Betänkande, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin.
1871-03-30 · 65 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 63 av 65 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1871:5, Betänkande, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin.
Dokumentets text
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
1
N:o
5.
Ank. till Eiksd. Kansli den 1 April 1871, kl. 2 e. m.
Betänkande, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin.
Med stöd af § 40 Riksdagsordningen hafva till Bevillnings-Utskottets
behandling blifvit öfverlemnade de inom Kamrarne väckta motioner om ändring
i nu gällande Förordningar rörande vilkoren för bränvins tillverkning
och försäljning; och får Utskottet, efter företagen pröfning af såväl dessa
motioner som de inom Utskottet gjorda framställningar i öfrig!, härmed afgifva
betänkande i ämnet.
Utskottet har, såsom äfven vid sistlidna riksdag skedde, funnit lämpligast
att i ett gemensamt utlåtande sammanföra sina yttranden angående såväl
förordningen om tillverkningen som äfven den om försäljning af bränvin,
och dervid, för vinnande af klarhet i uppställningen och reda vid behandlingen
af ämnet, främst i betänkandet icke allenast redogjort för grunderna till
den väsendtligaste förändring i gällande lagstiftning, som af Utskottet funnfts
erforderlig, utan äfven och emedan de flesta öfriga förslagen till nya stadganden
äro, särskild! hvad angår tillverkningslagen, af denna förändring
direkt betingade, gjort hemställan om dess godkännande, hvarefter slutligen
under särskilda lutt. A. och B. blifvit lemnad redogörelse för såväl de väckta
motionerna som samtliga föreslagna förändrade bestämmelser i afseende å
icke mindre vilkoren för tillverkning än äfven försäljning af bränvin; och
hafva dervid ämnena blifvit upptagna i den ordning, hvartill författningsförslagens
paragrafföljder gifvit anledning.
Bill. till Riksd. Brok 1871. 5 Sami. 1 Afd. 5 Höft.
1
2 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
Det af sistlidne riksdags Bevillnings-TTtskott afgifna betänkande med
förslag till nya författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin
inleddes med en i allmänna drag hållen framställning af de brister, som vidlådde
nu gällande lagstiftning i dessa ämnen, samt af de derigenom vållade
missförhållanden. Hvilka betänkligheter än kunna göras gällande mot de då
framlagda lagförslagen, torde likväl de då antydda bristerna och missförhållandena
fortfarande böra tillerkännas nog betydenhet för att berättiga en
önskan om deras afhjelpande. Utskottet yttrade då: ”Den nuvarande be
skattningen
å inhemskt bränvin sönderfaller i tre olika afgifter, nemligen en
till statsverket ingående å tillverkningen samt en å minutförsäljningen och
en å utskänkningen, hvilka båda sednare efter fastställda grunder fördelas
emellan kommunerna, hushållningssällskapen och landstingen. Den förstnämnda
afgiften är väl egentligen en förbrukningsskatt, men sjelfva det sätt,
hvarpå den i afsigt att icke allenast öfvervälta statens rätt, utan ock att inskränka
sjelfva bränvinstillverkningen, blifvit bestämd att erläggas utöfvar
ett sådant tryck på denna i sig sjelf dock hvarken skadliga eller onyttiga
näring, att afgiften kan sägas i icke ringa mån af densamma utgöras. De
sednare afgifterna åtel-, de å minutering och utskänkning, lida i främsta rummet
af den gemensamma olägenhet att ytterst ojemnt drabba förbrukningen,
enär allt bränvin, som försäljes i parti af 15 kannor eller deröfver, är från
deras erläggande befriadt. Derjemte måste det visserligen erkännas, att stadskommunerna,
genom rättigheten att till ett enda för dess räkning bedrifvet
bolag öfverlemna all minuthandel med och utskänkning af bränvin samt att
sålunda i sin hand monopolisera den mindre försäljningen af en ännu allmän
förbrukningsvara, erhållit en godtycklig makt att beskatta icke endast sina
egna, utan stundom äfven kringliggande landskommuners medlemmar, hvilken
icke sällan blifvit alltför hänsynslöst utöfvad och framkallat berättigade klagomål,
på samma gång den äfven kunnat förleda statens myndigheter att
af omsorg för de linansiela intressena förbise det egentliga syftemålet vid
öfverlemnandet af denna vidsträckta rättighet eller att bereda staten en större
förmåga att öfvervaka och upprätthålla den allmänna ordningen”. Dessa olägenheter
ansågos äfven påkalla en reform, ”i syfte att dels från tillverkningen
aflyfta bränvinsbeskattningen, dels jemnare fördela densamma, dels slutligen
bereda kommunerna tillfälle att ordna den mindre försäljningen af bränvin
med uteslutande hänsyn till sina sedliga intressen,” och dessa syftemål
slutligen funnos säkrast och lättast kunna vinnas ”genom att förena de nu
utgående tre afgifterna till en enda förbrukningsskatt å allt inom landet tillverkadt
och förbrukadt bränvin, hvilken skulle utgöras, då varan utan vidare
kontroll från statens sida utginge i den allmänna handeln, samt odelad tillfalla
Statsverket, hvilket åter skulle lemna kommunerna, hushållningssällska
-
3
Bevillning^- Utskotiets Betänkande N:o 5.
pen och landstingen skälig ersättning för deras genom försäljningsafgifternas
indragning förlorade inkomster”.
Utskottet erkänner icke mindre det berättigade och lofvärda i dessa
syftemål än äfven lämpligheten af åtskilliga utaf de för deras vinnande framlagda
förslag, men har likväl icke ansett sig böra dem oförändrade eller i
sin helhet nu åter till Riksdagen öfverlemna. Utskottet har för denna åsigt
funnit tillräckligt stöd i de betänkligheter, som sistlidet år inom båda Kamrarne
gjorde sig gällande mot ett möjligen alltför hastigt antagande af genomgripande
förändringar i grunderna för en lagstiftning, som vore nära
förbunden med landets vigtigaste sedliga och ekonomiska intressen, och som,
hvad än mot enskilda dess bestämmelser kunde med fog erinras, likväl i allmänhet
utöfvat ett i hög grad välgörande inflytande. Af jemförelsevis mindre
betydenhet vore dock, enligt Utskottets åsigt, de betänkligheter, som uttalades
mot förslaget till ny tillverkningslag, likasom äfven allmännast erkändes,
att den nu gällande lagstiftningen i detta ämne vore behäftad med olägenheter,
som påkallade en reform, hvarigenom blefve, så vidt möjligt, tillgodosedd
bränvinsbränningsindustriens billiga fordran, att icke i lagstiftningen
möta alltför svåra hinder för sin utöfning och att i likhet med öfriga
näringar lemnas fri, för så vidt kontrollen öfver de tillverkadt bränvin ålagda
afgifter samt förhållandena i öfrigt kunde det medgifva. Af dessa skäl,
och med anledning derjemte af de genom Herr von Koch inom Första och
Herr F. A. Forssbeck inom Andra Kammaren (motioner Nfris 33 och 100)
i sådant afseende gjorda framställningar, har Utskottet återupptagit till dess
väsendtligaste delar de vid sistlidne riksdag framställda förslag om upphäfvande
af den nu stadgade ovilkorliga skyldigheten att i förskott och för viss
på förhand bestämd tid och belopp erlägga bränvinstillverkningsafgiften och
om medgifvande af rättighet för tillverkaren, att, derest han icke vill förskottsvis
erlägga större eller mindre del af afgiften, upplägga sin vara på
under offentlig tillsyn stäldt nederlag. Bevillnings-Utskottet anförde då till
stöd för en sådan lagstiftning följande:
”De band, som fjettra denna industri, hafva väl kunnat vid öfvergången
till den nya lagstiftningen anses nödiga såsom en eftergift åt den allmänna
mening, som allvarligt fordrade, att den öfverflödiga bränvinsförbrukning,
hvilken hotade att undergräfva nationens såväl sedliga som ekonomiska
välfärd, måtte hämmas, och som ansåg medlen dertill böra sökas icke mindre
i direkt inskränkning af sjelfva tillverkningen än i varans fördyrande
genom högre afgift och större svåråtkomlighet genom stränga försälj ningslagar,
men numera böra de erkännas endast föranleda förluster, så för den
enskilde som i statsekonomiskt hänseende, genom att förlama en näring, som,
långt ifrån att vara i sig sjelf skadlig, rätt bedrifven skulle kunna blifva af
ganska stor betydelse för vår allmänna hushållning. — I vårt land, der
4 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
säd- och potatisproduktionen redan i vanliga år lemnar ett ej obetydligt öfverskott
utöfver hvad till födoämnen behöfves, men der kommunikationernas
beskaffenhet föranleder stora svårigheter vid afsättning^, måste sprittillverkningen
utgöra ett beqvämt sätt att tillgodogöra detta öfverskott, och utan
tvifvel borde denna näring, som nu står på en i jemförelse med andra länder
låg ståndpunkt, kunna lätt nog utveckla sig derhän, att dess produkter
bildade en icke obetydlig exportartikel. Ett dylikt näringens kraftiga uppblomstrande
skulle, långt ifrån att motverka det genom försälj ningslagarne
åsyftade hämmandet af bränvinsförbrukningen, alltmera befrämja detsamma,
i samma mån denna industri genom billigare och fullkomligare arbetsmethoder
sattes i stånd att uppsöka utländska marknader och icke, såsom nu är
förhållandet, nödgades uteslutande inom landet bereda sig afsättning. Utan
att i någon mån vilja underkänna det välgörande inflytande, som "den vid
1853—1854 årens riksdag antagna lagstiftningen i sin helhet på nationen
utöfvat, och utan att på något sätt vilja tillstyrka upphäfvande af de inskränkningar,
som i afseende å tillverkning eller försäljning af bränvin kunna
anses fortfarande nödiga för det med denna lagstiftning afsedda sedliga
ändamåls vinnande i allt högre grad, vågar Utskottet sålunda uttala den
åsigt, att numera torde utan fara för detta högre ändamål något mera afseende
böra fästas vid såväl det betydande statsekonomiska intresse, som är
förbundet med denna närings kraftigare utveckling, som vid industriidkarens
billiga begäran att i sin handterings utöfvande icke underkastas andra band
eller betungas med större svårigheter än den å näringens produkt lagda afgift
till Staten och kontrollen öfver dess erläggande nödvändigt fordra.”
”Bland de till brännerihandteringens tryckta ställning bidragande orsaker
torde stadgandet om skattens erläggande förskottsvis för half tillverkningstermin
i sender vara en af de förnämsta. Såsom af det, för utarbetande
af förslag till ny författning angående vilkoren för bränvins tillverkande,
vid 1853—1854 årens riksdag tillsatta Utskotts betänkande kan inhemtas,
voro anledningarne till detta stadgande dels omsorgen att betrygga Statens
rätt till fullständigt åtnjutande af denna afgift, dels äfven önskan att återhålla
dem, hvilka kunde lättsinnigt vilja försöka en handtering, hvartill de
egde hvarken kapital eller erfarenhet. Följden häraf har naturligen blifvit,
att afgiften kommit att utgöra en beskattning direkt på tillverkningen, i
stället för, såsom dock skäligt vore, på förbrukningen af bränvin, och om
äfven i allmänhet tillverkaren kunnat genom förhöjdt pris på sin vara återtaga
detta af honom erlagda skattebelopp, och således förbrukningen fått i
sista hand detsamma vidkännas, har dock äfven tillverkningen genom detta
beskattningssätt drabbats af ganska betydande olägenheter. Då likväl Statens
rätt otvifvelaktigt kan fullt betryggas äfven utan en dylik förskottsbetalning,
och då något Statens förmynderskap lika litet för denna klass af
Bevillnings-UtsTcottets Betänkande N:o 5. 5
näringsidkare, som för hvarje annan, synes böra vidare ifrågakomma, har
Utskottet ansett dessa olägenheter böra undanrödjas genom antagande af
lämpligare, näringen mindre förlamande stadgande!! angående denna beskattnings
utgörande.”
”Det är till en del af sådan anledning, som Utskottet velat underställa
Riksdagens pröfning förslag till författning, i syfte att från tillverkningen
till förbrukningen öfverflytta bränvinsbeskattningen, hvilken följaktligen skulle
erläggas först i det ögonblick tillverkaren vill fritt disponera sin vara, och
denna utgår i handeln för inhemsk konsumtion. Utskottet har i sådant hänseende
funnit sig böra föreslå, att tillverkare af bränvin, derest han icke vill
förskottsvis inbetala större eller mindre del af afgiften och derigenom förvärfva
rätt att i mån af tillverkningens fortgång disponera ett motsvarande
belopp af tillverkningen, må kunna inlägga den del af sin tillverkning, för
hvilken skatt icke blifvit erlagd, i särskild^ enligt lemnade föreskrifter inrättadt
förvarings- eller nederlagsrum, att derstädes under kontrollörs lås förvaras,
på sätt och under vilkor, som författningslörslaget närmare redovisar,
samt att tillverkare, som efter slutad bränning vill fortfarande och utan afgifters
erläggande behålla sin vara på sådant nederlag, må dertill ega rätt
intill det nya bränningsårets början, eller den 1 Oktober, mot erläggande af
en bestämd nederlagsafgift till Staten samt med vilkor att nederlagsmagasinet
under hela tiden förblifver under af Konungens Befallningshafvande tillförordnad
tillsyningsmans uppsigt. Att för längre tid medgifva denna nederlagsrätt
vid talrika inom landet spridda brännerier har ansetts kunna medföra
icke obetydlig svårighet, men då, enligt Utskottets åsigt, beskattningen skall
utgöras först vid varans utlemnande till konsumtion inom landet, och antingen
tillverkaren sjelf eller köparen torde vilja dels än vidare innehålla, dels
äfven exportera densamma, i hvilket sednare fall någon beskattning icke bör
ifrågakomma, har blifvit föreslaget, att bränvin må från bränneri eller nederlag
vid bränneri kunna föras till ort med nederlagsrätt, att derstädes under
vederbörande tullförvaltnings uppsigt och kontroll uppläggas. Föreskrifter
angående å sådant nederlag upplagÖt bränvins behandling, i afseende å sättet
för uttagning, afgiftens erläggande, tiden för nederlagsrätten o. s. v. hafva
ansetts böra af lvongl. Maj:t meddelas i närmaste likhet med hvad för utländska
varor å tullnederlag redan är stadgadt.”
”Fördelarne af ett dylikt beskattningens ordnande synas Utskottet obestridliga.
Tillverkaren eller köparen af bränvin kunna derigenom, utan hinder
af på beskattningssättet beroende kostnader och olägenheter, behålla sin
vara, till dess de finna densammas afyttrande med sin fördel förenligt, och
sålunda äfven med mindre svårighet upprätthålla sin konkurrens på utlandets
spritmarknader. En annan, icke mindre betydande fördel häraf torde äfven
få anses ligga i bränvinstillverkningens jemnare reglerande efter tillgången
6 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
på inhemska råämnen, enär öfverskottet af en rik, men mindre god skörd
sålunda bör kunna lättare tillgodogöras genom förvandling till spritvara, som
antingen exporterades eller upplades till framtida behof och derigenom dels
ett kommande års möjligen knappare och dyrbarare skörd undgå att hårdt
tagas i anspråk för tillfredsställande af landets förbrukning af bränvin, dels
äfven så väl råvaran som bränvinet otvifvelaktigt vida mindre komma att
underkastas de starka prisvexlingar, som nu i hög grad störa ej mindre produktionen
än omsättningen.”
Med godkännande i hufvudsaklig mån af denna motivering och de ur
densamma härflytande stadgande^ har Utskottet från dem afvikit endast i
afseende å bestämmelserna angående nederlagsrättens utsträckning äfven till
andra orter än tillverkningsstället, hvilka bestämmelser ur det nu framlagda
författningsförslaget blifvit uteslutna. Denna inskränkning har dock icke föranledts
af något misskännande af en dylik utsträckt nederlagsrätt^ fördelar,
men väl deraf, att Utskottet ansett det vara nödigt att innan en sådan
nederlagsrätt med deraf föranledd förflyttning af bränvin från ett nederlag
till ett annat af Riksdagen medgifves, Kong]. Maj:t, efter inhemtande af
vederbörande myndigheters yttranden först må pröfva om och på hvilka vilkor
en sådan nederlagsrätt kan, med bibehållande af tillbörlig trygghet för
Statsverket, tillåtas; och Utskottet har sålunda funnit rättast, att Riksdagen,
med anmälan om sin uppfattning af ärendets vigt, nu endast hos Kongl.
Maj:t anhåller om framläggande för Riksdagen af förslag i detta ämne.
De stadganden åter, som Utskottet funnit erforderliga och lämpliga för
ordnande af nederlaget vid brännerierna hafva sammanförts i förslaget till
författning om tillverkning af bränvin under §§ 14, 15, 16 och 17, och får
Utskottet, i enlighet med hvad ofvan blifvit anfördt i afseende å sjelfva
grundsatsen, hemställa:
Ro.
att tillverkare af bränvin, derest han icke vill förskottsvis
inbetala större eller mindre del af afgiften, må ega
rätt inlägga den del af tillverkningen, för hvilken afgift
icke blifvit erlagd, i särskild^ af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
godkändt magasin, att under kronans lås
och nyckel förvaras, samt att efter slutad bränning det
upplagda bränvinet derstädes under viss bestämd tid bibehålla
mot erläggande af nederlagsafgift till staten och med
vilkor, att nederlagsmagasinet förblifver under af Konungens
Befallningshafvande förordnad tillsyningsmans vård och
uppsigt; samt
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
7
2:o.
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta tillse i hvad mån och på hvilka
vilkor rättighet till uppläggande på nederlag af inhemskt
obeskattadt bränvin må kunna medgifvas såväl å ort. der
allmän nederlagsrätt för utländska tullpligtiga varor åtnjutes,
som å andra för dylikt nederlag af bränvin lämpliga
platser, samt derefter till Riksdagen i detta ämne afgifva
förslag.
I sammanhang med och i hufvudsaklig anledning af dessa förändrade
föreskrifter angående tiden och sättet för beskattningens utgörande, har Utskottet
äfven föreslagit upphäfvande af den tillåtna bränningstidens nu stadgade
indelning i terminer och medgifvande af frihet,Iför tillverkaren att efter
erhållet tillståndsbevis för bränvinshränningens bedrifvande utöfva sin handtering
under den längre eller kortare tid, han sjelf kan finna med sin fördel
förenligt. I öfverensstämmelse med hvad sistlidet år i detta afseende anfördes,
anser nemligen Utskottet, att denna terminsindelning icke kan hädanefter,
och såvida Utskottets ofvan framställda förslag angående nederlagsrätten
vinner bifall, i något afseende blifva behöflig och följaktligen, såsom derjemte
förorsakande tillverkaren både olägenheter och kostnader, böra ur författningen
borttagas.
