Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2
1871-03-06 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1871:2, Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2
Dokumentets text
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.
1
N:o 2.
Anis. till Riksd. Kansli d. 7 Mars 1871, kl. 11 f. m.
Betänkande, angående allmänna bevillningen.
Jemlik! 40 § Riksdags-ordningen, får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva
utlåtande i anledning af de inom Kamrarne väckta och till Utskottet hänvisade
motioner, hvilka afse förändring af gällande bestämmelser rörande allmänna bevillningen,
äfvensom i sammanhang dermed hemställa om sådana rv.ttelser, som
Utskottet vid den i ölrigt anställda granskningen af såväl Bevillningsstadgan som
Instiuktionen för taxeriugsförrättningarne funnit vara af behofvet påkallade; och
har Utskottet ansett lämpligast att i sitt utlåtande följa den ordning, hvartill Bevillningsstadgans
uppställning gifver osökt anledning.
Innan Utskottet sålunda ölvergår till de särskilda förslagen, anhåller det
likväl få förutskicka den erinran, att Utskottet vid granskningen såväl af de väckta
motionerna som af stadgan i öfrigt, nu, likasom äfven vid flera föregående riksdagar,
funnit sitt arbete i icke ringa grad störande påverkadt och stundom hämmadt
af det i lagstiftningen stadgade nära sambandet mellan kommunalbeskattningen och
bevillningen till Staten. Af lätt insedda skäl kunna nemligen grunderna för bevillningens
utgörande till Staten icke alltid sammanfalla med de för en jemn och
billig kommunalbeskattning lämpligaste, och en hastig blick på de föreliggande
motionerna visar äfven, huru flera af dessa varit föranledda mindre af missnöje
med Bevillningsstadgans föreskrifter i och för sig sjelfva, än med de af dem härflytande
oegentligheter vid kommunalbeskattningen, hvilka oegentligheter Utskottet
väl stundom kunnat erkänna, men endast i den mån söka undanrödja, som sådant
låtit sig göra utan fara för Statens rätt eller för den säkerhet och lätthet i tilllämpningen
åt förordningens särskilda stadganden, hvilkas skyddande och bevarande
Utskottet måste anse såsom sin främsta pligt. Å andra sidan åter har Utskottet
icke kunnat underlåta att taga hänsyn till det inflytande på kommunalbeskattninBih.
till Riksd. Prat. 1871. 5 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o 2.
gen, som i sig sjelfva billiga och rättvisa jemkningar i bevillningen till Staten
kunde komma att utöfva, och ehuru, med anledning af Kongl. Maj:ts Proposition
om fördubbling af bevillningen efter 2:dra och 3:dje artiklarne, önskvärdheten af
sådana jemkningar ganska starkt blifvit inom Utskottet betonad, har den likväl
måst vika för betänkligheter i anförda hänseende. Utskottet vill endast exempelvis
i detta afseende anföra, att den orättvisa, som ligger deruti, att bevillning för fast
egendom skall erläggas efter fastighetens uppskattade värde, utan afseende derå, om
fastigheten är för skuld intecknad eller icke, omöjligen kan undanrödjas, äfven om
man skulle lyckas öfvervinna de svårigheter,'' som jemväl från Statens synpunkt
häremot möta, så länge grunden för afgiften till kommunen är bevillningen enligt
II Art. Bevillningsstadgan. Genom medgifvande af afdrag för skuld vid fastighetsbevillning
komme nemligen, under nuvarande förhållanden, den kommunala skattebördan
att oskäligt falla på de ograverade fastigheterna och på näringsidkarne eller
andra för inkomst beskattade, och det skulle möjligen inom eu eller annan kommun
kunna inträffa, att fastigheternas innehafvare icke komme att lemna något bidrag
till den kommun, som de tillhöra. Samma hänsyn till inflytandet på beskattningen
inom kommunerna, hvartill derjemte kommit den betänklighet, att den kommunala
rösträtten är byggd på allmänna bevillningen, har äfven förnämligast hindrat
Utskottet att framlägga förslag till sådan förhöjning af den beskattningsfria
inkomsten, hvarigenom åt den mindre bemedlade samhällsklass, som endast med
yttersta svårighet förmår tillfredsställa sina egna anspråk på lifvets nödtorft vid
sidan af Statens anspråk på skatteinkomst, kunde medgifvas en lindring, som af
ofvan antydda skäl nu mera än förr bör anses vara af billigheten påkallad. Slutligen
anhåller Utskottet få erinra, att det med dessa anmärkningar endast velat
framhålla angelägenheten af att den kommunala beskattningen ställes i något mindre
oskiljaktigt beroende af bevillningen till Staten, på det såväl kommunen som
Staten må med friare hänsyn till sina särskilda behof och intressen kunna ordna
dessa vigtiga angelägenheter, men att Utskottet naturligen icke kunnat sträcka sin
befogenhet ända derhän, att i sådant hänseende framlägga något förslag.
Art. II.
§ 7 mom. 2.
Då ifrågavarande lagrum nu stadgar, bland annat, att uti den inkomst, för
hvilken bevillning skall utgöras af löntagare, “icke skall inberäknas den del åt in
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bemllnmgs- Utskottets Betänkande N:o 2.
o
delta arméens löner, som utgör afkomsten från de genom vederbörande boställsdirektioner
utarrenderade boställen, för hvilka fastighetsbevillni ng erlägges", så har
Utskottet ansett nödigt fästa uppmärksamheten derå, att för den händelse Kongl.
