Sök i Ratio Lex

Memorial, med förslag till ny Tryckfrikets-för ordning.

52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1871:7, Memorial, med förslag till ny Tryckfrikets-för ordning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o.7.

1

JM:0 7.

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 April 1871, kl. 3 e. m.

Konstitutions-Utskottets Memorial, med förslag till ny Tryckfrikets-för

ordning.

Sedan Regeringsformen i 85 § förklarat, att såsom grundlag skulle

anses den Tryckfrihets-förordning Konungen och Riksdagen gemensamt

komme att fastställa i enlighet med de i Regeringsformen bestämda

grundsatser, angifvas i följande § dessa grundsatser sålunda, att med

tryckfrihet förstås rättigheten att utan några af den offentliga makten

i förväg lagda hinder utgifva skrifter, att sedermera endast inför laglig

domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall

kunna derför straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig lag,

gifven att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.

På grundvalen af fullkomlig frihet att utgifva skrifter under motsvarande

skyldighet att inför laga domstol ansvara för deras innehåll skulle

alltså den Tryckfrihets-förordning hvila, hvars snara fastställande Regeringsformen

utlofvade såsom en af det nya statsskickets dyrbaraste och

mest efterlängtade frukter.

Denna förväntan uppfylldes, hvad beträffar betryggandet af rättigheten

att utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder

utgifva skrifter på ett sätt, som, derest man endast fäster sig vid innehållet

af de i detta afseende gifna bestämmelser, icke synes lemna något

öfrigt att önska. Med en kasuistik, som numera, efter ett långvarigt

åtnjutande af en oinskränkt tryckfrihet, till och med vill synas allt för

omständlig, har Tryckfrihets-förordningen sökt och lyckats stänga vägen

för de ingrepp och inskränkningar af mångfaldig art, med hvilka under

närmast förflutna tider den verkställande maktens innehafvare sökte

Bill. till Eiksd. Prot. 1871. 3 Sami. 5 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kowstitutions-UtsJcottets Memorial N:o 7.

kringskära den sjelfständiga pressens verksamhet och göra dess ställning

outhärdlig. Äfven den periodiska pressen fick sin andel i den allmänna

tryckfriheten oförkränkt till godo, och det nära nog godtyckliga välde

öfver densamma, som genom de år 1812 vidtagna förändringar i Tryckfrihets-förordningen

för en tid inrymdes åt den administrativa makten,

har upphört, utan att ersättas af de säkerhetsmått under form af borgen

eller deposition af penningar såsom vilkor för rättigheten att utgifva

periodisk skrift, med hvilka man i flera Europas länder förgäfves sökt

förekomma tryckfrihetens missbruk, men hvilka i sjelfva verket innebära

att fullständig frihet att i tryck meddela sina tankar endast tillkommer

den, som innehar ett visst mått af förmögenhet. Och ehuru

Tryckfrihets-förordningen hos utgifvare af periodisk skrift fordrar vissa

qvalifikationer, nemligen att han icke skall vara för nesligt brott dömd

eller förklarad ovärdig att föra andras talan, så äro likväl dessa af den

beskaffenhet, att de med visshet kunna sägas icke hafva från rättigheten

att utgifva ifrågavarande slag af skrifter utestängt någon, som,

derest qvalifikationerna icke funnits föreskrifna, skulle varit i tillfälle

att utöfva sådan verksamhet. När härtill kommer, att Tryckfrihetsförordningen

sorgfälligt undandragit polisdomstolarne all pröfning af

åtalade skrifters innehåll och genom användande af juryinstitutionen i

tryckfrihetsmål sökt bereda en ytterligare garanti för dessa måls oväldiga

behandling samt att, i följd af Tryckfrihets-förordningens bud, de

borgerliga yrken, af hvilkas obehindrade utveckling pressens ställningär

så väsendtligen beroende, boktryckerinäringen och bokhandeln, äfven

under skråtvångets tider hos oss åtnjutit en hög grad af frihet, så må

man med skäl egna allt erkännande åt den omsorg, hvarmed lagstiftaren,

såvidt i hans förmåga stått, sökt genom denna lag på trygga grundvalar

befästa och med säkra värn omhägna den fria yttranderätten i vårt land.

Men ju friare pressen är och ju större i följd deraf dess inflytande

på det allmänna tänkesättet, desto mera ligger det makt uppå,

att den i Regeringsformen jemväl uttalade grundsatsen om skyldighet för

den som begått brott genom tryckt skrift, att derför ansvara, inom den

speciela tryckfrihetslagstiftningen så genomföres och tillämpas, att lagen

lemnar samhället och dess medlemmar allt det skydd mot pressens

missbruk, man af den kan fordra. Sådana fordringar må visserligen

icke sträckas derhän, att lagen skulle kunna helt och hållet förekomma

missbruken eller förebygga deras skadliga verkningar, men om det skulle

visa sig, att lagen hvilar på så oriktiga principer, att den icke blott saknar

förmåga att på ett för den oförvillade rättskänslan tillfredsställande sätt

bestraffa missbruken, sedan de en gång framträda utan ock i icke ringa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

3

mån bidrager att framkalla dem, så ligger häri utan tvifvel en stark

uppfordran till lagstiftaren att tillse, huru ändring i ett sa beskaffadt

förhållande må kunna beredas. Anmärkningar af denna. allvarsamma

art hafva esomoftast och i sednare tider med stor styrka riktats mot de

delar af Tryckfrihets-förordningen, af hvilkas ändamålsenliga affattning

möjligheten att till förtjent straff befordra den verklige gerningsmannen

vid ett begånget tryckfrihetsbrott väsendtligen beror, nemligen

bestämmelserna om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll och om tryckfrihetsnämndens

sammansättning. Mer än en gång, ehuru hittills utan

resultat, hafva ock ändringar i dessa delar varit inom Riksdagen ifrågasatta,

och sednast har Konstitutions-Utskottet vid 1869 års riksdag framlagt

förslag till förändrade bestämmelser om ansvarigheten, hvilka dock

icke tillvunno sig Riksdagens bifall, bland annat af det skäl, att Utskottet

ansågs icke hafva tagit nödig hänsyn till det samband, hvari

denna fråga onekligen står till den om en förbättrad sammansättning

af juryn. Af denna anledning är det som Utskottet nu ansett sig böra

i främsta rummet upptaga dessa begge frågor till förnyad behandling

och välja dem till utgångspunkt för den framställning till Riksdagen,

som Utskottet nu, med stöd af 38 § Riksdags-ordningen, går att göra.

Eu utförligare redogörelse för de förändringar lagstiftningen om

ansvarighet för tryckt skrift undergått sedan den tid, da allmän tryck

frihet först stadgades såsom lag i Sverige, har lemnats af 1869 års

Konstitutions-Utskott i dess Utlåtande N:o 14- . Hänvisande till denna

redogörelse i afseende på tiden före 1809, vill Utskottet nu endast

erinra, att sedan 1766 års Tryckfrihets-förordning så väl för periodisk

som för icke periodisk skrift stadgat, att författaren skulle bära ansvaret,

men ålagt boktryckaren att, der författaren å skriften icke utsatt

sitt namn, antingen styrka hvem som vore skriftens författare eller ock

sjelf stå ansvar för dess innehåll, så hade detta förhållande småningom

förändrats derhän, att ansvar för tryckt skrifts innehåll, ålåg boktryckaren

ensam och detta ej blott i afseende pa skrifter i allmänhet utan

ock periodiska skrifter, till hvilkas utgifvande endast boktryckare kunde

erhålla tillstånd.

Med den närmast förflutna tidens erfarenhet för ögonen sökte man

genom den nya Tryckfrihets-förordning, som efter 1809 års statshvälfning

af Riksdagen antogs och den 9 Mars 1810 af Konungen stadfästades,

i främsta rummet att befria boktryckaren från den ovilkorliga ansvarsskyldighet,

som genom förut gällande författningar varit honom ålagd,

men på samma gång så vidt möjligt skydda författarens rätt att, der

han så önskade, vara okänd. Så snart författarens namn fanns å tryckt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

skrift utsatt, blef det derföre han, som, på sätt af 1 § 5 och 7 mom.

samt 5 § 1 mom. framgick, ställdes till ansvar för dess innehåll, derest

det befanns brottsligt. Men hade författare icke låtit utsätta sitt namn,

kunde boktryckaren, som i sådant fall i första hand tilltalades, leda ansvaret

från sig genom att förete en af författaren undertecknad namnsedel,

bevittnad af två af boktryckaren väl kända personer, på hvilka

ansvaret för skriftens innehåll öfvergick, om författarens namn eller

hemvist befunnes i namnsedeln oriktigt uppgifna eller ock der saknades.

Dock ansåg man anonymitetsrätten fordra, att namnsedeln, först sedan målet

efter ransakning vid underrätt öfverlemnats till Hofrätt för att der

afdömas, kunde boktryckaren affordras och detta endast efter inhemtande

af Tryckfrihets-komiteens yttrande och då målet var af urbota beskaffenhet

eller boktryckaren pröfvades ega den ringa förmögenhet, att

böterna, då de öfverstego sexton Riksdaler 32 skillingar Banko, måste i

fängelsestraff förvandlas. Sålunda nöjde man sig i allmänhet med boktryckarens

ansvarighet, såvida ej urbota brott var begånget, i hvilket

fall författaren, då han kunde anträffas, alltid borde svara. Samma bestämmelser

gällde jemväl för periodiska skrifter, i afseende på hvilka

dock särskildt stadgades, att utgifvaren borde stå författareansvar. Deremot

saknades ännu alla föreskrifter om uttagande af tillståndsbevis och

innehafvande af vissa behörighetsvilkor för utgifvande af sådan skrift.

Man kunde ej undgå att snart erfara olägenheterna af de hinder

denna Tryckfrihets-förordning lade i vägen för den rätte svarandepartens

upptäckande och inkallande redan vid rättegångens början, samt

af de uppskof i rättegången, som deraf förorsakades. Detta jemte de

missbruk af den nyvunna tryckfriheten, hvilka under de närmast efter

år 1810 följande åren egt rum, föranledde Kongl. Maj:t att i Proposition

till Rikets Ständer den 26 Maj 1812 till öfvervägande i sammanhang

med de från föregående riksdagar hvilände anmärkningar mot Tryckfrihets-förordningen

framställa förslag till ändringar i denna lag af den

genomgripande natur, att sedan de, i strid med Regeringsformens 81 §,

blifvit redan vid samma riksdag antagna, en ny Tryckfrihets-förordning,

ännu i hufvudsakliga delar gällande, utfärdades den 16 Juli 1812.

Denna lag, som sålunda tillkommit utan den mogna pröfning dess

stora vigt och dess egenskap af grundlag bort tillförsäkra densamma,

åsyftade förnämligast att åt administrativ myndighet uppdraga en strängare

kontroll öfver den periodiska pressen, samt att bereda utväg att

med större skyndsamhet upptäcka och till straff befordra den som för

ett begånget tryckfrihetsbrott borde svara. I sistnämnda hänseende stadgades

i afseende på andra skrifter än periodiska, att, om ej författaren

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtsTcottets Memorial Nio 7.

5

sjelfmant gaf sig tillkänna, hans namnsedel skulle genast vid rättegångens

början af boktryckaren till domstolen ingifvas, och, såsom det vidare

heter, den derigenom upptäckta rätta parten för domstolen inkallas.

Detta har så tolkats, att blotta företeendet af en namnsedel, äfven

om boktryckaren vore fullt medveten om dess oriktiga innehåll, gjorde

tillfyllest för att befria honom från ansvar för eu begången tryckfrihetsförbrytelse.

Också hafva namnsedlar blifvit företedda, som uppenbarligen

innehållit oriktig uppgift om åtalad skrifts författare. Vidgår den

uppgifne det oaktadt författareskapet, så fälles han till ansvar för ett

brott, som han ej begått, men om han nekar, eller till och med enligt

det tillägg till 1 § 8 mom. Tryckfrihets-förordningen, som 1812 gjordes,

utan laga förfall från svaromål uteblifver, träffar ansvaret namnsedelvittnena.

Dessa, hvilka enligt lagens ord endast behöfva intyga riktigheten

af en persons egenhändiga namnteckning, kunna således dömas

till de strängaste straff för innehållet af skrifter, hvilka de kanske ej

ens känna till namnet, och detta utan att de ens äro i tillfälle att kontrollera,

huruvida namnsedeln, sedan de bevittnat densamma, undergått

förändringar, som kunna föranleda dertill att ansvaret på vittnena öfverflyttas.

Det fordras sannerligen icke mycken förslagenhet för att med

begagnande af dessa lagens stadganden bringa det derhän, att den offentliga

makten, då ett tryckfrihetsbrott blifvit begånget, icke har annat val

än att straffa en oskyldig eller låta brottet blifva ostraffadt.

Af ännu större betydelse voro dock de nya stadgandena i 1812 års

Tryckfri hets-förordning om den periodiska pressen, hvilken nu, i likhet

med hvad före 1809 egt rum, gjordes till föremål för särskild lagstiftning.

Sedan för detta ändamål den ännu qvarstående definitionen på

periodisk skrift fått inflyta i 1 § 1 mom. Tryckfrihets-förordningen, uppställdes

i 4 mom. af samma § såsom vilkor för rättigheten att utgifva

sådan skrift, att utgifvaren erhållit Hofkanslerens tillståndsbevis, hvilket

dock icke kunde vägras i andra fall än då sökanden var för nesligt brott

dömd eller förklarad ovärdig att föra andras talan. Dessa föreskrifter

äro likväl endast att betrakta såsom eu inledning till och en nödvändig

förutsättning för det stadgande, som måste anses vara hufvudändainålet

med de förändringar Tryckfrihets-förordningen vid 1812 års riksdag undergick,

nemligen upplifvandet af den sedan år 1809 hvilande indragningsmakten.

Härom stadgades i 4 § 8 inom., att Hofkansleren kunde, när

han ansåg ett dagblad eller eu periodisk skrift vådlig för allmän säkerhet

eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller af en fortfarande

smädlig egenskap, genast låta inställa skriftens utgifvande intill

dess efter anmälan hos Kongl. Maj:t, hvilken anmälan borde ega rum

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

sist inom 8 dagar sedan Hofkansleren blifvit om qvarstadens verkställande

underrättad, Kongl. Maj:t i Stats-Rådet förordnat, huruvida den

inställda skriftens fortsättning kunde vidare tillåtas; och skulle det ankomma

på Kongl. Maj:ts förordnande, huruvida utgifvaren af ett sålunda

indraget dagblad eller periodisk skrift framdeles måtte kunna utgifva

annan sådan skrift.

Det är från denna tid, från tillståndsbevisets och indragningsmaktens

införande, som uppkomsten af legda s. k. ansvaringar härleder

sig. Den osäkra ställning, hvari en tidningsutgifvare genom bruket af

denna godtyckliga makt försattes, i det att han icke blott förlorade

rättigheten att fortfarande utgifva sitt dagblad, utan ock förklarades

obehörig att i egenskap af utgifvare befatta sig med något annat tidningsföretag,

gjorde det för honom nära nog nödvändigt att, om ock

på sidan om gällande lag, bereda sig utväg att fullgöra sina förbindelser

mot den läsande allmänheten, hvars prenuinerationsmedel han uppburit.

En sådan utväg var lätt funnen. Den bestod deri, att, efter

aftal med annan person, denne anmälde sig såsom ansvarig utgifvare

af ett dagblad, hvilket, oafsedt någon obetydlig förändring i afseende

på titeln, i allt öfrigt liknade det indragna, och hvilket nya dagblad

lemnades såsom ersättning åt det indragna bladets prenumeranter. Naturligtvis

hade den nya ansvaringen icke något annat med dagbladets

utgifvande att beställa, än att han till boktryckaren aflemnade det för

sådant ändamål nödiga tillståndsbeviset. Den ursprunglige redaktören

fortfor att utöfva ledningen af tidningsföretaget, skyddad bakom ansvaringarne,

hvilka aflöste hvarandra, allt efter som dagbladets indragning

upprepades.

Från början hade sålunda det s. k. ansvaringssystemet tillgripits

såsom det enda medel att mot den stränga utöfningen af indragningsmakten

skydda det mellan en tidnings utgifvare och dess prenumeranter;

ingångna aftal. Men sedan indragningsmakten år 1844 blifvit afskaffad,

och intet hinder vidare mötte för hvar och en välfrejdad person att

utgifva dagblad eller periodiska skrifter, har ansvaringssystemet antagit

en annan karakter. Man bibehöll nemligen tillståndsbeviset i 1 § 4

mom. af Tryckfrihets-förordningen jemte föreskrifterna i 1 § 8 inom.,

att, när rättegång blifvit mot dagblad eller periodisk skrift anställd,

utgifvarens namn skulle af Justitie-statsininistern enligt den hos honom

gjorda anmälan uppgifvas, samt i 4 § 2 mom., att dagbladets utgifvande

skulle inställas, så snart boktryckaren befanns i saknad af bevis om

gjord anmälan hos Justitie-statsministern. Dessa lagrum, sammanställda

med hvarandra, tillämpades af domstolarne nästan utan undantag så,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtsJcottets Memorial N:o 7.

