Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kong},. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen med förslag till förändrad lydelse af 72 § Regeringsformen.

1872-04-03 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1872:8, Utlåtande, i anledning af Kong},. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen med förslag till förändrad lydelse af 72 § Regeringsformen.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

i\:o to.

Ank. till Riksd. Kansli den 3 April 1872, kl. 1 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kong},. Maj:ts nådiga Proposition

till Riksdagen med förslag till förändrad lydelse af 72 §

Regeringsformen.

Sedan ett af Kongl. Maj:t till nästlidne års lagtima Riksdag afgifvet förslag

om sådan ändring af 72 § Regeringsformen, hvarigenom det hinder, som i paragrafens

lydelse ansetts ligga mot antagande af ett nytt myntsystem med guld såsom

ensam värdemätare, blefve undanröjdt, samt stadgandet om riksbankssedlarnes

egenskap af lagligt betalningsmedel komme att från Regeringsformen utgå, icke

blifvit af Riksdagen antaget, har Kongl. Maj:t nu genom ifrågavarande proposition

(N:o 20), enär anledningen till Riksdagens afslag syntes vara att söka mera i

en viss obenägenhet att från grundlagen bortflytta bestämmelserna om den s. k.

tvångskursen för Riksbankens sedlar, än i öfvertygelse derom, att närvarande på

silfver grundade myntsystem borde bibehållas, samt tidsomständigheterna än mera

ökat angelägenheten deraf, att i grundlagen ej funnes något hinder för myntreformens

genomförande, med fästadt afseende å dessa förhållanden till Riksdagen framlagt

förslag till ändring af omförmälda paragraf i Regeringsformen. Jemte det i

detta förslag ordet »silfver» blifvit utbytt mot »rikets verkliga mynt», såsom dels

betecknande det mynt af silfver eller guld, eller, under en öfvergångsperiod, af bådadera,

som vid hvarje särskild tid kunde vara det lagligen fastställda, dels tillika

innebärande en motsats mot skiljemyntet, hvarmed Riksbanken ej skulle ega rätt

att inlösa sina sedlar, vore i förslaget bestämmelserna om banksedlarnes egenskap

af lagligt betalningsmedel förtydligade i den mening, hvari de syntes Kongl. Maj:t

rätteligen böra förstås, samt ett förbehåll tillagdt i afseende på bankbolags inlösen

af egna banksedlar, för den händelse det kunde finnas lämpligt att ålägga dem

skyldighet att sådan inlösen med mynt fullgöra. Paragrafen skulle enligt Kongl.

Maj:ts förslag erhålla följande lydelse:

s. 3 Kontrollera mot PDF

fConstituticms-Utskottets Utlåtande N:o 8.

3

»Riksbanken förblifver under Riksdagens egen garanti och vård, så att den

ostörd må förvaltas af de fullmäktige Kamrarne dertill förordna, efter de ordningar

stadgar och reglementen, Indika redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen göras

kunna. De sedlar, som Riksdagen genom Riksbanken utgitver, skola, der ej Banken

underlåter att vid anfodran sina sedlar efter lydelsen med rikets verkliga mynt

inlösa, såsom lagligt betalningsmedel erkännas; dock gälle i fråga om bankbolags

inlösen af egna banksedlar hvad derom i dessa bolags reglementen kan vara annorlunda

stadgadt. Ej må egenskap af lagligt betalningsmedel tilläggas andra sedlar

än de af Riksbanken utgifna.»

Såsom af Kongl. Maj:ts ofvanberörda framställning inhemtas, har den ifrågasatta

grundlagsändringen i främsta rummet till ändamål att förbereda en öfvergång

till ett nytt myntsystem. I afseende härpå må erinras, att Riksdagen i skrifvelse

till Kongl. Maj:t den 7 Maj 1869 anhållit, att enär en förändring i myntsystemet

från silfver till guld syntes vara önskvärd, Kongl. Maj:t måtte taga denna fråga

i öfvervägande och, i fall en sådan förändring af Kongl. Maj:t pröfvades ändamålsenlig,

till Riksdagen afgifva förslag till såväl ny myntordning som öfriga af Kongl.

Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut beroende stadganden, hvilka kunde finnas

behöfliga; att Kongl. Maj:t åt utsedde komiterade uppdragit att angående berörda

fråga till Kongl. Maj:t inkomma med betänkande jemte förslag till de nya

eller förändrade stadganden, som kunde finnas i ämnet tjenliga och för öfvergången

till ett nytt myntsystem erforderliga; samt att komiterade i ett den 13 Augusti 1870

afgifvet betänkande enhälligt tillstyrkt, att en dylik öfvergång ju förr desto heldre

måtte ega rum, hvarefter Kongl. Maj:t i sin till förra Riksdagen aflåtna proposition

förklarat sig anse, att det skulle medföra väsendtliga fördelar för Sverige att så snart

som möjligt öfvergifva sitt nuvarande på silfver grundade myntsystem och öfvergå

till ett, hvari guldet antoges såsom ensam värdemätare. Vid sådant förhållande synes

tiden numera vara inne att åtminstone vidtaga de första förberedande åtgärderna

för vinnande af detta ändamål genom att undanrödja det hinder för reformens

genomförande, som ligger i grundlagens stadgande i sista momentet af 72 §,

att Riksbankens sedlar skola efter sin lydelse af banken med silfver inlösas. Ty

huru otvifvelaktigt det än må vara, att afsigten med detta stadgande endast varit

att gifva ökadt förtroende åt Riksbankens sedlar genom införande i grundlagen af

den bestämmelse, att de ovilkorligen skola efter sin lydelse inlösas med klingande

mynt, men icke att utmärka silfret såsom värdemätare, kan dock den ordalydelse

ifrågavarande moment i följd af den tillfälliga omständighet att landets myntsystem

hittills varit grundadt på silfver erhållit, och efter hvilken detsamma enligt 84 §

Regeringsformen bör tolkas, icke leda till annan slutsats än den, att så länge momentet

qvarstår, silfvermyntet är rikets hufvudmynt. En ändring af grundlagen

måste följaktligen ske, innan det nuvarande myntsystemet kan utbytas mot ett myntsystem

grundadt på guld såsom värdemätare. Ändringen skulle enligt Kong]. Maj:ts

förslag bestå deri, att ordet »silfver» utbyttes mot orden: »rikets verkliga mynt».

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

Af den Kong], propositionen erfar man visserligen, att denna i svensk banklagstiftning

hittills okända benämning tillkommit såsom innebärande en motsats till

skiljemyntet, hvarmed banken icke skulle ega rätt att inlösa sina sedlar; men uttrycket,

som förefaller Utskottet något oegentligt, torde emellertid icke vara afbehofvet

påkalladt, enär det afsedda ändamålet synes fullständigt uppnådt derigenom,

att på sätt flera gånger förut föreslagits, orden »med silfver» uteslutas, så att Riksbanken

väl ålägges att inlösa sina sedlar efter lydelsen, men bestämmandet af denna

lydelse öfverlåtes åt den särskilda banklagstiftningen. Det faller då af sig sjelf,

hvad som utan tvifvel ock varit afsedt, att de sedlar, som hittills utfärdats lydande

å silfver, ock skola med silfver inlösas, under det åt t tillfälle öppnas för banken att

utan hinder af grundlag utgifva sedlar lydande å guld.

I nära samband med frågan om myntreformen har såväl myntkomitén som

Kongl. Maj:t ställt frågan om upphörande af banksedelns egenskap att, på sätt 72 §

Regeringsformen stadgar, såsom mynt i riket ovilkorligen erkännas. Då Kongl.

Maj:t icke funnit skäl att nu återupptaga det i propositionen till nästlidne lagtima

Riksdag framlagda, af Utskottet tillstyrkta förslag om uteslutande ur grundlagen af

allt hvad i nämnda afseende der förekommer, och Utskottet jemväl för sin del anser,

att en grundlagsändring i denna syftning icke för närvarande har utsigt att

vinna Riksdagens bifall, återstår för Utskottet endast att tillse, huruvida den af

Kong]. Maj:t nu föreslagna bestämmelse, hvarigenom banksedeln skulle såsom laga

betalningsmedel erkännas, der ej banken underlåter att vid anfordran inlösa den efter

lydelsen, må vara att föredraga framför gällande lag. Dervid möter till en början

den erinran, att om det öfver hufvud anses för upprätthållande af banksedelns värde

vara af vigt, att i grundlagen qvarstår en bestämmelse angående bankens skyldighet

att inlösa den efter ordalydelsen, så måste det nuvarande stadgandet i afseende på

formen så till vida innebära ett afgjordt företräde framför det föreslagna, att det

förra ovilkorligen förpligta!- banken till en sådan inlösen, och att statsmakterna

icke utan en grundlagsförändring kunna eftergifva denna förbindelse för Riksbanken,

