Memorial, med förslag till ny Tryckfrikets-för ordning.
52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1871:7, Memorial, med förslag till ny Tryckfrikets-för ordning.
Dokumentets text
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o.7.
1
JM:0 7.
Ank. till Riksd. Kansli d. 26 April 1871, kl. 3 e. m.
Konstitutions-Utskottets Memorial, med förslag till ny Tryckfrikets-för
ordning.
Sedan Regeringsformen i 85 § förklarat, att såsom grundlag skulle
anses den Tryckfrihets-förordning Konungen och Riksdagen gemensamt
komme att fastställa i enlighet med de i Regeringsformen bestämda
grundsatser, angifvas i följande § dessa grundsatser sålunda, att med
tryckfrihet förstås rättigheten att utan några af den offentliga makten
i förväg lagda hinder utgifva skrifter, att sedermera endast inför laglig
domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall
kunna derför straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig lag,
gifven att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.
På grundvalen af fullkomlig frihet att utgifva skrifter under motsvarande
skyldighet att inför laga domstol ansvara för deras innehåll skulle
alltså den Tryckfrihets-förordning hvila, hvars snara fastställande Regeringsformen
utlofvade såsom en af det nya statsskickets dyrbaraste och
mest efterlängtade frukter.
Denna förväntan uppfylldes, hvad beträffar betryggandet af rättigheten
att utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder
utgifva skrifter på ett sätt, som, derest man endast fäster sig vid innehållet
af de i detta afseende gifna bestämmelser, icke synes lemna något
öfrigt att önska. Med en kasuistik, som numera, efter ett långvarigt
åtnjutande af en oinskränkt tryckfrihet, till och med vill synas allt för
omständlig, har Tryckfrihets-förordningen sökt och lyckats stänga vägen
för de ingrepp och inskränkningar af mångfaldig art, med hvilka under
närmast förflutna tider den verkställande maktens innehafvare sökte
Bill. till Eiksd. Prot. 1871. 3 Sami. 5 Höft. 1
2
Kowstitutions-UtsJcottets Memorial N:o 7.
kringskära den sjelfständiga pressens verksamhet och göra dess ställning
outhärdlig. Äfven den periodiska pressen fick sin andel i den allmänna
tryckfriheten oförkränkt till godo, och det nära nog godtyckliga välde
öfver densamma, som genom de år 1812 vidtagna förändringar i Tryckfrihets-förordningen
för en tid inrymdes åt den administrativa makten,
har upphört, utan att ersättas af de säkerhetsmått under form af borgen
eller deposition af penningar såsom vilkor för rättigheten att utgifva
periodisk skrift, med hvilka man i flera Europas länder förgäfves sökt
förekomma tryckfrihetens missbruk, men hvilka i sjelfva verket innebära
att fullständig frihet att i tryck meddela sina tankar endast tillkommer
den, som innehar ett visst mått af förmögenhet. Och ehuru
Tryckfrihets-förordningen hos utgifvare af periodisk skrift fordrar vissa
qvalifikationer, nemligen att han icke skall vara för nesligt brott dömd
eller förklarad ovärdig att föra andras talan, så äro likväl dessa af den
beskaffenhet, att de med visshet kunna sägas icke hafva från rättigheten
att utgifva ifrågavarande slag af skrifter utestängt någon, som,
derest qvalifikationerna icke funnits föreskrifna, skulle varit i tillfälle
att utöfva sådan verksamhet. När härtill kommer, att Tryckfrihetsförordningen
sorgfälligt undandragit polisdomstolarne all pröfning af
åtalade skrifters innehåll och genom användande af juryinstitutionen i
tryckfrihetsmål sökt bereda en ytterligare garanti för dessa måls oväldiga
behandling samt att, i följd af Tryckfrihets-förordningens bud, de
borgerliga yrken, af hvilkas obehindrade utveckling pressens ställningär
så väsendtligen beroende, boktryckerinäringen och bokhandeln, äfven
under skråtvångets tider hos oss åtnjutit en hög grad af frihet, så må
man med skäl egna allt erkännande åt den omsorg, hvarmed lagstiftaren,
såvidt i hans förmåga stått, sökt genom denna lag på trygga grundvalar
befästa och med säkra värn omhägna den fria yttranderätten i vårt land.
Men ju friare pressen är och ju större i följd deraf dess inflytande
på det allmänna tänkesättet, desto mera ligger det makt uppå,
att den i Regeringsformen jemväl uttalade grundsatsen om skyldighet för
den som begått brott genom tryckt skrift, att derför ansvara, inom den
speciela tryckfrihetslagstiftningen så genomföres och tillämpas, att lagen
lemnar samhället och dess medlemmar allt det skydd mot pressens
missbruk, man af den kan fordra. Sådana fordringar må visserligen
icke sträckas derhän, att lagen skulle kunna helt och hållet förekomma
missbruken eller förebygga deras skadliga verkningar, men om det skulle
visa sig, att lagen hvilar på så oriktiga principer, att den icke blott saknar
förmåga att på ett för den oförvillade rättskänslan tillfredsställande sätt
bestraffa missbruken, sedan de en gång framträda utan ock i icke ringa
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
3
mån bidrager att framkalla dem, så ligger häri utan tvifvel en stark
uppfordran till lagstiftaren att tillse, huru ändring i ett sa beskaffadt
förhållande må kunna beredas. Anmärkningar af denna. allvarsamma
art hafva esomoftast och i sednare tider med stor styrka riktats mot de
delar af Tryckfrihets-förordningen, af hvilkas ändamålsenliga affattning
möjligheten att till förtjent straff befordra den verklige gerningsmannen
vid ett begånget tryckfrihetsbrott väsendtligen beror, nemligen
bestämmelserna om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll och om tryckfrihetsnämndens
sammansättning. Mer än en gång, ehuru hittills utan
resultat, hafva ock ändringar i dessa delar varit inom Riksdagen ifrågasatta,
och sednast har Konstitutions-Utskottet vid 1869 års riksdag framlagt
förslag till förändrade bestämmelser om ansvarigheten, hvilka dock
icke tillvunno sig Riksdagens bifall, bland annat af det skäl, att Utskottet
ansågs icke hafva tagit nödig hänsyn till det samband, hvari
denna fråga onekligen står till den om en förbättrad sammansättning
af juryn. Af denna anledning är det som Utskottet nu ansett sig böra
i främsta rummet upptaga dessa begge frågor till förnyad behandling
och välja dem till utgångspunkt för den framställning till Riksdagen,
som Utskottet nu, med stöd af 38 § Riksdags-ordningen, går att göra.
Eu utförligare redogörelse för de förändringar lagstiftningen om
ansvarighet för tryckt skrift undergått sedan den tid, da allmän tryck
frihet först stadgades såsom lag i Sverige, har lemnats af 1869 års
Konstitutions-Utskott i dess Utlåtande N:o 14- . Hänvisande till denna
redogörelse i afseende på tiden före 1809, vill Utskottet nu endast
erinra, att sedan 1766 års Tryckfrihets-förordning så väl för periodisk
som för icke periodisk skrift stadgat, att författaren skulle bära ansvaret,
men ålagt boktryckaren att, der författaren å skriften icke utsatt
sitt namn, antingen styrka hvem som vore skriftens författare eller ock
sjelf stå ansvar för dess innehåll, så hade detta förhållande småningom
förändrats derhän, att ansvar för tryckt skrifts innehåll, ålåg boktryckaren
ensam och detta ej blott i afseende pa skrifter i allmänhet utan
ock periodiska skrifter, till hvilkas utgifvande endast boktryckare kunde
erhålla tillstånd.
Med den närmast förflutna tidens erfarenhet för ögonen sökte man
genom den nya Tryckfrihets-förordning, som efter 1809 års statshvälfning
af Riksdagen antogs och den 9 Mars 1810 af Konungen stadfästades,
i främsta rummet att befria boktryckaren från den ovilkorliga ansvarsskyldighet,
som genom förut gällande författningar varit honom ålagd,
men på samma gång så vidt möjligt skydda författarens rätt att, der
han så önskade, vara okänd. Så snart författarens namn fanns å tryckt
4
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
skrift utsatt, blef det derföre han, som, på sätt af 1 § 5 och 7 mom.
samt 5 § 1 mom. framgick, ställdes till ansvar för dess innehåll, derest
det befanns brottsligt. Men hade författare icke låtit utsätta sitt namn,
kunde boktryckaren, som i sådant fall i första hand tilltalades, leda ansvaret
från sig genom att förete en af författaren undertecknad namnsedel,
bevittnad af två af boktryckaren väl kända personer, på hvilka
ansvaret för skriftens innehåll öfvergick, om författarens namn eller
hemvist befunnes i namnsedeln oriktigt uppgifna eller ock der saknades.
Dock ansåg man anonymitetsrätten fordra, att namnsedeln, först sedan målet
efter ransakning vid underrätt öfverlemnats till Hofrätt för att der
afdömas, kunde boktryckaren affordras och detta endast efter inhemtande
af Tryckfrihets-komiteens yttrande och då målet var af urbota beskaffenhet
eller boktryckaren pröfvades ega den ringa förmögenhet, att
böterna, då de öfverstego sexton Riksdaler 32 skillingar Banko, måste i
fängelsestraff förvandlas. Sålunda nöjde man sig i allmänhet med boktryckarens
ansvarighet, såvida ej urbota brott var begånget, i hvilket
fall författaren, då han kunde anträffas, alltid borde svara. Samma bestämmelser
gällde jemväl för periodiska skrifter, i afseende på hvilka
dock särskildt stadgades, att utgifvaren borde stå författareansvar. Deremot
saknades ännu alla föreskrifter om uttagande af tillståndsbevis och
innehafvande af vissa behörighetsvilkor för utgifvande af sådan skrift.
Man kunde ej undgå att snart erfara olägenheterna af de hinder
denna Tryckfrihets-förordning lade i vägen för den rätte svarandepartens
upptäckande och inkallande redan vid rättegångens början, samt
af de uppskof i rättegången, som deraf förorsakades. Detta jemte de
missbruk af den nyvunna tryckfriheten, hvilka under de närmast efter
år 1810 följande åren egt rum, föranledde Kongl. Maj:t att i Proposition
till Rikets Ständer den 26 Maj 1812 till öfvervägande i sammanhang
med de från föregående riksdagar hvilände anmärkningar mot Tryckfrihets-förordningen
framställa förslag till ändringar i denna lag af den
genomgripande natur, att sedan de, i strid med Regeringsformens 81 §,
blifvit redan vid samma riksdag antagna, en ny Tryckfrihets-förordning,
ännu i hufvudsakliga delar gällande, utfärdades den 16 Juli 1812.
Denna lag, som sålunda tillkommit utan den mogna pröfning dess
stora vigt och dess egenskap af grundlag bort tillförsäkra densamma,
åsyftade förnämligast att åt administrativ myndighet uppdraga en strängare
kontroll öfver den periodiska pressen, samt att bereda utväg att
med större skyndsamhet upptäcka och till straff befordra den som för
ett begånget tryckfrihetsbrott borde svara. I sistnämnda hänseende stadgades
i afseende på andra skrifter än periodiska, att, om ej författaren
Konstitutions-UtsTcottets Memorial Nio 7.
5
sjelfmant gaf sig tillkänna, hans namnsedel skulle genast vid rättegångens
början af boktryckaren till domstolen ingifvas, och, såsom det vidare
heter, den derigenom upptäckta rätta parten för domstolen inkallas.
Detta har så tolkats, att blotta företeendet af en namnsedel, äfven
om boktryckaren vore fullt medveten om dess oriktiga innehåll, gjorde
tillfyllest för att befria honom från ansvar för eu begången tryckfrihetsförbrytelse.
Också hafva namnsedlar blifvit företedda, som uppenbarligen
innehållit oriktig uppgift om åtalad skrifts författare. Vidgår den
uppgifne det oaktadt författareskapet, så fälles han till ansvar för ett
brott, som han ej begått, men om han nekar, eller till och med enligt
det tillägg till 1 § 8 mom. Tryckfrihets-förordningen, som 1812 gjordes,
utan laga förfall från svaromål uteblifver, träffar ansvaret namnsedelvittnena.
Dessa, hvilka enligt lagens ord endast behöfva intyga riktigheten
af en persons egenhändiga namnteckning, kunna således dömas
till de strängaste straff för innehållet af skrifter, hvilka de kanske ej
ens känna till namnet, och detta utan att de ens äro i tillfälle att kontrollera,
huruvida namnsedeln, sedan de bevittnat densamma, undergått
förändringar, som kunna föranleda dertill att ansvaret på vittnena öfverflyttas.
Det fordras sannerligen icke mycken förslagenhet för att med
begagnande af dessa lagens stadganden bringa det derhän, att den offentliga
makten, då ett tryckfrihetsbrott blifvit begånget, icke har annat val
än att straffa en oskyldig eller låta brottet blifva ostraffadt.
Af ännu större betydelse voro dock de nya stadgandena i 1812 års
Tryckfri hets-förordning om den periodiska pressen, hvilken nu, i likhet
med hvad före 1809 egt rum, gjordes till föremål för särskild lagstiftning.
Sedan för detta ändamål den ännu qvarstående definitionen på
periodisk skrift fått inflyta i 1 § 1 mom. Tryckfrihets-förordningen, uppställdes
i 4 mom. af samma § såsom vilkor för rättigheten att utgifva
sådan skrift, att utgifvaren erhållit Hofkanslerens tillståndsbevis, hvilket
dock icke kunde vägras i andra fall än då sökanden var för nesligt brott
dömd eller förklarad ovärdig att föra andras talan. Dessa föreskrifter
äro likväl endast att betrakta såsom eu inledning till och en nödvändig
förutsättning för det stadgande, som måste anses vara hufvudändainålet
med de förändringar Tryckfrihets-förordningen vid 1812 års riksdag undergick,
nemligen upplifvandet af den sedan år 1809 hvilande indragningsmakten.
Härom stadgades i 4 § 8 inom., att Hofkansleren kunde, när
han ansåg ett dagblad eller eu periodisk skrift vådlig för allmän säkerhet
eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller af en fortfarande
smädlig egenskap, genast låta inställa skriftens utgifvande intill
dess efter anmälan hos Kongl. Maj:t, hvilken anmälan borde ega rum
6
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
sist inom 8 dagar sedan Hofkansleren blifvit om qvarstadens verkställande
underrättad, Kongl. Maj:t i Stats-Rådet förordnat, huruvida den
inställda skriftens fortsättning kunde vidare tillåtas; och skulle det ankomma
på Kongl. Maj:ts förordnande, huruvida utgifvaren af ett sålunda
indraget dagblad eller periodisk skrift framdeles måtte kunna utgifva
annan sådan skrift.
Det är från denna tid, från tillståndsbevisets och indragningsmaktens
införande, som uppkomsten af legda s. k. ansvaringar härleder
sig. Den osäkra ställning, hvari en tidningsutgifvare genom bruket af
denna godtyckliga makt försattes, i det att han icke blott förlorade
rättigheten att fortfarande utgifva sitt dagblad, utan ock förklarades
obehörig att i egenskap af utgifvare befatta sig med något annat tidningsföretag,
gjorde det för honom nära nog nödvändigt att, om ock
på sidan om gällande lag, bereda sig utväg att fullgöra sina förbindelser
mot den läsande allmänheten, hvars prenuinerationsmedel han uppburit.
En sådan utväg var lätt funnen. Den bestod deri, att, efter
aftal med annan person, denne anmälde sig såsom ansvarig utgifvare
af ett dagblad, hvilket, oafsedt någon obetydlig förändring i afseende
på titeln, i allt öfrigt liknade det indragna, och hvilket nya dagblad
lemnades såsom ersättning åt det indragna bladets prenumeranter. Naturligtvis
hade den nya ansvaringen icke något annat med dagbladets
utgifvande att beställa, än att han till boktryckaren aflemnade det för
sådant ändamål nödiga tillståndsbeviset. Den ursprunglige redaktören
fortfor att utöfva ledningen af tidningsföretaget, skyddad bakom ansvaringarne,
hvilka aflöste hvarandra, allt efter som dagbladets indragning
upprepades.
Från början hade sålunda det s. k. ansvaringssystemet tillgripits
såsom det enda medel att mot den stränga utöfningen af indragningsmakten
skydda det mellan en tidnings utgifvare och dess prenumeranter;
ingångna aftal. Men sedan indragningsmakten år 1844 blifvit afskaffad,
och intet hinder vidare mötte för hvar och en välfrejdad person att
utgifva dagblad eller periodiska skrifter, har ansvaringssystemet antagit
en annan karakter. Man bibehöll nemligen tillståndsbeviset i 1 § 4
mom. af Tryckfrihets-förordningen jemte föreskrifterna i 1 § 8 inom.,
att, när rättegång blifvit mot dagblad eller periodisk skrift anställd,
utgifvarens namn skulle af Justitie-statsininistern enligt den hos honom
gjorda anmälan uppgifvas, samt i 4 § 2 mom., att dagbladets utgifvande
skulle inställas, så snart boktryckaren befanns i saknad af bevis om
gjord anmälan hos Justitie-statsministern. Dessa lagrum, sammanställda
med hvarandra, tillämpades af domstolarne nästan utan undantag så,
Konstitutions-UtsJcottets Memorial N:o 7.