7

att den, som i tillståndsbeviset fanns nämnd såsom utgifvare, ovilkorligen

skulle såsom sådan anses, och i denna sin egenskap uppbära det

ansvar för skriftens innehåll, 1 § 7 inom- ålägger utgifvaren. Med

denna tolkning af Tryckfrihets-förordningen var fältet lemnadt öppet

för det slag af ansvaringar, öfver hvars tillvaro man nu klagar.

Med lagens'' rätta förstånd ansågs det icke längre oförenligt, att såsom

utgifvare af ett dagblad framställdes en person, hvilken icke hade något

med bladets utgifvande att skaffa, och som icke ens innehade de

egenskaper, hvilka skulle satt honom i stånd att utöfva en dylik befattning.

Det kunde till och med inträffa, att en person, som i sin

egenskap af tidningsutgifvare eller af annan orsak dömts förlustig sin

frihet, fortfor att i häktet vara ansvarig utgifvare, då hans brott ej

var af vanfrejdande beskaffenhet. Under sådana förhållanden kan det

ej väcka förundran, att mindre samvetsgranna tidningsutgifvare skyndade

att begagna sig af lagens ganska tydliga fingervisning att åt personer,

som kunde dertill finnas villiga, för en ringa penning öfverlåta

ansvaret för sina skrifters innehåll, medan de sjelfve, under det af

lagen erbjudna skyddet, kunde strafflöst tillåta sig de gröfsta missbruk

af tryckfriheten. Sålunda har eu bristfällig .lagstiftning och möjligen

äfven eu nog ensidig tolkning af lagen framkallat och gifvit näring åt

det för rättskänslan upprörande och i hvarje annat civiliseradt samhälle

okända förhållande, att gerningsmannen till en begången förbrytelse

kan köpa sig fri från straff och hvälfva detta på en för förbrytelsen

främmande, stundom alldeles otillräknelig person.

Samma Riksdag, som återställde indragningsmakten, gaf upphof

åt det förslag till jury i tryckfrihetsmål, som sedermera blef och ännu

fortfar att vara gällande lag. Denna inrättning förekommer ej i 1810

års Tryckfri hets-förordning, som deremot åt de enligt Regeringsformen

utsedde komiterade för tryckfrihetens vård uppdragit en befattning,

egnad att i viss mån ersätta juryn. Komitéen skulle, innan Hofrättens

dom i tryckfrihetsmål gafs, meddela utlåtande om ansvar för skriftens

utgifvande egde rum, och Hofrättens dom måste, derest den afvek

från komiterades yttrande, underställas Högsta Domstolens pröfning.

Få månader efter Tryckfri hets-förordningens antagande gjordes emellertid

ett försök att ur tryckfrihetskomitéen utbilda en verklig jury. Konstitutions-Utskottet

föreslog i Oktober 1810 den ändring i Tryckfrihetsförordningens

5 §, att lagligheten af åtalad tryckt skrifts innehåll

skulle pröfvas af en för hela riket gemensam jury eller nämnd, bestående

af 36 personer, deribland Tryckfrihetskomitéens 6 ledamöter voro

sjelfskrifna, och de öfriga 30 valdes till hälften af Konungen och till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-UtsJcottets Memorial N:o 7.

hälften af Rikets Ständer, hvilken jury skulle hafva sina sammanträden

i Stoekholm. Detta förslag förföll vid 1812 års riksdag, hvaremot

Konstitutions-Utskottet framlade ett nytt, af samma innehåll som nu

gällande lag, och hvilket icke såsom öfriga vid samma riksdag ifrågasatta

ändringar i Tryckfrihets-förordningen omedelbarligen antogs utan

förklarades hyflande till vidare grundlagsenlig behandling, hvarefter

detsamma år 1815 af Rikets Ständer antogs. Det stadgar att parterna

i tryckfrihetsmål ega välja hvar sina fyra och domstolen fem, tillsammans

tretton, i staden, der målet anhängiggöres, eller orten närmast

derintill boende för medborgerlig dygd väl kände personer, af hvilka,

sedan de efter lag blifvit af domstolen ojäfvige förklarade, en bland de

af vederparten och eu bland de af domstolen nämnda bör af hvardera

parten utan anförda skäl uteslutas, så att antalet af nämndens ledamöter

blir nio.

Då Tryckfrihets-förordningen från domarens pröfning undantagit

och till nämndens afgörande hänskjuta frågan om den tilltalades skuld

eller oskuld, så synes detta hafva skett bland andra skäl förnämligast

derföre, att då tryckfriheten innebär én af de strängaste kontroller på

all offentlig myndighet, man i frågor om utöfning af denna frihet ansett

sig hafva anledning att vänta mera oväld och sjelfständighet hos en

bland folket vald nämnd än hos den offentliga myndighetens egna

organer. Men man borde då i främsta rummet hafva tillsett, att nämndens

sammansättning blifvit sådan, att icke det åsyftade ändamålet förfelades

eller till och med rent af motverkades. Redan den omständighet

att nämnden för hvarje särskild! mål helt och hållet nybildas och sålunda

blir en domstol för tillfället, är nemligen icke synnerligen egnad

att ingifva förtroende till dess oväld; men ännu mera är detta fallet

vid det förhållande, som nu eger rum, att parterna hvar för sig utse

en tredjedel af nämndens ledamöter, i följd hvaraf det åtminstone ligger

inom möjlighetens område att flertalet af nämnden utgöres icke af

oväldige domare utan af partiska sakförare, hvar för den part som

kallat honom. Under sådana förhållanden ligger afgörandet i de ledamöters

hand, hvilka domstolen eger att i juryn insätta; och den makt

domstolens ledamöter såsom domare och under domareansvar icke

ansågos tjenliga att utöfva, har man således återgifva dem under eu

annan form och utan att vid dess handhafvande binda något ansvar.

Då härjemte tages i betraktande att den för valbarhet till juryman

fordrade qvalifikation, att den valde skall vara en för medborgerlig

dygd väl känd person, icke anses innefatta annat än att han icke är

medborgerligt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 7.

9

medborgerligt förtroende förlustig, samt att följaktligen, på sätt nämnden

nu utses, någon säkerhet ej tinnes derför att dess ledamöter skola

besitta de egenskaper, som sätta dem i stånd att egna en omsorgsfull

och upplyst pröfning åt det mål, hvari de äro satta att döma, torde

man få medgifva att den svenska tryckfrihets-nämnden icke motsvarar

de anspråk, som på en så vigtig institution kunna och böra ställas.

Då Utskottet följaktligen funnit kraftiga skäl mana till en revision

af Tryckfrihets-förordningens stadgande!! angående ansvarighet för tryckt ''

skrifts innehåll samt om nämnden i tryckfrihetsmål, har Utskottet under

sysselsättningen med detta arbete alltmer hos sig stadgat den öfvertygelse,

att då ändring i Tryckfrihets-förordningens vigtigaste delar

och i dess flesta §§ sålunda sattes i fråga, en omarbetning af denna

lags redaktion i dess helhet borde i sammanhang dermed ske. Skälen

härtill äro mångahanda. Den ordningsföljd, i hvilken de särskilda

stadgandena i lagen förekomma, är sådan, att bestämmelser angående

samma ämne finnas upptagna på de mest skilda ställen, hvarigenom

lagen blir oklar och dess tillämpning i hög grad osäker. Så förekomma

bestämmelserna om ansvar för tryckt skrifts innehåll kringströdda i § 1

mom. 5, 6, 7, 8 och 12 bland andra stadganden, som röra anläggning af

boktryckerier, författares anonymitetsrätt, rättegången i tryckfrihetsmål,

samt idkande af bokhandel. Definitionen på periodisk skrift finnes i §

I mom. 1, men de för sådan skrifts utgifvande stadgade ordningsreglor

äro förlagda till samma § mom. 4 och 4 § mom. 2. De för boktryckaren

vid utöfning af hans yrke gällande ordningsreglor måste uppsökas

i § 1 mom. 5, § 1 mom. 10 och 11, samt § 4 mom. 2. Af lagstiftningen

angående qvarstad, som är synnerligen oredig, förekommer en del

i 4 § mom. 3, en annan i 4 § mom. 8 och 9 och resten i § 5 mom. 8,

II och 12. I § 4, som eljest handlar om åtal och qvarstad, har influtit

ett moment, det 7:de, som innehåller en erinran till utgifvare af periodisk

skrift att rätt bruka tryckfriheten vid äfventyr att eljest straffas med

dubbla böter, i de fall der sådana enligt lag böra ådömas. Stadgandena

om rättegången förekomma till största delen i 5 § omvexlande med

dem orn qvarstad, men till någon del ock i 1 § 8 mom.

Åtskilliga bland nuvarande bestämmelser synas ock böra ur Tryckfrihets-förordningen

uteslutas, såsom 1 § 9 mom. angående den litterära

eganderätten, som är af ren civilrättslig natur, och 3 § om straff för tryckfrihetsbrott,

som redan nu till aldra största delen sammanfalla med Strafflagens

bestämmelser och i sin helhet böra dit förläggas. Till denna klass

Bill. till JRiksd. Prot. 1871. 3 Sami. 5 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-UtsJcottets Memorial N:o 7.

höra ock de i § 1 förekommande förbuden mot särskilda ingrepp af den

offentliga makten i rättigheten att fritt utgifva skrifter, äfvensom de

öfverflödiga samt i och för sig helt och hållet missledande definitionerna

såväl på tryckt skrift i allmänhet som ock särskildt på periodisk skrift.

Vissa straffbestämmelser för boktryckares öfverträdande af ordningsreglor

äro dels för stränga dels mindre tidsenliga, såsom att då

boktryckare röjer författarens namn eller hemvist, när sådant honom ej af

domaren lagligen ålagdt är, hans förbrytelse skall i allmänna tidningarne

kungöras (§ 1 mom. 6); att boktryckare, som utan författarens eller utgifvarens

tillstånd hans namn en skrift åsatt, döines till fängelse från 2

månader till och med 1 år (§ 1 mom. 8); samt att försummelse att å

tryckt skrift utsätta boktryckares namn, tryckningsort och årtal bestraffas

första gången med 300 R:drs böter, andra gången med 600 R:dr och

tredje gången med boktryckeriets förlust (§ 1 inom. 10).

För bokhandels idkande äro, med den skenbara frihet, som i 1 §

12 mom. blifvit åt detta yrke beviljad, så hinderliga fordringar uppställda,

att, om de skulle efterlefvas, hvilket icke lärer vara händelsen,

åtminstone icke någon redbar handel med utländska skrifter vore möjlig.

Bokhandlaren skall nemligen till Justitie-statsministern aflemna förteckning

öfver alla de skrifter på främmande språk han har till försäljning,

och ett exemplar af hvarje utom riket på svenska språket tryckt

skrift, som honom i kommission tillsändes, vore det ock blott i ett enda

exemplar.

Då härtill kommer att äfven de delar af Tryckfrihets-förordningen,

mot hvilka i nu nämnda afseenden intet varit att erinra, ofta äro affattade

på ett språk, som afviker från det i andra grundlagar och lagstiftningen

i allmänhet vedertagna, så torde man få medgifva, att Tryckfrihets-förordningens

flesta moment ingalunda motsvara de fordringar

man är berättigad att ställa på eu grundlag.

I den öfvertygelsen, att dessa omständigheter innefatta tillräcklig

anledning för Utskottet att till Riksdagens pröfning hemställa förslag

till en ny Tryckfrihetslag, går Utskottet nu att motivera detta förslags

väsendtligaste bestämmelser.

§ 1 bör enligt Utskottets förmenande icke blott innehålla en försäkran

att tryckfrihet skall ega rum, utan ock uttala de två högsta

grundsatser, på hvilka tryckfriheten hvilar, nemligen att icke något hinder

för skrifters utgifvande får af offentlig myndighet i förväg läggas,

samt att ingen må i annan ordning eller på annat sätt tilltalas eller

straffas för eu skrifts innehåll, än i Tryckfrihets-förordningen stadgas.

Den förra delen af §:n motsvarar hvad som stadgas i nu gällande Tryck
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.

11

frihets-förordnirigs 1 § 1 mom. derom att inga särskilda förbud mot

utgifvande af vissa böcker, skrifter och handlingar få gifvas; i samma §

2 inom. att någon tryckningen föregående granskning af skrift eller förbud

mot tryckning deraf ej må ega ruin, samt att ej någon skrift skall

kunna före dess utgifvande boktryckare, utgifvare eller författare aflordras,

ej heller något för tryckningen eller utgifningen Underligt inseende

öfver boktryckerier eller författare och utgifvare vara tillåtet; samt

i 3 mom. att inga privilegier på skrifters utgifvande må hädanefter behöfvas.

Och såsom ett ytterligare förtydligande af hvad i detta afseende

stadgats, innehåller § 3 en bestämmelse, hvars hufvudsakhga betydelse

är, att den offentliga maktens rättighet att ingripa till hedrande

af ett genom tryckt skrift begånget brott först inträder sedan skriften

erhållit något slag af offentlighet, hvilket åter ej eger ruin förr än

densamma utlemnats till försäljning eller spridning på annat sätt.

År tryckfriheten sålunda betryggad mot hvarje åtgärd till förhindrande

af tryckt skrifts utgifning, så skyddar sednare delen af 1 § mot

godtycklig behandling af redan offentliggjord skrift. Genom hänvisningen

till Tryckfriliets-förordningens särskilda stadganden om åtal för

och bestraffning af tryckfrihetsbrott äro skrifters utgifvare icke blott

tillagda alla de förmåner allmän lag och rättegångsordning i dessa afseenden

medgifva, utan ock derutöfver tilldelade vissa rättigheter, af

hvilka åtminstone några komma att af Utskottet här nedan närmare

angifvas.

Att i Tryckfrihets-förordningen definiera tryckt skrift har ansetts

obohöfligt, då detta begrepp dessförutan! torde vara tillräckligt bestämdt.

Deremot bör utsättas att lika med tryckt skrift anses ej mindre dithörande

afbildningar, än ock skrifter, som genom andra med tryckpressen

likartade mekaniska medel mångfaldigas, såsom genom stentryck, kopparstick,

träsnitt etc.

Sedan sålunda blifvit bestämdt hvad som med tryckt skrift bör

förstås, förekommer till besvarande den frågan, huruvida den skilnad

mellan olika slag af skrifter, periodiska och icke periodiska, som förekommer

i nu gällande Tryckfrihets-förordning, bör bibehållas eller icke.

Denna skilnad, som förefinnes i alla europeiska länders presslagar utom

den danska och den belgiska, leder sitt upphof derifrån, att man i

anseende till den periodiska pressens vidsträckta spridning och den

större våda, som, i följd deraf, missbruk af tryckfriheten från dess sida

kan medföra, funnit nödigt att dels ställa denna del af pressen under

strängare uppsigt från offentlig myndighets sida, dels ock föreskrifva

vissa personliga eller förmögenhetsqvalifikationer för rättigheten att ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

gifva, periodisk skrift, hvarjemte den omständighet, att till sådan skrift

bidraga derå författare, fordrar särskilda från allmänna regeln afvikande

stadgande!! i afseende på ansvarigheten. Sedan indragningsmakten, hvars

införande hos oss gaf anledning till särskild lagstiftning för den periodiska

pressen, numera upphört, qvarstå likväl i Tryckfrihets-förordningen

åtskilliga för denna press egendomliga stadgande!!, i det lagen

dels fordrar vissa qvalifikationer för utgifvande af periodisk skrift, hvflka

skola styrkas hos Justitie-statsministern, som, der hinder ej möter, utfärdar

tillståndsbevis till skriftens utgifvande, dels lägger ansvaret för

dylika skrifters innehåll på deras utgifvare utan afseende på hvem som

författat de deri intagna artiklar, dels ock stadgar dubbla böter för de

genom sådan skrift begångna brott.

Hvad dessa särskilda stadgande!! beträffar, så anser Utskottet bibehållandet

af de i Tryckfrihets-förordningen uppställda qvalifikationer

öfverflödigt, då i 10 § föreslagits, att utgifvaren skall på hvarje nummer

af tidning eller tidskrift utsätta sitt namn. Utskottet anser utom allt

tvifvel, att den tidning, a hvilken såsom utgifvare finnes uppgifven en

person, som saknar medborgerligt förtroende eller är dömd förlustig rättigheten

att föra andras talan, icke skall kunna bland allmänheten vinna

något anseende eller erhålla någon spridning, och sålunda qvalificerade

personer komma följaktligen alltid de facto att sakna den förmån, som

nu de jure är dem beröfvad.

