess stationer (denna andel beräknad efter bruttoinkomsten

vid hvardera af dem), så att den sålunda synbar blifvande behållningen på bruttoinkomsten

vid stationen utgör den vinst derstädes, för hvilken bevillning bör påföras

i den kommun, der samma station är belägen";

samt den sednare eller Herr Haegermarck,'' att denna lydelse måtte få blifva:

§ 9. “Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:

bank-, jernvägs-, kanal- eller andra industriela bolag, der bolagens rörelse

drifves, vare sig vid hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor, eller vid sådana

stationer, lägenheter, verk och inrättningar, för hvilka bolagen på grund af §§ 4

och 5 erlägga fastighetsbévillning;

handlande samt annan yrkes- eller näringsidkare, der handeln, näringen,

eller yrket idkas; dock skola handlande i de städer — — — — — — —;

egare af fartyg — — — — — — — — — — — — — —-->

utrikes boende — — — — — — — — —■ — — — — —--;

hvar och en annan — — —, — — — — — — — — — — — —;

och § 27. Direktionen eller styrelsen för hvart och ett bolag —---

— — uppkomna vinst; och bör sådant utdrag, beträffande bank-, jernvägs-, kanal-

eller dylika bolag utvisa, huru stor del af denna vinst belöper sig på hvarje

särskildt kontor, station, lägenhet, verkstad eller inrättning. — Till grund för denna

fördelning lägges i afseende på jernvägs- och kanalbolag, trafikinkomsten vid de

olika stationerna, sålunda att den inkomst, som uppkommer af trafiken emellan

tvänne stationer delas till hälften på hvardera stationen och derefter utföres i huridradedelar

af hela årsinkomsten, såvida icke dessa bolag vid räkenskapsföringen

följa annan beräkningsgrund".

De af motionärerna, ur synpunkten af kommunernas rätt och fördel sålunda

föreslagna ovilkorliga föreskrifter, enligt hvilka icke allenast bolag utan äfven, så
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.

5

som Herr Hmgermarck yrkat, enskilda handlande eller näringsidkare skulle komma

att påföras särskild bevillning å hvarje ort, der de i någon större eller mindre

mån kunde anses utöfva handel, yrke eller näring, har Utskottet icke funnit sig

kunna tillstyrka, enär de måste befaras komma att inverka alltför menligt på den

enkelhet i tillämpningen och den säkerhet för ett riktigt utgörande af bevillningen

till Staten, som stadgans nuvarande bestämmelser synas förläna, hvarjemte de sannolikt

skulle blifva en rik källa till tvistigheter mellan kommunerna sjelfva. Deremot

har Utskottet ansett motionärernas fordran på en rättvisare fördelning mellan

kommunerna af de enligt bevillningen efter andra artikeln utgående afgifter kunna

utan någon nämnvärd olägenhet eller svårighet i den mån tillgodoses, att de redan

vid 1865—1866 årens riksdag i stadgan intagna särskilda föreskrifter angående

bankbolags påförande af bevillning utsträckes jemväl till jernvägs- och kanalbolag,

enär väl äfven dessa sednare bolag kunna föra sina räkenskaper med den fullständighet,

att deras styrelser lätteligen kunna lemna sådana uppgifter, som utvisa

huru stor del af bolagets behållna vinst härledt sig från hvarje af dess särskilda

kontor eller stationer. —• Utskottet får alltså, med afstyrkande af de omförmälda

motionerna hemställa:

l:o att § 9 mom. 1 må erhålla följande förändrade lydelse:

Bank-, jernvägs- och kanal-bolag, der bolagets rörelse

drifves, vare sig vid hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor

eller vid större och mindre stationer;

samt och i följd häraf:

2:o att sista punkten af § 27 må få lyda: Och bör

sådant utdrag beträffande bank-, jernvägs- och kanal-bolag utvisa

denna vinst, fördelad på hvart och ett af bolagets särskilda

kontor eller stationer.

§ 9 sista mom.

Lagrummet stadgar: “hvar och en annan skattskyldig, der han är mantalsskrifven“.

Härvid har inom Andra Kammaren (i motion N:o 121) Herr Å. Andersson

föreslagit: “att på lämpligt ställe i bevillningsförordningen eller ock med ett till
lägg

till densamma, må införas den bestämmelsen att prest, som uppbär tionde

eller annan till bevillning hänförlig inkomst af flera kommuner inom samma pastorat,

bör i hvardera kommunen påföras bevillning för de inkomster, han af densamma

uppbär.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.

