Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om grundlagsändring, åsyftande att upphäfva Konungens rätt att utan Riksdagens medgifvande förklara krig.

1871-03-16 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1871:4, Utlåtande, i anledning af väckt motion om grundlagsändring, åsyftande att upphäfva Konungens rätt att utan Riksdagens medgifvande förklara krig.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions^ Utskottets Utlåtande N:o 4.

1

\:o 4.

Ank. till Biksd. Kansli den 1C Mars 1871, kl. 1 e. in.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om

grundlagsändring, åsyftande att upphäfva Konungens rätt

att utan Riksdagens medgifvande förklara krig.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 37), som blifvit till

Utskottets behandling hänvisad, har Herr Ola Bosson Olsson anmärkt, att

den i 13 § af Regeringsformen konungen ensam förbehållna rätt att börja

krig, hvilken förmenas hafva haft sin grund i de vid tiden för denna lags stiftande

»rådande åsigten om nödvändigheten af en stark konungamakt gent

emot de fyra riksstånden och den vana vid denna makt, som Svenska

folket under åtskilliga envåldsregeringar både före och efter frihetstiden

liksom insupit med modersmjölken» numera saknade all grund för sin

tillvaro, sedan »representationssättet icke mera är detsamma, och sjelfva

åsigten om nödvändigheten af en konungamakt, som är starkare än folkets

makt, undergått icke obetydliga modifikationer;» att utöfningen af denna

rättighet icke blifvit i grundlagen fästad vid sådana vilkor, som lemnade

några verkliga garantier mot rättighetens missbruk; men att möjligheten af

ett sådant missbruk skulle, om än icke försvinna, dock i väsendtlig mån

förringas, samt uppriktigheten af våra önskningar att bibehålla ett fredligt

och vänskapligt förhållande till våra grannar och andra nationer läggas i

Bill. till BiJcsd. Prot. 1871. 3 Sami. 2 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 4.

dagen, derest det blefve lag, att krig icke finge börjas, utan att Riksdagen

dd till lem nät sitt bifall; och har motionären på dessa grunder hemställt,

att »Konstitutions-Utskottet måtte till Riksdagen inkomma med sådana

förslag till grundlagsändringar, att Konungen icke berättigas förklara krig

utan med Riksdagens medgifvande».

Att krig i allmänhet är ett ondt, som endast af de mest tvingande

omständigheter kan rättfärdigas, och att, särskildt för de förenade rikena

Sverige och Norge, den politik är den önskvärdaste, som genom att befrämja

en fredlig utveckling af deras andliga krafter och materiela tillgångar

vill sätta dem i stånd att intaga eu stark och aktad ställning inom det

Europeiska statssamfundet, derom är Utskottet med motionären fullt ense;

likasom svårligen mer än eu tanke kan finnas derom, att, derest våra

grundlagar innehölle något som kunde gifva anledning till, eller icke uppställde

nog kraftiga hinder mot landets blottställande för följderna af ett

obetänkt krig, det måste anses för en synnerligen vigtig och lagstiftaren

värdig uppgift att söka, om möjligt, åstadkomma ändring i ett så beskaffad!

förhållande. Med afseende härpå och på den hos mången inom vårt land

rådande föreställningen, att motionärens förslag innefattade sådana garantier

för fredens bevarande, hvilka nu gällande lagstiftning icke f örmådde erbjuda,

har Utskottet, oaktadt redan den formela brist hos förslaget, att detsamma

icke tagit hänsyn till de emellan de förenade rikena bestående förhållanden,

torde lägga hinder i vägen för dess antagande, icke ansett denna omständighet

utgöra anledning för Utskottet att undandraga sig den pröfning

jemväl i sak, som motionens vigtiga ämne påkallar.

Då motionären i sin framställning synnerligen betonat, att anledningen

till ifrågavarande grundlagsstadgande varit behofvet af eu stark

konungamakt i förhållande till representationen, torde det ej vara öfverflödigt

att anmärka, det en sådan afsigt hos lagstiftaren hvarken kan härledas

ur sakens natur eller ur den motivering, hvarmed denna del af grundlagen

beledsagats. Fastmer framgår tydligen af denna motivering, att lagstiftaren,

när han tilläde konungen rätt att representera staten i förhållande

till främmande makter och med dem ingå jemväl sådana aftal, som

i sina yttersta följder kunde föra till krig, endast låtit sig ledas af den i

samtliga monarkiskt styrda stater, huru fri deras författning i öfrigt må

vara, numera antagna grundsats, att statens säkerhet och högsta intressen

skulle löpa fara, derest ledningen af den utrikes politiken, med dess fordringar,

af ej mindre ostörd och för offentligheten ej alltid egnad öfverläggning

än enhet och snabbhet i beslut, skulle underkastas offentlig och

tidsödande pröfning af eu lagstiftande församling. År det nu så, att detta

är grunden för konungens rätt att börja krig, så följer deraf, att den icke

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 4.