7
att den, som i tillståndsbeviset fanns nämnd såsom utgifvare, ovilkorligen
skulle såsom sådan anses, och i denna sin egenskap uppbära det
ansvar för skriftens innehåll, 1 § 7 inom- ålägger utgifvaren. Med
denna tolkning af Tryckfrihets-förordningen var fältet lemnadt öppet
för det slag af ansvaringar, öfver hvars tillvaro man nu klagar.
Med lagens'' rätta förstånd ansågs det icke längre oförenligt, att såsom
utgifvare af ett dagblad framställdes en person, hvilken icke hade något
med bladets utgifvande att skaffa, och som icke ens innehade de
egenskaper, hvilka skulle satt honom i stånd att utöfva en dylik befattning.
Det kunde till och med inträffa, att en person, som i sin
egenskap af tidningsutgifvare eller af annan orsak dömts förlustig sin
frihet, fortfor att i häktet vara ansvarig utgifvare, då hans brott ej
var af vanfrejdande beskaffenhet. Under sådana förhållanden kan det
ej väcka förundran, att mindre samvetsgranna tidningsutgifvare skyndade
att begagna sig af lagens ganska tydliga fingervisning att åt personer,
som kunde dertill finnas villiga, för en ringa penning öfverlåta
ansvaret för sina skrifters innehåll, medan de sjelfve, under det af
lagen erbjudna skyddet, kunde strafflöst tillåta sig de gröfsta missbruk
af tryckfriheten. Sålunda har eu bristfällig .lagstiftning och möjligen
äfven eu nog ensidig tolkning af lagen framkallat och gifvit näring åt
det för rättskänslan upprörande och i hvarje annat civiliseradt samhälle
okända förhållande, att gerningsmannen till en begången förbrytelse
kan köpa sig fri från straff och hvälfva detta på en för förbrytelsen
främmande, stundom alldeles otillräknelig person.
Samma Riksdag, som återställde indragningsmakten, gaf upphof
åt det förslag till jury i tryckfrihetsmål, som sedermera blef och ännu
fortfar att vara gällande lag. Denna inrättning förekommer ej i 1810
års Tryckfri hets-förordning, som deremot åt de enligt Regeringsformen
utsedde komiterade för tryckfrihetens vård uppdragit en befattning,
egnad att i viss mån ersätta juryn. Komitéen skulle, innan Hofrättens
dom i tryckfrihetsmål gafs, meddela utlåtande om ansvar för skriftens
utgifvande egde rum, och Hofrättens dom måste, derest den afvek
från komiterades yttrande, underställas Högsta Domstolens pröfning.
Få månader efter Tryckfri hets-förordningens antagande gjordes emellertid
ett försök att ur tryckfrihetskomitéen utbilda en verklig jury. Konstitutions-Utskottet
föreslog i Oktober 1810 den ändring i Tryckfrihetsförordningens
5 §, att lagligheten af åtalad tryckt skrifts innehåll
skulle pröfvas af en för hela riket gemensam jury eller nämnd, bestående
af 36 personer, deribland Tryckfrihetskomitéens 6 ledamöter voro
sjelfskrifna, och de öfriga 30 valdes till hälften af Konungen och till
8
Konstitutions-UtsJcottets Memorial N:o 7.
hälften af Rikets Ständer, hvilken jury skulle hafva sina sammanträden
i Stoekholm. Detta förslag förföll vid 1812 års riksdag, hvaremot
Konstitutions-Utskottet framlade ett nytt, af samma innehåll som nu
gällande lag, och hvilket icke såsom öfriga vid samma riksdag ifrågasatta
ändringar i Tryckfrihets-förordningen omedelbarligen antogs utan
förklarades hyflande till vidare grundlagsenlig behandling, hvarefter
detsamma år 1815 af Rikets Ständer antogs. Det stadgar att parterna
i tryckfrihetsmål ega välja hvar sina fyra och domstolen fem, tillsammans
tretton, i staden, der målet anhängiggöres, eller orten närmast
derintill boende för medborgerlig dygd väl kände personer, af hvilka,
sedan de efter lag blifvit af domstolen ojäfvige förklarade, en bland de
af vederparten och eu bland de af domstolen nämnda bör af hvardera
parten utan anförda skäl uteslutas, så att antalet af nämndens ledamöter
blir nio.
Då Tryckfrihets-förordningen från domarens pröfning undantagit
och till nämndens afgörande hänskjuta frågan om den tilltalades skuld
eller oskuld, så synes detta hafva skett bland andra skäl förnämligast
derföre, att då tryckfriheten innebär én af de strängaste kontroller på
all offentlig myndighet, man i frågor om utöfning af denna frihet ansett
sig hafva anledning att vänta mera oväld och sjelfständighet hos en
bland folket vald nämnd än hos den offentliga myndighetens egna
organer. Men man borde då i främsta rummet hafva tillsett, att nämndens
sammansättning blifvit sådan, att icke det åsyftade ändamålet förfelades
eller till och med rent af motverkades. Redan den omständighet
att nämnden för hvarje särskild! mål helt och hållet nybildas och sålunda
blir en domstol för tillfället, är nemligen icke synnerligen egnad
att ingifva förtroende till dess oväld; men ännu mera är detta fallet
vid det förhållande, som nu eger rum, att parterna hvar för sig utse
en tredjedel af nämndens ledamöter, i följd hvaraf det åtminstone ligger
inom möjlighetens område att flertalet af nämnden utgöres icke af
oväldige domare utan af partiska sakförare, hvar för den part som
kallat honom. Under sådana förhållanden ligger afgörandet i de ledamöters
hand, hvilka domstolen eger att i juryn insätta; och den makt
domstolens ledamöter såsom domare och under domareansvar icke
ansågos tjenliga att utöfva, har man således återgifva dem under eu
annan form och utan att vid dess handhafvande binda något ansvar.
Då härjemte tages i betraktande att den för valbarhet till juryman
fordrade qvalifikation, att den valde skall vara en för medborgerlig
dygd väl känd person, icke anses innefatta annat än att han icke är
medborgerligt
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 7.
9
medborgerligt förtroende förlustig, samt att följaktligen, på sätt nämnden
nu utses, någon säkerhet ej tinnes derför att dess ledamöter skola
besitta de egenskaper, som sätta dem i stånd att egna en omsorgsfull
och upplyst pröfning åt det mål, hvari de äro satta att döma, torde
man få medgifva att den svenska tryckfrihets-nämnden icke motsvarar
de anspråk, som på en så vigtig institution kunna och böra ställas.
Då Utskottet följaktligen funnit kraftiga skäl mana till en revision
af Tryckfrihets-förordningens stadgande!! angående ansvarighet för tryckt ''
skrifts innehåll samt om nämnden i tryckfrihetsmål, har Utskottet under
sysselsättningen med detta arbete alltmer hos sig stadgat den öfvertygelse,
att då ändring i Tryckfrihets-förordningens vigtigaste delar
och i dess flesta §§ sålunda sattes i fråga, en omarbetning af denna
lags redaktion i dess helhet borde i sammanhang dermed ske. Skälen
härtill äro mångahanda. Den ordningsföljd, i hvilken de särskilda
stadgandena i lagen förekomma, är sådan, att bestämmelser angående
samma ämne finnas upptagna på de mest skilda ställen, hvarigenom
lagen blir oklar och dess tillämpning i hög grad osäker. Så förekomma
bestämmelserna om ansvar för tryckt skrifts innehåll kringströdda i § 1
mom. 5, 6, 7, 8 och 12 bland andra stadganden, som röra anläggning af
boktryckerier, författares anonymitetsrätt, rättegången i tryckfrihetsmål,
samt idkande af bokhandel. Definitionen på periodisk skrift finnes i §
I mom. 1, men de för sådan skrifts utgifvande stadgade ordningsreglor
äro förlagda till samma § mom. 4 och 4 § mom. 2. De för boktryckaren
vid utöfning af hans yrke gällande ordningsreglor måste uppsökas
i § 1 mom. 5, § 1 mom. 10 och 11, samt § 4 mom. 2. Af lagstiftningen
angående qvarstad, som är synnerligen oredig, förekommer en del
i 4 § mom. 3, en annan i 4 § mom. 8 och 9 och resten i § 5 mom. 8,
II och 12. I § 4, som eljest handlar om åtal och qvarstad, har influtit
ett moment, det 7:de, som innehåller en erinran till utgifvare af periodisk
skrift att rätt bruka tryckfriheten vid äfventyr att eljest straffas med
dubbla böter, i de fall der sådana enligt lag böra ådömas. Stadgandena
om rättegången förekomma till största delen i 5 § omvexlande med
dem orn qvarstad, men till någon del ock i 1 § 8 mom.
Åtskilliga bland nuvarande bestämmelser synas ock böra ur Tryckfrihets-förordningen
uteslutas, såsom 1 § 9 mom. angående den litterära
eganderätten, som är af ren civilrättslig natur, och 3 § om straff för tryckfrihetsbrott,
som redan nu till aldra största delen sammanfalla med Strafflagens
bestämmelser och i sin helhet böra dit förläggas. Till denna klass
Bill. till JRiksd. Prot. 1871. 3 Sami. 5 Iläft. 2
10
Konstitutions-UtsJcottets Memorial N:o 7.
höra ock de i § 1 förekommande förbuden mot särskilda ingrepp af den
offentliga makten i rättigheten att fritt utgifva skrifter, äfvensom de
öfverflödiga samt i och för sig helt och hållet missledande definitionerna
såväl på tryckt skrift i allmänhet som ock särskildt på periodisk skrift.
Vissa straffbestämmelser för boktryckares öfverträdande af ordningsreglor
äro dels för stränga dels mindre tidsenliga, såsom att då
boktryckare röjer författarens namn eller hemvist, när sådant honom ej af
domaren lagligen ålagdt är, hans förbrytelse skall i allmänna tidningarne
kungöras (§ 1 mom. 6); att boktryckare, som utan författarens eller utgifvarens
tillstånd hans namn en skrift åsatt, döines till fängelse från 2
månader till och med 1 år (§ 1 mom. 8); samt att försummelse att å
tryckt skrift utsätta boktryckares namn, tryckningsort och årtal bestraffas
första gången med 300 R:drs böter, andra gången med 600 R:dr och
tredje gången med boktryckeriets förlust (§ 1 inom. 10).
För bokhandels idkande äro, med den skenbara frihet, som i 1 §
12 mom. blifvit åt detta yrke beviljad, så hinderliga fordringar uppställda,
att, om de skulle efterlefvas, hvilket icke lärer vara händelsen,
åtminstone icke någon redbar handel med utländska skrifter vore möjlig.
Bokhandlaren skall nemligen till Justitie-statsministern aflemna förteckning
öfver alla de skrifter på främmande språk han har till försäljning,
och ett exemplar af hvarje utom riket på svenska språket tryckt
skrift, som honom i kommission tillsändes, vore det ock blott i ett enda
exemplar.
Då härtill kommer att äfven de delar af Tryckfrihets-förordningen,
mot hvilka i nu nämnda afseenden intet varit att erinra, ofta äro affattade
på ett språk, som afviker från det i andra grundlagar och lagstiftningen
i allmänhet vedertagna, så torde man få medgifva, att Tryckfrihets-förordningens
flesta moment ingalunda motsvara de fordringar
man är berättigad att ställa på eu grundlag.
I den öfvertygelsen, att dessa omständigheter innefatta tillräcklig
anledning för Utskottet att till Riksdagens pröfning hemställa förslag
till en ny Tryckfrihetslag, går Utskottet nu att motivera detta förslags
väsendtligaste bestämmelser.
§ 1 bör enligt Utskottets förmenande icke blott innehålla en försäkran
att tryckfrihet skall ega rum, utan ock uttala de två högsta
grundsatser, på hvilka tryckfriheten hvilar, nemligen att icke något hinder
för skrifters utgifvande får af offentlig myndighet i förväg läggas,
samt att ingen må i annan ordning eller på annat sätt tilltalas eller
straffas för eu skrifts innehåll, än i Tryckfrihets-förordningen stadgas.
Den förra delen af §:n motsvarar hvad som stadgas i nu gällande Tryck
-
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.
11
frihets-förordnirigs 1 § 1 mom. derom att inga särskilda förbud mot
utgifvande af vissa böcker, skrifter och handlingar få gifvas; i samma §
2 inom. att någon tryckningen föregående granskning af skrift eller förbud
mot tryckning deraf ej må ega ruin, samt att ej någon skrift skall
kunna före dess utgifvande boktryckare, utgifvare eller författare aflordras,
ej heller något för tryckningen eller utgifningen Underligt inseende
öfver boktryckerier eller författare och utgifvare vara tillåtet; samt
i 3 mom. att inga privilegier på skrifters utgifvande må hädanefter behöfvas.
Och såsom ett ytterligare förtydligande af hvad i detta afseende
stadgats, innehåller § 3 en bestämmelse, hvars hufvudsakhga betydelse
är, att den offentliga maktens rättighet att ingripa till hedrande
af ett genom tryckt skrift begånget brott först inträder sedan skriften
erhållit något slag af offentlighet, hvilket åter ej eger ruin förr än
densamma utlemnats till försäljning eller spridning på annat sätt.
År tryckfriheten sålunda betryggad mot hvarje åtgärd till förhindrande
af tryckt skrifts utgifning, så skyddar sednare delen af 1 § mot
godtycklig behandling af redan offentliggjord skrift. Genom hänvisningen
till Tryckfriliets-förordningens särskilda stadganden om åtal för
och bestraffning af tryckfrihetsbrott äro skrifters utgifvare icke blott
tillagda alla de förmåner allmän lag och rättegångsordning i dessa afseenden
medgifva, utan ock derutöfver tilldelade vissa rättigheter, af
hvilka åtminstone några komma att af Utskottet här nedan närmare
angifvas.
Att i Tryckfrihets-förordningen definiera tryckt skrift har ansetts
obohöfligt, då detta begrepp dessförutan! torde vara tillräckligt bestämdt.
Deremot bör utsättas att lika med tryckt skrift anses ej mindre dithörande
afbildningar, än ock skrifter, som genom andra med tryckpressen
likartade mekaniska medel mångfaldigas, såsom genom stentryck, kopparstick,
träsnitt etc.
Sedan sålunda blifvit bestämdt hvad som med tryckt skrift bör
förstås, förekommer till besvarande den frågan, huruvida den skilnad
mellan olika slag af skrifter, periodiska och icke periodiska, som förekommer
i nu gällande Tryckfrihets-förordning, bör bibehållas eller icke.
Denna skilnad, som förefinnes i alla europeiska länders presslagar utom
den danska och den belgiska, leder sitt upphof derifrån, att man i
anseende till den periodiska pressens vidsträckta spridning och den
större våda, som, i följd deraf, missbruk af tryckfriheten från dess sida
kan medföra, funnit nödigt att dels ställa denna del af pressen under
strängare uppsigt från offentlig myndighets sida, dels ock föreskrifva
vissa personliga eller förmögenhetsqvalifikationer för rättigheten att ut
-
12
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
gifva, periodisk skrift, hvarjemte den omständighet, att till sådan skrift
bidraga derå författare, fordrar särskilda från allmänna regeln afvikande
stadgande!! i afseende på ansvarigheten. Sedan indragningsmakten, hvars
införande hos oss gaf anledning till särskild lagstiftning för den periodiska
pressen, numera upphört, qvarstå likväl i Tryckfrihets-förordningen
åtskilliga för denna press egendomliga stadgande!!, i det lagen
dels fordrar vissa qvalifikationer för utgifvande af periodisk skrift, hvflka
skola styrkas hos Justitie-statsministern, som, der hinder ej möter, utfärdar
tillståndsbevis till skriftens utgifvande, dels lägger ansvaret för
dylika skrifters innehåll på deras utgifvare utan afseende på hvem som
författat de deri intagna artiklar, dels ock stadgar dubbla böter för de
genom sådan skrift begångna brott.
Hvad dessa särskilda stadgande!! beträffar, så anser Utskottet bibehållandet
af de i Tryckfrihets-förordningen uppställda qvalifikationer
öfverflödigt, då i 10 § föreslagits, att utgifvaren skall på hvarje nummer
af tidning eller tidskrift utsätta sitt namn. Utskottet anser utom allt
tvifvel, att den tidning, a hvilken såsom utgifvare finnes uppgifven en
person, som saknar medborgerligt förtroende eller är dömd förlustig rättigheten
att föra andras talan, icke skall kunna bland allmänheten vinna
något anseende eller erhålla någon spridning, och sålunda qvalificerade
personer komma följaktligen alltid de facto att sakna den förmån, som
nu de jure är dem beröfvad.