medan deremot det sednare uttryckligen förutsätter det fall att banken kan komma

att brista i denna sin skyldighet, utan att dervid fästes något annat äfventyr, än

att sedlarnes egenskap af laga betalningsmedel upphör. Hvad åter sjelfva saken

beträffar, så afser förslaget att förebygga tvångskursens skadliga verkningar genom

att upphäfva densamma i det ögonblick då banken upphör att inlösa sina sedlar

efter deras lydelse. Förutsatt att det lyckades att med tillbörlig skyndsamhet och

säkerhet bestämma detta ögonblick, så vore dock enligt Utskottets förmenande det

sökta ändamålet dermed långt ifrån vunnet. Bankens ställning är icke numera såsom

förr någon hemlighet för den allmänhet som anlitar densamma; man skall helt

säkert i god tid förstå att taga varning af de tecken, hvarmed en kris sådan som

den hvilken förutsattes skola bringa banken i förlägenhet plägar förebåda sin ankomst,

och ett osäkerhetstillstånd skall uppstå, hvars fortvara genom förvaltningsåtgärder,

som ingen lagstiftning kan förekomma, skulle kunna ganska långt uttän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

5

jas. Såväl under denna tid som under den, hvilken derefter erfordrades för att konstatera

det faktum, att banken inställt sin vexling, och för att göra detta faktum

allmänt bekant, fruktar Utskottet, att tvångskursens verkningar komma att gifva

sig ganska tydligt till känna, och den nu föreslagna åtgärden kan derföre icke synas

Utskottet innefatta någon tillfredsställande lösning af den omtvistade frågan.

Från den rättighet som i allmänhet skulle tillkomma en hvar att såsom laga

betalningsmedel använda Riksbankens sedlar vill Kongl. Maj:t möjliggöra ett undantag

för enskilda banker, hvilka ansetts böra vid anfordran inlösa sina sedlar med

klingande mynt. Utskottet medgifver det riktiga i denna grundsats, äfvensom att

den icke kan genomföras så länge 72 § Regeringsformen bibehåller sin nuvarande

lydelse, men likväl vore det enligt Utskottets mening föga billigt att, såsom nu

blifvit antydt, tillämpa den så, att de enskilda bankerna ålades inlösa en del af

sina förbindelser med klingande mynt, under det att deras gäldenärer finge inlösa

sina med Riksbankens sedlar. Det kan dessutom sättas i fråga, huruvida icke genom

ett grundlagsstadgande, som å ena sidan förespeglade möjligheten af att Riksbanken

kunde komma att inställa sin myntutvexling och å den andra hänvisade till en bestämmelse,

som ovilkorligen ålade de enskilda bankerna en sådan skyldighet, skulle

bereda dessa bankers sedlar ett företräde framför Riksbankens i den allmänna rörelsen,

hvilket Riksbankens principaler minst af alla torde finnas villiga att medgifva.

Af hvad nu är anfördt framgår, att Utskottet icke tilltror sig kunna tillstyrka

Kongl. Maj:ts proposition i någon annan del än för sä vidt densamma afser att

förbereda införandet af en guldmyntfot, men att Utskottet för detta ändamåls vinnande

icke anser annan åtgärd af nöden, än att orden »med silfver» i sista moinenett

af 72 § uteslutas. Utskottet hemställer derföre,

ko. att Kongl. Maj:ts proposition icke måtte af Riksdagen bifallas; och

2:o. att följande förslag till ändring i 72 § Regeringformen måtte antagas

att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen.

§ 72.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Riksbanken förblifver under Riksdagens

egen garanti och vård, så att den

ostörd må förvaltas af de fullmäktige,

Kamrarna dertill förordna, efter de ordningar,

stadgar och reglementen, hvilka

redan gjorda äro eller vidare af Riksda
-

Riksbanken förblifver under Riksdagens

egen garanti och vård, så att den

ostörd må förvaltas af de fullmäktige

Kamrarna dertill förordna, efter de ordningar,

stadgar och reglementen, hvilka

redan gjorda äro eller vidare af Riksdag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande $#> 8.

gen göras kunna. Riksdagen allena eger

rätt att genom banken utgifva sedlar, som

för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar

skola, vid anfordran, efter deras lydelse

af banken med silfver inlösas.

gen göras kunna. Riksdagen allena eger

rätt att genom banken utgifva sedlar, som

för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar

skola, vid anfordran, efter deras lydelse

af banken inlösas.

Stockholm den 3 April 1872.