Bevillnings-Utskottet vid 1869 års riksdag afstyrkte och Kammarne afsiogo

en dylik motion hufvudsakligen på den grund att det med densamma af sedda syftemål

mötte hinder i § 57 af förordningen angående kommunalstyrelse å landet,

enär prest, som från flera kommuner njuter inkomst, icke kunde hänföras till

någon af de trenne klasser, hvari nämnda § indelar de till kommunen skattskyldige.

— Visserligen förmäler sig motionären nu hafva för undanrödjande af detta

hinder i särskild motion föreslagit ändring af denna § i kommunallagen, men då

likväl densamma ännu qvarstår orubbad, synes icke något skäl förefinnas att i

Bevillningsförordningen intaga den föreslagna särskilda föreskriften angående prests

påförande af bevillning, så mycket mindre som denna föreskrift i sådant fall skäligen

bör utsträckas äfven till andra löntagare, hvilka från skiljda kommuner uppbära

löneinkomster. Utskottet får alltså hemställa:

3:o att Herr Å. Anderssons omförmälda motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Art. III.

§ 15.

Inom Andra Kammaren hafva Herrar H. Larsson och A. F. Petersson (motionerna

N:is 76 och 98) föreslagit förhöjning från 2 till 5 R:dr af den enskilda

banker med sedelutgifningsrätt enligt § 15 nu ålagda bevillning för hvarje 1,000

R:dr af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en gång under nästföregående

år varit utlemnade i rörelsen; och anhåller Utskottet:

4:o att få angående dessa förslag sig yttra i sammanhang

med det utlåtande, som Utskottet, sedan statsverkets behof

blifvit utredda, kommer att afgifva i anledning af Kongl. Maj:ts

Proposition om särskild vapenskatt till lika belopp med och

efter enahanda grunder som bevillningen efter 2:dra och 3:dje

artiklarne.

§§ 18 och 19.

Till Bevillnings-Utskottet hav

Första Kammaren väckt motion (N:o

blifvit hänvisad en af Herr P. von Möller inom

9) om särskild beskattning af,fast egendom i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.

död hand. För behandling af denna motion har Utskottet funnit nödigt infordra åtskilliga

omfattande officiela uppgifter, men då dessa ännu icke blifvit till Utskottet

öfverlemnade ocii ifrågavarande motion följaktligen icke kunnat tagas under ompröfning

då Utskottet ansett sig icke af denna anledning böra vidare uppskjuta

att afgifva betänkande angående såväl öfriga hänvisade motioner rörande allmänna

bevillningen, som äfven den Utskottet tillhörande granskningen af stadgan, så

hemställes:

5:o att med pröfningen af de i §§ 18 och 19 nu förekommande

stadganden angående bevillning afjfideikommissegendom

må få anstå till dess Utskottet kommer i tillfälle att afgifva

yttrande i anledning af Herr von Möllers omförinälda motion.

§§ 60 och 62.

§ 60 mom. 1 har följande lydelse:

“Innan Taxeringskornitéen upplöses och åtskiljes, skall komitéen bland

sina medlemmar föreslå fyra personer till ledamöter i samma års Pröfningskomité,

hvarvid, derest Taxeringskomitéens sammansättning sådant medgifver, i stad bör

utses åtminstone en, som under nästföregående år der erlagt bevillning för löneinkomst,

samt på landet åtminstone en, af hvilken då inom taxeringsdistriktet bevillning

blifvit erlagd, antingen för sådan inkomst eller för inkomst af jordbruksnäringen

icke tillhörande rörelse".

och § 62 mom. 1:

''‘Pröfningskomité består af tjugo, högst trettio ledamöter, hvilka Konungens

Befallningshafvande eger utse bland de af Taxeringskomitéerna dertill föreslagne

personer. Bland ledamöterne i Pröfningskomitéen skall minst hälften

vara egare af fast egendom; och böra komitéens ledamöter så utses, att komitéen,

så vidt förhållandena medgifva, kommer att utgöras af ett efter beskattningens

belopp och mängden af de skattskyldige skäligen lämpadt antal dels näringsidkare

och dels löntagare, samt att inom komitéen icke saknas tillförlitlig

kännedom om länets särskilda delar samt dessas ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga

näringar".