3

i någon mån blifvit, på sätt motionären förmenar, rubbad genom de förändringar

i inbördes ställning till hvarandra konung och representation må

hafva undergått sedan den tid Regeringsformen stiftades.

Något mera afseende förtjena!- utan tvifvel en annan förutsättning,

från hvilken motionären utgår, nemligen den, att representationen, antagligen

i sin egenskap af målsman för den idoga och sträfsamma befolkning,

hvars välfärd är i så hög grad fästad vid ett fortsatt åtnjutande af fredens

välsignelser och som deremot i första hand drabbas af krigets uppoffringar

och olyckor, skulle vara mer betänksam att bryta det fredliga förhållandet

till sina grannar än en monark, som icke står i samma omedelbara beröring

med samhällets alla klasser, och som i saknad af en derpå grundad

lefvande kännedom om folkets verkliga önskningar och behof, eller kanske

utan att vid dem fästa tillbörlig vigt, kunde vara benägen att låta krigsärans

lockelser eller dynastiska intressen utöfva ett obehörigt inflytande

på sitt beslut i fråga om krig eller fred. Vore denna förutsättning obetingadt

riktig, så saknade visserligen icke de, som Önska konungens makt att börja

krig delad med Riksdagen, ett vigtig! stöd för sin mening. Men det torde vara

särdeles vanskligt att pa förhand uppställa en sådan grundsats såsom ofelbar.

Åtminstone saknar man icke exempel derpå, att en folkrepresentation, i det

ögonblick då den vigtiga frågan om krig eller fred förelegat till dess afgörande,

låtit under intrycket af eu högt uppdrifven nationalkänsla eller

hvarjehanda andra inflytelser hänföra'' sig af föreställningar om eu lätt

vunnen framgång, hvilka hos en konstitutionel regering, som känner tyngden

af det ansvar hon går till mötes, maste vika för en sansad pröfning

af de omständigheter, hvilka tala ej mindre mot än för en lycklig utgång

af krigsföretaget. Vi hafva i detta afseende en erfarenhet från åren 1741

och 1757, hvilken åtminstone för oss borde innebära eu varning att hysa

allt för stort förtroende till representationens eller dess delegerades förmåga

att motstå de lockelser, som kunna ligga i ett anfallskrig. Det är intet tvifvel

derom, att, om de män, hvilka då suto på Sveriges thron, haft samma

makt öfver krig och fred som nu tillkommer Sveriges konung, så hade

våra häfder icke haft att förtälja om tvenne krig, de mest oberättigade

och. minst ärorika Sverige någonsin fört. När härtill kommer, att de af

motionären antydda dynastiska intressen, som understundom förledt monarker

att för sjelfviska syften med förbiseende af folkens sanna väl kasta

sina stater i vidtutseende krig, numera kunna i konstitutionela länder

anses tillhöra ett förflutet tidehvarf, så torde man icke sakna skäl att sätta

i fiåga, huruvida anledning finnes att antaga, det någon större trygghet

för. fredens bevarande stode att vinna, derest afgörandet lades i representationens

hand.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Men förutsatt att så vore förhållandet, har Utskottet vidare att tillse,

om och i livad män en grundlagsändring i denna syftning verkligen skulle

åt Riksdagen inrymma ett större inflytande på dylika frågors afgörande än

den redan nu eger. Naturligtvis kan tvifvel icke uppstå derom, att konungen

under alla förhållanden borde ega att freda riket mot en fiendes redan

påbegynta anfall. Skulle konungens rättighet att göra krig inskränkas, så

blefve denna inskränkning följaktligen gällande blott för anfallskrig. Men

för en regering, som vill hafva krig,, möter inga synnerliga svårigheter att

bringa sakerna i den ställning, att hon får krig utan att behöfva vara den

första, som drager vapen mot sin motståndare. 1809 års Konstitutionsutskott

erinrade i det betänkande som åtföljde Regeringsformen, att det

visserligen gåfves flera anfallssätt, än det enda, att med väpnad styrka intränga

på en annan stats område. »De flesta krig», fortfar Utskottet, »äro

började i kabinetten, innan de utbryta på fälten, och hvilken kan då afgöra,

om den regent, som först, eller den, som sist låter sina trupper marschera,

är den angripande, eller, såsom begge i sina manifester bevisa, den sig försvarande?

