Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4

1871-04-26 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK TU 1871:4, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

I

N:o 4.

Ank. till Biksd. Kansli den 27 April 1871, kl. 11 f. m.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4, i anledning

af väckt fråga om åtgärder för en förenklad, anordning

af göromålen i de till statsförvaltningen hörande

embetsverk och myndigheter.

Sedan inom Andra Kammaren fyra särskilda förslag, motionerna

N:ris 17, 27, 43 ocli 108, af Hrr J. W. Lundqvist, G. Jonsson, A. Johansson,

O. Larsson och S. Ribbing blifvit väckta om åtgärder för vinnande af förenkling

och besparingar i statsförvaltningen, har Andra Kammarens Tillfälliga

Utskott N:o 2, till hvars handläggning nämnda förslag blifvit öfverlemnade,

uti afgifvet Utlåtande N:o 1, af anförda skäl hemställt: »att

»Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj;t anhålla, det Kongl. Maj:t

»täcktes taga i öfvervägande, om icke hos de till statsförvaltningen hörande

»embetsverk och myndigheter en förenklad anordning af göromålen skulle

»kunna åvägabringas, på samma gång befordrande större skyndsamhet vid

»ärendenas behandling och medgifvande nedsättning i kostnaderna genom

»indragning af möjligen obehöfliga tjenster, -samt att Kongl. Maj:t behagade

»hos kommande Riksdagar göra de framställningar i ämnet, hvartill Kongl.

»Maj:t må finna förhållandena föranleda.» Och har Andra Kammaren bifallit

detta utlåtande, hvarefter förslaget jemlikt 63 § 3 mom. Riksdags-ordningen

Bill. tilljliksd. Frot. 1871. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts Utlåtande N:o 4.

blifvit delgifvet Första Kammaren, som till sitt Tillfälliga Utskott remitterat

detsamma.

Då Utskottet nu afgifver sitt yttrande i denna fråga, torde Utskottet

först böra i kortfattadt sammanhang redogöra för det afseende mera eller

mindre likartade förslag i ämnet tillförene vunnit hos Riksdagen.

Vid 1868 års riksdag framlades en motion om åtgärders vidtagande

till besparing i utgifterna för den civila administrationen samt med förslag

till grunder för ett sådant ändamåls vinnande. Det af Riksdagen för

motionens behandling tillsatta Särskilda Utskottet lemnade i afgifvet Betänkande

N:o 1 eu fullständig redogörelse för de utlåtanden, särskilda utskott

och komitéer från 1809 till och med 1859 meddelat, till hvilken

redogörelse Tillfälliga Utskottet anser sig böra hänvisa; och hemställde

1868 års Särskilda Utskott,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t underdånigst

anhålla:

T.o att af de mål, hvilka nu medelst ansökning eller besvär anhängiggöras

hos administrativ ortmyndighet och genom besvär kunna fullföljas,

antingen hos rikets kollegier eller andra förvaltande, centrala embetsverk

samt vidare hos Kongl. Maj:t i Stats-Rådet, eller ock omedelbart

hos Kongl. Maj:t,

a) sådana, som kunna till rättsfrågor hänföras, må öfverlemnas till

behandling af allmän domstol, och

b) sådana, som äro af både judiciel och administrativ natur, likaledes

må till handläggning af allmän domstol hänskjutas, derifrån undantag

likväl torde böra ega rum så till vida, att vissa af dessa mål, om

så pröfvas nödigt, må fortfarande upptagas och behandlas af den

administrativa ortmyndigheten, samt antingen fullföljas genom besvär

hos Hofrätt eller Kammarrätten och slutligen hos Konungens

Högsta Domstol., eller ock medelst underdåniga besvär omedelbart

under Konungens pröfning i Högsta Domstolen;

2:o att, under förutsättning af nådigt bifall till det uti föregående punkt

afgifna förslag och vidare under antagande, att, genom grundlagsförändring,

åt Departements-chef beredes rättighet att afgöra vissa till

Regeringen inkommande ärenden, Kongl. Maj:t täcktes i nåder tillse,

huruvida statsförvaltningen må kunna inrättas sålunda, att rikets kollegier

och öfriga förvaltande, centrala embetsverk, med undantag af

Kammarrätten, upphöra såsom mellaninstanser och ingå i regeringsdepartementen,

hvilka för detta ändamål böra ordnas i underafdelningar

eller byråer, samt att Kongl. Maj;t behagade vidtaga de åtgärder, hvilka

för en sådan förändring i statsförvaltningen kunna vara erforderliga,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kdmmarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande K:o 4.

och till Riksdagen framställa de förslag, som för förändringens tillvägabringande

må finnas nödiga;

3:0 att, oberoende af de uti föregående punkter ifrågasatta ändringar, i

afseende på besvärsmålens handläggning och samtliga de centrala

styrelseverkens fullständiga ombildning, Kongl. Maj:t täcktes taga

under nådigt öfvervägande:

a) om icke — till vinnande dels af mera enhet i behandlingen af likartade

eller med hvarandra beslägtade bestyr och dels af större

enkelhet vid ärendenas handläggning inom vissa förvaltningsgrenar —

af dessa embetsverk några, som anses fortfarande böra ega en från

departementen i viss mån fristående förvaltning, må kunna förenas,

och andra sådana embetsverk förläggas såsom byråer till vederbörande

stats-departement;

b) om icke särskildt Statens finansförvaltning må kunna så ordnas, att

den nu på flera embetsverk fördelade vården om Statens fonder,

kassor och fastigheter sammanföres och omdanas på grundvalen af

gemensam fondförvaltning, gemensam kassaförvaltning, och gemensam

fastighetsförvaltning, med jemväl fästadt afseende derpå, att

statsverkets tillstånd i sin helhet må kunna, när så erfordras, med

lätthet öfverskådas;

c) om icke, hvad särskildt angår formerna för behandlingen af de till

Landtförsvars- och Sjöförsvars-departementen nu hörande ärenden,

dessa må kunna ordnas på ett sätt, som åstadkommer samband

mellan krigsstyrelseus från hvarandra afsöndrade förvaltningsgrenar;

4:o att Kongl. Maj;t jemväl täcktes i nåder tillse, om och i hvilken mån

antalet af de uti centrala embetsverk anställde, med lön försedde, cmbets-

och tjensteman må kunna i den närmaste framtiden inskränkas;

samt slutligen

5;o att Kongl. Maj:t täcktes i nåder förordna, att fullmakter på embeten

och tjenster, ej mindre i de centrala styrelseverken, än äfven i statsdepartementens

expeditioner, utfärdas med förbindelse för vederbörande,

att underkasta sig den förändring i tjenstgöringsåliggandeu, hvilken,

derest Kongl. Maj:t godkänner ofvan omförmälda förslag till större

eller mindre del, af ett sådant nådigt godkännande kan komma att följa.