Maj:ts Proposition angående lönereglering för indelta arméen skulle komma att af
Riksdagen bifallas, nämnda stadgande torde böra förändras till full öfverensstämmelse
med hvad i allmänhet för öfriga löntagare gäller, eller att bevillning skall utgöras
för all den inkomst, de uppbära, men att Utskottet naturligen icke kunnat redan
nu i detta hänseende framlägga något förslag, hvilket Utskottet
får för Riksdagen anmäla.
§§ 9 och 27.
§ 9 mom. 1, 2 och 3 hafva nu följande lydelse: “Bevillning för inkomst
af kapital eller arbete påföres:
bankbolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig genom hufvudkontor, afdelnings-
eller kommissionskontor;
annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen, å eu eller flera orter,
drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har sin
styrelse;
fabriksegare, handlande samt annan yrkes- och näringsidkare, der fabriken
är belägen, eller handeln, yrket eller näringen förnämligast idkas; dock skola handlande
i de städer, hvilka innefatta flera församlingar, för den handelsrörelse de
derstädes idka, taxeras inom den församling, der de äro mantalsskrifne";
samt § 27 sista punkten: “Och bör sådant utdrag beträffande bankbolag
utvisa denna vinst fördelad på hufvudkontoret samt hvarje af dess afdelnings- och
kommissionskontor"..
Under förmälan hufvudsakligen, hurusom det anförda allmänna stadgandet angående
bolags påförande af bevillning, ehuru i dess ordalydelse icke kunde anses
ligga något hinder för hvarje kommun att göra gällande sina anspråk på bevillning
af den del af bolags inkomst, som inom densamma upphemtats, likväl temligen
allmänt så tolkades och tillämpades, att bolag för hela sin, ofta från skiljda kommuner
sammanförda, inkomst påfördes bevillning i endast en enda kommun, nemligen
den, der rörelsen ansåges vara hufvudsakligen bedrifven, samt att följaktligen
icke mindre omsorgen om stadgans riktiga tillämpning än om kommunernas rätt
påkallade en förändring af nämnda stadgande, hafva inom Andra Kammaren Herrar
J. F. Oeijer (motion N:o 102) och 11. Häger marek (motion N:o 125) framlagt särskilda
förslag om förändrad lydelse af §§ 9 och 27, och i sådant afseende yrkat:
den förre, att dessa §§ måtte få lyda:
4
Bevillnings- Utskottds Betänkande A:o 2.
§ 0. “Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:
bank-, jernvägs-, kanal- och andra dermed jemförliga bolag, der bolagets
rörelse drifves, vare sig vid hufvud-, afdelniugs-, kommissions- och andra kontor
eller större och mindre stationer;
annat bolag, der bolaget, å en eller flera orter, drifver en mera betydande
rörelse, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har sin styrelse;
fabriksidkare etc. (likasom förut)
och § 27. Direktionen etc. —--; och bör sådant utdrag, beträffande
bank-, jernvägs-, kanal- och andra dermed jemförliga bolag, utvisa denna vinst,
fördelad på bolagets särskilda kontor eller stationer, och derest inkomst härflyter
från afgifter, som efter taxa eller andra bestämmelser få vid de olika stationerna
uppbäras, äfven om de annorstädes varda erlagda, särskildt upptaga bruttoinkomsten
i det hela och vid hvarje station; bolagets kostnader vid hvardera stationen;
och för densamma belöpande andel i de bolagets kostnader, som ej särskildt böra
drabba någondera af dess stationer (denna andel beräknad efter bruttoinkomsten
vid hvardera af dem), så att den sålunda synbar blifvande behållningen på bruttoinkomsten
vid stationen utgör den vinst derstädes, för hvilken bevillning bör påföras
i den kommun, der samma station är belägen";
samt den sednare eller Herr Haegermarck,'' att denna lydelse måtte få blifva:
§ 9. “Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:
bank-, jernvägs-, kanal- eller andra industriela bolag, der bolagens rörelse
drifves, vare sig vid hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor, eller vid sådana
stationer, lägenheter, verk och inrättningar, för hvilka bolagen på grund af §§ 4
och 5 erlägga fastighetsbévillning;
handlande samt annan yrkes- eller näringsidkare, der handeln, näringen,
eller yrket idkas; dock skola handlande i de städer — — — — — — —;
egare af fartyg — — — — — — — — — — — — — —-->
utrikes boende — — — — — — — — —■ — — — — —--;
hvar och en annan — — —, — — — — — — — — — — — —;
och § 27. Direktionen eller styrelsen för hvart och ett bolag —---
— — uppkomna vinst; och bör sådant utdrag, beträffande bank-, jernvägs-, kanal-
eller dylika bolag utvisa, huru stor del af denna vinst belöper sig på hvarje
särskildt kontor, station, lägenhet, verkstad eller inrättning. — Till grund för denna
fördelning lägges i afseende på jernvägs- och kanalbolag, trafikinkomsten vid de
olika stationerna, sålunda att den inkomst, som uppkommer af trafiken emellan
tvänne stationer delas till hälften på hvardera stationen och derefter utföres i huridradedelar
af hela årsinkomsten, såvida icke dessa bolag vid räkenskapsföringen
följa annan beräkningsgrund".
De af motionärerna, ur synpunkten af kommunernas rätt och fördel sålunda
föreslagna ovilkorliga föreskrifter, enligt hvilka icke allenast bolag utan äfven, så
-
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.