Hvilken kan afgöra, om den regent, so-m personligen förolämpar

den andre, eller denne, som med vapen hamnar sig, är den verkliga fridsförstörären?

Och om grundlagar^ förbjuda eu konung att börja krig, hvad

hindrar den krigslystne monarken att förmå sina grannar till ett fredsbrott?

Genom öfningsläger anställda nära deras gränser, genom tvetydiga underhandlingar,

öppnade i samma stund med deras fiender, genom misshandlande

af deras sändebud, genom ohöfvisk brefvexling, genom återsända ordnar,

med få ord, genom oräkneliga sätt att väcka misstankar och missnöjen,

skall han omsider vinna sitt ändamål. Sveriges senaste häfder lemna häruppå

de mest talande vedermälen.» Utskottet påminde vidare derom, att

det olyckliga krig, hvari Sveriges då nyss afsatte konung störtat landet,

efter de yttre formerna var för honom ett försvarskrig. Sådant utseende

sökte man ock gifva det krig, som år 1788 begyntes tvärtemot föreskriften

i 1772 års regeringsform, att konungen ej fick göra krig utan Rikets Ständers

ja och samtycke- Behöfves det väl mer för att ådagalägga, att det

föreslagna grundlagsbudet, som skulle tillkomma i afsigt att lägga band på

en krigslysten konung, vore ytterligt vanmäktigt att motsvara detta ändamål?

Men man får vidare icke förbise, att fall gifvas, då ett anfallskrig

icke kan undvikas, såvida som nemligen ännu större olyckor derigenom

kunna förekommas. Här gäller hvad ofvan blifvit antydt och af erfarenheten

från 1741 års riksdag till fullo ådagalagdt, att ingen myndighet är

mindre egnad att med nödig enhet, skyndsamhet och tystlåtenhet handlägga

dylika frågor än en mångtalig församling. Men ofta lemnas i sådana fall

icke ens det rådrum som fordras att sammankalla Riksdagen och göra den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 4.

bekant med alla de omständigheter, som inverka på frågans bedömande.

Man tanke sig, att en fiendtligt sinnad makt hastigt sammandrager en truppstyrka

i närheten af våra farvatten utan krigsförklaring och under omständigheter

som visserligen göra det otvetydigt, att anfallet kommer att gälla

oss, men som dock ännu icke hunnit antaga den hotande karakter, att en

fiendtlig åtgärd från vår sida, vidtagen af regeringen utan Riksdagens hörande,

kan, under förutsättning att föreliggande förslag blifvit upphöjdt till

lag, betraktas annorlunda än såsom ett grundlagsbrott. Man tanke sig vidare,

att ett i tid gjordt angrepp mot fienden vore det enda medel att med

någon utsigt till framgång omintetgöra hans företag. Skall regeringen då

låta ett sådant tillfälle gå sig ur händerna, lemna fienden i ro att ostörd

samla sina krafter och först då upptaga striden, när han, fullt rustad, funnit

ögonblicket lämpligt att landstiga på våra kuster? Eller, derest regeringen

icke tilltrodde sig att sålunda sätta landets välfärd på spel, skulle hon

sammankalla riksdagen för att tillspörja den, huruvida det kunde tillåtas

henne att mot fienden rikta det slag, hvaraf landet väntade sin räddning,

med fara att, sedan medgifvandet blifvit i vederbörlig ordning utverkadt,

tillfället att använda det vore för alltid förspildt? För sin del kan Utskottet

ej finna annat, än att den regering svårligen kunde blifva föremål för rättvist

klander, som under sådana förhållanden satte grundlagens bud å sido,

men Utskottet lemnar derhän, huruvida det kan vara med denna lags höga

anseende förenligt att blottställa den för en sådan nödvändighet.

Rättigheten att förklara krig förutsätter, derest den ej skall nedsjunka

till en tom formalitet, rättighet att ej mindre afsluta traktater och förbund

än ock öfvervaka hela ledningen af den utrikes politiken, enär förhandlingar

af hvarjehanda art med främmande makter kunna föras så, att de i sina

yttersta följder leda till krig. Men att sålunda förlägga en gren af statsförvaltningen

i Riksdagens hand torde icke kunna sättas i fråga, såvida det

ens vore möjligt, då Riksdagen endast en kortare del af året är samlad.

