Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående upphörande af lastpenning ar ne.

1872-02-20 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1872:3, Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående upphörande af lastpenning ar ne.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillning/;- Utskottets Betänkande N:n 3.

3

styrkt bifall till Kong], Majrts nådiga proposition om upphörande af halfva personliga

skyddsafgiften, få vi så väl emot motiveringen som beslutet anmäla vår reservation.

I motsats till Utskottets majoritet anse vi denna skatt för den mindre bemedlade,

som genom strängt arbete och försakelser närer och föder sig och de sina, vara ganska

betungande; icke heller kunna vi godkänna motiveringen deruti, att kommunerna skulle vara

berättigade att från denna afgift befria alla dem, som anses hafva svårighet att utgöra

densamma, emedan denna kommunernas rättighet att befria endast är tillåten för sådana

som njuta fattigbidrag, samt hyresgäster, backstugusittare och inhyseshjon. Vi hafva

således en mycket stor klass, som kommunen icke har rätt att befria, nemligen jordtorpare,

och deribland finnas inånga som lika väl voro i behof och borde njuta denna

befrielse.

Då nu det sällsynta fall inträffat, att Kongl. Maj:t föreslagit en skattelindring,

som företrädesvis tillkommer den mindre bemedlade klassen, vore det obilligt, ja rent af

orimligt, att Riksdagen skulle motsätta sig detta; och hemställa vi derföre

om afslag på Utskottets förslag och bifall till ifrågavarande Kongl.

Maj:ts nådiga proposition.»

af Herr ./. Säd/: »Emedan af all beskattning den träffar relativt hårdast den

fattigare och mindre bemedlade befolkningen, som utgår för hvar och en till lika belopp

efter hufvudtalet, såsom den personliga skyddsafgiften; och då dertill kommer, att all

direkt beskattning, som på eu gång måste erläggas, om ock till beloppet ringare, likväl

alltid kännes hårdare och obeqvämare än den indirekta; har jag ansett, att, då en

skattelindring nu kan medgifvas, Utskottet bort af principskäl tillstyrka bifall till hvad

Kongl, Maj:t i detta afseende föreslagit.»

J¥:o åt.

Ank. till Riksd. Kansli den 22 Febr. 1872, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående

upphörande af lastpenning ar ne.

Sedan Bevillnings-Utskottet från Riksdagens båda Kamrar erhållit remiss å förenämnda

nådiga proposition, har Utskottet af skäl, som i dess Betänkande N:o 2, angående

nedsättning af den personliga skyddsafgiften, blifvit anförda, ansett sig böra i före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillning*- Utskottet-s Betänkande N:o

varande fråga afgifva betänkande, innan Utskottet meddelar yttrande med anledning af

åtskilliga andra förslag angående skattenedsättningar.

Uti den nådiga propositionen anföres hufvudsakligen: att bland beskattningstitlar,

om hvilkas afskaffande fråga tid efter annan varit väckt, men, i anseende till statsverkets

behof af inkomster, hittills ansetts böra för tillfället förfalla, de i tullmedlen ingående, på

utrikes sjöfarten hvilande, så kallade lastpenningar^. om b vilka stadgas i § 4 af tulltaxeunderrättelserna,

intaga ett synnerligen framstående rum, mindre med hänsyn till den statsinkomst,

som denna skattetitel inbringar, än i betraktande af den med riktiga beskattningsprinciper

föga öfverensstämmande grund, hvarpå afgiften hvilar och det menliga

inflytande densamma måste utöfva ej blott omedelbart på den för Sverige så naturliga

sjöfartsnäringen, utan äfven medelbart, men derför icke mindre väsendtligt, på de pris,

hvartill dels landets egna exportartiklar såsom spannmål, jern, trävaror in fl. kunna till

utlandet afyttras, och dels nödiga råämnen, redskap, fabrikat in. in. från utlandet införskaffas

samt derigenom äfven på de näringar, som åt dessa pris äro beroende; att

nämnda afgift, som utgår med 70 öre för nyläst särskildi af inkommande och särskild!

af utgående fartygs hela drägtighet med de undantag och inskränkningar, som i omförmälda