Tre af Första Kammarens ledamöter uti Utskottet framlade uti afgifven

reservation ett annat förslag, hvilken sedan Första Kammaren antagit

reservationen och Andra Kammaren bifallit Betänkandet, i enlighet med

Utskottets sammanjemkningsmemorial (N:o 2), deruti Utskottet förklarade

sig anse 2, 4 och 5 af härofvan intagna punkter hafva i följd af Första

Kammarens beslut förfallit, hufvudsakligen blef Riksdagens beslut, af innehåll:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

att i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t taga i öfvervägande:

l:o huruvida af de mål, livilka nu afgöras af administrativ ortmyndighet

och genom besvär kunna fullföljas antingen hos Rikets kollegier eller

andra förvaltande, centrala embetsverk, samt vidare hos Kongl. Maj:t i

Stats-Rådet eller ock omedelbart hos Kongl. Maj:t,

a) sådana, som kunna till rättsfrågor hänföras, må öfverleinnas till

behandling af allmän domstol;

b) sådana, som äro af både judiciel och administrativ natur, och hvilka

fortfarande anses böra af administrativ ortmyndighet i första hand

upptagas, likväl må i sista instansen af Kongl. Maj;t i dess Högsta

Domstol afgöras;

c) de, som äro af rent administrativ natur, må från den administrativa

ortmyndigheten utan mellaninstans fullföljas omedelbart hos Kongl.

Maj:t i Stats-Rådet;

2:o om icke, till åstadkommande af besparing samt större enkelhet och

reda i förvaltningen:

a) vissa förvaltande, centrala embetsverk må kunna sammanslås; och

särskilda

b) Statens förvaltning ordnas så, att den på flera embetsverk fördelade

vården 9111 Statens fonder, kassor och fastigheter sammanföres, för

hvardera af dessa slag för sig, till eu gemensam förvaltning, med

jemväl fästadt afseende derpå, att Statsverkets tillstånd i dess helhet

må kunna, när så erfordras, med lätthet öfverskådas; samt

c) formerna för behandlingen af de till Landtförsvars- och Sjöförsvarsdepartementen

hörande ärenden må kunna inrättas på ett sätt, som

åstadkommer närmare samband emellan krigsstyrelsens särskilda förvaltningsgrenar
(Riksdagens

skrifvelse 1868 N:o 89.)

I anledning af åtskilliga, af 7 särskilda ledamöter inom Andra Kammaren

vid 1870 års riksdag väckta motioner om åtgärder för embetsförvaltningens

reorganisation till vinnande af förenkling och besparingar beslöt

nämnda Kammare, i enlighet med dess andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande

N:o 27, en skrifvelse till Kongl. Maj:t af ordagrant enahanda innehåll

med den Andra Kammaren nu föreslagit; hvaremot Första Kammarens

Tillfälliga Utskott, i infordradt och den 7 Maj 1870 afgifvet yttrande N:o

10, anförde att i 2:dra punkten af Riksdagens underdåniga skrifvelse 1868

framställningar förekomme af enahanda syftning, som de, hvilka utgjorde

föremål för den af Andra Kammaren beslutade skrifvelsen; att de uti 1868

års skrifvelse gjorda framställningar voro, betraktade såsom ett helt, af den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts Utlåtande N:o 4.

5

störa och omfattande vigt, att de, för en ändamålsenlig lösning, togo i anspråk

den mest mångsidiga undersökning och utredning af existerande förhållanden,

och att till allt detta, äfvensom till utarbetande af derpå grundade

förslag, en vida längre tid erfordrades, än den, som förflutit sedan

skrifvelsen afläts, kunde icke innebära något öfverraskande för den, som

betänkte det myckna arbete, hvilket på en omsorgsfull och fullständig granskning

och pröfning af det hela måste nedläggas; att hvad Andra Kammaren

önskade framställa, utgjorde, så maktpåliggande det än vore, i sjelfva verket

ej annat än särskilda delar af detta hela, delar, som utan allt tvifvel bäst

kunde bedömas och ordnas, då de skärskådades ur de stora, allt omfattande

synpunkter, efter Indika det hela kunde komma att ordnas; att Utskottet,

äfven om det skulle anse sig ega tillräcklig förmåga att ingå i omständlig

pröfning af de flerahanda vigtiga förhållanden, som i Andra Kammarens

Tillfälliga Utskotts betänkande berördes och lågo till grund för den af Andra

Kammaren, för dess del, beslutade skrifvelsen, den tid, som dertill, enär

Riksdagen nalkades sitt slut, stått för Utskottet öppen att använda, dock

i alla händelser varit för kort; under åberopande af hvilket allt och då

det väl knappt vore antagligt att eu skrifvelse af ifrågavarande innehåll i

någon mån kunde, mot den vigtiga reorganisationsfrågans eget behof af

erforderlig tid för sin lösning, påskynda sakens gång, Utskottet ansåge sig

ega giltiga skäl för den hemställan att Första Kammaren för sin del behagade

förklara» att Kammaren för det närvarande icke funne tillräcklig

anledning vara för handen att biträda aflåtande af den underdåniga skrifvelse

Andra Kammaren uti omförmälda afseenden föreslagit; och bifölls

denna hemställan af Första Kammaren.

Af förestående redogörelse framgår, att den nu föreslagna skrifvelsen

afser frågor, som i större eller mindre mån ingå ej mindre uti de af Särskilda

Utskottet 1868 under 3:dje punkten mom- a och 4:de punkten afgifna

och af Första Kammaren hufvudsakligen afslagna tillstyrkanden, utan

äfven, på sätt Kammarens Tillfälliga Utskott 1870 antydt, i Riksdagens

underdåniga skrifvelse 1868 2:dra punkten mom. a.