Till de betänkligheter, som ur allmännare synpunkt kunna framställas

mot motionärens förslag, komma andra, af Utskottet redan i korthet antydda,

hvilka härröra från det särskilda förhållande, hvari de förenade rikena

stå till hvarandra inbördes. För närvarande har, såsom bekant är, unionskonungen

icke rättighet att till anfallskrig använda Norges trupper och roddflotta

utan Storthingets bifall. Skulle nu Svenska Riksdagen ega en motsvarande

rättighet, så kunde möjligen inträffa, att begge representationerna

i ett dylikt ärende fattade motsatta beslut, ett förhållande som i eu fråga

af så ömtålig beskaffenhet och som vidrör de grundvalar, på hvilka unionen

hvilar, lätt kunde leda till dess upplösning. Att redan under sakernas nuvarande

ställning betänkliga förvecklingar kunna uppstå, derest unions
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

konungen och Norges Storting stannade i olika beslut, derpå hafva Sveriges

Rikes Ständer fästat uppmärksamheten i sin den 2 April 1860 till Komik

Maj:t aflåtna skrifvelse angående rikenas ömsesidiga förhållanden. Rikets

Ständer hafva dervid antydt önskvärdheten af frågans lösning i motsatt

riktning mot den af motionären föreslagna, eller så att Storthinget skulle

uppgifva sin rätt att utöfva direkt inflytande på begynnandet af anfallskrig.

I öfverensstämmelse härmed är ock det förslag till ny föreningsakt mellan

rikena affattadt, som föreligger till afgörande af nu församlade Riksdag och

Storting. Att antaga ett förslag, som står i direkt strid med det nyss

nämnda, innan detta ens hunnit blifva föremål för slutlig pröfning, synes

Utskottet af formela skäl möta väsendtliga svårigheter.

Om Utskottet följaktligen icke kunnat ur någon synpunkt biträda

motionärens åsigt om lämpligaste sättet att förebygga vådorna af konungens

rätt att börja krig, så anser deremot Utskottet de svårigheter, hvarmed utöfningen

af denna rätt enligt Regeringsformen och Riksakten nu är förenad,

så betryggande mot rättighetens missbruk, att Utskottet knappast kan föreställa

sig möjligheten deraf att konungen inläte sig i sådana krig, för hvilka

han icke kunde, påräkna ett villigt understöd af Riksdagen. Man finner

att ingenting Olif vit underlätet för att, när fråga om begynnande af ett

krig uppstår, åstadkomma eu grundlig och mångsidig pröfning af alla på

beslutet inverkande, omständigheter. Konungen åligger, enligt 4 § Riksakten,

jemförd med 13 § Regeringsformen, att meddela regeringen i Norge

sina tankar i ämnet och deröfver inhemta dess betänkande jemte en fullständig

bei ättelse om rikets tillstånd i anseende till dess finanser, försvarsanstalter

med mera, äfvensom att låta utarbeta en dylik berättelse om Sveriges

tillstånd i samma hänseende. Derefter sammankallar Konungen Norske

Statsministern och de Norska Statsråden tillika med det Svenska StatsRådets

samtlige ledamöter till ett utomordentligt Stats-Råd, der förenämnda

berättelse om rikenas tillstånd föredragas, och Konungen framställer de

mständigheter, som vid detta tillfälle böra förekomma till öfvervägande.

Stats-Rådets ledamöter skola deruppå, hvar för sig, de Svenske

med den ansvarighet 107 § Regeringsformen bestämmer, till protokollet

afgifva sina yttranden; hvarefter slutligen Konungen fattar det beslut, som

han för rikeiia finner nyttigast.

Lyder detta beslut på krig, har Konungen icke några medel att

tillgå, som i ringaste man förslå till krigets utförande. Han får icke, mot

65 § Regeringsformen, till bestridande af krigskostnader eller andra utgifter

använda de af Riksdagen för andra ändamål beviljade anslagssummor. Den

enligtjpRegeringsformen af åren 1720 och 1772 Konungen medgifna rätt

att, när fiende anföll .Jandet, utskrifva gärder till dess Ständerna kunde

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Konstitutions-TJtshottets Utlåtande N:o 4.