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 29) har Herr P. M. Johansson,

förmenande att, sedan bevillningsberedningarne numera förvärfvat tillräcklig

öfning och vana att någorlunda, opartiskt fullgöra sina förrättningar, pröfningskomitéerna

voro öfverflödiga och sålunda borde indragas, så mycket heldre som statsverket

derigenom skulle besparas eu icke obetydlig utgift, föreslagit: “att Riksdagen

ville ur beviilningsförordningen utesluta de förekommande stadganden om prof
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillnings-TJtslcottets Betänkande N:o 2.

ningskomitéer och i stället meddela föreskrifter, att besvär öfver Taxeringskomitéernas

förslag skola fullföljas direkt hos Kammarrätten*.

Vidare hafva inom Andra Kammaren (motionerna Nås 135 och 139) Herrar

J. G. Granlund och Johannes Andersson, under anförande dels att det nu stadgade

sättet för pröfningskomitéernas utseende vore föga öfverensstämmande med

Svenska folkefs rätt att sig sjelf beskatta, och äfven att dessa komitéers förrättningar

voro numera af mindre betydenhet än tillförene och således utan olägenhet

kunde öfverflyttas på landstingen, föreslagit: den förre att “pröfningskomitéernas

åligganden i de samtliga länen, utom Stockholm och de städer, som icke

tillhöra länens landstingsområde, måtte öfverflyttas på landstingen*, och den sednare,

Herr J. Andersson, att antingen ”landstingen måtte få sig uppdraget att vid ordinarie

landsting öfvertaga och afgöra de frågor, som förut tillkommit pröfningskomitéerna

i länen" eller ock “att Riksdagen behagade besluta att val af ledamöter

och suppleanter för deltagande i pröfningskomitéernas göromål skola hädanefter tillkomma

landstingen*.

Utaf Bevillningsstadgans föreskrifter i §§ 60 och 62 angående pröfningskomitéernas

sammansättning framgår, såvidt Utskottet förmår döma, uppenbart hennes

afsigt att sålunda för granskningen af bevillningstaxeringarne och afdömande af

besvär öfver taxeringskomitéernas åtgärder skapa en första instans, hvars samtliga

medlemmar icke endast hvar för sig förut deltagit i taxeringsarbetena inom länet

utan äfven tillsammans såvidt möjligt representerade alla de olika kategorierna af

bevillningsskyldige, och till hvilken de klagande sålunda kunde vända sig med full tillförsigt

att för sina anmärkningar eller besvär erhålla all den uppmärksamhet, som

rättvisa och billighet kunde påkalla. — Att, på sätt Herr Johansson föreslagit, helt

enkelt upphäfva denna instans, skulle sålunda vara ett icke ringa ingrepp i en för

de skattskyldige ganska värdefull rätt, hvilket ingrepp säkerligen icke kunde anses

tillräckligt motiveradt genom de af motionären anförda sparsamhetsskäl, hvarföre

Utskottet hemställer:

6:o att Herr P. M. Johanssons omförmälda motion

lemnas utan afseende.

Redan af det ofvan anförda bör, enligt Utskottets åsigt, lätteligen inses

olämpligheten af att, på sätt de båda sistnämnda motionärerne yrkat, öfverflytta

pröfningskomitéernas åligganden på landstinget, hvars ledamöter naturligen utses

med hänsyn till helt andra egenskaper och insigter, än dem, som stadgan velat

söka hos de till pröfningskomitéerna valbara. Då slutligen, hvad beträffar förslaget

om öfverlemnande åt landstingen att välja ledamöter och suppleanter i pröfningskomitéen,

någon anledning till så beskaffade farhågor, som af motionären blifvit

antydda, icke af nu gifna stadganden om tillsättande af ledamöter i sådan

komité

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Uiskottets Betänkande N:o 2. < 9

komité förekommit, men deremot bestämmelsen att taxeringskomitéen eger föreslå

och Konungens Befallningshafvande bland de föreslagna utse dessa ledamöter, synes

utgöra en särdeles lyckligt funnen utväg att betrygga ej mindre den enskildes

än Statens rätt, och då derjemte Konungens Befallningshafvande kan förutsättas i

allmänhet ega tillräcklig kännedom om länets såväl innevånare som förhållanden

i öfrigt för att med urskiljning kunna utse lämpliga personer att i sista hand inom

länet afgöra beskattningsfrågor, har Utskottet icke heller funnit skäl att tillstyrka

bifall till dessa förslag, och får alltså hemställa:

7:o att Herrar Granlunds och Johannes Anderssons omförmälda

motioner icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 76 mom. 1 och 3.