Sedan Utskottet, i enlighet med sin redan framställda plan för betänkandets
uppställning, sålunda icke allenast redogjort för de väsendtligaste
förändringar i den gällande lagstiftningen angående tillverkning af bränvin,
som befunnits erforderliga, utan äfven hemställt om deras godkännande, får
Utskottet nu afgifva yttranden angående samtliga föreslagna förändrade bestämmelser
i afseende å såväl förordningen om tillverkning som äfven om
försäljning af bränvin. Och får Utskottet dervid först yttra sig
Ditt. A.
Angående vilkoren för tillverkning af bränvin.
Då de till Utskottet hänvisade motioner i förevarande ämne innefatta
förslag om dels fullständig och genomgripande omarbetning af nu gällande
8
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
författning, dels äfven om flerfaldigt förändringar i densammas särskilda stadgande^
och då upptagandet af deras olika yrkanden vid redogörelsen för det
framställda lagförslagets särskilda paragrafer skulle icke allenast föranleda
mycken vidlyftighet utan äfven störande inverka på klarheten och enkelheten
i betänkandets uppställning och behandling, har Utskottet ansett lämpligast
att dem här främst och i ett sammanhang anmäla, med anhållan derjemte,
att de, så vidt de icke blifva föremål för vidare yttrande, må anses besvarade
genom den här nedan följande motiverade redogörelsen för Utskottets framställda
förslag till ny författning angående vilkoren för tillverkning af bränvin.
Sådana yrkanden hafva blifvit framställda:
af Herr N. S. von Kock (motion N:o 33) inom Första Kammaren,
som hemställt: att förordningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin
måtte erhålla den lydelse bil. a. till hans motion innefattar eller med undantag
endast för skattesiffran, som föreslagits till 1: 10 för kanna bränvin,
alldeles densamma, som Bevillnings-Utskottets förslag af år 1870 utvisar;
af Herr F. A. Forssbech (motion K:o 100) inom Andra Kammaren,
som föreslagit: ”att den nuvarande terminsindelningen borttages, så att tillverkningen
under nu stadgade tidrymd, 1 Oktober—1 Maj, må utöfvas huru
lång tid som helst, endast derunder begränsad emellan 100 och 1,200 kannor
i medeltal för hvarje tillverkningsdygn, samt att minsta tillverkningen vid
ett bränneri blifver 1,500 kannor af normalstyrka, för hvarje gång som anmälan
till bränning skett”;
”att bränvinstillverkaren må vara obetaget att antingen förskottsvis
erlägga bränvinsskatten, dock icke för mindre än 1,500 kannor hvarje gång,
eller ock att upplägga det tillverkade bränvinet på nederlag under offentlig
kontroll, samt att sedan endast i mån af från nederlaget skeende uttag af
varan erlägga den derå belöpande afgiften”;
”att allt af kontrollör uppmätt bränvin, hvarför skatt i förskott ej är
erlagd, upplägges å nederlag i fasta magasin vid egendomarne eller brännerierna
på krönta och numererade kärl, under kontrollörens lås och vård,
med skyldighet för honom att hvar åttonde dag till Civil-departementets kontrollbyrå
och vederbörande Landshöfdinge-embete ingifva bevis om det sålunda
upplagda bränvinets kannetal, kärlens antal, nummer och innehall,
hvarjemte ett sådant bevis, underskrifvet af kontrollören, bränneri vittnet och
tillverkaren, denne sistnämnde tillställes. Detta bevis vore då den rättshandling,
på hvilken innehafvaren egde att uttaga större eller mindre del af bränvinet
från nederlaget, mot erläggande af stadgad skatt. Börande den nu
yrkade nederlagsrätt genom en särskild förordning om nederlag för inhemsk
sprit regleras;”
”att denna nederlagsrätt för svenskt bränvin ej utsträckes längre än
från
9
Bevillnings-UtskoUets Be,tänkande N:o 5.
från den 1 Oktober det ena året till samma tid nästföljande, då allt å nederlag
liggande bränvin bör vara utrymdt;”
”att från det vid uppmätning erhållna och till normalstyrka reducerade
kannetal bränvin afdrages för afdunstning 3 procent, hvarefter återstoden utgör
det kannetal bränvin, för hvilket stadgad afgift efter 70 öre per kanna
skall utgå;”
”att för bränvin, som exporteras, såväl till uppmuntrande af sådan export
som ersättning för dervid nödvändig förädling och deraf uppstående kostnader,
tillägges exportören, förutom restitution af bränvinsskatten, eu så kallad
exportpremie af minst 3 öre per kanna; och”
”att för allt bränvin, som å nederlag upplägges, vare sig sådant §ker
i tillverkarens, annan enskild persons eller Kronans nederlagsmagasin, erlägges
till staten en nederlagsafgift af högst 1 öre per kanna;” samt
af Herr Friherre A. H. E. Fock (motion N:o 38) inom Andra Kammaren,
som ansett sig böra föreslå åtskilliga förändringar, hvilka, utan att
rubba grunderna i gällande lagstiftning angående detta ämne, skulle undanrödja
vissa i densamma förekommande oegentligheter och onödigt inskränkande
bestämmelser. Då dessa Friherre Focks yrkanden blifvit dels i Utskottets
författningsförslag uppmärksammade, dels äfven och i följd af de i
detsamma förekommande framställningar angående upphäfvande af såvälbränningstidens
indelning i terminer som af skyldighet att i förskott erlägga tillverk
ni ngsa fgiften bort förfalla, torde Utskottet icke behöfva dem här återupprepa,
utan får för kännedomen af deras innehåll hänvisa till motionen.
Art. I.
Om rättighet till bränvinstillverkning och tiden för dess utöfning.
§§ t och 2.
Dessa §§ innehålla oförändradt samtliga de i §§ 1 och 5 af nu gällande
författning intagna stadgande!! angående behörighet att tillverka bränvin;
och har Utskottet i detta hänseende sålunda föreslagit endast den ändring,
som för erhållande af en följdriktigare ordning emellan författningens
föreskrifter varit påkallad, att uppflytta nuvarande § 5 till näst efter § 1;
3:o
hvilken omflyttning torde godkännas.
Bih. till Riksd. Prof. 1871. 5 Sami. 1 Afd. 5 Höft.
2
10
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
§ 3.
I denna § har Utskottet under olika moment sammanfört samtliga de
allmänna föreskrifter, som befunnits nödiga i afseende å såväl tiden för bränvinstillverknings
utöfvande som högsta och lägsta tillverkningsbeloppet på
dygn, samt derjemte intagit ett nytt stadgande angående minsta tillåtna tillverkning
i sin helhet vid något bränneri.
Den i allmänhet tillåtna tiden för bränvinstillverknings bedrifvande har
Utskottet trott böra bibehållas vid de nu dertill bestämda sju månaderna,
från 1 Oktober till 1 Maj, men deremot, i enlighet med hvad redan blifvit
angående olägenheterna af tillverkningens bindande vid bestämda terminer
anfördt, ansett alla stadganden derom kunna lämpligen ur den nya författningen
utgå. Då bränningsåret sålunda hädanefter skulle begynna med den
1 Oktober, har Utskottet derjemte bort erinra, att detta icke synes kunna
föranleda någon förveckling, om, såsom äfven af andra skäl vore önskligt,
den nya förordningen blefve så tidigt till allmän efterrättelse kungjord, att
den redan vid nämnda tid kunde vinna tillämpning; hvarföre Utskottet hemställer
:
4:o
att bränvinstillverkning må, på sätt § B mom. 1 bilagda.
förslag närmare utvisar, vara tillåten från 1 Oktober till
1 Maj nästföljande år.
Hvad åter beträffar tillverkningsbeloppet på dygn, har detsamma blifvit
föreslaget till lägst 200 och högst 1200 kannor af normalstyrka. Den
nu gällande författningens § 4 bestämmer väl den minsta tillverkningen på
dygn i medeltal under termin till B00 och den högsta till 1000 kannor, men
vid jemförelse med §§ 20 och 21, hvilka medgifva att tillverkningen under
hvarje termin må med högst Y5 under- eller öfverstiga det för denna tid anmälda
belopp, befinnes för det närvarande den tillåtna tillverkningen i sjelfva
verket vara begränsad emellan 240 och 1,200 kannor. I detta sålunda bestämda
minsta belopp har Utskottet, för att i någon mån tillmötesgå en ofta
upprepad önskan, ansett sig böra föreslå en nedsättning eller afrundning till
200 kannor.
Att deremot, såsom af Herr Forssbeck blifvit yrkadt, nedsätta det minsta
tillverkningsbeloppet på dygn till 100 kannor, har Utskottet älven nu,
såsom vid flera föregående riksdagar, ansett kunna alltför mycket bidraga
till små bränneriers återutspridande öfver landet och derigenom föranleda en
vådlig återgång från en lagstiftning, som, ehvad än mot några dess enskilda
delar kunnat anmärkas, visat i tillämpningen mycket välgörande verkningar.
11
Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o 5.
Då dertill kommer att en dylik åtgärd otvifvelaktigt skulle betydligt försvåra
och fördyra kontrollen öfver tillverkningen, för hvilken i allt fall kostnaderna
ansetts böra af statsmedel bestridas, har Utskottet funnit sig sakna skäl att
å detta yrkande fästa något afseende.
Då det till följd af terminsindelningens borttagande och tillverkarens
frihet att af den för bränvinstillverkning tillåtna tid begagna så stor eller
ringa del, han sjelf kan för godt finna, skulle kunna befaras att tillverkningen
vid något bränneri nedsjönke till en obetydlighet, hvarigenom statens
inkomst deraf blefve alltför ringa i förhållande till kontrollkostnaderna, har
Utskottet i mom. 2 af § 3 äfven intagit det stadgande, att tillverkningen i
sin helhet icke vid något bränneri får understiga 3,000 kannor, hvilket belopp
motsvarar en bränningstid af 15 på hvarandra följande dygn med den
minsta tillverkningen i medeltal af 200 kannor.
Utskottet hemställer alltså:
5:o
att, på sätt i § 3 mom. 2 blifvit föreskrifvet, bränvinstillverkningen
begränsas mellan 200—1,200 kannor på
dygn, och att minsta tillverkningen vid något bränneri
bestämmes till 3,000 kannor.
I § 3 mom. 3 har Utskottet infört en definition å uttrycket tillverkningsdygn,
6:o
hvilken definition torde godkännas.
Då, enligt hvad anfördt blifvit, den minsta tillverkningen vid något
bränneri ansetts böra bestämmas till 3,000 kannor, men inträffa kan, att
påbörjad tillverkning blifver utan något bränneriidkarens vållande afbruten,
innan detta minsta belopp hunnit afverkas, i hvilket fall tillverkaren bör
vara från allt ansvar fri, har Utskottet i mom. 4 föreslagit det stadgande,
att om bränneri eller der begagnad redskap genom vådeld eller annan
olyckshändelse väsendtligen skadas, eller ock Kong]. Maj:t pröfvar skäligt att
bränvinsbränning under i allmänhet tillåten tid inställa, skall den här förut
bestämda minsta tillverkning beräknas efter det antal tillverkningsdygn, som
förflutit från och med det, då tillverkningen enligt gjord anmälan skolat begynna,
till det, hvarunder bränvinsbränningen af någon utaf dessa anledningar
blifvit afbruten; hemställande alltså:
12
11 er illn ings- Utslco Hets Betänkande N:o 5.
7:o
att det i § 3 mom. 4 förekommande stadgande måtte
bifallas.
Det i nu gällande författnings § 2 mom. 3 intagna förbud mot bränvinstillverkning
eller mäskberedning dertill under tiden från klockan 10 om
aftonen näst före sön- eller helgedag till klockan 10 om aftonen å sådan
dag har blifvit såsom allmän regel bibehållet och i förslaget infördt under
mom. 5 af § 3. Men då, på sätt inom Utskottet blifvit anfördt, det derigenom
föranledda långa uppehåll i för bränvinstillverkningen af hvitbetor
nödiga operationer tillskyndar denna handtering betydliga förluster, samt
lätteligen kan komma att, i man af de använda metodernas utveckling, medföra
sådana äfven för annan bränvinstillverkning, har Utskottet ansett att,
der förhållandena sådant ovilkorligen påkalla, någon lindring i detta stadgande
borde beviljas. Af denna anledning har Utskottet i ifrågavarande
moment föreslagit ett tillägg, hvarigenom åt Kongl. Maj:t lemnas att, efter
ansökan och der sådant för särskilda tillverkningsmetoders begagnande pröfvas
oundgängligen nödvändigt, från detta allmänna förbud meddela undantag,
och hemställer alltså:
8:o
att detta i § 3 mom. 5. intagna stadgande måtte godkännas.
§ 4.
De i denna § förekommande allmänna bestämmelser angående beskaffenheten
af för bränvinstillverkning nödig redskap äro lika lydande med
de i författningens § 3 nu meddelade, endast med den förändring, att de i
sistnämnda § förekommande slutorden: ''”finnas i denna författning stadgade”
blifvit utbytta mot orden ”äro eller varda föreskrifna”; och har sådant utbyte
skett med afseende å de förändrade föreskrifter angående redskaps beskaffenhet,
som kunna komma att intagas i ordningsstadgan för brännerierna;
och hemställer Utskottet:
9:o
att denna redaktionsförändring må godkännas.
Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o 5,
13
§ 5-
De här gifna föreskrifter angående dels inom hvad tid och på hvad
sätt anmälan till bränvinstillverkning skall göras, dels äfven huru tillståndsbevis
dertill skall meddelas, motsvara i det väsendtligaste de i § 6 af nu
gällande författning meddelade. Men då Utskottet föreslagit, att all indelning
af tillverkningstiden i vissa terminer skall upphöra, och tillverkare af
bränvin, efter erhållet tillstånd till brännerirörelses bedrifvande, i allmänhet
ega full frihet att, utan föregången anmälan derom, sjelf bestämma, icke
mindre den tid, under hvilken lian vill sin handtering utöfva, än äfven det
belopp, han vill tillverka, så hafva såväl de i § 6 nu förekommande stadganden
angående anmälan om bränvinstillverkning för viss tid och för viss
qvantitet samt tillståndsbevisets uppgift om den erlagda afgiftens belopp, som
äfven de i § 7 lemnade, om hvad iakttagas bör, då tillverkare vill den anmälda
tiden eller beloppet antingen öka eller minska, blifvit såsom icke vidare
egande tillämpning ur författningsförslaget uteslutna; och hemställer
Utskottet alltså:
10:o
att § 5 må erhålla den lydelse, förslaget innehåller.
§§ 6, 7 och 8.
I dessa §§ hafva blifvit sammanförda erforderliga föreskrifter, dels angående
skyldighet för tillverkare, hvilken, efter vederbörlig anmälan om
bränvinstillverkning, antingen hos Konungens Befallningshafvande förklarar
sig vilja derifrån afstå, eller icke inom bestämd tid efter anmälan densamma
företager, eller slutligen utan föreskrifven anmälan tillverkningen afbryter,
att ersätta belöpande kontrollkostnader, dels äfven huru förhållas skall, då
tillverkare vill före den allmänna bränningstidens utgång med hand teringen
upphöra. Då samtliga dessa stadganden äro synnerligen enkla och icke synas
erfordra någon särskild motivering, hemställer Utskottet:
1 Do
att de i §§ 6, 7 och 8 intagna stadganden må bifallas
och §§ erhålla den lydelse, förslaget utvisar.
14
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
§ 9
är lika lydande med författningens § 8 med sådana förändringar endast af
deri förekommande hänvisningar, som af den olika paragrafföljden i förslaget
varit föranledda.
§ io.
Nu gällande förordnings § 9 förbjuder bränvinstillverkning i sammanhang
med pressjästberedning under annan tid, än för bränvinstillverkning i
allmänhet stadgad är. Då likväl detta förbud beröfvar pressjästfabrikerna
hvarje möjlighet att under en icke obetydlig del af året tillgodogöra sig den
vid beredningen af pressjäst erhållna alkohol, i följd hvaraf deras tillverkning
blifver fördyrad och urståndsatt att uthålla täflan med utlandets, har
Utskottet ansett detsamma böra upphäfvas och ersättas genom ett medgifvande
för dylika fabriker, att, efter erhållet tillstånd af Konungens Befallningshafvande
samt med iakttagande af de vilkor, som dels äro i denna förordning
stadgade, dels ock ytterligare kunna af Kongl. Maj;t pröfvas erforderliga,
få äfven under tiden från den 1 Maj till den 1 Oktober utöfva sin
handtering mot erläggande af någon särskild afgift. Denna afgift, som i
§12 blifvit föreslagen att, oberäknad! den för allt tillverkadt bränvin stadgade
beskattning, utgå med 25 öre per kanna bränvin af normalstyrka, synes
vara tillräcklig att förekomma hvarje sådan handtering, der under sken
af pressjästberedning'' hufvudändamålet vore framställande af bränvin; och
hemställes
12:o
att de angående bränvinstillverkning i sammanhang med
pressjästberedning i § 10 föreslagna stadganden må godkännas.
§ 10 i gällande förordning förbjuder att vid ättikeberedning eller annan
fabrikation begagna bränvinsredskap under andra vilkor än som för
bränvinstillverkning äro stadgade. Såsom i Friherre Focks omnämnda motion
finnes anfördt, kan stadgandet antingen anses afse att endast förbjuda
tillverkning af bränvin, såsom råämne för ättikeberedning eller annan fabrikation
under andra vilkor än som äro gällande för bränvinstillverkning i
allmänhet, eller ock bör den tolkas strängt efter ordalydelsen, och sålunda
hvarje industriidkare vara förbjuden att för sin industris behof fritt begagna
sådana redskap, som vid bränvinstillverkning brukas. I förra fallet är stad
-
15
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
gandet öfverflödigt, emedan författningen i allmänhet bestämmer de för bränvinstillverkning
gällande vilkoren, och med böter belägger all annan sådan
tillverkning såsom oloflig, i sednare fallet åter kan den blifva och har verkligen
blifvit störande för industrien, emedan i åtskilliga industrigrenar anländes
redskap likartad med den vid tillverkning af bränvin; och hemställes
alltså:
13:o
att § 10 i nu gällande förordning måtte ur den nya författningen
få uteslutas.
Al t. II.
Om bränvins beskattning och uppläggande pa nederlag.
Denna artikel motsvaras i det väsendtliga af nu gällande författnings
tredje artikel; men har Utskottet, för vinnande af en bättre ordningsföljd i
författningens stadganden, uppflyttat densamma till närmast efter de i artikeln
1 innefattade allmänna föreskrifterna angående rättighet till bränvinstillverkning
och tiden för dess utöfning.
§ H.