§ i tulltaxeunderrättelserna finnas upptagna, utgör en beskattning icke på deri

behållna inkomst, skeppsrederirörelsen lemnar, icke heller omedelbart på de varor, som

med fartyget fraktas, utan på sjelfva fartyget eller det transportmedel, som för varornas

in- eller utförsel begagnas, men att, då ingen skeppsredare torde uppgöra ett fraktslut,

utan att ihågkomma denna afgift och tillägga densamma till de omkostnader, hvilka

måste från den betingade frakten afgå, innan någon vinst för honom derå uppstår, frakterna

i följd af lastpenningarne måste i de aldra flesta fäll stegras med ett denna afgift

motsvarande belopp, hvilken stegring i vanliga fall drabbar de fraktade varorna; att lastpenningarnes

afskaffande således måste göra varutransporterna billigare och på de varor,

som för försäljning sändas till utlandet, utöfva alldeles samma verkan, som de åtgärder,

hvilka till åstadkommande af lättare och billigare varuförsel inom landet vidtagas, hafva

på de varor, hvilka för denna varuförsel utgöra föremål; samt att ehuru betydlig statsinkomsten

af lastpenningarne kan synas den har under åren 1866 1870 i medeltal

utgjort 496,677 R:dr 26 öre eller i rundt tal 500,000 R:dr för år — det dock bör ihågkomma

s, att densamma mer än uppväges af den förhöjning i den egentliga tullinkomsten,

som den störa utvecklingen af landets näringar och dess till följd deraf ökade

välstånd framkallat, hvadan den icke kan anses oeftergifligen nödig; och att, då härtill

kommer, att den i sig sjelf ej är rättvis samt derjemte ej blott betungar skeppsrederirörelsen,

utan äfven, genom varutransporternas fördyrande, verkar hämmande på många

andra hufvudnäringar, af hvilkas utveckling landets allmänna ekonomiska förkofran är

beroende, tillräckliga skäl förefinnas för dess afskaffande; i följd hvaraf Kongl. Maj:t

föreslår, att omförmälda afgift eller de så kallade lastpenningarne må med utgången af

innevarande år helt och hållet upphöra.

Fråga om lastpenningar!^ afskaffande har, såsom jemväl i den Kongl, proposi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillning»-Utskottets Betänkande N:o 3.

tionen omförmäles, tillförene vant väckt inom Riksförsamlingen, och det enda skal, som

då anfördes för deras bibehållande, var nödvändigheten af denna inkomst för statsverket.

Likaledes har 1863 års Tnllkomité som, med afseende på de tullnedsättningar Komitéen

föreslog, icke ansåg sig kunna föreslå dess afskaffande, — i sitt underdåniga betänkande

fästat uppmärksamheten på önskvärdheten af en nedsättning eller helst fullkomligt

borttagande af denna afgift, så snart statsverkets öfriga tillgångar sådant medgåfve.

Då statsverkets nuvarande lyckliga finansiela ställning, om också derpå ej må

grundas några betydligare skattenedsättningar ems för den närmaste framtiden, likväl

synes medgifva någon lindring genom nedsättning eller upphäfvande utaf en eller annan

skättetitel, har Utskottet, i likhet med hvad Kongl. Maj:t i sin ifrågavarande nådiga

proposition antydt, ansett uppmärksamheten härvid böra fästas i främsta rummet på

sådana ännu utgående afgifter, Indika tillkommit under tider och förhållanden, då man

nödgades uppsöka och tillgodogöra nästan hvad slags sknttekälla som helst, utan hänsyn

till densammas mer eller mindre öfverensstämmelse vare sig med rättvisa och billighet

eller med de allmänna vilkoren för landets ekonomiska utveckling; och särskild! å sådana,

som utgöra en tunga eller ett hinder för sjelfva omsättningen, hvilken lagstiftningen i

sednare tider konseqvent och med allt mera framgång sträfvat att frigöra.

Det måste för ett sådant betraktelsesätt ligga i öppen dag, att den under namn

af lastpenningar utgående särskilda afgift af fartyg saknar hvarje rättvis och billig grund,

enär den utgöres utan afseende å den behållna inkomst fraktrörelsen lemnar, för hvilken

inkomst de svenska fartygsrederierna dessutom numera erlägga allmän bevillning i likhet

med hvad för all annan inkomst af rörelse eger rum. Lika visst måste man ock erkänna,

att lastpenningarne utgöra en tunga på sjelfva omsättningen och äfven i detta hänseende

befinnas i uppenbar strid emot de grundsatser, hvilka hos oss, likasom inom hela den

civiliserade verlden, så obetingadt inrymmas erkännande i bemödandena att med stora

uppoffringar underlätta och förbättra kommunikations-anstalterna. Man må väl anmärka

och aritmetiskt uträkna, att den ifrågavarande afgiftens belopp, tillämpad på ett eller

annat särskild! fraktslut, vore af den ringa betydelse, att någon nämnvärd lindring i

fraktkostnaden genom afgiftens upphäfvande icke kunde blifva att påräkna, och man må

vidare till stöd för den endast på häfd och statsbehof, men hvarken på rättvisa eller på

statsekonomisk klokhet grundade afgittens bibehållande invända, att fraktkostnaderna

hufvudsakligen bestämmas af tillgång och efterfrågan på fartyg. Vid dylika beräkningar