Lagrummen lyda:

mom 1. »Till kostnader för tryckningen af formulär och blanketter till taxeringslängder

jemte sammandrag deraf samt arfvoden åt kronans ombud och för protokollsföringen

samt andra anteckningar under pröfningskomitéens sammankomster, med

flera likartade utgifter, äfvensom till skälig, af vederbörande taxeringskomitéer

förordad vedergällning ej mindre för sådana, till ledning vid bevillningsafgifternas

bestämmande aflemnade, officiela uppgifter, som icke utan genomgåendet af vidlyftiga

handlingar eller räkenskaper kunnat meddelas, än till ordföranderne i Bevillningsberedningarne,

äfvensom för det vid taxeringsförrättning för öfrigt lemnade

biträde af tjensteman eller andra personer, som icke ega att vid samma förrättning

beräkna rese- och traktamentskostnadsersättning, må hvarje pröfningskomité,

med undantag af Stockholms stads, för hvilken nedanstående särskilda stadgande

gäller, använda och fördela ett belopp, motsvarande högst tre procent af den

summa, hvartill hela länets allmänna bevillning för året uppgår. Dock får“ etc.

mom. 3. “Till de i mom. 1 af denna paragraf uppräknade kostnaders

bestridande samt till der omförmäld vedergällning för meddelade officiela uppgifter

och vid taxeringsförrättningarne lemnadt biträde, må af Stockholms stads pröfningskomité

användas och disponeras ett belopp, som svarar emot högst två och en

half procent af samma stads hela bevillningssumma för året; gällande jemväl" etc.

Med förmälan, huruledes, på sätt redan af Riksdagens Revisorer år 1869

blifvit anmärkt, de till pröfningskomitéernas förfogande för i §:n uppgifna ändamål

ställda belopp af högst 3 procent af länets bevillningssumma för året nästan alltid

blifvit af dessa komitéer till fullo disponerade, ehuru sådant alldeles icke varit

Bih. Ull Biksd. Prot. 1871. 5 Sami. 1 Afd. 2 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillning.*;- Utskottets Betänkande N:o 2.

erforderligt för att bereda skäliga arfvoden åt kronoombud, protokollsförare, kronofogdar,

häradsskrifvare eller andra i och för pröfningskomitéernas arbeten sysselsatta

personer, har inom Andra Kammaren (i motion N:o 105) Herr P. Jungman

föreslagit, att “den uti 76 § Bevillningsstadgan till tre procent utgående utgift

måtte bestämmas till högst en och en half procent.“

Utaf den i Riksdagens Revisorers berättelse för år 1869 intagna tabell, utvisande

icke allenast beloppet af de summor, som af hvarje läns pröfningskomité

blifvit för i §:n angifna ändamål disponerade, utan äfven sättet, hvarpå de blifvit

använda, inhemtas, att inom de aldra flesta länen, utan undantag för dem, der

bevillningssummorna varit mest betydande, pröfningskomitéerna till fullo utanordnat

de såsom maximum i stadgan medgifna tre procent af bevillningssumman, af

hvithet förhållande den slutsats synes kunna dragas, att pröfningskomitéerna, i strid

mot stadgans tydliga mening, vid granskningen af framställda arfvodes- och ersättningsanspråk

mindre tagit hänsyn till billighetens kraf än till storleken af de medel,

som de ansett sig ega att fritt disponera, hvilken slutsats äfven deraf berättigas,

att åtskilliga beviljade arfvoden verkligen synas utgöra mera än skälig ersättning

för motsvarande arbete.

Vid en sådan tillämpning af författningen faller äfven klart i ögonen olämpligheten

af att, såsom nu är förhållandet, för de olika länen anslå samma högsta

procentbelopp, utan afseende å bevillningssummornas ofta mycket olika storlek, enär

deraf blifvit en gifven följd, att skilnaden emellan de summor, som de olika länens

pröfningskomitéer hafva till sin disposition, blifvit vida mera betydande än

som kunnat påkallas af olikheten i de med pröfningskomitéernas förrättning förenade

arbeten och mödor. Den anförda tabellen visar i detta afseende att då t. ex.

komitéen i Göteborgs län kunnat utanordna 8,261 R:dr, den i Malmöhus län 7,764

R:dr och den i Östergötlands län 5,762 R:dr, så hafva deremot komitéerna i Norrbottens,