Denna paragrafs första moment, som bestämmer beloppet af tillverkningsafgiften
per kanna bränvin, motsvarar och är, med undantag af skattesiffran
jemte hänvisningen, lika lydande med § 17 i gällande förordning. I
tiliverkningsafgiften har deremot blifvit föreslagen en förhöjning med 10 öre
per kanna bränvin af normalstyrka, eller från 70 till 80 öre. Då Utskottet,
såsom nedan under § 26 sägs, funnit sig böra tillstyrka, att vid uppmätning
af det tillverkade och skattskyldiga bränvinet ett skäligt afdrag
må beviljas för den afdunstning eller så kallade schwindung, som särdeles
under de första dagarne efter tillverkningen eger rum, hvilket afdrag i verkligheten
innefattar en skattelindring, och då derjemte, i händelse de framlagda
förslagen om upphörande af skyldigheten till förskottsbetalning af afgiften
och densammas erläggande först då varan utgår i allmänna handeln
vinna Riksdagens bifall, bränvinstillverkningsindustrien bör i väsendtlig mån
vara befriad från skattens tunga, hvilken komme att mera direkt återfalla
på förbrukningen, så har Utskottet ansett sig kunna föreslå en förhöjning i
16 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
den nu bestämda tillverkningsafgiften från 70 till 80 öre. Och har Utskottet
äfven deraf, att Statsverket, genom borttagandet af skyldigheten att i förskott
erlägga tillverkningsafgiften, otvifvelaktigt kommer att till en början
lida en icke obetydande minskning i sina af bränvinsbeskattningen påräknade
inkomster, funnit ett icke ©väsendtligt stöd för sin hemställan:
14:o
att tillverkningsafgiften för hvarje kanna bränvin af normalstyrka
må bestämmas till 80 öre.
Då, såsom allmänt kändt är, bränvin kan utföras först efter undergången
förädling eller rening, vid hvilken operation en icke obetydlig qvantitet
går förlorad, men restitution af afgiften endast beviljas för det bevisligen
utförda kannetalet, så synes det obestridligt, att den nu gällande lagstiftningen
angående restitution af erlagda afgifter vid utförsel af bränvin,
ehuru den i allmänhet stadgar, att godtgörelse för den erlagda tillverkningsafgiften
skall vid utförsel till utrikes ort åtnjutas, likväl icke medgifver eu
godtgörelse, som fullt motsvarar den för det utförda bränvinet verkligen erlagda
tillverkningsafgiften. Man har i afseende å restitution af erlagda tullafgifter
vid utförsel af t. ex. raffineradt socker fästat tillbörlig uppmärksamhet
å dylikt förhållande, enär vid export af socker, utaf utländskt råämne
inrikes raffineradt, beviljas restitutionsvis 12 öre per skålpund, ehuru
råsockret i tullafgift erlagt endast 10 öre per skålpund, och Utskottet har
ansett icke mindre billig likställighet i detta hänseende af olika industrigrenar,
än äfven omsorgen att underlätta en för landet särdeles vigtig export
af sprit, påkalla ett stadgande i samma syfte angående jemväl restitution af
erlagd tillverkningsafgift för bränvin. Då likväl det noggranna bestämmandet
efter dessa grunder af restitutionens tillbörliga belopp erfordrar en utredning,
som Utskottet icke ansett sig kunna åstadkomma, har Utskottet nu
endast velat hemställa:
15:o
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta för Riksdagen framlägga förslag
till förordning angående restitution af erlagd tillverkningsafgift
vid utförsel till utrikes ort af svenskt bränvin,
hvari restitutionens belopp vore bestämdt med nödig
hänsyn till den minskning i bränvinets qvantitet, som
uppkommer vid dess förädling till sprit.
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
17
§ 12-
I enlighet med hvad under § 10 blifvit anfördt, har Utskottet för allt
i samband med pressjästberedning under Maj till och med September månader
tillverkadt bränvin här föreslagit eu tilläggsafgift af 25 öre per
kanna.
Såsom påföljd för öfverträdelse af de i § 3 mom. 2 meddelade stadganden,
angående såväl högsta och lägsta tillverkningen på dygn, som minsta
tillverkningen i sin helhet, har Utskottet velat fastställa särskilda afgifter,
h vilka ansetts lämpligen böra föreslås att utgå med 25 öre per kanna
och följaktligen i denna § intagit föreskrifter, dels att för hvarje kanna, hvarmed
tillverkningen öfverstigit det högsta medgifna beloppet för dygn eller 1,200
kannor, skall, jemte den i § 11 bestämda, såsom särskild tilläggsafgift betalas
25 öre, dels äfven att, der tillverkningen understigit antingen det lägsta
beloppet för dygn af 200 kannor eller den minsta tillåtna tillverkningen i
sin helhet af 3,000 kannor, skall för skilnaden emellan det minsta tillåtna
tillverkningsbeloppet och hvad verkligen blifvit tillverkadt erläggas en afgift
af 25 öre för hvarje kanna.
Slutligen har Utskottet af lätt insedda skäl föreslagit, att samtliga de
i paragrafen bestämda särskilda utgifter skola vid stadgad påföljd sednast
inom fjorton dagar efter till verkningstidens slut till landtränteriet inbetalas.
Och hemställer Utskottet:
16:o
att de särskilda afgifterna må godkännas och § 12 erhålla
den lydelse, författningsförslaget innehåller.
§ IB.
Såsom af Utskottet i inledningen till Betänkandet redan blifvit omnämndt,
hafva olägenheterna af det nuvarande beskattningssättet utgjort en
betydande anledning till den allmänna önskan om en förändrad lagstiftning
angående beskattning af bränvin. Genom stadgandet om bränvinsafgifternas
erläggande förskottsvis, innan ens någon tillverkning ännu egt rum, har
nemligen tillverkaren tillskyndats en mängd förluster och sjelfva industrien
fått vidkännas åtskilliga inskränkningar och svårigheter, hvilka i hög grad
hämmat dess rationel utveckling. I syfte att undanrödja dessa olägenheter
har Utskottet i denna § gifvit förslag till stadgande^ genom hvilka det
Bih. till Biksd. Prot. 1871. 5 Samt. 1 Afd. 5 Håft. 3
18 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
lemnas åt tillverkarnes fria val att antingen inbetala i förskott större eller
mindre del af den bestämda bränvinsskatten och deremot få i mån af tillverkningens
fortgång ur bränneriet uttaga och fritt förfoga öfver en motsvarande
qvantitet, bränvin, eller ock att upplägga det tillverkade bränvinet på
nederlag under offentlig kontroll och endast i mån af från nederlaget skeende
uttag af bränvin erlägga den derför belöpande afgift. Det belopp, för hvilket
betalning förskottsvis får ske, har blifvit föreslaget till minst 1,500 kannor,
emedan en alltför besvärlig och tidsödande bokföring vid landtränterierna
skulle kunna föranledas af tillverkares oinskränkta rätt att sålunda inbetala
äfven mindre summor.
Derjemte har Utskottet i mom. 3 föreslagit, att vid sådan olyckshändelse,
som i § 3 omförmäles, må under stadgade vilkor återbäring beviljas
af så stor del af den förskottsvis erlagda afgiften, som ej motsvaras af tillverkadt
och uppmätt äfvensom befintligt ouppmätt bränvin; Utskottet hemställer
alltså:
17:o
att de i § 13 af förslaget intagna stadganden angående
erläggande och återbäring af bränvinsskatt må godkännas.
§ 14-
Då vid förslags afgifvande till sålunda förändrade bestämmelser angående
sättet för afgiftens erläggande i främsta rummet måst iakttagas, att
statens rätt och säkerhet för dess på bränvinsbeskattningen beroende inkomster
tillbörligen betryggades, har Utskottet, efter noggran pröfning af hvad
i sådant afseende bort uppmärksammas, i denna § mom. 1 formulerat de
stadganden angående inrättningen och beskaffenheten, läget och öfvervakande
af till bränneri hörande nederlagsmagasin, Indika ansetts för ändamålet erforderliga.
Genom de i mom. 2 och 3 gifna föreskrifter, att före uppläggandet af
nederlag bränvin skall vara uppmätt och profvadt af kontrollören, som i sin
journal antecknar såväl antalet kärl och deras innehåll till kannetal och
styrka, som äfven den påförda skattens belopp, samt att tillverkare eller
hans ombud skall i samma journal anteckna sitt erkännande i afseende å
mätningen och profningen, har, enligt Utskottets åsigt, blifvit förbyggd, icke
allenast hvarje tvistighet angående den qvantitet bränvin, som blifvit å nederlaget
upplagd och för hvilken skatt skall erläggas, utan äfven hvarje under
-
19
Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o 5.
slef från tillverkarens sida, enär, såsom äfven i § 16 mom. 2 uttryckligen
säges, bestämd afgift sedermera skall utgöras för det belopp bränvin, som
enligt såväl kontrollörens som tillverkarens eget erkännande blifvit å nederlaget
upplagdt, antingen detta belopp vid uttagningen finnes der qvarliggande
eller ej.
Då vid noggrant iakttagande af hvad här blifvit föreslaget angående
uppläggande af bränvin å nederlag vid bränneri och tillsyn deröfver under
den tid, bränvinstillverkningen derstädes bedrifves och brännerikontrollör finnes
å stället närvarande, full trygghet för Statsverkets inkomster synes kunna
vinnas, hemställer Utskottet:
18:o.
att de i § 14 föreslagna stadganden, angående nederlag
vid bränneri och uppläggande af obeskattadt bränvin derå,
må bifallas och paragrafen erhålla den lydelse, förslaget
utvisar.
§ 15.
Då tillverkare efter slutad bränning kan finna för sig mera fördelaktigt
att låta det tillverkade bränvinet under någon tid på nederlag qvarligga,
än att mot erläggande af skatt få detsamma genast disponera, har, i följdenlighet
med grundtanken i Utskottets förslag, att beskattningen skall utgöras
först då bränvinet till .förbrukning inom landet utlemnas, rättighet dertill
bort honom tillerkännas. Denna § mom. 1 medgifver sålunda tillverkare
att äfven efter tillverkningens slut få, utan erläggande af beskattningen, sitt
bränvin å nederlag vid bränneri behålla, samt bestämmer såväl vilkoren som
tiden för denna rätts åtnjutande. Såsom sådana vilkor hafva stadgats, dels
vederbörlig anmälan, dels att nederlagsmagasinet ställes under af Konungens
Befallningshafvande förordnad tillsyningsmans uppsigt, dels slutligen erläggande
af en bestämd nederlagsafgift. På det kostnaderna för denna uppsigt,
hvilka, ehuru direkte af staten bestridda, likväl bort statsverket genom
nederlagsafgifterna ersättas, icke måtte blifva alltför betungande, har Utskottet
ansett att, der så funnes utan svårighet kunna ske, flera nederlagsmagasin
borde ställas under öfvervakande af en gemensam tillsyningsman
och följaktligen i § 34 föreslagit, att Konungens Befallningshafvande skall
tillförordna lämplig person att inom visst distrikt utöfva tillsyn å nederlagen,
äfvensom bestämma, hvilka nederlag som under hvarje dylik tillsyningsman
skola stå. Genom denna åtgärd har det blifvit möjligt att bestämma nederlagsafgiften
särdeles låg, eller till 10 R:dr för hvarje helt tusental kannor
20
Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 5.
bränvin, hvarigenom och då den minsta qvantitet bränvin, som må å nederlag
finnas, af Utskottet, på sätt här nedan förmäles, blifvit föreslagen till
3,000 kannor, den lägsta nederlagsafgift kommer att utgöra 30 R:dr.
I afseende å den tid, under hvilken bränvin må å nederlag vid bränneri
qvarligga, har densamma ansetts kunna utsträckas till det nya bränningsårets
ingång eller den 1 Oktober, då samtliga dessa nederlagsmagasin
bort vara utrymda.
Ehuru kostnaderna för uppsigten öfver nederlag vid bränneri i allmänhet
ansetts böra af staten bestridas, har dock Utskottet funnit behöfligt
ett stadgande, att, om tillverkare vill för förvaltning i nederlagsmagasin kalla
tillsyningsman oftare än en gång i veckan, skall tillverkaren, jemte fri skjuts,
honom ersätta med en bestämd summa, såsom godtgörelse för besvär m. m.,
och har i mom. 2 denna ersättning blifvit föreslagen till 2 R:dr för hvarje
sådan förrättning.
I mom. 3 slutligen hafva föreskrifter blifvit meddelade dels angående
uppgift öfver nederlag, dels om bränneri, der bränvin å nederlag finnes upplagdt,
under den allmänna bränningstiden åter bringas i gång och kontrollör
således dit förordnas, dels äfven om, efter den förnyade tillverkningens upphörande,
tillverkare vill låta bränvin å nederlaget qvarligga, äfvensom huru
nederlagsafgift skall derför beräknas.
Efter hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet:
19:o.
att de i § 15 intagna stadganden, angående nederlag vid
bränneri efter tillverkningens upphörande, må godkännas.
§ 16-
Uti denna paragraf hafva intagits stadganden, att för allt det bränvin,
som å nederlag vid bränneri blifvit efter vederbörlig uppmätning enligt kontrollörs
intyg upplagdt, skall den bestämda afgiften ovilkorligen utgöras utan
afseende å den minskning deri, som genom leckage, afdunstning eller olyckshändelse
kunnat uppkomma i det upplagda bränvinets kannetal eller styrka;
dock med öppen rätt för Kongl, Maj:t, att, der sådan minskning uppkommit
genom af tillverkaren oförvållad olyckshändelse, medgifva den lindring i afgiften,
hvartill omständigheterna kunna föranleda; och hemställer Utskottet:
20:o.
att dessa stadganden måtte godkännas.
BevUhpngs- Utskottets Betänkande N:o 5.
21
§ 17-
I afseende å sättet för uttagning af bränvin från brännerinederlag har
Utskottet i lista mom. af denna § föreslagit, att, sedan den i § 11 bestämda
afgift blifvit i länets ränteri erlagd, och qvittot deröfver till kontrollören eller
tillsyningsmannen aflemnadt, denne skall till tillverkarens fria förfogande utlemna
det belopp, för hvilket afgift blifvit sålunda erlagd, samt dervid i sin
journal anteckna dagen för uttagningen, kärlens nummer och ränteriqvittensets
datum, samt dervid äfven bifoga tillverkarens qvitto å det uttagna beloppet;
hvarjemte ansetts lämpligt att begränsa uttagningen till''minst 1,000 kannor
samt helt eller hela kärl.
I andra mom. har, för vinnande af nödig ordning och förekommande
af möjligt missbruk af nederlagsrätten, det minsta belopp bränvin, som får å
nederlag vid bränneri qvarligga, begränsats till 3,000 kannor, motsvarande
den minsta tillverkning, som vid något bänneri får ega rum, och stadgats, att,
der det qvarliggande bränvinet understiger detta belopp, skall det inom åtta
dagar från nederlaget uttagas; och hemställes:
21 ro.
att de i mom. 1 och 2 af § 17 sålunda intagna stadgad
en måtte bifallas.
Då Utskottet redan i inledningen till sitt betänkande hemställt om
underdånig skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen
framlägga förslag angående de föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för
beredande af en med full trygghet för statsverket förenlig mera utsträckt
nederlagsrätt för inhemskt obeskattadt bränvin, hafva några stadganden, afseende
en sådan vidsträcktare nederlagsrätt, icke blifvit i föreliggande förslagtill
författning intagna.
Art. III.
Om bränvins distillering och rening.
§§18 och 19
äro lika lydande med författningens §§ 11 och 12.
22
Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 5,
Nu gällande förordnings § 14, som förbjuder distillering af bränvin
från klockan 10 om aftonen näst före sön- eller helgedag till klockan 10
om aftonen å sådan dag, har blifvit ur förslaget utesluten, af anledning att
denna näring synts böra underkastas endast allmänna lagens föreskrifter om
sabbatens helgd;
22: o.
hvilket torde godkännas.
§ 20.
Lika lydande med författningens § 13.
§ 21.
Motsvaras af § 15 i författningen. Vid jemförelse emellan denna §
och §§ 10, 11 och 12, sådana de nu lyda, synes af desamma kunna härledas
dels ett förbud mot användning af distilleringsredskap för hvilket ändamål
som helst af andra än den, som antingen förvärfvat rätt till distillering
af bränvin eller tillhöra någon af de i § 15 upptagna kategorier. Då emellertid
det enligt Utskottets förmenande och såsom Friherre Fock i sin ofvananförda
motion erinrat, ej är med eu sund och billig lagstiftning öfverensstämmande
att förbjuda eller lägga hinder i vägen för andra med bränvinstillverkning
ej samband egande industrigrenar, derföre att inom dem använd
redskap möjligen skulle hunna missbrukas; då vidare de i samma § stadgade
vilkor för apothekares rätt att för farmaceutiska behof begagna distilleringsredskap
af samma skäl cj synas böra bibehållas, så har Utskottet åt
denna § föreslagit en lydelse, hvarigenom dels rättigheten att i allmänhet
begagna distilleringsredskap blifvit betryggad och dels ifrågavarande institutioner
äfvensom apotekare erhållit en till egna behof eller farmaceutiskt
ändamål inskränkt rätt att äfven distillera sprit. Utskottet hemställer alltså:
23:o.
att § 21 må erhålla den lydelse, författningsförslaget utvisar.
I sammanhang dermed hafva äfven uteslutits momenten 2, 3 och 4
af § 15, hvilka stadga: mom. 2: ”Likaså ege apothekare att för farmaceutiska
behof utan afgift nyttja två distilleringspannor, en af högst tjugu och en af
23
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
högst tolf kannors rymd. Skulle på något ställe apotheksrörelsen göra flera
pannors begagnande nödigt, må ansökning derom hos Oss ske;” mom. 3: ”De
i denna § omnämnda distilleringsredskap få ej med rektifikationsapparat vara
försedda,” och mom. 4: ”Redskap, som af apothekare för farmaceutiska behof
begagnas, skall vara af vederbörande justerare mätt och stämplad.” Slutligen
har äfven författningens § 45, som stadgar: ”Apothekare, som för farmaceutiska
behof nyttjar ostämplad redskap eller distilleringspanna af större rymd,
än medgifven är, eller distilleringspannor utöfver tillåtet antal, böte från och
med 20 till och med 200 R:dr”, samt: ”Använder apothekare panna med
rektifikationsapparat, böte såsom i § 44 mom. 1 sägs,” blifvit, såsom i följd
af nyssnämnda förslag icke egande någon tillämpning, borttagen; och får
Utskottet hemställa:
24:o.
att dessa uteslutningar måtte godkänna».
§ 22
är lika lydande med författningens § 16.
Art. IT
i
Om tillsyn vid bränvins tillverkning och distillering.
§ 23.
