Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta förslag om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltning af omyndigs egendom. Dessa till Lag-Utskottets behandling öfverleinnade motioner hafva blifvit väckta inom Andra Kammaren af Herrar Sven Andreasson

1872-02-29 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:11, Utlåtande, i anledning af väckta förslag om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltning af omyndigs egendom. Dessa till Lag-Utskottets behandling öfverleinnade motioner hafva blifvit väckta inom Andra Kammaren af Herrar Sven Andreasson

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lay- Utskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1872, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta förslag om ändring i gällande

föreskrifter rörande förvaltning af omyndigs egendom.

Dessa till Lag-Utskottets behandling öfverleinnade motioner hafva blifvit

väckta inom Andra Kammaren af Herrar Sven Andreasson (motionen N:o 117), J.

Samuelsson (motionen N:o 63), P. Tjernlund (motionen N:o 170) och Pehr Ericsson

(motionen N:o 24).

Då vid 1859—1860 årens riksdag beslut fattades om upphäfvande af den

tysta förmånsrätt, som enligt 1734 års Lag, 17 Kap. 8 § Handels-balken, i visst

fall tillkom barnaarf framför inteckning i förmyndares fasta gods, blef deraf en

gifven följd, att uppmäiksamheten riktades jemväl på beskaffenheten af de garantier

i öfrigt, som för bevarande af omyndiges rätt voro i lag uppställda. Man fann,

att dessa garantier ingalunda voro tillfredsställande, och Rikets då församlade Ständer

beslöto för sin del en författning i ämnet, hvilken, af Kongl. Maj:t sanktionerad,

sedermera promulgerades såsom lag genom Kongl. förordningen angående tillsyn

å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861. Denna

författning, bygd på grundsatsen att uppdraga tillsynen öfver förmyndarevården åt

kommunerna, innehåller under §§ 2 till och med 6 följande bestämmelser:

‘§ 2. Rätten i stad och domaren å landet hålle öfver förmynderskap särskild

förteckning, utvisande de omyndiges födelseår samt förmyndares namn och

hemvist.

§ 3, Stad välje gode män, en eller flere, att hafva tillsyn å förmynderskap

inom staden; och åligge magistraten att om valet besörja. Å landet ege socken,

eller flere socknar gemensamt, att gode män, som sagdt är, för tillsynen å förmynderskap

utse: sker det ej; bore sådan tillsyn socknenämnden till. Då god man

vald är, varde det rätten eller domaren tillkannagifvet.

Bill. Ull Riltsä. Prot. 1872. 7 Sami. 6 Höft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

% Lag- Utskottets Utlåtande tf:o 11.

§ 4. Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver allt det han har om

händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda penningar utsatta

äro, och ingifve, vid början af följande år, den räkning, jemte ett utdrag derur, innehållande

summarisk uppgift af den omyndiges behållning, så i fast som lösegendom, till gode

männen eller socknenämnden. Det utdrag, hvarom nu sagdt är, skall, försedt med gode

männens eller socknenämndens intyg, att förmyndareräkning jemväl aflemnad blifva,

till förmyndaren återställas och af honom ingifvas i stad till rättens ordförande

eller den som å rättens vägnar handlingar emottaga bör, före den 1 September,

och å landet till domhafvanden före eller sednast å första rättegångsdagen af sista

tinget året näst efter det, då räkningen afslutas bort, eller, der allenast ett ting

om året hålles, före slutet af samma ting. Sker det ej; förelägge rätten förmyndaren,

vid lämpligt vite, att sin omförmälda skyldighet fullgöra, och förfare i öfrigt

efter omständigheterna. Öfver hvad sålunda förekommit, skall anmärkning göras i

den förteckning, hvarom ofvan är stadgadt.

§ 5. Gode män eller socknenämnd åligge att inkommen förmyndareräkning

granska och, om de finna, att förmyndare den omyndiges egendom ej rätteligen

förvaltat, derom skyndsamligen göra anmälan hos rätten, som af omständigheterna

pröfvar, huruvida annan förmyndare förordnas må. Anse gode män eller socknenämnd

nödigt, att förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet för de medel,

som hos honom innestå; anmäle det ock för rätten; och förordne derom rätten,

efter förmyndarens hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.

§ 6. Den omyndiges fränder ege att hos gode män eller socknenämnd

taga del af förmyndareräkning; och ege de i afseende derå samma rätt, som i 5 §

omförmäles. Är omyndig till de år kommen, att han sjelf finna kan, det förmyndaren

ej väl hans egendom förvaltar; stånde ock honom fritt att det hos rätten

angifva."

