Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1370 försandade Revisorers berättelse angående verkställd granskning af de under Kongl, Kornmers-kollegii förvaltning ställda fonder och medel.

1871-03-07 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1871:23, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1370 försandade Revisorers berättelse angående verkställd granskning af de under Kongl, Kornmers-kollegii förvaltning ställda fonder och medel.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.

i

J\:o 23.

Ank. till Riksd. Kansli d. 7 Mars 1871, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1370 försandade Revisorers berättelse

angående verkställd granskning af de under Kongl, Kornmers-kollegii

förvaltning ställda fonder och medel.

(R. A.)

Efter erhållna remisser å denna, från trycket utgifna och bland Kamrarnes ledamöter

utdelade, revisions-berättelse, har Stats-Utskottet genomgått densamma

jemte ofvanbemälda Kollegii deröfver afgifna och till trycket jemväl befordrade

samt berättelsen bifogade underdåniga utlåtande; och får Utskottet nu meddela sitt

yttrande, angående de af Revisorerne gjorda framställningar.

l:o.

Angående fördröjd granskning af räkenskaperna för tvänne anslag.

(Rev.-ber. aid. 10.)

Revisorerne hafva fästat uppmärksamheten dervid, att 1869 års redogörelser

för anslagen dels till godtgörelse af svenska och norska konsulers förskott för nödstäldt

svenskt sjöfolks understöd och hemförskaffande, dels ock till ersättande af

sådana bevisliga utgifter för svenskar, hvartill konsulerna enligt förut gällande bestämmelser

ej varit berättigade till godtgörelse af allmänna medel, hvilka tvänne

räkenskaper redan den 3 Maj sistlidet år till Kammarrätten ingått, ännu icke,

då Revisorerne den 14 nästlidne Oktober afgåfvo deras berättelse, blifvit granskade

uti Ofver-revisions-departementet,

Uti häröfver afgifvet utlåtande, hvilket finnes intaget sid. 407 i Revisorernes

berättelse, angående Statsverket, har Kammarrätten anfört, att Öfver-revisions-deBih.

till Riksd. Prot. 1871. 4 Sami. 1 Afd. 16 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.

partementets Civil-räkenskapskontor, hvilket tiar till åliggande att granska ifrågavarande

båda redogörelser, af Kammarrätten under den 18 Juni 1869 erhållit föreskrift

att verkställa berörda arbete så tidigt att detsamma vore afslutadt före Revisorernes

hvarje år inträffande sammanträde, samt att, efter det nämnda Revisionskontor

hos Kammarrätten förklarat att nu anmärkta dröjsmålet tillkommit genom

förbiseende af kontoret vid fördelningen af de detsamma tillhöriga, närmare 300

särskilda räkenskaper omfattande, vidlyftiga revisionsgöromål, Kammarrätten ytterligare

förständigat Civil-räkenskapskontoret vidtaga sådan åtgärd, att felaktighet af

anmärkta beskaffenhet för framtiden ej må ega rum.

Med afseende å hvad sålunda blifvit upplyst, hemställer Utskottet,

att det af Revisorerne anmärkta förhållande icke må till vidare

åtgärd föranleda.

2:o.

Angående bevakningen och indrifningen af Mamifaktur-diskontens

osäkra fordringar.

I afseende på det sätt, hvarpå bevakningar och indrifningar af Manufakturdiskontens

osäkra fordringar besörjas, hafva Revisorerne anmärkt, att kraf för dylika

fordringar i allmänhet endast hvart tionde år förnyas, hvaraf blifvit en följd

att personer, hos hvilka sådana förnyade kraf efter denna långa tids förlopp anställas,

anmäldes hafva flera år dessförinnan aflidit. Enär derigenom kunde inträffa,

att gäldenär, hvilken under den tid, som förflutit mellan de olika bevakningstillfällena,