Denna paragraf motsvarar § 26 i författningen; och har Utskottet deri
endast föreslagit sådana ändringar, att stadgandet det kontrollör skall antagas
särskildt för hvarje termin må uteslutas, äfvensom att arfvodena för kontrollörer
blifvit fastställda till en bestämd summa om dagen. Utskottet har nemligen
ansett det i afseende å dessa arfvodens belopp nu gällande latitudsystem,
enligt hvilket kontrollör skall för tillsyn å ett bränneri erhålla minst 3 och
högst 5 R:dr, för två brännerier från 5 till 7 R:dr och för tre brännerier
från 7 till 9 R:dr, allt för hvarje dag, vara mindre lämpligt och böra ersättas
genom bestämda arfvoden, hvilka blifvit, såsom medeltal af nu föreskrifna belopp,
föreslagna att utgå med respektive 4, 6 och 8 R:dr för hvarje dag.
Derjemte har äfven föreskriften i mom. 2 af förordningens § 26, att Konungens
Befallningshafvande skall bestämma kontrollörs resekostnadsersättning,
blifvit förändrad derhän, att kontrollör skall njuta ersättning för resekostnader,
enligt gällande ordningsstadga för brännerierna; och hemställer Utskottet:
-
24 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
25:o.
att de i § 23 intagna stadganden angående arfvode och
resekostnadsersättning för bränvinskontrollör må godkännas.
Då stadgandet i nu gällande förordnings § 27, att kontrollör, som vid
det under hans uppsigt ställda bränneri finner någon afvikelse från denna
författning vara begången, skall sådant genast gifva tillkänna hos allmän åklagare,
hvilken skall afvikelsen åtala, egentligen utgör en del af kontrollörens
instruktion, så har Utskottet ansett detsamma böra i den nya författningen
införas näst efter de föreskrifter, som angå kontrollpersonalen i öfrigt; med
anledning hvaraf det återfinnes oförändradt under förslagets § 32;
26:o.
hvilken omflyttning torde godkännas.
§ 24
är lika lydande med förordningens § 28.
§ 25.
De i denna paragraf intagna stadganden återfinnas i nu gällande förordnings
§§ 29 och 30 mom. 3. De i förordningens §§ 30, mom. 1 och 2,
och 31 nu förekommande bestämmelser, angående bränneris beskaffanhet och
inrättning, hafva deremot ansetts böra i ordningsstadgan intagas och följaktligen
blifvit ur författningsförslaget uteslutna;
27:o.
hvilket torde godkännas.
§ 26.
Mom. 1 af denna § motsvarar första punkten af förordningens § 32,
med förändring endast af den deri lemnade hänvisning.
Mom. 2 åter innehåller dels ett stadgande, att för uppmätningen behöflig
handräckning och redskap skola af bränvinstillverkaren tillhandahållas,
hvilket, ehuru med någon förändring åt ordalagen, motsvarar det i andra
punkten af förordningens § 32 nu meddelade, dels, ehuru äfven med eu
oväsendtlig förändring af uttryckssättet, det i nu gällande § 33 mom. 6 intagna
-
25
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
tagna stadgandet, att bränvinstillverkare eger att vid uppmätningen åt
bränvin sjelf eller genom ombud vara tillstädes, utan att dock förrättningen
må för hans uteblifvande inställas. Då denna omflyttning föranledts deraf,
af de 5 första momenten af gällande § 33 samtliga angå det vid uppmätningen
närvarande vittnet, och det i mom. 6 gifna stadgandet om tillverkares närvaro
vid uppmätningen sålunda lämpligare bort finna plats i föregående paragraf,
hemställes
28:0
att denna omflyttning godkännes.
Då kändt är, att bränvin, särdeles under den första tiden efter tillverkningen,
undergår icke obetydlig förminskning, har Utskottet i mom. 3 af
ofvananförda paragraf föreslagit, att från det vid uppmätningen erhållna och
till normalstyrka reducerade kannetal bränvin skall medgifvas ett afdrag af 3
procent, hvithet procentbelopp synes böra tillfredsställa alla billiga fordringar,
särdeles om dervid uppmärksammas, att i afseende å utländska å tullnederlag
upplagda spirituösa varor, är för leckage redan medgifvet ett afdrag af äfvenledes
3 procent. Utskottet hemställer sålunda:
29:o
att det i § 26 mom. 3 föreslagna afdrag af tre procent
från det vid uppmätning i bränneri erhållna och till normalstyrka
reducerade kannetal bränvin måtte beviljas.
§ 27.
Denna paragraf motsvarar nu gällande § 33, med den förändring endast
att stadgandet, det vittne skall utses särskild! för hvarje termin, blifvit
uteslutet; hvarjemte Utskottet af samma skäl, som i afseende å kontrollörs
arfvode blifvit anförda, föreslagit, att dagtraktamente för vittne må bestämmas
till 1 R:dr 50 öre i stället för nu stadgade: ”minst en och högst två R:dr”,
och hemställer:
30:o
att denna förändring i stadgandet om dagtraktamente för
vittnet må godkännas.
Bill. till Riksd. Prof. 1871. 5 Sami. 1 Afd. 5 Höft.
4
26
Eevillnings-UtskoUets Betänkande N:o 5.
8 28.
Är lika lydande med förordningens § 34, som stadgar: ”om, för lättad
kontroll vid bränvinstillverkning, Wi skulle finna för godt förordna, att särskilda
instrument för bestämmandet af det tillverkade bränvinets kannetal
skola å redskapen anbringas, vare bränvinstillverkare skyldige att, på egen
bekostnad, sådana instrument anskaffa och underhålla”.
Då likväl till Utskottets kännedom kommit, att ett instrument för i
denna paragraf afsedt ändamål numera blifvit utfärd! och äfven vid härstädes
anställda försök lemnat tillfredsställande resultater; men detsamma icke allenast
uppmäter det tillverkade bränvinets kannetal, utan äfven angifver dess
styrka och således i väsendtlig mån ersätter den öfriga kontrollredskapen,
har det synts Utskottet tvifvelaktigt, huruvida nu gällande åliggande för tillverkare
af sådant instrument att sådant instrument anskaffa och underhålla
borde oförändradt qvarstå och ej heldre inskränkas till skyldighet att besörja
dess aptering å redskapen, och för instrumentets begagnande erlägga en mot
tillverkningstiden svarande afgift. Då vidare anskaffande och anbringande af
dylika instrumenter, ehuru, enligt Utskottets åsigt, särdeles önskvärdt såsom
åstadkommande ej blott minskning i kontrollkostnaden, utan äfven fullkomlig
likformighet i uppmätningen, ej lärer till nästa tillverkningsårs ingång kunna
verkställas, har Utskottet nu blott velat hemställa:
31:o
att i den underdåniga skrifvelsen till Kongl. Maj:t måtte
intagas en anhållan det Kongl. Maj:t täcktes taga denna
fråga i ompröfning och till nästa riksdag inkomma med
förslag i ämnet.
§§ 29-31.
Motsvara nu gällande §§ 35—37, med endast någon eller några obetydliga
redaktionsförändringar, för hvilka icke torde vara nödigt särskildt redogöra.
Dock har vid § 31, motsvarande gällande § 37, blifvit såsom mom.
3 tillagdt ett stadgande, att Konungens Befallningshafvande skall förordna
nödigt antal personer att såsom tillsyningsmän distriktvis utöfva tillsyn å de
i § 14 omförmälda nederlagsmagasin vid brännerierna under den tid, då bränvinstillverkning
derstädes icke eger rum, samt bestämma icke mindre de nederlagsmagasin,
som skola stå under hvarje dylik tillsyningsmans kontroll än
ock det arfvode, han derför eger uppbära. Då detta tillägg varit behöfligt
för att komplettera bestämmelserna angående tillsynen öfver bränvinsnederlag,
hemställes:
Bemilnings- Utskottets Betänkande N:o 5. 27
32:o
att mom. 3 § 31 må erhålla den lydelse förslaget utvisar.
§ 32. -
Motsvarar gällande § 27, men har, såsom redan blifvit anmäldt, för
vinnande af en bättre ordning bland författningens stadgan den, ansetts här
finna lämpligare plats.
Art. V.
Om ansvar för öfverträdelse af författningens föreskrifter.
§§ 33-38.
Denna paragrafföljd motsvarar de nu gällande §§ 38—42 samt 44,
med sådana förändringar endast af deri förekommande hänvisningar, som af
den förändrade paragrafföljden i förslaget blifvit föranledda. Derjemte har
nu gällande § 43, hvilken innehåller ansvarsstadganden för den som under
en termin öfverskrider högsta tillåtna tillverkning, och sålunda dels hädanefter
icke eger någon tillämpning, dels äfven strider mot hvad redan blifvit
föreslaget i afseende å påföljd för öfverskridande af högsta tillverkningsbelopp
för dygn, blifvit ur förslaget utesluten; hvilket Utskottet bort anmäla med
hemställan
33:o
att denna uteslutning må godkännas.
§ 39.
Motsvarar gällande § 46 med endast följande ändringar:
dels att 1 mom. af sistnämnda §, som stadgar böter för utöfvande af
bränvinstillverkning, innan qvitto öfver förskottsvis erlagd tillverkningsafgift
blifvit för kontrollören företedt, blifvit uteslutet på grund af redan afgifvet
förslag om förändrade föreskrifter för bränvinsafgiftens erläggande;
dels att mom. 2, hvilket, såsom ansvar för öfverträdelse af förbudet
mot bränvinstillverkning eller mäskberedning från klockan 10 om aftonen
näst före sön- eller helgedag till klockan 10 om aftonen å sådan dag,
28
Bevillnings-VtsJeoUets Betänkande N:o 5.
stadgar erläggande af den tillverkningsafgift, som mot en dag svarar och
böter till ett afgiften motsvarande belopp, blifvit ändradt derhän, att föreskriften
om gäldande af tillverkningsafgift blifvit utesluten såsom öfverflödig,
enär afgift för det sålunda tillverkade, liksom för allt annat bränvin, ju i
allt fall skall erläggas, samt att bötesbeloppet blifvit föreslaget att utgå med
från 20 till och med 200 R:dr. Denna latitud i afseende å böterna har
Utskottet ansett vara billig, emedan det lätt kan inträffa, att förseelsen varit
ofrivillig och af ringa betydelse, i hviiket fall det minsta bötesbeloppet,
motsvarande högsta bötesansvar för sabbatsbrott, bort kunna ådömas; hvaremot,
der så icke varit förhållandet, förseelsen bort kunna straffas med högre
böter, ända upp till 200 R:dr;
dels slutligen har ur mom. 3 hänvisningen till § 14 blifvit borttagen,
emedan denna § blifvit ur förslaget såsom obehöflig utesluten. Utskottet
hemställer alltså:
34:o
att § 39, sådan den i förslaget finnes redigerad, må godkännas.
§§ 40-49.
Motsvara nu gällande §§ 47—56 med ändringar endast, der så nödigt
varit, af paragrafnummern i förekommande hänvisningar. Derjemte
har bort anmälas, att i gällande § 47 intagen bötesbestämmelse: ”för underlåtenhet
att iakttaga föreskriften i § 68” äfvensom dylik bestämmelse i
§ 52 för vägran att till bränvinstillverkare utfärda sådant betyg, som i
§ 63 sägs, blifvit borttagna, emedan af skäl, som här nedan skola omförmälas,
§§63 och 68 blifvit ur det framlagda författningsförslaget uteslutna.
Art. Yl.
Föreskrifter i afseende å författningens verkställighet.
§§ 50—59.
Dessa §§ innefatta oförändrade de i gällande §§ 57—62 samt 64—67
nu intagna stadganden, med iakttagande endast af nödig ändring af paragrafnummern
i förekommande hänvisningar.
Utskottet vill derjemte anmäla, att nu gällande § 63, som föreskrifver:
”klar vid undersökning någon felaktighet ej funnits, vare undersökningsför
-
29
Bevillnings-Utslcottels Betänkande N:o 5.
rättare pligtig att genast tillställa tillverkaren ett af tillstädesvarande vittnen
bestyrkt intyg om tidens längd, under hvilken tillverkaren varit af undersökningen
hindrad att bränvin tillverka. Detta betyg berättigar tillverkaren att
hos Wår Befallningshafvande återlyfta en och eu half gång den afgift, som
mot samma afgift svarar”; blifvit utesluten. Det har nemligen under Utskottets
öfverläggningar blifvit erinradt, hurusom det fall, denna § förutsätter,
icke gerna kan komma att inträffa, emedan ju tillsägelse om inställande af tillverkningen
i bränneri endast kan gifvas såsom följd af vid förutgången undersökning
upptäckta felaktigheter; hvaremot sjelfva undersökningen, efter
hvad erfarenheten visat, lätteligen låter sig verkställas, under det att bränneriet
är i gång. På grund häraf hemställes:
35:o
att § 63 ur författningen må utgå.
De i gällande § 68 förekommande stadganden, att ”i bränneri skall
under tid, då bränvinstillverkning eller distillering der verkställes, städse vara
i bevittnad afskrift anslaget vederbörandes bevis, att tillverkningsafgiften för
samma tid blifvit erlagd”; och att ”beviset bör derjemte i hufvudskrift vara
att tillgå, när dess uppvisande påfordras af brännerikontrollör eller den,
hvilken tillsyn vid bränneri såsom tjenstepligtig eljest åligger, eller som är
skyldig att förbrytelser mot denna författning åtala”; hafva, under förutsättning
af bifall till Utskottets förslag angående bränvinsafgiftens utgörande
blifvit uteslutna, såsom icke vidare tillämpliga; hvilket
36:o
torde godkännas.
Slutligen har Utskottet att yttra sig angående den af Herr von Kock
i ofvananförda motion N:o 33 gjorda hemställan: ”att Riksdagen, genom underdånig
skrifvelse, anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes meddela sådana föreskrifter,
att dels sprit, som bevisligen blifvit använd för tekniska fabriker,
varder alldeles eller till viss del befriad från bränvinsskatt, dels insmuggling
af bränvin, i synnerhet från Danmark, måtte i möjligaste måtto förekommas.”
I likhet med motionären har äfven Utskottet lansett dessa yrkanden
egentligen vara en följd af det i samma motion framställda förslag om förhöjning
i bränvinstillverkningsafgiften till 1 R:dr 10 öre. Med en sådan
uppfattning af dessa frågors inbördes ställning har Utskottet, som icke kunnat
understödja förslaget om en dylik (afgiftens)"’förhöj ning, men deremot
hemställt om en underdånig skrifvelse med anhållan om förslag angående de
30
Bevittnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
flera särskilda afgifternas förening till en enda tillverkningsskatt å bränvin,
äfven ansett de ifrågavarande yrkandena icke nu böra från Riksdagens sida
föranleda till någon särskild''åtgärd, enär Kongl. Maj:t icke lärer underlåta
att vid pröfning af frågan om en betydligt förhöjd bränvinstillverkningsafgift
taga i öfvervägande dess inflytande såväl på de tekniska fabrikerna som på
oloflig införsel af bränvin. Utskottet hemställer alltså:
37:o
att Herr von Kochs anförda hemställan icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
I
lätt. B.
Angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerare
spirituösa drycker.
Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 33) har Herr N. S.
von Kock, i syfte hufvudsakligen att såvidt möjligt hämma missbruket af
rusdrycker, hemställt om åtskilliga förändringar i grunderna för nu gällande
lagstiftning angående försäljning af bränvin, samt i sådant afseende uti Bil.
B. till sin motion framlagt fullständigt förslag till ny författning i ämnet.
Derjemte har inom Andra Kammaren (motion N:o 99) Herr A. F.
Petersson föreslagit: ”att nu utgående afgiften för minuthandel med och utskänkning
af bränvin måtte till statsverket indragas”.
Då likväl Utskottet ansett lämpligast att, på sätt här nedan omförmäles,
föreslå en underdånig skrifvelse till Kongl. Majt med anhållan om ut.
arbetande af förslag till ny förordning angående försäljning af bränvin samt
att följaktligen nu endast föreslå sådana mindre förändringar i den nu gällande
Förordningens särskilda stadganden, som utan rubbning af sjelfva grunderna
i förordningen kunna åstadkommas, så hemställer Utskottet:
38:o
att dessa anförda förslag icke må till någon vidare Riksdagens
åtgärd föranleda.
§ 3-
Lagrummet stadgar: ”Vid handel, som i förestående §§ omförmäles,
må hvad såldt blifvit icke i mindre belopp än det minsta, som i hvartdera
31
jBevttlnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
fallet säljas må, utlemnas eller emellan flere köpare fördelas; ej heller får
något af det sålda å försäljningsstället förtäras”. Under anförande, att detta
stadgande visat sig oförmöget att förekomma den så kallade salningen, hvilken
dock både utgör ett uppenbart kringgående af författningen och utöfvar
ett mycket demoraliserande inflytande, samt att ett sådant ändamål kan vinnas
genom ett enkelt tillägg af några rader i författningen, har Herr Magnus
Svensson i Andra Kammaren (motion ’N:o 62) föreslagit: vatt i 3 § af
nu gällande Kongl. förordning af den 26 Oktober 1866 om försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade drycker må, efter orden ”mellan
flere köpare” tilläggas orden: ”af säljaren eller med hans vetskap”; samt att
till samma § göres följande tillägg:
Den som för annan person uppköper bränvin, eller annan bränd eller
distillerad spirituös dryck, i mindre mängd än 15 kannor, äfven om flera
sådana smärre, på en gång inköpta partier skulle tillsammans uppgå till 15
kannor eller deröfver, stånde, derest han detsamma inköper å plats, der
minuthandel med spirituösa drycker icke är tillåten, samma ansvar, som för
oloflig minutering och utskänkning stadgadt är”.
De till Riksdagen år efter år återkommande förslag i samma syfte
häntyda visserligen på behof af en förändring uti föreskrifterna i ofvannämnda
hänseende. Men då, enligt Utskottets åsigt, den främsta anledningen till
denna öfverklagade försäljning på . sidan af lagen torde vara att söka i författningens
allmänna bestämmelser för försäljningens ordnande, hvilka göra
handeln med 15 kannor fri från afgift eller hinder, men deremot belägga
minutförsäljningen med särskilda betydande icke endast afgifter utan äfven
andra betungande band, och sålunda kunna anses starkt fresta till dylika
lagöfverträdelser, samt då, i händelse Utskottets hemställan om underdånig
skrifvelse med anhållan om förslag till ny förordning rörande vilkoren för
försäljning af bränvin vinner bifall, Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att
taga i ompröfning lämpliga stadganden för att förekomma ett så ofta uppmärksammadt
och öfverklagadt kringgående af lagens föreskrifter, så hemställer
Utskottet:
39:o
att Herr Magnus Svenssons anförda motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
§§ 7 och 12.