På Utskottets vägnar:

Th. Munck af Rosenscliöld.

Reservation.

af Herr Faxe: »Med Utskottet är jag ense deri, att afstyrka antagandet af

Kong!. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition, men kan deremot icke instämma

i det af Utskottet gjorda förslag till ändring af 72 § Regeringsformen. Då jag vid

sistlidet års lagtima riksdag biträdde Utskottets tillstyrkande af det förslag till

ändring af förevarande grund!agsparagraf, som Kongl. Maj:t då afgifvit, och hvilket

jag fortfarande anser vara det enda fullt antagliga, redogjorde jag för min åsigt

rörande rätta förståndet eller tillämpningen af sagda paragraf. Denna åsigt var då

och är ännu, att bestämmelserna i samma § icke utgöra hinder för en myntreform

af hvilken beskaffenhet som helst. Deri stadgas väl, att Riksdagen allena eger

rätt att genom banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas, och vidare

att dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras lydelse, af banken med silfver inlösas;

men härigenom är blott sagdt, att Riksdagen eger genom banken utgifva

sedlar; att dessa sedlar må, eller, om det så kan tydas, skola i riket gälla såsom

mynt; att denna egenskap icke tillkommer andra sedlar än de af Riksdagen genom

banken utgifna, samt slutligen att banken åligger med silfver inlösa sina å silfver

utgifna sedlar, af hvilken sednare bestämmelse möjligen kan dragas den slutsats,

att bankens sedlar, för att tillerkännas egenskapen af mynt eller, såsom meningen

väl egentligen är, af lagligt betalningsmedel, skola lyda på silfver. Häraf följer

dock ingalunda, att Riksdagen har ovilkorlig skyldighet att utgifva så beskaffade

sedlar; än mindre innefattar stadgandet något förbud för Riksdagen åt t genom Riksbanken

utgifva sedlar lydande å guld. Den enda följden af att så skedde blefve

den, att dessa sedlar såsom betalningsmedel icke erhölle samma giltighet med de

förra, icke komme att hafva tvångskurs, utan blott att gälla hvad de verkligen vore

värda. Åberopade § innehåller ej heller någon bestämmelse angående myntme
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.

7

tallen: på sin höjd kan, på sätt redan blifvit erinradt, af innehållet dragas den slutsats,

att sedlarne, för att gälla såsom mynt, skola lyda på silfver; men något annat

eller mera är i berörda afseende derigenom icke bestämdt. År nu den åsigt riktig,

att Riksdagen har rättighet, men icke skyldighet, att utgifva dylika sedlar, så kan

ock utgifvandet deraf när som helst upphöra, och dermed förfalla jemväl de skyldigheter,

som från omförmälda grundlagsbud kunna härledas för banken att tillhandahålla

och för vederbörande, som bestämma om myntets prägling, att prägla

silfvermynt i vidsträcktare mån, än som erfordras på det att banken må kunna fullgöra

förbindelsen att inlösa sina dittills utgifna sedlar lydande å sådant mynt.

Af det anförda följer, efter min åsigt, att hvad ifrågavarande grundlagsparagraf

innehåller icke utgör något hinder mot guldets antagande till värdemätare,

antingen ensamt eller jemte silfver, och ej heller hindrar Riksdagen att genom banken

utgifva sedlar å guldmynt, ehuru sådana sedlar icke komme att blifva ovilkorligt

gällande såsom betalningsmedel, d. v. s. icke ega samma tvångskurs som de nuvarande,

hvilket, efter mitt omdöme, långt ifrån att medföra skada, skulle vara en

verklig fördel; och då jag anser otvifvelaktigt, att Sverige, af omständigheternas

makt, icke långt härefter skall nödgas att, lika med de flesta andra nationer, till

värdemätare antaga guld i stället för silfver, och sådant utan allt afseende på hvad

omförmälda grundlagsparagraf innehåller, finner jag ej skäl tillstyrka att, genom

den af Utskottet föreslagna förändring af paragrafens innehåll, tvångskursen må

icke allenast bibehållas för nu varande sedelslag, utan ock utsträckas till de sedlar

som framdeles kunna utgifvas å guld; hvaremot eljest, i och med det utgifvandet

af sedlar å silfver upphörde samt de förut utgifna sedlarne försvunne ur allmänna

rörelsen, stadgandet om tvångskursen jemväl blefve en död bokstaf utan vigt eller

verkan.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1872:50 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj ds nådiga proposition med förslag till förändrad lydelse af 12 § Regeringsformen. a1 i texten