och invändningar gör man sig dock, enligt Utskottets tanke, skyldig till förbiseende icke

blott af den obestridliga sanning, att afgifter, lagda på den allmänna rörelsen, i sista

hand träffa konsumenter eller producenter.med vida högre belopp, än hvartill afgifterna

i och för sig uppgå, utan ock af den icke mindre obestridliga sanningen, att hvarje

hinder, som lagstiftningen under form af afgifter eller annorledes uppställer emot utvecklingen

af någon rörelse, i sin mån motverkar och minskar den tillgång, hvaraf, jemte

efterfrågan, all prisbestämning ytterst beror. I den täflan om fraktfartyg, som emellan

alla länder eger ruin, måste ovedersägligen de länder, som erbjuda fraktsökande fartyg

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Besittning»- Utskottets Betänkande N:o 3.

•största beqvämlighet och trygghet jemte lindrigaste skeppsafgifter, tillvinna sig företräde

i rikligare tillgång på fartyg och deraf följande nedsättning af fraktprisen. För hvarje

land är detta ett eftersträfvansvärdt mål, och för Sverige med dess synnerligen skrymmande

och i förhållande dertill mindre värderika exportvaror måste detta mål vara af

an mera framstående betydelse. Utskottet har följaktligen ansett särdeles talande skäl

förefinnas för bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition.

Det har visserligen blifvit ifrågasatt huruvida icke, då sjöfarten till och från

svenska, hamnar bedrifves i ganska betydlig män af utländska fartyg samt ett upphäfvande

af denna afgift således till väsendtlig del skulle komma de utländska skeppsredarne

till godo, man borde befria endast de svenska fartygen från afgiften, under det man

bibehölle densamma för de utländska. Ett sådant förfarande, om det eljest vore i och

för sig tillrådligt, möter likväl hinder deruti, att snart sagdt alla sjöfarande nationer,

med hvilka Sverige eger någon handelsgemenskap, genom särskilda överenskommelser

eller traktater blifvit för sina fartyg tillförsäkrade att i svenska hamnar icke blifva betungade

med andra eller högre afgifter, än som af våra egna fartyg här utkräfvas, likasom

svenska fartyg i allmänhet blifvit tillerkända en dylik reciprocitet i de främmande

länderna. Såsom af Kommers-kollegii årliga kungörelse, sednast af den 24 Januari 1871,

inhemtas, ätnjutes för närvarande en sådan förmån af Norge, .Danmark, Finland och

Ryssland, Preussen, Mecklenburg-Sclnverin och Liibeck, Hamburg och Bremen, Oldenburg,

Nordtyska Förbundet, Nederländerna, belgien, Stora Britannien, Frankrike, Spanien, Portugal,

Italien, Kyrkostaten, Österrike, Grekland, Turkiet, Persien, republiken Liberia,

Nordamerikanska Förenta Staterna, Brasilien, republiken Chili och Sandwichsöarne.

Men kunde ock för någon, åtminstone i våra farvatten jemförelsevis betydelselös

främmande handelsflotta lastpenningarne traktatmessigt hos oss bibehållas, under det

denna afgift för våra egna fartyg blefve eftergifven, så ligger det ju för öppen dag, att

eu sådan handelsflotta ännu mindre komme att besöka våra hamnar i täflan med bättre

lottade fraktsökande, och att sålunda enda praktiska följden af en dylik åtgärd blefve,

icke en möjligen påräknad statsinkomst, utan eu eller annan konkurrent mindre för ombesörjande

af sjötransporten till eller från Sverige.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet:

att Kongl. Maj:ts i förevarande nådiga proposition framställda

förslag om lastpenningarnes upphörande med innevarande år må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 Februari 1872,

På Utskottets vägnar:

Dust. af Ugglas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3.

7

Reservationer:

af Herrar A. Andersson, J. F. Fredriksson, Ola Lasson, Pehr Ericsson och

O. P. Rylander: »Utskottets beslut, att bifalla Kongl. Maj:ts nådiga proposition om

lastpenningarnes borttagande, hafva vi ej kunnat biträda, aldraminst sedan Utskottet

afslagit Kongl. Majits nådiga proposition om skyddsafgiftens nedsättande till hälften,

hvilken nedsättning i synnerhet för den mindre bemedlade befolkningen skulle utgjort en

lindring i deras utskylder, hvaremot lastpenningarnes borttagande mera utgör en lindring

för skeppsrederierna och i synnerhet då sjöfarten till och från svenska hamnar, till närmare