5
som Herr Hmgermarck yrkat, enskilda handlande eller näringsidkare skulle komma
att påföras särskild bevillning å hvarje ort, der de i någon större eller mindre
mån kunde anses utöfva handel, yrke eller näring, har Utskottet icke funnit sig
kunna tillstyrka, enär de måste befaras komma att inverka alltför menligt på den
enkelhet i tillämpningen och den säkerhet för ett riktigt utgörande af bevillningen
till Staten, som stadgans nuvarande bestämmelser synas förläna, hvarjemte de sannolikt
skulle blifva en rik källa till tvistigheter mellan kommunerna sjelfva. Deremot
har Utskottet ansett motionärernas fordran på en rättvisare fördelning mellan
kommunerna af de enligt bevillningen efter andra artikeln utgående afgifter kunna
utan någon nämnvärd olägenhet eller svårighet i den mån tillgodoses, att de redan
vid 1865—1866 årens riksdag i stadgan intagna särskilda föreskrifter angående
bankbolags påförande af bevillning utsträckes jemväl till jernvägs- och kanalbolag,
enär väl äfven dessa sednare bolag kunna föra sina räkenskaper med den fullständighet,
att deras styrelser lätteligen kunna lemna sådana uppgifter, som utvisa
huru stor del af bolagets behållna vinst härledt sig från hvarje af dess särskilda
kontor eller stationer. —• Utskottet får alltså, med afstyrkande af de omförmälda
motionerna hemställa:
l:o att § 9 mom. 1 må erhålla följande förändrade lydelse:
Bank-, jernvägs- och kanal-bolag, der bolagets rörelse
drifves, vare sig vid hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor
eller vid större och mindre stationer;
samt och i följd häraf:
2:o att sista punkten af § 27 må få lyda: Och bör
sådant utdrag beträffande bank-, jernvägs- och kanal-bolag utvisa
denna vinst, fördelad på hvart och ett af bolagets särskilda
kontor eller stationer.
§ 9 sista mom.
Lagrummet stadgar: “hvar och en annan skattskyldig, der han är mantalsskrifven“.
Härvid har inom Andra Kammaren (i motion N:o 121) Herr Å. Andersson
föreslagit: “att på lämpligt ställe i bevillningsförordningen eller ock med ett till
lägg
till densamma, må införas den bestämmelsen att prest, som uppbär tionde
eller annan till bevillning hänförlig inkomst af flera kommuner inom samma pastorat,
bör i hvardera kommunen påföras bevillning för de inkomster, han af densamma
uppbär.
6
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.
Bevillnings-Utskottet vid 1869 års riksdag afstyrkte och Kammarne afsiogo
en dylik motion hufvudsakligen på den grund att det med densamma af sedda syftemål
mötte hinder i § 57 af förordningen angående kommunalstyrelse å landet,
enär prest, som från flera kommuner njuter inkomst, icke kunde hänföras till
någon af de trenne klasser, hvari nämnda § indelar de till kommunen skattskyldige.
— Visserligen förmäler sig motionären nu hafva för undanrödjande af detta
hinder i särskild motion föreslagit ändring af denna § i kommunallagen, men då
likväl densamma ännu qvarstår orubbad, synes icke något skäl förefinnas att i
Bevillningsförordningen intaga den föreslagna särskilda föreskriften angående prests
påförande af bevillning, så mycket mindre som denna föreskrift i sådant fall skäligen
bör utsträckas äfven till andra löntagare, hvilka från skiljda kommuner uppbära
löneinkomster. Utskottet får alltså hemställa:
3:o att Herr Å. Anderssons omförmälda motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Art. III.
§ 15.
Inom Andra Kammaren hafva Herrar H. Larsson och A. F. Petersson (motionerna
N:is 76 och 98) föreslagit förhöjning från 2 till 5 R:dr af den enskilda
banker med sedelutgifningsrätt enligt § 15 nu ålagda bevillning för hvarje 1,000
R:dr af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en gång under nästföregående
år varit utlemnade i rörelsen; och anhåller Utskottet:
4:o att få angående dessa förslag sig yttra i sammanhang
med det utlåtande, som Utskottet, sedan statsverkets behof
blifvit utredda, kommer att afgifva i anledning af Kongl. Maj:ts
Proposition om särskild vapenskatt till lika belopp med och
efter enahanda grunder som bevillningen efter 2:dra och 3:dje
artiklarne.
§§ 18 och 19.
Till Bevillnings-Utskottet hav
Första Kammaren väckt motion (N:o
blifvit hänvisad en af Herr P. von Möller inom
9) om särskild beskattning af,fast egendom i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.
död hand. För behandling af denna motion har Utskottet funnit nödigt infordra åtskilliga
omfattande officiela uppgifter, men då dessa ännu icke blifvit till Utskottet
öfverlemnade ocii ifrågavarande motion följaktligen icke kunnat tagas under ompröfning
då Utskottet ansett sig icke af denna anledning böra vidare uppskjuta
att afgifva betänkande angående såväl öfriga hänvisade motioner rörande allmänna
bevillningen, som äfven den Utskottet tillhörande granskningen af stadgan, så
hemställes:
5:o att med pröfningen af de i §§ 18 och 19 nu förekommande
stadganden angående bevillning afjfideikommissegendom
må få anstå till dess Utskottet kommer i tillfälle att afgifva
yttrande i anledning af Herr von Möllers omförinälda motion.
§§ 60 och 62.