En anmälan hos den myndighet, som har uppsigt öfver pressen,
angående utgifvande af tidning eller tidskrift torde dock vara nödig, på
det samma myndighet må sättas i tillfälle att, genast från det en sådan
skrift begynt utkomma, egna densamma vederbörlig uppsigt. Anmälan
bör innehålla samma uppgifter, som nu äro föreskri fria, nemligen om
skriftens titel och tryckningsort samt utgifvarens namn, i afseende hvarpå
stadgats, att den uppgifne utgifvaren bör vara den som bestämmer skriftens
innehåll. En behöflig bestämmelse är tillagd derom, att anmälan
bör göras, der förändring i något af dessa hänseenden inträder. På
sätt i nu gällande Tryckfrihets-förordning § 4 mom. 2 stadgas, böra böterna
för försummad anmälan drabba boktryckaren, hvilken det sålunda
tillkommer att, derest han ej sjelf utgifver tidningen, skaffa sig visshet
om att anmälan behörigen skett. På hvad sätt detta skall styrkas, må
bero på boktryckaren. Sannolikt kommer det alltid att ske genom diariebevis
från vederbörande myndighet, men att i lagen föreskrifva utfärdandet
af ett dylikt bevis kunde leda derhän, att detta betyg, i likhet
med det nu föreskrifna tillståndsbeviset, erhölle ett vitsord i afseende
på hvem som vore skriftens verklige utgifvare, hvilket ej skulle
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
13
väl stå tillsammans med de bestämmelser angående dennes upptäckande
Utskottet här nedan kommer att föreslå. Ehuru Utskottet sålunda ansett
särskilda stadgande!! för den periodiska pressen af behofvet påkallade,
har Utskottet dock icke aktat nödigt att bibehålla den i 1 § af nuvarande
Tryckfri hets-förordning förekommande definition på periodisk skrift,
hvilken såsom i vissa hänseenden för vidsträckt, i andra åter för inskränkt,
föga motsvarar sitt ändamål. Begreppet tidning eller tidskrift, som
Utskottet användt i stället för periodisk skrift, torde numera vara åtminstone
i så måtto bestämdt, att omdömet om hvad derunder bör hänföras
med trygghet kan öfverlemnas åt domstolar™}.
Bland andra stadgande!! rörande rättigheten att utgifva skrifter
har Tryckfrihets-förordningen i § 2 upptagit de vilkor, under hvilka det
är allmänheten medgifvet att utbekomma och i tryck utgifva offentliga
eller af enskilda i offentlig vård lemnade handlingar. Ehuru dylika
bestämmelser strängt taget icke höra till eu tryckfrihetslags område,
har Utskottet likväl, då dessa stadgande!! ansetts vara af den vigt, att
deras grunder till och med blifvit i Regeringsformens 86 § uppdragna,
trott sig böra bibehålla dem så vidt möjligt orubbade, och detta så väl
till innehåll som form. Med förbigående af de förändringar, som endast
afse en förkortning af den särdeles ordrika redaktionen i denna §, torde
Utskottet endast behöfva redogöra för de skäl, som fcranledt tillägg eller
uteslutningar i sak.
Anledningen till det af Utskottet i § 5 mom. 2 föreslagna nya
stadgande torde ligga för öppen dag. Till de af Utskottet åsyftade
handlingar höra t, ex. af krigsstyrelsen uppgjorda planer för försvarets
ordnande, fälttågsplaner och andra handlingar, hvilka vid infallande krig
kunde vara rikets fiender till nytta. Der straff för förbrytelse mot
något af de ''tre första momenten af ifrågavarande § icke kan ådömas
efter 8 Kap. Strafflagen, har Utskottet ansett lämpligt att bestämma detsamma
till enahanda belopp för alla brotten.
Då Tryckfrihets-förordningen eljest icke innehåller någon förbindelse
för den, som i tryckt skrift angripit annan person, att låta dennes förklaring
eller reklamation komma till allmänhetens kännedom, och Utskottet
ej funnit skäl att frångå denna princip, har Utskottet ansett
densamma böra tillämpas äfven på utgifvandet af rättegångshandlingar,
hvarföre stadgandet i Tryckfrihets-förordningens 2 § 4 mom. om skyldighet
för part att vid offentliggörande af dylika handlingar äfven
trycka motpartens förklaring bort utgå. Likaledes har, såsom saknande
all praktisk betydelse, uteslutits den i nämnda § meddelade tillåtelse
att i rättegångsmål trycka species facti, samt förbudet att trycka
14
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
handlingar i förlikna brottmål. De jemväl i samma § förekommande
stadganden angående rättighet att utgifva enskilda bref samt åt enskilda
i offentlig vård lemnade handlingar hafva blifvit förtydligade. Särskild!,
må anmärkas att rättigheten att utgifva enskilda bref möjligen något
utvidgats, då den gjorts beroende endast af brefvens författare. Har
annan person blifvit genom brefvets offentliggörande kränkt, så står det
honom öppet att i laglig väg söka upprättelse, och för att intet tvifvel
må ega rum derom, att utgifvare!) af dylika enskilda handlingar, äfven
om de med vederbörandes tillstånd offentliggöras, är för deras innehåll
ansvarig, har ett stadgande derom blifvit tillagdt.
Af flera skäl har Utskottet ansett sig höra föreslå att ur Tryckfri
hets-förord ningen utesluta de i 1 § 3 och 9 mom. förekommande
bestämmelser i afseende på den s. k. litterära eganderätten. Dessa
innebära inga garantier för tryckfriheten och äro helt och hållet af civilrättslig
natur; de äro ock af beskaffenhet att behöfva i väsendtlig mån
omarbetas och tillökas med nya stadganden, i följd hvaraf lagstiftningen
i detta ämne, om den gjordes så fullständig, omständigheterna kräfde,
skulle växa ut till den bredd, att den upptoge Tryckfrihets-förordningens
flesta §§. Utskottet bär tänkt sig att ett förslag till lag angående eganderätt
till tryckta skrifter skulle utarbetas och i den ordning 87 § Regeringsformen
föreskrifver antagas vid samma riksdag, då en ny Tryckfrihetsförordning
kunde varda slutligen fastställd, eller att, i fall detta af någon
anledning icke kunde ske, Kong!. Maj:t med Riksdagen skulle besluta
att de i 1 § 3 och 9 mom. Tryckfrihets-förordningen nu befintliga stadganden
finge såsom civillag gälla intilldess ny lag angående samma
ämne blifvit stiftad. Af stadgandena om privilegier i 1 § 3 mom. af
Tryckfrihets-förordningen, hvilka egentligen borde falla inom området
af nu omförmälda lag, torde dock så mycket böra i grundlagen bibehållas,
att den allmänna inrättning, som nu har sig tillförsäkrad rättigheten
till privilegier på vissa skrifters utgifning, må varda skyddad i
denna rättighet. Privilegierna kunde eljest möjligen anses hafva i följd
af 60 § Regeringsformen förfallit.
§§ 9—14 i Utskottets förslag innehålla hufvudsakligen vilkor för
anläggning af boktryckeri och bokhandel samt de ordningsreglor, som
vid dessa yrkens bedrifvande böra iakttagas, motsvarande Tryckfrihets-,
förordningens § 1 inom. 5, 6 sista punkten, 8 sista punkten, 10, 11 och
12, samt § 4 mom. 2, med i allmänhet någon skälig jemkning i straffbestämmelserna.
Föreskriften om bokhandlares skyldighet att till offentlig
myndighet aflemna exemplar af utomlands tryckta skrifter på sven
-
Konstitutions-UtslcoUet3 Memorial N:o 7.
15
ska språket, äfvensom förteckning å andra utländska skrifter är borttagen,
af skäl dem Utskottet ofvan anfört.
§ 12 torde af mången anses hafva sin rätta plats i Strafflagen;
men då Utskottet tvekat, om något af Strafflagens stadganden i 22
kapitlet vore på en handling af den beskaffenhet, som i 12 § omförmäles,
tillämplig, har §:n blifvit här införd.
I 15 § har Utskottet sammanfattat stadgandena om ansvarighet
för tryckt skrifts innehåll. Då Utskottet nu har att redogöra för de
grunder, hvarpå dessa hvila, torde Utskottet, i betraktande af ämnets
vigt, böra i sammanhang dermed lemna en i allmänna drag hållen öfversigt
af den ställning Utskottets förslag intager icke blott till vår
gällande Tryckfrihets-förordning utan ock till främmande länders lagstiftning
i ämnet, och får Utskottet för den specielare kännedomen
om denna lagstiftning hänvisa till den öfversättning af en del utländska
presslagar, hvilken såsom en bilaga till detta Memorial kommer att utdelas
bland Kamrarnes ledamöter.
Ytterst sällsynta om ens någonsin förekommande äro de fall, då
all den verksamhet, som förutsättes för tryckt skrifts frambringande
och spridning bland allmänheten, härflyter från eu enda person. Vanligen
bidraga till ett dylikt resultat författare, boktryckare och bokhandlare
eller annan utspridare, hvar med sin särskilda art af verksamhet,
och med dem samverka under särskilda förhållanden jemväl
förläggare eller annan utgifvare, som i författarens ställe befordrar hans
arbete till tryckning. Då nu, enligt straffrättens allmänna grundsatser
beträffande delaktighet i brott, icke blott sjelfve gerningsmannen utan
ock den, som anstiftat brottet eller i öfrigt uppsåtligen medverkat till
dess föröfvande, är hemfallen till straff, så skulle, derest dessa grundsatser
Ange gälla i afseende på brott begångna genom tryckt skrift,
samtlige ofvan uppräknade personer drabbas af ansvar, derest de kunde
visas hafva i straffbar afsigt bidragit till skriftens offentliggörande. Så
är ock förhållandet icke blott i de länder, England och Nordamerikas
Förenta stater, der tryckfrihetslagar i egentlig mening saknas, utan
äfven i Frankrike, samt enligt de hufvudsakligen efter Franskt mönster
bildade Preussiska och österrikiska lagarne, liksom ock inom Bayerns
och Sachsens presslagstiftning. Men dessa bestämmelser, hvilka i afseende
på förbrytelser i allmänhet må vara fullt tillfredsställande, hafva,
tillämpade på tryckfrihetsbrott, icke visat sig lika verksamma. Erfarenheten
har nemligen gifvit vid handen, att sträfvandet att med straff
träffa alla, som till en pressförbrytelse medverkat, oaktadt all den inqvisition
det framkallar, icke sällan leder derhän, att fullkomlig ''straff
-
16
Konstiiutions-UIskottets Memorial N:o 7.
löshet inträder. Det är ej nog med att stadgandena om delaktighet i
brott i högst få fall kunna komma till användning mot boktryckare och
bokhandlare, i anseende till de svårigheter, som möta vid bevisningen
derom, att dessa personer till offentliggörande befordrat en skrift af
straffbart innehåll icke blott med kännedom om detta innehåll, utan
ock i den brottsliga afsigt, som enligt allmän lag förutsättes såsom
vilkor för straffbarhetens inträdande. Men äfven brottets upphofsman,
författaren eller utgifvaren, har all möjlig utsigt att, derest han vill
undandraga sig lagens arm, se sina bemödanden i detta afseende krönas
med framgång. Knappast finnes nemligen något slag af brott, der den
offentliga makten för gerningsmannens upptäckande är så beroende af
medhjelpärne till brottet som i tryckfrihetsmål; ty för att finna en skrifts
författare, när han sjelf undandrager sig offentligheten, gifves oftast
ingen annan anvisning än den boktryckare och bokhandlare kunna
lemna. Men att de skola vara dervid behjelplige är föga sannolikt, så
länge författarens upptäckande och befordrande till straff icke i någon
mån inverkar till förringande af det ansvar de i alla händelser efter
lag äro underkastade. Då rättstillståndets säkerhet skulle äfventyras,
derest i följd af dessa förhållanden straff-frihet för pressförbrytelser allt
för ofta komme att inträda, har man i några af de nyss nämnda lagarne,
den österrikiska och den Preussiska äfvensom den Sachsiska, utbildat
ett särskilt straffsystem, som tillämpas jemte det allmänna, och hvarmed
åsyftas att förmå boktryckare och andra, som till en skrifts utgifvande
medverkat, men som eljest icke kunna till ansvar för det derigenom
begångna brott bindas, att vid gerningsmannens efterspanande
gå den offentliga myndigheten tillhanda, genom att ålägga dem vissa
ringare straff, vanligen böter, hvilka förfalla, då gerningsmannen eller
en närmare denne stående medhjelpare till brottet anträffats. Då det
lärer vara hufvudsakligen sist omförmälda straffsystem, som i dessa
länder kommer till användning, så är derigenom ett erkännande gifvet
åt det praktiska företrädet hos den grundsats, enligt hvilken i vanliga
fall endast en person bör straffas för ett genom tryckt skrift begånget
brott.
Anhängare af denna grundsats, som vunnit tillämpning i Belgiens,
Badens, några mindre Sachsiska staters, Brasiliens, Danmarks, Norges
och Sveriges presslagstiftning, uppställa såsom sitt hufvudsakliga syftemål
att vid hvarje brott gerningsmannen straffas eller, der han ej kan
anträffas, den som i brottslighet står honom närmast, och så vidare.
Har detta skett, anser man rättvisans fordringar uppfyllda, och fruktar
ur
Konstitutions-Utshottets Memorial N:o 7.
17
ur den allmänna rättssäkerhetens synpunkt mera af den inqvisition, som
skulle sättas i rörelse för att uppspana hvar och en som, om ock i ringa
mån, till ett tryckfrihetsbrott medverkat, än deraf att, i de få fall då
en sådan kan öfverbevisas om brottslig afsigt, straffet får förfalla. Det
subsidiära ansvarighetssystemets fördelar, bestående deri att det icke
lemnar något brott ostraffadt, på samma gång det, rätt tillämpadt, innebär
så stora garantier att straffet träffar den mest brottslige, som på
lagstiftningens väg kunna vinnas, torde fortfarande berättiga detsamma
till den plats det innehar och länge intagit inom vår tryckfrihetslagstiftning,
huru mycket än ur theoretisk synpunkt må vara att mot en
dylik afvikelse från straffrättens allmänna grundsatser erinra.
Till förekommande af eu godtycklig och vacklande lagtillämpning
är det emellertid af största vigt att i lagen noga bestämmes, hvem som
vid hvarje brott är att anse såsom den verklige gerningsmannen och,
när denne ej kan anträffas, i hvilken ordning straffet bör träffa de till
brottet i ringare mån medverkande. Hvad denna fråga vidkommer, så,
enär det icke innefattar någon brottslighet att i skrift framställa sina
tankar, såvida man icke bringar dem till allmänhetens kännedom — i
öfverensstämmelse hvarmed Utskottets förslag i 3 § ock innehåller, att
straffbarhet för tryckt skrifts innehåll först inträder då skriften till spridning
utlemnats — synes det som om häraf borde följa, att ansvaret
för en skrifts innehåll borde i främsta rummet hvila, på dess utgifvare,
utan afseende på hvem som skriften författat. För de många fall då
författare och utgifvare äro samma person, kan naturligtvis icke någon
invändning möta mot ett dylikt stadgande. Men ju mer förläggare verksamheten
inom vårt land utvecklas, desto oftare kommer det att inträffa,
att den som befordrar en skrift till tryckning år en annan än skriftens
författare. Har den sistnämnde i sådant fall utsatt sitt namn å skriften,
eller har han med bevarande af sin anonymitet utlemnat skriften till
offentliggörande, så låter det icke förneka sig, att han är den egentlige
upphofsmannen icke blott till de tankar, som i skriften nedlagts, utan
ock till deras spridande bland allmänheten. Utgifvare!) framträder i dessa
fall mera såsom yrkesidkare och såsom den der bidragit till skriftens
offentliggörande mera för att dermed göra en affär än för att genom
skriftens innehåll inverka på den läsande allmänheten År författaren
honom personligen bekant, öfvertager han ofta på god tro skriftens utgifvande,
utan att egna den ringaste uppmärksamhet åt dess innehåll.
I dessa fall bör, såsom Utskottet föreslagit, författaren drabbas af ansvaret.
Men har skriftens offentliggörande icke skett på författarens förBih.
Ull llilcsd. Prof. 1871. 3 Sami. 5 Håft. 3
18
KonsHtutions-Utslcottets Memorial N:o 7.
anstaltande, såsom då han är död, eller hans arbete, utan att han ämnat
det för offentligheten, honom ovetande eller kanske i strid med hans
önskan utgifves af en person, som finner de i arbetet nedlagda tankar
böra erhålla en vidsträcktare spridning, liksom ock då författaren gifvit
sitt samtycke till skriftens offentliggörande endast under det vilkor att
han icke vill underkasta sig det med utgifvandet förenade ansvar, bör
detta i främsta rummet hvila på utgifvare!).