Gotlands och Jemtlands län för samma ändamål haft att disponera endast

respektive 952, 933 och 849 R:dr. — Att, på sätt motionären föreslagit, för alla

länen likformigt nedsätta den till pröfningskomitéerna anslagna andelen af bevillningssummorna

från högst tre till högst en och en half procent, skulle naturligen

icke undanrödja denna olägenhet, hvarföre Utskottet ansett lämpligare att denna

ifrågavarande andel göres beroende af bevillningens storlek inom hvarje län, på

sådant sätt att för en viss begränsad bevillningssumma får beräknas ända till högst

3 procent, men att derefter denna procent må minskas efter en bestämd angifven

skala och i samma mån bevillningssumman stiger. Utskottet har ansett denna

skala lämpligast kunna så bestämmas, att pröfningskomitéerna må ega använda och

fördela högst ett belopp motsvarande 3 procent af de första 75,000 Rall'', hvartill

hela länets bevillningssumma uppgår, 2i procent af de dernäst följande 25,000 R:dr,

2 procent af de derpå följande 25,000 R:dr, li procent af de derefter följande

25,000 R,:dr, 1 procent af de närmast derpå följande 50,000 R:dr, samt \ procent

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2. 11

af hvad bevillningssumman öfverstiger 200,000 R:dr. — Den Utskottets Betänkande

vidfogade tabell, för hvilken den ofvan anförda, i Riksdagens Revisorers berättelse

intagna tabell är, hvad angår de beräknade bevillningssummornas storlek, lagd till

grund, utvisar att med sålunda bestämda procentbelopp skulle dels de pröfningskomitéerna

inom länen med jemförelsevis mindre bevillningssumma, såsom Gotlands,

Westerbottens, Norrbottens, Jemtlands, Hallands, Kronobergs och Blekinge, nu anvisade

summor icke komma att undergå någon förändring, under det att deremot

dessa summor skulle för t. ex. Göteborgs och Malmöhus län nedgå från respektive

8,261 och 7,764 till 4,626 och 4,544 R:dr, dels äfven att statsverkets besparing

i sin helhet skulle komma att uppgå till 10,765 R:dr 39 öre. Utskottet får

alltså hemställa:

8:o att § 76 mom. 1 må erhålla följande förändrade

lydelse: Till kostnaden för----må hvarje pröfnings
komité,

med undantag af Stockholms städs, för hvilken nedanstående

särskilda stadgande gäller, använda och fördela högst

ett belopp motsvarande tre procent af de första 75,000 B:dr,

hvartill hela länets bevillningssumma för året uppgår; två och

en half procent af de derpå följande 25,000 B:dr; två procent

af de derpå följande 25,000 R:dr; en och en half procent af

de derpå följande 25,000 B:dr; en procent af de derpå följande

50,000 B:dr; samt slutligen en half procent af allt hvad

bevillningssumman öfverstiger 200,000 B:dr. Dock får etc.

I det genom mom. 3 af denna § till Stockholms stads pröfningskomités

disposition ställda högsta belopp af två och en half procent af bevillningssumman,

har motionären visserligen icke yrkat någon nedsättning, men då bevillningen derstädes

år 1870 af pröfningskomitéen beräknats uppgå till 380,240 R:dr 63 öre,

hvarå två och eu half procent utgör icke mindre än 9,506 R:dr, så har Utskottet

ansett äfven detta procentbelopp kunna tåla någon jemkning. — En så beskaffad

nedsättning, som den för pröfningskomitéerna inom länen föreslagna, skulle dock

kunna befaras blifva alltför sträng, enär, enligt hvad Utskottet inhemtat, pröfningskomitéens

för Stockholms stad arbeten äro af en vida mera omfattande och tidsödande

beskaffenhet än inom länen i allmänhet lärer vara förhållandet; hvarföre

Utskottet ansett denna procent lämpligast kunna nedsättas till högst två procent,

och får alltså hemställa:

9:o att § 76 mom. 3 må erhålla följande lydelse: “Till

de i mom. 1 af denna paragraf uppräknade kostnader — —

— — —- må af Stockholms stads pröfningskomité användas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.

och disponeras ett belopp, som svarar mot högst två procent

af samma stads hela bevillningssumma för året; gällande

jemväl etc.

§ 79.

Paragrafen stadgar att “under kronoräkenskapernas granskning må anmärkningar

icke göras emot de taxerings- och inkomstbelopp, som taxerings- och pröfningskomitéerna,

på grund af den dessa komitéer tillhörande taxering, fastställt eller

emot de af bemälda komitéer för öfrigt vidtagna beslut.