Ofvannämnda af Särskilda Utskottet tillstyrkta förslag förekommo

dock i bestämdt sammanhang med hufvudfrågorna angående dels den administrativa

domsrätten, dels inrättandet af byråer i regeringsdepartementen,

af hvilka den första endast till eu del vann Första Kammarens bifall och

den sednare, som var framställd »under antagande att, genom grundlagsförändring,

åt Dcpartements-chef bereddes rättighet att afgöra vissa till Regeringen

inkommande ärenden» blef afslagen, sedan af Kong! Maj:t vid

samma Riksdag afbiten proposition om dylik förändring i grundlagen icke

vunnit bifall.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

Hvad åter 2:dra punkten inom. a i 1868 års skrifvelse beträffar

torde, såsom under diskussionen i förevarande fråga blifvit i Andra Kammaren

vid innevarande riksdag af eu talare anmärkt, kunna med fog sägas,

att sistnämnda framställning afser en'' förbättrad organisation af embetsverkens

yttre former och verksamhetsområden, då deremot den nu föreslagna

skrifvelse!! åsyftar reorganisation af de särskilda embetsmyndigheternas

verksamhetssätt, den, efter talarens förmenande, »i vissa fall onödigt

omständliga method för ärendenas behandling, som hos myndigheterna

begagnas.»

Ostridigt torde vara att icke allenast inom, utan jemväl utom Riksdagen

en af många delad mening förefinnes derom, att vid ärendenas behandling

inom vissa embetsverk former i åtskilliga fall iakttagas, hvilka

leda till omgång och vidlyftighet utan att medföra motsvarande gagn, samt

att större och dyrbarare arbetskrafter understundom användas, än nödigt

är, hvadan åtgärder böra kunna vidtagas, ledande till förenkling i ärendenas

handläggning samt ^besparande af öfverflödiga, men oklokt använda arbetskrafter.

Ehuru Utskottet befarar, att kanske flertalet af dem, som hysa berörda

mening, betydligt öfverskatta!- de öfverklagade missförhållandena och

gör sig af deras undanrödjande väsendtligt större förhoppningar än som

torde kunna förverkligas, anser Utskottet sig dock ega giltig anledning till

det antagande, att åtgärder kunna vidtagas, ledande till förenkling, samt i

följd deraf större skyndsamhet i ärendenas handläggning inom vissa embetsverk

samt möjligen jemväl medförande någon besparing.

Det lärer emellertid ej kunna fordras, att Utskottet skall inlåta sig

på en närmare utredning häraf, hvilket förutsätter en granskning af embetsverkens

arbetssätt, som svårligen kan af Utskottet med framgång genomföras.

Utskottet tillåter sig endast antyda fördelare af den förändring

att ordinarie tjenst i möjligaste mån så ordnas, att den emot skälig löneinkomst

upptager innehafvarens hela verksamhet och det nu understundom

inträffade missförhållande undvikes, att tjensteman i lägre grad genom

förening af två eller flera tjenster åtnjuter högre aflöning än hans endast af

en tjenst fullt sysselsatta förman, samt att renskrifnings- och andra dermed

jemförliga göromål icke bestridas af ordinarie tjensteman utan af biträden

emot arfvode!!.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker Utskottet, att

Första Kammaren behagade instämma i Andra Kammarens beslut,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,

det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, om icke hos de till

statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter en för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4. 7

enklad anordning af göromålen skulle kunna åvägabringas, på

samma gång befordrande större skyndsamhet vid ärendenas behandling

och medgifvande nedsättning i kostnaderna genom indragning

af möjligen obehöfliga tjenster, samt att Kongl, Maj:t

behagade hos kommande Riksdagar göra de framställningar i ämnet,

hvartill Kongl. Maj:t må finna förhållandena föranleda.

Stockholm den 26 April 1871.

På Utskottets vägnar:

tf. S. von Kocia.

Reservation:

af Herr N. S. von Kock: Instämmande i afseende å reciten och i

det slut, hvartill Utskottet kommit, har jag dock trott, att motiveringen

bort erhålla ett annat, något förändradt innehåll, från och med den del

som börjar med orden: »Hvad åter 2:dra punkten mom a» till och med

den som slutar med orden Hjenstemän utan af biträden emot arfvodén.»

Jag ansåg, att motiverna i denna del bort erhålla rmgefärligen följande

lydelse:

Hvad åter angår 2 § mom. a i Riksdagens år 1868 aflåtna underdåniga

skrifvelse, så innefattar densamma visserligen, på sätt i 1870 års

Tillfälliga Utskotts ofvannämnda skrifvelse yttras, framställning af enahanda

syfte, nemligen vinnande af besparing jemte mera enkelhet och reda i förvaltningen,

som äfven utgjorde föremål för den af Andra Kammaren nästlidet

år beslutade underdåniga skrifvelse, hvars innehåll å den nu af Andra

Kammaren föreslagna ånyo upptagits. Framställningarne år 1868 och den

hvarom nu är fråga skilja sig dock uti flera väsendtliga delar. Då angick

frågan endast de centrala, icke de öfriga embetsverken. Dessutom var då

egentligen icke fråga om andra medel för de åsyftade ändamålens vinnande

än några inskränkningar uti den administrativa domsrätten jemte vissa

centrala embetsverks sammanslående eller ordnande, gå att dessa fingo

mera sammanhang.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga ''Utslcetts Utlåtande N:o 4.

Tillfälliga Utskottet anser ingalunda hvarken lämpligt eller erforderligt

att nu tillstyrka någon förnyelse af de år 1868 gjorda underdåniga framställningarne,

åt hvilka Tillfälliga Utskottet för öfrigt tror sig förvissadt, att

Kongl. Maj:t egnar all den uppmärksamhet dossa synnerligen vigtiga, länge

på lösning väntande, frågor ofelbart förtjena. Men de nu väckta äfvensom

de enligt 7 motionärers i Andra Kammaren vid 1870 års riksdag i enahanda

riktning gående motioner ifrågasätta, bland annat, »förändringar af de

civila embetsverken och embetena eller möjligen indragningar af något

eller några bland dem, ledande till besparing i utgifterna för desamma, till

lämpligare proportioners bestämning af de med hvarje embete förenade

löneförmåner och inkomster, salut ändamålsenligare anordning af embetsutöfningen»

(N:o 108).

Dessa och andra uttryck uti motionerna och under öfverläggningarne

i Medkammaren, om de än icke bestämdt uppgifva, så antyda de dock

flerfaldiga, ofta i sammanhang med hvarandra stående brister, hvilka skola

förefinnas i afseende å embetsförvaltningen i allmänhet eller i vissa grenar

af densamma, hvaröfver, sedan längre tid, sports temligen allmän klagan.

Berörda brister, der de verkligen ega rum, synas vara af den beskaffenhet,

att desamma dels torde kunna och böra afhjelpas genom andra medel, aldeles

oberoende utaf de åtgärder angående den administrativa domsrättens

inskränkning och de centrala embetsverkens organisation 1868 års underdåniga

skrifvelse afser, dels ock, ehuru icke i denna skrifvelse påpekade

eller egande ovilkorlig gemenskap med hvad der förekommer, likväl torde

lämpligen böra i sammanhang dermed tagas i betraktande.