Angående öfversättare bör af lätt insedda skäl gälla detsamma
som om författare. Har sålunda utgifvaren beställt en öfversättning af
annan person, och denne ej låtit utsätta sitt namn derå, bör utgifvaren,
der skriften finnes brottslig, betraktas såsom gerningsman och stånda
dermed förenadt ansvar.
Detta gäller om andra skrifter än periodiska; men annorlunda ställer
sig förhållandet i fråga om utgifning af tidning eller tidskrift. Detta
är ett företag, hvartill flere författare samverka, ofta ända till hundradetal,
då hvarje insändare af en annons är att såsom sådan anse. Det
säger sig sjelf, att ett sådant företag icke kan bestå utan en ledare, som
bestämmer hvad af de biträdande författarnes arbeten skall i skriften
inflyta. Han liksom öppnar dörren för den offentlighet som genom skriften
beredes åt de der nedlagda tankar och åsigter och han gör det först
efter att hafva sjelf eller genom sina förtroendemän egnat dem nödig
pröfning. Härmed har han ock de facto öfvertagit ansvaret för skriftens
innehåll, ur hvilka pennor det än må hafva flutit, och det är följaktligen
icke någon juridisk fiktion utan ett uttryck af det verkliga förhållandet,
då lagen lägger ansvaret på honom. Att här söka komma de särskilda
författarne på spåren för att vid dem binda ansvaret för hvad de skrifvit,
vore endast att för mindre samvetsgranna utgifvare öppna tillfälle att,genom
framteende af föregifna författare, undandraga sig ansvaret för skriftens
innehåll. Under inga förhållanden torde det nemligen möta synnerliga
svårigheter att finna personer, som äro villiga att mot någon ringa vedergällning
åtaga sig författareskapet för en äfventyrlig tidningsartikel, och
hvilka derjemte äro i besittning af den måttliga bildningsgrad, som erfordras
för att med något sken af sannolikhet kunna gifva sig ut för
upphofsman till ett dylikt författareskap. Detta är ock anledningen hvarföre
Utskottet icke ens velat föreslå, att när författaren utsatt sitt namn
vid en i tidningen införd artikel, han må för dess innehåll sjelf svara.
Det invändes att medan man söker undvika föregifne författare, man
icke är säker om att undgå föregifne utgifvare och sålunda i alla händelser
löper fara att straffa eu oskyldig Men härvid är att märka, att
enligt Utskottets förslag ingen annan kan såsom ansvarig utgifvare af
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
19
periodisk skrift anses, än den, som bestämt skriftens innehåll, och att
verkliga förhållandet i detta afseende är vida lättare att ådagalägga, än
då fråga är om författareskapet till en viss artikel.
Den anmärkning, som mot nu gällande Tryckfrihets-förordning blifva
gjord, att utgifvaren af periodisk skrift, äfven då han af laga förfall,
såsom sjukdom, bortresa och dylikt, är förhindrad att vaka öfver skriftens
innehåll, är skyldig att derför ansvara, kan ej riktas mot Utskottets
förslag, som binder ansvaret vid den, som verkligen bestämt skriftens
innehåll. Är detta icke den ordinarie utgifvaren, utan någon hans
vikarie, bör dock den sednares namn jcmlikt §§ 8 och 10 vara å skriften
utsatt och hos Justitie-kanslern anmäldt.
Kan det icke visas, hvem som är rätter författare eller utgifvare
af eu åtalad skrift, bör boktryckaren för dess innehåll ansvara. Denna
grundsats, enligt hvilken boktryckaren i sista hand svarar för hvad genom
tryckt skrift blifvit brutet, då af berörda anledning straffet icke kan
träffa brottets upphofsman, har icke blott funnit uttryck i vår nu gällande
Tryckfrihets-förordning, utan gäller ock såsom regel i alla de
presslagar, hvilka omfattat det subsidiära ansvarighetssystemet, och måste
vara ett hufvudstadgande i hvarje lagstiftning, som låter sig angeläget
vara att förekomma, det något tryckfrihetsbrott må ostraffadt begås.
Ty medan upptäckten af en skrifts författare eller utgifvare under
vissa förhållanden företer åtskilliga svårigheter, har man till boktryckaren
banat sig en i de flesta fall säker väg genom föreskriften att hans
namn skall vara å skriften utsatt, och äfven när det saknas, är bevisningen
om hvarest skriften är tryckt jemförelsevis lätt. Från denna synpunkt
kan det sålunda icke nekas, att boktryckarens ansvarighet, derest
den eljest kan försvaras, innefattar stora fördelar. Men man har anmärkt,
att den innebär en godtycklighet och hårdhet mot boktryckaren, hvars
medverkan till eu skrifts offentliggörande vanligen är af öfvervägande
industriel natur, och att den, till ringa båtnad för litteraturen ej mindre
än för tryckfriheten, tvingar boktryckaren att underkasta hvarje skrift
han trycker en föregående censur, i afsigt att betrygga sig mot det ansvar
för skriftens innehåll, som eljest kunde drabba honom. Dessa anmärkningar
skulle vara af någon betydelse, derest boktryckaren i första
hand och utan rättighet att leda ansvaret ifrån sig gjordes ansvarig för
innehållet af hvad han befordrat till tryckning. Men hans ansvarighet i
sista hand förutsätter icke att han behöfver taga kännedom om innehållet
af någon enda af de hos honom tryckta skrifter, endast han
gjort sig förvissad om den persons identitet, hvilken hos honom beställt
skriftens tryckning. Af rent ekonomiska skäl och för att försäkra
20
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
sig om betalning för sitt arbete är boktryckaren nödsakad att tillse det
lian kan leda i bevis, med hvilka personer han inlåter sig i aftal, och
denna försigtighet lärer han alltid komma att iakttaga, äfven om han
icke af Tryckfrihets-förordningens stadganden om ansvarighet finge ökad
anledning dertill. Man fordrar sålunda af boktryckaren intet annat än
att han går den offentliga makten tillhanda med de anvisningar att finna
tryckfrihetsbrottets upphofsman, hvilka boktryckaren redan eger och hvilka
i de flesta fall endast han har att tillgå. Vill han det ej, så gör han
sig derigenom delaktig i förbrytelsen, och det innebär då ingen orättvisa,
att han ock uppbär straffet för densamma. Kan han det åter icke,
så innefattar detta en prmsumtion derom, att han uppsåtligen till brottet
medverkat, ty just den omständighet att han har att göra med eu
person, hvars föregifna egenskap af författare eller utgifvare af den skrift,
hvars tryckning beställes, förefaller misstänkt, bör utgöra en så stark
maning till boktryckaren att med försigtighet förfara, alt man utan fara
för misstag kan antaga, det häri icke utan att hafva tagit närmare kännedom
om skriftens innehåll befordrar densamma till tryckning. Hans
förhållande till det begångna brottet är då sådant, att straffet, om det
drabbar honom, visserligen icke träffar en oskyldig. Detsamma gäller,
derest författaren eller utgifvaren är känd, men likväl vid den tid då
skriften utgifves ej har fast bostad i riket och der vistas, eller icke är
i åtnjutande af personlig frihet. Boktryckaren kan i dessa fall icke vara
okunnig derom, att han går en person till hända, som, derest den utgifva
skriften befinnes brottslig, i förra fallet sannolikt icke kan inom
statens dömande myndighets område anträffas och till straff befordras,
samt i det sednare antagligen för redan begånget brott undergår eller har
att förvänta sådant straff, att den tillökning deri, som kan följa af tryckfrihetsbrott,
icke för honom är af någon större betydelse. Mot det
sätt, hvarpå Utskottets förslag i sistnämnda hänseende är affatta dt, kunde
visserligen erinras, att det försvårar möjligheten för personer, som blifva
för gäld bysätta, att i tryck utgifva skrifter, men anmärkningen synes
icke vara af någon betydenhet vid det förhållande att enligt gällande
lag ingen kan hållas i bysättningshäkte längre tid än sex veckor.
I ett enda fall har man ansett bokhandlare eller annan utsprida^
höra ansvara för skrift, till hvars offentliggörande han bidragit, nemligen
då boktryckarens namn och tryckningsorten ej äro å skriften utsatta. Då
i sådant fall vanligen all utväg att upptäcka deri verklige gernirigsmämnen
är för åklagaremakten utskuren, skulle en dylik skrift, om den befanns
vara af brottsligt innehåll, ej“kunna”bestraffas och derigenom ett
vidsträckt fält för tryckfrihetens missbruk lemnas Öppet. De faror, hvar
-
Konstiiutions-Utskottels Memorial N:o 7.
21
med rättstillståndet häraf skulle hotas, förklara tillräckligt nödvändigheten
att lägga straffet på utspridaren, och någon betänklighet i detta
afseende kan så mycket mindre ega rum, som bokhandlare icke härigenom
ålägges någon annan förpligtelse än den han i alla händelser
enligt § 10 egen, att efterse det ifrågavarande uppgifter icke å skriften
saknas. Bokhandlaren har dessutom rätt att leda ansvaret ifrån sig
genom att upptäcka antingen boktryckaren eller ock skriftens författare
eller utgifvare.
Hvad Utskottet hittills föreslagit i afseende på ansvarighet för tryckt
skrifts innehåll afviker icke från nu gällande stadganden, vidare än att
förhållandet mellan de ansvariga personerna är med mera bestämdhet
utstakadt. Derjemte är den förmån boktryckaren beredd, att enligt
förslagets lydelse åklagaren icke har anledning att instämma boktryckaren
till svaromål, så länge författare eller utgifvare äro honom bekanta,
hvaremot Tryckfriliets-förordningen nu föreskrifver, att boktryckaren
alltid skall i första hand instämmas, när författaren ej utsatt sitt namn
å skriften. Obehaget att inställa sig vid domstol är således i många
fall boktryckaren besparadt. Deremot har Utskottet af förut anförda
skäl icke kunnat bibehålla namnsedelvittnenas ansvarighet, ej heller det
ansvar, som nu jemte författaren åligger boktryckare, då brottslig befunnen
skrift utkommer från ett icke behörigen anmäldt tryckeri. Detta
stadgande, som aldrig, så vidt Utskottet erfarit, blifvit tillämpad!, och
derföre utan olägenhet kan försvinna, öfverensstämmer ej heller med den
regel att två personer icke böra för samma tryckfrihetsbrott straffas.
Huruledes den bevisning skall åvägabringas, hvarigenom bokhandlaren
må leda ansvaret ifrån sig på boktryckaren, denne på utgifvaren
och utgifvaren i sin ordning på författaren, är eu fråga till sin natur
så enkel, att den icke, så vidt Utskottet har sig bekant, blifvit föremål
för uppmärksamhet i något lands presslagstiftning med undantag af Brasiliens,
som gifvit anvisning på ett särskildt slag af bevisningsmedel,
nemligen namnsedeln. Hos oss har likväl denna fråga, så vidt den gäller
boktryckaren, ansetts vara af den betydelse, att den tarfvat särskildt
ordnande genom lag, hvilket skett på ett sätt som är egnadt att omintetgöra
verkan af de på det hela tillfredsställande bestämmelser Tryckfrihets-förordningen
eljest i detta ämne innehåller. Såsom af Utskottets
här ofvan (sid. 5—7) gjorda framställning af nu gällande Tryckfrihetsförordnings
stadganden om ansvarigheten visar sig, är det just den för
Sverige helt och hållet egendomliga inskränkningen af bevisningsmedlen
till namnsedeln och tillståndsbeviset, jemte det ovilkorliga vitsord, som
blifvit dessa bevisningsmedel utan afseende på deras inre beskaffenhet
22
KonstUutions-Utskottets Memorial N:o 7.
tillagd^ som gjort det möjligt att på det sätt, hvaröfver man nu klagar,
kringgå lagens stadgande!} om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll.
Utskottet har ock trott sig finna det verksammaste medlet till missbrukens
förekommande vara att undanrödja deras orsaker och sålunda borttaga
de hänvisningar till särskilda arter af bevisning, som i Tryckfrihetsförordningen
förekomma. Detta har varit den hufvudsakliga anledningen
hvarföre Utskottet icke blott föreslagit afskaffande af tillståndsbevis
för utgifvande af periodisk skrift, utan ock upphäfvande af stadgandet
om namnsedeln. Boktryckaren bör enligt Utskottets förmenande, i likhet
med hvad i andra länder eger rum, och äfven hos oss gäller i afseende
på bokhandlare och utgifvare, kunna leda ansvaret ifrån sig på
den verkligen skyldige medelst hvarje bevisningsmedcl, som allmän lag
såsom sådant godkänner. Detta kan icke möta svårigheter för någon på
god tro handlande boktryckare. Någon brist på bevisningsmedel är ej
att befara. Såsom sådana kunna bland andra anföras utgifvarens skriftliga
behörigen bevittnade erkännande, skiiftligen uppråttadt kontrakt
om tryckning, företeende af manuskript eller korrektur etc. Särskilt
för tidningar och andra periodiska skrifter, i afseende på hvilka de största
missbruken blifvit bedrifna, torde Utskottet, såsom redan är antydt,
hafva gjort all bevisning för boktryckaren i det närmaste öfverflödig
genom föreskriften att å tidningen skall utsättas namnet på den, som i
egenskap af utgifvare bestämmer skriftens innehåll, ehuru visserligen
denna uppgift icke i och för sig innefattar fullt bindande bevisning om
hvem som är den verklige utgifvaren. Samtliga nu antydda bevisningsmedel
stå boktryckaren lätt till buds och böra ovilkorligen skydda honom,
såvida icke särskild anledning förefinnes att misstänka deras beskaffenhet,
i hvilket fall det blefve åklagarens eller den enskilde målsegandens
uppgift att förebringa motbevisning. Är denna sådan, att
oriktigheten af boktryckarens uppgifter tydligen lägges i dagen, vore
det oförenligt med rättvisans enklaste fordringar att låta dem bibehålla
det vitsord, som nu utan afseende på inotbevisningens beskaffenhet tillkommer
dem.
Då, på sätt nu är förutsatt, fråga uppstår om riktigheten af gjord
uppgift å författaren eller utgifvaren af en åtalad skrift, i det att densamma
bestrides, vare sig af den uppgifne författaren eller utgifvaren,
eller af åklagare eller målsegare, som åtalet anställt, skall.* denna fråga
enligt Utskottets förslag, hemtadt från den Belgiska lagstiftningen, afgöras
af den för pröfning af skriftens innehåll utsedda nämnd. Utskottet
har häri sett icke blott en stor garanti för möjligheten att i
tvifvelaktiga fall finna den brottslige, utan ock en trygghet för bok
-
KonsHtutions-UtsJcottets Memorial N:u 7.
23
tryckaren i alla de fall, då han uppenbarligen handlat i god tro. Ty
ehuru Utskottet, såsom ofvan är anfördt, icke kan finna annat än att
boktryckaren under sådana omständigheter lätt skall kunna förete nödiga
bevis om en af honom uppgifven persons skyldighet att för åtalad skrifts
innehåll ansvara, lärer det dock ej kunna nekas, att någon gång af tillfälliga
anledningar tillgång till dylik fullständig bevisning kan vara utskuren,
ehuru alla omständigheter häntyda derpå, att boktryckarens
uppgift är riktig. I sådant fall skall nämndens utslag mera sannolikt
utfalla till boktryckarens fördel än domstolens, som måhända lättare
finner sig af bevisningens formela brister förhindrad att godkänna densamma.
Och å andra sidan, om boktryckaren framlägger en i behörig
ordning bevittnad namnsedel eller annan dylik i formelt afseende bindande
bevisning derom, att en person, som uppenbarligen icke haft
något med skriften att skaffa, författat eller utgifvit densamma, så har
nämnden i sin egenskap af samvetsdomstol friare händer att vid en
sådan bevisning fästa det afseende den förtjenar, än en till iakttagande
af de legala bevisningsreglorna strängare bunden domstol.