Med anledning deraf, att gränsen emellan de afgifter, som bestämmas af

taxerings- och pröfningskomitéer, och sådana, som endast bero af debitering, icke

syntes tillräckligt noggrann! utstakad, samt att i följd deraf icke sällan obehörig

lindring i eller befrielse från bevillning bereddes den skattskyldige, har inom Första

Kammaren (motion N:o 39) Grefve C. G. Mörner föreslagit: “att gränsen mellan

hvad som är att hänföra till taxerings- eller blott debiteringsåtgärder må nogare

uppdragas" och “a,tt den åberopade 79 § i Bevillningsförordningen må i

öfverensstämmelse dermed förtydligas."

Motionären har såsom oftast återkommande exempel härpå anfört, dels att

den genom § 8 medgifna lindring i bevillning, när den skattskyldiges inkomster

understiga 1,800 K:dr, till följd af felaktig summering tillgodokommit icke berättigade

personer, dels äfven att bolag lemnat felaktiga uppgifter öfver sina inkomster

och på grund deraf fått bevillningsbeloppet för lågt uträknadt, utan att i någotdera

fallet rättelse kunnat vinnas, enär den bevillningsskyldige sökt och funnit

skydd bakom det anförda stadgandet.

Utskottet är visserligen långt ifrån att förneka, att dylika felaktigheter både

kunna inträffa och äfven verkligen inträffat, men anser dem dock icke vara af

nog betydenhet att böra föranleda särskilda föreskrifter, hvarigenom kunde i någon

man rubbas eller inskränkas den skättskyldiges i paragrafen nu bevarade rätt,

att, sedan bevillningsafgifterna blifvit af taxerings- och pröfningskomitéerna vederbörligen

fastställda, icke kunna med ytterligare kraf i sådant hänseende besväras,

och hemställer alltså:

10:o att Grefve Mörners omförmälda motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.

13

Instruktion för taxeringsförrättningarne.

§ 7.

Då antagas bör, att den i paragrafen nu befintliga bestämmelsen, att ”sedan

fast egendom år 1867 blifvit,'' enligt föreskrifna taxeringsgrunder, till sitt verkliga

värde uppskattad, må detta värde under tre år bibehållas oförändradt“, endast

afsett ett uttalande af den grundsats, att sålunda vederbörligen uppskattad

egendoms värde icke må under de tre närmast derefter följande aren rubbas, har

Utskottet ansett de nu förekommande orden “år 1867“ numera böra utgå och i

paragrafen endast inläggas eu dylik allmän föreskrift, hvarföre Utskottet hemställer:

11 :o att § 7 må erhålla följande förändrade lydelse:

“sedan fast egendom blifvit enligt föreskrifna taxeringsgrunder

till sitt verkliga värde uppskattad, må detta värde under de

närmast efter taxeringen följande, tre åren bibehållas oförändradt,

såvida icke" etc.

Sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman bestämd,

samt tiden sålunda är inne att afgifva yttrande angående de i bevillningsstadgan

upptagna procent- och sifferbelopp äfvensom om den i Kongl. Maj:ts Proposition

om statsverkets tillstånd och behof gjorda framställning om vapenskatt, skall Utskottet

uti förevarande ämnen aflemna det slutliga förslag, hvartill förhållandena

föranleda; hvilket Utskottet

får för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 6 Mars 1871.

På Utskottets vägnar:

(Just. af Ugglas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Län.

Beräknad

bevillnings-

summa.

Pröfningskomité tillkom- mande högsta belopp.

efter nu gällande 1 efter Utskottets

författning. | förslag.

Nedsättning.

R-.dr

öre

R:dr

öre

R:dr

öre

R:dr •

öre

Upsala.........

78,688

93

2,360

67

2,342

22

18

45

Stockholms

93.653

2K

2,809

60

2,716

33

93

27

Södermanlands

82,613 33

2,478

40

2,440

33

38

07

Östergötlands

192,069

72

5,762

09

4,170

70

1,591

39

Gotlands

31,127

14

933

§1

933

81

Calmar

101,976

58

3,059

29

2,914

53

144

76

Blekinge.....

67,765

66

2,032

97

2,032

97

—

Jönköpings

91,400

—

2,742

—

2,660

—

82

—

Kronobergs

55,907

34

1,677

22

1,677

22

—

Christianstads

110,000

—

3,300

—

3,075

—

225

—

Malmöhus ...........