_ Tillfälliga Utskottet saknar både krafter och tid för att, efter verkställande

af en erforderlig fullständig utredning uti detta ämne, uttala bestämdt

yttrande ens angående alla de antydda bristernas och olägenheternas

verklighet, än mindre angående bästa sättet för deras afhjelpande.

Emellertid och då Tillfälliga Utskottet ingalunda vågar bestrida, att den

här ofvan omförmälda klagan, åtminstone till eu del, kan vara befogad,

samt att, efter undersökning derom, åtgärder nu böra vidtagas för befintliga

bristers undanrödjande eller afhjelpande, har Utskottet ansett sig här

åtminstone böra uppgifva några af de frågor, hvilka uti ofvan nämnda motioner

och Medkammarens skrifvelseförslag torde afses eller dermed ega närmaste

samband, utan att de än synas hafva vunnit fullständig lösning,

fastän de nästan alla redan varit föremål för allvarlig uppmärksamhet antingen

hos representationen eller hos en eller annan af de komitéer och

särskilda Utskott, hvilka, efter hvad nämndt är, under de sista 60 åren

sysselsatt sig väl hufvudsakligen med frågorna dels om s. k. ministerstyrelse,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

styrelse, jemte den dermed stundom hopknutna frågan om organisationen af

embetsverken, dels angående den administrativa domsrätten, men äfven mer

och mindre med här nedan uppräknade ämnen, hvilka ansetts med hufvudfrågorna

stå uti närmare eller fjermare sammanhang, nemligen:

l:o.

Embetsmanna-bildningen.

Särskilda Utskottet har uti Betänkande den 25 Aug. 1823, efter att

hafva (pag 19) förklarat sig »vid granskning af styrelseverkens nuvarande

organisation funnit, att bristerna der äro många och stora», sedermera i sjette

afdelningen (p. 207), angående embetsmännens bildning, befordran, löner

m. m. anmärkt, att embetsmännen äro för många, illa och ojemnt aflönade,

samt att de prof, som vid inträde i statens tjenst af dem fordras, icke äro

syftesenligt bestämda.

A. v. Hartmansdorff yttrade såsom ledamot i komitéen angående

styrelseverken den 29 Juni 1822, bland annat (pag. 454, del 2) »att embetsmännen

vore för många, illa och ojemnt aflönta, för litet kunnige och uppmuntrade.

»

Två motioner angående juridiska fakulteternas förflyttning till hufvudstaden.

(Ridderskapet och adelns prot. 1856—1858, del. 2, pag 154

och 248, jemte diskussionsprotokollen i Stånden.)

2:o.

Befordringssystemet.

IJ. Excellens Grefve Liljencrantz yttrade i 1811 års komité för

tjensteregleringen: »Då eu ensam embetsman, som har att sköta vigtiga

ärenden, är för sina göromål likasom ställd på allmänhetens skådeplats,

utkräfves helt annorlunda omtanka, drift och bemödande att fullgöra dess

pligter, än då han i ett kollegium eller ett större samqväm har tillfälle att

lita på andra, eller att dölja sin maklighet eller känslolöshet med bifall

till någon annans mening. Hvarest straff och belöningar äro rätteligen

sammanpassade, eller der dygd, redlighet och en rättskaffad patriotism

hedras, men deremot egennytta, maklighet och vårdslöshet utmärkas med

föraktets stämpel, saknas aldrig skicklige, nitiske och arbetsamme embetsman.

» (pag 709 af 1817—1818 bill. 8:de delen)

A. von Hartmansdorff förklarade i 1822 års komité» Då§ 5 (6) Regeringsformen

blott föreskrifver, att minst 3 Statsråd böra haf a tjent uti civila beställningar;

då man kan komma till de sednare från hofvet och militären

samt äfven direkte, utan att hafva undergått någon examen i lagfarenheten eller

Sveriges civila författningar; och då § 8 Regeringsformen stadgar, att endast 3

Statsråd jemte föredragande behöfva vara tillstädes vid besluts fattande;

Bih. till Kiksd. Prot. 1871. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts Utlåtande N:o 4.

så är det tillfälligt, dels om någon .mera af hela Statsrådet än Justitieministern

är deruti bevandrad, dels om icke i hans frånvaro de mångfaldiga

rättsfrågor, som i Statsrådet af Statssekreterarne föredragas, blifva

afgjorda, utan att någon rättslärd ledamot eller föredragande i deras bedömande

deltager.

Enär cheferna för embetsverken hafva sina skäl till att icke vara så

nogräknade med examina för dem, som intagas; och om ton att värdera

och fordra kunskaper icke gifves ofvanifrån; så är det endast författningarne,

som skola motväga förringandet af einbetsmännens kunnighet. Men

författningarne förmå det ej, om de högre embetsmännen se genom finger

med okunnigheten.» (p. 473—474)

»Så länge embetsverken icke göras ansvariga för antagandet af okunniga

ämnesvenner, torde de examina, som af dem anställas, endast blifva

tomma formaliteter, eller detsamma som om inga förhör utom universiteten

egde rum, hvaraf menliga följder måste härröra. 1 Norge, hvarest

universitetet är i hufyudstaden, är alltid någon af Högsta Rättens ledamöter

närvarande vid civila embetsexamina, och man hör i Christiania

Regeringsadvokater examinera jemte professorerna. Derigenom ersättas,

åtminstone i juridiken, de förhör inför sjclfva embetsverken, hvilka här

redan ega rum och för framtiden borde göras allvarligare. Något liknande

hvad som här redan gäller för officerare vid de vetenskapliga militäreller

ingeniör- och artillerikorpserna, att man väl kan inträda i den lägsta

graden, utan någon annan än den allmänna militärbildningen, men att man,

för att komma till högre tjenst, måste, merendels flera år efter utgången

från Krigsakademien, taga en högre militärexamen vid sjelfva korpserna —

torde med tiden äfven böra införas i civilen. I Preussen sker det redan.