kommit uti bättre ekonomiska omständigheter, vid krafvets förnyande

kunde återigen hafva råkat i obestånd, hade det förekommit Revisorerne vara

för bevakande af diskontens rätt angeläget, att utsökningen af berörda fordringar

med mera skyndsamhet handlades, samt att i sådant afseende de ombud i landsorterna,

som af Ombudsmannen anlitades, kunde få sig ålagdt att hvarje år hos Ombudsmannen

anmäla de förändringar rörande gäldenärernas lefnadsförhållanden, som

må hafva under året inträffat; och hafva Revisorerne ansett, att så mycket heldre

en lämpligare anordning af de åtgöranden, hvilka i förevarande hänseende tillkomma

Manufaktur-diskontens ombudsman, torde kunna vidtagas, som, enligt hvad

vid granskningen af bankodiskontens räkenskaper framginge, någon likartad anledning

till anmärkning dervid icke förekommit.

Uti sitt i anledning häraf afgifna och revisionsberättelsen bifogade utlåtande

(sidd. 23, 24) har Ivommers-kollegium, med öfverlemnande af Ombudsmannens i ämnet

afgifna förklaring, hufvudsakligen anfört, att Kollegium, lika med Ombudsmannen,

ansåge det icke vara med något för diskontfonden nyttigt ändamål förenligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.

3

att oftare, än som skett, eller i allmänhet omkring hvart tionde år, anställa kraf

mot gäldenärer, hvilkas fullkomliga obestånd blifvit, på sätt Advokat-fiskalen i sitt

yttrande närmare utvecklat, i laglig ordning styrkt, såvida icke någon särskild anledning

förekomme, att till bevakande af Manufaktur-diskontens rätt och bästa oftare

eller med kortare tids mellanrum söka verkställighet af utslag å någon gäldenär,

som kunde vilja obehörigen undandraga sig att sin betalningsskyldighet fullgöra,

i hvilket sednare fall sådant förnyadt kraf visserligen icke heller uteblifvit;

att Kollegium vitsordade det synnerliga nit och den städse vaksamma omtanke,

hvarmed Diskont-ombudsmannen under en lång följd af år skött sin ansvarsfulla

befattning och att, genom hans i enskilda fall vidtagna åtgärder, det varit möjligt

att få diskontens rätt tillgodosedd på ett sätt, som icke skulle vant förhållandet,

derest han inskränkt sin verksamhet i ty mål till ett endast formelt aktgifvande

på de åligganden, som antingen på grund af lag eller enligt instruktion tillhöra

denna befattning; samt att Kollegium i öfrigt, på de af Advokat-fiskalen hufvudsakligen

angifna skäl, ansåge, att krafs anställande hvarje år för indrifvande af diskontfondens

osäkra fordringar icke skulle medföra någon vinst för fonden, utan

endast ådraga densamma ganska kännbara utgifter.

Uti ofvannämnda af Ombudsmannen i ämnet afgifna förklaring har förhållandet

med ifrågavarande osäkra fordringar blifvit närmare, utredt; och då Utskottet,

för sin del, funnit hvad Kevisorerne i förevarande fall anmärkt vara på ett nöjaktigt

sätt förklaradt, hemställer Utskottet,

att den gjorda anmärkningen må förfalla.

3:o.

Angående redovisningen för användandet af den rikets stapelstäder

tillkommande tolagsersättning.

(Rev.-ber. sidd. 11, 12. Komm.-koll. uti. sidd. 24—28.)

