Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 20

1872-04-23 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1872:20, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 20

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. Kansli den 23 April 1872, kl. 1 e. m.

Konstitutions- Utskottets Memorial, i anledning af åtevremiss d

Utskottets Utlutande N:o 8 angående Kongl. Maf:ts proposition

om ändring i 72 § Regeringsformen.

_ 1 förenämnda utlåtande hade Utskottet dels afstyrkt Kongl. Maj:ts berörda

proposition, dels i ändamål att möjliggöra eu öfvergång från silfver- till guldmyntfot

föreslagit att ur sista punkten af 72 § utesluta orden “med silfver1'', så att

punkten endast komma att innehålla en förpligtelse för Riksbanken att inlösa sina

sedlar efter deras lydelse. Enligt Utskottet tillhandakomna protokolls-utdrag för

den 13 innevarande April har utlåtandet i sin helhet blifvit af Första Kammaren

till Utskottet återförvisadt, men ai Andra Kammaren endast så vidt det rör det af

Utskottet afgifna förslag till grundlagsparagrafens ändring. Inom begge Kamrarne

synes flertalet vara ense derom, att sista punkten af §:n bör innehålla en bestämmelse

angående den metalliska valuta, hvarmed banksedlarne skola inlösas, hvarjemte

inom borsta Kammaren förordats en sådan förändring i paragrafens lydelse

i öfrigt, att riksbankssedeln skulle förklaras vara lagligt betalningsmedel, så vida

annat förbehåll ej vore gjordt.

_ Utskottet har att i anledning af återremissen med nytt förslag till Kamrarne

inkomma, kan Utskottet icke lemna utan afseende, att såväl behandlingen af

Kongl. Maj:ts proposition i Andra Kammaren, som de beslut hvari denna Kammare

stadnat, då fråga om uteslutande ur grundlagen af allt stadgande om tvångskurs å

Riksbankens sedlar vid föregående riksdagar förevarit, häntyda derpå, att flertalet

inom denna Kammare icke önskar någon annan förändring i paragrafen, än som

är nödig för att möjliggöra införande af guldmyntfot, och att ett sammanjemkningsförslag,

sådant som det inom Första Kammaren framställda, följaktligen icke torde

hafva någon utsigt till framgång. Härtill kommer att det med skäl kan sättas i

fråga, huruvida detta förslag, i och för sig betraktadt, är af verkligt behof påkalJBih.

till Riksd. Prof. 1372. 3 Sami. 10 Käft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 20.

ladt. Det nuvarande stadgandet i 72 § Regeringsformen angående tvångskursen

innehåller endast, att Riksbankens sedlar skola erkännas såsom mynt, det vill säga

att de skola vid betalningar lemnas och mottagas efter enahanda grunder som

klingande mynt. Men i egenskapen af mynt ingår icke att det ena slaget af mynt

skall kunna vid betalningar användas i stället för det andra utan afseende på de

vilkor som rörande betalningen blifvit träffade. Den, som förbundit sig att betala

en viss summa i caroliner, kan, enligt 9 kap. Handelsbalken, icke mot fordringsegarens

bestridande afbörda sig denna skuld i speciel’, icke ens i det fall att

caroliner å förfallodagen ej kunna anskaffas, ty det ankommer då på fordringsegaren

att välja, om han vill vänta med betalningen eller taga emot den i annat

mynt med rättighet att i sednare fallet njuta ersättning för den iörlust som i följd

af detta mynts möjliga sämre beskaffenhet kan tillskyndas honom. Då nu 72 §

Regeringsformen icke innehåller något som häntyder derpå, att Riksbankens sedlar

tillagts det företräde framför mynt, att betalningar med dem skola kunna fullgöras,

äfven der aftaladt är att de böra ske i klingande mynt, utan fastmer 4 § af

myntbestämningslagen, som i allmänhet tillerkänner riksbanksedeln egenskap af

laga betalningsmedel, uttryckligen undantager det fall, att annat förbehåll är gjordt,

synes det Utskottet, som om den mening man inom Första Kammaren velat inlägga

i 72 § Regeringsformen redan funnes i svensk lag med all önskvärd tydlighet

uttryckt.

Hvad beträffar sista momentet af §:n torde det tillåtas Utskottet att i minnet

återkalla hvad som utgjort anledningen till detta stadgandes tillkomst. Vid

1830 års realisation förklarades genom 1 § af lagen för Rikets Ständers Bank den

1 Mars samma år Riksbanken skyldig att, när så påfordrades, sina sedlar med Svenskt

silfvermynt inlösa efter den grund Konung och Rikets Ständer bestämt. Denna

grund fastställdes genom myntbestämningslagen af samma dag så, att 2| riksdaler

i bankosedlar skulle gälla lika med eu riksdaler silfverspecie. Att betrygga denna

realisations bestånd utgjorde föremålet för de lagstiftningsförsök i detta ämne, som

under de följande tjugu åren gång efter annan upprepades. Man saknade, enligt

Konstitutions-Utskottets yttrande vid 1847—48 års riksdag, tillräcklig garanti, att

det silfvervärde banken genom sedeln förskref och denna således föreställde, skulle

under alla förhållanden och oberoende af de ändringar, hvilka efter sedelns utgifningsdag

antingen i myntfoten eller silfvermyntets nominela fördelningar kunde företagas

i fäll af behof, oafkortadt tillgodoräknas sedelns innehafvare eller den åt

hvilken han öfverlät densamma. Denna säkerhet skulle enligt Utskottets förmenande

vinnas genom att åt bankens skyldighet till ständig och orubblig silfverutvexling

mot bankssedlar på stadgade realisationsgrunder gifva kraften och garantien ej blott

af civillag utan ock af grundlag. Så tillkom på Utskottets förslag det sedermera

år 1851 sanktionerade stadgande, att Riksbankens sedlar skola vid anfordran efter

deras lydelse af banken med silfver inlösas. Här var således icke fråga om att be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 20.