§ 60 mom. 1 har följande lydelse:
“Innan Taxeringskornitéen upplöses och åtskiljes, skall komitéen bland
sina medlemmar föreslå fyra personer till ledamöter i samma års Pröfningskomité,
hvarvid, derest Taxeringskomitéens sammansättning sådant medgifver, i stad bör
utses åtminstone en, som under nästföregående år der erlagt bevillning för löneinkomst,
samt på landet åtminstone en, af hvilken då inom taxeringsdistriktet bevillning
blifvit erlagd, antingen för sådan inkomst eller för inkomst af jordbruksnäringen
icke tillhörande rörelse".
och § 62 mom. 1:
''‘Pröfningskomité består af tjugo, högst trettio ledamöter, hvilka Konungens
Befallningshafvande eger utse bland de af Taxeringskomitéerna dertill föreslagne
personer. Bland ledamöterne i Pröfningskomitéen skall minst hälften
vara egare af fast egendom; och böra komitéens ledamöter så utses, att komitéen,
så vidt förhållandena medgifva, kommer att utgöras af ett efter beskattningens
belopp och mängden af de skattskyldige skäligen lämpadt antal dels näringsidkare
och dels löntagare, samt att inom komitéen icke saknas tillförlitlig
kännedom om länets särskilda delar samt dessas ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga
näringar".
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 29) har Herr P. M. Johansson,
förmenande att, sedan bevillningsberedningarne numera förvärfvat tillräcklig
öfning och vana att någorlunda, opartiskt fullgöra sina förrättningar, pröfningskomitéerna
voro öfverflödiga och sålunda borde indragas, så mycket heldre som statsverket
derigenom skulle besparas eu icke obetydlig utgift, föreslagit: “att Riksdagen
ville ur beviilningsförordningen utesluta de förekommande stadganden om prof
-
8
Bevillnings-TJtslcottets Betänkande N:o 2.
ningskomitéer och i stället meddela föreskrifter, att besvär öfver Taxeringskomitéernas
förslag skola fullföljas direkt hos Kammarrätten*.
Vidare hafva inom Andra Kammaren (motionerna Nås 135 och 139) Herrar
J. G. Granlund och Johannes Andersson, under anförande dels att det nu stadgade
sättet för pröfningskomitéernas utseende vore föga öfverensstämmande med
Svenska folkefs rätt att sig sjelf beskatta, och äfven att dessa komitéers förrättningar
voro numera af mindre betydenhet än tillförene och således utan olägenhet
kunde öfverflyttas på landstingen, föreslagit: den förre att “pröfningskomitéernas
åligganden i de samtliga länen, utom Stockholm och de städer, som icke
tillhöra länens landstingsområde, måtte öfverflyttas på landstingen*, och den sednare,
Herr J. Andersson, att antingen ”landstingen måtte få sig uppdraget att vid ordinarie
landsting öfvertaga och afgöra de frågor, som förut tillkommit pröfningskomitéerna
i länen" eller ock “att Riksdagen behagade besluta att val af ledamöter
och suppleanter för deltagande i pröfningskomitéernas göromål skola hädanefter tillkomma
landstingen*.
Utaf Bevillningsstadgans föreskrifter i §§ 60 och 62 angående pröfningskomitéernas
sammansättning framgår, såvidt Utskottet förmår döma, uppenbart hennes
afsigt att sålunda för granskningen af bevillningstaxeringarne och afdömande af
besvär öfver taxeringskomitéernas åtgärder skapa en första instans, hvars samtliga
medlemmar icke endast hvar för sig förut deltagit i taxeringsarbetena inom länet
utan äfven tillsammans såvidt möjligt representerade alla de olika kategorierna af
bevillningsskyldige, och till hvilken de klagande sålunda kunde vända sig med full tillförsigt
att för sina anmärkningar eller besvär erhålla all den uppmärksamhet, som
rättvisa och billighet kunde påkalla. — Att, på sätt Herr Johansson föreslagit, helt
enkelt upphäfva denna instans, skulle sålunda vara ett icke ringa ingrepp i en för
de skattskyldige ganska värdefull rätt, hvilket ingrepp säkerligen icke kunde anses
tillräckligt motiveradt genom de af motionären anförda sparsamhetsskäl, hvarföre
Utskottet hemställer:
6:o att Herr P. M. Johanssons omförmälda motion
lemnas utan afseende.
Redan af det ofvan anförda bör, enligt Utskottets åsigt, lätteligen inses
olämpligheten af att, på sätt de båda sistnämnda motionärerne yrkat, öfverflytta
pröfningskomitéernas åligganden på landstinget, hvars ledamöter naturligen utses
med hänsyn till helt andra egenskaper och insigter, än dem, som stadgan velat
söka hos de till pröfningskomitéerna valbara. Då slutligen, hvad beträffar förslaget
om öfverlemnande åt landstingen att välja ledamöter och suppleanter i pröfningskomitéen,
någon anledning till så beskaffade farhågor, som af motionären blifvit
antydda, icke af nu gifna stadganden om tillsättande af ledamöter i sådan
komité
Bevillnings-Uiskottets Betänkande N:o 2. < 9
komité förekommit, men deremot bestämmelsen att taxeringskomitéen eger föreslå
och Konungens Befallningshafvande bland de föreslagna utse dessa ledamöter, synes
utgöra en särdeles lyckligt funnen utväg att betrygga ej mindre den enskildes
än Statens rätt, och då derjemte Konungens Befallningshafvande kan förutsättas i
allmänhet ega tillräcklig kännedom om länets såväl innevånare som förhållanden
i öfrigt för att med urskiljning kunna utse lämpliga personer att i sista hand inom
länet afgöra beskattningsfrågor, har Utskottet icke heller funnit skäl att tillstyrka
bifall till dessa förslag, och får alltså hemställa:
7:o att Herrar Granlunds och Johannes Anderssons omförmälda
motioner icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
§ 76 mom. 1 och 3.