258,814

67

7,764

44

4,544

07

3,220

37

Hallands

65,200

1,956

1 956

Göteborgs

275,392

_

8,261

76

4,626

96

3,634

80

Elfsborgs

128,281

42

3,848

44

3,424

22

424

22

Skaraborgs

118,909

22

3,567

28

3,253

18

314

10

Örebro

106,325

92

3,189

77

3,001

52

188

25

Wermlands

'' 126,466

06

3,793

98

3,396

99

396

99

Westmanlands

77,436

63

2,323

10

2,310

92

12

18

Kopparbergs

93,903

73

2,817

11

2,722

59

94

52

Gefleborgs

112,787

33

3,383

62

3,130

75

252

87

Wester-Norrlands

81,830

77

2,454

92

2,420

77

34

15

Jemtlands

28,304

66

849

13

849

13

—

Westerbottens

34,966

82

1,049

_

1,049

_

—

—

Norrbottens

31,757

33

952

72

952

72

—

—

Summa

2,445,578

51

73,367

32

62,601

93

10,765

39

Stockholms Stad

380,240

63

9,506

02

7,604

81

1,901

21

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottds Betänkande N:o 2.

15

Reservationer:

l:o vid §§ 9 och 27: af Herr Friherre af Ugglas samt Herrar Heder
stjerna

och Beyron;

2:o vid § 9 sista mom.: af Herr Eylander: “Då jag vid behandlingen af

Åke Anderssons motion, N:o 121, i fråga om införande i Bevillningsstadgan af den

bestämmelse, att prest, som uppbär inkomst af flera kommuner inom samma pastorat,

bör i hvardera kommunen för dessa inkomster påföras bevillning, varit af

den åsigt, att motionärens framställning bort af Utskottet till bifall hos Riksdagen

förordas, och att Utskottet i sammanhang dermed bort i förening med Lag-Utskottet

sökt få en för detta ändamål nödig ändring uti 57 § i Kongl. Förordningen

om kommunalstyrelse på landet åvägabragt; men då denna min åsigt blef inom

Utskottet undertryckt genom verkställd votering, dervid 10 röstande voro mot, och

9 för mitt förslag, så finner jag mig föranlåten mot detta Utskottets beslut anföra

min reservation och yrka,

att Kamrarne täcktes, i och för frågans lösning uti här angifna

syfte, till Utskottet återremittera ärendet. “

Häruti instämmer Herr Ber Ericsson;

3:o vid § 76: af Herr Friherre af Ugglas samt Herr G. Heeggström;

4:o. Slutligen har mot Utskottets Betänkande i allmänhet Herr B. von

Geijer anfört följande reservation, i hvilken Herr E. Häggström instämt: “Under
tiden

som förflutit efter antagandet af nu gällande Bevillniugsstadga och den nya

kommunallagen har, såsom bekant, Bevillnings-Utskottet uti sina betänkanden angående

den allmänna bevillningen afgifvit yttranden öfver ett stort antal till Utskottet

remitterade motioner om förändringar i Bevillningsstadgans bestämmelser rörande

bevillningen enligt andra artikeln. Vid genomläsning af dessa motioner finner

man, att visserligen en del af dem haft till syftemål bevillningens utgörande

till Staten efter rättvisare och lämpligare grunder än de nu gällande, men att deremot

flertalet motioner, långt ifrån att gå i denna riktning, tvärtom tillkommit

endast för att, genom ändring af vissa delar utaf bevillningsstadgan, vinna en nöj
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.

aktig lösning af frågan om den kommunala beskattningen och rösträtten. Nära

nog alla dessa molioner har Bevillnings-Utskottet funnit oantagliga; de af förra

slaget derföre att bifall till desamma skulle lända till orättvisa i den kommunala

beskattningen och de af sednare slaget, emedan de i dem framställda förslag gå ut

på sådana förändringar i Bevillningsstadgan, som skulle rubba hittills gällande i

sig sjelfva goda grunder för bevillningens påförande. När Bevillnings-Utskottet

sålunda, utan vidare, afstyrkt bifall till det sednare slaget motioner lärer Utskottet

få anses hafva handlat ganska välbetänkt, enär det visserligen framför allt åligger