70 procent, bedrifves af utländska fartyg, kommer denna lindring de utländska fartygsegarne

till godo. Man anför väl, att det är producenter och konsumenter som i sista

hand få betala denna, afgift, men för den större delen af folket torde detta blifva en

försvinnande del. Lastpenningarne utgöra på sjöfarten en gammal skatt, hvars aflyftande

borde Ske i sammanhang med skattelindringar för andra näringar, som kunna vara lika

och måhända långt mera tryckta af skatter, och således ega lika befogade anspråk att

blifva, lindrade. Vi yrka derföre utslag å Kongl. Maj:ts proposition, äfvensom å Utskottets

förslag.»

af Herr G. Kolrnodin: »Då jag ej kunnat förena mig i det beslut, hvartill Ut
skottet

kommit rörande Kongl. Maj:ts proposition om de s. k. lastpenningarnes afskaffande;

så har detta ej skett derföre, att jag funnit nämnda beskattning så synnerligen

lämplig eller fördelaktig. Orsaken har helt enkelt varit, att jag, då skattenedsättning

blifvit föreslagen, ej ansett lastpenningarnes borttagande böra sättas i första rummet.

Vid 1867 års Riksdag framträdde ett oafvisligt behof af ökade statsinkomster, och man

föreslog till följd deraf en förhöjning i tullen på kaffe och socker. Denna kunde dock

först efter en skarp strid genomföras. Motståndarne anmärkte — och detta med fullt

skäl — att denna beskattningsåtgärd skulle på ett ganska känbart sätt drabba de

mindre bemedlade klasserna, bland hvilkas dagliga lefnadsbehof de ifrågavarande artiklarne

numera ingått. Dessutom befarade man, att förhöjningen, en gång tillkommen,

svårligen .skulle kunna äter bortskaffas. Okade man deremot bevillningen enligt art. II,

sä skulle man nog så fort som möjligt försöka att komma ifrån det för alla lika synliga

som känbara tillägget. Från andra sidan anfördes, att skatteförhöjningar visserligen

alltid voro obehagliga; men att man, då omständigheterna sådant oundgängligen kraf de,

ej hade annan utväg än att underkasta sig dem. Man framhöll vidare förtjensten hos

den indirekta beskattningen och slöt med att förklara, att man i det föreliggande fallet

lättast skulle reda sig från svårigheterna genom de föreslagna tullförhöjningarne. Denna

mening segrade. Sedan dess hafva sex år förflutit och förhållandena under tiden så förändrats,

att regeringen funnit skäligt föreslå en nedsättning i skatterna. Hvad vore

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillnings- Utskottet* Betänkande N:o 3.

under dessa omständigheter naturligare, än att man i första hand tänkte på dessa tullsatser,

hvilka blifvit ökade under en numera lyckligt öfverståuden tid af betryck samt

med de fattigare klassernas dryga betungande? En dylik åtgärd skulle för våra arbetarefamiljer

innebära en vida större skattenedsättning än efterskänkandet af halfva den personliga

skyddsafgiften samt befria dem, som genom sitt armod befinna sig under kapitationsafgiftens

streck, från eu bevillning till staten, vida större än den, för hvars direkta

uttagande man'' af ren mensklighet ryggat tillbaka. Derjemte skulle eu vederläggning

gifvas åt det påstående, som mer än en gång blifvit framkastadt, att dylika förhöjningar,

sedan de eu gång tillkommit, allmänneligen blifva för framtiden beståndande. Den tid

torde komma, då det kan vara af vigt, att en dylik åsigt redan på förhand funnit sin

vederläggning.

Huru angeläget lastpenningarnes borttagande än må ansetts hafva vant, så har

det dock aldrig tillförene blifvit satt i fråga, att medelst förhöjning i tullsatserna bereda

utväg dertill. Detta är dock i sjelfva verket den operation, som nu blifvit föreslagen,

Ingå andra skäl än behofvet af ökade statsinkomster dikterade år 1867 förhöjningen.

Behofvet är nu borta, men, i stället att återföra de ifrågavarande tullsatsern» till deras

förra ståndpunkt, föreslår man nu lastpenningarnes upphörande.

Jag har, såsom förut blifvit sagdt, med allt detta ej velat framlägga ett försvär

för denna skattetitels lämplighet, utan blott försökt att visa, det eu förändring på annat

håll för närvarande borde ega företrädet. Att på eu gång minska statsinkomsterna på

båda titlarne, synes mig ej kunna ske utan fara att helt snart utsättas för samma obehagliga

rubbning som är 1867; såvida ej Riksdagen skulle komma att göra särdeles anmärkningsvärda,

inskränkningar i den framlagda budgetens utgiftsafdelning.

Då lastpenningarnes försvinnande nu skulle omöjliggöra hvarje nedsättning i den

riktning, som för mig synes vara af omständigheterna anvisad; så har jag af detta skål

funnit mig förhindrad att instämma i Utskottets beslut.»

STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg A Comp., 1872.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.