Det torde ej kunna föx-nekas, att den sålunda föreskrifna kontroll å förmyndarevården

varit välgörande till sina verkningar. I de stadganden, genom hvilka

kommunernas biträde vid denna kontroll anlitas, återspeglar sig dock den varsamhet,

som lagstiftaren icke kunde undgå att iakttaga vid första tillämpningen af den

nya principen under en tid, då ännu den kommunala sjelfstyrelsen låg i sin linda,

och det låter derföre förklara sig, om berörda kontroll icke i allo medfört åsyftad

säkerhet. Att detta är förhållandet, derom vittnar den omständighet, att 1869 års

Riksdag, i anledning af då väckta förslag i ämnet, genom underdånig skrifvelse den

13 Maj samma år, under uttalande af den åsigt, att för hvarje domkrets eller annat

lämpligt område borde tillsättas en af skicklige och vederhäftige personer bestående

nämnd, till hvilken förmyndare hade att aflemna myndlingarnes medel, för att af

nämnden handhafvas och utlånas, på sätt skrifvelsen närmare angifver, hos Kongl.

Maj:t i underdånighet anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, med afseende å beliofvet

af betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges medel, taga i nådigt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

3

öfvervägande, huruvida bestämmelser i angifna syftningen lämpligen kunde meddelas,

samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag i

ämnet. Denna fråga är ännu beroende på Kong!. Maj:ts nådiga pröfning.

Emellertid har nu genom förevarande motioner blifvit föreslaget,

af Herr Sven Andreasson: “det Riksdagen för sin del ville besluta följande

förändringar i nu gällande författningar angående förvaltningen af omyudiges

egendom:

att gode män eller kommunalnämnd skola åligga, då kändt blifvit att förmyndare

kommit på obestånd eller omyndiges egendom eljest är i fara att gå förlorad,

genast utan rättens hörande, vidtaga sådana åtgärder, som betrygga densamma

emot förlust, intill dess annan förmyndare i laga ordning blifvit förorduad;

att samme gode män eller kommunalnämnd skola till rättens ordförande

i stad eller domhafvande på landet, efter vederbörlig granskning af till dem från

förmyndarne lemnade räkningar, ingifva den summariska uppgiften å de omyndiges

behållna egendom; samt

att gode män eller kommunalnämnd skola intyga föreslagen förmyndares

vederhäftighet och lämplighet innan han dertill af rätten förordnas;"

af Herr J. Samuelsson: “att § 4 i omförmälda Kongl. Maj:ts nådiga förordning

måtte få följande ordalydelse:

Förmyndare skall för hvarje år afsluta räkning öfver allt det han har om

händer, med uppgift på såväl fastighet som den säkerhet, hvaremot den omyndiges

reda penningar utsatte äro, och ingifva vid början af det följande året räkning till

socknenämnd eller gode män som meddela intyg att räkning aflemnad blifvit.

Försummar förmyndare räkning aflemna, anmäle socknenämnd eller gode

män förhållandet till rättens ordförande, hvilken förelägger förmyndare vid lämpligt

vite att sin omförmälda skyldighet inom viss tid fullgöra, samt med intyg deröfver

från socknenämnd eller gode män under den förelagda tiden till domhafvanden

inkomma.

Skulle förmyndare icke åtlyda föreläggandet, må vitet höjas efter omständigheterna;"
af

Herr P. Tjernlund: “att § 4 i omförmälda Kongl. förordningen den 24

September 1861 måtte erhålla följande lydelse:

Förmyndare skall för hvart år afsluta räkning — — — — före slutet af

samma ting. Sker det ej, förelägge rätten förmyndaren att denna sin skyldighet

vid lämpligt vite fullgöra, och läte genom kungörelser, hvilka i häradets kyrkor

skola uppläsas och uti tingssalen anslås, på sätt om uppbud och lagfart stadgadt

är, tillkännagifva hvilka förmyndare det ålåge att förmyndareredogörelsen afgifva;" och

af Herr Pehr Ericsson: Att Riksdagen, hänförande sig till ofvanberörda underdåniga

skrifvelse af den 13 Maj 1869, måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet

anhålla, “att vid utfärdandet af ny förordning rörande förvaltning af omyndigs egen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

dom, förmyndare deri äfven måtte meddelas tillåtelse att få insätta någon del af

sina myndlingars medel i lifränteanstalt för beredande af lifränta11.