Bevillnings-Utskottet tillse, det icke i Bevillningsstadgan inflyta sådana bestämmelser,

som på något sätt kunna ställa Statens rätt i fara. Måhända hade det deremot

varit i sin ordning att, vid behandling af sådana motioner till ändringar i

Bevillningsstadgan som Bevillnings-Utskottet funnit kunha vara ur Statens synpunkt

gagneliga, men menligt inverkande på den kommunala beskattningen sådan den nu

är lagbestämd, Utskottet rådfört sig med Lag-Utskottet, då detta Utskott möjligen

kunnat finna utväg att genom någon jemkning af kommunallagens föreskrifter göra

de föreslagna ändringarne i Bevillningsstadgan oskadliga för eu rättvis och billig

kommunalbeskattning. Jag kan dock för min del icke finna annat än att, strängt

taget, Bevillnings-Utskottet vid beredandet af någon behöflig ändring af nu gällande

grunder för bevillningstaxeringen är berättigadt att helt och hållet bortse från det

nu existerande nära sambandet emellan bevillningen och den kommunala beskattningen

— ett samband, som ej heller framgår af Bevillningsstadgan, utan härflyter

ensamt af föreskrifter i kommunallagen. Och anser jag, att då, uti det föregående

betänkandet, Utskottet erkänt, å ena sidan, att den vid innevarande riksdag af Konungen

proponerade fördubbling af bevillningen enligt andra artikeln manar till

noggrann pröfning, huruvida en så hög skatt bör uttagas efter nu gällande, egentiigen

för mindre skattebelopp afsedda bevillningsgrunder, och, å andra sidan, att

ej mindre fastighetsbevillningens erläggande efter taxeringsvärdet, utan afseende å i

fastigheten möjligen intecknad skuld, än ock den lågt satta gränsen för bevillningsfri

inkomst bero på föreskrifter i bevillningsstadgan, som måste anses orättvisa, så

hade Utskottet bort dessa frågor närmare utreda och jemväl för Riksdagen angifva

någon utväg att få nämnda föreskrifter förändrade till öfverensstämmelse med rättvisans

och billighetens fordringar. Det synes mig som kunde medgifvande åt fastighetsegaren

af bevillningsfrihet för så stor del af fastighetens taxeringsvärde, som

motsvaras af i densamma intecknad skuld, icke rimligtvis ifrågasättas om man vill

bibehålla oförändrade Bevillningsstadgäns bestämmelser rörande inkomstbevillning af

handlande och näringsidkare i allmänhet äfvensom af löntagare, hvilka samtlige

skattskyldige stundom, när de äro skuldsatte, måste erlägga bevillning för ett vida

högre belopp, än som motsvarar hvad af deras behållna årsinkomst återstår sedan

ränta å skulden frångått. Deremot finnes, efter mitt • förmenande, mycket som

talar för att bestämmelserna rörande bevillningen enligt andra artikeln förändras

derhän,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.

17

derhän, att denna bevillning blifver för alla skattskyldige en verklig inkomstskatt,

i hvilken fall hvarje skattskyldig undgick beskattning för den del af årsinkomsten,

hvarmed han förräntar sin skuld.

_1 närvarande tidpunkt, då beklagligtvis en betydligt förböjd bevillning enligt

II Artikeln lärer för en lång följd af år vara att emotse, blifver det, enligt min

tanke, i alla händelser angeläget, att vidtaga sådana förändringar i Bevillningsstadgan,

hvarigenom de mest öfverklagade, från nuvarande bevillningstaxering härflytande

olägenheter undanrödjas eller åtminstone minskas, bland hvilka olägenheter må här

nämnas arrendatorernes af jordbruksfastighet bevillningsfrihet för inkomsten af deras

arrenden, som gör att dessa oftast välbergade medborgare, hvilkas antal, att döma

af statistiska uppgifter å de valberättigade till Riksdagen, torde kunna sättas till

cirka 15,000, icke i regeln kunna få någon den ringaste känning af en förhöjd bevillning.

Och då sålunda en omarbetning af vissa vigtiga delar utaf Bevillningsstadgan

synes af behofvet påkallad, men denna omarbetning icke lärer utan Regeringens

medverkan kunna åstadkommas, får jag vördsamt föreslå: att Riksdagen

genom underdånig skrifvelse anhåller hos Kongl. Maj:t, att, enär emot rättvisan och

billigheten af nuvarande fördelning af bevillningen enligt II Artikeln vigtiga anmärkningar

af stor omfattning tid efter annan hos Riksdagen förekommit, men

Riksdagen icke kan med frågan härom taga omedelbar befattning, Kongl. Maj;t

täcktes låta upprätta och förelägga näst sammanträdande Riksdag förslag till grunder

för nämnda bevillnings fördelning, efter hvilka bevillningssumman kunde på ett

lämpligare och i''ättvisare sätt än efter nu gällande bestämmelser utgöras".

Bih. till Biksd. Prot. 1871. 5 Sami. 1-Åfd. 2 Saft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.