Lagrummen lyda:
mom 1. »Till kostnader för tryckningen af formulär och blanketter till taxeringslängder
jemte sammandrag deraf samt arfvoden åt kronans ombud och för protokollsföringen
samt andra anteckningar under pröfningskomitéens sammankomster, med
flera likartade utgifter, äfvensom till skälig, af vederbörande taxeringskomitéer
förordad vedergällning ej mindre för sådana, till ledning vid bevillningsafgifternas
bestämmande aflemnade, officiela uppgifter, som icke utan genomgåendet af vidlyftiga
handlingar eller räkenskaper kunnat meddelas, än till ordföranderne i Bevillningsberedningarne,
äfvensom för det vid taxeringsförrättning för öfrigt lemnade
biträde af tjensteman eller andra personer, som icke ega att vid samma förrättning
beräkna rese- och traktamentskostnadsersättning, må hvarje pröfningskomité,
med undantag af Stockholms stads, för hvilken nedanstående särskilda stadgande
gäller, använda och fördela ett belopp, motsvarande högst tre procent af den
summa, hvartill hela länets allmänna bevillning för året uppgår. Dock får“ etc.
mom. 3. “Till de i mom. 1 af denna paragraf uppräknade kostnaders
bestridande samt till der omförmäld vedergällning för meddelade officiela uppgifter
och vid taxeringsförrättningarne lemnadt biträde, må af Stockholms stads pröfningskomité
användas och disponeras ett belopp, som svarar emot högst två och en
half procent af samma stads hela bevillningssumma för året; gällande jemväl" etc.
Med förmälan, huruledes, på sätt redan af Riksdagens Revisorer år 1869
blifvit anmärkt, de till pröfningskomitéernas förfogande för i §:n uppgifna ändamål
ställda belopp af högst 3 procent af länets bevillningssumma för året nästan alltid
blifvit af dessa komitéer till fullo disponerade, ehuru sådant alldeles icke varit
Bih. Ull Biksd. Prot. 1871. 5 Sami. 1 Afd. 2 Käft. 2
10 Bevillning.*;- Utskottets Betänkande N:o 2.
erforderligt för att bereda skäliga arfvoden åt kronoombud, protokollsförare, kronofogdar,
häradsskrifvare eller andra i och för pröfningskomitéernas arbeten sysselsatta
personer, har inom Andra Kammaren (i motion N:o 105) Herr P. Jungman
föreslagit, att “den uti 76 § Bevillningsstadgan till tre procent utgående utgift
måtte bestämmas till högst en och en half procent.“
Utaf den i Riksdagens Revisorers berättelse för år 1869 intagna tabell, utvisande
icke allenast beloppet af de summor, som af hvarje läns pröfningskomité
blifvit för i §:n angifna ändamål disponerade, utan äfven sättet, hvarpå de blifvit
använda, inhemtas, att inom de aldra flesta länen, utan undantag för dem, der
bevillningssummorna varit mest betydande, pröfningskomitéerna till fullo utanordnat
de såsom maximum i stadgan medgifna tre procent af bevillningssumman, af
hvithet förhållande den slutsats synes kunna dragas, att pröfningskomitéerna, i strid
mot stadgans tydliga mening, vid granskningen af framställda arfvodes- och ersättningsanspråk
mindre tagit hänsyn till billighetens kraf än till storleken af de medel,
som de ansett sig ega att fritt disponera, hvilken slutsats äfven deraf berättigas,
att åtskilliga beviljade arfvoden verkligen synas utgöra mera än skälig ersättning
för motsvarande arbete.
Vid en sådan tillämpning af författningen faller äfven klart i ögonen olämpligheten
af att, såsom nu är förhållandet, för de olika länen anslå samma högsta
procentbelopp, utan afseende å bevillningssummornas ofta mycket olika storlek, enär
deraf blifvit en gifven följd, att skilnaden emellan de summor, som de olika länens
pröfningskomitéer hafva till sin disposition, blifvit vida mera betydande än
som kunnat påkallas af olikheten i de med pröfningskomitéernas förrättning förenade
arbeten och mödor. Den anförda tabellen visar i detta afseende att då t. ex.
komitéen i Göteborgs län kunnat utanordna 8,261 R:dr, den i Malmöhus län 7,764
R:dr och den i Östergötlands län 5,762 R:dr, så hafva deremot komitéerna i Norrbottens,
Gotlands och Jemtlands län för samma ändamål haft att disponera endast
respektive 952, 933 och 849 R:dr. — Att, på sätt motionären föreslagit, för alla
länen likformigt nedsätta den till pröfningskomitéerna anslagna andelen af bevillningssummorna
från högst tre till högst en och en half procent, skulle naturligen
icke undanrödja denna olägenhet, hvarföre Utskottet ansett lämpligare att denna
ifrågavarande andel göres beroende af bevillningens storlek inom hvarje län, på
sådant sätt att för en viss begränsad bevillningssumma får beräknas ända till högst
3 procent, men att derefter denna procent må minskas efter en bestämd angifven
skala och i samma mån bevillningssumman stiger. Utskottet har ansett denna
skala lämpligast kunna så bestämmas, att pröfningskomitéerna må ega använda och
fördela högst ett belopp motsvarande 3 procent af de första 75,000 Rall'', hvartill
hela länets bevillningssumma uppgår, 2i procent af de dernäst följande 25,000 R:dr,
2 procent af de derpå följande 25,000 R:dr, li procent af de derefter följande
25,000 R,:dr, 1 procent af de närmast derpå följande 50,000 R:dr, samt \ procent
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2. 11
af hvad bevillningssumman öfverstiger 200,000 R:dr. — Den Utskottets Betänkande
vidfogade tabell, för hvilken den ofvan anförda, i Riksdagens Revisorers berättelse
intagna tabell är, hvad angår de beräknade bevillningssummornas storlek, lagd till
grund, utvisar att med sålunda bestämda procentbelopp skulle dels de pröfningskomitéerna
inom länen med jemförelsevis mindre bevillningssumma, såsom Gotlands,
Westerbottens, Norrbottens, Jemtlands, Hallands, Kronobergs och Blekinge, nu anvisade
summor icke komma att undergå någon förändring, under det att deremot
dessa summor skulle för t. ex. Göteborgs och Malmöhus län nedgå från respektive
8,261 och 7,764 till 4,626 och 4,544 R:dr, dels äfven att statsverkets besparing
i sin helhet skulle komma att uppgå till 10,765 R:dr 39 öre. Utskottet får
alltså hemställa:
8:o att § 76 mom. 1 må erhålla följande förändrade
lydelse: Till kostnaden för----må hvarje pröfnings
komité,
med undantag af Stockholms städs, för hvilken nedanstående
särskilda stadgande gäller, använda och fördela högst
ett belopp motsvarande tre procent af de första 75,000 B:dr,
hvartill hela länets bevillningssumma för året uppgår; två och
en half procent af de derpå följande 25,000 B:dr; två procent
af de derpå följande 25,000 R:dr; en och en half procent af
de derpå följande 25,000 B:dr; en procent af de derpå följande
50,000 B:dr; samt slutligen en half procent af allt hvad
bevillningssumman öfverstiger 200,000 B:dr. Dock får etc.