I sammanhang med granskningen af de under Kongl. Kommers-kollegium

ställda fonder och medel, hafva Kevisorerne tagit närmare kännedom om sättet

för den redovisning till statsverket, som rikets till ersättning för mistad tolag berättigade

städer böra, på grund af Kollegii Cirkulär den 28 Oktober 1851, afgifva

angående dessa för särskilda ändamål afsedda ersättningsmedels användande, och

hvilka medel, om de än icke stå under Kommers-kollegii direkta förvaltning, dock

äro ställda under Kollegii kontroll; och hafva Kevisorerne i sådant afseende hufvudsakligen

anfört:

att, oaktadt sådana uppgifter, hvilka enligt Kollegii ofvannämnda cirkulär böra

omfatta redogörelse för trcune år samt från och med 1852 hvart 3:dje år före April

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.

månads utgång till Kollegium insändas, bort vara i Kollegium att tillgå för åren

1867, 1868 och 1869, saknades dock den 7 sistlidne September sådana uppgifter

från städerna Calmar, Christianstad, Grefle, Haparanda, Hudiksvall, Kongelf,

Landskrona, Luleå, Malmö, Marstrand, Norrköping, Oscarshamn, Piteå, Stockholm,

Strömstad, Söderhamn. Söderköping, Sölvesborg, Uddevalla, Umeå, Warberg, Wenersborg,

Wisby och Ystad;

att Kommers-kollegii Kammarkontor icke förr än uti ett nyssnämnda den 7

September dateradt och den 9 i samma månad till Kollegium inkommet memorial

anmält att dylika uppgifter ännu saknades från åtskilliga städer;

att dessa uppgifter, lör så vidt Revisorerne kunnat inhemta, icke underkastas

någon annan åtgärd än att de, om de varit till Kollegium direkt adresserade, remitteras

till Kammarkontoret, der de sedermera förvaras, men, om de varit ställda

till Kammarkontoret, utan vidare anmälan inför Kollegium, lades till handlingarne;

att af de »uppgifter», hvilka redan år 1867 bort inkomma och hvilka vid tiden

för revisionsberättelsens afgifvande från samtliga vederbörande städer funnos

tillgängliga, åtskilliga, exempelvis de för Calmar, Christianstad och Haparanda,

upptoge förhållandet för sex föregående år, hvaraf ville synas, att, oaktadt Kollegii

antagligen upprepade gånger aflåtna påminnelser, en del städer icke i vederbörlig

ordning ställde sig Kollegii cirkulär till efterrättelse;

att, med få undantag, samtliga de i Kollegium rörande ifrågavarande medel

tillgängliga redovisningar, af hvilka Revisorerne varit i tillfälle att taga kännedom,

endast syntes utgöra mer eller mindre kortfattade transsumt ur vederbörande stads

generela räkenskaper utan all slags verifikation, och icke lemnade någon särskild

redovisning för tolags-ersättningsmedlens användande i annan mån än för såvidt

desamma i samtliga utgifters bestridande ingått, hvaraf följde, att af dessa redogörelser

ingen kännedom kunde hemtas om de utgifter, till hvilka ifrågavarande

medel blifvit tagna i anspråk; samt

att af hvad sålunda blifvit anfördt framginge, att Revisorerne icke kunnat erfara

huruvida och på hvad sätt Kollegium utöfvat den i dess ofta åberopade cirkulär

föreskrifna kontroll.

Uti sitt ofvannämnda till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga utlåtande, hvilket

finnes levisionsberättelsen bifogadt, har Kollegium lemnat en framställning om de

försök, som tid efter annan blifvit från Kollegii sida gjorda för att få de ändamål

närmare bestämda, till hvilka tolagen och öfriga utgifter af handeln och sjöfarten

skulle få användas, men hvilka försök dock icke haft annan påföljd, än att Kongl.

Maj:t till Rikets 1844 och 1845 församlade Ständer aflåtit nådig Proposition om

en förändrad reglering af städernas tolag; hvarvid Kongl. Maj:t likväl i nåder förklaiade

sig anse att, såsom vilkor för den föreslagna tolagsersättningens tillgodonjutande,

uttryckligen borde föreskrifvas, att, intilldess annorlunda kunde förordnas,

då gällande bestämmelse angående tolagsmedlens användande i hvarje stad skulle tjena

till efterrättelse, och att för hvart ar behörig redovisning för ersättningsmedlen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 23.