En anmälan hos den myndighet, som har uppsigt öfver pressen,

angående utgifvande af tidning eller tidskrift torde dock vara nödig, på

det samma myndighet må sättas i tillfälle att, genast från det en sådan

skrift begynt utkomma, egna densamma vederbörlig uppsigt. Anmälan

bör innehålla samma uppgifter, som nu äro föreskri fria, nemligen om

skriftens titel och tryckningsort samt utgifvarens namn, i afseende hvarpå

stadgats, att den uppgifne utgifvaren bör vara den som bestämmer skriftens

innehåll. En behöflig bestämmelse är tillagd derom, att anmälan

bör göras, der förändring i något af dessa hänseenden inträder. På

sätt i nu gällande Tryckfrihets-förordning § 4 mom. 2 stadgas, böra böterna

för försummad anmälan drabba boktryckaren, hvilken det sålunda

tillkommer att, derest han ej sjelf utgifver tidningen, skaffa sig visshet

om att anmälan behörigen skett. På hvad sätt detta skall styrkas, må

bero på boktryckaren. Sannolikt kommer det alltid att ske genom diariebevis

från vederbörande myndighet, men att i lagen föreskrifva utfärdandet

af ett dylikt bevis kunde leda derhän, att detta betyg, i likhet

med det nu föreskrifna tillståndsbeviset, erhölle ett vitsord i afseende

på hvem som vore skriftens verklige utgifvare, hvilket ej skulle

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

13

väl stå tillsammans med de bestämmelser angående dennes upptäckande

Utskottet här nedan kommer att föreslå. Ehuru Utskottet sålunda ansett

särskilda stadgande!! för den periodiska pressen af behofvet påkallade,

har Utskottet dock icke aktat nödigt att bibehålla den i 1 § af nuvarande

Tryckfri hets-förordning förekommande definition på periodisk skrift,

hvilken såsom i vissa hänseenden för vidsträckt, i andra åter för inskränkt,

föga motsvarar sitt ändamål. Begreppet tidning eller tidskrift, som

Utskottet användt i stället för periodisk skrift, torde numera vara åtminstone

i så måtto bestämdt, att omdömet om hvad derunder bör hänföras

med trygghet kan öfverlemnas åt domstolar™}.

Bland andra stadgande!! rörande rättigheten att utgifva skrifter

har Tryckfrihets-förordningen i § 2 upptagit de vilkor, under hvilka det

är allmänheten medgifvet att utbekomma och i tryck utgifva offentliga

eller af enskilda i offentlig vård lemnade handlingar. Ehuru dylika

bestämmelser strängt taget icke höra till eu tryckfrihetslags område,

har Utskottet likväl, då dessa stadgande!! ansetts vara af den vigt, att

deras grunder till och med blifvit i Regeringsformens 86 § uppdragna,

trott sig böra bibehålla dem så vidt möjligt orubbade, och detta så väl

till innehåll som form. Med förbigående af de förändringar, som endast

afse en förkortning af den särdeles ordrika redaktionen i denna §, torde

Utskottet endast behöfva redogöra för de skäl, som fcranledt tillägg eller

uteslutningar i sak.

Anledningen till det af Utskottet i § 5 mom. 2 föreslagna nya

stadgande torde ligga för öppen dag. Till de af Utskottet åsyftade

handlingar höra t, ex. af krigsstyrelsen uppgjorda planer för försvarets

ordnande, fälttågsplaner och andra handlingar, hvilka vid infallande krig

kunde vara rikets fiender till nytta. Der straff för förbrytelse mot

något af de ''tre första momenten af ifrågavarande § icke kan ådömas

efter 8 Kap. Strafflagen, har Utskottet ansett lämpligt att bestämma detsamma

till enahanda belopp för alla brotten.

Då Tryckfrihets-förordningen eljest icke innehåller någon förbindelse

för den, som i tryckt skrift angripit annan person, att låta dennes förklaring

eller reklamation komma till allmänhetens kännedom, och Utskottet

ej funnit skäl att frångå denna princip, har Utskottet ansett

densamma böra tillämpas äfven på utgifvandet af rättegångshandlingar,

hvarföre stadgandet i Tryckfrihets-förordningens 2 § 4 mom. om skyldighet

för part att vid offentliggörande af dylika handlingar äfven

trycka motpartens förklaring bort utgå. Likaledes har, såsom saknande

all praktisk betydelse, uteslutits den i nämnda § meddelade tillåtelse

att i rättegångsmål trycka species facti, samt förbudet att trycka

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

handlingar i förlikna brottmål. De jemväl i samma § förekommande

stadganden angående rättighet att utgifva enskilda bref samt åt enskilda

i offentlig vård lemnade handlingar hafva blifvit förtydligade. Särskild!,

må anmärkas att rättigheten att utgifva enskilda bref möjligen något

utvidgats, då den gjorts beroende endast af brefvens författare. Har

annan person blifvit genom brefvets offentliggörande kränkt, så står det

honom öppet att i laglig väg söka upprättelse, och för att intet tvifvel

må ega rum derom, att utgifvare!) af dylika enskilda handlingar, äfven

om de med vederbörandes tillstånd offentliggöras, är för deras innehåll

ansvarig, har ett stadgande derom blifvit tillagdt.

Af flera skäl har Utskottet ansett sig höra föreslå att ur Tryckfri

hets-förord ningen utesluta de i 1 § 3 och 9 mom. förekommande

bestämmelser i afseende på den s. k. litterära eganderätten. Dessa

innebära inga garantier för tryckfriheten och äro helt och hållet af civilrättslig

natur; de äro ock af beskaffenhet att behöfva i väsendtlig mån

omarbetas och tillökas med nya stadganden, i följd hvaraf lagstiftningen

i detta ämne, om den gjordes så fullständig, omständigheterna kräfde,

skulle växa ut till den bredd, att den upptoge Tryckfrihets-förordningens

flesta §§. Utskottet bär tänkt sig att ett förslag till lag angående eganderätt

till tryckta skrifter skulle utarbetas och i den ordning 87 § Regeringsformen

föreskrifver antagas vid samma riksdag, då en ny Tryckfrihetsförordning

kunde varda slutligen fastställd, eller att, i fall detta af någon

anledning icke kunde ske, Kong!. Maj:t med Riksdagen skulle besluta

att de i 1 § 3 och 9 mom. Tryckfrihets-förordningen nu befintliga stadganden

finge såsom civillag gälla intilldess ny lag angående samma

ämne blifvit stiftad. Af stadgandena om privilegier i 1 § 3 mom. af

Tryckfrihets-förordningen, hvilka egentligen borde falla inom området

af nu omförmälda lag, torde dock så mycket böra i grundlagen bibehållas,

att den allmänna inrättning, som nu har sig tillförsäkrad rättigheten

till privilegier på vissa skrifters utgifning, må varda skyddad i

denna rättighet. Privilegierna kunde eljest möjligen anses hafva i följd

af 60 § Regeringsformen förfallit.

§§ 9—14 i Utskottets förslag innehålla hufvudsakligen vilkor för

anläggning af boktryckeri och bokhandel samt de ordningsreglor, som

vid dessa yrkens bedrifvande böra iakttagas, motsvarande Tryckfrihets-,

förordningens § 1 inom. 5, 6 sista punkten, 8 sista punkten, 10, 11 och

12, samt § 4 mom. 2, med i allmänhet någon skälig jemkning i straffbestämmelserna.

Föreskriften om bokhandlares skyldighet att till offentlig

myndighet aflemna exemplar af utomlands tryckta skrifter på sven
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtslcoUet3 Memorial N:o 7.

15

ska språket, äfvensom förteckning å andra utländska skrifter är borttagen,

af skäl dem Utskottet ofvan anfört.

§ 12 torde af mången anses hafva sin rätta plats i Strafflagen;

men då Utskottet tvekat, om något af Strafflagens stadganden i 22

kapitlet vore på en handling af den beskaffenhet, som i 12 § omförmäles,

tillämplig, har §:n blifvit här införd.

I 15 § har Utskottet sammanfattat stadgandena om ansvarighet

för tryckt skrifts innehåll. Då Utskottet nu har att redogöra för de

grunder, hvarpå dessa hvila, torde Utskottet, i betraktande af ämnets

vigt, böra i sammanhang dermed lemna en i allmänna drag hållen öfversigt

af den ställning Utskottets förslag intager icke blott till vår

gällande Tryckfrihets-förordning utan ock till främmande länders lagstiftning

i ämnet, och får Utskottet för den specielare kännedomen

om denna lagstiftning hänvisa till den öfversättning af en del utländska

presslagar, hvilken såsom en bilaga till detta Memorial kommer att utdelas

bland Kamrarnes ledamöter.

Ytterst sällsynta om ens någonsin förekommande äro de fall, då

all den verksamhet, som förutsättes för tryckt skrifts frambringande

och spridning bland allmänheten, härflyter från eu enda person. Vanligen

bidraga till ett dylikt resultat författare, boktryckare och bokhandlare

eller annan utspridare, hvar med sin särskilda art af verksamhet,

och med dem samverka under särskilda förhållanden jemväl

förläggare eller annan utgifvare, som i författarens ställe befordrar hans

arbete till tryckning. Då nu, enligt straffrättens allmänna grundsatser

beträffande delaktighet i brott, icke blott sjelfve gerningsmannen utan

ock den, som anstiftat brottet eller i öfrigt uppsåtligen medverkat till

dess föröfvande, är hemfallen till straff, så skulle, derest dessa grundsatser

Ange gälla i afseende på brott begångna genom tryckt skrift,

samtlige ofvan uppräknade personer drabbas af ansvar, derest de kunde

visas hafva i straffbar afsigt bidragit till skriftens offentliggörande. Så

är ock förhållandet icke blott i de länder, England och Nordamerikas

Förenta stater, der tryckfrihetslagar i egentlig mening saknas, utan

äfven i Frankrike, samt enligt de hufvudsakligen efter Franskt mönster

bildade Preussiska och österrikiska lagarne, liksom ock inom Bayerns

och Sachsens presslagstiftning. Men dessa bestämmelser, hvilka i afseende

på förbrytelser i allmänhet må vara fullt tillfredsställande, hafva,

tillämpade på tryckfrihetsbrott, icke visat sig lika verksamma. Erfarenheten

har nemligen gifvit vid handen, att sträfvandet att med straff

träffa alla, som till en pressförbrytelse medverkat, oaktadt all den inqvisition

det framkallar, icke sällan leder derhän, att fullkomlig ''straff
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstiiutions-UIskottets Memorial N:o 7.

löshet inträder. Det är ej nog med att stadgandena om delaktighet i

brott i högst få fall kunna komma till användning mot boktryckare och

bokhandlare, i anseende till de svårigheter, som möta vid bevisningen

derom, att dessa personer till offentliggörande befordrat en skrift af

straffbart innehåll icke blott med kännedom om detta innehåll, utan

ock i den brottsliga afsigt, som enligt allmän lag förutsättes såsom

vilkor för straffbarhetens inträdande. Men äfven brottets upphofsman,

författaren eller utgifvaren, har all möjlig utsigt att, derest han vill

undandraga sig lagens arm, se sina bemödanden i detta afseende krönas

med framgång. Knappast finnes nemligen något slag af brott, der den

offentliga makten för gerningsmannens upptäckande är så beroende af

medhjelpärne till brottet som i tryckfrihetsmål; ty för att finna en skrifts

författare, när han sjelf undandrager sig offentligheten, gifves oftast

ingen annan anvisning än den boktryckare och bokhandlare kunna

lemna. Men att de skola vara dervid behjelplige är föga sannolikt, så

länge författarens upptäckande och befordrande till straff icke i någon

mån inverkar till förringande af det ansvar de i alla händelser efter

lag äro underkastade. Då rättstillståndets säkerhet skulle äfventyras,

derest i följd af dessa förhållanden straff-frihet för pressförbrytelser allt

för ofta komme att inträda, har man i några af de nyss nämnda lagarne,

den österrikiska och den Preussiska äfvensom den Sachsiska, utbildat

ett särskilt straffsystem, som tillämpas jemte det allmänna, och hvarmed

åsyftas att förmå boktryckare och andra, som till en skrifts utgifvande

medverkat, men som eljest icke kunna till ansvar för det derigenom

begångna brott bindas, att vid gerningsmannens efterspanande

gå den offentliga myndigheten tillhanda, genom att ålägga dem vissa

ringare straff, vanligen böter, hvilka förfalla, då gerningsmannen eller

en närmare denne stående medhjelpare till brottet anträffats. Då det

lärer vara hufvudsakligen sist omförmälda straffsystem, som i dessa

länder kommer till användning, så är derigenom ett erkännande gifvet

åt det praktiska företrädet hos den grundsats, enligt hvilken i vanliga

fall endast en person bör straffas för ett genom tryckt skrift begånget

brott.

Anhängare af denna grundsats, som vunnit tillämpning i Belgiens,

Badens, några mindre Sachsiska staters, Brasiliens, Danmarks, Norges

och Sveriges presslagstiftning, uppställa såsom sitt hufvudsakliga syftemål

att vid hvarje brott gerningsmannen straffas eller, der han ej kan

anträffas, den som i brottslighet står honom närmast, och så vidare.

Har detta skett, anser man rättvisans fordringar uppfyllda, och fruktar

ur

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utshottets Memorial N:o 7.

17

ur den allmänna rättssäkerhetens synpunkt mera af den inqvisition, som

skulle sättas i rörelse för att uppspana hvar och en som, om ock i ringa

mån, till ett tryckfrihetsbrott medverkat, än deraf att, i de få fall då

en sådan kan öfverbevisas om brottslig afsigt, straffet får förfalla. Det

subsidiära ansvarighetssystemets fördelar, bestående deri att det icke

lemnar något brott ostraffadt, på samma gång det, rätt tillämpadt, innebär

så stora garantier att straffet träffar den mest brottslige, som på

lagstiftningens väg kunna vinnas, torde fortfarande berättiga detsamma

till den plats det innehar och länge intagit inom vår tryckfrihetslagstiftning,

huru mycket än ur theoretisk synpunkt må vara att mot en

dylik afvikelse från straffrättens allmänna grundsatser erinra.

Till förekommande af eu godtycklig och vacklande lagtillämpning

är det emellertid af största vigt att i lagen noga bestämmes, hvem som

vid hvarje brott är att anse såsom den verklige gerningsmannen och,

när denne ej kan anträffas, i hvilken ordning straffet bör träffa de till

brottet i ringare mån medverkande. Hvad denna fråga vidkommer, så,

enär det icke innefattar någon brottslighet att i skrift framställa sina

tankar, såvida man icke bringar dem till allmänhetens kännedom — i

öfverensstämmelse hvarmed Utskottets förslag i 3 § ock innehåller, att

straffbarhet för tryckt skrifts innehåll först inträder då skriften till spridning

utlemnats — synes det som om häraf borde följa, att ansvaret

för en skrifts innehåll borde i främsta rummet hvila, på dess utgifvare,

utan afseende på hvem som skriften författat. För de många fall då

författare och utgifvare äro samma person, kan naturligtvis icke någon

invändning möta mot ett dylikt stadgande. Men ju mer förläggare verksamheten

inom vårt land utvecklas, desto oftare kommer det att inträffa,

att den som befordrar en skrift till tryckning år en annan än skriftens

författare. Har den sistnämnde i sådant fall utsatt sitt namn å skriften,

eller har han med bevarande af sin anonymitet utlemnat skriften till

offentliggörande, så låter det icke förneka sig, att han är den egentlige

upphofsmannen icke blott till de tankar, som i skriften nedlagts, utan

ock till deras spridande bland allmänheten. Utgifvare!) framträder i dessa

fall mera såsom yrkesidkare och såsom den der bidragit till skriftens

offentliggörande mera för att dermed göra en affär än för att genom

skriftens innehåll inverka på den läsande allmänheten År författaren

honom personligen bekant, öfvertager han ofta på god tro skriftens utgifvande,

utan att egna den ringaste uppmärksamhet åt dess innehåll.

I dessa fall bör, såsom Utskottet föreslagit, författaren drabbas af ansvaret.

Men har skriftens offentliggörande icke skett på författarens förBih.

Ull llilcsd. Prof. 1871. 3 Sami. 5 Håft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

KonsHtutions-Utslcottets Memorial N:o 7.

anstaltande, såsom då han är död, eller hans arbete, utan att han ämnat

det för offentligheten, honom ovetande eller kanske i strid med hans

önskan utgifves af en person, som finner de i arbetet nedlagda tankar

böra erhålla en vidsträcktare spridning, liksom ock då författaren gifvit

sitt samtycke till skriftens offentliggörande endast under det vilkor att

han icke vill underkasta sig det med utgifvandet förenade ansvar, bör

detta i främsta rummet hvila på utgifvare!).