Embetsmännen der måste utom inträdesexamen undergå 2:ne högre embetsexamina,

hvaraf den sista vanligen tages 4 till 5 år, sedan man lemnat

universitetet. Derför kunna ej heller de preussiska embetsmännen åsidosätta

studierna med detsamma de begynna tjenstgöring en, utan vänjas vid

att förknippa praktiken med theonen, hvilket hos oss synes mindre vara

plägsed, än vederborde.» (p. 480 — 481) — — — —

»Kompetens borde endast kunna beräknas mellan behörigen examinerade

civila embetsmän. Lika litet som en civil embetsman, hvilken möjligen

blifvit utexaminerad såsom kadett, men föga eller intet gjort krigstjenst,

sedermera får beräkna sig sin civila tjenst till godo, för att blifva

major eller öfverstelöjtnant, lika litet borde ett omvändt förhållande ega

rum. Ännu mindre borde det ske, när aldrig någon civil embetsexamen

föregått. Rättvisan fordrar ock, att då man ej från postmästare eller tullinspektor

får blifva ryttmästare eller öfverste, från landshöfding eller pre
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4. 11

sident blifva regementschef eller general, så borde manj ej heller från dessa

militära värdigheter kunna befordras till de motsatta civila- 28 § Regeringsformen

bestämmer 2:ne egenskaper såsom enda grunden till befordran, nemligen

de sökandes förtjenst och skicklighet. Orsaken hvarföre embetsman icke få

räkna sig deras civila förtjenster till godo i militär väg är utan tvifvel,

emedan de förutsättas sakna den dertill erforderliga skicklighet. Om detta

skäl på god grund gäller mot embetsmännen i militären, så bör det äfven

gälla mot militärer i civilen, och det så mycket mera som de kunskaper,

hvilka behöfvas för att vara embetsman, merendels äro större och svårare

att inhemta, än dem man kräfver af någon för att blifva officer. Den

tillfälliga omständigheten, att råden i ett kollegium eller sekreterare och

kamrerare vid ett landshöfdingeembete göra presidentens eller landshöfdingens

brister mindre påfallande, gifver honom likväl icke den egna skicklighet

grundlagen fordrar. Följden bör, enligt hvad erfarenheten äfven intygar,

blifva, att han såsom chef, i stället för att hålla tillsyn öfver sina

underordnade, måste ligga i händerna på dem, samt oredor och försnillningar

uppkomma.

Embetsmål^ utnämnande af Kongl. Maj:t tyckes böra sträcka sig

längre än hittills. Utom landträntmästare och kronofogdar, som nyligen

blifvit iubegripne under Konungens utnämning, synas t. ex. äfven länsbokhållare,

läns- och consistoriinotarier samt alla "tullförvaltare oeh tullkontrollörer

böra blifva det. Sedan dessa tjensteman skulle vara studerande

och det ålåge embetsman i allmänhet att begynna sin bana vid de

lägre förvaltningsmyndigheterna i orterna, borde åt deras befattning gifvas

ett jemlikt anseende med motsvarande domstolseinbeten, t. ex. häradshöfdingarnes,

hos hvilka man redan sett ättlingar af våra förnämsta slägter

dana sig till jurister, under det sådana efterdöme!! saknas i förvaltningsväg.

Oaktadt vigten af kronofogdetjensterna hafva de hittills hos oss icke egt

en deremot svarande värdighet, hvarigenom de ofta kommit i ostuderade

och ringa personers händer. I Norge åter böra de Kongl. fogdarne vara

examinerade såsom andra embetsman; de hafva kapitens rang, lika med

sorenskrifvare; förordnas vanligen till att förestå Amtmannens (landshöfdingens)

embete, när han är hindrad, och befordras efter deras skicklighet

till landets högsta värdigheter, hvarpå närvarande Norska Statsråd gifver

exempel.» (pag. 489—491)

I Särskilda Utskottets betänkande af den 25 Augusti 1823 tillstyrktes,

bland annat: »Att, till vinnande af erfarenhet huru ärender i orterne uppkomma

och behandlas, ingen vid central-verken inom hufvudstaden må till

tjenst med Kongl. fullmakt befordras, utan att hafva tjenstgjort hos embetsmyndigheter

af första instantien i landsorterne»; (pag- 213)-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

3:o.

Afiöningssättet, flera tjensters samtidiga innehafvande, minskadt antal af

fenster och pensionering.

Särskilda Utskottets betänkande angående grunderna för allmän reglering

af statens embeten och tjenster af den 6 Maj 1818 innehåller bland

annat; »Det är beklagligen en sanning, att numera hvarje yngling, som inträder

i statens tjenst och icke eger desto betydligare egen förmögenhet,

måste, då han finner de allmänna verken fyllda af tjenstemän, oftast äfven

af redan anställde lönlöse aspiranter, och således har hvarken bergning för

ögonblicket eller utsigt dertill annorlunda än i en aflägsen framtid, nödgas

dels ingå i flera verk, för att tid efter annan kunna erhålla på olika stater

några små lönevilkor, dels sysselsätta sig med kommissioner för enskilde,

till vinnande af hvad som brister i nödig utkomst. Att det allmännas

tjenst härvid lider, säger sig sjelf. Ingen är på sitt bestämda ställe och

pa bestämd tid att påräkna, göromålen blifva eftersatta, nya tjenster anses

behöfliga, föreslås och inrättas, och denna cirkel af förlägenheter och palliativer

förnyas beständigt, utan annat resultat än en mer och mer ökad

stockning i^ administrationen, som slutligen icke kan lösas, utan måste med

kraftiga mått på en gång afhjelpas. Uppskjutes denna åtgärd nu, så blir

den en annan gång så mycket oundvikligare, och riket lider under tiden

af detta mellanstånd mer än framtiden kan ersätta.» (pag. 679)

»Det blifver nödigt att vid befordringar till tjenster förebygga i möjligaste

måtto inflytandet af enskilda konsiderationer och gynnares förord.

Utvägar böra sökas att försäkra skicklige och flitige tjenstemän, att, då de

söka. beställningar, hvartill de äro kompetente, icke varda förbigångne af

oförtjente personer. De embetsmän, som utgifva vittnesbörd till sina underhafvande,

böra för riktigheten deraf ansvara, hvarefter inga ensidiga tillägg

ega rum.» (pag. 681)

A. v. Hartmansdorff yttrade i komité 1822;

Fullmakts- och papperslösen

borde upphöra att särskildt betalas till vederbörande, utan i stället ingå i

kartan, till ersättning, genom statsverket, åt de embetsmän, hvilkas lön

är beräknad på sådana sportler.

Så länge fullmaktslösen är ställd på närvarande fot, så äro åtskilja®

embetsmän frestade att föröka mängden af adelsbref, titlar och ordensdiplomer,

eller att, för egen vinning, åstadkomma slöseri med de belöningsmedel

regeringen uti ett fattigt land eger. Så länge papperslösen utgör

den förnämsta inkomsten för domstolarne och vissa andra myndigheter af

första instantien, samt för betjeningen uti högre rättegångs- och förvalt
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

ningsverk; så är vederbörandes dagliga utkomst och intresse stridande mot

tvisters förlikande och mot korthet i domstols- och andra allmänna handlingar.