Inom Andra Kammaren (motion H:o 95) hafva Herrar A. Andersson
och J. W. Bandqvist, under antagande att många, hvilka dels enligt § 7
32
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
på grund af burskap besitta utskänkningsrätt, dels äfven enligt § 12 såsom
innehafvare af gästgifveri utöfva sådan rättighet, skulle ega derifrån afstå
mot erhållande af rätt endast till minuteringsrörelse samt motsvarande nedsättning
i afgifter, föreslagit: ”att uti Ivongl. Maj:ts nådiga Förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spritdrycker, af den 21 Maj 1869, eu paragraf måtte tilläggas, så lydande:
de hvilka i stad innehafva utskänkningsrätt, till följd af burskap, äfvensom
innehafvare af gästgifverier på landet, hvilka enligt samma nådiga Förordnings
12 § utöfva utskänkning, ega att hos Konungens Befallningshafvande
i länet uppsäga, sednast den l:ste April näst före början af kommande beskattningsår,
sådan utskänkningsrättighet, med på anmälan bibehållen rätt
att få utöfva minuthandel med spirituösa drycker, intill dess densamma upphör
genom uppsägning eller förverkas; dock kan eu gång sålunda uppsagda
utskänkningsrätiigheter icke återvinnas”.
Då de af motionären föreslagna nya stadganden kunna befaras föranleda,
att den utskänkningsrörelse, som hos förenämnde personer och vid
gästgifverier nu bedrifves, mångenstädes komme att i verkligheten fortfara
och endast drabbas af eu lägre afgift, samt då derjemte, hvad angår gästgifverierna,
den skyldighet att tillhandahålla resande bränvin i mindre qvantiteter,
som uteslutande betingat deras särskilda rättigheter, genom den skulle
komma att upphöra, så hemställer Utskottet:
40:o
att Herrar Anderssons och Lundqvists motion lemnas utan
afseende.
§ 10.
Mom. 2 af förestående § stadgar: ”Uppstår i stad fråga om öfverlå
tande
å bolag af all den minuthandel med eller all den utskänkning af bränvin,
hvilken eljest skall, enligt nästföregående moment, å auktion utbjudas,
eller af beggedera, må magistraten, genom i god tid förut utfärdad offentlig
kungörelse, inom viss utsatt tid infordra skriftliga anbud å sådan minuthandel
eller utskänkning, eller å beggedera” — — — — —
Under anförande, bland annat, att städerna ofta begagnat denna dem
i paragrafen medgifna rätt med sådan hänsynslöshet, att landtbefolkningen,
som uti städerna nödgas köpa sitt bränvin, fått för sin förbrukning af denna
vara
33
Bevittnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
vara erlägga större skatt till staden än till staten, har Herr S. Johnsson
inom Andra Kammaren (motion Nio 113) föreslagit: ”att inga bolag hädanefter
må tillåtas öfvertaga all handel med bränvin, utan att åtminstone minuthandeln
med spirituösa må lemnas åt den mestbjudande på offentlig auktion
och endast en rättighet få inköpas och utöfvas af samma person, samt att
minst lika många minuthandelsrättigheter må finnas i hvarje stad som nu,
att konkurrens både vid köp och försäljning af bränvin möjliggöres”.
Med motionären är Utskottet ense deri, att den hvarje stad tilldelade
rätt att till bolag öfverlåta all försäljning af bränvin, så i minut som genom
utskänkning, under närvarande förhållanden af åtskilliga stadskommuner i ej
ringa mån begagnats såsom medel att till egen fördel monopolisera den mindre
försäljningen af en ännu allmän förbrukningsvara. Den stegring i bränvinets
pris utöfver det skäliga, som af eu sådan monopolisering på många ställen
varit en följd, har äfven utgjort en frestelse till oloflig brän vinshandel med
derifrån oskiljaktiga oordningar inom icke allenast städerna utan äfven de
dem omgifvande landtkommunerna, och Utskottet tror följaktligen en inskränkning
i denna rättighet vara önskvärd. Att alldeles förbjuda öfverlåtelsen
till bolag af den mindre bränvinsförsäljningen skulle dock utgöra ett alltför
betydande ingrepp i städernas nu beviljade rätt, hvilken dessutom måste erkännas
ofta blifvit på ett ur sedlighetens synpunkt mycket tillfredsställande
sätt begagnad, hvarföre Utskottet ansett den böra bibehållas för hvad angår
utskänkningen, såsom den för kommunen angelägnaste att strängt både begränsa
och öfvervaka. Då likväl en sådan inskränkning kunnat befaras föranleda,
att inom en eller annan kommun ingen minuthandelsrättighet komme
att meddelas, hvarigenom all den mindre bränvinsförsäljningen inom kommunen
fortfarande blefve i verkligheten fri från all konkurens, koncentrerad
i bolagets hand, och sålunda det afsedda ändamålet vore förfeladt, samt då
icke mindre afseende å lagstiftningens syfte än äfven klokheten ålägga att
tillse, det tillfället att i minut få inköpa en för mången ännu oumbärlig vara,
icke alltför mycket inskränkes, har Utskottet ansett, att bibehållandet af städernas
ifrågavarande rättighet beträffande utskänkningen bort motsvaras af
en bestämdt uttalad skyldighet för dem att på auktion utbjuda ett visst, efter
utskänkningsställenas antal lämpadt antal minuteringsrättigheter, af hvilka derjemte
icke mera än eu finge af samma person innehafvas. Utskottet har
funnit detta lämpligast kunna ske genom att införa i förordningen ett stadgande,
att i stad, som till bolag öfverlemnat all utskänkning, skall på auktion
utbjudas ett antal utminuteringsrättigheter, som närmast motsvarar
tredjedelen af antalet derstädes befintliga utskänkningsställen, samt att alltid
minst ett minuteringsställe skall i sådan stad utbjudas. Utskottet får alltså
hemställa:
Bill. till Biksd. Brok 1871. 5 Sami. 1 Afd. 5 Käft.
5
34
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
41 :o
att ur första punkten af mom. 2 § 10 orden ”all den
minuthandel med eller” må få utgå och stadgandet erhålla
den lydelse bilagda författningsförslag utvisar; samt
42:o
att till § 10 må fogas ett nytt moment af följande lydelse:
I stad, der all utskänkning af bränvin öfverlåtits å bolag,
skall på offentlig auktion utbjudas minuteringsrättigheter
till ett antal, som närmast motsvarar tredjedelen af antalet
derstädes befintliga utskänkningsställen; och skall i
sådan stad alltid minst en minuteringsrättighet på offentlig
auktion utbjudas. Derjemte iakttages, att icke mera
än en dylik rättighet må af samma person innehafvas
eller utöfvas.
§ 12.
Genom mom. 1 af förestående § är stadgadt, att ”gästgifveri å landet,
för hyilket, vid den tid då Wår nådiga Förordning den 18 Januari 1855,
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, blef till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet
utöfvades och sedermera icke upphört, varde vid rättigheten fortfarande
bibehållet, intilldess densamma upphör genom uppsägning eller förverkas”.
Då denna vissa gästgifverier sålunda tillerkända utskänkningsrätt ansågs
utgöra ett skadligt undantag från kommunernas beslutanderätt i fråga
om ordnandet af bränvinsförsäljningen, utan att likväl vara af nödigt aktgifvande
å rättvisa och billighet ovilkorligen betingadt, har Herr Liss Olof
Larsson inom Andra Kammaren (motion N:o 153) yrkat: ”att Riksdagen
måtte besluta upphäfvandet af det i 12 § af gällande lag om brän vinsförsäljning
vissa gästgifvare förunnade privilegium”.
Yid flera föregående riksdagar har denna, under vissa vilkor gästgifverier
nu tillerkända särskilda rättighet varit föremål för pröfning och
dervid erkänts utgöra en icke obetydande inskränkning i kommunens beslutanderätt
i fråga om brän vinsförsäljningens ordnande, på samma gång den
ansetts icke kunna utan ersättning till vederbörande upphäfvas. Denna förmån
blef nemligen vid 1853—1854 årens riksdag gäsgifverierna medgifven,
uteslutande på den grund att de flesta hemman, som varit till gästgifverier
anslagna, onekligen förvärfvat ett högre värde genom den dittills ovilkorligt
35
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
medföljande utskänkningsrättigheten och att, om densamma genom ett penndrag
upphäfdes, skulle mången, som köpt eller i arfskifte öfvertag^ ett dylikt
hemman, verkligen komma att lida en oförskyld förlust. — Af detta skäl
finner sig Utskottet äfven nu icke böra tillstyrka det af motionären yrkade
upphäfvandet af denna rättighet, så mycket mindre som densamma under
den följd af år, den nya försäljningslagen varit tillämpad, otvifvelaktigt mångenstädes
förvärfvat ett ännu högre värde; men då å andra sidan äfven blifva
erkändt, att gästgifveriernas ifrågavarande förmån utgör ett betydande,
stundom störande undantag från kommunernas allmänna rätt i afseende å bränvinsförsäljningen,
hvilket dessa mångenstädes, om äfven med egna uppoffringar,
önska få undanröjdt, har Utskottet ansett sig böra tillstyrka en utredning,
huruvida detta syftemål må utan kränkning af någon verklig rätt kunna
vinnas samt, för den händelse ersättning till innehafvare skulle dervid befinnas
vara af rättvisa eller billighet påkallad, på hvad sätt och under hvilka
vilkor kommunerna kunde medgifvas, att, der de så pröfvade nödigt, denna
särskilda utskänkningsrätt aflösa. Utskottet får alltså, med afstyrkande af
Herr L. O. Larssons motion, hemställa:
43:o
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda om och under hvilka
vilkor den gästgifverierna nu tillkommande utskänkningsrätt
må kunna inskränkas eller möjligen aflösas, samt
derefter i detta hänseende till Riksdagen afgifva förslag.
§ 14.
Mom. 1 af denna paragraf lyder: ”Till någon väcka fråga, att annan
utskänkning än den, som kan gästgifveri tillkomma, må i socken å landet
idkas, göre derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom
första hälften af Mars det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden
skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande och
deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta den
trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden
i kommunalstämman. Denne inhemte, innan April månads utgång, på kommunalstämma,
som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens utlåtande
i ämnet. Varder framställningen af både kommunalnämnd och kommunalstämma
ogillad, förfalle frågan. Har åter endera eller begge bifall
tillstyrkt, sände, inom tre veckor från det kommunalstämma blifvit hållen,
ordföranden kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens yttrande,
36
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
jemte eget utlåtande i ämnet, till Wår Befallningshafvande in. Wår Befallningshafvande
fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens ordförande
tillkänna”.
Inom Andra Kammaren (motion N:o 11) har Herr A. W. Wester dal, som
ansett att inom socken å landet ingen, undantagande tillverkaren till ett visst
kannetal, borde hafva rätt att utan kommunens medgifvande sälja spirituösa
drycker, föreslagit att ifrågavarande moment af § 14 måtte erhålla följande
lydelse: ”Med undantag af bränvinstillverkaren, som af egen vara ej eger rätt
afyttra mindre belopp än femton kannor, må ingen å landet försälja bränvin
eller andra spirituösa drycker utan kommunens medgifvande, hvarom framställning
göres hos kommunalstämmans ordförande, som deröfver infordrar
kommunalnämndens utlåtande och sedermera hörer församlingen.”
Detta föreslagna stadgande afser sålunda att helt och hållet upphäfva
den Konungens Befallningshafvande nu lemnade beslutanderätt i afseende å
bränvinsförsäljningens ordnande inom landtkommun. Då likväl denna rätt
genom nu gällande förordning blifvit så inskränkt, att inrättande af nya eller
bibehållande af gamla utskänknings- och minuteringsställen icke kan emot
kommunalnämnds och stämmas gemensamt uttalade vilja påtvingas, och då,
såvidt Utskottet har sig bekant, ingå klagomål förnummits af den art, att
Konungens Befallningshafvande utan giltiga skäl och i trots af endera utaf
dessa myndigheters afstyrkande utlåtande förordnat om utskänknings- och
minuteringsställen, har Utskottet ansett sig icke böra förorda detta förslag,
hvilket derjemte skulle medföra betydande inskränkning i den partihandeln
nu meddelade frihet, och får sålunda hemställa,
44:o
att Herr Westerdals anförda motion icke måtte bifallas.
§§ 23 och 26.
Mom. 1 § 23 stadgar: ”Vid läger, eller der trupp eljest är för flera
dagar sammandragen, vid helsobrunn eller badort, på passagerarefartyg, eller
der värdshusrörelse af annan anledning kan komma i fråga att under endast
någon del af året utöfvas, må, för kortare tid än år, rättighet till bränvinsutskänkning
meddelas af Wår Befallningshafvande, när, i förstnämnda fall, befälhafvande
militärchef och, i öfriga fall, andre vederbörande derom gjort
anmälan.”
Herr Liss Olof Larsson inom Andra Kammaren (motion N:o 153)
har, enär erfarenheten ansetts ådagalägga att rättigheten till bedrifvande af
bränvinsförsäljning å passagerarefartyg, äfven när de ligga vid land och under
Bevillnings-Utskottets Betänkande. N:o 5. 37
tider, då sådan försäljning i allmänhet är förbjuden, verkat mycket skadligt,
föreslagit: ”att till 1 mom. 23 § samma förordning måtte fogas det tillägg,
att Konungens Befallningshafvande måtte tillerkännas rätt att bestämma, om
och på hvad vilkor utskänkning af spirituösa å passagerarefartyg må utöfvas,
då dessa ligga vid land.”
Den passagerarefartyg medgifna utskänkningsrätt har visserligen, på
sätt inom Utskottet blifvit upplyst, medfört åtskilliga olägenheter, derigenom
att den utöfvats icke allenast under fartygets gång, utan jemväl då fartyget
legat vid land; men då särskilda stadganden i afsigt att föreskrifva tider
och ställen för utöfvande af denna utskänkning icke utan mycken svårighet
och godtycklighet lära kunna tillämpas, har Utskottet trott det med motionen
åsyftade ändamål kunna vinnas, om Konungens Befallningshafvande erhölle
berättigande att, derest oordningar uppkomma i följd af någon enligt § 23
meddelad utskänkningsrättighet, sådan rättighet inskränka, indraga eller innehafvaren
derifrån skilja. Med anledning deraf och då stadgandet i § 26,
att Konungens Befallningshafvande må, då å gästgifveri eller annat utskänkningsställe
förekomma oordningar af den art, att innehafvaren af utskänkningsrättigheten
icke kan anses ega den för dess utöfvande erforderliga frejd,
ordentlighet eller öfriga egenskaper, ega att utskänkningsrättigheten indraga
eller innehafvaren derifrån skilja, icke torde ega tillämplighet på de enligt
§ 23 meddelade rättigheter till utskänkning, har Utskottet i anförda syfte
föreslagit ett tillägg till detta stadgande, och får sålunda hemställa,
45:o
att den i sista mom. af § 26 intagna nya bestämmelse
måtte godkännas, och momentet erhålla den lydelse bilagda
författningsförslag utvisar.
Utskottets uppmärksamhet har blifvit fästad derå, att ehuru sista mom.
i § 24 uttryckligen föreskrifver, att afgift för utskänkning af bränvin på
passagerarefartyg skall uppbäras i den stad eller kommun, hvarest rederiet
har sitt hufvudsäte, förvecklingar mellan kommunerna i afseende å rätt till
sådan afgift likväl uppstått af den anledning, att tillstånd till utskänkningens
bedrifvande blifvit enligt § 23 meddelad af Konungens Befallningshafvande
i annat län än det, der rederiet har sitt hufvudsäte. Till undvikande häråt
har Utskottet föreslagit ett nytt moment till § 23 af innehåll, att tillstånd
till bränvinsutskänkning på passagerarefartyg skall sökas hos Konungens Befallningshafvande
inom det län, der fartygets rederi har sitt hufvudsäte; och
hemställes,
opaginerad Kontrollera mot PDF
88
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
46:o
att ett sådant stadgande måtte intagas i § 23 och erhålla
den lydelse författningsförslaget utvisar.
§ 41.
Enligt denna § skall den, som genom minuthandel eller utskänkning
föryttrar bränvin, utan att i föreskrifven ordning hafva dertill förvärfvat rättighet,
höta första gången från och med SO till och med 60 R:dr, andra
gången från 60 till och med 120 R:dr och tredje gången från 120 till och
med 240 R:dr, samt den, som fjerde gången eller oftare med sådan förbrytelse
beträdes, dömas till fängelse från och med två månader till och med
ett år.
För att genom skärpta straffbestämmelser söka förekomma lönkrögeriet
och de oordningar, som deraf föranledas, har Herr Jonas Jonasson uti en
inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 86) hemställt: ”att Riksdagen måtte
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att så väl 41 § i nu gällande
Kongl. Förordningen om vilkoren för försäljning af bränvin eller, andra spirituösa
drycker, äfvensom öfriga förordningens §§, hvilka innefatta enahanda
straffbestämmelser, måtte få följande förändrade lydelse:
Den, som olofligen försäljer eller utminuterar bränvin eller andra distillerade
spirituösa drycker, böte första gången 200 R:dr, andra gången 400
R:dr, eller motsvarande fängelse, och tredje eller följande gånger från sex
månader till ett års straffarbete.”
Då de betänkligheter mot enahanda eller liknande framställningar, som
vid flera föregående riksdagar blifvit anförda, och som äfven föranledt deras
förkastande, enligt Utskottets åsigt, äfven nu lära befinnas vara för frågan
afgörande, så hemställes,
47:o
att Herr J. Jonassons motion icke må till någon åtgärd
föranleda.
I det föregående liar Utskottet inskränkt sig till att föreslå endast sådana
förändringar i förordningen angående försäljning af bränvin in. m., som,
utan rubbning af de hufvudgrunder, på hvilka samma förordning för närvarande
hvilar, nu kunna och, enligt Uskottets tanke, böra genomföras. Den
vida mera omfattande förändring, berörande sjelfva hufvudgrunderna, som af
39
Bevillnings-Vtskottets Betänkande N:o 5.
sistlidna Riksdags Bevillnings-Utskott föreslogs och i Herr von Kochs ofvanomförmälda
motion blifvit i viss mån förordad, afsåg de olika försäljningsafgifternas
förening med sjelfva tillverkningsafgiften till en enda skatt, som
borde till Statsverket ingå, och i sammanhang dermed ett sådant ordnande
af bränvinsförsäljningen, att det sedliga syfte, som undantagslagstiftningen
för denna näring hade till grund och uteslutande borde hafva till mål, icke
kunde komma att vid tillämpningen underordnas beräkningar på finansiela
förmåner. Långt ifrån att underkänna giltigheten af de skäl, som Bevillningsutskottet
vid sistlidna riksdag till stöd för sitt då framlagda förslag anförde,
är Utskottet fastmera af den tanke, att genom sammanslagningen af de olika
försäljnings- och tillverkningsafgifterna icke blott Statsverket skulle kunna
beredas en betydligt ökad inkomst, utan ock den ojemnhet i beskattning å
förbrukningen, hvartill de olika försäljningsafgifterna måste leda och hvilken
ojemnhet onekligen hårdast drabbar den fattigare delen af befolkningen, kunde
i väsendtlig mån undanrödjas, äfvensom att, genom ett ändamålsenligt ordnande
af försäljningsrätten, kommunerna skulle finnas manade att kraftigare,
än hvad hittills mångenstädes torde hafva varit händelsen, medverka till upprätthållande
af allmän ordning och sedlighet. Men Utskottet har icke kunnat
för sig dölja de stora svårigheter, som möta genomförandet af en så omfattande
reform. De sins emellan oförenliga åsigter, hvilka vid sistlidna riksdag
i denna fråga, så väl i allmänhet som rörande särskilda grundsatser och
sättet för deras tillämpning, uttalades och det slutliga öde, som drabbade
Bevillmngs-Utskottets då afgifna förslag, gifva nemligen vid handen, att en
ännu mera omfattande utredning och på inhemtade noggranna upplysningar
grundad närmare pröfning, än hvartill ett Riksdagens Utskott kan hafva tid
och tillfälle, äro af nöden, för att i detta granlaga ämne utarbeta ett så genomfördt
författningsförslag, att det må kunna vinna Riksdagens bifall. Då
en sådan författning derjemte till sina hufvudsakligaste delar är att hänföra
under den ekonomiska lagstiftningsrätt, som grundlagsenligt tillkommer Kongl.