Angående öfversättare bör af lätt insedda skäl gälla detsamma

som om författare. Har sålunda utgifvaren beställt en öfversättning af

annan person, och denne ej låtit utsätta sitt namn derå, bör utgifvaren,

der skriften finnes brottslig, betraktas såsom gerningsman och stånda

dermed förenadt ansvar.

Detta gäller om andra skrifter än periodiska; men annorlunda ställer

sig förhållandet i fråga om utgifning af tidning eller tidskrift. Detta

är ett företag, hvartill flere författare samverka, ofta ända till hundradetal,

då hvarje insändare af en annons är att såsom sådan anse. Det

säger sig sjelf, att ett sådant företag icke kan bestå utan en ledare, som

bestämmer hvad af de biträdande författarnes arbeten skall i skriften

inflyta. Han liksom öppnar dörren för den offentlighet som genom skriften

beredes åt de der nedlagda tankar och åsigter och han gör det först

efter att hafva sjelf eller genom sina förtroendemän egnat dem nödig

pröfning. Härmed har han ock de facto öfvertagit ansvaret för skriftens

innehåll, ur hvilka pennor det än må hafva flutit, och det är följaktligen

icke någon juridisk fiktion utan ett uttryck af det verkliga förhållandet,

då lagen lägger ansvaret på honom. Att här söka komma de särskilda

författarne på spåren för att vid dem binda ansvaret för hvad de skrifvit,

vore endast att för mindre samvetsgranna utgifvare öppna tillfälle att,genom

framteende af föregifna författare, undandraga sig ansvaret för skriftens

innehåll. Under inga förhållanden torde det nemligen möta synnerliga

svårigheter att finna personer, som äro villiga att mot någon ringa vedergällning

åtaga sig författareskapet för en äfventyrlig tidningsartikel, och

hvilka derjemte äro i besittning af den måttliga bildningsgrad, som erfordras

för att med något sken af sannolikhet kunna gifva sig ut för

upphofsman till ett dylikt författareskap. Detta är ock anledningen hvarföre

Utskottet icke ens velat föreslå, att när författaren utsatt sitt namn

vid en i tidningen införd artikel, han må för dess innehåll sjelf svara.

Det invändes att medan man söker undvika föregifne författare, man

icke är säker om att undgå föregifne utgifvare och sålunda i alla händelser

löper fara att straffa eu oskyldig Men härvid är att märka, att

enligt Utskottets förslag ingen annan kan såsom ansvarig utgifvare af

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

19

periodisk skrift anses, än den, som bestämt skriftens innehåll, och att

verkliga förhållandet i detta afseende är vida lättare att ådagalägga, än

då fråga är om författareskapet till en viss artikel.

Den anmärkning, som mot nu gällande Tryckfrihets-förordning blifva

gjord, att utgifvaren af periodisk skrift, äfven då han af laga förfall,

såsom sjukdom, bortresa och dylikt, är förhindrad att vaka öfver skriftens

innehåll, är skyldig att derför ansvara, kan ej riktas mot Utskottets

förslag, som binder ansvaret vid den, som verkligen bestämt skriftens

innehåll. Är detta icke den ordinarie utgifvaren, utan någon hans

vikarie, bör dock den sednares namn jcmlikt §§ 8 och 10 vara å skriften

utsatt och hos Justitie-kanslern anmäldt.

Kan det icke visas, hvem som är rätter författare eller utgifvare

af eu åtalad skrift, bör boktryckaren för dess innehåll ansvara. Denna

grundsats, enligt hvilken boktryckaren i sista hand svarar för hvad genom

tryckt skrift blifvit brutet, då af berörda anledning straffet icke kan

träffa brottets upphofsman, har icke blott funnit uttryck i vår nu gällande

Tryckfrihets-förordning, utan gäller ock såsom regel i alla de

presslagar, hvilka omfattat det subsidiära ansvarighetssystemet, och måste

vara ett hufvudstadgande i hvarje lagstiftning, som låter sig angeläget

vara att förekomma, det något tryckfrihetsbrott må ostraffadt begås.

Ty medan upptäckten af en skrifts författare eller utgifvare under

vissa förhållanden företer åtskilliga svårigheter, har man till boktryckaren

banat sig en i de flesta fall säker väg genom föreskriften att hans

namn skall vara å skriften utsatt, och äfven när det saknas, är bevisningen

om hvarest skriften är tryckt jemförelsevis lätt. Från denna synpunkt

kan det sålunda icke nekas, att boktryckarens ansvarighet, derest

den eljest kan försvaras, innefattar stora fördelar. Men man har anmärkt,

att den innebär en godtycklighet och hårdhet mot boktryckaren, hvars

medverkan till eu skrifts offentliggörande vanligen är af öfvervägande

industriel natur, och att den, till ringa båtnad för litteraturen ej mindre

än för tryckfriheten, tvingar boktryckaren att underkasta hvarje skrift

han trycker en föregående censur, i afsigt att betrygga sig mot det ansvar

för skriftens innehåll, som eljest kunde drabba honom. Dessa anmärkningar

skulle vara af någon betydelse, derest boktryckaren i första

hand och utan rättighet att leda ansvaret ifrån sig gjordes ansvarig för

innehållet af hvad han befordrat till tryckning. Men hans ansvarighet i

sista hand förutsätter icke att han behöfver taga kännedom om innehållet

af någon enda af de hos honom tryckta skrifter, endast han

gjort sig förvissad om den persons identitet, hvilken hos honom beställt

skriftens tryckning. Af rent ekonomiska skäl och för att försäkra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

sig om betalning för sitt arbete är boktryckaren nödsakad att tillse det

lian kan leda i bevis, med hvilka personer han inlåter sig i aftal, och

denna försigtighet lärer han alltid komma att iakttaga, äfven om han

icke af Tryckfrihets-förordningens stadganden om ansvarighet finge ökad

anledning dertill. Man fordrar sålunda af boktryckaren intet annat än

att han går den offentliga makten tillhanda med de anvisningar att finna

tryckfrihetsbrottets upphofsman, hvilka boktryckaren redan eger och hvilka

i de flesta fall endast han har att tillgå. Vill han det ej, så gör han

sig derigenom delaktig i förbrytelsen, och det innebär då ingen orättvisa,

att han ock uppbär straffet för densamma. Kan han det åter icke,

så innefattar detta en prmsumtion derom, att han uppsåtligen till brottet

medverkat, ty just den omständighet att han har att göra med eu

person, hvars föregifna egenskap af författare eller utgifvare af den skrift,

hvars tryckning beställes, förefaller misstänkt, bör utgöra en så stark

maning till boktryckaren att med försigtighet förfara, alt man utan fara

för misstag kan antaga, det häri icke utan att hafva tagit närmare kännedom

om skriftens innehåll befordrar densamma till tryckning. Hans

förhållande till det begångna brottet är då sådant, att straffet, om det

drabbar honom, visserligen icke träffar en oskyldig. Detsamma gäller,

derest författaren eller utgifvaren är känd, men likväl vid den tid då

skriften utgifves ej har fast bostad i riket och der vistas, eller icke är

i åtnjutande af personlig frihet. Boktryckaren kan i dessa fall icke vara

okunnig derom, att han går en person till hända, som, derest den utgifva

skriften befinnes brottslig, i förra fallet sannolikt icke kan inom

statens dömande myndighets område anträffas och till straff befordras,

samt i det sednare antagligen för redan begånget brott undergår eller har

att förvänta sådant straff, att den tillökning deri, som kan följa af tryckfrihetsbrott,

icke för honom är af någon större betydelse. Mot det

sätt, hvarpå Utskottets förslag i sistnämnda hänseende är affatta dt, kunde

visserligen erinras, att det försvårar möjligheten för personer, som blifva

för gäld bysätta, att i tryck utgifva skrifter, men anmärkningen synes

icke vara af någon betydenhet vid det förhållande att enligt gällande

lag ingen kan hållas i bysättningshäkte längre tid än sex veckor.

I ett enda fall har man ansett bokhandlare eller annan utsprida^

höra ansvara för skrift, till hvars offentliggörande han bidragit, nemligen

då boktryckarens namn och tryckningsorten ej äro å skriften utsatta. Då

i sådant fall vanligen all utväg att upptäcka deri verklige gernirigsmämnen

är för åklagaremakten utskuren, skulle en dylik skrift, om den befanns

vara af brottsligt innehåll, ej“kunna”bestraffas och derigenom ett

vidsträckt fält för tryckfrihetens missbruk lemnas Öppet. De faror, hvar
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstiiutions-Utskottels Memorial N:o 7.

21

med rättstillståndet häraf skulle hotas, förklara tillräckligt nödvändigheten

att lägga straffet på utspridaren, och någon betänklighet i detta

afseende kan så mycket mindre ega rum, som bokhandlare icke härigenom

ålägges någon annan förpligtelse än den han i alla händelser

enligt § 10 egen, att efterse det ifrågavarande uppgifter icke å skriften

saknas. Bokhandlaren har dessutom rätt att leda ansvaret ifrån sig

genom att upptäcka antingen boktryckaren eller ock skriftens författare

eller utgifvare.

Hvad Utskottet hittills föreslagit i afseende på ansvarighet för tryckt

skrifts innehåll afviker icke från nu gällande stadganden, vidare än att

förhållandet mellan de ansvariga personerna är med mera bestämdhet

utstakadt. Derjemte är den förmån boktryckaren beredd, att enligt

förslagets lydelse åklagaren icke har anledning att instämma boktryckaren

till svaromål, så länge författare eller utgifvare äro honom bekanta,

hvaremot Tryckfriliets-förordningen nu föreskrifver, att boktryckaren

alltid skall i första hand instämmas, när författaren ej utsatt sitt namn

å skriften. Obehaget att inställa sig vid domstol är således i många

fall boktryckaren besparadt. Deremot har Utskottet af förut anförda

skäl icke kunnat bibehålla namnsedelvittnenas ansvarighet, ej heller det

ansvar, som nu jemte författaren åligger boktryckare, då brottslig befunnen

skrift utkommer från ett icke behörigen anmäldt tryckeri. Detta

stadgande, som aldrig, så vidt Utskottet erfarit, blifvit tillämpad!, och

derföre utan olägenhet kan försvinna, öfverensstämmer ej heller med den

regel att två personer icke böra för samma tryckfrihetsbrott straffas.

Huruledes den bevisning skall åvägabringas, hvarigenom bokhandlaren

må leda ansvaret ifrån sig på boktryckaren, denne på utgifvaren

och utgifvaren i sin ordning på författaren, är eu fråga till sin natur

så enkel, att den icke, så vidt Utskottet har sig bekant, blifvit föremål

för uppmärksamhet i något lands presslagstiftning med undantag af Brasiliens,

som gifvit anvisning på ett särskildt slag af bevisningsmedel,

nemligen namnsedeln. Hos oss har likväl denna fråga, så vidt den gäller

boktryckaren, ansetts vara af den betydelse, att den tarfvat särskildt

ordnande genom lag, hvilket skett på ett sätt som är egnadt att omintetgöra

verkan af de på det hela tillfredsställande bestämmelser Tryckfrihets-förordningen

eljest i detta ämne innehåller. Såsom af Utskottets

här ofvan (sid. 5—7) gjorda framställning af nu gällande Tryckfrihetsförordnings

stadganden om ansvarigheten visar sig, är det just den för

Sverige helt och hållet egendomliga inskränkningen af bevisningsmedlen

till namnsedeln och tillståndsbeviset, jemte det ovilkorliga vitsord, som

blifvit dessa bevisningsmedel utan afseende på deras inre beskaffenhet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

KonstUutions-Utskottets Memorial N:o 7.

tillagd^ som gjort det möjligt att på det sätt, hvaröfver man nu klagar,

kringgå lagens stadgande!} om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll.

Utskottet har ock trott sig finna det verksammaste medlet till missbrukens

förekommande vara att undanrödja deras orsaker och sålunda borttaga

de hänvisningar till särskilda arter af bevisning, som i Tryckfrihetsförordningen

förekomma. Detta har varit den hufvudsakliga anledningen

hvarföre Utskottet icke blott föreslagit afskaffande af tillståndsbevis

för utgifvande af periodisk skrift, utan ock upphäfvande af stadgandet

om namnsedeln. Boktryckaren bör enligt Utskottets förmenande, i likhet

med hvad i andra länder eger rum, och äfven hos oss gäller i afseende

på bokhandlare och utgifvare, kunna leda ansvaret ifrån sig på

den verkligen skyldige medelst hvarje bevisningsmedcl, som allmän lag

såsom sådant godkänner. Detta kan icke möta svårigheter för någon på

god tro handlande boktryckare. Någon brist på bevisningsmedel är ej

att befara. Såsom sådana kunna bland andra anföras utgifvarens skriftliga

behörigen bevittnade erkännande, skiiftligen uppråttadt kontrakt

om tryckning, företeende af manuskript eller korrektur etc. Särskilt

för tidningar och andra periodiska skrifter, i afseende på hvilka de största

missbruken blifvit bedrifna, torde Utskottet, såsom redan är antydt,

hafva gjort all bevisning för boktryckaren i det närmaste öfverflödig

genom föreskriften att å tidningen skall utsättas namnet på den, som i

egenskap af utgifvare bestämmer skriftens innehåll, ehuru visserligen

denna uppgift icke i och för sig innefattar fullt bindande bevisning om

hvem som är den verklige utgifvaren. Samtliga nu antydda bevisningsmedel

stå boktryckaren lätt till buds och böra ovilkorligen skydda honom,

såvida icke särskild anledning förefinnes att misstänka deras beskaffenhet,

i hvilket fall det blefve åklagarens eller den enskilde målsegandens

uppgift att förebringa motbevisning. Är denna sådan, att

oriktigheten af boktryckarens uppgifter tydligen lägges i dagen, vore

det oförenligt med rättvisans enklaste fordringar att låta dem bibehålla

det vitsord, som nu utan afseende på inotbevisningens beskaffenhet tillkommer

dem.

Då, på sätt nu är förutsatt, fråga uppstår om riktigheten af gjord

uppgift å författaren eller utgifvaren af en åtalad skrift, i det att densamma

bestrides, vare sig af den uppgifne författaren eller utgifvaren,

eller af åklagare eller målsegare, som åtalet anställt, skall.* denna fråga

enligt Utskottets förslag, hemtadt från den Belgiska lagstiftningen, afgöras

af den för pröfning af skriftens innehåll utsedda nämnd. Utskottet

har häri sett icke blott en stor garanti för möjligheten att i

tvifvelaktiga fall finna den brottslige, utan ock en trygghet för bok
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

KonsHtutions-UtsJcottets Memorial N:u 7.

23

tryckaren i alla de fall, då han uppenbarligen handlat i god tro. Ty

ehuru Utskottet, såsom ofvan är anfördt, icke kan finna annat än att

boktryckaren under sådana omständigheter lätt skall kunna förete nödiga

bevis om en af honom uppgifven persons skyldighet att för åtalad skrifts

innehåll ansvara, lärer det dock ej kunna nekas, att någon gång af tillfälliga

anledningar tillgång till dylik fullständig bevisning kan vara utskuren,

ehuru alla omständigheter häntyda derpå, att boktryckarens

uppgift är riktig. I sådant fall skall nämndens utslag mera sannolikt

utfalla till boktryckarens fördel än domstolens, som måhända lättare

finner sig af bevisningens formela brister förhindrad att godkänna densamma.

Och å andra sidan, om boktryckaren framlägger en i behörig

ordning bevittnad namnsedel eller annan dylik i formelt afseende bindande

bevisning derom, att en person, som uppenbarligen icke haft

något med skriften att skaffa, författat eller utgifvit densamma, så har

nämnden i sin egenskap af samvetsdomstol friare händer att vid en

sådan bevisning fästa det afseende den förtjenar, än en till iakttagande

af de legala bevisningsreglorna strängare bunden domstol.