Då ämnet icke räcker till, utdrager man stilen till en otrolig grad,

så att lagstiftaren sett sig föranlåten att uti 30 Kap. 3 § Rätteg.-Balken

stadga huru många rader som skola skrifvas på sidan, och frågan har äfven

varit att bestämma antalet af stafvelse!’ i raden. Inginge fullmakts- och

papperslösen i kartan så förekommos dessa missbruk, och staten erhölle

medel till att sjelf löna sina embetsman. Desse finge eu säker lön att påräkna,

och endast större besvär af fullmakters och tvisters förökande samt

rättshandlingars förlängande. Den betalande skulle ock, vid fullmaktsoch

papperslösens erläggande, hafva den tillfredsställelsen att i kartan se,

det penningarne kommo staten till godo. Att dessa skulle blifva tillräckliga

till de nödiga embetsmännens skäliga aflöning är sannolikt.» (pag.

259—260. lista del.)

»Skulle bevis erfordras derpå, att tjensterna hos oss äro för många,

eller att embetsmännen icke hafva nog sysselsättning med en beställning:

så behöfver man blott erinra sig, att mängden söker få förena flera, och

att man sällan ser någon embetsman, som redan innehar åtskilliga sysslor,

draga i betänkande att åtaga sig ännu några till, utan att, det oaktadt,

nödgas vara på embetsrummcn om eftermiddagen, såsom fordom hos oss

och ännu i andra länder. Vill man med deras embetspersonal jemföra

vår, så behöfver man icke gå längre än till det med oss både i lokal- och

andra afseenden så lika Norge, för att finna skilnaden. Då vår civilstat

utgör 9,866 personer, belöper sig Norges, enligt Herr Hagelstams uppgift,

blott till 1,364, hvartill, då tullbetjeningen der blifvit för ringa beräknad,

torde böra läggas fyllnaden i 1,500 personer. I stället för att våra embetsmål!,

förhållsvis till folkmängden, endast skulle vara 3, äro de 6 h

gånger flera än i Norge. Ehuru embetsmännen der i vissa afseenden

torde vara för få, har man dock ansett dem kunna öfver hufvud inskränkas

till antalet, och derföre, äfvensom här, nedsatt en komité för indragningen

af öfverflödiga tjenster.» (pag. 457—458.)

»Amtmännen der hafva hvarken lands-sekreterare, lands-kamrerare

eller någon annan till deras biträde. De måste arbeta på eget ansvar och

stöda sig på egna kunskaper, skola sjelfva hålla sig renskrifvare och

hafva ej befattning med uppbörden. Denne indrifves af fogdarne och

insändes direkte till statskassan.» (pag. 459.)

»Ehvad lefnadssätt än uti ett samhälle är rådande, så är det hvarken

billigt eller staten värdigt, att dess tjenare skola, i jemförelse med andra

medborgare, igenkännas på deras torftighet, tiar ett folk råd till att lefva

yppigt, så bör det äfven hafva råd till att löna sina embetsman derefter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

De svenska äro, jemförelsevis med de norska, icke allenast vanlottade i

aflöning, utan denna är, i anseende till skilnaden emellan penninge- och

indelningsvärdet, så ojemnt fördelad, att underordnade ofta hafva större

löner än deras förmän.» (pag. 494.)

»Enär lönerna äro sa små, att ingen kan lefva af en, måste han naturligtvis

skaffa sig flera, och med detsamma flera beställningar. Som det

ej gerna tillätes att förena dem inom samma verk, för trängseln mellan de

lönsökande, men^ väl i flera verk, emedan man dessförutan icke skulle kunna

berga, sig: så måste man äfven tjena i flera; följaktligen skynda ifrån det

ena till det andra och förspilla tiden på vägen. Då befattningarne äro

delade emellan så många, och innehafvarne aldrig med säkerhet träffas i

ett visst verk, utan måste vara än här än der; så förloras äfven tid på

budskickningar och på inväntningen af upplysningar och handlingar, hvilka,

för vederbörandes frånvaro, icke äro att tillgå i det ögonblick de béhöfvas’

Hvar och en vet dessutom huru stor åtskilnad det är på det arbete, som

man ostördt får handlägga, och på det man måste gå till och från.

Då staten gifver 3 små löner i stället för en större, hvars innehafvare

möjligen kunde förrätta arbetet för alla 3: så måste Staten i all
mänhet

betala mera för de 3 små, än som skulle béhöfvas för den större

ensamt, emedan man förhållsvis ej kan bjuda så litet åt en hvar af

de flere, som åt den ene embetsmannen allena, i hvars hand den samlade

penningen finge ett större värde. Då embetsmannen är illa aflönt, så är

han, i känslan af denna oförrätt, naturligtvis ovillig att göra mera, än jemnt

upp hvad man kallar sin skyldighet, eller minimum af sin embetspligt.

Hvarje steg derutöfver låter man betala sig, och staten kan icke vänta

annat; .emedan embetsmannen måste söka sin utkomst annorledes, när lönen

icke gifver den. För nya frågor eller mål, som fordra vidlvftigare handläggning

an den vanliga, måste man tillskapa komitéer eller direktioner

med särskild aflöning för ledamöter och betjening, åtminstone för den sednaie,

om de förra icke skulle erhålla sådan vedergällning. Ifrån statshyäifmngen

1809 till slutet af år 1818 hafva icke mindre än 77 komitéer

blitvit tillsätta, hvaraf många ännu fortfara, utom dem som de sednare åren

tillkommit. Enär de högre embetsmännen icke heller hafva sin utkomst

åt deras egenthga lön: så måste de äfven vara angelägne om, att blifva

ordförande eller. ledamöter uti hvarjehanda komitéer, direktioner och

''ommissioner, hvilkas indragning, om de voro eller blefvo umbärliga, följaktligen

strider både mot ledamöternas och betjeningens intresse. Derigenom

astadkommes och bibehålies ärendenas splittring emellan många

särskilda myndigheter, till Statens betungande och målsegandens besvär,

samt toranledes den motsägelsen, att embetsman, som höra till tredje in
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

stantien, redan sutit öfver ditkomrnande mål, i den andra eller första. Om

denna utväg, till vinnande af erforderlig lön, icke alltid kan begagnas, så

måste tillökning gifvas under andra rubriker eller af så kallade särskilda

medel», (pag. 498, 500.)