Maj:t allena, har Utskottet jemväl af detta skäl ansett lämpligast vara, att
ett genomfördt förslag till denna författning utgår från Kongl. Maj:t, som
med den öfverblick öfver förhållandena i allmänhet, Kongl. Maj:t måste antagas
ega, bättre än Riksdagen är i tillfälle att, om ett förslag i ofvanantydda
riktning finnes vara på goda skäl grundadt, föreslå de stadganden,
som af ett sådant förslag betingas, på det att hufvudändamålet med hela den
nyare bränvinslagstiftningen — hämmande af rusdryckens missbruk — måtte
i möjligaste måtto befrämjas.
Utskottet hemställer alltså:
4 8 ro
att Riksdagen i sin ofvan föreslagna underdåniga skrifvelse
till Kongl. Maj:t ville äfven anhålla: det Kongl.
40
Bevillnings-Utskottets Betänkande N-.o 5.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke till
vinnande af större säkerhet och jemnlikhet vid beskattningen
af bränvin, de nu utgående särskilda afgifterna å tillverkning
och försäljning kunde utbytas emot en till Statsverket ingående
gemensam tillverkningsafgift, samt att i sådant fall
Kongl. Maj:t ville till Riksdagen aflåta förslag till de förändrade
stadganden angående försäljning af bränvin och
andra spirituösa drycker, som häraf blefve en följd och
af omständigheterna i öfrigt kunde påkallas.
Stockholm den 30 Mars 1871.
På Utskottets vägnar:
Gust. af Ugglas.
Reservationer:
af HeiT A. G:son Bennich: ”Ehuru de förändringar i gällande författningar
angående tillverkning och försäljning af bränvin, hvilka Bevillningsutskottet
föreslagit, i allmänhet gå i den riktning, som, enligt min tanke, är
den rätta, har jag likväl funnit mig böra reservationsvis underställa Kamrarnes
pröfning lämpligheten af det förfaringssätt, som Utskottet vid behandlingen
af förevarande lagstiftning nu iakttagit.
Så länge man icke har anledning att i en författning ifrågasätta andra
än sådana partiela förändringar, som kunna finnas af särskilda omständigheter
påkallade och icke rubba de hufvudgrunder, på hvilka författningen
hvilar, må det väl vara ändamålsenligt att, utan något fullständigt omarbetande
af författningen, deri föreslå dylika förändringar eller hos Kongl. Maj:t
göra framställning om desammas vidtagande. Men annorlunda synes mig
förhållandet gestalta sig, då de förändringar, hvilka man på ena eller andra
sättet vill åstadkomma, väsendtligen ingripa i författningens hufvudgrunder.
I sådana fall synes mig lagstiftningen hafva föga att vinna men mycket att
äfventyra
41
Bevillnings-Utskottets: Betänkande N:o <5.
l|m,
äfventyra genom ett tillvägagående, hvarigenom ett eller annat forinuleradt
förslag, som rubbar den ena hufnidgriuulen, till antagande1 framställes, under
det andra föreskrifter, som beröra antingen samma hufvudgrund eller eu
annan sådan, lemnas oafgjorda eller göras till föremål för underdåniga framställningar
om framdeles blifvande propositioner. Det i all lagstiftning så
nödvändiga inre sammanhanget icke mindre än den formela öfverensstämmelsen
emellan dess särskilda delar gå genom ett sådant behandlingssätt
lätt förlorade.
Nu har Utskottet, såsom mig synes, på goda skäl ansett flera vigtiga
förändringar både i tillverknings- och i försäljningslagen vara af behofvet påkallade;
men Utskottet har tillstyrkt Riksdagen att fatta definitiva beslut om
vissa af dessa förändringar och att deremot angående andra aflåta underdåniga
skrivelser till Kongl. Maj:t, i ändamål att få emottaga nådiga propositioner
vid en kommande riksdag. Sålunda skulle, i stället för den obligatoriska förskottsbetalningen
af tillverkningsafgiften, nu beslutas, att den tillverkade varan
finge, till säkerhet för skatten, uppläggas på nyinrättade nederlag vid brännerierna,
men frågan om samma varas skattefria upplag på redan i stapelstäderna
inrättade och under ordnade kontroller ställda nederlag göras beroende
på framtida utredning och beslut, ehuru just sistnämnda upplagsrätt
synes vara af framstående vigt för befrämjande af den spritexport, genom
hvilken bränvinstillverkningen i vårt land otvifvelaktigt bör kunna höjas till
en icke blott för nykterheten fullkomligt oskadlig utan ur flera synpunkter
för landet gagnande industri. Den i detta hänseende vigtiga frågan om beloppet
af den drawback af erlagd tillverkningsskatt, som borde vid utförsel
medgifvas, har jemväl gjorts till föremål för förslag till underdånig skrifvelse.
Likaledes, andra exempel att förtiga, har Utskottet föreslagit beslut om förändradt
sätt för upplåtande af utminuteringsrätt i städerna, men på samma
gång tillstyrkt underdånig skrifvelse om hela bränvinsförsäljningsväsendets
ordnande efter andra, än hittills stadgade grunder; och slutligen har Utskottet
föreslagit en förhöjd tillverkningsafgift och en underdånig skrifvelse
om tillverknings- och försäljningsafgifternas sammanslagning till en enda till
statsverket ingående bränvinsskatt.
Emot de tillstyrkta besluten i och för sig, har jag — jag upprepar
det — icke något att erinra; men jag betvifla!1 lämpligheten af detta sätt att
tillvägabringa en, enligt min tanke, högt påkallad revisionjaf dessa författningar
i deras helhet; och jag har derföre varit af den skiljaktiga mening att, då
ifrågavarande författningar i här antydda med flera hänseenden tarfva en genomförd
omarbetning, hvilken Utskottet svårligen torde varit i tillfälle att med
hopp om framgång verkställa, Utskottet bort med afseende derå och på de i
betänkandet hufvudsakligen anförda skäl tillstyrka Riksdagen att i underBih.
Ull liiksd. Blot. 1871. 5 Samt. 1 Afä. 5 Höft. 6
42 Bevillnings-Utskottets Betänkande ]\:o 5.
dårlig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och till nästa
Riksdag aflåta fullständiga förslag till författningar, bygda på de förändrade
grunder, som i Utskottets nu gjorda särskilda framställningar finnas antydda,
och i öfrigt med hänsigt till statsverkets, jordbrukets och sedlighetens kraf,
enligt vunnen erfarenhet, må pröfvas lämpliga; hvar emellertid författningarne
vid denna riksdag lemnades oförändrade.”
Häruti instämma Herrar W. Croneborg, F. Heder stjerna, Friherre F.
von Essen och K. JK. Geijer.
af Herr C. von Stockenström: ”Utskottets beslut att tillstyrka en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande af ny författning angående
försäljning af bränvin, grundad på de olika försäljningsafgifternas sammanslagning
med tillverkningsafgiften till en enda skatt, har jag icke kunnat
biträda. Då det är obestridligt, att den nuvarande bränvinslagstiftningen,
genom att hämma det öfverhandtagande missbruket af starka drycker,
utöfvat ett högst förmånligt inflytande på sedligheten i landet, synes det
vara önskvärdt, att denna lagstiftning måtte fortfarande få vara verksam för
samma goda ändamål. Att för närvarande bygga densamma på helt andra
hufvudgrunder kunde komma att medföra beklagliga följder. Det är ett försök,
som kan kallas vågadt och för hvithet, efter mitt förmenande, tillräckligt
skäl icke kan sökas uti de anmärkningar, som mot gällande försäljningslag
förekommit. Innan något sådant företages, böra upplysning och bildning
vara allmännare spridda, den moraliska kraften att motstå frestelser
befinna sig på en högre ståndpunkt, än hvad nu torde vara händelsen.
Hvad man med den genomgripande förändringen åsyftar, är, dels att
upphäfva den ojemnhet i beskattningen, som gör bränvinet dyrare för den
fattige, än för den bemedlade, dels att, i sedlighetens intresse, åt kommunerna
anförtro ordnandet af försäljningen, dels att åt statsverket bereda ökad
inkomst. Den rättvisa mot den fattige, man här vill utöfva, kan leda till
hans förderf, om bränvinet, såsom antagligt är, skulle blifva mera åtkomligt
inom kommunerna, hvilka, ställda i valet emellan ordningens och de egna
fördelarnes befordrande, måhända icke så sällan skulle låta vinstbegäret behålla
öfvervigten. För gifvet bör nemligen kunna antagas, att kommunerna,
åtminstone i de flesta fall, skulle genom bränvinsförsäljning söka bereda sig
ekonomisk vinst, hvilken, om den direkt tillfälle dem, säkerligen blefve ännu
mera lockande, än den är, då fördelningen sker i ränterierna. Inkomster
för staten äro visserligen af värde, särdeles då behofven visa sig ovanligt
stora; men de må heldre sökas på andra vägar, der något äfventyr för allmän
välfärd icke kan vara med deras uttagande förenadt.”
af Herr P. Ericsson: ”Emot Utskottets beslut att föreslå tillverkningsskatten
å bränvin till 80 öre kannan, får jag anmäla min reservation, eme
-
43
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
dan jag anser att 10 öres förhöjning af nuvarande tillverkningsskatt är alldeles
för hög och att de fördelar, som erhållas genom den föreslagna nederlagsrätten,
ej erfordra en större förhöjning än 5 öre på kannan. Då man
vet att betydliga qvantiteter bränvin insmugglas från andra länder, måste
man väl antaga, att, derest tillverkningsskatten höjes till 80 öre kannan, en
mera vinstgifvande smuggling måste blifva följden.
Dessutom anser jag det icke vara med en rättvis beskattning förenligt,
att söka inbringa inkomster för staten genom beskattning å sådana artiklar,
som till största delen förbrukas af de mindre bemedlade folkklasserna, utan att
tillika ålägga en högre skatt på sådana artiklar, som de förmögnare förbruka.
Jag får derföre föreslå att tillverkningsskatten å bränvin bestämmes
till 75 öre per kanna.”
af Herr G. Hoegg ström: ”Mot Utskottets under punkten 14:o gjorda
hemställan, att tillverkningsafgiften för hvarje kanna bränvin af normalstyrka
må bestämmas till 80 öre, får jag härmed mig reservera.
Såsom skäl för sitt förslag har Utskottet anfört, att den medgifna så
kallade schwindung innebär en skattelindring och att, genom den föreslagna
nederlagsrätten för bränvin, bränvinstillverkningsindustrien i väsendtlig mån
befrias från skattens tunga, som mera direkt kommer att återfalla på förbrukningen,
äfvensom att statsverket, genom borttagande" af skyldigheten att
i förskott erlägga tillverkningsafgiften, komme att till en början lida eu
icke obetydande minskning i sina af bränvinsbeskattningen påräknade inkomster.
Då, såsom Utskottet anfört, förbrukaren blifver den, som kommer att
vidkännas den förhöjda skatten och således betala de lättnader, hvaraf bränvinstillverkningsindustrien
skulle komma i åtnjutande, så torde det böra tillses,
att priset å dessa lättnader icke sättes högre än hvad de skäligen kunna
beräknas vara värda, ty eljest uppkommer, hvad Utskottet icke synes hafva
åsyftat, ett ytterligare fördyrande af bränvinet.
Äf Utskottets hela ofvanberörda motivering har jag nemligen icke
kunnat draga annan slutsats än att allt hvad Utskottet velat åstadkomna är
en godtgörelse till staten för de beviljade förmånerna och den deraf befarade
minskning i statsinkomst, men alldeles icke någon ökad inkomst af
bränvinsbränningen, hvithet ock efter mitt omdöme vore desto mindre lämpligt,
som denna beskattning verkligen synes vara anlitad till en höjd, hvarutöfver
försigtigheten bjuder att icke uppdrifva densamma.
Yid sådant förhållande och då jag äfven med en ganska hög beräkning
icke kan värdera de förmåner, hvilka efter Utskottets förslag tillskyndas
bränvinstillverkningsindustrien, till mera än cirka 4 öre per kanna, an
-
44 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
ser jag en förhöjning till det jemnade beloppet 75 öre per kanna vara hvad
som högst bör ifrågakomma.
Jag vill ytterligare såsom ett skäl mot en alltför hög beräkning påpeka,
att den förlust, Utskottet befarat uppkomma för statsverket derigenom,
att afgiften ej i förskott komme att erläggas, är af öfvergående natur och
derföre mahända icke till hela sitt beräknade belopp bör ersättas genom en
stadigvarande skatteförhöjning.
Af dessa skäl dristar jag vördsamt hemställa, det Riksdagen ville
besluta,
att tillverkningsafgiften för hvarje kanna bränvin af normalstyrka
må bestämmas till endast 75 öre.”
Uti förestående reservation instämma Herrar F. A. Forssbecle, O. P.
Bylander och J. W. Lundyyist.
af Herr G. Hceggström: ”Mot Utskottets förslag i punkten 43:o
far jag anmäla min reservation; såsom skäl för afslag å den föreslagna underdåniga
skrifvelsen anser jag- endast böra åberopa de af 1870 års Bevillnings-Utskott
i denna fråga anförda motiver, så lydande: ''”Lika med motionärerne
anser visserligen Utskottet den gästgifveri å landet under vissa vilkor
medgifna rätt till utskänkning utgöra en ganska betydande inskränkning
i kommunernas beslutanderätt i fråga om br än vinsförsäljningens ordnande^
men likväl finner sig Utskottet lika litet nu, som vid flera föregående
riksdagar, då förslag i enahanda syfte varit föremål för pröfning, kunna
tillstyrka densammas upphäfvande, då denna åtgärd otvifvelaktigt skulle göra
ett ingrepp i eganderätten, hvilken icke ens af de från detta privilegium
härrörande olägenheter kunde försvaras.”
Då dessa skäl äfven vid flera föregående riksdagar blifvit, med anledning
af samma väckta fråga, anförda och godkända, torde Riksdagen äfven
nu böra anse dem vara för frågan fullt afgörande, och får jag derföre
vördsamt hemställa,
att den af Utskottet föreslagna underdåniga skrifvelsen icke måtte
• bifallas.”
af Herr O, P. Bylander: ”Mot Utskottets under punkten 38:o
gjorda hemställan, att Herr A. F. Petterssons motion om indragning till
statsverket af de särskilda afgifterna å minutering och utskänkning af bränvin
icke må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda, får jag mig
härmed reservera. Enligt min åsigt borde nemligen Utskottet hafva tillstyrkt
en dylik indragning af den för minutering nu stadgade afgiften, med så mycket
mera skäl, som kommunerna genom fortfarande besittning af rättigheten att
taga afgift af utskänkningen måste anses åtnjuta full ersättning för den in
-
45
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
komst de af bränvinshandeln före den nya lagstiftningen i ämnet kunnat
draga, och således genom antagande, af min mening uti de nu bestående
förhållandena icke kunnat förorsakas någon betydande rubbning. Jag får
alltså hemställa,
att Riksdagen ville besluta indragning till statsverket af den för
minutering af bränvin utgående afgiften, och följaktligen återförvisa
''till Utskottet dess förslag angående försäljningslagen, för
åstadkommande af de förändringar deri, som af denna min hemställan
blifva erforderliga.”
Häruti instämmer Herr F. A. ForssbecJc.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4fi
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
Förslag
till
Förordning angående vilkoren för tillverkning
af bränvin.
Art. 1.
Om rättighet till bränvinstillverkning och tiden för dess utöfning.
§ 1.
Bränvin må tillverkas af eu hvar, som är behörig att idka fabriksrörelse
eller ock eger eller innehar i mantal satt eller särskild! skattlagd jord;
och må flere till bränvinstillverkning berättigade förena sig i bolag för bedrifvande
af sådan tillverkning.
Öfverståthållaren, underståthållaren, landshöfding, landssekretare, landskamererare,
kronofogde, länsman, lands- och stadsfiskal, polistjensteman, domare
på landet, borgmästare eller annan magistratsperson i stad, ecklesiastik
embets- eller tjensteman, kyrkobetjent, folkskolelärare, i tjenst varande läkare,
brännerikontrollör eller tillsyningsman, så ock i allmänhet embets- eller
tjensteman, som till följd af sin befattning kan komma att deltaga i beslut
om bränvinstillverkning eller kontroll derå, må dock icke befatta sig med
dylik tillverkning.
A ecklesiastika, civila och militära boställen, så ock å annan Kronans
jord, som ej med stadgad åborätt besittes, vare bränvinstillverkning förbjuden;
dock varde den, som å den tid, Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den
18 Januari 1855 angående vilkoren för bränvins tillverkning kungjordes, på
grund af kontrakt med Kronan, vederbörande myndighet, korporation eller
boställsinnehafvare, såsom brukare eller arrendator sådan jord innehade, för
sin- person bibehållen vid tillåtelsen att tillverka bränvin, på sätt om jordinnehafvare
stadgadt är, likväl icke i något fall längre än samma kontrakt
gäller.
47
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
§ 2.
Den, som vill tillverka bränvin, utan att genom jords innehafvande
vara dertill behörig, göre derom ansökning, om han å landet bor, hos Kong!
Maj:ts Befallningshafvande i länet och, om han i stad är boende, hos magistraten.
Yid ansökningen foges bevis, som hans behörighet styrker. Derest
sökanden finnes vara till handteringens utöfning behörig, värde tillståndsbevis
för honom utfärdadt.
§ 3.
Bränvinstillverkning skall, så framt ej högst vigtiga omständigheter
föranleda dess inställande, vara tillåten från klockan 12 på dagen första
helgfria dag i Oktober manad till första helgfria dag i Maj månad det
derpå följande året vid, samma timme.