sammankomma,. hvilket enligt 1772 års Regeringsform icke behöfde ske

förr än efter krigets slut, är numera Konungen betagen genom 73 och 74

§§ Regeringsformen, som förbjuda icke blott fordrande eller uppbärande

af nya pålagor, utskrifningar af manskap eller af penningar och varor utan

Riksdagens fria vilja och samtycke, utan ock upptagande af någon annan

gärd till utförande af ett uppkommet krig, än det sammanskott af födande

varor, som i en landsort kan blifva erforderligt till krigsfolks underhållande

under tåg eller marche, när de särskilda orter, der detta tåg sker, icke

förmå förse trupperna med nödigt uppehälle; och får ej ens detta ske, utan

att gärden genast med penningar af statsmedlen de levererande betalas

efter fastställda markegångspris och med förhöjning deri till hälften af

deras belopp. Slutligen får Konungen icke, mot 76 § Regeringsformen,

utan Riksdagens samtycke upptaga statslån eller eljest riket med ny gäld

belasta. — Följaktligen och då det missbruk af subsidie-väsendet, som

under förflutna tider blifvit en del stater emellan bedrifvet, icke vidare lärer

komma til> användning, är Konungen vid krigets utförande uteslutande hänvisad

till de i 63 § Regeringsformen omförmälda, af Riksdagen anvisade tvänne s. k.kreditiv,

hvit kas belopp det ankommer på Riksdagen att för hvarje år bestämma.

Det ena skall vara tillgängligt, då Konungen till rikets försvar eller andra

högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan hela Stats-Rådets tankar deröfver

blifvit inheintade, finner det vara oundvikligen nödigt. Det andra, afsedt

att bestrida de första oundgängliga utgifterna för härens mobilisering i händelse

af påkommande krigsfara, men, såsom det hittills blifvit till beloppet

bestämdt, helt och hållet otillräckligt för någon som helst krigsoperation

af mera omfattande natur, får af Konungen lyftas vid infallande krig,

sedan han hört Stats-Radet in pleno och sammankallat Riksdagen; och är

det Fullmäktige i Riksgäldskontor förbjudet att utbetala summan förr än

riksdagskallelsen blifvit i hufvudstadens kyrkor vederbörligen kungjord.

Den Stats-Rådets ledamot, som tillstyrker Konungen att bryta mot något

af nu åberopade grundlagsbud eller underlåter att deremot göra föreställningar,

straffas med embetets förlust och förklaras i de flesta fall ovärdig

att i Rikets tjenst nyttjas.

Vägledd af alla dessa vedermäle!! om grundlagarnas uppenbara motvilja

för krig, inskränkt till det yttersta i afseende på medlen till dess

utförande, samt med det ansvar för ögonen, hvilket en inom få veckor

sammanträdande Riksdag kan komma att utkräfva, är det som Regeringen,

når valet mellan krig och fred står den öppet, skall fatta sitt vigtiga beslut.

Kan man väl då ett ögonblick med skäl befara, att andra bevekelsegrunder

än rikets sannskyldiga nytta skola göra sig gällande hos dem, ur hvilkas

rådslag beslutet bör framgå? Och om, emot förmodan, en medlem af

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 4.

Konungens Råd stode att finna, som, trotsande grundlagarnes så tydliga

mening, icke funne betänkligheter vid att med sin namnunderskrift gifva

bindande kraft åt den handling, som inledde ett onödigt krig, tror man

väl, att han, derest grundlagen innehölle förbud för Konungen att begynna

krig utan Riksdagens medgifvande, skulle rygga tillbaka för det under så

utomordentliga förhållanden vanmägtiga hindret af ett grundlagsbud?

Till de enligt Utskottets förmenande betryggande garantier grundlagen

sålunda uppställer mot börjande af krig i strid med Riksdagens vilja,

har det hvilande förslaget till ny Föreningsakt mellan Sverige och Norge

lagt ytterligare andra, om hvilka Utskottet slutligen anser sig böra erinra.

Der föreslås nemligen, i enlighet med en alltmer sig utbildande praxis, att

frågor om afsilande eller upphäfvande af förbund, traktat, konvention eller

annat dylikt aftal med främmande makt, äfvensom om vidtagande af åtgärd

af den beskaffenhet, att den med skäl bör befaras skola leda till krig, om

att ställa rikenas krigsmakt eller någon del deraf på krigsfot, eller om att lyfta

krigskreditiv, skola, för vinnande af mångsidigare pröfning, afgöras i unionelt

Stats-Råd. Riksdagen skulle, liksom Storthinget, vara pligtig att anvisa

två lämpliga summor såsom krigskreditiv för oförutsedda fall, af hvilka kreditiv

Konungen egde att, när krig vore att befara, lyfta och till förberedande

rustningar använda det ena; men vid anvisandet af det andra har

fästats det vilkor, att icke något deraf finge lyftas, med mindre betydliga

rustningar till afvärjande af fiendtligt angrepp vore af nöden, samt begge

rikenas nationalrepresentationer blifvit sammankallade.