Denna nämndens nya funktion innebär ett ytterligare skäl till de

af Utskottet redan (sid. 8, 9) anförda, att vidtaga en förändring i dess

sammansättning. Ty då fråga uppstår om hvem som bör i saken svara,

författaren, utgifvaren eller boktryckaren, blir det en orimlighet, såvida

det ens är möjligt att verkställa, att låta dessa personer, hvilka hafva

sinsemellan stridiga intressen, gemensamt tillsätta en del af nämndens

ledamöter. Då Utskottet följaktligen nu har att taga frågan om en

förändrad sammansättning af juryn i öfvervägande, torde Utskottet, i

betraktande af juryinstitutionens väsende och erfarenheten från alla de

länder, utan undantag, der den finnes införd eller varit föreslagen att

införas, få antaga såsom en gifven utgångspunkt, att juryn ej bör till

någon del utses vare sig af parterna eller af domstolen, utan tagas

bland en på förhand bestämd till jurymannaskapet på visst sätt qvalificerad

korps. Den närmaste frågan blir då, på hvilket sätt denna korps

skall bildas. I juryns hemland, England, anses i allmänhet hvarje medborgare,

som eger viss årlig inkomst, skyldig att i viss ordning inträda

i den jury mannakorps, ur hvilken juryn för hvarje mål tages. Detta

förfaringssätt, som, så vidt Utskottet bär sig bekant, icke vunnit efterföljd

i något annat land, icke ens i Nordamerikas Förenta stater, förutsätter

en icke ringa grad af upplysning hos flertalet af samhällets medlemmar,

eller ock den aktning för lagen i förening med det lifliga medvetande

om jurymannaskapets betydelse och de pligter dess utöfvande medför,

som utmärker Englands folk. Att införa det hos oss utan att vara

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

KonstUutions-Utslcottets Memorial N:o 7.

genom långvarigt bruk af juryinstitutionen dertill förberedd, synes så

mycket mindre lämpligt, som Utskottet åtminstone för sin del icke kan,

med något anspråk att hafva trälfat det rätta, angifva den gräns, vid

hvilken behörigheten att såsom juryman tjenstgöra skulle inträda. Om

man, såsom någon gång blifvit satt i fråga, läte den sammanfalla med

den gräns, der valrätt till Andra Kammaren vidtager, så vore juryns

sammansättning af personer med tillräcklig insigt och förmåga att pröfva

halten af den bevisning, som i ett mål förebragts, enligt Utskottets förmenande

icke i någon mån tryggad.

I andra länder, Nordamerikas Förinta stater, Frankrike, Belgien,

Österrike och Preussen, bestå jurymannakorpserna af ett urval bland

dem som innehafva vissa för jurymannabefattningen nödiga ansedda

qvalifikationer. Detta är onekligen mer betryggande för juryns ändamålsenliga

sammansättning, såvida man lyckas finna valmän med det

förtroende, att valet kan anses utgöra ett uttryck af deri allmänna meningen.

Svårigheten består följaktligen deri att bestämma hvem som

bör välja. Under förutsättning att en jurymannakorps borde finnas vid

hvarje domstol, der ett tryckfrihetsmål kunde anhängiggöras, eller i

hvarje stad, har man satt i fråga, att valet skulle förrättas af de vid

val af riksdagsman i Andra Kammaren inom staden röstberättigade.

Häremot har med skäl erinrats, att då i de flesta af rikets städer tryckfrihetsmål

högst sällan, om ens någonsin förekomma, jurymannavalet

skulle nedsjunka till en tom formalitet och följaktligen förlora allt’ intresse,

samt i brist af deltagare kunna bestämmas af några få personer,

möjligen af sådana, för hvilka valets utfallande i någon eljest mindre

önskvärd riktning vore af intresse. Olämpligheten att betunga samhällsinrättningen

med organer, hvilkas verksamhet aldrig påkallades, torde

jemväl vara ett giltigt skäl att icke bilda ett så stort antal jurymannakorpser,

som här vore i fråga.

Den motsatta ytterligheten, som sednast föreslogs af Konstitutionsutskottet

vid 1856—1858 årens riksdag, att för hela riket bilda en

centraljury, som utsågs af Riksdagen eller dess delegerade, är, förutom

andra brister, så stridande icke blott mot vår rättegångsordnings grundsatser

om laga domstol i brottmål, utan, hvad värre är, mot den konstitutionela

grundsats, som ej vill veta af någon representationens inblandning

i domaremaktens funktiöner, att den numera knappast torde räkna

någon anhängare. Enahanda torde förhållandet vara med de vid våra

riksdagar tid efter annan framträdande förslag om jurymäns utväljande

af domstolar, sockenstämmonämnder, pröfningskomitéer m. m.; och Utskottet
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 7.

25

skottet kan med så mycket mera skäl förbigå dem, som de säkeligen

icke blifvit framställda, derest på den tid detta skedde de kommunala

institutioner funnits utbildade, hvilka nu så godt som sjelfmant erbjuda

sig såsom de lämpligaste och naturligaste valkorporationer för utseende

af jurymän.

Utskottet har nemligen funnit jurymannakorpsers bildande länsvis,

genom val af landstingen eller af stadsfullmäktige i de städer, som ej i

landsting deltaga, förena de fördelar som saknats hos hvarje af de sätt

att bilda juryn, hvilka hittills oinförmälts. Flera jurymannakorpser skulle

icke behöfva utses, än att åtminstone inom de flestas område något

tryckfrihetsmål kunde antagas årligen förekomma, och man hade erhållit

en valkorporation, som sjelf icke vore tillsatt för detta ändamål och

som just derföre och i följd af det allmänna förtroende den åtnjuter

synes i hög grad egnad att vara ett uttryck för den sansade och opartiska

allmänna meningen. Ehuru valet enligt Utskottets förslag lemnas

fritt inom hela det område, för hvithet landstinget väljer, har Utskottet

likväl förutsatt, att jurymännen komma att utses, så vidt möjligt och

derest lämpliga personer i tillräckligt antal finnas att tillgå, i eller nära

den stad, der tryckfrihetsmål företrädesvis förekomma, på det jurymännens

resor må för dem blifva så^ litet betungande och för parterna

så föga kostsamma som möjligt. Detta är ock anledningen hvarföre

Utskottet föreslagit att landstinget, der sådant anses nödigt, bör

kunna indela landstingsområdet i flera distrikt och inom hvarje distrikt

välja en särskild jurymannakorps. En sådan bör, vare sig att den väljes

för en stad eller ett landstingsområde eller ett distrikt, utgöras af tillräckligt

antal ledamöter för att juryn i hvarje särskildt mål, med beräkning

af dem som i anledning af jäf eller laga förfall afgå, alltid må blifva

fulltalig. Utskottet har föreslagit antalet till minst 25, med rättighet

för valmännen att före valet bestämma en högre siffra.

Sedan på detta sätt blifvit utsedde ett antal allmänt aktade män,

bland hvilka, då nämnd i tryckfrihetsmål skall sättas, det för hvarje

tillfälle nödiga antal ledamöter är att inkalla, återstår att bestämma, huru

detta inkallande skall ske. Att uppdraga detsamma åt domstol skulle

möjligen, ehuru med mindre skäl, kunna föranleda till samma anmärkning,

som nu riktas mot domstolens rätt att utse en del af nämnden.

Deremot torde någon betänklighet mot att låta domstolen genom lottning

utse nämndens ledamöter så mycket mindre möta, som anledning

icke är att befara, det någon för jurymannabefattningen olämplig person

skulle komma att genom lottningen inkallas i nämnden, då denna

Bih. Ull liiksd. Prot. 1871. 3 Sami. 5 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutions-Utskotiäs Memorial i\r:o 7.

tages endast bland de af landstinget eller stadsfullmäktige valde. Då

jurymannakorpserna i följd af sättet för deras bildande kunna antagas

komma att bestå af oväldige män, bör ock rättigheten för parterna

att utan uppgifven anledning utesluta ett visst antal af de till tjenstgöring

i juryn inkallade upphöra, helst det alltid står parterna öppet att

mot jurymännen anföra jäf såsom emot andra domare. I det nu bestämda

antalet ledamöter i den nämnd, som skall i målet döma, har

Utskottet icke funnit skäl att föreslå någon ändring. Då nämndens ledamöter

icke hädanefter som hittills förutsättas bo inom den stad der

domstolen är belägen, har ett särskilt stadgande angående ersättning

för deras inställelse föreslagits i 26 §.

I afseende på rättegången förekomma i Utskottets förslag åtskilliga

från det nu gällande afvikande stadganden, hufvudsakligen betingade

af den nya funktion, som blifvit nämnden tilldelad. Frågan om riktigheten

af gjord uppgift om hvem som är åtalad skrifts författare eller

utgifvare skall enligt 28 § af nämnden afgöras innan ransakningen om

skriftens brottslighet företages, enär nöjaktig utredning i sistnämnda

afseende svårligen kan vinnas, förr än rätta svarandeparten ingått i. svaromål.

Då frågan här gäller huruvida den tilltalade eller den af honom

uppgifne bör för skriftens innehåll ansvara, och någon prsesumtion

om större brottslighet hos den ene än hos den andre af dessa ej eger

rum, bör nämndens beslut i denna fråga bestämmas genom enkel pluralitet.

Äfven i de fall då domstol eger pröfva uppgifven författares eller

utgifvares behörighet att för skriften ansvara, såsom då han uppgifves

icke hafva haft fast bostad i riket eller varit i åtnjutande af sin personliga

frihet på den tid skriften utkom, äfvensom när domstol har att

bestämma, huruvida jemlikt 15 § sista punkten utspridare af tryckt

skrift bör för dess innehåll ansvara, eller om ansvaret bör hvila på den

af utspridaren uppgifne boktryckare, skall sådan fråga afgöras innan

ransakningen vidare fortgår. Då icke i något af dessa fall särskilda besvär

öfver sådana beslut få anföras, kan rättegången icke deraf obehörigen

fördröjas.

Att inom den i lagen föreskrift^ gräns för nämndens befogenhet

det antal frågor till nämnden framställes, hvartill målet föranleder, är

ett redan nu af doinstolarne vedertaget bruk, hvarom Utskottet dock

ansett uttryckligt stadgande böra i lagen införas.

I öfrigt har annan ändring i stadgandena om rättegången icke

blifvit vidtagen än att, i öfverensstämmelse med numera omfattade principer

i afseende på underställningsmål, de fall då underrätts utslag i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutions■■ Utskottets Memorial N;o 7.

27

tryckfrihetsmål underställes Hofrätts pröfning blifvit inskränkta, så att

underställning komme att ske endast när någon blifvit till ansvar för

skriftens innehåll fälld.

I fråga om hvad som är att såsom tryckfrihetsbrott anse, bör

gälla, att straff'' för skrifts innehåll endast följer, när detsamma är enligt

allmän lag brottsligt och att straffet bör vara det som allmän lag

i ty fall stadgar. I närmaste öfverensstämmelse härmed hänvisar

ock Tryckfrihets-förordningens 3 § i afseende på bestraffande af de der

uppräknade tryckfrihetsbrott till allmän lag, utom i 2 och 12 inom.,

hvilka sakna fullt motsvarande stadganden i Strafflagen. I de fad då,

såsom i 2 mom. säges, förnekelse af Gud och ett lif efter detta bör med

straff beläggas, torde dock detta brott kunna hänföras under 7 Kap. 1 §

Strafflagen, som handlar om hädelse mot Gud samt gäckeri med

Guds ord och sakramenten, och de i 12 mom. omförmälda lögnaktiga

uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och

förledande kunna saklöst lemnas utan straff- i de få fall då de icke råka

i strid med de särskilda §§ i Strafflagen. Med dessa jemkningar komme

3 § i gällande Tryckfrihets-förordning att i sin helhet hänvisa till allmän

lag och kan då ersättas af det stadgande Utskottet föreslagit i §

16, att brott som genom tryckt skrift begås och för hvilket ej i Tryckfrihets-förordningen

särskildt straff finnes utsatt (såsom fallet t. ex. är

vid de s. k. ordningsmålen) bestraffas enligt allmän lag.

Enligt 4 § 1 mom. af nu gällande Tryckfrihets-förordning tillkommer

det Justitie-statsministern att sjelf eller genom ombud vaka

öfver förordningens efterlefnad; och eger Justitie-statsministern för

detta ändamål dels att sjelf döma i s. k. ordningsmål, hvarmed förstås

mål angående förbrytelser mot d^ stadgade ordningsreglorna för utgifvande

af skrifter, samt för anläggning af boktryckeri och idkande af

bokhandel, dels ock att anställa åtal för egentliga tryckfrihetsbrott samt

förordna om skrifters beläggande med qvarstad. Då det utan tvifvel är

med de principer, på hvilka Tryckfrihets-förordriingen eljest hvilar, öfverensstämmande,

att hvarje förbrytelse, som genom utgifning af tryckt

skrift begås, afdömes af de allmänna dornstolarne, har Utskottet föreslagit,

att dessa skola till pröfning upptaga jemväl ordningsmålen, hvilket

med den skyndsamhet i rättegången stadsdoinstolarne böra kunna

åstadkomma, icke ens ur denna synpunkt torde möta något hinder. Den

skilnad i behandlingen från andra tryckfrihetsmål har dock af lätt insedda

skäl bibehållits, att ordningsmålen icke skulle af nämnd afgöras

eller underställas Hofrätts pröfning, äfvensom att qvarstad å tryckt

skrift icke må vid åtal för förbrytelse mot ordningsreglorna ega rum.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

Då emellertid genom denna inskränkning i den myndighets befogenhet,

som har att vaka öfver Tryckfrihets-förordningens efterlefnad,

densamma endast kommer att innefatta rättigheten att förordna om åtal

och qvarstad, har Utskottet ansett denna befattning, som är af natur

att tillkomma allmän åklagare, icke lämpligen böra uppdragas åt rikets

främste embetsman, hvaremot den helt naturligt låter hänföra sig till

området af den verksamhet Justitie-kanslern såsom chef för åklagaremakten

eger utöfva. Utskottet föreslår derföre att åt denne embetsman

öfverlemna hvad som återstår af den Justitie-statsministern nu tillkommande

befattning med pressen. Och Utskottet har härtill funnit

ytterligare anledning deri, att Justitie-kanslern redan enligt gällande

Tryckfrihets-förordning icke blott bör, jemte Justitie-statsministern, genom

vederbörande ombud hafva uppsigt öfver tryckfrihetens lagliga bruk

(§ 4 mom. 5), utan ock eger efter Justitie-statsministerns och hans ombuds

tillstyrkande förordna om qvarstad (5: 8), hvarjemte det är Justitiestatsministern

förbjudet att föranstalta om åtals anställande annorlunda

än genuin Justitie-kanslern. (4: 3, 5; 5: 8).

Åt stadgandena om åtal och qvarstad har Utskottet (§§ 18—23)

sökt gifva den förenkling, som de nu gällande bestämmelserna högeligen

tarfva. Allmänt åtal bör endast ske på Justitie-kanslerns förordnande,

hvaremot om qvarstad kan förordnas så väl af Justitie-kanslern och

hans ombud som af domstol, men på enskild målsegandes yrkande endast

af domstol. Har qvarstad skett på grund af Justitie-kanslerns

eller hans ombuds förordnande, bör åtal anställas inom möjligaste korta

tid, hvilken dock i anseende till svårighet för ombuden i aflägsna trakter

att kommunicera sig med Justitie-kanslern, icke kunnat inskränkas

mer än till tre veckor för landsorten. Inom åtta dagar efter det svaranden

blifvit i saken hörd, bör domstolen afgifva sitt utlåtande angående

qvarstaden, vid äfventyr att densamma eljest förfaller. I 21 § är

tillagdt ett stadgande om huru långt qvarstaden får sträckas, innehållande

att derifrån äro undantagna alla i enskild ego öfvergångna exem - plar af skriften.

De skäl, hvilka föranleda till särskilda bestämmelser, afvikande

från allmänna lagens, rörande skrifter tryckta inom riket, hafva icke

samma betydelse i afseende på utrikes tryckta till riket införda skrifter.

Utspridare af dylik skrift, som befinnes vara af brottsligt innehåll, bör

följaktligen, såsom Utskottet i 31 § föreslagit, derför ansvara enligt

allmän lag. Dock må, tillförekommande af skriftens spridning, Justitiekanslern

ega rätt att belägga den med qvarstad, hvilken åtgärd underställes

pröfning af domstol, som, derest den stadfäster qvarstaden, bör

s. 29 Kontrollera mot PDF

KonstiUitions-Utskottets Memorial N:o 7.

29

bestämma viss tid, inom hvilken skriften, vid äfventyr af konfiskation,

skall vara ur riket utförd.

I det förslag till Tryckfrihets-förordning, för hvars särskilda stadganden

Utskottet nu redogjort, har Utskottet icke haft något uppdrag

att lemna åt de i 108 § Regeringsformen omförmälda komiterade till

tryckfrihetens vård. Dessa komiterades hufvudsakliga uppgift, att till

Hofrätten, innan dess dom fälldes, afgifva bestämda utlåtanden i frågor

om åtalade skrifter, upphörde med juryns införande, och deras skyldighet

enligt nu gällande Tryckfrihets-förordning att i vissa fall yttra sig

angående skrifts beläggande med qvarstad (5: 8) samt angående innehållet

af skrift, som på yrkande af främmande stats sändebud eller regering

blifvit med qvarstad belagd, kan så mycket heldre upphöra, som

den, så vidt Utskottet känner, endast i ytterst få fall tagits i anspråk.