5

skulle uppgöras och inom April månads utgång nästföljande år till Kollegium från

Ofverståthållare-embetet i Stockholm och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

landsorterna insändas; men denna nådiga Proposition hade icke blifvit af Rikets

Ständer bifallen. I anledning af sedermera vid 1850—1851 års riksdag väckta enskilda

motioner, deri yrkats att verificerade räkenskaper öfver uppbörden och användandet

af tolagsmedlen måtte infordras och framgent öfverlemnas till granskning

af Statsrevisorerne, förklarade Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse af den 26

Augusti 1851, sig icke kunnat bifalla hvad sålunda blifvit påyrkadt, emedan tolagsuppbörden

blifvit, enligt Kongl. Maj:ts nådiga Bref af den 21 September 1715,

anslagen till vidmakthållande af bryggor och packhus jemte andra nödiga byggnader

samt till utgörande af andra omkostningar i städerna, och medlen således blifvit städerna

från äldre tider anslagna för bestridande af förefallande kommunala behof hvarföre de

icke kunde hänföras till sådana med statsverket gemenskap egande allmänna medel,

hvilkas förvaltning vore underkastad Rikets Ständers Revisorers granskning;

men Rikets Ständer hade deremot ansett lämpligt att, i öfverensstämmelse med

hvad Kongl. Maj:t uti förberörda Proposition till 1844—1845 års riksdag föreslagit,

officiela uppgifter rörande tolagsmedlens belopp och användande blefve till Kommers-kollegium

insända för vinnande af kontroll, huruvida medlen til] de afsedda

ändamålen användas. Till följd af denna Rikets Ständers skrifvelse och i enlighet

med deruti uttryckta anhållan hade Kongl. Brefvet den 1 Oktober 1851 blifvit utfärdadt,

hvars innehåll är genom Kollegii ofvanberörda Cirkulär af den 28 i samma

månad allmängjordt.

Genom sistomförmälda stadgande hade ingalunda skett någon förändring i

bestämmelserna om de ändamål, till hvilka tolagsmedlen dittills fått användas, utan

fastmera bekräftats stapelstädernas rätt att förfoga öfver nämnda medel efter de

föreskrifter, som före år 1844 voro gällande. Lika litet hade någon ändring i dessa

bestämmelser sedermera egt rum. Kongl. Maj:t hade tvärtom, när unde^den 18

December 1857 förordnades om tolagsafgifternas upphörande mot godtgörelse från

tullmedlen, uttryckligen förklarat, att det förändrade sätt, hvarigenom städerna

komma i åtnjutande af den fordna tolagen, ej skulle medföra någon rubbning i

den städerna tillförsäkrade dispositionsrätt öfver deras tolagsmedel eller föranleda

till förändring uti dittills gällande stadganden angående tolagens användande.

I allmänhet ingick tolagen i städernas kassor och användes till bestridande

af behof utaf särdeles skiljaktig beskaffenhet, angifna för hvarje stapelstad uti en

vid Kollegii underdåniga berättelse af den 28 Februari 1834 fogad fullständig tabell.

Kollegium har vidare erinrat om de Kongl. Resolutioner, på grund af hvilka tolaoförunnats

många stapelstäder, innan enahanda förmån genom åberopade nådiga

Bref af den 21 September (2 Oktober) 1715 tillädes samtliga stapelstäder. Sålunda

hade genom Kongl. Resolutionen den 15 Mars 1638 tolag beviljats Calmar »enkannerligen

till Magistratens och välbeställte embetspersoners underhåld, stadens Communhuus

och byggningar och i andra bördors lättande»; enligt Kongl. Resolutionen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 23.

den 24 November 1660, hvarigenom tolag förunnats Landskrona, skulle tolagsafafgifterna

«till stadsens tarf och förmeerelse användas»; enligt Kongl. Resolutionen

sistnämnde dag och år, rörande staden Warbergs tolag, skulle Borgmästare och

Råd deröfver till stadens gemena bästa disponera och förordna; enligt Kongl.

