Utlåtande, i anledning af Kong},. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen med förslag till förändrad lydelse af 72 § Regeringsformen.
1872-04-03 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1872:8, Utlåtande, i anledning af Kong},. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen med förslag till förändrad lydelse af 72 § Regeringsformen.
Dokumentets text
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
i\:o to.
Ank. till Riksd. Kansli den 3 April 1872, kl. 1 e. m.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kong},. Maj:ts nådiga Proposition
till Riksdagen med förslag till förändrad lydelse af 72 §
Regeringsformen.
Sedan ett af Kongl. Maj:t till nästlidne års lagtima Riksdag afgifvet förslag
om sådan ändring af 72 § Regeringsformen, hvarigenom det hinder, som i paragrafens
lydelse ansetts ligga mot antagande af ett nytt myntsystem med guld såsom
ensam värdemätare, blefve undanröjdt, samt stadgandet om riksbankssedlarnes
egenskap af lagligt betalningsmedel komme att från Regeringsformen utgå, icke
blifvit af Riksdagen antaget, har Kongl. Maj:t nu genom ifrågavarande proposition
(N:o 20), enär anledningen till Riksdagens afslag syntes vara att söka mera i
en viss obenägenhet att från grundlagen bortflytta bestämmelserna om den s. k.
tvångskursen för Riksbankens sedlar, än i öfvertygelse derom, att närvarande på
silfver grundade myntsystem borde bibehållas, samt tidsomständigheterna än mera
ökat angelägenheten deraf, att i grundlagen ej funnes något hinder för myntreformens
genomförande, med fästadt afseende å dessa förhållanden till Riksdagen framlagt
förslag till ändring af omförmälda paragraf i Regeringsformen. Jemte det i
detta förslag ordet »silfver» blifvit utbytt mot »rikets verkliga mynt», såsom dels
betecknande det mynt af silfver eller guld, eller, under en öfvergångsperiod, af bådadera,
som vid hvarje särskild tid kunde vara det lagligen fastställda, dels tillika
innebärande en motsats mot skiljemyntet, hvarmed Riksbanken ej skulle ega rätt
att inlösa sina sedlar, vore i förslaget bestämmelserna om banksedlarnes egenskap
af lagligt betalningsmedel förtydligade i den mening, hvari de syntes Kongl. Maj:t
rätteligen böra förstås, samt ett förbehåll tillagdt i afseende på bankbolags inlösen
af egna banksedlar, för den händelse det kunde finnas lämpligt att ålägga dem
skyldighet att sådan inlösen med mynt fullgöra. Paragrafen skulle enligt Kongl.
Maj:ts förslag erhålla följande lydelse:
fConstituticms-Utskottets Utlåtande N:o 8.
3
»Riksbanken förblifver under Riksdagens egen garanti och vård, så att den
ostörd må förvaltas af de fullmäktige Kamrarne dertill förordna, efter de ordningar
stadgar och reglementen, Indika redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen göras
kunna. De sedlar, som Riksdagen genom Riksbanken utgitver, skola, der ej Banken
underlåter att vid anfodran sina sedlar efter lydelsen med rikets verkliga mynt
inlösa, såsom lagligt betalningsmedel erkännas; dock gälle i fråga om bankbolags
inlösen af egna banksedlar hvad derom i dessa bolags reglementen kan vara annorlunda
stadgadt. Ej må egenskap af lagligt betalningsmedel tilläggas andra sedlar
än de af Riksbanken utgifna.»
Såsom af Kongl. Maj:ts ofvanberörda framställning inhemtas, har den ifrågasatta
grundlagsändringen i främsta rummet till ändamål att förbereda en öfvergång
till ett nytt myntsystem. I afseende härpå må erinras, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 7 Maj 1869 anhållit, att enär en förändring i myntsystemet
från silfver till guld syntes vara önskvärd, Kongl. Maj:t måtte taga denna fråga
i öfvervägande och, i fall en sådan förändring af Kongl. Maj:t pröfvades ändamålsenlig,
till Riksdagen afgifva förslag till såväl ny myntordning som öfriga af Kongl.
Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut beroende stadganden, hvilka kunde finnas
behöfliga; att Kongl. Maj:t åt utsedde komiterade uppdragit att angående berörda
fråga till Kongl. Maj:t inkomma med betänkande jemte förslag till de nya
eller förändrade stadganden, som kunde finnas i ämnet tjenliga och för öfvergången
till ett nytt myntsystem erforderliga; samt att komiterade i ett den 13 Augusti 1870
afgifvet betänkande enhälligt tillstyrkt, att en dylik öfvergång ju förr desto heldre
måtte ega rum, hvarefter Kongl. Maj:t i sin till förra Riksdagen aflåtna proposition
förklarat sig anse, att det skulle medföra väsendtliga fördelar för Sverige att så snart
som möjligt öfvergifva sitt nuvarande på silfver grundade myntsystem och öfvergå
till ett, hvari guldet antoges såsom ensam värdemätare. Vid sådant förhållande synes
tiden numera vara inne att åtminstone vidtaga de första förberedande åtgärderna
för vinnande af detta ändamål genom att undanrödja det hinder för reformens
genomförande, som ligger i grundlagens stadgande i sista momentet af 72 §,
att Riksbankens sedlar skola efter sin lydelse af banken med silfver inlösas. Ty
huru otvifvelaktigt det än må vara, att afsigten med detta stadgande endast varit
att gifva ökadt förtroende åt Riksbankens sedlar genom införande i grundlagen af
den bestämmelse, att de ovilkorligen skola efter sin lydelse inlösas med klingande
mynt, men icke att utmärka silfret såsom värdemätare, kan dock den ordalydelse
ifrågavarande moment i följd af den tillfälliga omständighet att landets myntsystem
hittills varit grundadt på silfver erhållit, och efter hvilken detsamma enligt 84 §
Regeringsformen bör tolkas, icke leda till annan slutsats än den, att så länge momentet
qvarstår, silfvermyntet är rikets hufvudmynt. En ändring af grundlagen
måste följaktligen ske, innan det nuvarande myntsystemet kan utbytas mot ett myntsystem
grundadt på guld såsom värdemätare. Ändringen skulle enligt Kong]. Maj:ts
förslag bestå deri, att ordet »silfver» utbyttes mot orden: »rikets verkliga mynt».
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
Af den Kong], propositionen erfar man visserligen, att denna i svensk banklagstiftning
hittills okända benämning tillkommit såsom innebärande en motsats till
skiljemyntet, hvarmed banken icke skulle ega rätt att inlösa sina sedlar; men uttrycket,
som förefaller Utskottet något oegentligt, torde emellertid icke vara afbehofvet
påkalladt, enär det afsedda ändamålet synes fullständigt uppnådt derigenom,
att på sätt flera gånger förut föreslagits, orden »med silfver» uteslutas, så att Riksbanken
väl ålägges att inlösa sina sedlar efter lydelsen, men bestämmandet af denna
lydelse öfverlåtes åt den särskilda banklagstiftningen. Det faller då af sig sjelf,
hvad som utan tvifvel ock varit afsedt, att de sedlar, som hittills utfärdats lydande
å silfver, ock skola med silfver inlösas, under det åt t tillfälle öppnas för banken att
utan hinder af grundlag utgifva sedlar lydande å guld.
I nära samband med frågan om myntreformen har såväl myntkomitén som
Kongl. Maj:t ställt frågan om upphörande af banksedelns egenskap att, på sätt 72 §
Regeringsformen stadgar, såsom mynt i riket ovilkorligen erkännas. Då Kongl.