Denna nämndens nya funktion innebär ett ytterligare skäl till de
af Utskottet redan (sid. 8, 9) anförda, att vidtaga en förändring i dess
sammansättning. Ty då fråga uppstår om hvem som bör i saken svara,
författaren, utgifvaren eller boktryckaren, blir det en orimlighet, såvida
det ens är möjligt att verkställa, att låta dessa personer, hvilka hafva
sinsemellan stridiga intressen, gemensamt tillsätta en del af nämndens
ledamöter. Då Utskottet följaktligen nu har att taga frågan om en
förändrad sammansättning af juryn i öfvervägande, torde Utskottet, i
betraktande af juryinstitutionens väsende och erfarenheten från alla de
länder, utan undantag, der den finnes införd eller varit föreslagen att
införas, få antaga såsom en gifven utgångspunkt, att juryn ej bör till
någon del utses vare sig af parterna eller af domstolen, utan tagas
bland en på förhand bestämd till jurymannaskapet på visst sätt qvalificerad
korps. Den närmaste frågan blir då, på hvilket sätt denna korps
skall bildas. I juryns hemland, England, anses i allmänhet hvarje medborgare,
som eger viss årlig inkomst, skyldig att i viss ordning inträda
i den jury mannakorps, ur hvilken juryn för hvarje mål tages. Detta
förfaringssätt, som, så vidt Utskottet bär sig bekant, icke vunnit efterföljd
i något annat land, icke ens i Nordamerikas Förenta stater, förutsätter
en icke ringa grad af upplysning hos flertalet af samhällets medlemmar,
eller ock den aktning för lagen i förening med det lifliga medvetande
om jurymannaskapets betydelse och de pligter dess utöfvande medför,
som utmärker Englands folk. Att införa det hos oss utan att vara
24
KonstUutions-Utslcottets Memorial N:o 7.
genom långvarigt bruk af juryinstitutionen dertill förberedd, synes så
mycket mindre lämpligt, som Utskottet åtminstone för sin del icke kan,
med något anspråk att hafva trälfat det rätta, angifva den gräns, vid
hvilken behörigheten att såsom juryman tjenstgöra skulle inträda. Om
man, såsom någon gång blifvit satt i fråga, läte den sammanfalla med
den gräns, der valrätt till Andra Kammaren vidtager, så vore juryns
sammansättning af personer med tillräcklig insigt och förmåga att pröfva
halten af den bevisning, som i ett mål förebragts, enligt Utskottets förmenande
icke i någon mån tryggad.
I andra länder, Nordamerikas Förinta stater, Frankrike, Belgien,
Österrike och Preussen, bestå jurymannakorpserna af ett urval bland
dem som innehafva vissa för jurymannabefattningen nödiga ansedda
qvalifikationer. Detta är onekligen mer betryggande för juryns ändamålsenliga
sammansättning, såvida man lyckas finna valmän med det
förtroende, att valet kan anses utgöra ett uttryck af deri allmänna meningen.
Svårigheten består följaktligen deri att bestämma hvem som
bör välja. Under förutsättning att en jurymannakorps borde finnas vid
hvarje domstol, der ett tryckfrihetsmål kunde anhängiggöras, eller i
hvarje stad, har man satt i fråga, att valet skulle förrättas af de vid
val af riksdagsman i Andra Kammaren inom staden röstberättigade.
Häremot har med skäl erinrats, att då i de flesta af rikets städer tryckfrihetsmål
högst sällan, om ens någonsin förekomma, jurymannavalet
skulle nedsjunka till en tom formalitet och följaktligen förlora allt’ intresse,
samt i brist af deltagare kunna bestämmas af några få personer,
möjligen af sådana, för hvilka valets utfallande i någon eljest mindre
önskvärd riktning vore af intresse. Olämpligheten att betunga samhällsinrättningen
med organer, hvilkas verksamhet aldrig påkallades, torde
jemväl vara ett giltigt skäl att icke bilda ett så stort antal jurymannakorpser,
som här vore i fråga.
Den motsatta ytterligheten, som sednast föreslogs af Konstitutionsutskottet
vid 1856—1858 årens riksdag, att för hela riket bilda en
centraljury, som utsågs af Riksdagen eller dess delegerade, är, förutom
andra brister, så stridande icke blott mot vår rättegångsordnings grundsatser
om laga domstol i brottmål, utan, hvad värre är, mot den konstitutionela
grundsats, som ej vill veta af någon representationens inblandning
i domaremaktens funktiöner, att den numera knappast torde räkna
någon anhängare. Enahanda torde förhållandet vara med de vid våra
riksdagar tid efter annan framträdande förslag om jurymäns utväljande
af domstolar, sockenstämmonämnder, pröfningskomitéer m. m.; och Utskottet
-
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 7.
25
skottet kan med så mycket mera skäl förbigå dem, som de säkeligen
icke blifvit framställda, derest på den tid detta skedde de kommunala
institutioner funnits utbildade, hvilka nu så godt som sjelfmant erbjuda
sig såsom de lämpligaste och naturligaste valkorporationer för utseende
af jurymän.
Utskottet har nemligen funnit jurymannakorpsers bildande länsvis,
genom val af landstingen eller af stadsfullmäktige i de städer, som ej i
landsting deltaga, förena de fördelar som saknats hos hvarje af de sätt
att bilda juryn, hvilka hittills oinförmälts. Flera jurymannakorpser skulle
icke behöfva utses, än att åtminstone inom de flestas område något
tryckfrihetsmål kunde antagas årligen förekomma, och man hade erhållit
en valkorporation, som sjelf icke vore tillsatt för detta ändamål och
som just derföre och i följd af det allmänna förtroende den åtnjuter
synes i hög grad egnad att vara ett uttryck för den sansade och opartiska
allmänna meningen. Ehuru valet enligt Utskottets förslag lemnas
fritt inom hela det område, för hvithet landstinget väljer, har Utskottet
likväl förutsatt, att jurymännen komma att utses, så vidt möjligt och
derest lämpliga personer i tillräckligt antal finnas att tillgå, i eller nära
den stad, der tryckfrihetsmål företrädesvis förekomma, på det jurymännens
resor må för dem blifva så^ litet betungande och för parterna
så föga kostsamma som möjligt. Detta är ock anledningen hvarföre
Utskottet föreslagit att landstinget, der sådant anses nödigt, bör
kunna indela landstingsområdet i flera distrikt och inom hvarje distrikt
välja en särskild jurymannakorps. En sådan bör, vare sig att den väljes
för en stad eller ett landstingsområde eller ett distrikt, utgöras af tillräckligt
antal ledamöter för att juryn i hvarje särskildt mål, med beräkning
af dem som i anledning af jäf eller laga förfall afgå, alltid må blifva
fulltalig. Utskottet har föreslagit antalet till minst 25, med rättighet
för valmännen att före valet bestämma en högre siffra.
Sedan på detta sätt blifvit utsedde ett antal allmänt aktade män,
bland hvilka, då nämnd i tryckfrihetsmål skall sättas, det för hvarje
tillfälle nödiga antal ledamöter är att inkalla, återstår att bestämma, huru
detta inkallande skall ske. Att uppdraga detsamma åt domstol skulle
möjligen, ehuru med mindre skäl, kunna föranleda till samma anmärkning,
som nu riktas mot domstolens rätt att utse en del af nämnden.
Deremot torde någon betänklighet mot att låta domstolen genom lottning
utse nämndens ledamöter så mycket mindre möta, som anledning
icke är att befara, det någon för jurymannabefattningen olämplig person
skulle komma att genom lottningen inkallas i nämnden, då denna
Bih. Ull liiksd. Prot. 1871. 3 Sami. 5 Höft. 4
26
Konstitutions-Utskotiäs Memorial i\r:o 7.
tages endast bland de af landstinget eller stadsfullmäktige valde. Då
jurymannakorpserna i följd af sättet för deras bildande kunna antagas
komma att bestå af oväldige män, bör ock rättigheten för parterna
att utan uppgifven anledning utesluta ett visst antal af de till tjenstgöring
i juryn inkallade upphöra, helst det alltid står parterna öppet att
mot jurymännen anföra jäf såsom emot andra domare. I det nu bestämda
antalet ledamöter i den nämnd, som skall i målet döma, har
Utskottet icke funnit skäl att föreslå någon ändring. Då nämndens ledamöter
icke hädanefter som hittills förutsättas bo inom den stad der
domstolen är belägen, har ett särskilt stadgande angående ersättning
för deras inställelse föreslagits i 26 §.
I afseende på rättegången förekomma i Utskottets förslag åtskilliga
från det nu gällande afvikande stadganden, hufvudsakligen betingade
af den nya funktion, som blifvit nämnden tilldelad. Frågan om riktigheten
af gjord uppgift om hvem som är åtalad skrifts författare eller
utgifvare skall enligt 28 § af nämnden afgöras innan ransakningen om
skriftens brottslighet företages, enär nöjaktig utredning i sistnämnda
afseende svårligen kan vinnas, förr än rätta svarandeparten ingått i. svaromål.
Då frågan här gäller huruvida den tilltalade eller den af honom
uppgifne bör för skriftens innehåll ansvara, och någon prsesumtion
om större brottslighet hos den ene än hos den andre af dessa ej eger
rum, bör nämndens beslut i denna fråga bestämmas genom enkel pluralitet.
Äfven i de fall då domstol eger pröfva uppgifven författares eller
utgifvares behörighet att för skriften ansvara, såsom då han uppgifves
icke hafva haft fast bostad i riket eller varit i åtnjutande af sin personliga
frihet på den tid skriften utkom, äfvensom när domstol har att
bestämma, huruvida jemlikt 15 § sista punkten utspridare af tryckt
skrift bör för dess innehåll ansvara, eller om ansvaret bör hvila på den
af utspridaren uppgifne boktryckare, skall sådan fråga afgöras innan
ransakningen vidare fortgår. Då icke i något af dessa fall särskilda besvär
öfver sådana beslut få anföras, kan rättegången icke deraf obehörigen
fördröjas.
Att inom den i lagen föreskrift^ gräns för nämndens befogenhet
det antal frågor till nämnden framställes, hvartill målet föranleder, är
ett redan nu af doinstolarne vedertaget bruk, hvarom Utskottet dock
ansett uttryckligt stadgande böra i lagen införas.
I öfrigt har annan ändring i stadgandena om rättegången icke
blifvit vidtagen än att, i öfverensstämmelse med numera omfattade principer
i afseende på underställningsmål, de fall då underrätts utslag i
Konstitutions■■ Utskottets Memorial N;o 7.
27
tryckfrihetsmål underställes Hofrätts pröfning blifvit inskränkta, så att
underställning komme att ske endast när någon blifvit till ansvar för
skriftens innehåll fälld.
I fråga om hvad som är att såsom tryckfrihetsbrott anse, bör
gälla, att straff'' för skrifts innehåll endast följer, när detsamma är enligt
allmän lag brottsligt och att straffet bör vara det som allmän lag
i ty fall stadgar. I närmaste öfverensstämmelse härmed hänvisar
ock Tryckfrihets-förordningens 3 § i afseende på bestraffande af de der
uppräknade tryckfrihetsbrott till allmän lag, utom i 2 och 12 inom.,
hvilka sakna fullt motsvarande stadganden i Strafflagen. I de fad då,
såsom i 2 mom. säges, förnekelse af Gud och ett lif efter detta bör med
straff beläggas, torde dock detta brott kunna hänföras under 7 Kap. 1 §
Strafflagen, som handlar om hädelse mot Gud samt gäckeri med
Guds ord och sakramenten, och de i 12 mom. omförmälda lögnaktiga
uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och
förledande kunna saklöst lemnas utan straff- i de få fall då de icke råka
i strid med de särskilda §§ i Strafflagen. Med dessa jemkningar komme
3 § i gällande Tryckfrihets-förordning att i sin helhet hänvisa till allmän
lag och kan då ersättas af det stadgande Utskottet föreslagit i §
16, att brott som genom tryckt skrift begås och för hvilket ej i Tryckfrihets-förordningen
särskildt straff finnes utsatt (såsom fallet t. ex. är
vid de s. k. ordningsmålen) bestraffas enligt allmän lag.
Enligt 4 § 1 mom. af nu gällande Tryckfrihets-förordning tillkommer
det Justitie-statsministern att sjelf eller genom ombud vaka
öfver förordningens efterlefnad; och eger Justitie-statsministern för
detta ändamål dels att sjelf döma i s. k. ordningsmål, hvarmed förstås
mål angående förbrytelser mot d^ stadgade ordningsreglorna för utgifvande
af skrifter, samt för anläggning af boktryckeri och idkande af
bokhandel, dels ock att anställa åtal för egentliga tryckfrihetsbrott samt
förordna om skrifters beläggande med qvarstad. Då det utan tvifvel är
med de principer, på hvilka Tryckfrihets-förordriingen eljest hvilar, öfverensstämmande,
att hvarje förbrytelse, som genom utgifning af tryckt
skrift begås, afdömes af de allmänna dornstolarne, har Utskottet föreslagit,
att dessa skola till pröfning upptaga jemväl ordningsmålen, hvilket
med den skyndsamhet i rättegången stadsdoinstolarne böra kunna
åstadkomma, icke ens ur denna synpunkt torde möta något hinder. Den
skilnad i behandlingen från andra tryckfrihetsmål har dock af lätt insedda
skäl bibehållits, att ordningsmålen icke skulle af nämnd afgöras
eller underställas Hofrätts pröfning, äfvensom att qvarstad å tryckt
skrift icke må vid åtal för förbrytelse mot ordningsreglorna ega rum.
28
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
Då emellertid genom denna inskränkning i den myndighets befogenhet,
som har att vaka öfver Tryckfrihets-förordningens efterlefnad,
densamma endast kommer att innefatta rättigheten att förordna om åtal
och qvarstad, har Utskottet ansett denna befattning, som är af natur
att tillkomma allmän åklagare, icke lämpligen böra uppdragas åt rikets
främste embetsman, hvaremot den helt naturligt låter hänföra sig till
området af den verksamhet Justitie-kanslern såsom chef för åklagaremakten
eger utöfva. Utskottet föreslår derföre att åt denne embetsman
öfverlemna hvad som återstår af den Justitie-statsministern nu tillkommande
befattning med pressen. Och Utskottet har härtill funnit
ytterligare anledning deri, att Justitie-kanslern redan enligt gällande
Tryckfrihets-förordning icke blott bör, jemte Justitie-statsministern, genom
vederbörande ombud hafva uppsigt öfver tryckfrihetens lagliga bruk
(§ 4 mom. 5), utan ock eger efter Justitie-statsministerns och hans ombuds
tillstyrkande förordna om qvarstad (5: 8), hvarjemte det är Justitiestatsministern
förbjudet att föranstalta om åtals anställande annorlunda
än genuin Justitie-kanslern. (4: 3, 5; 5: 8).
Åt stadgandena om åtal och qvarstad har Utskottet (§§ 18—23)
sökt gifva den förenkling, som de nu gällande bestämmelserna högeligen
tarfva. Allmänt åtal bör endast ske på Justitie-kanslerns förordnande,
hvaremot om qvarstad kan förordnas så väl af Justitie-kanslern och
hans ombud som af domstol, men på enskild målsegandes yrkande endast
af domstol. Har qvarstad skett på grund af Justitie-kanslerns
eller hans ombuds förordnande, bör åtal anställas inom möjligaste korta
tid, hvilken dock i anseende till svårighet för ombuden i aflägsna trakter
att kommunicera sig med Justitie-kanslern, icke kunnat inskränkas
mer än till tre veckor för landsorten. Inom åtta dagar efter det svaranden
blifvit i saken hörd, bör domstolen afgifva sitt utlåtande angående
qvarstaden, vid äfventyr att densamma eljest förfaller. I 21 § är
tillagdt ett stadgande om huru långt qvarstaden får sträckas, innehållande
att derifrån äro undantagna alla i enskild ego öfvergångna exem - plar af skriften.
De skäl, hvilka föranleda till särskilda bestämmelser, afvikande
från allmänna lagens, rörande skrifter tryckta inom riket, hafva icke
samma betydelse i afseende på utrikes tryckta till riket införda skrifter.
Utspridare af dylik skrift, som befinnes vara af brottsligt innehåll, bör
följaktligen, såsom Utskottet i 31 § föreslagit, derför ansvara enligt
allmän lag. Dock må, tillförekommande af skriftens spridning, Justitiekanslern
ega rätt att belägga den med qvarstad, hvilken åtgärd underställes
pröfning af domstol, som, derest den stadfäster qvarstaden, bör
KonstiUitions-Utskottets Memorial N:o 7.
29
bestämma viss tid, inom hvilken skriften, vid äfventyr af konfiskation,
skall vara ur riket utförd.
I det förslag till Tryckfrihets-förordning, för hvars särskilda stadganden
Utskottet nu redogjort, har Utskottet icke haft något uppdrag
att lemna åt de i 108 § Regeringsformen omförmälda komiterade till
tryckfrihetens vård. Dessa komiterades hufvudsakliga uppgift, att till
Hofrätten, innan dess dom fälldes, afgifva bestämda utlåtanden i frågor
om åtalade skrifter, upphörde med juryns införande, och deras skyldighet
enligt nu gällande Tryckfrihets-förordning att i vissa fall yttra sig
angående skrifts beläggande med qvarstad (5: 8) samt angående innehållet
af skrift, som på yrkande af främmande stats sändebud eller regering
blifvit med qvarstad belagd, kan så mycket heldre upphöra, som
den, så vidt Utskottet känner, endast i ytterst få fall tagits i anspråk.