Kan embetsman icke erhålla så många af de små portioner lön,

staten gifver, att de förslå till hans bergning: så måste han bemöda sig

att ersätta bristen genom tjenst åt enskilda eller så kallade kommissioner.

Invecklingen och mängden af embetsverken äro mycket tjenliga att befordra

denna näringsgren. Antingen den består deri att vara utredningsman i

sterbhus, sakförare eller blott efterfrågare, påskyndare och afsändare af

mål, eller anskaffare af lån och fullmakter m. m.; så fordrar den mycket

spring och brefvexling. Till det förra måste man använda hvad som, af

morgonen och förmiddagen, kan undandragas Kronans tjenst, samt eftermiddagen

till brefskrifning. Derföre, då embetsmännen, i andra länder,

äro på embetsrummen äfven om eftermiddagen: så är det högst sällsynt,

att der, vid denna tid i Stockholm, träffa någon annan, än den som expedierar

posten. Olika var förhållandet fordom. Enligt 1626 års CanzlOrd

§ 10, skulle de lägre tjenstemännen vara på embetsrummen 4 timmar

för- och 3 timmar eftermiddagen, samt enligt § 11 Riks-Canzleren och

Canzli-Råden likaså. Detsamma stadgades i 9 § 2, 3 och 4 mom. af

1661 års Canzl.-Ordn. med den skilnad, att för Riks-Canzleren och hans

Assessorer bestämdes 1 timma mindre eller blott 3 på förmiddagen

De lägre tjenstemännen skulle, på de föreskrifna timmarue, »alltid låta sig

finna i canzliet, hvad heller der var att göra eller ej, och ingen canzlist

fördrista sig att gå dädan, i något sitt eget eller andras ärende, utan sin

secreterares vetskap och förlof; och ingen secreterare öfvergifva sittarbete

utan Riks-Canzlerens eller Canzli-Rådets, som tillstädes var, vetskap och

vilja». 1 1714 års Canzl.-Ordn. stå inga timmar utsatta; men i 22 § säges

att då ärende!1 förekomme, hvilka icke tålde dröjsmål, finge ingen gå boit,

förr än allt vore väl beställdt, fast det skulle öfverskrida de vanliga timmar.

Dylika stadgar hafva sedermera blifvit upprepade i alla påföljande CanzliOrdningar,

men inga timmar vidare bestämda. Ännu är förhållandet med

arbetstiden för embetsman i andra länder, hvaribland äfven Norge, detsamma,

som fordom hos oss. Således kan man i Christiania vara förvissad

om, att hvarje eftermiddag, från kl. 4 till 7, finna embetsmännen vid

Regeringens departementer, till och med Stats-Råden, på deras embetsrum.

Här ser man deremot ingenting dylikt, utom i Kong]. Cabinettet,

hvarest alla hafva lön, och de ringaste hafva den bättre, än canzlister

och copister i de öfriga'' verken. Då så mycken tid för våra embetsman

förspilles på enskilda kommissioner och gåendet mellan de flere verk, dit

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första Kammarens Tillfälliga UtsTcotts Utlåtande N:o å.

de höra; och då någon tid måste egnas åt husliga bestyr, och hemtandet

af vederqvickelse, i den fria luften, eller i sällskapslikhet; så frågas: när

och huru de icke förmögna embetsmännen, eller de flesta, skola få rådrum

att lugnt och alfvarligt tänka på sin embetsförning och det allmänna

bästa? när att läsa och följa med sitt tidehvarf i upplysning? de som

skola upplysa Regeringen och tillfredsställa folkets anspråk på en god

statsförvaltning. År det icke fruktansvärdt, att ärenderna på detta sätt

skola behandlas ytligt eller efter blotta tabulaturen? Då embetsmannens

nödställda belägenhet icke upphör vid de högre graderna, utan tvingar

honom, äfven efter upphinnandet af tromansvärdigheten, att sig af enskilda

tillgodoberäkna och emottaga kommissionsarfvoden på några Riksdaler och

skillingar: huru skall han ega oberoende nog, för att, utan anseende till

personen, yttra sin mening och utöfva sina pligter? Till de högre embeten

torde Regeringen mången gång nödgas taga militairer, bland hvilka kommissionsyrket

ej fått insteg, eller mindre skickliga, men förmögna adelsmän,

endast derföre att Råden eller Expeditions-secreterarne, genom ifrågavarande

omständigheter, icke hafva nog anseende till att förestå statens

förnämsta värdigheter eller, i brist på egen förmögenhet, sakna medel till

att behörigen representera dem.

I landsorterna kan kommissionsnäringen föga drifvas, i jemförelse

med hvad som sker i hufvudstaden. Ilofrätterna, konsistorierna och

landshöfdinge-embetena äro de myndigheter, som egentligen lemna utrymme

dertill. Der sådane icke finnas, måste den otillräckligt lönte embetsmannen,

som icke kan åtaga sig landtbruk eller något annat näringsfång,

lefva af sportler. Då lönen för somliga beställningar, t. ex. häradshöfdingarnes

(med 75 Riksdaler) hufvudsakligen är beräknad på papperslösen;

och dess belopp åter beror på mängden och vidlyftigheten af tvister,

så blifver enigheten medborgare emellan, såsom förut sagdt är, (förra

afdeln. sid. 260) just stridande mot utkomsten för de embetsmän, genom

hvilkas åtgärd osämjan skulle biläggas i sin begynnelse. Detsamma gäller

äfven, ehuru i ringare moll, om Landskanzlier, Landscontor och Hofrätter.

Åro de otillräckligt aflönta, utan egen förmögenhet eller annat

näringsfång varande, embetsmännen kontrollerande, eller uppbördsman och

penningeförvaltare, hvilka ej kunna draga någon betydlig inkomst af papperslösen:

så frågas, huru de skola vinna sin bergning, utan att se genom

finger med dem, de skola bevaka, eller söka göra sig de influtna penningarne

fruktbara? hvarmedelst Kronan dels får mindre inkomst, såsom anmärkt

blifvit i fråga om tullen, dels förlorar på vederbörandes kassabrist

och balanser, (pag. 501—505.)

4:o

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4. 17

4:o

Ett förbättradt arbetssätt inom rikets styrelseverk.

Derom anhöllo Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 2 Juli 1818.

Särskilda Utskottets betänkande den 25 Augusti 1823 innehåller

härom, bland annat, »att förvaltningsverkens nu varande sammansättning

samt antagna oriktiga arbetsmetoder föranleda icke blott till ökadt arbete,

utan jemväl till långsamhet vid ärendenas behandling.» (pag. 208)

5:o.