Resolutionen den 17 December 1660, hade tolag medgifvits åt Helsingborg »till

Borgmästares och andre tjenstemäns aflöning, stadens publique byggningar samt

andra stadens tarfvor och angelägenheter» o. s. v. Dessa exempel vore tillräckliga

att belysa uttrycket uti 1715 års åberopade Kongl. Bref, att somliga stapelstäder

»njuta för alla vid stora sjötullen inkommande och utgående vahror en viss tolag

och andra rättigheter, hvarför bryggor, packhus och andra nödiga byggningar vidmachthållas

samt andra omkostningar betalas»; och då genom sistnämnda nådiga

Bref tolag förunnats alla stapelstäder, som icke redan hade en sådan inkomst att

tillgå, för samma omkostnad och byggnad, så saknades ej skäl för Rikets åren 1850

1851 församlade Ständers antagande, att. tolagsafgifterna blifvit stapelstäderna anslagna

för bestridande af förefallande kommunala behof.

Af de sakförhållanden, som Kollegium sålunda utredt, ansåge Kollegium otvetydigt

framgå, att ännu icke några föreskrifter, på grund af hvilka tolagsersättningsmedlen

skola till vissa bestämda ändamål uteslutande användas, blifvit meddelade.

Det kunde då frågas, för hvilken kontrolls vinnande uppgifterna om tolagsersättningsmedlens

belopp och användande skola till Kollegium insändas. Kollegium hade för sin

del icke kunnat, fatta föreskriften i detta afseende annorlunda, än att Kollegium borde

tillse, det medlen blifva använda, och att de användas förhvarjestadsgemensammabästa.

Att Kollegium vid dylik granskning ansett sig böra så litet som möjligt utöfva

förmynderskap i afseende å kommunernas hushållning, vare sig att medlen stundom

icke " blifvit till fullo använda, eller att olika åsigter kunnat hysas om sättet, hvarpå de

användts, varit till en stads förkofran bäst främjande, borde icke skäligen läggas Kollegium

till last. enär det måhända med mera skäl kunde ifrågasättas, huruvida ej, sedan

genom Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers sammanstämmande beslut år 1857, den

tolagsersättningssumma, som skall tillfalla hvarje stapelstad, blifvit fastställd, en

hvar sådan stad, på grund af gällande kommunalförfattning, deruti det heter,

att hvad staden samfäldt tillhör i inkomstgifvande rättighet, äfvensom medel, hvilka

staten kan hafva åt staden beviljat, skall, der ej annorlunda stadgadt är, anses såsom

tillgång till betäckande af stadens gemensamma utgifter, må ega att, utan

allt förmynderskap och all inblandning från Kollegii sida, genom sin egen styrelse

förvalta tolagsersättningsmedlen på sätt den lämpligast synes. Under sådant förhållande

hade Kollegium trott sig i allmänhet bäst efterkomma syftningen med

föreskriften uti 1851 års omförmälda nådiga Bref derigenom, att vid underdåniga

utlåtandens afgifvande i fråga om taxor å hamnafgifter i stapelstad, hvilka af Kongl.

Maj:t ensam fastställas, Kollegium fäst afseende äfven å stadens behållna inkomster

af tolagsersättningsmedlen och på sådan grund ej sällan föreslagit nedsättning af

begärda hamnafgifters belopp,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23. 7

Att under årens lopp en och annan uppgift angående tolagsersättningsmedlen,

hvilken af vederbörande oriktigt insändts direkt till Kollegii Kammarkontor och

derifrån genom förbiseende icke aflemnats till införande i Kollegii diarium, af sådan

orsak icke blifvit hos Kollegium anmäld, hade, efter hållen undersökning, befunnits

vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Men Kollegium hade vidtagit

åtgärd för att dylika misstag må för framtiden undvikas.