Enahanda lärer förhållandet vara med det i 108 § Regeringsformen
komiterade meddelade uppdrag, att, i händelse någon författare eller
boktryckare, före tryckningen af en skrift, begär komiterades yttrande,
huruvida åtal derå efter tryckfrihetslagen kan ega rum, sådant yttrande
skriftligen afgifva, med den påföljd att, derest de förklara det skriften
må tryckas, både författare och utgifvare blifva från ansvar fria och
detta kommer att drabba komiterade. Vid sådant förhållande och då
denna institution följaktligen numera förlorat sin egentliga betydelse,
anser Utskottet sig böra föreslå dess upphäfvande, i följd hvaraf 108 §
Regeringsformen och 70 § Riksdagsordningen skulle utgå. För att
icke behöfva ändra nummerföljden i sednare §§ af dessa grundlagar har
Utskottet föreslagit att dela 109 § Regeringsformen och 69 § Riksdagsordningen
hvardera i två §§, på sätt här nedan närmare angifves.
Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling
Do följande förslag till
T ryck frih et s-Föror (In i n g.
§ i
-
Enhvar ege att, utan något af den offentliga makten i förväg 1 agdt
hinder, i tryck utgifva skrifter; och må ej någon kunna i annan ord
-
30
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
ning eller i annat fall, än denna lag stadgar, för tryckt skrifts innehåll
tilltalas eller straffas.
§ 2.
Hvad i denna lag stadgas, galle alla skrifter och dertill hörande
af bildningar, som utgått från tryckpressen eller genom andra likartade
mekaniska medel blifvit mångfaldigade.
§ 3.
Denna lag må ej tillämpas å tryckt skrift, som ej blifvit utlemnad
till försäljning eller till spridande på annat sätt.
§ 4.
Alla hos domstolar, embetsverk, samt andra offentliga myndigheter
och inrättningar befintliga protokoll, skrifter och handlingar må,
med här nedan stadgade vilkor och undantag, af enhvar i tryck utgifva,
och skola för detta ändamål icke allenast i afskrift mot lösen utlemnas
åt den det äskar, utan äfven kunna, om det ej medför betydande
olägenheter, på stället utan lösen afskrifvas. Tjensteman, som
obehörigen hindrar eller fördröjer utlemnandet eller afskrifningen, värde
derför såsom för tjenstefel tilltalad och straffad.
§ 5.
l:o. Protokoll hållna hos Konungen i ministeriela ärenden och
kommandomål, Stats-Rådets protokoll med dertill hörande handlingar,
protokoll hållna hos Riksdagens Kamrar eller Hemliga Utskott eller hos
de i 50 § Riksdagsordningen omförmälda deputerade, Konstitutionsutskottets
protokoll rörande Ståts-Rådet-, samt Banko- och Stats-Utskottens,
Banko- och Riksgäldsverkens, eller Revisorernes öfver samma verk
protokoll och handlingar rörande hemliga ärenden må icke utan vederbörandes
tillstånd före 50 år efter protokollets eller handlingens datum
utbekommas eller genom tryck offentliggöras. Utgifvas sådana handlingar
af trycket i strid med hvad nu sagdt är, och finnes ej särskildt straff
derå i allmän lag utsatt, böte utgifvaren 100 R:dr eller mera efter brottets
beskaffenhet.
31
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
2:o. Försvarsverket angående handlingar, hvilkas kungörande kan
medföra våda för rikets säkerhet, må icke utlemnas eller genom tryck
offentliggöras, vid ansvar som i nästföregående mom. stadgas.
3:o. Ministeriela handlingar, hvilka icke äro att hänföra till de i
första mom. af denna § omförmälda, äfvensom diplomatiska personers
anteckningar eller berättelser öfver ministeriela ärenden, hvilka beröra
förhållanden, under sednast förflutna 50 år, få ej utan Kongl. Maj:ts
tillstånd utgifvas. Den häremot bryter straffas som i 1 mom. säges!
4:o. Vid offentliggörandet af rättegångshandlingar skall uteslutas
allt sådant, som innehåller hädelser mot Gud eller lasteliga uttryck om
rikets öfverhet eller högeligen sårar blygsamheten, äfvensom hvad i afseende
. på personer, hvilka saken icke rörer, kan i sådana handlingar
hafva influtit anstötligt eller förklenligt. Den häremot bryter böte
50 R:dr. J
5:o. I andra fall, än då allmän lag och gällande författningar dertill
föranleda, må ej i tryck meddelas sådana utdrag af kyrkoböcker eller
vid fängelse, sjukhus eller hospital förda anteckningar, som lända någon
till skada eller förklenande, vid bot af 50 R:dr eller mera efter brottets
beskaffenhet.
6:o. Äro skrifter eller handlingar af enskild person i allmän vård
öfverlemnade, galle i afseende å deras offentliggörande de vilkor, som
vid mottagandet blifvit fastställda. Utgifvas i tryck dylika skrifter och
handlingar i strid mot de fastställda vilkoren, böte utgifvaren 50 R:dr.
Lag samma vare, om enskildt bref, som ej till något rättegångsmål hörer,
utan författarens tillstånd i tryck utgifves. Offentliggöres sk rift,
handling eller bref, som i detta mom. omförmäles, vare utgifvaren alltid
ansvarig för innehållet, derest detsamma befinues brottsligt.
§ 6.
Angående eganderätt till skrift, galle hvad som stadgas i särskild
lag, stiftad i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifver.
§ 7.
Privilegier å skrifters utgifvande må icke hädanefter meddelas;
Konungen dock obetaget att sådana till allmänna inrättningars understöd
redan förlänta hvarje gång på högst 20 år förnya.
32
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
§ 8.
Innan något nummer eller häfte af tidning eller tidskrift utgifves,
skall i Stockholm hos Justitie-kanslern och å annan ort hos hans der
förordnade ombud skriftligen uppgifvas skriftens titel och tryckningsort,
äfvensom den persons namn, som i egenskap af utgifvare bestämmer
skriftens innehåll. Lag samma vare, der förändring i något af dessa
hänseenden eger rum.
Utgifves tidning eller tidskrift innan anmälan, som nu sagdt är,
skett, böte boktryckaren 100 R:dr.
§ 9.
Hvarje svensk undersåte, som råder öfver sig och sitt gods samt
ej är medborgerligt förtroende förlustig, ege att anlägga boktryckeri
och idka bokhandel; dock må boktryckeri anläggas endast i stad eller
inom ett afstånd derifrån af högst en half mil. Anläggning af boktryckeri
skall minst 14 dagar förr, än någon skrift derifrån utgifves,
anmälas hos stadens magistrat eller, der sådan ej tinnes, hos deri för
staden särskildt tillsatta styrelse. Der boktryckeri ombyter egare, åligge
den nye egaren att derom göra anmälan, innan någon skrift från boktryckeriet
utgifves. Den som nu föreskrifven anmälan försummar, böte
100 R:dr.
§ io.
o
l:o. A hvarje tryckt skrift skall boktryckarens namn jemte tryckningsorten
och årtalet utsättas. Försummas det, böte boktryckaren, så
ock den som skriften försäljer eller annorledes utsprider, 100 R:dr.
Tidning eller tidskrift skall derjemte, vid enahanda bot för boktryckare,
på hvarje nummer eller häfte upptaga namnet på den, som i egenskap
af utgifvare bestämmer skriftens innehåll.
2:o. Hvad här stadgas om utsättande af boktryckares namn,
tryckningsort och årtal, galle dock ej för noti fikationer och formulärer
med mera af dylik beskaffenhet.
§ 11-
Boktryckare må ej utan författares eller utgifvares tillstånd haris
namn å tryckt skrift utsätta, ej heller annorledes uppenbara, såvida ej
anstäldt åtal dertill föranleder, vid bot af 300 R:dr.
§ 12.
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
33
§ 12.
Utsätter någon i bedräglig afsigt å tryckt skrift orätt boktryckarenamn,
tryckningsort eller årtal, straffes med böter eller fängelse i högst
sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, kan till
straffarbete i högst två år dömas. Lag samma vare, om falskt författareeller
utgifvarenamn skrift åsättes. Diktadt namn, hvarmed ingen verklig
person utmärkes, vare ej förbjudet att å skriften utsätta.
§ 13-
Af hvarje tryckt skrift skall boktryckaren, samtidigt med skriftens
utlemnande till försäljning eller spridande på annat sätt, aflemna ett
exemplar i Stockholm till Justitie-kanslern och å annan ort till hans
der förordnade ombud. Den det försummar böte 75 R:dr.
§ 14.
Till Kongl. Bibliotheket samt till hvarje af rikets universitet skall
boktryckare af allt, som under året hos honom tryckes, inom slutet af
Juni månad nästföljande år utan betalning aflemna ett fullständigt och
felfritt exemplar jemte dertill hörande plancher. Underlåter någon det,
böte för hvarje särskilt, fall 50 R:dr och vare ändock pligtig att, vid
enahanda ansvar, inom ny förelagd tid behöriga exemplar aflemna.
§ 15.
För innehållet af tryckt skrift vare, med det undantag här nedan
sägs, författaren ansvarig, om han sitt namn å skriften utsatt eller densamma
till offentliggörande i tryck utlemna!. I annat fall ansvare utgifvaren.
Öfversättare af skrift vare såsom dess författare ansedd.
För allt som offentliggöres i tidning eller tidskrift eller annan
skrift, som innehåller bidrag af fle-ra författare, ansvare den, som i
egenskap af utgifvare bestämt skriftens innehåll.
Kan ej ansvarig författare eller utgifvare uppgifvas, eller varder
derom gjord uppgift bestridd och pröfvas vara oriktig, ändå att densamma
af den uppgifne författaren eller utgifvaren erkännes, stånde
boktryckaren ansvaret. Lag samma vare, om författaren eller utgifvaren
Bill. till Biksd. Prof. 1871. 3 Sami. 5 Raft. 5
34
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 7.
vid den tid, då skriften utgafs, ej hade fast bostad i riket och der
vistades eller icke var i åtnjutande af personlig frihet.
Utsprider någon skrift, hvarå boktryckarens namn och tryckningsorten
ej äro utsatta, vare i fråga om ansvar för innehållet såsom boktryckare
ansedd, derest ej styrkas kan, från hvilket tryckeri skriften
utgått.
§ 16.
Brott, som genom tryckt skrift begås och för hvilket ej i denna
lag särskildt ansvar finnes utsatt, bestraffas enligt allmän lag och varde
skriften konfiskerad; dock att konfiskationen, så vidt möjligt är, inskränkes
till den eller de delar af skriften, hvilka befunnits af brottsligt innehåll.
Sålunda till konfiskation dömd skrift eller del deraf må icke vidare försäljas
eller utspridas, ej heller må hvad som befunnits brottsligt ånyo
af trycket utgifvas. Hvar som häremot bryter vare, då han om konfiskationen
egt eller bort ega kunskap, förfallen till ansvar efter samma lagrum,
enligt hvilket straff'' för det genom skriften begångna brottet förut
blifvit ådömdt.
§ 17-
Justitie-kanslern åligge att sjelf eller genom ombud, som af honom
förordnas, vaka öfver denna lags efterlefnad.
§ 18-
Finner Justitie-kanslern förbrytelse mot denna lag vara begången
af beskaffenhet att den af allmän åklagare bör beifras, ege han vidtaga
åtgärd till målets utförande vid laga domstol.
§ 19.
o
Åtal för tryckt skrifts innehåll må ej af allmän åklagare anställas,
sedan sex månader förflutit från den tid skriften, jemlikt § 13, blifvit
till Justitie-kanslern eller hans ombud inlemnad.
§ 20.
Anses tryckt skrift böra till åtal af allmän åklagare föranleda, ege
Justitie-kanslern eller hans ombud att, derest så pröfvas nödigt, låta
belägga skriften med qvarstad.
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 7.
35
Jemväl domstol må, sedan åtal der blifvit anhängiggjordt, på yrkande
af allmän åklagare eller enskild målsegande, förordna att tryckt
skrift skall med qvarstad beläggas.
§ 21.
Qvarstad å tryckt skrift skall verkställas å alla i författarens, utgifvarens,
förläggarens, boktryckarens samt bokhandlares eller annan utspridares
värjo befintliga exemplar, men må ej läggas å större del af
skriften, än det eller de häften eller nummer, i hvilka det såsom brottsligt
ansedda förekommer. Ej må qvarstad, innan den blifvit i tryckningsorten
verkställd eller påbjuden, annorstädes ega rum, utom i det fall
att skriften ej blifvit, enligt § 13, till Justitie-kanslern eller hans ombud
inlemnad, eller att boktryckarens namn och tryckningsorten ej finnas
å skriften utsatta.
§ 22.
Har Justitie-kanslern eller hans ombud förordnat om qvarstad,
skall, vid äfventyr att densamma eljest- anses förfallen, i Stockholm inom
åtta dagar och i landsorten inom tre veckor anmälan derom ske hos
vederbörande domstol och målet der anhängiggöras.
Domstolen skall, inom åtta dagar sedan svaranden blifvit hörd,
gilla eller upphäfva qvarstaden, vid påföljd att densamma eljest förfaller,
utan att kunna vidare påbjudas.
Inom samma tid bör domstol meddela beslut i anledning af der
framstäldt yrkande om qvarstad.
Qvarstad skall ofördröjligen och utan hinder af deröfver förd klagan
verkställas.
§ 23.
Den, som med vetskap derom, att qvarstad å tryckt skrift blifvit
påbjuden, skriften utsprider, vare förfallen till det straff allmänna lagen
stadgar för den, som qvarstad bryter.
§ 24.
Mål angående förbrytelse mot denna lag upptages vid allmän underrätt
i den stad, der förbrytelsen blifvit begången, eller, derest den
föröfvats å landet, vid underrätt i närmaste stad.
36
Konstitutions-UtsTcottets Memorial N:o 7.
§ 25.
Lagligheten af åtalad skrifts innehåll .skall pröfvas af en utaf nio
ledamöter bestående Nämnd. Bestrides riktigheten af gjord uppgift om
skriftens författare eller utgifvare, varde jemväl frågan härom till Nämndens
afgörande hänskjuten.
§ 26.
Den i nästföregående § omförmälda Nämnd bildas sålunda, att
inom hvarje landstingsområde och stad, som ej i landsting deltager, utväljas
årligen, af landstinget för landstingsområdet och af stadsfullmäktige
för staden, minst 25 allmänt aktade män, bland hvilka, då Nämnd
skall sättas, domstolen genom lottning uttager nio ojäfvige ledamöter.
Landstingsområde, som innefattar två eller flera städer, må, efter som
landstinget pröfvar nödigt, indelas i särskilda distrikt; och galle i ty
fall för sådant distrikt hvad ofvan om landstingsområde stadgadt är.
Ledamot i Nämnden må ej utan laga förfall denna befattning sig undandraga
eller derför erhålla annan godtgörelse, än att domstolen må tilllägga
honom, om han sådant äskar, ersättning för resekostnaden enligt
hvad för landstingsman finnes stadgadt. Sådan ersättning skall, der ej
enskild part ålägges att densamma gälda, af allmänna medel utgå.
§ 27.
Nämndens ledamöter skola på kallelse sammanträda inför domstolen
och aflägga edlig försäkran att efter bästa förstånd och samvete
utlåtande i saken afgifva och att i obrottslig tystnad hålla såväl hvad
som under öfverläggningen yttras, som huru de särskilda ledamöterna
rösta.
§ 28.
Uppstår, såsom i 25 § sägs, fråga om riktigheten af gjord uppgift
angående åtalad skrifts författare eller utgifvare, skall, sedan undersökning
derom skett, till Nämndens afgörande hänskjutas den frågan:
»År N. N. såsom den åtalade skriftens författare (utgifvare) för dess
innehåll ansvarig?» År sålunda, eller, der stridighet eljest uppstår, af
domstolen bestämdt, hvilken det åligger att i saken svara, eller äro parterna
ty förutan derom ense, skall domstolen, sedan ransakningen i öf
-
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 7.
37
rigt blifvit fulländad, till Nämndens besvarande framställa denna fråga:
»År skriftens innehåll brottsligt efter det lagens rum, åklagaren åberopat?»
Afser åtalet flera brott, eller föranleder målets beskaffenhet i öfrigt
till flera frågor, varde de hvar för sig framställda.
§ 29.
Då fråga, enligt hvad i nästföregående § omförmäles, till Nämndens
afgörande hänskjutes, skall domstolen i sammanhang dermed till
Nämnden aflemna, jemte alla till målet hörande handlingar, en fullständig
skriftlig sammanfattning af hvad i saken förekommit. Derefter öfverlägge
Nämnden inom sig om det beslut, som fattas skall, hvilket bör
grundas på de skäl, som under ransakning^» förekommit; och skall
Nämnden med ja eller nej besvara den framställda frågan. Ej må Nämnden
åtskiljas innan den sitt beslut fattat. Fråga huruvida uppgifven
författare eller utgifvare är för åtalad skrifts innehåll ansvarig, afgöres
af Nämnden genom de flesta rösterna; men ej må någon för skriftens
innehåll till ansvar fällas, derest ej Nämnden med minst två tredjedelar
af rösterna förklarat det brottsligt.
§ 30.