I det genom mom. 3 af denna § till Stockholms stads pröfningskomités
disposition ställda högsta belopp af två och en half procent af bevillningssumman,
har motionären visserligen icke yrkat någon nedsättning, men då bevillningen derstädes
år 1870 af pröfningskomitéen beräknats uppgå till 380,240 R:dr 63 öre,
hvarå två och eu half procent utgör icke mindre än 9,506 R:dr, så har Utskottet
ansett äfven detta procentbelopp kunna tåla någon jemkning. — En så beskaffad
nedsättning, som den för pröfningskomitéerna inom länen föreslagna, skulle dock
kunna befaras blifva alltför sträng, enär, enligt hvad Utskottet inhemtat, pröfningskomitéens
för Stockholms stad arbeten äro af en vida mera omfattande och tidsödande
beskaffenhet än inom länen i allmänhet lärer vara förhållandet; hvarföre
Utskottet ansett denna procent lämpligast kunna nedsättas till högst två procent,
och får alltså hemställa:
9:o att § 76 mom. 3 må erhålla följande lydelse: “Till
de i mom. 1 af denna paragraf uppräknade kostnader — —
— — —- må af Stockholms stads pröfningskomité användas
12
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.
och disponeras ett belopp, som svarar mot högst två procent
af samma stads hela bevillningssumma för året; gällande
jemväl etc.
§ 79.
Paragrafen stadgar att “under kronoräkenskapernas granskning må anmärkningar
icke göras emot de taxerings- och inkomstbelopp, som taxerings- och pröfningskomitéerna,
på grund af den dessa komitéer tillhörande taxering, fastställt eller
emot de af bemälda komitéer för öfrigt vidtagna beslut.
Med anledning deraf, att gränsen emellan de afgifter, som bestämmas af
taxerings- och pröfningskomitéer, och sådana, som endast bero af debitering, icke
syntes tillräckligt noggrann! utstakad, samt att i följd deraf icke sällan obehörig
lindring i eller befrielse från bevillning bereddes den skattskyldige, har inom Första
Kammaren (motion N:o 39) Grefve C. G. Mörner föreslagit: “att gränsen mellan
hvad som är att hänföra till taxerings- eller blott debiteringsåtgärder må nogare
uppdragas" och “a,tt den åberopade 79 § i Bevillningsförordningen må i
öfverensstämmelse dermed förtydligas."
Motionären har såsom oftast återkommande exempel härpå anfört, dels att
den genom § 8 medgifna lindring i bevillning, när den skattskyldiges inkomster
understiga 1,800 K:dr, till följd af felaktig summering tillgodokommit icke berättigade
personer, dels äfven att bolag lemnat felaktiga uppgifter öfver sina inkomster
och på grund deraf fått bevillningsbeloppet för lågt uträknadt, utan att i någotdera
fallet rättelse kunnat vinnas, enär den bevillningsskyldige sökt och funnit
skydd bakom det anförda stadgandet.
Utskottet är visserligen långt ifrån att förneka, att dylika felaktigheter både
kunna inträffa och äfven verkligen inträffat, men anser dem dock icke vara af
nog betydenhet att böra föranleda särskilda föreskrifter, hvarigenom kunde i någon
man rubbas eller inskränkas den skättskyldiges i paragrafen nu bevarade rätt,
att, sedan bevillningsafgifterna blifvit af taxerings- och pröfningskomitéerna vederbörligen
fastställda, icke kunna med ytterligare kraf i sådant hänseende besväras,
och hemställer alltså:
10:o att Grefve Mörners omförmälda motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.
13
Instruktion för taxeringsförrättningarne.
§ 7.