Enahanda lärer förhållandet vara med det i 108 § Regeringsformen

komiterade meddelade uppdrag, att, i händelse någon författare eller

boktryckare, före tryckningen af en skrift, begär komiterades yttrande,

huruvida åtal derå efter tryckfrihetslagen kan ega rum, sådant yttrande

skriftligen afgifva, med den påföljd att, derest de förklara det skriften

må tryckas, både författare och utgifvare blifva från ansvar fria och

detta kommer att drabba komiterade. Vid sådant förhållande och då

denna institution följaktligen numera förlorat sin egentliga betydelse,

anser Utskottet sig böra föreslå dess upphäfvande, i följd hvaraf 108 §

Regeringsformen och 70 § Riksdagsordningen skulle utgå. För att

icke behöfva ändra nummerföljden i sednare §§ af dessa grundlagar har

Utskottet föreslagit att dela 109 § Regeringsformen och 69 § Riksdagsordningen

hvardera i två §§, på sätt här nedan närmare angifves.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,

att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig

behandling

Do följande förslag till

T ryck frih et s-Föror (In i n g.

§ i
-

Enhvar ege att, utan något af den offentliga makten i förväg 1 agdt

hinder, i tryck utgifva skrifter; och må ej någon kunna i annan ord
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

ning eller i annat fall, än denna lag stadgar, för tryckt skrifts innehåll

tilltalas eller straffas.

§ 2.

Hvad i denna lag stadgas, galle alla skrifter och dertill hörande

af bildningar, som utgått från tryckpressen eller genom andra likartade

mekaniska medel blifvit mångfaldigade.

§ 3.

Denna lag må ej tillämpas å tryckt skrift, som ej blifvit utlemnad

till försäljning eller till spridande på annat sätt.

§ 4.

Alla hos domstolar, embetsverk, samt andra offentliga myndigheter

och inrättningar befintliga protokoll, skrifter och handlingar må,

med här nedan stadgade vilkor och undantag, af enhvar i tryck utgifva,

och skola för detta ändamål icke allenast i afskrift mot lösen utlemnas

åt den det äskar, utan äfven kunna, om det ej medför betydande

olägenheter, på stället utan lösen afskrifvas. Tjensteman, som

obehörigen hindrar eller fördröjer utlemnandet eller afskrifningen, värde

derför såsom för tjenstefel tilltalad och straffad.

§ 5.

l:o. Protokoll hållna hos Konungen i ministeriela ärenden och

kommandomål, Stats-Rådets protokoll med dertill hörande handlingar,

protokoll hållna hos Riksdagens Kamrar eller Hemliga Utskott eller hos

de i 50 § Riksdagsordningen omförmälda deputerade, Konstitutionsutskottets

protokoll rörande Ståts-Rådet-, samt Banko- och Stats-Utskottens,

Banko- och Riksgäldsverkens, eller Revisorernes öfver samma verk

protokoll och handlingar rörande hemliga ärenden må icke utan vederbörandes

tillstånd före 50 år efter protokollets eller handlingens datum

utbekommas eller genom tryck offentliggöras. Utgifvas sådana handlingar

af trycket i strid med hvad nu sagdt är, och finnes ej särskildt straff

derå i allmän lag utsatt, böte utgifvaren 100 R:dr eller mera efter brottets

beskaffenhet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

2:o. Försvarsverket angående handlingar, hvilkas kungörande kan

medföra våda för rikets säkerhet, må icke utlemnas eller genom tryck

offentliggöras, vid ansvar som i nästföregående mom. stadgas.

3:o. Ministeriela handlingar, hvilka icke äro att hänföra till de i

första mom. af denna § omförmälda, äfvensom diplomatiska personers

anteckningar eller berättelser öfver ministeriela ärenden, hvilka beröra

förhållanden, under sednast förflutna 50 år, få ej utan Kongl. Maj:ts

tillstånd utgifvas. Den häremot bryter straffas som i 1 mom. säges!

4:o. Vid offentliggörandet af rättegångshandlingar skall uteslutas

allt sådant, som innehåller hädelser mot Gud eller lasteliga uttryck om

rikets öfverhet eller högeligen sårar blygsamheten, äfvensom hvad i afseende

. på personer, hvilka saken icke rörer, kan i sådana handlingar

hafva influtit anstötligt eller förklenligt. Den häremot bryter böte

50 R:dr. J

5:o. I andra fall, än då allmän lag och gällande författningar dertill

föranleda, må ej i tryck meddelas sådana utdrag af kyrkoböcker eller

vid fängelse, sjukhus eller hospital förda anteckningar, som lända någon

till skada eller förklenande, vid bot af 50 R:dr eller mera efter brottets

beskaffenhet.

6:o. Äro skrifter eller handlingar af enskild person i allmän vård

öfverlemnade, galle i afseende å deras offentliggörande de vilkor, som

vid mottagandet blifvit fastställda. Utgifvas i tryck dylika skrifter och

handlingar i strid mot de fastställda vilkoren, böte utgifvaren 50 R:dr.

Lag samma vare, om enskildt bref, som ej till något rättegångsmål hörer,

utan författarens tillstånd i tryck utgifves. Offentliggöres sk rift,

handling eller bref, som i detta mom. omförmäles, vare utgifvaren alltid

ansvarig för innehållet, derest detsamma befinues brottsligt.

§ 6.

Angående eganderätt till skrift, galle hvad som stadgas i särskild

lag, stiftad i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifver.

§ 7.

Privilegier å skrifters utgifvande må icke hädanefter meddelas;

Konungen dock obetaget att sådana till allmänna inrättningars understöd

redan förlänta hvarje gång på högst 20 år förnya.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

§ 8.

Innan något nummer eller häfte af tidning eller tidskrift utgifves,

skall i Stockholm hos Justitie-kanslern och å annan ort hos hans der

förordnade ombud skriftligen uppgifvas skriftens titel och tryckningsort,

äfvensom den persons namn, som i egenskap af utgifvare bestämmer

skriftens innehåll. Lag samma vare, der förändring i något af dessa

hänseenden eger rum.

Utgifves tidning eller tidskrift innan anmälan, som nu sagdt är,

skett, böte boktryckaren 100 R:dr.

§ 9.

Hvarje svensk undersåte, som råder öfver sig och sitt gods samt

ej är medborgerligt förtroende förlustig, ege att anlägga boktryckeri

och idka bokhandel; dock må boktryckeri anläggas endast i stad eller

inom ett afstånd derifrån af högst en half mil. Anläggning af boktryckeri

skall minst 14 dagar förr, än någon skrift derifrån utgifves,

anmälas hos stadens magistrat eller, der sådan ej tinnes, hos deri för

staden särskildt tillsatta styrelse. Der boktryckeri ombyter egare, åligge

den nye egaren att derom göra anmälan, innan någon skrift från boktryckeriet

utgifves. Den som nu föreskrifven anmälan försummar, böte

100 R:dr.

§ io.

o

l:o. A hvarje tryckt skrift skall boktryckarens namn jemte tryckningsorten

och årtalet utsättas. Försummas det, böte boktryckaren, så

ock den som skriften försäljer eller annorledes utsprider, 100 R:dr.

Tidning eller tidskrift skall derjemte, vid enahanda bot för boktryckare,

på hvarje nummer eller häfte upptaga namnet på den, som i egenskap

af utgifvare bestämmer skriftens innehåll.

2:o. Hvad här stadgas om utsättande af boktryckares namn,

tryckningsort och årtal, galle dock ej för noti fikationer och formulärer

med mera af dylik beskaffenhet.

§ 11-

Boktryckare må ej utan författares eller utgifvares tillstånd haris

namn å tryckt skrift utsätta, ej heller annorledes uppenbara, såvida ej

anstäldt åtal dertill föranleder, vid bot af 300 R:dr.

§ 12.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

33

§ 12.

Utsätter någon i bedräglig afsigt å tryckt skrift orätt boktryckarenamn,

tryckningsort eller årtal, straffes med böter eller fängelse i högst

sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, kan till

straffarbete i högst två år dömas. Lag samma vare, om falskt författareeller

utgifvarenamn skrift åsättes. Diktadt namn, hvarmed ingen verklig

person utmärkes, vare ej förbjudet att å skriften utsätta.

§ 13-

Af hvarje tryckt skrift skall boktryckaren, samtidigt med skriftens

utlemnande till försäljning eller spridande på annat sätt, aflemna ett

exemplar i Stockholm till Justitie-kanslern och å annan ort till hans

der förordnade ombud. Den det försummar böte 75 R:dr.

§ 14.

Till Kongl. Bibliotheket samt till hvarje af rikets universitet skall

boktryckare af allt, som under året hos honom tryckes, inom slutet af

Juni månad nästföljande år utan betalning aflemna ett fullständigt och

felfritt exemplar jemte dertill hörande plancher. Underlåter någon det,

böte för hvarje särskilt, fall 50 R:dr och vare ändock pligtig att, vid

enahanda ansvar, inom ny förelagd tid behöriga exemplar aflemna.

§ 15.

För innehållet af tryckt skrift vare, med det undantag här nedan

sägs, författaren ansvarig, om han sitt namn å skriften utsatt eller densamma

till offentliggörande i tryck utlemna!. I annat fall ansvare utgifvaren.

Öfversättare af skrift vare såsom dess författare ansedd.

För allt som offentliggöres i tidning eller tidskrift eller annan

skrift, som innehåller bidrag af fle-ra författare, ansvare den, som i

egenskap af utgifvare bestämt skriftens innehåll.

Kan ej ansvarig författare eller utgifvare uppgifvas, eller varder

derom gjord uppgift bestridd och pröfvas vara oriktig, ändå att densamma

af den uppgifne författaren eller utgifvaren erkännes, stånde

boktryckaren ansvaret. Lag samma vare, om författaren eller utgifvaren

Bill. till Biksd. Prof. 1871. 3 Sami. 5 Raft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 7.

vid den tid, då skriften utgafs, ej hade fast bostad i riket och der

vistades eller icke var i åtnjutande af personlig frihet.

Utsprider någon skrift, hvarå boktryckarens namn och tryckningsorten

ej äro utsatta, vare i fråga om ansvar för innehållet såsom boktryckare

ansedd, derest ej styrkas kan, från hvilket tryckeri skriften

utgått.

§ 16.

Brott, som genom tryckt skrift begås och för hvilket ej i denna

lag särskildt ansvar finnes utsatt, bestraffas enligt allmän lag och varde

skriften konfiskerad; dock att konfiskationen, så vidt möjligt är, inskränkes

till den eller de delar af skriften, hvilka befunnits af brottsligt innehåll.

Sålunda till konfiskation dömd skrift eller del deraf må icke vidare försäljas

eller utspridas, ej heller må hvad som befunnits brottsligt ånyo

af trycket utgifvas. Hvar som häremot bryter vare, då han om konfiskationen

egt eller bort ega kunskap, förfallen till ansvar efter samma lagrum,

enligt hvilket straff'' för det genom skriften begångna brottet förut

blifvit ådömdt.

§ 17-

Justitie-kanslern åligge att sjelf eller genom ombud, som af honom

förordnas, vaka öfver denna lags efterlefnad.

§ 18-

Finner Justitie-kanslern förbrytelse mot denna lag vara begången

af beskaffenhet att den af allmän åklagare bör beifras, ege han vidtaga

åtgärd till målets utförande vid laga domstol.

§ 19.

o

Åtal för tryckt skrifts innehåll må ej af allmän åklagare anställas,

sedan sex månader förflutit från den tid skriften, jemlikt § 13, blifvit

till Justitie-kanslern eller hans ombud inlemnad.

§ 20.

Anses tryckt skrift böra till åtal af allmän åklagare föranleda, ege

Justitie-kanslern eller hans ombud att, derest så pröfvas nödigt, låta

belägga skriften med qvarstad.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 7.

35

Jemväl domstol må, sedan åtal der blifvit anhängiggjordt, på yrkande

af allmän åklagare eller enskild målsegande, förordna att tryckt

skrift skall med qvarstad beläggas.

§ 21.

Qvarstad å tryckt skrift skall verkställas å alla i författarens, utgifvarens,

förläggarens, boktryckarens samt bokhandlares eller annan utspridares

värjo befintliga exemplar, men må ej läggas å större del af

skriften, än det eller de häften eller nummer, i hvilka det såsom brottsligt

ansedda förekommer. Ej må qvarstad, innan den blifvit i tryckningsorten

verkställd eller påbjuden, annorstädes ega rum, utom i det fall

att skriften ej blifvit, enligt § 13, till Justitie-kanslern eller hans ombud

inlemnad, eller att boktryckarens namn och tryckningsorten ej finnas

å skriften utsatta.

§ 22.

Har Justitie-kanslern eller hans ombud förordnat om qvarstad,

skall, vid äfventyr att densamma eljest- anses förfallen, i Stockholm inom

åtta dagar och i landsorten inom tre veckor anmälan derom ske hos

vederbörande domstol och målet der anhängiggöras.

Domstolen skall, inom åtta dagar sedan svaranden blifvit hörd,

gilla eller upphäfva qvarstaden, vid påföljd att densamma eljest förfaller,

utan att kunna vidare påbjudas.

Inom samma tid bör domstol meddela beslut i anledning af der

framstäldt yrkande om qvarstad.

Qvarstad skall ofördröjligen och utan hinder af deröfver förd klagan

verkställas.

§ 23.

Den, som med vetskap derom, att qvarstad å tryckt skrift blifvit

påbjuden, skriften utsprider, vare förfallen till det straff allmänna lagen

stadgar för den, som qvarstad bryter.

§ 24.

Mål angående förbrytelse mot denna lag upptages vid allmän underrätt

i den stad, der förbrytelsen blifvit begången, eller, derest den

föröfvats å landet, vid underrätt i närmaste stad.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutions-UtsTcottets Memorial N:o 7.

§ 25.

Lagligheten af åtalad skrifts innehåll .skall pröfvas af en utaf nio

ledamöter bestående Nämnd. Bestrides riktigheten af gjord uppgift om

skriftens författare eller utgifvare, varde jemväl frågan härom till Nämndens

afgörande hänskjuten.

§ 26.

Den i nästföregående § omförmälda Nämnd bildas sålunda, att

inom hvarje landstingsområde och stad, som ej i landsting deltager, utväljas

årligen, af landstinget för landstingsområdet och af stadsfullmäktige

för staden, minst 25 allmänt aktade män, bland hvilka, då Nämnd

skall sättas, domstolen genom lottning uttager nio ojäfvige ledamöter.

Landstingsområde, som innefattar två eller flera städer, må, efter som

landstinget pröfvar nödigt, indelas i särskilda distrikt; och galle i ty

fall för sådant distrikt hvad ofvan om landstingsområde stadgadt är.

Ledamot i Nämnden må ej utan laga förfall denna befattning sig undandraga

eller derför erhålla annan godtgörelse, än att domstolen må tilllägga

honom, om han sådant äskar, ersättning för resekostnaden enligt

hvad för landstingsman finnes stadgadt. Sådan ersättning skall, der ej

enskild part ålägges att densamma gälda, af allmänna medel utgå.

§ 27.

Nämndens ledamöter skola på kallelse sammanträda inför domstolen

och aflägga edlig försäkran att efter bästa förstånd och samvete

utlåtande i saken afgifva och att i obrottslig tystnad hålla såväl hvad

som under öfverläggningen yttras, som huru de särskilda ledamöterna

rösta.

§ 28.

Uppstår, såsom i 25 § sägs, fråga om riktigheten af gjord uppgift

angående åtalad skrifts författare eller utgifvare, skall, sedan undersökning

derom skett, till Nämndens afgörande hänskjutas den frågan:

»År N. N. såsom den åtalade skriftens författare (utgifvare) för dess

innehåll ansvarig?» År sålunda, eller, der stridighet eljest uppstår, af

domstolen bestämdt, hvilken det åligger att i saken svara, eller äro parterna

ty förutan derom ense, skall domstolen, sedan ransakningen i öf
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 7.

37

rigt blifvit fulländad, till Nämndens besvarande framställa denna fråga:

»År skriftens innehåll brottsligt efter det lagens rum, åklagaren åberopat?»

Afser åtalet flera brott, eller föranleder målets beskaffenhet i öfrigt

till flera frågor, varde de hvar för sig framställda.

§ 29.

Då fråga, enligt hvad i nästföregående § omförmäles, till Nämndens

afgörande hänskjutes, skall domstolen i sammanhang dermed till

Nämnden aflemna, jemte alla till målet hörande handlingar, en fullständig

skriftlig sammanfattning af hvad i saken förekommit. Derefter öfverlägge

Nämnden inom sig om det beslut, som fattas skall, hvilket bör

grundas på de skäl, som under ransakning^» förekommit; och skall

Nämnden med ja eller nej besvara den framställda frågan. Ej må Nämnden

åtskiljas innan den sitt beslut fattat. Fråga huruvida uppgifven

författare eller utgifvare är för åtalad skrifts innehåll ansvarig, afgöres

af Nämnden genom de flesta rösterna; men ej må någon för skriftens

innehåll till ansvar fällas, derest ej Nämnden med minst två tredjedelar

af rösterna förklarat det brottsligt.

§ 30.