3

stämma något angående beskaffenheten af rikets mynt. Man utgick från det faktum,

att detta mynt utgjordes af silfver, samt att sedlarne följaktligen lydde på

ett visst värde i silfver och uppgiften blef att, så vidt genom lagstiftning var möjligt,

tillförsäkra sedlarnes innehafvare rätt att utbekomma detta värde oafkortadt,

så att det åtminstone skulle fordras en grundlagsändring och således två Riksdagars,

af Konungen sanktionerade beslut för att, såsom år 1830 skett, förklara Riksbanken

hafva fullgjort sin invexlingsskyldighet, dermed att den inlöste sina sedlar

med tre åttondedelar af det värde i silfver, hvarå de lydde och för hvilket banken

utlemnat dem. För detta ändamål hade det varit fullt tillräckligt att i 72 § Regeringsformen

stadga, det Riksbanken skulle inlösa sina sedlar efter lydelsen. Men

då nu af den tillfälliga anledning, att, när lagen stiftades, rikets myntfot var silfver,

denna metall blef betecknad såsom den, med hvilken banken skulle inlösa sina

sedlar, vill man tolka detta såsom en nödvändig bestämmelse att förekomma eu

försämring af ej blott banksedlarnes utan ock myntets värde. Den skulle nemligen

förhindra utgifvande af banksedlar löpande med tvångskurs men lydande på annat

än mynt eller på försämradt mynt. Att en banksedel skall lyda på mynt ligger

i dess begrepp, och om Riksbanken någonsin, hvilket Utskottet betviflar, skulle

Unna för sig förmånligt att utgifva förskrifningar att vid anfordran inlösas med andra

varor, kunde dylika förskrifningar åtminstone icke hänföras till sådana kreditpapper,

som enligt 72 § Regeringsformen skola löpa med tvångskurs. Lika öfverflödigt

som det vore att för detta ändamål i 72 § Regeringsformen stadga om den

metalliska valuta, hvarmed banksedlarne skola inlösas, lika otillräckligt är ett stadgande,

sådant som det nu befintliga, att förekomma sedlarnes inlösen med ett försämradt

mynt. Ty så länge grundlagen icke innehåller annat än att sedlarne skola

inlösas med silfver, finnes åtminstone i grundlag intet hinder för Konung och Riksdag

att genom ändring af förordningen om rikets mynt nedsätta myntets silfverhalt

ända intill den gräns, genom hvars öfverskridande det kan anses hafva upphört

att ega karakteren af silfvermynt.

Ehuru Utskottet följaktligen fortfarande hyser den mening att den af Utskottet

i Utlåtandet N:o 8 föreslagna lydelse af 72 § Regeringsformen är fullt motsvarande

det dermed afsedda ändamål, och att någon ytterligare garanti icke i något

afseende står att vinna genom att i sista momentet införa orden “med silfver eller

guld''1, finner Utskottet likväl icke någon betänklighet vid att föreslå en dylik redaktion

för det fall att derigenom en öfverensstämmelse mellan Kamrarnes beslut

skulle vinnas. Att eu dubbel myntfot genom ett sådant stadgande skulle fastställ;''s,

anser Utskottet vara en farhåga som saknar all grund. Stadgandet är, såsom Utskottet

redan påpekat, af (len allmänna natur att det tydligen angifver sig sjelf

såsom varande i behof af kompletterande bestämmelser. Dessa tillkommer det enligt

79 § Regeringsformen Konungen att jemte Riksdagen meddela; och då desamma,

såsom Utskottet förmodar, komma att affattas så, att guldet blir ensam värde
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 20.

mätare, så lägger den nu föreslagna lydelsen af grundlagsparagrafen lika litet hinder

i vägen deremot, som den hindrar statsmakterna att fortfarande, intill dess öfvergangen

till en annan myntfot blifvit beslutad, behålla silfret såsom ensam värdemätare.

Af dessa skäl hemställer Utskottet,

att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig

behandling följande förändring i

Regeringsformen

§ 72.

(Nuvarande lydelse.)

Riksbanken förblifver — — _ _

göras kunna. Riksdagen allena eger rätt

att genom banken utgifva sedlar, som för

mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar

skola, vid anfordran, efter deras lydelse,

af banken med silfver inlösas.

Stockholm den 23 April 1872.

(Förslagen lydelse.)

Riksbanken förblifver — — — —

göras kunna. Riksdagen allena eger rätt

att genom banken utgifva sedlar, som för

mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar

skola, vid anfordran, efter deras lydelse,

med silfver eller guld af banken inlösas.

På Utskottets vägnar:

Th. Munck af Bosenschöld.

Reservationer:

af Herr By din: “På grund af hvad jag vid diskussionen i Första Kam
maren

yttrat, får jag föreslå följande lydelse af Regeringsformens § 72:

“Riksbanken — — — kunna. De sedlar som Riksdagen genom Riksbanken

utgifver, skola, der ej uttryckligt förbehåll om undfående af klingande mynt

gjordt är, såsom lagligt betalningsmedel erkännas. Dessa sedlar skola vid anfordran

efter deras lydelse med silfver eller guld af banken inlösas.“

af Herr Faxe, som åberopat innehållet af sin vid Utskottets Utlåtande N:o

8 fogade reservation.

Herr Ehrenborg har låtit anteckna, att han åtnjutit ledighet från riksdagsgöromålen

vid den tid då detta ärende i Utskottet behandlades.

Stockholm, tryckt hos A. 1. Norman, 1872.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.