Bränvinstillverlmingen må under ofvannämnda tidrymd utöfvas under
huru läng tid som helst; och vare tillverkningen derunder begränsad emellan
200 och 1,200 kannor i medeltal för hvarje tillverkningsdygn samt minsta
tillverkningen vid något bränneri 3,000 kannor, allt af normalstyrka, hvarmed
i denna, författning förstås sådant bränvin, som innehåller 50 procent
alkohol vid + 15° å Gelsii ther mometer.
Med tillverkningsdygn förstås tiden från klockan 12 på dagen den ena
till samma timma å nästföljande helgfria dag.
Om bränneri eller deri begagnad redskap genom vådeld eller annan
olyckshändelse väsendtligen skadas eller ock Kongl. Maj.t profvar skäligt
att bränvinsbränning under i allmänhet tillåten tid inställa, skall den här
förut bestämda minsta tillverkning beräknas efter det antal tillverkningsdygn,
som förflutit från och med, det, då tillverkningen, enligt gjord anmälan,
skolat begynna, till det, hvarunder bränvinsbränning en af någon utaf
dessa anledningar blifvit afbruten.
Bränvinstillverkning eller mäskberedning dertill vare ej medgifven från
klockan 10 om aftonen näst före sön- eller helgedag till klockan 10 om
aftonen å sådan dag; dock att, om för särskilda tillverkning sm, ethoders begagnande
undantag från denna bestämmelse skulle befinnas oundgängligen
nödigt, sådant undantag må kunna af Kongl. Maj:t på särskild ansökning
medgifvas.
§ 4.
För bränvinstillverkning får begagnas redskap af hvilken storlek och
beskaffenhet som helst, med de inskränkningar allenast, som för kontrollens
handhafvande är o eller varda föreskrifna.
48
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
§ 5.
Bränvinstillverkning skall minst 14 dagar före den, dd tillverkningen
är afsedd att begynna, hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skriftligen anmälas,
samt dervid tillika uppgifvas så väl stället för tillverkningens bedrift
ande, som oek den dag, då den skall taga sin början. Yid anrnälningsskriften
foges antingen tillståndsbevis, som i § 2 omförmäles eller ock
bevis att tillverkaren eger eller innehar särskilt skattlagd jord. Af bolag
tillämnad tillverkning skall anmälas af någon bland bolagsmännen med uppgift
på samtlige delegarne i bolaget. Finner Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hinder för handteringens utöfvande icke mota, värde för tillverkaren
tillståndsbevis utfärdadt.
Bränvinstillverkningen må ej begynna förr än sådant bevis blifvit för
den vid bränneriet anställde kontrollören uppvisadt.
§ 6.
Vill den, som till bränvinstillverkning sig anmält, derifrån afstå,
ege lian hos Kongl. Majds Befallningshafvande återkalla sin anmälan
minst åtta dagar, innan tid för sådan tillverknings utöfvande inträdt;
sker återkallelsen sednare, vare han skyldig ersätta de kostnader, som enligt
Kongl. Majds Be fållning skaft andes pröfning för kontrollörs inkallande
till tjenstgöring möjligen uppstå.
§ 7.
Vill bränvinstillv erkar e före den allmänna bränning stidens utgång
med handteringen upphöra, bör han minst fem dagar förut derom göra
skriftlig anmälan hos på stället tjenstgörande kontrollören, hvilken det
då åligger att dels lemna tillverkaren bevis att sådan anmälan skett, dels
ofördröjligen till Kongl. Maj ds Befallningshafvande äfvensom vederbörande
kronobetjent meddela uppgift om tiden, då i anledning af sådan anmälan
tillverkningen kommer att Upphöra.
Uti bränneri, der tillverkningen sålunda blifvit anmäld att upphöra,
må den ej efter den utsatta tiden ega rum utan förnyad anmälan, som i
§ 5 sägs.
§ 8.
Om anmäld bränvinstillverkning ej företages inom fem dagar efter
den i anmälan uppgifna tid, åligger det bränvinstillv erkar en att till Kongl.
Majds
49
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
Maj:ts Befallningshafvande inbetala kontrollör sarf vodet för hela den tid,
hvarunder anmäld bränvinstillverkning icke utöfvats.
Skulle bränvinstillverkning afbrytas utan sådan anmälan, som i § 7
omförmäles, eller utan att olyckshändelse, hvarom i § 3 säges, dertill varit
vållande, och ej inom fem dagar ånyo företagas, åligger det bränvinstillverkaren
att jemväl för den tid, hvarunder bränvinstillverkning en sålunda
varit inställd, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inbetala belöpande
kontrollörsarfvodet.
§ 9.
Öfver anmälningar och uppgifter, som, enligt §§ 5, 6 och 7, till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande inkomma, läte han erforderliga förteckningar, för
kontroll och eftersyn, tillställas vederbörande kronobetjente samt öfverkontrollörer
och tillsyningsmän.
Kronobetjent skall af förteckning, som honom tillställes, låta inom åtta
dagar från emottagandet i sitt distrikt anslå afskrift i sockenstuga eller, der sådan
ej finnes, å annat lämpligt ställe i socknen.
§ 10.
Bränvinstillverkning, i sammanhang med pressjästberedning, må af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunna medgifvas äfven under tider
från den 1 Maj till den 1 Oktober, mot vilkor, som dels i denna förordning
äro föreskrifna, dels ock ytterligare af Kongl. Maj:t pröfvas erforderliga.
Art. II.
Om bränvins beskattning och uppläggande på nederlag.
§ 11.
För bränvin, som inom landet tillverkas, skall erläggas en afgift
med åttio öre för hvarje kanna af den normalstyrka, som § 3 bestämmer.
Vid utförsel af bränvin, för hvilket nämnda afgift blifvit erlagd,
åtnjutes restitution af samma afgift, efter hvad i särskild författning är
eller varder stadgadt.
Bih. till Riksd. Prot. 1871. 5 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 7
50
Bevillnings-Utskottets Betänkande N-.o 5.
§ 12.
Oberaknadt den afgift, som i nästföregående § är bestämd, skola i
nedannämnda, under litt. a och b anförda fall särskilda afgifter erläggas,
nemligen:
a) tjugufem öre för hvarje kanna bränvin af normalstyrka, som i
sammanhang med pressjästberedning, enligt särskildt nådigt tillstånd, tillverkas
under Maj till och med September månader; och
b) tjugufem öre för hvarje kanna bränvin af normalstyrka, hvarmed
tillverkningen vid något bränneri öfverstiger den högsta tillverkning, som
enligt § 3 tillåten är.
Har åter tillverkningen vid något bränneri icke uppgått till det
minsta belopp, som i sistnämnda § är bestämdt eller 200 kannor i medeltal
under hvarje tillverkning sdygn, som förflutit från och med det, då
bränvinsbränningen, enligt skedd anmälan, skolat begynna, till och med det,
hvarunder tillverkare, enligt §§ 3 eller 7, egt att med handteringen upphöra,
antingen afverkningen derunder oafbrutet fortgått eller ej; eller har
bränvinsbränningen, utan att någon af de i § 3 uppgifna anledningar
varit dertill vållande, upphört, förr än minst 3000 kannor bränvin af
normalstyrka blifvit tillverkade, skall jemväl för skilnaden emellan det minsta
tillåtnatillverkning sbelopp et och det tillverkade kannetalet erläggas en afgift af
tjugufem öre per kanna.
De i denna § bestämda särskilda afgifter skola inom 14 dagar efter
tillverkningstidens slut och jemlikt uträkning, som kontrollören åligger
att till bränvinstillv erkar en genast aflemna, af denne till landtränteriet
inbetalas; börande Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i annat fall låta
samma afgifter ofördröjligen utmäta, hvar emellertid det vid bränneriet
tillverkade och vid bränning stidens slut qvarvarande bränvinet skall utgöra
underpant äfven för dessa afgifters behöriga erläggande.
§ 13-
Bränvinstillv erkar e vare obetaget att antingen förskottsvis till landtränteriet
inbetala den i § 11 bestämda bränvinsskatt, dock icke för mindre
än 1,500 kannor hvarje gång, och i män af tillverkningens fortgång
fritt disponera öfver en mot den erlagda skatten svarande myckenhet bränvin,
eller ock att upplägga det tillverkade bränvinet på nederlag under
offentlig kontroll samt endast i män af frän nederlaget skeende uttag af
varan erlägga den derå belöpande afgiften.
Ilar tillverkare erlagt skatten förskottsvis och landtränteriets qvitto
derå till den vid bränneriet anställde kontrollör aflemnat, ege denne, i mån
51
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
af tillverkningens fortgång samt efter verkställd uppmätning af bränvinet,
till tillverkarens fria förfogande utlemna så stort belopp, som mot den förskottsvis
erlagda af gift en svarar.
Vid olyckshändelse, som i § 3 sägs, må återbäring beviljas af sä
stor del af den förskottsvis erlagda af giften 1 som ej motsvaras af tillverkadt
och uppmätt, äfvensom befintligt uppmätt bränvin. Ansökan derom,
åtföljd af undersökningshandlingar om olyckshändelsens tillkomst och förloppet
dervid, ingifves till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilken ansök
ningen pröfvar och sitt beslut Kongl. Magis och Rikets Kammarrätt
und erställer.
§ 14.
Det tillverkade bränvinet skall, såvidt af giften derför icke bli fult i
förskott erlagd, uppläggas uti af tillverkaren för ändamålet uteslutande
upplåtet, enligt i gällande ordningsstadga för bränvin sbränner terna i Riket
gifna föreskrifter inrättadt, af Kongl. Majis Befallningshafvande godkändt
samt i närheten af bränneriet beläget magasin eller nederlagsrum, försedt
med tvänne olika las, hvilkas nycklar skola förvaras, den ena hos bränvinstillverkaren
och den andra hos kontrollören.
Bränvin, som sålunda på nederlag upplägges, skall vara uppmätt
och profvadt af kontrollören, som öfver antalet kärl samt det uppmätta
innehållet, sä till kannetal som styrka, förer journal, i hvilken jemväl dagen
för uppmätningen och den påförda skattens belopp noggrant införas; skolande
kontrollören förse hvarje, kärl med ordningsnummer samt påteckning
ej mindre om. dagen, då detsamma blifoit å nederlaget upplagdt, än ock
om det deri innehållna bränvinets kannetal och styrka.
Tillverkaren eller hans befullmäktigade ombud anteckne i journalen
hvarje gång bränvin å nederlaget upplägges sitt erkännande i afseende å
mätningen och profningen. Uppstår rörande det uppmätta bränvinets styrka
tvist, förfares såsom i § 29 sägs och resultatet af den verkställda undersökningen
införes i journalen.
§ 15-
Vill tillverkare, sedan han med bränvinstillverkningen upphört, fortfarande
och utan afgiftens erläggande, bränvinet å nederlagsmagasin vid bränneriet
behålla, ege dertill rätt intill den i Oktober, med vilkor dels att
skriftlig anmälan derom hos Kongl. Maj.is Befallningshafvande göres minst
10 dagar före tillverkningens upphörande, dels att magasinet förblifver
52
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
under uppsigt af tillsyningsman, som Kongl. May.ts Befallningshafvande
tillförordnar, samt dels emot erläggande, för hvarje helt tusental kannor
bränvin af normalstyrka, som vid tillverkningens upphörande å nederlaget
qvar ligger, af en nederlags afgift af tio Riksdaler, hvilken betalas i sammanhang
med Övriga avgifter, då första utiagningen från nederlaget sker.
För hvarje förrättning, utöfver en gäng i veckan, som dylik tillsyningsman
på grund af tillverkarens begäran vid nederlaget verkställer, vare tillverkare
pligtig att jemte fri skjuts eller skjutsersättning enligt ordningsstadgans
föreskrift godtgöra till,syning smannen med två Riksdaler.
Om bränneri, der nederlag, hvarom i föregående § säges, finnes, under
den allmänna tillverkningstiden ånyo sättes i gång, skall nederlaget i enlighet
med föreskrifterna i ordningsstadgan öfvertagas af den i tjenstgöring
inträdande kontrollören; och om, efter den förnyade tillverkningens upphörande,
tillverkaren vill låta bränvin ä nederlaget qvarligga, ege han dertill
rätt, emot iakttagande af ofvan meddelade föreskrifter och erläggande af
fastställd nederlagsafgift för det kanneial, hvarmed bränvinet dä öfverskjuter
det, som vid den förnyade tillverkningens början å nederlaget qvarläg.
§ 16.
Inträffar minskning vare sig genom leckage, afdunstning eller olyckshändelse
t det d nederlag vid bränneri upplagda bränvinets kannetal eller
styrka, skall ändock den i § I t stadgade afgift erläggas för allt det bränvin,
som enligt journalen blifvit ä nederlaget upplagdt; egande Kronan härför
panträtt eg endast i det å nederlaget liggande bränvinet, utan äfven,
i fall detta eg bejinnes tillräckligt, i all bränneriredskap.
Har sådan minskning uppkommit genom af egaren oförvållad olyckshändelsemå
Kongl. Majd kunna medgifva den lindring i afgiften, hvartill
omständigheterna kunna föranleda.
§ 17-
Önskar tillverkaren bränvin ur nederlaget uttaga, göre derom anmälan
hos. kontrollören eller tillsy ning smannen, som egen utlemna det belopp, för
hvilket tillverkningsafgift blifvit till länets ränteri inbetald; dock endast helt
eller hela kärl och för hvarje gång ej mindre än 4,000 kannor af normalstyrka.
Dagen för uttagnmgen och kärlens nummer antecknas i journalen,
deri ränteriqvittensets datum äfvensom tillverkarens qvitto å det uttagna beloppet
skola införas eller bifogas.
Understiger det efter tillverkningens slut a nederlag vid bränneri qvarliggande
bränvinet ett belopp af 5,000 kannor, skall bränvinet sednast inom
fievillnings-Utskottets Betänkande N:o 5, 53
8 dagar från nederlaget på föreskrifvet sätt uttagas och magasinet varda
utrymdt.
År nederlagsmagasinet icke utrymdt inom den i § 15 bestämda tid
eller understiger det ä dylikt magasin qvarliggande beloppet 3,000 kannor,
må Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ofördröjligen låta utmäta för sålunda
å nederlag qvarliggande bränvin belöpande af gifter.
Art. III.
Om bränvins distillering och rening.
§ 18.
Till någon under den tid, då han till bränvins tillverkning är berättigad,
distillera bränvin, må sådant ske utan särskild afgift, dock under tillsyn
af kontrollör.
§ 19.
Bränvins distillering må dessutom såsom särskild näring under
alla tider af året kunna utöfvas med redskap af hvilken storlek och beskaffenhet
som helst.
Ansökan om sådan distilleringsrätt å landet göres hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande och i stad hos magistraten, som, då tillstånd dertill
meddelas, skall hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derom genast göra
anmälan.
§ 20.
Den, som vunnit rättighet till distillering enligt nästföregående §,
skall, minst 14 dagar före hvarje gång, han distillering företager, sådant hos
Kongl. ivlaj:ts Befallningshafvande skriftligen anmäla och uppgifva den tid,
hvarunder och det ställe, hvarest han vill distilleringen utöfva, äfvensom
distilleringsredskapens beskaffenhet. Öfver sådan anmälan meddele Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande bevis, innehållande underrättelse om beloppet af
de särskilda avgifter, som enligt § 51 skola af distilleringsidkare förskottsvis
uti landränteriet nedsättas.
§ 21.
Kongl. Mynt- och Kontrollverken, Vetenskaps-Akademien, Akademierna
i Upsala och Lund, Krigshögskolan å Marieberg, Carolinska, Farmaceutiska
54
Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o 5.
och Teknologiska instituten, Bergsskolan i Filipstad, T eterinärin rättningar ne
i Stockholm och Skara, så ock samtliga tekniska elementarskolor i riket må
för egna behof och apotekare för farmaceutiskt ändamål distillera sprit
utan erläggande af afgift och utan den tillsyn, hvarom i föregående
§§ säges.
§ 22.
Bränvins rening vare en hvar afgiftsfritt tillåten, då den sker utan eld
eller ånga.
Art IV.
Om tillsyn vid bränvins tillverkning och distillering.
§ 23.
Vid hvarje bränneri skall, då bränvin der tillverkas eller enligt § 18
distilleras, vara anställd edsvuren kontrollör; och skola, der sådant utan
olägenhet ske kan, två eller tre brännerier ställas under uppsigt af en gemensam
kontrollör. Denne kontrollör erhåller under tiden af staten arfvode
till följande belopp, nemligen:
Vid tillsyn å 1 bränneri.............4 R:dr om dagen,
„ „ å 2 brännerier............6 „ d:o
„ „ å 3 d:o ............8 „ d:o
Dessutom erhåller han af bränvinstillverkaren, utan ersättning, kost
och ett eget, möbleradt, eldadt och städadt boningsrum å det ställe, der bränvinstillverkningen
eller distilleringen utöfvas.
Kontrollör förordnas af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och njuter
för sina resor skjuts- och traktamentsersättning enligt gällande ordningsstadga
för brännerierna i riket.
§ 24.
De sålunda anställde kontrollörer lyda i allmänhet under^särskildt tillsatte
öfverkontrollörer, h vilka skola hålla tillsyn öfver författningens efterlefnad.
Öfverkontrollör lyde under chefen för den vid Kongl. Maj:ts Civildepartement
inrättade bränvinskontrollbyrå. Kontrollör inom län, der öfverkontrollör
icke förordnad är, vare ock ställd omedelbart under chefen för
nämnda byrå.
55
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
Ofverkontrollörer, till erforderligt antal, förordnas af Kongl. Maj:t och
åtnjuta det arfvode samt den skjuts- och traktamentsersättning, som i ordningsstadgan
är bestämd.
§ 25.
Ofverkontrollörer och kontrollörer ställe sig till noggrant efterrättelse
de föreskrifter, som i ordningsstadgan äro meddelade.
Bränvinstillverkare ställe sig derjemte till efterrättelse hvad ofvannämnda
ordningsstadga om hans åligganden innehåller, samt de föreskrifter
kontrollören i enlighet med densamma meddelar.
§ 26.
Allt bränvin skall på tillverkningsstället till kannetal af den i § 3 angifna
normalstyrka bestämmas, på sätt ordningsstadgan föreskrifver.
Bränvinstillverfaren, som bör om tiden för uppmätningen underrättas,
eger att dervid sjelf eller genom ombud vara tillstädes, utan att dock
förrättningen må för hans uteblifvande inställas. All för uppmätningen behöflig
handräckning och redskap skall af bränvinstillv erkar en tillhandahållas.
Från det vid uppmätningen erhållna och till normalstyrka reducerade
kannetalet afdrages för afdunstning 3 procent, hvarefter återstoden utgör
det kannetal, efter hvilket stadgade afgifter skolafjfutgå.
§ 27.
Vid den förrättning, som i nästföregående § omförmäles, skall såsom
vittne närvara en i orten boende, trovärdig och skrifkunnig person, som
bränvinstillverkning icke utöfvar. Sådant vittne utses i stad af stadsfullmäktige
eller, der sådane ej finnas, af allmän rådstufva, och på landet af kommunalnämnd.