Maj:t icke funnit skäl att nu återupptaga det i propositionen till nästlidne lagtima
Riksdag framlagda, af Utskottet tillstyrkta förslag om uteslutande ur grundlagen af
allt hvad i nämnda afseende der förekommer, och Utskottet jemväl för sin del anser,
att en grundlagsändring i denna syftning icke för närvarande har utsigt att
vinna Riksdagens bifall, återstår för Utskottet endast att tillse, huruvida den af
Kong]. Maj:t nu föreslagna bestämmelse, hvarigenom banksedeln skulle såsom laga
betalningsmedel erkännas, der ej banken underlåter att vid anfordran inlösa den efter
lydelsen, må vara att föredraga framför gällande lag. Dervid möter till en början
den erinran, att om det öfver hufvud anses för upprätthållande af banksedelns värde
vara af vigt, att i grundlagen qvarstår en bestämmelse angående bankens skyldighet
att inlösa den efter ordalydelsen, så måste det nuvarande stadgandet i afseende på
formen så till vida innebära ett afgjordt företräde framför det föreslagna, att det
förra ovilkorligen förpligta!- banken till en sådan inlösen, och att statsmakterna
icke utan en grundlagsförändring kunna eftergifva denna förbindelse för Riksbanken,
medan deremot det sednare uttryckligen förutsätter det fall att banken kan komma
att brista i denna sin skyldighet, utan att dervid fästes något annat äfventyr, än
att sedlarnes egenskap af laga betalningsmedel upphör. Hvad åter sjelfva saken
beträffar, så afser förslaget att förebygga tvångskursens skadliga verkningar genom
att upphäfva densamma i det ögonblick då banken upphör att inlösa sina sedlar
efter deras lydelse. Förutsatt att det lyckades att med tillbörlig skyndsamhet och
säkerhet bestämma detta ögonblick, så vore dock enligt Utskottets förmenande det
sökta ändamålet dermed långt ifrån vunnet. Bankens ställning är icke numera såsom
förr någon hemlighet för den allmänhet som anlitar densamma; man skall helt
säkert i god tid förstå att taga varning af de tecken, hvarmed en kris sådan som
den hvilken förutsattes skola bringa banken i förlägenhet plägar förebåda sin ankomst,
och ett osäkerhetstillstånd skall uppstå, hvars fortvara genom förvaltningsåtgärder,
som ingen lagstiftning kan förekomma, skulle kunna ganska långt uttän
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
5
jas. Såväl under denna tid som under den, hvilken derefter erfordrades för att konstatera
det faktum, att banken inställt sin vexling, och för att göra detta faktum
allmänt bekant, fruktar Utskottet, att tvångskursens verkningar komma att gifva
sig ganska tydligt till känna, och den nu föreslagna åtgärden kan derföre icke synas
Utskottet innefatta någon tillfredsställande lösning af den omtvistade frågan.
Från den rättighet som i allmänhet skulle tillkomma en hvar att såsom laga
betalningsmedel använda Riksbankens sedlar vill Kongl. Maj:t möjliggöra ett undantag
för enskilda banker, hvilka ansetts böra vid anfordran inlösa sina sedlar med
klingande mynt. Utskottet medgifver det riktiga i denna grundsats, äfvensom att
den icke kan genomföras så länge 72 § Regeringsformen bibehåller sin nuvarande
lydelse, men likväl vore det enligt Utskottets mening föga billigt att, såsom nu
blifvit antydt, tillämpa den så, att de enskilda bankerna ålades inlösa en del af
sina förbindelser med klingande mynt, under det att deras gäldenärer finge inlösa
sina med Riksbankens sedlar. Det kan dessutom sättas i fråga, huruvida icke genom
ett grundlagsstadgande, som å ena sidan förespeglade möjligheten af att Riksbanken
kunde komma att inställa sin myntutvexling och å den andra hänvisade till en bestämmelse,
som ovilkorligen ålade de enskilda bankerna en sådan skyldighet, skulle
bereda dessa bankers sedlar ett företräde framför Riksbankens i den allmänna rörelsen,
hvilket Riksbankens principaler minst af alla torde finnas villiga att medgifva.
Af hvad nu är anfördt framgår, att Utskottet icke tilltror sig kunna tillstyrka
Kongl. Maj:ts proposition i någon annan del än för sä vidt densamma afser att
förbereda införandet af en guldmyntfot, men att Utskottet för detta ändamåls vinnande
icke anser annan åtgärd af nöden, än att orden »med silfver» i sista moinenett
af 72 § uteslutas. Utskottet hemställer derföre,
ko. att Kongl. Maj:ts proposition icke måtte af Riksdagen bifallas; och
2:o. att följande förslag till ändring i 72 § Regeringformen måtte antagas
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:
Regeringsformen.
§ 72.
(Nuvarande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
Riksbanken förblifver under Riksdagens
egen garanti och vård, så att den
ostörd må förvaltas af de fullmäktige,
Kamrarna dertill förordna, efter de ordningar,
stadgar och reglementen, hvilka
redan gjorda äro eller vidare af Riksda
-
Riksbanken förblifver under Riksdagens
egen garanti och vård, så att den
ostörd må förvaltas af de fullmäktige
Kamrarna dertill förordna, efter de ordningar,
stadgar och reglementen, hvilka
redan gjorda äro eller vidare af Riksdag
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande $#> 8.
gen göras kunna. Riksdagen allena eger
rätt att genom banken utgifva sedlar, som
för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar
skola, vid anfordran, efter deras lydelse
af banken med silfver inlösas.
gen göras kunna. Riksdagen allena eger
rätt att genom banken utgifva sedlar, som
för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar
skola, vid anfordran, efter deras lydelse
af banken inlösas.
Stockholm den 3 April 1872.