Sedan Nämndens beslut blifvit inhemtadt, pröfve och afgöre domstolen

målet och afkunne ofördröjligen för parterna utslag. Har den

tilltalade blifvit fälld till ansvar för sådan förbrytelse, som enligt denna

lag beror på Nämnds afgörande, skall domstolens utslag underställas

Hofrätts pröfning.

§ 31.

I afseende på förbrytelse, begången genom utrikes tryckt och till

riket införd skrift, galle hvad allmän lag stadgar om spridande af skrifter

af brottsligt innehåll; dock må Justitie-kanslern- der han så finner

nödigt, förordna om skriftens beläggande med qvarstad. Vidtager han

sådan åtgärd, skall anmälan derom ofördröjligen ske hos domstol, som

eger att upphäfva eller gilla qvarstaden, i hvilket sednare fall viss tid

bör utsättas, inom hvilken skriften skall,,vid äfventyr af konfiskation,

vara ur riket utförd.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutions-Utslottets Memorial N:o 7.

§ 32.

Angående ansvar och ersättningsskyldighet för obefogad!, åtal

galle hvad i allmän lag stadgas. b

§ 33.

I allt, hvad genom denna lag icke uttryckligen annorlunda stadgadt

är, gälle hvad i allmän lag om rättegång i brottmål sägs.

§ 34.

Alla mål angående förbrytelser mot denna lag skola, vid ansvar

för domare och embetsman, med största skyndsamhet afgöras
-

2:o följande förändringar i

Regeringsformen

(Nuvarande lydelse, hvari med

kursiv stil äro utmärkta de delar som

föreslagits att ändras eller utgå).

§ 108.

Lagtima Riksdag skall hvart tredje

år, på sätt i Riksdags-ordningen sägs,

förordna sex för kunskaper och lärdom

kända män att jemte Justitieombudsmannen,

som bland dem förer

ordet, utöfva vård öfver tryckfriheten.

Desse komiterade, af hviska två, utom

Justitie-Ombudsmannen, skola vara

lagfarne, ege sådan befattning, att, i

(Föreslagen lydelse, hvari ändringarne

äro med kursiv stil utmärkta).

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtsTcottets Memorial N:o 7.

39

händelse någon. författare eller boktryckare,

innan tryckningen, sjelf öfverlemnar

dem en skrift och begär

deras yttrande, huruvida åtal derå,

efter tryckfrihetslagen, kan ega rum,

skola Justitie-Ombudsmannenoch minst

tvenne komiterade, hvaraf en lagfaren ?

ett sådant yttrande skriftligen afgifva.

Förklara de deruti, att skriften må

tryckas, vare då både författare och

boktryckare från allt ansvar frie, och

ligge det å komiterade.

§ 109.

Lagtima Riksdag kan ej utan egen

begäran upplösas förr än den varit

fyra månader tillsammans, derest

icke Konungen, såsom i Riksdagsordningen

sägs, förordnar om nya

val till båda Kamrarna eller den ena

af dem, i hvilka fall Riksdagen skall,

med bibehållande af sin egenskap

utaf lagtima, sammanträda å den tid

inom tre månader från det Riksdagen

blef upplöst, som Konungen

bestämmer, samt må ej vidare af

Konungen upplösas förr än efter

fyra månader från det senare sammanträdets

början.

Urtima Riksdag eger Konungen,

när Han för godt finner, åtskilja,

och vare urtima Riksdag alltid upplöst,

innan tid för lagtima Riksdags

sammanträde infaller.

Der så oförmodadt skulle hända,

att Riksdag, när den afslutas, icke

hade staten reglerat eller någon ny

§ 108-

Lagtima Riksdag —r- — — —

1— — sammanträdets början.

Urtima Riksdag — — —- —

— — — sammanträde infaller.

§ 109.

Der så oförmodadt skulle hända

— — — uppgöra och utfärda.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

bevillning till bestämdt belopp sig

åtagit, fortfare den förra statsregleringen

och bevillningen intill

nästa Riksdag. Är åter bevillningens

hela belopp bestämdt, men

Kamrarne icke om fördelningen

deraf ense, då skola, efter den fastställda

bevillningssummans [förhållande

till den som vid föregående

riksdag blifvit fördelad, de i den

sista bevillnings-förordningen stadgade

artiklar jemnlikt ökas eller

minskas; och uppdrage Riksdagen

sine Fullmäktige i Banken och Riksgälds-kontoret,

att eu ny bevillnings-förordning

på sådan grund

uppgöra och utfärda.

Lagtima Riksdag skall hvart tredje Lagtima Riksdag — — —

år tillsätta en Nämnd af fyratioåtta — — — domsrätt skiljas,

personer, deraf hvardera Kammaren

genom sluten omröstning inom sig

utser tjugufyra, och hvilken Nämnd,

i den ordning 103 och 104 §§ Regeringsformen

stadga, eger att döma,

huruvida Högsta Domstolens

samtlige ledamöter gjort sig förtjena

att i deras vigtiga kall bibehållas,

eller om visse af dem, utan

bevisligen begångna fel och brott,

hvarom Regeringsformens 102 §

handlar, likväl kunna anses böra

från utöfningen af Konungens domsrätt

skiljas.

Riksdags-ordningen,

§ 69.

§ 69.

§ 70.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

41

Denna Nämnd träder samma dag

den blifvit vald tillsammans. Nämndens

samtlige ledamöter rösta först,

man för man, öfver deri frågan:

Skall omröstning anställas till uteslutande

af någon bland Högsta

Domstolens ledamöter? Besvaras

denna fråga enhälligt eller af de

flesta rösterna med nej, blifva Högsta

Domstolens samtlige ledamöter

bibehållne. Besvaras den åter med

ja, uppgör hvar och en af Nämnden

en sluten lista på dem af Högsta

Domstolens ledamöter, flera

eller färre, som han anser böra

entledigas. De tre bland dessa,

som då fått det största antal röster

emot sig, ställas hvar efter annan

under ny omröstning, hvarvid två

tredjedelar af rösterna fordras emot

den eller dem, som skola anses

vara från Riksdagens förtroende uteslutne;

och förhålles derefter såsom

i Regeringsformens 103 § vidare

föreskrifves.

§ 70.

Den i föregående § omförmälda

Nämnd träder — — — — —

— — vidare föreskrifves.

§ 70.

Lagtima Riksdag skall hvart tredje

år förordna sex för kunskaper och

lärdom kända män, att, jemte Justitieombudsmannen,

som bland dem förer

ordet, utöfva vård öfver tryckfriheten.

Desse komiterade, af hxiilka

två, utom Justitie-Ombudsmannen,

skola vara lagfarne, väljas medelst

omröstning genom tjugufyra valmän,

Bill. till Rilcsd. Prot. 1871. 3 Sami. 5 Bäft.

G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

RonsUtutions-Utskottets Memorial N:o 7.

■deraf hvardera Kammaren inom sig

utser tolf. -Afg år mellan rilcsdagarne

någon bland komiterade, välja

de öfrige till det lediga rummet en

behörig man.

Stockholm (len 26 April 1871.

På Utskottets vägnar:

TH. MUNCK AF ROSENSCHÖLD.

Reservationer:

af Herr Nils Larson: »Då jag uti några punkter af det nu afgifna

förslaget till ny tryckfrihetslag, hvilka så väl i principielt som praktiskt

afseende synas mig vara af icke så oväsendtlig betydelse, nödgats i

mer och mindre mån skilja mina meningar från Utskottsmajoritetens,

så har jag ansett mig böra medelst begagnande af reservationsrätten

framlägga mina särskilda meningar, på det att äfven dessa må kunna

inom Riksdagens båda Kamrar komma under någon pröfning.

Enligt § 1 mom. 4 af nu gällande tryckfrihetslag, är den, som för

nesligt brott blifvit dömd eller förklarad ovärdig att föra andras talan,

icke berättigad att utgifva dagblad eller periodiska skrifter. Utskottet

har likväl beslutat att icke uti sitt förslag upptaga detta stadgande.

Något positivt skäl för detta beslut finnes icke uti betänkandet anfördt,

och jag kan icke heller uttänka något sådant. Deremot synes mig den

omständigheten, att stadgandet redan finnes och att något ogillande deraf

icke försports, utgöra skäl nog för dess bibehållande, helst som man

väl måste medgifva, att ett motsatt förfarande skulle i sjelfva verket

vara nära nog detsamma som att för vissa fall — och detta just för de

minst ömtåliga — suspendera en del af straffbestämmelserna, enär hvarje

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial iV:o 7.

43

stadgande om förlust af medborgerligt förtroende, som eljest gäller för

åtskilliga missbruk af den rättighet, hvarom här är fråga, måste antagas

stå i mer eller mindre mån kraftlöst gent emot den, som redan är genom

dom förklarad sådant förtroende förlustig, men som detta oaktadt

skulle tillerkännas denna rättighet, hvilken han hitintills icke eger. Jag

önskar tillika, att rättigheten att inom Sverige utgifva tidning eller tidskrift,

må förbehållas uteslutande åt svenske undersåter, och åberopar

för öfrigt till stöd för mina åsigter i dessa hänseenden hvad Utskottet

uti 9 § föreslagit, rörande rättigheten att idka boktryckerirörelse och

bokhandel.

Förslagets lö § innefattar bestämmelser angående den ställning,

hvaruti författare, utgifvare och boktryckare ansetts böra stå till hvarandra

i fråga om skyldigheten att ansvara för innehållet af tryckt skrift.

Utskottet har i detta afseende bibehållit i det närmaste oförändradt hvad

som för närvarande är stadgadt så väl derom, att i regeln ansvaret åligger

författaren, då han genom sitt namns utsättande sig såsom sådan

angifvit, som äfven derom, att denna regel icke skall gälla, derest det

skrifna bringas till offentligheten genom tidning eller tidskrift. Utan

tvifvel är den grundsatsen riktig, att författaren skall vara ansvarig, då

icke någon ovisshet förekommer om hvilken han är; men det torde

kunna ifrågasättas, huruvida det för visst fall gjorda undantaget låter

sig lika väl försvaras. Det är svårt att inse hvarföre den eljest ansvarige

författaren skall vara mera fri, oaktadt han utsatt sitt namn, om

han föranstaltar att det brottsligt skrifna införes i en tidning, som antagligen

sprides bland eu större allmänhet, än om han nöjer sig med

att få in det uti eu icke periodisk skrift, som sannolikt icke har en så

stor spridning att påräkna. Jag vet väl att man härpå skall svara, att,

då utgifvaren af eu tidning eller tidskrift ansetts böra ansvara för allt,

som i skriften inflyter, och man icke funnit rådligt att för tryckfrihetsförseelser

införa dubbel ansvarighet, eller ansvar för delaktighet, Utskottet

af denna anledning nödgats bibehålla det antydda afsteget från eu

i allmänhet riktig grundsats. Ja! afsteget är taget redan i den gamla

Tryckfrihets-förordningen; men det kan vara fråga om, huruvida icke

just detta afsteg varit och är en bland orsakerna till det så mycket

öfverklagade bruket af legda ansvariga utgifvare. Tidningsutgifvaren —

jag menar här den verklige — skall meddela allt som tilldrager sig;

han kan icke sjelf omedelbarligen känna allt och ännu mindre detaljerna

utaf allt; han måste bero af meddelanden från andra, men får icke, äfven

då författaren af eu insänd uppsats vill ansvara för innehållet, uti

sin tidning intaga sådan uppsats utan att på sig öfverflytta ansvars
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstilutions-Utskottets Memorial N:o 7.

skyldigheten, eller, med andra ord, utan att sjelf blifva »ansvaring»; —

och han försättes i frestelse att anlita det s. k. ansvaringssystemet för

att skydda sin offentliga verksamhet mot det afbrott, som eljest skulle

kunna blifva följden af ett mot honom anstäldt tryckfrihetsåtal, äfven

om han sjelf icke vore i egentlig mening den brottslige. I den danska

presslagen af 3 Januari 1851 är grundsatsen rörande författares ansvarighet

följdriktigt genomförd, så att hvarje författare, som utsatt sitt

namn, bär hela ansvaret för hvad han för offentligheten skrifvit, äfven

då offentliggörandet sker i tidning eller tidskrift. Några olägenheter

deraf lära icke hafva försports i Danmark; och jag kan icke finna annat,

än att ett i grunden så riktigt stadgande borde, efter den redan tjugoåriga

erfarenhet, som derom vunnits i grannlandet, utan fara kunna godkännas

äfven hos oss. Man har häremot anfört, att förhållandet är annat

i Danmark, »man vet icke utaf några ansvaringar der.» Jag svarar

derpå: den danska presslagen måtte dä vara god, nog i detta afseende.

Farhågan för att ett nytt slag af ansvaringar skulle hos oss uppstå, om

ett liknande stadgande antoges, synes mig då vara något för långt drifven;

ty om också, i motsats till hvad som visat sig i Danmark, någon

tidning här icke skulle finna det för sin egen del betänkligt, att uti sina

spalter skyldra inför allmänheten med ansvaringars namn, skall det befarade

missbruket dock möta icke så oväsendtliga dels praktiska svårigheter

och dels andra betänkligheter, helst om lagen, såsom den både

kan och bör, uppställer sådana qvalifikationsbestämmelser för rättigheten

att på eget ansvar i tryck offentliggöra skrifter, att ingen annan må

kunna såsom ansvarig författare eller utgifvare uppträda, än eu hvar,

som måste förutsättas vara i stånd att bedöma sina handlingar och deras

följder, som af allmänna lagen anses tillräknelig för sina gerningar,

och som är åtkomlig för åtal och för det straff, hvartill han kan göra

sig skyldig. Utom besväret, obehaget och förödmjukelsen af att för

hvarje särskildt fall nödgas söka efter och underhandla med en sådan

pei’son, som kunde anses vara för ändamålet tjenlig, måste möjligheten

att lyckas vara väsendtligen försvårad derigenom, att blotta begäran om

namnunderskriften i sådant fall innebär en tydlig varning och antydan,

att fara är för tillfället å färde. Men ett namn, som påtagligen endast

utmärker ansvaringen, skulle dessutom innebära eu antydan för åklagare

och jury, att utgifvaren sjelf ansett brottslig den uppsats, hvarunder han

låtit utsätta ett sådant namn; och man må väl kunna antaga, att utgifvaren

icke gerna skall vilja på sådant sätt sjelf bidraga till att framkalla

åtgärder och beslut, hvilkas följder han i allt fall måste vidkännas,

då han icke lärer kunna undgå att på ett eller annat sätt godtgöra den

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

45

legde ansvaringen för de lidanden, denne kan blifva underkastad. Visserligen

kan dock icke någon lag helt och hållet förebygga öfverträdelser;

men hvarje lag bör kunna vara sådan, att den åtminstone icke framtvingar

dem.

Enligt 25 § af Utskottets förslag skall, då tvist uppstår, om hvilken

som bör för innehållet af åtalad skrift ansvara, sådan tvist hånskjutas

till afgörande af den nämnd, som har att döma öfver lagligheten

af skriftens innehåll, och då ändamålet med detta förslag är, att afgörandet

icke skall behöfva bero uteslutande af laga bevisning, utan kunna

i mer eller mindre mån bestämmas efter de dömandes egna meningar,

något som synes mig icke böra få ega rum uti mellanpersonliga tvister,

hvilka, enligt mitt förmenande, böra af domstolen afgöras; så kan jag

icke instämma uti hvad Utskottet i denna del föreslagit. Förslagets antagande

skulle dessutom leda till nämndens besvärande med minst tvänne

sammanträden för ett och samma mål, der sådan tvist uppstode, enär

den ransakning i hufvudfrågan, som måste föregå nämndens slutliga dom

deröfver, icke kunde af domstolen företagas förr än nämnden genom

särskild! beslut framställt den rätta svarandeparten. Af dessa anledningar

hemställer jag, att §§ 25, 28 och 29 måtte få det innehåll och

den lydelse, nedanstående förslag upptager.