I fall antingen vittne icke väljes eller ''valdt vittne uteblifver, ege kontrollören
att annan lämplig person till vittne kalla.
Vittne bestyrke under edlig förpligtelse riktigheten af kontrollörens
protokoll, i hvad det angår de uppgifter, som ligga till grund för bestämmande
af bränvinets kannetal.
I afseende på tiden för vittnets närvaro och biträde vid bränneriet
ställe sig vittne till efterrättelse hvad ordningsstadgan derom innehåller, och
de föreskrifter kontrollören i enlighet med densamma meddelar.
56
Bevittnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
Vid förrättning i bränneri tillkomme vittne i dagtraktamente En riksdaler
femtio öre.
§ 28.
Om för lättad kontroll vid bränvinstillverkning Kongl. Maj:t skulle
finna för godt förordna, att särskilda instrument för bestämmande af det tillverkade
bränvinets kannetal skola å redskapen anbringas, vare bränvinstillverkare
skyldig att på egen bekostnad sådana instrument anskaffa och
underhålla.
§ 29.
Uppstår emellan bränvinstillverkare och kontrollör tvist om det till
kannetal bestämda bränvinets alkoholhalt, insändes under bådas försegling
prof af bränvinet till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, efter det sakkunnig
person undersökt profvet och skriftligt yttrande derom afgifvit, afgör
tvisten genom beslut, som ej öfverklagas må. Den, som tvisten tappar, skall
gälda såväl den af undersökningen uppkommande kostnad, som vederpartens
utgifter och besvär.
§ 30.
Bränvins tillverkning eller distillering må ej företagas, innan bränneriet
blifvit af vederbörande kontrollör besigtigadt och befunnet icke vara annorlunda
inrättadt, än ordningsstadgan medgifver. Sådan besigtning bör anställas,
innan tiden för bränvinstillverkningen infaller. Varder besigtningen
af kontrollör fördröjd, förhålles som i ordningsstadgan föreskrifves. Vid besigtningen
skall kontrollören öfver bränneriet upprätta beskrifning i tre
exemplar. Dessa skola af honom och bränvinstillverkaren undertecknas. Ett
exemplar insändes till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande; och skola kontrollören
och bränvinstillverkaren ett hvardera till sig taga.
Då redskap i bränneri ombytes eller förändras, skall kontrollören likaledes,
innan bränvins tillverkning eller distillering der företagas må, öfver de
verkställda förändringarne upprätta en beskrifning i tre exemplar, hvarmed
förfares på enahanda sätt, som ofvan stadgadt är.
§ 31.
Kongl. Majrts Befallningshafvande förordna behof! igt antal personer att
hafva tillsyn vid distillering, som enligt § 18 utöfvas, och bestämme hvilka
57
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
distilleringsverk under hvarderas tillsyn ställas må, äfvensom huru mycket
tillsyningsman bör i arfvode erhålla för hvarje distilleringsverk, som är under
hans uppsigt, hvilket arfvode genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
försorg i behörig ordning utbetalas af de för sådant ändamål utaf distilleringsverkets
innehafvare uti landtränteriet insatta medel.
Är distilleringsverk beläget å landet, skall tillsyningsmannen dessutom
af verkets innehafvare, utan ersättning, erhålla kost och ett eget, möbleradt,
eldadt och städadt boningsrum å det ställe, der distilleringen utöfvas.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordne likaledes behöjligt antal
personer att såsom tillsyningsman distrildvis utöfva tillsyn ä de i § 14
omförmäla nederlagsmagasin vid brännerierna under den tid, dä bränvinstillverkning
derstädes icke egen rum, och bestämme ej mindre de nederlagsmagasin,
som . sålunda skola std under hvarje dylik tillsyningsmans kontroll,
än det arfvode han derför eget uppbära.
§ 32.
Finner kontrollör eller tillsyningsman vid under hans uppsigt stöld,t
bränneri, distilleringsverk eller nederlagsmagasin, någon olaglighet vara
begången, gifve ofördröjligen sådant tillkänna hos allmän åklagare, hvilken
har att åtal i laga ordning anställa.
Art. V.
Om ansvar för öfverträdelse af författningens föreskrifter.
§ 33.
Den, som tillverkar bränvin, utan att anmälan dertill skett, eller under
tid, då bränvinstillverkning ej är tillåten, gälde den i §11 stadgade afgift
och böte, för lönbränning, första gången ett med afgiften lika belopp och
andra gången dubbelt. Den, som andra gången med sådan förbrytelse beträdes
hafre derjemte förverkat rättighet att bränvin tillverka. Skulle han
ytterligare blifva dermed beträdd, erlägga afgift, enligt nyssnämnda § och
böte fyra gånger afgiftens belopp. Missbrukas till oloflig bränvinstillverkning
sådan" distilleringsrättighet, som enligt § 19 utöfvas får, ansvare såsom
för lönbränning, och vare rättigheten förlustig.
Bill. till RiJesd. Prof. 1871. 5 Sand. 1 Afä. 5 Raft.
8
58 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.
Har lönbränning skett med enkel, omedelbarligen med eld drifven redskap,
varde afgiften beräknad efter redskapens afverkningsförmåga, som skall
antagas under dygn uppgå till fyra gånger pannans rymd. Kan redskapens
storlek icke utrönas, bestämmes afgiften efter 100 kannors tillverkning under
dygn. Är tillverkningen utöfvad med mera sammansatt eller medelst
ånga drifven redskap, beräknas afgiften för det belopp, som, efter hvad utredas
kan, tillverkadt blifvit, dock för minst 300 kannor på dygnet. I begge
dessa fall skall afgiften utgå för minst en månad; men har tillverkningen
blifvit utöfvad in på andra månaden, utgöres afgift för två månader, in på
tredje månaden för tre månade]1 o. s. v.
§ 34.
Tillverkar någon bränvin å annat ställe, än han uppgifvit, böte från
och med 100 till och med 1,000 R:dr.
§ 35.
Uti de i §§ 33 och 34 orhförmälda fall af oloflig bränvinstillverkning
vare de vid förbrytelsen nyttjade redskap, det i bränneriet samt dertill hörande
förvaringsrum vid beslagstillfället befintliga bränvin och de kärl, hvari
det förvaras, förbrutna. Kan det styrkas att någon del af bränvinet är lofligen
tillverkadt, vare dock sådan del icke förbruten.
§ 36.
Den, som vid bränvinstillverkning från beskattning undansnillar något
af det bränvin, som tillverkas eller för sådant ändamål begagnar tillverkningsredskap
eller sprithållare med dold öppning eller afledning, hvarigenom
bränvin kan lönligen uttagas, eller på något annat sätt försnillar den afgift,
som erläggas bör, eller olofligen bryter försegling eller öppnar eller borttager
lås, som kontrollör åsatt till förekommande af det tillverkade bränvinets lönliga
uttagande, straffes med böter från och med 500 till och med 1,500
Rall1, gälda den afgift, som för det undansnillade bränvinet sig belöper och
hafve förbrutit redskapen, det i bränneriet samt dertill hörande förvaringsrum
vid beslagstillfället befintliga bränvin och de kärl, hvari det förvaras.
§ 37.
Till redskap, som enligt §§ 35 eller 36 är förbruten, räknas hvarje
i bränneri för kokning, mäskberedning, jäsning och bränning inrättad redskap,
äfvensom sprithållare.
Bevillning g-Utskottets Betänkande N:o å.
59
§ 38.
Distillera* den bränvin, soin till distillering icke är berättigad, eller
utöfvar distilleringsrätt, som på § 18 grundad är, under tid, hvarför anmälan
till bränvinstillverkning ej skett, eller varder sådan distillering, hvilken enligt
§ 19 idkas såsom särskild näring, utöfvad under tid, hvarför anmälan
till distilleringen ej skett, eller innan afgift, motsvarande bestämdt arfvode åt
tillsyningsmannen, blifvit i landtränteri erlagd; böte den, som distillering
sålunda ololligen utöfvar eller olagligen förfar, från och med 100 till och
med 1,000 R:dr.
Den, som till distillering, hvilken på grund af $ 19 utöfvas, använder
redskap af annan beskaffenhet, än han uppgifvit och till begagnande hvaraf
han är berättigad, böte från och med 20 till och med 200 R:dr.
§ 39.
Öfverträder bränvinstillverkare det förbud, som i mom. 5 af § 3 gifvet
är mot bränvinstillverkning eller mäskberedning, böte för livarge gång
sådant sker från och med 20 till och med 200 E:dr.
Verkställes annat till bränneri hörande arbete, utom tillsyn vid malteller
jästberedning, emellan klockan 8 på morgonen och klockan 5 om aftonen
å sön- eller helgedag, böte bränvinstillverkare från och med 5 till och
med 50 R:dr.
§ 40.
För öfverträdelse af hvad i § 25 och § 26 mom. 2 angående bränvinstillverkare
stadgas, vare ansvaret böter från och med 20 till och med
200 R:dr.
§ 41.
Vägrar man den, som i afseende å förbrytelser mot denna författning
eger undersökning anställa, tillträde till rum eller byggnad, der, enligt § 55,
undersökning ske må, böte från och med 100 till och med 1,000 R:dr.
§ 42.
När förbrytelse mot denna författning åtalas, ansvare bränvinstillverkare
eller distilleringsidkare för hustrus, barns, tjenstefolks och vid bränneriet
anställde arbetares gerningar, i fall bötesansvar eller förlust af redskap
eller tillverkad vara eller kärl, hvari den förvaras, ifrågakommer, derest
60 BeoiUnings- Utskottets Betänkande N;o 5.
icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap
och vilja.
Redskap, tillverkad vara och kärl, hvari den förvaras, skola, fastän
bränvinstillverkaren icke är egare deraf, förbrutna dömas, när förbrytelse,
som sådan påföljd medförer, är begången af bränneriets arrendator eller föreståndare
eller ock efter arrendatorns eller föreståndarens föreskrift.
Då förbrytelse, som enligt denna förordning medförer förlust af redskap,
tillverkad vara eller kärl, hvari den förvaras, blifvit begången af annan
än dessas egare, och denne sednare finnes vara berättigad att dem behålla,
skall den brottslige utgifva redskapens, varans eller kärlens värde.
§43.
Bränvinstillverkare eller distilleringsidkare, som åt den vid hans bränneri
anställde kontrollör eller tillsyningsman såsom gåfva något gifver eller
erbjuder, bete från och med 20 till och med 200 R:dr. Kontrollör eller
tillsyningsman, som gåfvan emottager, vare lika ansvar underkastad och miste
derjemte befattningen.
§ 44.
Skulle brännerikontrollör eller den hvilken tillsyn vid distilleringsverk
eller nederlag åligger, eller den, hvilken är tjenstepligtig att förbrytelser mot
denna författning åtala, sjelf beträdas med oloflig bränvinstillverkning eller
distillering, eller att hafva främjat sådan förbrytelse eller tillverkares försnillning
af den afgift, han erlägga bör; varde dömd till fängelse eller straffarbete
från och med sex månader till och med två år.
Visar någon, hvilken det åligger att tillsyn vid bränneri eller distilleringsverk
hålla, eller förbrytelser mot denna författning åtala, försummelse
eller vårdslöshet i dessa åligganden; vare antingen för alltid eller under viss
tid från tjensten eller befattningen skiljd eller ock fälld till högst 200 R:drs
böter.
§ 45.
Varder till utrönande af förbrytelse mot denna författning undersökning
hos någon anställd emellan klockan 9 om aftonen och klockan 5 om morgonen,
men sådan förbrytelse ej upptäckt; böte förrättningsmannen från och
med 5 till och med 50 R:dr, der han ej finnes hafva till undersökningen
giltig anledning haft.
61
Bevillning*- Utskottets Betänkande N:o o.
§ 46.
Yårder vid undersökning'' eller i anledning’ deraf förrättningsmannen
våldförd eller föröfvar han sjelf våld i oträngdt mål; gånge dermed efter
allmän lag.
§ 47.
Böter, som efter denna förordning ådömda äro, skola, om tillgång till
deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.
§ 48.
Då bränvinsafgift jemte böter enligt denna förordning ådömda blifvit,
må, der tillgång till afgiften eller någon del deraf saknas, böterna ej kunna
med penningar gäldas, utan skall den saktande i stället undergå motsvarande
förvandlingsstraff.
§ 49.
Af böter, som enligt denna författning ådömas, samt värdet af bränneri
redskap och annan egendom, som förbruten anses, tillfälle två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, hvari den åtalade
förbrytelsen är begången. Finnes särskild angifvare, tage han hälften
af åklagarens andel.
Efter anmälan af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kommer att på
Kong]. Maj:ts nådiga pröfning bero, huruvida i något fall åklagare eller tillsyningsman
för ådagalagd t nit vid efterspanande och beifrande af förbrytelser
mot denna författning gjort sig förtjent af någon särskild uppmuntran
utöfver honom möjligen tillkommande andel i ådömda böter samt redskap
eller annat förbrutet gods.
Art. VI.
Föreskrifter i afseende å författningens verkställighet.
§ 50.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande
af hvad i denna författning stadgadt är.
62
Bevillning#-Utskottets Betänkande N:o 5.
§ 51.
Landa- och stadsfiskaler, krono-, städs- och polisbetjente samt de personer,
hvilka särskilt förordnas att vaka öfver denna författnings efterlefnad,
åligge att förbrytelser mot densamma åtala.
I öfrigt eger en hvar rättighet att för sådana förbrytelser anställa åtal,
dock ej barn mot föräldrar eller tjenstehjon, så länge de i tjensten äro, mot
husbondefolk.
Då åtal anställes af annan person än den, som i mom. 1 af denna §
nämnd är, gifve han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne
må kunna målets utförande öfvervara.
§ 52.
Kommunalnämnd å landet och vederbörande kommunalmyndighet i stad
böra egna synnerlig uppmärksamhet derå att förbrytelser mot denna förordning
varda till åtal angifna.
Tillträde till bränneri må derföre ej förvägras dessa myndigheter
eller den ledamot, de bland sig utse, att öfver bränneriet tillsyn hafva.
§ 53.
De i § 5 / mom. / ornförmälda allmänna åklagare och tillsyningsman
ega anställa undersökning af förbrytelser mot denna författning äfvensom att
verkställa beslag.
§ 54.
Den, som förrättar undersökning, bör för att tillgodonjuta det skydd,
honom dervid lagligen tillkommer, vid förrättningen på sig synbart bära påbjudet
tjenstetecken eller, innan förrättningen företages, fullmakt eller förordnande
uppvisa.
I orten boende eller känd krono- eller stadsbetjent vare likväl frikallad
från skyldighet att sin behörighet sålunda styrka.
§ 55.
Undersökning må alla tider på dygnet anställas i bränneri, kök, bryggoch
bagarstuga, så ock i annat rum eller byggnad, som kan begagnas för
bränvins tillverkning eller distillering.
Då vid undersökning någon förbrytelse ej upptäckes, vare för undersökningens
anställande förrättningsmannen icke underkastad ansvar, såvida
63
Benillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
ej undersökningen blifvit företagen emellan klockan 9 om aftonen och
klockan 5 om morgonen. I sådant fall gånge som i § 45 sagd! är.
§ 56.
Beslag skall göras i två vittnens närvaro. Innehafvare af hvad i beslag
tages, eller, i hans frånvaro, hans ombud på stället eller någon af hans
husfolk, skall om beslaget förut tillsägas.
§ 57.
Då beslag sker hos den, som är berättigad att tillverka bränvin och
sig dertill behörigen anmält, må hvarken panna utbrytas, ej heller någon del
af tillverkningsredskapen honom fråntagas, eller han från tillverkningens fortsättande
hindras, innan första domstol i målet dömt redskapen förbruten.
Härifrån undantagas de fall,
1 :o då tillverkare från beskattning undansnillar något, af det tillverkade
bränvinet;
2:0 då för sådant ändamål begagnas tillverkningsredskap eller sprithållare
med dold öppning eller afledning, hvarigenom bränvin kan lönligen
uttagas;
3:o då tillverkare bryter försegling eller öppnar eller borttager lås, som
kontrollör åsatt till förekommande af det tillverkade bränvinets lönliga uttagande.
§ 58.
Redskap, som i beslag tages, skall, till förekommande af dess utbyte
mot annan, af beslagaren med särskild stämpel utmärkas, der ej redskapen,
vid beslaget egaren fråntages, i hvilket fall den skall i allmänt förvar sättas.
§ 59.
Vid beslag skall till säkerhet för de böter, som ådömas kunna, det i
bränneriet och dertill hörande förvaringsrum befintliga, lofligen tillverkade
bränvin i förvar tagas.
64
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.
Förslag
till
Förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillei ade
spirituösa drycker.
§ 10.
Uppstår i stad fråga om öfverlåtande å bolag af all den utskänkning
af bränvin, hvilken eljest skall, enligt nästföregående moment, å auktion utbjudas,
må magistraten, genom i god tid förut utfärdad offentlig kungörelse,
inom viss utsatt tid infordra skriftliga anbud å sådan utskänkning. Inkomna
anbud — — — — — — — ~~
stadgadt är. o
I stad, der all utskänkning öfverlätits å bolag, skall pa offentlig auktion
utbjudas minuteringsrättigheter till ett antal, som närmast motsvarar,
tredjedelen af antalet derstädes befintliga utskänkning sställen; och skall i
sådan stad alltid minst ett minutering sställe varda på auktion utbjudet.
Derjemte iakttages att icke mera än en dylik rättighet må af samma person
innehafvas eller uiöfvas.
§ 23.
Vid läger — — — — — —• — —--
derom gjort anmälan. _ .
Rättighet till utskänkning å passagerare-fartyg sökes hos Kongl. May.ts
Befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt hufvudsäte.
Afgiften
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5. 65
uppbördsman.
Då — — — — — — — — — — — — — skatt-''
skrifvare.
§ 26.
Minuthandel — — — — — — — — — — — — — — —
förordna.
Skulle anledning'' — — — — — —- — — — — —--—
föreskrift.
Förekomma å gästgifveri eller annat utskänkningsställe vid särskilda
tillfällen oordningar af den art, att innehafvaren af utskänkningsrättigheten
icke kan anses fortfarande ega den för rättighetens utöfvande erforderliga
frejd, ordentlighet eller öfriga egenskaper, eller hav någon af de enligt § 23
meddelade utskänkningsrättigheter visat sig föranleda störande oordningar,
må Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, på anmälan i stad af magistrat eller
stadsfullmäktige och å landet af kommunalnämnd, ega att utskänkningsrättigheten
inskränka, indraga eller innehafvaren derifrån skilja; dock vare--
----— — ej utöfvats.
Bih. till Biksd. Brok 1871. 5 Sami. 1 Afä, 5 Haft.
9
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1871:82 Skrifvelse, angående vilkor en för tillverkning och försäljning af bränvin. a1 i texten