Utaf Stats-Utskottets vid sistförflutna riksdag afgifna Utlåtande N:o79inhemtas,

att Utskottet då tagit kännedom om de till Kommers-kollegium från städerna

insända uppgifter af ifrågavarande beskaffenhet för åren 1864—1866, dervid Utskottet

funnit åtskilligt att anmärka i afseende å dessa uppgifters innehåll och

uppställning; och erinrade Utskottet om behofvet deraf att Kommers-kollegium,

efter uppgifternas granskning, deröfver upprättade ett sammandrag till intagande i

Kollegii årligen afgifvande berättelse om rikets handels- och sjöfartsförhållanden.

I anledning af Utskottets framställning om aflåtande af en underdånig skrifvelse i

ämnet stadnade dock Kamrarne i olika beslut, i följd hvaraf frågan om en sådan

skrifvelses aflåtande förföll.

Då emellertid, på sätt Revisorerne ådagalagt, de ifrågavarande uppgifterna

för åren 1867—1869 icke i föreskrifven tid och ordning fullständigt till Kollegium

inkommit, samt de inkomna uppgifterna i allt fall icke synas hafva föranledt till

någon sådan handläggning, som åsyftar kontroll deröfver att tolagsersättningsmedlen

må blifva på det för hvarje särskildt fall föreskrifna sätt behörigen använda,

har Utskottet, på det ej mindre Kongl. Maj:t, än Riksdagen, må komma i tillfälle

erhålla kännedom huru hvarje stad, som erhåller sådan ersättning, fullgör de dermed

förenade åligganden, funnit sig böra hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes dels förordna att drätselförvaltningarne i rikets

stapelstäder skola vid viss tid hvarje år till Kommers-kollegium

insända behörigen styrkta uppgifter öfver beloppet och

användandet af de städerna tillfiutna tolagsmedel för det näst

föregångna året, dels anbefalla Kommers-kollegium att, efter

verkställd granskning af dessa uppgifter, deröfver upprätta

sammandrag till intagande i Kollegii årliga berättelse om rikets

handel och sjöfart; äfvensom att första gången detta sammandrag

i sagda berättelse inflyter, detsamma för hvarje stapelstad

bör åtföljas af en anteckning om hufvudsakliga innehållet

af de Kongl. Bref och Resolutioner, hvilka bestämma till

hvilka ändamål tolagsmedlen få användas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.

4:o.

Angående ifragaställd öfverflyttning till andra embetsverk af de till

Kommers-kollegii verksamhet hörande göromål.

Revisorerne hafva, under erinran att frågan om Kommers-kollegii indragning

såsom särskildt kollegialt embetsverk upprepade gånger varit vid sednaste riksdagar

väckt, afslutat sin berättelse med en utredning, angående de göromål, hvilka

äro Kommers-kollegium anvisade, och hafva, på grund af denna utredning, angifvit

Kollegii göromål så i afdelningar sammanställda, att deraf skulle kunna framgå,

till hvilka förutvarande likartade förvaltningsgrenar hvarje afdelning lämpligen

skulle kunna hänföras.

Då Utskottet uti 4:de punkten af sitt den 16 sistlidne Februari afgifna Utlåtande

N:o 15 öfver en af Herr F. Pettersson inom Andra Kammaren väckt motion

(N:o 119) — deri blifvit föreslaget »att Riksdagen för sin del ville besluta

»indragning af Kongl. Kommers-kollegium, i öfverensstämmelse med hvad Reviso»rerne

öfver nämnda verk uti sin berättelse för nästlidet år antydt» — hemställt

att berörda motion icke för närvarande må till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

samt denna hemställan vunnit Riksdagens bifall, anser Utskottet

Revisorernes i ofvanberörda hänseende gjorda framställningar

icke påkalla något vidare yttrande.

* Stockholm den 7 Mars 1871.

På Utskottets vägnar:

Arvid Fr:son Posse.

N:o 24.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.