Då antagas bör, att den i paragrafen nu befintliga bestämmelsen, att ”sedan
fast egendom år 1867 blifvit,'' enligt föreskrifna taxeringsgrunder, till sitt verkliga
värde uppskattad, må detta värde under tre år bibehållas oförändradt“, endast
afsett ett uttalande af den grundsats, att sålunda vederbörligen uppskattad
egendoms värde icke må under de tre närmast derefter följande aren rubbas, har
Utskottet ansett de nu förekommande orden “år 1867“ numera böra utgå och i
paragrafen endast inläggas eu dylik allmän föreskrift, hvarföre Utskottet hemställer:
11 :o att § 7 må erhålla följande förändrade lydelse:
“sedan fast egendom blifvit enligt föreskrifna taxeringsgrunder
till sitt verkliga värde uppskattad, må detta värde under de
närmast efter taxeringen följande, tre åren bibehållas oförändradt,
såvida icke" etc.
Sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman bestämd,
samt tiden sålunda är inne att afgifva yttrande angående de i bevillningsstadgan
upptagna procent- och sifferbelopp äfvensom om den i Kongl. Maj:ts Proposition
om statsverkets tillstånd och behof gjorda framställning om vapenskatt, skall Utskottet
uti förevarande ämnen aflemna det slutliga förslag, hvartill förhållandena
föranleda; hvilket Utskottet
får för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 6 Mars 1871.
På Utskottets vägnar:
(Just. af Ugglas.
14
Län.
Beräknad
bevillnings-
summa.
Pröfningskomité tillkom- mande högsta belopp.
efter nu gällande 1 efter Utskottets
författning. | förslag.
Nedsättning.
R-.dr
öre
R:dr
öre
R:dr
öre
R:dr •
öre
Upsala.........
78,688
93
2,360
67
2,342
22
18
45
Stockholms
93.653
2K
2,809
60
2,716
33
93
27
Södermanlands
82,613 33
2,478
40
2,440
33
38
07
Östergötlands
192,069
72
5,762
09
4,170
70
1,591
39
Gotlands
31,127
14
933
§1
933
81
Calmar
101,976
58
3,059
29
2,914
53
144
76
Blekinge.....
67,765
66
2,032
97
2,032
97
—
Jönköpings
91,400
—
2,742
—
2,660
—
82
—
Kronobergs
55,907
34
1,677
22
1,677
22
—
Christianstads
110,000
—
3,300
—
3,075
—
225
—
Malmöhus ...........
258,814
67
7,764
44
4,544
07
3,220
37
Hallands
65,200
1,956
1 956
Göteborgs
275,392
_
8,261
76
4,626
96
3,634
80
Elfsborgs
128,281
42
3,848
44
3,424
22
424
22
Skaraborgs
118,909
22
3,567
28
3,253
18
314
10
Örebro
106,325
92
3,189
77
3,001
52
188
25
Wermlands
'' 126,466
06
3,793
98
3,396
99
396
99
Westmanlands
77,436
63
2,323
10
2,310
92
12
18
Kopparbergs
93,903
73
2,817
11
2,722
59
94
52
Gefleborgs
112,787
33
3,383
62
3,130
75
252
87
Wester-Norrlands
81,830
77
2,454
92
2,420
77
34
15
Jemtlands
28,304
66
849
13
849
13
—
Westerbottens
34,966
82
1,049
_
1,049
_
—
—
Norrbottens
31,757
33
952
72
952
72
—
—
Summa
2,445,578
51
73,367
32
62,601
93
10,765
39
Stockholms Stad
380,240
63
9,506
02
7,604
81
1,901
21
Bevillnings- Utskottds Betänkande N:o 2.
15
Reservationer:
l:o vid §§ 9 och 27: af Herr Friherre af Ugglas samt Herrar Heder
stjerna
och Beyron;
2:o vid § 9 sista mom.: af Herr Eylander: “Då jag vid behandlingen af
Åke Anderssons motion, N:o 121, i fråga om införande i Bevillningsstadgan af den
bestämmelse, att prest, som uppbär inkomst af flera kommuner inom samma pastorat,
bör i hvardera kommunen för dessa inkomster påföras bevillning, varit af
den åsigt, att motionärens framställning bort af Utskottet till bifall hos Riksdagen
förordas, och att Utskottet i sammanhang dermed bort i förening med Lag-Utskottet
sökt få en för detta ändamål nödig ändring uti 57 § i Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse på landet åvägabragt; men då denna min åsigt blef inom
Utskottet undertryckt genom verkställd votering, dervid 10 röstande voro mot, och
9 för mitt förslag, så finner jag mig föranlåten mot detta Utskottets beslut anföra
min reservation och yrka,
att Kamrarne täcktes, i och för frågans lösning uti här angifna
syfte, till Utskottet återremittera ärendet. “
Häruti instämmer Herr Ber Ericsson;
3:o vid § 76: af Herr Friherre af Ugglas samt Herr G. Heeggström;
4:o. Slutligen har mot Utskottets Betänkande i allmänhet Herr B. von
Geijer anfört följande reservation, i hvilken Herr E. Häggström instämt: “Under
tiden
som förflutit efter antagandet af nu gällande Bevillniugsstadga och den nya
kommunallagen har, såsom bekant, Bevillnings-Utskottet uti sina betänkanden angående
den allmänna bevillningen afgifvit yttranden öfver ett stort antal till Utskottet
remitterade motioner om förändringar i Bevillningsstadgans bestämmelser rörande
bevillningen enligt andra artikeln. Vid genomläsning af dessa motioner finner
man, att visserligen en del af dem haft till syftemål bevillningens utgörande
till Staten efter rättvisare och lämpligare grunder än de nu gällande, men att deremot
flertalet motioner, långt ifrån att gå i denna riktning, tvärtom tillkommit
endast för att, genom ändring af vissa delar utaf bevillningsstadgan, vinna en nöj
-
16 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.