Sedan Nämndens beslut blifvit inhemtadt, pröfve och afgöre domstolen
målet och afkunne ofördröjligen för parterna utslag. Har den
tilltalade blifvit fälld till ansvar för sådan förbrytelse, som enligt denna
lag beror på Nämnds afgörande, skall domstolens utslag underställas
Hofrätts pröfning.
§ 31.
I afseende på förbrytelse, begången genom utrikes tryckt och till
riket införd skrift, galle hvad allmän lag stadgar om spridande af skrifter
af brottsligt innehåll; dock må Justitie-kanslern- der han så finner
nödigt, förordna om skriftens beläggande med qvarstad. Vidtager han
sådan åtgärd, skall anmälan derom ofördröjligen ske hos domstol, som
eger att upphäfva eller gilla qvarstaden, i hvilket sednare fall viss tid
bör utsättas, inom hvilken skriften skall,,vid äfventyr af konfiskation,
vara ur riket utförd.
38
Konstitutions-Utslottets Memorial N:o 7.
§ 32.
Angående ansvar och ersättningsskyldighet för obefogad!, åtal
galle hvad i allmän lag stadgas. b
§ 33.
I allt, hvad genom denna lag icke uttryckligen annorlunda stadgadt
är, gälle hvad i allmän lag om rättegång i brottmål sägs.
§ 34.
Alla mål angående förbrytelser mot denna lag skola, vid ansvar
för domare och embetsman, med största skyndsamhet afgöras
-
2:o följande förändringar i
Regeringsformen
(Nuvarande lydelse, hvari med
kursiv stil äro utmärkta de delar som
föreslagits att ändras eller utgå).
§ 108.
Lagtima Riksdag skall hvart tredje
år, på sätt i Riksdags-ordningen sägs,
förordna sex för kunskaper och lärdom
kända män att jemte Justitieombudsmannen,
som bland dem förer
ordet, utöfva vård öfver tryckfriheten.
Desse komiterade, af hviska två, utom
Justitie-Ombudsmannen, skola vara
lagfarne, ege sådan befattning, att, i
(Föreslagen lydelse, hvari ändringarne
äro med kursiv stil utmärkta).
Konstitutions-UtsTcottets Memorial N:o 7.
39
händelse någon. författare eller boktryckare,
innan tryckningen, sjelf öfverlemnar
dem en skrift och begär
deras yttrande, huruvida åtal derå,
efter tryckfrihetslagen, kan ega rum,
skola Justitie-Ombudsmannenoch minst
tvenne komiterade, hvaraf en lagfaren ?
ett sådant yttrande skriftligen afgifva.
Förklara de deruti, att skriften må
tryckas, vare då både författare och
boktryckare från allt ansvar frie, och
ligge det å komiterade.
§ 109.
Lagtima Riksdag kan ej utan egen
begäran upplösas förr än den varit
fyra månader tillsammans, derest
icke Konungen, såsom i Riksdagsordningen
sägs, förordnar om nya
val till båda Kamrarna eller den ena
af dem, i hvilka fall Riksdagen skall,
med bibehållande af sin egenskap
utaf lagtima, sammanträda å den tid
inom tre månader från det Riksdagen
blef upplöst, som Konungen
bestämmer, samt må ej vidare af
Konungen upplösas förr än efter
fyra månader från det senare sammanträdets
början.
Urtima Riksdag eger Konungen,
när Han för godt finner, åtskilja,
och vare urtima Riksdag alltid upplöst,
innan tid för lagtima Riksdags
sammanträde infaller.
Der så oförmodadt skulle hända,
att Riksdag, när den afslutas, icke
hade staten reglerat eller någon ny
§ 108-
Lagtima Riksdag —r- — — —
1— — sammanträdets början.
Urtima Riksdag — — —- —
— — — sammanträde infaller.
§ 109.
Der så oförmodadt skulle hända
— — — uppgöra och utfärda.
40
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
bevillning till bestämdt belopp sig
åtagit, fortfare den förra statsregleringen
och bevillningen intill
nästa Riksdag. Är åter bevillningens
hela belopp bestämdt, men
Kamrarne icke om fördelningen
deraf ense, då skola, efter den fastställda
bevillningssummans [förhållande
till den som vid föregående
riksdag blifvit fördelad, de i den
sista bevillnings-förordningen stadgade
artiklar jemnlikt ökas eller
minskas; och uppdrage Riksdagen
sine Fullmäktige i Banken och Riksgälds-kontoret,
att eu ny bevillnings-förordning
på sådan grund
uppgöra och utfärda.
Lagtima Riksdag skall hvart tredje Lagtima Riksdag — — —
år tillsätta en Nämnd af fyratioåtta — — — domsrätt skiljas,
personer, deraf hvardera Kammaren
genom sluten omröstning inom sig
utser tjugufyra, och hvilken Nämnd,
i den ordning 103 och 104 §§ Regeringsformen
stadga, eger att döma,
huruvida Högsta Domstolens
samtlige ledamöter gjort sig förtjena
att i deras vigtiga kall bibehållas,
eller om visse af dem, utan
bevisligen begångna fel och brott,
hvarom Regeringsformens 102 §
handlar, likväl kunna anses böra
från utöfningen af Konungens domsrätt
skiljas.
Riksdags-ordningen,
§ 69.
§ 69.
§ 70.
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
41
Denna Nämnd träder samma dag
den blifvit vald tillsammans. Nämndens
samtlige ledamöter rösta först,
man för man, öfver deri frågan:
Skall omröstning anställas till uteslutande
af någon bland Högsta
Domstolens ledamöter? Besvaras
denna fråga enhälligt eller af de
flesta rösterna med nej, blifva Högsta
Domstolens samtlige ledamöter
bibehållne. Besvaras den åter med
ja, uppgör hvar och en af Nämnden
en sluten lista på dem af Högsta
Domstolens ledamöter, flera
eller färre, som han anser böra
entledigas. De tre bland dessa,
som då fått det största antal röster
emot sig, ställas hvar efter annan
under ny omröstning, hvarvid två
tredjedelar af rösterna fordras emot
den eller dem, som skola anses
vara från Riksdagens förtroende uteslutne;
och förhålles derefter såsom
i Regeringsformens 103 § vidare
föreskrifves.
§ 70.
Den i föregående § omförmälda
Nämnd träder — — — — —
— — vidare föreskrifves.
§ 70.
Lagtima Riksdag skall hvart tredje
år förordna sex för kunskaper och
lärdom kända män, att, jemte Justitieombudsmannen,
som bland dem förer
ordet, utöfva vård öfver tryckfriheten.
Desse komiterade, af hxiilka
två, utom Justitie-Ombudsmannen,
skola vara lagfarne, väljas medelst
omröstning genom tjugufyra valmän,
Bill. till Rilcsd. Prot. 1871. 3 Sami. 5 Bäft.
G
42
RonsUtutions-Utskottets Memorial N:o 7.
■deraf hvardera Kammaren inom sig
utser tolf. -Afg år mellan rilcsdagarne
någon bland komiterade, välja
de öfrige till det lediga rummet en
behörig man.
Stockholm (len 26 April 1871.
På Utskottets vägnar:
TH. MUNCK AF ROSENSCHÖLD.
Reservationer:
af Herr Nils Larson: »Då jag uti några punkter af det nu afgifna
förslaget till ny tryckfrihetslag, hvilka så väl i principielt som praktiskt
afseende synas mig vara af icke så oväsendtlig betydelse, nödgats i
mer och mindre mån skilja mina meningar från Utskottsmajoritetens,
så har jag ansett mig böra medelst begagnande af reservationsrätten
framlägga mina särskilda meningar, på det att äfven dessa må kunna
inom Riksdagens båda Kamrar komma under någon pröfning.
Enligt § 1 mom. 4 af nu gällande tryckfrihetslag, är den, som för
nesligt brott blifvit dömd eller förklarad ovärdig att föra andras talan,
icke berättigad att utgifva dagblad eller periodiska skrifter. Utskottet
har likväl beslutat att icke uti sitt förslag upptaga detta stadgande.
Något positivt skäl för detta beslut finnes icke uti betänkandet anfördt,
och jag kan icke heller uttänka något sådant. Deremot synes mig den
omständigheten, att stadgandet redan finnes och att något ogillande deraf
icke försports, utgöra skäl nog för dess bibehållande, helst som man
väl måste medgifva, att ett motsatt förfarande skulle i sjelfva verket
vara nära nog detsamma som att för vissa fall — och detta just för de
minst ömtåliga — suspendera en del af straffbestämmelserna, enär hvarje
Konstitutions-Utskottets Memorial iV:o 7.
43
stadgande om förlust af medborgerligt förtroende, som eljest gäller för
åtskilliga missbruk af den rättighet, hvarom här är fråga, måste antagas
stå i mer eller mindre mån kraftlöst gent emot den, som redan är genom
dom förklarad sådant förtroende förlustig, men som detta oaktadt
skulle tillerkännas denna rättighet, hvilken han hitintills icke eger. Jag
önskar tillika, att rättigheten att inom Sverige utgifva tidning eller tidskrift,
må förbehållas uteslutande åt svenske undersåter, och åberopar
för öfrigt till stöd för mina åsigter i dessa hänseenden hvad Utskottet
uti 9 § föreslagit, rörande rättigheten att idka boktryckerirörelse och
bokhandel.
Förslagets lö § innefattar bestämmelser angående den ställning,
hvaruti författare, utgifvare och boktryckare ansetts böra stå till hvarandra
i fråga om skyldigheten att ansvara för innehållet af tryckt skrift.
Utskottet har i detta afseende bibehållit i det närmaste oförändradt hvad
som för närvarande är stadgadt så väl derom, att i regeln ansvaret åligger
författaren, då han genom sitt namns utsättande sig såsom sådan
angifvit, som äfven derom, att denna regel icke skall gälla, derest det
skrifna bringas till offentligheten genom tidning eller tidskrift. Utan
tvifvel är den grundsatsen riktig, att författaren skall vara ansvarig, då
icke någon ovisshet förekommer om hvilken han är; men det torde
kunna ifrågasättas, huruvida det för visst fall gjorda undantaget låter
sig lika väl försvaras. Det är svårt att inse hvarföre den eljest ansvarige
författaren skall vara mera fri, oaktadt han utsatt sitt namn, om
han föranstaltar att det brottsligt skrifna införes i en tidning, som antagligen
sprides bland eu större allmänhet, än om han nöjer sig med
att få in det uti eu icke periodisk skrift, som sannolikt icke har en så
stor spridning att påräkna. Jag vet väl att man härpå skall svara, att,
då utgifvaren af eu tidning eller tidskrift ansetts böra ansvara för allt,
som i skriften inflyter, och man icke funnit rådligt att för tryckfrihetsförseelser
införa dubbel ansvarighet, eller ansvar för delaktighet, Utskottet
af denna anledning nödgats bibehålla det antydda afsteget från eu
i allmänhet riktig grundsats. Ja! afsteget är taget redan i den gamla
Tryckfrihets-förordningen; men det kan vara fråga om, huruvida icke
just detta afsteg varit och är en bland orsakerna till det så mycket
öfverklagade bruket af legda ansvariga utgifvare. Tidningsutgifvaren —
jag menar här den verklige — skall meddela allt som tilldrager sig;
han kan icke sjelf omedelbarligen känna allt och ännu mindre detaljerna
utaf allt; han måste bero af meddelanden från andra, men får icke, äfven
då författaren af eu insänd uppsats vill ansvara för innehållet, uti
sin tidning intaga sådan uppsats utan att på sig öfverflytta ansvars
-
44
Konstilutions-Utskottets Memorial N:o 7.
skyldigheten, eller, med andra ord, utan att sjelf blifva »ansvaring»; —
och han försättes i frestelse att anlita det s. k. ansvaringssystemet för
att skydda sin offentliga verksamhet mot det afbrott, som eljest skulle
kunna blifva följden af ett mot honom anstäldt tryckfrihetsåtal, äfven
om han sjelf icke vore i egentlig mening den brottslige. I den danska
presslagen af 3 Januari 1851 är grundsatsen rörande författares ansvarighet
följdriktigt genomförd, så att hvarje författare, som utsatt sitt
namn, bär hela ansvaret för hvad han för offentligheten skrifvit, äfven
då offentliggörandet sker i tidning eller tidskrift. Några olägenheter
deraf lära icke hafva försports i Danmark; och jag kan icke finna annat,
än att ett i grunden så riktigt stadgande borde, efter den redan tjugoåriga
erfarenhet, som derom vunnits i grannlandet, utan fara kunna godkännas
äfven hos oss. Man har häremot anfört, att förhållandet är annat
i Danmark, »man vet icke utaf några ansvaringar der.» Jag svarar
derpå: den danska presslagen måtte dä vara god, nog i detta afseende.
Farhågan för att ett nytt slag af ansvaringar skulle hos oss uppstå, om
ett liknande stadgande antoges, synes mig då vara något för långt drifven;
ty om också, i motsats till hvad som visat sig i Danmark, någon
tidning här icke skulle finna det för sin egen del betänkligt, att uti sina
spalter skyldra inför allmänheten med ansvaringars namn, skall det befarade
missbruket dock möta icke så oväsendtliga dels praktiska svårigheter
och dels andra betänkligheter, helst om lagen, såsom den både
kan och bör, uppställer sådana qvalifikationsbestämmelser för rättigheten
att på eget ansvar i tryck offentliggöra skrifter, att ingen annan må
kunna såsom ansvarig författare eller utgifvare uppträda, än eu hvar,
som måste förutsättas vara i stånd att bedöma sina handlingar och deras
följder, som af allmänna lagen anses tillräknelig för sina gerningar,
och som är åtkomlig för åtal och för det straff, hvartill han kan göra
sig skyldig. Utom besväret, obehaget och förödmjukelsen af att för
hvarje särskildt fall nödgas söka efter och underhandla med en sådan
pei’son, som kunde anses vara för ändamålet tjenlig, måste möjligheten
att lyckas vara väsendtligen försvårad derigenom, att blotta begäran om
namnunderskriften i sådant fall innebär en tydlig varning och antydan,
att fara är för tillfället å färde. Men ett namn, som påtagligen endast
utmärker ansvaringen, skulle dessutom innebära eu antydan för åklagare
och jury, att utgifvaren sjelf ansett brottslig den uppsats, hvarunder han
låtit utsätta ett sådant namn; och man må väl kunna antaga, att utgifvaren
icke gerna skall vilja på sådant sätt sjelf bidraga till att framkalla
åtgärder och beslut, hvilkas följder han i allt fall måste vidkännas,
då han icke lärer kunna undgå att på ett eller annat sätt godtgöra den
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
45
legde ansvaringen för de lidanden, denne kan blifva underkastad. Visserligen
kan dock icke någon lag helt och hållet förebygga öfverträdelser;
men hvarje lag bör kunna vara sådan, att den åtminstone icke framtvingar
dem.
Enligt 25 § af Utskottets förslag skall, då tvist uppstår, om hvilken
som bör för innehållet af åtalad skrift ansvara, sådan tvist hånskjutas
till afgörande af den nämnd, som har att döma öfver lagligheten
af skriftens innehåll, och då ändamålet med detta förslag är, att afgörandet
icke skall behöfva bero uteslutande af laga bevisning, utan kunna
i mer eller mindre mån bestämmas efter de dömandes egna meningar,
något som synes mig icke böra få ega rum uti mellanpersonliga tvister,
hvilka, enligt mitt förmenande, böra af domstolen afgöras; så kan jag
icke instämma uti hvad Utskottet i denna del föreslagit. Förslagets antagande
skulle dessutom leda till nämndens besvärande med minst tvänne
sammanträden för ett och samma mål, der sådan tvist uppstode, enär
den ransakning i hufvudfrågan, som måste föregå nämndens slutliga dom
deröfver, icke kunde af domstolen företagas förr än nämnden genom
särskild! beslut framställt den rätta svarandeparten. Af dessa anledningar
hemställer jag, att §§ 25, 28 och 29 måtte få det innehåll och
den lydelse, nedanstående förslag upptager.