På Utskottets vägnar:
Th. Munck af Rosenscliöld.
Reservation.
af Herr Faxe: »Med Utskottet är jag ense deri, att afstyrka antagandet af
Kong!. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition, men kan deremot icke instämma
i det af Utskottet gjorda förslag till ändring af 72 § Regeringsformen. Då jag vid
sistlidet års lagtima riksdag biträdde Utskottets tillstyrkande af det förslag till
ändring af förevarande grund!agsparagraf, som Kongl. Maj:t då afgifvit, och hvilket
jag fortfarande anser vara det enda fullt antagliga, redogjorde jag för min åsigt
rörande rätta förståndet eller tillämpningen af sagda paragraf. Denna åsigt var då
och är ännu, att bestämmelserna i samma § icke utgöra hinder för en myntreform
af hvilken beskaffenhet som helst. Deri stadgas väl, att Riksdagen allena eger
rätt att genom banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas, och vidare
att dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras lydelse, af banken med silfver inlösas;
men härigenom är blott sagdt, att Riksdagen eger genom banken utgifva
sedlar; att dessa sedlar må, eller, om det så kan tydas, skola i riket gälla såsom
mynt; att denna egenskap icke tillkommer andra sedlar än de af Riksdagen genom
banken utgifna, samt slutligen att banken åligger med silfver inlösa sina å silfver
utgifna sedlar, af hvilken sednare bestämmelse möjligen kan dragas den slutsats,
att bankens sedlar, för att tillerkännas egenskapen af mynt eller, såsom meningen
väl egentligen är, af lagligt betalningsmedel, skola lyda på silfver. Häraf följer
dock ingalunda, att Riksdagen har ovilkorlig skyldighet att utgifva så beskaffade
sedlar; än mindre innefattar stadgandet något förbud för Riksdagen åt t genom Riksbanken
utgifva sedlar lydande å guld. Den enda följden af att så skedde blefve
den, att dessa sedlar såsom betalningsmedel icke erhölle samma giltighet med de
förra, icke komme att hafva tvångskurs, utan blott att gälla hvad de verkligen vore
värda. Åberopade § innehåller ej heller någon bestämmelse angående myntme
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
7
tallen: på sin höjd kan, på sätt redan blifvit erinradt, af innehållet dragas den slutsats,
att sedlarne, för att gälla såsom mynt, skola lyda på silfver; men något annat
eller mera är i berörda afseende derigenom icke bestämdt. År nu den åsigt riktig,
att Riksdagen har rättighet, men icke skyldighet, att utgifva dylika sedlar, så kan
ock utgifvandet deraf när som helst upphöra, och dermed förfalla jemväl de skyldigheter,
som från omförmälda grundlagsbud kunna härledas för banken att tillhandahålla
och för vederbörande, som bestämma om myntets prägling, att prägla
silfvermynt i vidsträcktare mån, än som erfordras på det att banken må kunna fullgöra
förbindelsen att inlösa sina dittills utgifna sedlar lydande å sådant mynt.
Af det anförda följer, efter min åsigt, att hvad ifrågavarande grundlagsparagraf
innehåller icke utgör något hinder mot guldets antagande till värdemätare,
antingen ensamt eller jemte silfver, och ej heller hindrar Riksdagen att genom banken
utgifva sedlar å guldmynt, ehuru sådana sedlar icke komme att blifva ovilkorligt
gällande såsom betalningsmedel, d. v. s. icke ega samma tvångskurs som de nuvarande,
hvilket, efter mitt omdöme, långt ifrån att medföra skada, skulle vara en
verklig fördel; och då jag anser otvifvelaktigt, att Sverige, af omständigheternas
makt, icke långt härefter skall nödgas att, lika med de flesta andra nationer, till
värdemätare antaga guld i stället för silfver, och sådant utan allt afseende på hvad
omförmälda grundlagsparagraf innehåller, finner jag ej skäl tillstyrka att, genom
den af Utskottet föreslagna förändring af paragrafens innehåll, tvångskursen må
icke allenast bibehållas för nu varande sedelslag, utan ock utsträckas till de sedlar
som framdeles kunna utgifvas å guld; hvaremot eljest, i och med det utgifvandet
af sedlar å silfver upphörde samt de förut utgifna sedlarne försvunne ur allmänna
rörelsen, stadgandet om tvångskursen jemväl blefve en död bokstaf utan vigt eller
verkan.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1872:50 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj ds nådiga proposition med förslag till förändrad lydelse af 12 § Regeringsformen. a1 i texten