aktig lösning af frågan om den kommunala beskattningen och rösträtten. Nära
nog alla dessa molioner har Bevillnings-Utskottet funnit oantagliga; de af förra
slaget derföre att bifall till desamma skulle lända till orättvisa i den kommunala
beskattningen och de af sednare slaget, emedan de i dem framställda förslag gå ut
på sådana förändringar i Bevillningsstadgan, som skulle rubba hittills gällande i
sig sjelfva goda grunder för bevillningens påförande. När Bevillnings-Utskottet
sålunda, utan vidare, afstyrkt bifall till det sednare slaget motioner lärer Utskottet
få anses hafva handlat ganska välbetänkt, enär det visserligen framför allt åligger
Bevillnings-Utskottet tillse, det icke i Bevillningsstadgan inflyta sådana bestämmelser,
som på något sätt kunna ställa Statens rätt i fara. Måhända hade det deremot
varit i sin ordning att, vid behandling af sådana motioner till ändringar i
Bevillningsstadgan som Bevillnings-Utskottet funnit kunha vara ur Statens synpunkt
gagneliga, men menligt inverkande på den kommunala beskattningen sådan den nu
är lagbestämd, Utskottet rådfört sig med Lag-Utskottet, då detta Utskott möjligen
kunnat finna utväg att genom någon jemkning af kommunallagens föreskrifter göra
de föreslagna ändringarne i Bevillningsstadgan oskadliga för eu rättvis och billig
kommunalbeskattning. Jag kan dock för min del icke finna annat än att, strängt
taget, Bevillnings-Utskottet vid beredandet af någon behöflig ändring af nu gällande
grunder för bevillningstaxeringen är berättigadt att helt och hållet bortse från det
nu existerande nära sambandet emellan bevillningen och den kommunala beskattningen
— ett samband, som ej heller framgår af Bevillningsstadgan, utan härflyter
ensamt af föreskrifter i kommunallagen. Och anser jag, att då, uti det föregående
betänkandet, Utskottet erkänt, å ena sidan, att den vid innevarande riksdag af Konungen
proponerade fördubbling af bevillningen enligt andra artikeln manar till
noggrann pröfning, huruvida en så hög skatt bör uttagas efter nu gällande, egentiigen
för mindre skattebelopp afsedda bevillningsgrunder, och, å andra sidan, att
ej mindre fastighetsbevillningens erläggande efter taxeringsvärdet, utan afseende å i
fastigheten möjligen intecknad skuld, än ock den lågt satta gränsen för bevillningsfri
inkomst bero på föreskrifter i bevillningsstadgan, som måste anses orättvisa, så
hade Utskottet bort dessa frågor närmare utreda och jemväl för Riksdagen angifva
någon utväg att få nämnda föreskrifter förändrade till öfverensstämmelse med rättvisans
och billighetens fordringar. Det synes mig som kunde medgifvande åt fastighetsegaren
af bevillningsfrihet för så stor del af fastighetens taxeringsvärde, som
motsvaras af i densamma intecknad skuld, icke rimligtvis ifrågasättas om man vill
bibehålla oförändrade Bevillningsstadgäns bestämmelser rörande inkomstbevillning af
handlande och näringsidkare i allmänhet äfvensom af löntagare, hvilka samtlige
skattskyldige stundom, när de äro skuldsatte, måste erlägga bevillning för ett vida
högre belopp, än som motsvarar hvad af deras behållna årsinkomst återstår sedan
ränta å skulden frångått. Deremot finnes, efter mitt • förmenande, mycket som
talar för att bestämmelserna rörande bevillningen enligt andra artikeln förändras
derhän,
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.
17
derhän, att denna bevillning blifver för alla skattskyldige en verklig inkomstskatt,
i hvilken fall hvarje skattskyldig undgick beskattning för den del af årsinkomsten,
hvarmed han förräntar sin skuld.
_1 närvarande tidpunkt, då beklagligtvis en betydligt förböjd bevillning enligt
II Artikeln lärer för en lång följd af år vara att emotse, blifver det, enligt min
tanke, i alla händelser angeläget, att vidtaga sådana förändringar i Bevillningsstadgan,
hvarigenom de mest öfverklagade, från nuvarande bevillningstaxering härflytande
olägenheter undanrödjas eller åtminstone minskas, bland hvilka olägenheter må här
nämnas arrendatorernes af jordbruksfastighet bevillningsfrihet för inkomsten af deras
arrenden, som gör att dessa oftast välbergade medborgare, hvilkas antal, att döma
af statistiska uppgifter å de valberättigade till Riksdagen, torde kunna sättas till
cirka 15,000, icke i regeln kunna få någon den ringaste känning af en förhöjd bevillning.
Och då sålunda en omarbetning af vissa vigtiga delar utaf Bevillningsstadgan
synes af behofvet påkallad, men denna omarbetning icke lärer utan Regeringens
medverkan kunna åstadkommas, får jag vördsamt föreslå: att Riksdagen
genom underdånig skrifvelse anhåller hos Kongl. Maj:t, att, enär emot rättvisan och
billigheten af nuvarande fördelning af bevillningen enligt II Artikeln vigtiga anmärkningar
af stor omfattning tid efter annan hos Riksdagen förekommit, men
Riksdagen icke kan med frågan härom taga omedelbar befattning, Kongl. Maj;t
täcktes låta upprätta och förelägga näst sammanträdande Riksdag förslag till grunder
för nämnda bevillnings fördelning, efter hvilka bevillningssumman kunde på ett
lämpligare och i''ättvisare sätt än efter nu gällande bestämmelser utgöras".
Bih. till Biksd. Prot. 1871. 5 Sami. 1-Åfd. 2 Saft.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.