Ekonomiska författningars samlande, omarbetande och förenklande.

Särskilda Utskottets betänkande den 6 Maj 1818 innehåller:

»Att rikets ekonomiska lagar tarfva en revision och utgallring, grundad

på närvarande tidehvarfs behof, är redan så ofta påstådt och af Rikets

Ständer vid de sist öfverståndna riksdagar yrkadt, att Utskottet icke behöfver,

- rörande denna omständighet, ingå i någon vidlyftig framställning.

Om det redan i och för sig är för både styrande och lydande högst betungande

att i hvarje förefallande enkel fråga behöfva jemföra en mängd

på vida skiljda tider utgifna författningar, hvilka beständigt på hvarandra

hafva afseende och ömsesidigt åberopa hvarannan, dertill blifva år ifrån

år till större och mindre del olämpliga och i behof af förklaringar, hvilka

oftast genom den sålunda tilltagande mängden och invecklingen af stadganden

bära inom sig frön till nya förklaringar och deraf följande större

oreda; så är det framför allt ovedersägligt, att, om någon minskning och

förkortning i embetsmännen3 göromål, hvarförutan personalen icke heller

betydligen kan minskas, skall vara att påräkna, och om således hvars och

ens billiga anspråk på skyndsamhet och bestämdhet vid ärendenas afgörande

i de allmänna verken skall någonsin kunna uppfyllas, måste denna

sedan långliga tider tillbaka grundlagda och fortsatta oreda vederbörligen

afhjelpas■ Att detta icke annorlunda kan verkställas än genom utarbetningen

af ett ekonomiskt lagverk, som efter skedd granskning af de ännu

gällande författningarne upptager under vissa bestämda titlar och i nödig

korthet hvad för framtiden skall gälla till allmän efterrättelse, tror Utskottet

inses af hvar man. Behofvet af ett sådant ekonomiskt lagverk är

temligen allmänt erkändt, och Utskottet har sig bekant, att äfven vid denna

riksdag motioner derom blifvit gjorda. Sedan ett sådant verk en gång

hunnit blifva antaget och kungjordt, blefve det ganska lätt att genom en

fortsatt årlig berättelse eller ett summariskt sammandrag af utkommande

nya författningar sätta alla sednare stadganden i behörigt sammanhang

med de äldre, såsom det i andra länder sker genom så kallade »UegierungsBih.

till Biksd. Prof. 1871. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 4 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

Blätter» eller »Bulletins des loix». Det skulle då vara antaget såsom regel,

att hvarje ny författning bestämdt innehölle, hvilken paragaf eller moment

af den ekonomiska lagen genom densamma ändrades, eller, ännu rättare,

att författningen egentligen utgjordes af en alldeles ny redaktion af det

ändrade eller upphäfna stället, så att, vid hvarje ny upplaga af det ekonomiska

lagverket de nya §§ eller momenterne endast insattes i de gamlas

rum, hvarigenom äfven åberopandet och jemförandet af flera stadganden

försvunne, och utslag och expeditioner i ekonomiska frågor kunde reduceras

till den största möjliga korthet och enkelhet.

Utarbetandet af en sådan ekonomisk lag, befriad från alla onyttiga

och förvillande stadganden, och rättad efter tidens behof, som äfven påkallar

förenkling af det hittills så invecklade beskattnings- och uppbördssätt,

är hvad förra Ständer velat, bland annat, öfverlemna till den så

ofta underdånigst begärda särskilda komitéen, och Utskottet delar i allt afseende

den öfvertygelse, att ty förutan hvarje steg till en önskad förbättring

i administrationen endast kan betraktas som palliativ» (pag. 675—677)

Uti Särskilda Utskottets betänkande den 25 Augusti 1823 säges:

»Såsom ytterligare orsaker till embets- och tjenstemäns förökade antal

kunna räknas:

Att göromålens mängd blifvit fördubblad genom tid efter annan utfärdade

författningar, så väl rörande näringars idkande, som i afseende på

kameral verket; och hafva dessa författningar utgjort en sådan mängd, och

varit spridde i så många särskilde samlingar, att ofta blott efter sökandet

af en författning eller ett stadgande, hvars tillämpning kommit i fråga,

medtagit lika lång, stundom mera tid än ärendernas afgörande•» (pag. 207)

1822 års komitébetänkande omförmäler, att då funnos »mångfaldiga

och till ett antal af inemot 15,000 uppgående författningar, som angå de

med jorden i afseende på egande och dispositionsrätten förenade olika

skyldigheter, statens inkomster och utgifter, de hemmanen i allmänhet

åliggande besvär, samt allmänna ordningen och hushållningen», (pag 38).

6:o.

Vissa ärendens öfverlemnande till slutligt afgörande åt kompromisser

eller nämnder.

1822 och 1859 års komitéer hafva fästat uppmärksamheten på lämpligheten

häraf, i afseende å frågor »hvilkas pröfning berodde på noga kännedom

af lokala förhållanden.» Se 1859 års Bet. pag. 17.

År 1869 var inom Första Kammarens Tillfälliga Utskott fråga väckt

om vissa fattigvårdsärenders afgörande af nämnd, utsedd bland fattigvårds
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

samhällets medlemmar, men blott till en del utaf dem, till en annan utaf

landshöfdingen, (icke embetet).

7:o.

Flera ekonomiska frågors öfverlemnande till afgörande åt de kommunala

myndigheterne men dessas och enskildas befriande från statsbestyr.

Klagomålen i flera landsorter äro högljudda öfver enskilda medborgares

belastande med obligatoriskt biträde vid häktning, fångforsling, uppbörd,

statistiska uppgifter m. m.

8:o.

Åtskiljande af bestyren med uppbörd och penninge-förvaltning från

säkerhetspolis och åklagarekall, jemte ett bättre ordnande af åklagareväsende

t.

Motioner i denna riktning hafva blifvit väckta vid åtskilliga riksdagar,

t. ex. N:o 172 och 173 R. A. 1862.

Naturligtvis hade, i fall motiverna skolat skrifvas för Utskottets eller

fleras räkning, utaf de ofvanstående citationerna en stor del måst uteslutas.

Nu deremot, då jag ensam är ansvarig för hvad jag här nedskrifva, anser

jag mig hafva kunnat genom val af citationer antyda i hvad riktning jag

för min del förmenar reformerna böra gå. Jag torde framdeles få tillfälle

att härom närmare utveckla mina åsigter.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.