Då af hvad Utskottet nu anfört torde framgå, att Riksdagens mellankomst

icke kan förhindra Konungen att inleda riket i krig, men deremot

minskar utsigterna att, när krig inträffar, föra det till ett lyckligt slut; att

motionären icke tagit tillbörlig hänsyn till de mellan de förenade rikena

bestående förhållanden, eller den omgestaltning af dessa förhållanden, som

förestår, derest det hvilande förslaget till ny föreningsakt mellan Sverige

och Norge blir lag; samt att nu gällande Regeringsform och Riksakt innehålla

betryggande garantier mot missbruk af Konungens rätt att begynna

krig, hemställer Utskottet,

att motionen icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 Mars 1871.

På Utskottets vägnar:

Nils Larson.

Reser
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

9

Reservationer:

af Herrar Nils Larson, Friherre Bonde och J. Bergström mot eu

del af Utskottets motivering;

af Herr Ehrenborg: »Då jag, i likhet med Utskottets öfrige ledamöter,

icke kunnat biträda Herr O. B. Olssons motion, så stödjer jag dock mitt

afstyrkande hufvudsakligen blott på de delar af Utskottets motivering, hvilka

framhålla dels, hvad sjelfva sakförhållandet angår, vanskligheten af ett

öTundlagsbud, som ej skulle kunna hindra eu regent från att vid handharvandet

af våra utrikes angelägenheter pådraga oss emot vår vilja en krigsförklaring,

och dels, beträffande den närvarande situationen, olämpligheten

af att Riksdagen, medan det såsom hvilande godkända förslag till ny

Svensk—Norsk föreningsakt ännu är på slutlig pröfning beroende, skulle

uttala sig för en grundlagsändring, som komme att i förevarande ämne

innehålla en mot det framlagda föreningsförslaget stridande bestämmelse.

Deremot har jag i några andra delar af motiveringen icke kunnat med

Utskottet instämma, såsom då Utskottet finner tillräckligt kraftiga hinder

mot maktmissbruk redan ligga uti nuvarande stadgande^, då Utskottet

betraktar dynastiska intressen såsom endast tillhörande ett förflutet tidehvarf;

då Utskottet antager, att ett af oss i främmande land eller hat

skedt första angrepp skulle kunna förekomma och rädda oss från en fiendes

mot oss tilltänkta operationer; då vidare Utskottet synes anse hmaei

förefinnas för pröfning i första hand af hvarje Svenskt grundlagsändnngsförslag,

som från nu gällande Riksakts stadganden vore afvikande; samt

slutligen då Utskottet angifver de ökade förvecklingar som kunde uppstå,

derest äfven i Sverige konungens rätt att använda krigsmakten utom rikets

gränser blefve genom grundlagen inskränkt. I afseende på dessa Utskottets

antaganden, hvilka, om de funnes grundade, skulle kunna åberopas såsom

hinder emot hvarje i samma riktning som det nu förevarande framställdt

förslag, har jag så mycket heldre velat tillkännagifva min från majoriteten

skiljaktiga mening, som jag, långt ifrån att underkänna motionens fosterländska

syftning, fastmer hoppas, att någon antagligare form skall yppas

för vinnande på lagstiftningens väg af den ökade ^ garanti, på hvilken

Svenska folket, i följd af vårt lands läge m. fl. förhållanden, kan mer än

någon annan nation anses hafva berättigade anspråk.»

Bih. till Likså. Frot. 1871. 3 Sami. 2 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

af Herr Hierta, med hvilken Herr Per Nilsson sig förenat: > Jag instämmer

i det slut, hvari Utskottet stannat med afseende på det hinder,

som det till Svenska Riksdagens och Norska Storthiogets pröfning föreliggande

Unionsbetänkandet för närvarande, och innan en sådan pröfning

skett, lägger i vägen för framställande af något annat förslag rörande

samma ämne. Men jag anhaller att emot en del af de motiver, som röra

sjelfva hufvudsaken, få anmäla min reservation".

Stockholm, G. W. Blomqvi6ts Boktryckeri, 1871.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.