I fråga om grunderna och sättet för nämndens sammansättning

hafva flera olika meningar sökt göra sig gällande. I ett afseende hafva

dock alla varit ense, nemligen att de nu gällande bestämmelserna härom

icke böra bibehållas. De flesta hafva också varit eniga derom, att, hvad

landsbygden och småstäderna angår, de män, bland hvilka juryledamöterna

skola uttagas, böra väljas af landstingen. Men beträffande de städer,

hvilka ej i landsting deltaga, har Utskottets förslag vid den slutliga

behandlingen framgått ur en votering med tio röster emot nio. De

nio ledamöterna af Utskottet, hvilka uti denna fråga kommit i minoriteten,

hafva deremot ansett, att, då uti dessa städer några hinder icke

såsom i landsorten förefinnas mot tillämpningen af en fullt rationel

grundsats, den ifrågavarande valrätten borde tillkomma de städernas

innevånare, hvilka äro berättigade att välja riksdagsmän till Andra Kammaren,

och hvilka, enligt 31 § Regeringsformen, jemväl äro ombetrodda

att utöfva städernas valrätt för tillsättande af städernas domare. Om åt

stadsfullmäktige öfverlemnas att bestämma: när val bör ega rum; för

huru lång tid valet skall gälla inom af lagen stadgad begränsning, hvilken

begränsning jag hemställer måtte utsträckas till tre år; samt hvad

som i öfrigt af lagens stadganden angående valen lemnas obestämdt; —

så kunna dessa val, utom för första gången efter lagens trädande i kraft,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

ordnas på det sätt, att de ske samtidigt med riksdagsinannavalen till

Andra Kammaren och efter samma upprop, hvarigenom snart sagdt allt

särskilt besvär och afl kostnad undvikes. Man kan då också med visshet

antaga, att valmännen skola till betydande antal taga del i valen,

hvilkas resultat på detta sätt blifva, hvad de böra vara, verkliga uttryck

af allmänt förtroende.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, vågar jag vördsammast

hemställa, det Riksdagen måtte, i stället för motsvarande delar af

Utskottets förslag, antaga följande nemligen:

§ 8.

Rättighet att utgifva tidning eller tidskrift tillkommer

hvarje svensk undersåte, som, enligt hvad i § 15''sägs,

icke är obehörig att för innehållet af tryckt skrift ansvara

och dessutom icke är medborgerligt förtroende

förlustig eller förklarad ovärdig att föra andras talan.

Innan något nummer eller häfte af sådan skrift

utgifves, — — — — — — -— — eger rum.

Utgifves tidning -— — — — — 100 Ii:dr.

§ 15.

För innehållet af tryckt skrift ansvare författaren,

om han sitt namn å skriften utsatt eller densamma till

offentliggörande i tryck utlemnat, och derjemte, vid

den tid då skriften utgafs, uppnått femton års ålder,

var i riket bosatt och i åtnjutande af sin personliga

frihet samt icke afvita eller eljest genom kropps- eller

sinnessjukdom beröfvad förståndets bruk. Har icke

någon sådan författare sig uppgifvit, hvilar ansvaret

under samma vilkor på utgifvaren. Saknas något af

de bestämda vilkoren för att ansvaret må åligga författaren

eller utgifvaren, faller det på boktryckaren.

Lag samma vare om ansvar för innehållet af särskild

uppsats i tidning eller annan skrift, som innehåller bidrag

af flera författare.

Öfversättare af skrift vare såsom dess författare

ansedd.

Utsprider någon — — —- -— skriften utgått.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.

47

§ 25.

Lagligheten af åtalad skrifts innehåll skall pröfvas

af en utaf nio ledamöter bestående Nämnd.

§ 26.

Den i nästföregående § omförmälda Nämnd bildas sålunda,

att inom hvarje landstingsområde och stad,

som ej i landsting deltager, utväljas, hvarje gång för

en tid af högst tre år, af landstinget för landstingsområdet

och af stadens till deltagande i riksdagsmannaval

berättigade innevånare för staden, minst tjugofem

allmänt aktade män, bland hvilka, då Nämnd

skall sättas, domstolen genom lottning uttager nio

ojäfvige ledamöter. Landstingsområde, som innefattar

två eller flera städer, må, efter som landstinget

pröfvar nödigt, indelas i särskilda distrikt; och galle

i ty fall för sådant distrikt hvad ofvan om landstingsområde

stadgadt är.

Stadsfullmäktige ega meddela de nödiga bestämmelserna

med afseende på hvad ofvan sagdt är om val

för stad. Sådant val förrättas af Magistraten. Hvarje

röstande eger dervid en röst.

Ledamot i Nämnden —-------

— — — — — allmänna medel utgå.

§ 28.

Sedan ransakningen blifvit fulländad, skall domstolen

till Nämndens besvarande framställa denna fråga:

»År skriftens innehåll brottsligt efter det lagens rum,

åklagaren åberopat?» Afser åtalet -—■ — — — — —

— — — — — — framställda.

§ 29.

Då fråga, — — — — — — — — sitt beslut

fattat. Derest ej minst två tredjedelar af Nämndens

ledamöter förenat sig om den tilltalades fällande, anses

han frikänd».

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Ronstitutions-Utskottets Memorial N;o 7.

af Herr Hierta, som instämt i Herr Nils Larsons reservation rörande

§§ 15, 25 och 26 i Utskottets förslag.

af Herr Per Nilsson, som instämt i den af Herr Nils Larson afgifna

reservation och derjemte yttrat:

»Vid § 9 får jag anmäla min reservation, att rättighet att anlägga

boktryckeri äfven måtte tillåtas i rikets köpingar, då §:n komme att erhålla

följande lydelse:

Hvarje svensk undersåte, som råder öfver sig och sitt gods samt

ej är medborgerligt förtroende förlustig, ege att anlägga boktryckeri

och idka bokhandel; dock må boktryckeri anläggas endast i stad och

köping eller inom ett afstånd derifrån af högst eu half mil o. s. v.»

af Herr Gumcelius: Vid §§ 20, 21 och 22:

»Utskottets förslag beträffande qvarstad kan jag icke biträda.

Den gamla tryckfrihetslagen stadgar, att Justitie-kanslern må »i

Stockholm inom åtta dagar och i landsorterna aldra sist inom trenne

veckor, efter det qvarstaden lagd blifvit, hafva hänvist målet till vederbörlig

domstol och aktor förordnat, då domstolen sist inom åtta dagar

må pröfva, om qvarstaden skall ega bestånd.» Detta då qvarstad lägges

å tryckt skrift genom Justitie-statsministerns föranstaltande. Om åter

hos domstolen yrkande om qvarstad af aktor framställes, bör domstolen

deröfver utlåta sig inom åtta dagar, »men likväl, derest det utan tidsutdrägt

ske kan, Justitie-statsministerns eller dess ombuds utlåtande

inhemtas», hvarjemte ytterligare Hofrätten och Tryckfrihets-komitéen

sättas i rörelse för att gifva nödigt godkännande åt qvarstadsåtgärden.

Utskottet har bibehållit samma tider, som den gamla lagen stadgade,

men ansett de påpekningar om önskligheten af mindre tidsutdrägt,

hvilka framskymta i de här ofvan af mig kursiverade orden »aldra

sist» och »sist», kunna utelemnas. Med vår tids betydligt snabbare förbindelseinedel

orterna emellan kunde man förr hafva haft anledning

antaga, att Utskottet skolat föreslå kortare tider, om inalles bibehållandet

af lag om qvarstad före ransakning och dom kan anses stämma

öfverens med våraodagars åskådningssätt och med tryckerirörelsens ofantliga

utveckling. Åtminstone borde man vid en genomgripande lagförändring

kunna vänta, att hithörande stadgar heldre måtte lindras

än skärpas. Men såsom lindring kan jag ej räkna, att Utskottet befriat

qvarstadsbeläggningen från de omgångar och vilkor, som dock den gamla

lagen

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

49

lagen innehåller till tryckfrihetens värnande mot möjliga maktmissbruk

från domstolens sida. Nu vill man öfverlemna denna sak åt aktörs och

underdomstolens godtfinnande, en enkel utväg, men en vådlig.

Visserligen är det en sanning, att qvarstads-stadgandet sällan

tillämpas; men ingen säkerhet finnes, att det ej under andra tidsförhållanden

kan komma att strängt tillitas för att klämma efter en misshaglig

tryckfrihet och kanhända rent af omöjliggöra fortsatt utgifvande af en

periodisk skrift. Om man, lika med Utskottet, gör qvarstadsbeläggandet

synnerligen lätt och beqvämt för »vederbörande», så må det å andra sidan

med fog kunna begäras, dels att de tre tider, som i § 22 omtalas, blifva, så

mycket förändrade omständigheter medgifva, förkortade, dels också att

i lagen inrymmes en klar och oförtydbar bestämmelse om, att, der

qvarstadsbelagd tryckt skrift frikännes, ej blott qvarstaden skall upphäfvas,

utan ock fullt nöjaktigt skadestånd tillerkännas skriftens egare

för ali förlust, som han kan anses hafva lidit genom qvarstaden.

Då emellertid jag icke vågar inlåta mig på det vanskliga företaget

att söka formulera förslag till ändrad ordalydelse af ifrågavarande

grundlagsparagrafer, hvilket väl bör tillkomma Konstitutions-Utskottet,

hemställer jag vördsamt:

att det föreliggande grundlagsförslagets §§ 20, 21 och

22 måtte i den syftning, reservationen angifver, återsändas

till Utskottet.

Vid § 26:

Man har klandrat den nu stadgade jurysammansättningen hufvudsakligast

derför, att domstolen, sjelf oansvarig för jury-domen, i de flesta

fall kan, om den vill, förutbestämma utgången genom sitt jurymannaval.

Med eller utan giltiga skäl har den uppfattning vunnit spridning,

att domstolen ej alltid vid sitt val tillvägagått med full opartiskhet.

Allmänheten har trott sig finna, att en tidnings förlöpningar ofta blifvit

hårdt bedömda, medan en annans orättrådighet haft att påräkna ett

frikännande, som den allmänna meningen haft svårt att biträda. Dessa

förhållanden, verkliga eller skenbara, hafva icke varit egnade att befästa

domstolarnes anseende, hvarpå dock ligger så mycken vigt.

Ej heller har juryinrättningens anseende vunnit på den omständighet,

att kärande och svarande kunnat i juryn insätta hvar sina tre

talemän, hvilka ej sällan torde hafva under alltför ringa kontroll fortsatt

en ransakning, som borde vara afslutad, och sökt på domstolens

Bih. till llilcsd. Prof. 1871. 3 Sami. 5 Haft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

jurymän öfva inverkan medelst skäl och upplysningar, som ej under

målets behandling inför rättens protokoll framkommit.

Lika med Utskottets flertal anser jag juryns nuvarande sammansättning

icke hållbar och delar den mening, att man bör söka vinna

någonting bättre.

Detta bättre har Utskottets flertal trott sig finna deruti, att stadsfullmäktige

i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt i öfrigt landstingen,

skulle få välja grupper af jurymän, bland hvilka lotten sedan skulle för

hvarje särskildt mål uttaga ett niotal domare.

Det skulle sålunda blifva den så kallade »sjelfstyrelsen», som finge

reglera tryckfriheten. Tanken är vacker, och jag skulle med nöje ansluta

mig till densamma, om den fagra frukt, som här framhålles, vore

annat, än ett tomt skal, innehållande på sin höjd ett embryo till hvad

den ger sig ut för att vara.

Ty kommunal sjelfstyrelse lär det i sjelfva verket icke vara, att

fåtalet på bevillningsgrund kan mot flertalet öfva, samt i många fall

verkligen öfvar, en förtryckande öfvermakt, och det synes vara skäl att

genomföra landstingens och Stockholms stadsfullmäktiges egen emancipation,

att betinga dessa myndigheter rätt att såsom sjelfmyndige utse

sina egna ordförande, innan man i deras händer lägger tryckfrihetens,

frihetens väl och ve.

Det torde få anses tvifvelaktigt, om landstingsinrättningen skulle

något vinna i anseende och behag, i folkelighet, på erhållande af detta

nya uppdrag, och det lär ej kunna med full visshet förutses, att ett

eller annat landsting mer, än en eller annan domstol, skulle i längd

fria sig för misstankar, rykten, förmodanden om maktvänlig, tryckfrihetsfiendtlig

stämning och benägenhet att välja fällande jurymän. I ej

ringa mån skulle också jurymannaval kretsvis för län med många städer

inkräkta på landstingens tid, af hvilken redan nu en dryg del förspilles

på en mångfald af val.

Förhoppningen att våra kommunalinrättningar måtte utveckla sig

till något bättre, än de hittills blifvit, gör mig redan obenägen att vid

dem binda jurymannavalets rätt och ansvar, och jag har svårt att inse,

huru någon kan vilja sådant göra. — Om än de finnas, som förmena,

att jurymannaval af landsting blefve en dubbelsidig konservativ garanti

både emot tryckfrihetens utveckling och för det nuvarande kommunala

valsättets bibehållande, kan det svårligen förbises, att denna garanti torde

blifva af kort varaktighet, enär den föreslagna åtgärden naturnödvändigt

måste leda derhän, att den fortgående striden om rösträtten inom kommunerna

skall blifva häftigare, envisare, mera förbittrad. Rätten att

s. 51 Kontrollera mot PDF

Konstituiions-UtsTcottets Memorial N:o 7.

51

medelbart reglera tryckfriheten blefve ett nytt stridsäpple, icke det minst

eftersträfvade, från ömse sidor.

Tveksam är jag väl icke, åt hvilkendera sidan, återhålls- eller

framstegs-männens, äpplet i sin tid skulle falla; men jag tror det vara

ur alla synpunkter bäst, att båda sidorna befrias från att dermed taga

befattning.

Jag har önskat, att juryn måtte utses utan all möjlighet till påtryckning,

vare sig från höger eller venster, och i sådan afsigt har jag

inom Utskottet framställt två särskilda -förslag om jurymäns uttagande

genom lottning bland dem, som af grundlag fått sig tillerkänd

den lika vigtiga rättigheten att välja riksdagsmän. Då emellertid

intetdera af dessa mina förslag under diskussionen inom Utskottet rönte

så mycket understöd, att jag der fann skäl hänskjuta deras öde till omröstning,

vill jag icke här upptaga dem, utan i stället sluta mig till och

utbedja mig få följdriktigt utveckla ett annat förslag, som inom Utskottet

föll först med tillhjelp af den »förseglade sedeln».

Af Utskottets 19 närvarande ledamöter voro nemligen 9 af den

åsigt, att i Stockholm, Göteborg och Malmö icke stadsfullmäktige, utan

de vid riksdagsmannaval röstberättigade borde erhålla makt och rätt att

välja jurymän för tryckfrihetsmål. Under öfverläggningen i Utskottet

framkom det förslag, att sådant val kunde ske för 3 år i sender i samband

med riksdagsmannaval, så att de valmän, som så behagade, kunde

vid utöfvande af sin valrätt till riksdagsman medföra och i särskild rösturna

inlägga röstsedel till jurymän. Sålunda skulle ett större antal jurymän

väljas, bland hvilka i hvarje särskild! tryckfrihetsmål de behöflige

9 domarne komme att utlottas. Genom att sätta jury- och riksdagsmannaval

i förbindelse med hvarandra skulle man ock försäkra sig om

utsigt att för jury mannaval et vinna ett allmännare deltagande, än eljest

kunde vara att motse. Enär förslaget föll, blef icke inom Utskottet vidare

talan om de särskilda anordningar (rätt att, likasom vid riksdagsmannaval,

begagna kretsindelning, det ursprungliga jurymannaantalets

ställande i beroende af städernas storlek o. s. v.), som för detta valsätt

torde böra lagstadgas.

Då j ag obetingadt delar den åsigten, att det vore vida bättre låta

de politiskt berättigade valmännen inom Stockholm, Göteborg och Malmö

utse jurymän, än att öfverlemna detta uppdrag åt de penningvalde stadsfullmäktige,

så synes mig samma skäl tala för att låta äfven i hvarje

annan stad, inom hvilken eller i hvars närmaste omnejd tidning utgifves

eller kan komma att utgifvas, valmännen vid val till riksdagsmän

eller riksdagsmanselektorer utse jemväl jurymän; och då, enligt förslå
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutions-UtsJcottets Memorial N:o 7.

gets § 9, rätt att anlägga boktryckeri ej är begränsad till stadsområdet,

utan är utsträckt till eu half mil deromkring, ville jag, med särskild

hänsyn till de minsta städerna, hemställa, att jurymän kunde få af stadens

valmän utses ej blott från staden, utan ock från dess omnejd inom

en begränsning af en half mil.

Äfven med denna utsträckning blir jurymans uppoffring för att på

kallelse infinna sig hos domstolen icke större, än att allt tal om resekostnadsersättning,

vare sig af de tvistande eller af allmänna medel,

kunde ur lagen få utgå och jurymannauppdraget höjas till en kommunal

hederspost utan godtgörelse.

Då det låter tänka sig, att någon liten stad, hvarest tryckeri ännu

vid valtillfället icke finnes, eller der, om det än finnes, ett sådant oskyldighetstillstånd

eger rum, att tryckfrihetsåtal är någonting oerhördt,

något icke anadt, möjligen skulle alldeles försumma att välja jurymän,

så torde ett stadgande böra tilläggas, att, om tryckfrihetsåtal väckes i

stad, der jurymän ej äro valde, skall jurydom fällas i närmast belägna

stad, som icke gjort sig skyldig till dylik försummelse.

Jag hemställer vördsamt,

att § 26 måtte i angifven syftning till Utskottet återförvisas».

Herr von Gegerfelt har velat gifva tillkänna, att han icke deltagit

i ärendets slutliga behandling inom Utskottet.

Stockholm. AssoeiatioDS-Boktryckeriet, 1871.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.