I fråga om grunderna och sättet för nämndens sammansättning
hafva flera olika meningar sökt göra sig gällande. I ett afseende hafva
dock alla varit ense, nemligen att de nu gällande bestämmelserna härom
icke böra bibehållas. De flesta hafva också varit eniga derom, att, hvad
landsbygden och småstäderna angår, de män, bland hvilka juryledamöterna
skola uttagas, böra väljas af landstingen. Men beträffande de städer,
hvilka ej i landsting deltaga, har Utskottets förslag vid den slutliga
behandlingen framgått ur en votering med tio röster emot nio. De
nio ledamöterna af Utskottet, hvilka uti denna fråga kommit i minoriteten,
hafva deremot ansett, att, då uti dessa städer några hinder icke
såsom i landsorten förefinnas mot tillämpningen af en fullt rationel
grundsats, den ifrågavarande valrätten borde tillkomma de städernas
innevånare, hvilka äro berättigade att välja riksdagsmän till Andra Kammaren,
och hvilka, enligt 31 § Regeringsformen, jemväl äro ombetrodda
att utöfva städernas valrätt för tillsättande af städernas domare. Om åt
stadsfullmäktige öfverlemnas att bestämma: när val bör ega rum; för
huru lång tid valet skall gälla inom af lagen stadgad begränsning, hvilken
begränsning jag hemställer måtte utsträckas till tre år; samt hvad
som i öfrigt af lagens stadganden angående valen lemnas obestämdt; —
så kunna dessa val, utom för första gången efter lagens trädande i kraft,
46
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
ordnas på det sätt, att de ske samtidigt med riksdagsinannavalen till
Andra Kammaren och efter samma upprop, hvarigenom snart sagdt allt
särskilt besvär och afl kostnad undvikes. Man kan då också med visshet
antaga, att valmännen skola till betydande antal taga del i valen,
hvilkas resultat på detta sätt blifva, hvad de böra vara, verkliga uttryck
af allmänt förtroende.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, vågar jag vördsammast
hemställa, det Riksdagen måtte, i stället för motsvarande delar af
Utskottets förslag, antaga följande nemligen:
§ 8.
Rättighet att utgifva tidning eller tidskrift tillkommer
hvarje svensk undersåte, som, enligt hvad i § 15''sägs,
icke är obehörig att för innehållet af tryckt skrift ansvara
och dessutom icke är medborgerligt förtroende
förlustig eller förklarad ovärdig att föra andras talan.
Innan något nummer eller häfte af sådan skrift
utgifves, — — — — — — -— — eger rum.
Utgifves tidning -— — — — — 100 Ii:dr.
§ 15.
För innehållet af tryckt skrift ansvare författaren,
om han sitt namn å skriften utsatt eller densamma till
offentliggörande i tryck utlemnat, och derjemte, vid
den tid då skriften utgafs, uppnått femton års ålder,
var i riket bosatt och i åtnjutande af sin personliga
frihet samt icke afvita eller eljest genom kropps- eller
sinnessjukdom beröfvad förståndets bruk. Har icke
någon sådan författare sig uppgifvit, hvilar ansvaret
under samma vilkor på utgifvaren. Saknas något af
de bestämda vilkoren för att ansvaret må åligga författaren
eller utgifvaren, faller det på boktryckaren.
Lag samma vare om ansvar för innehållet af särskild
uppsats i tidning eller annan skrift, som innehåller bidrag
af flera författare.
Öfversättare af skrift vare såsom dess författare
ansedd.
Utsprider någon — — —- -— skriften utgått.
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.
47
§ 25.
Lagligheten af åtalad skrifts innehåll skall pröfvas
af en utaf nio ledamöter bestående Nämnd.
§ 26.
Den i nästföregående § omförmälda Nämnd bildas sålunda,
att inom hvarje landstingsområde och stad,
som ej i landsting deltager, utväljas, hvarje gång för
en tid af högst tre år, af landstinget för landstingsområdet
och af stadens till deltagande i riksdagsmannaval
berättigade innevånare för staden, minst tjugofem
allmänt aktade män, bland hvilka, då Nämnd
skall sättas, domstolen genom lottning uttager nio
ojäfvige ledamöter. Landstingsområde, som innefattar
två eller flera städer, må, efter som landstinget
pröfvar nödigt, indelas i särskilda distrikt; och galle
i ty fall för sådant distrikt hvad ofvan om landstingsområde
stadgadt är.
Stadsfullmäktige ega meddela de nödiga bestämmelserna
med afseende på hvad ofvan sagdt är om val
för stad. Sådant val förrättas af Magistraten. Hvarje
röstande eger dervid en röst.
Ledamot i Nämnden —-------
— — — — — allmänna medel utgå.
§ 28.
Sedan ransakningen blifvit fulländad, skall domstolen
till Nämndens besvarande framställa denna fråga:
»År skriftens innehåll brottsligt efter det lagens rum,
åklagaren åberopat?» Afser åtalet -—■ — — — — —
— — — — — — framställda.
§ 29.
Då fråga, — — — — — — — — sitt beslut
fattat. Derest ej minst två tredjedelar af Nämndens
ledamöter förenat sig om den tilltalades fällande, anses
han frikänd».
48
Ronstitutions-Utskottets Memorial N;o 7.
af Herr Hierta, som instämt i Herr Nils Larsons reservation rörande
§§ 15, 25 och 26 i Utskottets förslag.
af Herr Per Nilsson, som instämt i den af Herr Nils Larson afgifna
reservation och derjemte yttrat:
»Vid § 9 får jag anmäla min reservation, att rättighet att anlägga
boktryckeri äfven måtte tillåtas i rikets köpingar, då §:n komme att erhålla
följande lydelse:
Hvarje svensk undersåte, som råder öfver sig och sitt gods samt
ej är medborgerligt förtroende förlustig, ege att anlägga boktryckeri
och idka bokhandel; dock må boktryckeri anläggas endast i stad och
köping eller inom ett afstånd derifrån af högst eu half mil o. s. v.»
af Herr Gumcelius: Vid §§ 20, 21 och 22:
»Utskottets förslag beträffande qvarstad kan jag icke biträda.
Den gamla tryckfrihetslagen stadgar, att Justitie-kanslern må »i
Stockholm inom åtta dagar och i landsorterna aldra sist inom trenne
veckor, efter det qvarstaden lagd blifvit, hafva hänvist målet till vederbörlig
domstol och aktor förordnat, då domstolen sist inom åtta dagar
må pröfva, om qvarstaden skall ega bestånd.» Detta då qvarstad lägges
å tryckt skrift genom Justitie-statsministerns föranstaltande. Om åter
hos domstolen yrkande om qvarstad af aktor framställes, bör domstolen
deröfver utlåta sig inom åtta dagar, »men likväl, derest det utan tidsutdrägt
ske kan, Justitie-statsministerns eller dess ombuds utlåtande
inhemtas», hvarjemte ytterligare Hofrätten och Tryckfrihets-komitéen
sättas i rörelse för att gifva nödigt godkännande åt qvarstadsåtgärden.
Utskottet har bibehållit samma tider, som den gamla lagen stadgade,
men ansett de påpekningar om önskligheten af mindre tidsutdrägt,
hvilka framskymta i de här ofvan af mig kursiverade orden »aldra
sist» och »sist», kunna utelemnas. Med vår tids betydligt snabbare förbindelseinedel
orterna emellan kunde man förr hafva haft anledning
antaga, att Utskottet skolat föreslå kortare tider, om inalles bibehållandet
af lag om qvarstad före ransakning och dom kan anses stämma
öfverens med våraodagars åskådningssätt och med tryckerirörelsens ofantliga
utveckling. Åtminstone borde man vid en genomgripande lagförändring
kunna vänta, att hithörande stadgar heldre måtte lindras
än skärpas. Men såsom lindring kan jag ej räkna, att Utskottet befriat
qvarstadsbeläggningen från de omgångar och vilkor, som dock den gamla
lagen
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
49
lagen innehåller till tryckfrihetens värnande mot möjliga maktmissbruk
från domstolens sida. Nu vill man öfverlemna denna sak åt aktörs och
underdomstolens godtfinnande, en enkel utväg, men en vådlig.
Visserligen är det en sanning, att qvarstads-stadgandet sällan
tillämpas; men ingen säkerhet finnes, att det ej under andra tidsförhållanden
kan komma att strängt tillitas för att klämma efter en misshaglig
tryckfrihet och kanhända rent af omöjliggöra fortsatt utgifvande af en
periodisk skrift. Om man, lika med Utskottet, gör qvarstadsbeläggandet
synnerligen lätt och beqvämt för »vederbörande», så må det å andra sidan
med fog kunna begäras, dels att de tre tider, som i § 22 omtalas, blifva, så
mycket förändrade omständigheter medgifva, förkortade, dels också att
i lagen inrymmes en klar och oförtydbar bestämmelse om, att, der
qvarstadsbelagd tryckt skrift frikännes, ej blott qvarstaden skall upphäfvas,
utan ock fullt nöjaktigt skadestånd tillerkännas skriftens egare
för ali förlust, som han kan anses hafva lidit genom qvarstaden.
Då emellertid jag icke vågar inlåta mig på det vanskliga företaget
att söka formulera förslag till ändrad ordalydelse af ifrågavarande
grundlagsparagrafer, hvilket väl bör tillkomma Konstitutions-Utskottet,
hemställer jag vördsamt:
att det föreliggande grundlagsförslagets §§ 20, 21 och
22 måtte i den syftning, reservationen angifver, återsändas
till Utskottet.
Vid § 26:
Man har klandrat den nu stadgade jurysammansättningen hufvudsakligast
derför, att domstolen, sjelf oansvarig för jury-domen, i de flesta
fall kan, om den vill, förutbestämma utgången genom sitt jurymannaval.
Med eller utan giltiga skäl har den uppfattning vunnit spridning,
att domstolen ej alltid vid sitt val tillvägagått med full opartiskhet.
Allmänheten har trott sig finna, att en tidnings förlöpningar ofta blifvit
hårdt bedömda, medan en annans orättrådighet haft att påräkna ett
frikännande, som den allmänna meningen haft svårt att biträda. Dessa
förhållanden, verkliga eller skenbara, hafva icke varit egnade att befästa
domstolarnes anseende, hvarpå dock ligger så mycken vigt.
Ej heller har juryinrättningens anseende vunnit på den omständighet,
att kärande och svarande kunnat i juryn insätta hvar sina tre
talemän, hvilka ej sällan torde hafva under alltför ringa kontroll fortsatt
en ransakning, som borde vara afslutad, och sökt på domstolens
Bih. till llilcsd. Prof. 1871. 3 Sami. 5 Haft. 7
50
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
jurymän öfva inverkan medelst skäl och upplysningar, som ej under
målets behandling inför rättens protokoll framkommit.
Lika med Utskottets flertal anser jag juryns nuvarande sammansättning
icke hållbar och delar den mening, att man bör söka vinna
någonting bättre.
Detta bättre har Utskottets flertal trott sig finna deruti, att stadsfullmäktige
i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt i öfrigt landstingen,
skulle få välja grupper af jurymän, bland hvilka lotten sedan skulle för
hvarje särskildt mål uttaga ett niotal domare.
Det skulle sålunda blifva den så kallade »sjelfstyrelsen», som finge
reglera tryckfriheten. Tanken är vacker, och jag skulle med nöje ansluta
mig till densamma, om den fagra frukt, som här framhålles, vore
annat, än ett tomt skal, innehållande på sin höjd ett embryo till hvad
den ger sig ut för att vara.
Ty kommunal sjelfstyrelse lär det i sjelfva verket icke vara, att
fåtalet på bevillningsgrund kan mot flertalet öfva, samt i många fall
verkligen öfvar, en förtryckande öfvermakt, och det synes vara skäl att
genomföra landstingens och Stockholms stadsfullmäktiges egen emancipation,
att betinga dessa myndigheter rätt att såsom sjelfmyndige utse
sina egna ordförande, innan man i deras händer lägger tryckfrihetens,
frihetens väl och ve.
Det torde få anses tvifvelaktigt, om landstingsinrättningen skulle
något vinna i anseende och behag, i folkelighet, på erhållande af detta
nya uppdrag, och det lär ej kunna med full visshet förutses, att ett
eller annat landsting mer, än en eller annan domstol, skulle i längd
fria sig för misstankar, rykten, förmodanden om maktvänlig, tryckfrihetsfiendtlig
stämning och benägenhet att välja fällande jurymän. I ej
ringa mån skulle också jurymannaval kretsvis för län med många städer
inkräkta på landstingens tid, af hvilken redan nu en dryg del förspilles
på en mångfald af val.
Förhoppningen att våra kommunalinrättningar måtte utveckla sig
till något bättre, än de hittills blifvit, gör mig redan obenägen att vid
dem binda jurymannavalets rätt och ansvar, och jag har svårt att inse,
huru någon kan vilja sådant göra. — Om än de finnas, som förmena,
att jurymannaval af landsting blefve en dubbelsidig konservativ garanti
både emot tryckfrihetens utveckling och för det nuvarande kommunala
valsättets bibehållande, kan det svårligen förbises, att denna garanti torde
blifva af kort varaktighet, enär den föreslagna åtgärden naturnödvändigt
måste leda derhän, att den fortgående striden om rösträtten inom kommunerna
skall blifva häftigare, envisare, mera förbittrad. Rätten att
Konstituiions-UtsTcottets Memorial N:o 7.
51
medelbart reglera tryckfriheten blefve ett nytt stridsäpple, icke det minst
eftersträfvade, från ömse sidor.
Tveksam är jag väl icke, åt hvilkendera sidan, återhålls- eller
framstegs-männens, äpplet i sin tid skulle falla; men jag tror det vara
ur alla synpunkter bäst, att båda sidorna befrias från att dermed taga
befattning.
Jag har önskat, att juryn måtte utses utan all möjlighet till påtryckning,
vare sig från höger eller venster, och i sådan afsigt har jag
inom Utskottet framställt två särskilda -förslag om jurymäns uttagande
genom lottning bland dem, som af grundlag fått sig tillerkänd
den lika vigtiga rättigheten att välja riksdagsmän. Då emellertid
intetdera af dessa mina förslag under diskussionen inom Utskottet rönte
så mycket understöd, att jag der fann skäl hänskjuta deras öde till omröstning,
vill jag icke här upptaga dem, utan i stället sluta mig till och
utbedja mig få följdriktigt utveckla ett annat förslag, som inom Utskottet
föll först med tillhjelp af den »förseglade sedeln».
Af Utskottets 19 närvarande ledamöter voro nemligen 9 af den
åsigt, att i Stockholm, Göteborg och Malmö icke stadsfullmäktige, utan
de vid riksdagsmannaval röstberättigade borde erhålla makt och rätt att
välja jurymän för tryckfrihetsmål. Under öfverläggningen i Utskottet
framkom det förslag, att sådant val kunde ske för 3 år i sender i samband
med riksdagsmannaval, så att de valmän, som så behagade, kunde
vid utöfvande af sin valrätt till riksdagsman medföra och i särskild rösturna
inlägga röstsedel till jurymän. Sålunda skulle ett större antal jurymän
väljas, bland hvilka i hvarje särskild! tryckfrihetsmål de behöflige
9 domarne komme att utlottas. Genom att sätta jury- och riksdagsmannaval
i förbindelse med hvarandra skulle man ock försäkra sig om
utsigt att för jury mannaval et vinna ett allmännare deltagande, än eljest
kunde vara att motse. Enär förslaget föll, blef icke inom Utskottet vidare
talan om de särskilda anordningar (rätt att, likasom vid riksdagsmannaval,
begagna kretsindelning, det ursprungliga jurymannaantalets
ställande i beroende af städernas storlek o. s. v.), som för detta valsätt
torde böra lagstadgas.
Då j ag obetingadt delar den åsigten, att det vore vida bättre låta
de politiskt berättigade valmännen inom Stockholm, Göteborg och Malmö
utse jurymän, än att öfverlemna detta uppdrag åt de penningvalde stadsfullmäktige,
så synes mig samma skäl tala för att låta äfven i hvarje
annan stad, inom hvilken eller i hvars närmaste omnejd tidning utgifves
eller kan komma att utgifvas, valmännen vid val till riksdagsmän
eller riksdagsmanselektorer utse jemväl jurymän; och då, enligt förslå
-
52
Konstitutions-UtsJcottets Memorial N:o 7.
gets § 9, rätt att anlägga boktryckeri ej är begränsad till stadsområdet,
utan är utsträckt till eu half mil deromkring, ville jag, med särskild
hänsyn till de minsta städerna, hemställa, att jurymän kunde få af stadens
valmän utses ej blott från staden, utan ock från dess omnejd inom
en begränsning af en half mil.
Äfven med denna utsträckning blir jurymans uppoffring för att på
kallelse infinna sig hos domstolen icke större, än att allt tal om resekostnadsersättning,
vare sig af de tvistande eller af allmänna medel,
kunde ur lagen få utgå och jurymannauppdraget höjas till en kommunal
hederspost utan godtgörelse.
Då det låter tänka sig, att någon liten stad, hvarest tryckeri ännu
vid valtillfället icke finnes, eller der, om det än finnes, ett sådant oskyldighetstillstånd
eger rum, att tryckfrihetsåtal är någonting oerhördt,
något icke anadt, möjligen skulle alldeles försumma att välja jurymän,
så torde ett stadgande böra tilläggas, att, om tryckfrihetsåtal väckes i
stad, der jurymän ej äro valde, skall jurydom fällas i närmast belägna
stad, som icke gjort sig skyldig till dylik försummelse.
Jag hemställer vördsamt,
att § 26 måtte i angifven syftning till Utskottet återförvisas».
Herr von Gegerfelt har velat gifva tillkänna, att han icke deltagit
i ärendets slutliga behandling inom Utskottet.
Stockholm. AssoeiatioDS-Boktryckeriet, 1871.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.