Med första punkten i sitt förslag åsyftar Herr Sven Andreasson att afhjelpa

olägenheterna af den tidsutdrägt, som är förenad med rättens åtgärd att från förmynderskap

entlediga en person, då denne befinnes vaxa på obestånd eller fara

eljest är för hand att genom hans förvållande myndlingens egendom skall förskingras.

I sådant afseende har motionären ifrågasatt, att det skulle åläggas gode män

eller kommunalnämnd att utan rättens anlitande genast vidtaga åtgärder, hvarigenom

den omyndige kunde betryggas emot förlust, intill dess annan förmyndare blifva

i laga ordning förordnad. Beskaffenheten af dessa åtgärder har motionären ej

närmare angifvit. Men huru han än må hafva tänkt sig föreslagna förändringen

i dess tillämpning, så torde detta dock ej vara den rätta vägen att komma till målet.

Enligt förslaget skulle nemligen åt gode männen eller socknenämnden inrymmas

en makt och myndighet att ingripa i den enskildes ekonomiska förhållanden,

desto mera eftertänklig, som gode männen och socknenämnden ej stå i tjenstemanna

ansvar och måhända icke alltid besitta de för utöfningen af en sådan makt erforderliga

insigter.

Utskottet, som således ej kan dela motionärens åsigt om sättet för anmärkta

olägenheternas afhjelpande, är dock med honom ense derom, att en lagstiftningsåtgärd

i detta syfte är af behofvet påkallad, äfven under afbidan på den mera

omfattande och genomgripande lagförändring rörande förvaltningen af omyndigs

egendom, som framdeles kan vara att förvänta såsom en följd af Riksdagens ofvanberörda

underdåniga skrifvelse.

Efter hvad Utskottet inhemtat, har, i fråga om förmyndares entledigande,

5 § i åberopade Kongl. förordningen blifvit vid särskilda domstolar på olika sätt

tillämpad, i det att den ene domaren, stödjande sig vid den grundsats, att ej någon

må dömas ohörd, funnit nödigt att i hvarje fall höra förmyndaren innan

beslutet om hans entledigande fattas, under det att den andre i trängande fall,

då skyndsamhet varit af nöden, ansett sig oförhindrad att utan förmyndarens hörande

meddela sådant beslut. Det torde ej kunna bestridas, att lagen här lemnar

rum för tvekan, huruvida den ena eller andra åsigten må vara den rätta. Då nemligen

å ena sidan åberopas nyssberörda grundsats, kan å den andra anmärkas, att

en lika hög grundsats fordrar, att lagen, som bestämmer huruledes och af hvilken

omyndigs egendom skall förvaltas, bör, så vidt möjligt är, förebygga att denna egendom

må kunna i följd af förmyndarens vårdslöshet, oredlighet eller bristande vederhäftighet

minskas eller alldeles gå förlorad; att förmynderskapsbestyret till sin natur

är att betrakta mera som en skyldighet än som en rättighet; och att den åtgärd,

hvarigenom domstolen af förutnämnda orsak entledigar någon från ett förmynderskap,

i^sjelfva verket är eu säkerhetsåtgärd, som mången gång blefve ändamålslös,

om den nödvändigt skulle föregås af förmyndarens hörande, hvartill kommer

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

5

den anmärkningsvärda omständighet, att författningen, som, i fråga om anmälan att

behof yppats det förmyndaren ställer säkerhet för myndlingens medel, uttryckligen

föreskrifver, att förmyndaren skall höras, icke nämner något om sådant hörande för

det fall, hvarom fråga nu är.

Utskottet sluter sig till den sednare meningen, enligt hvilken det må vara

domaren obetaget att i ifrågavarande hänseende handla efter omständigheterna. En

uttrycklig lagbestämmelse i sådan syftning skulle ock, åtminstone i betydlig mån,

leda till det af motionären af-sedda mål, så vida nemligen tillika stadgades, att

domstolens beslut borde gå i verkställighet utan hinder af besvär — ett stadgande,

för hvilket tillräcklig grund torde kunna hemtas deraf, att beslutet i motsatt fall

lätteligen kunde blifva onyttigt. På enahanda grund och för bibehållande af harmonien

och konseqvensen i lagen blefve då nödigt, att likartade föreskrifter meddelades

i fråga om verkställigheten af beslut, hvarigenom myndig person ställes

under förmyndare eller någon till förmyndare förordnas. Tanken på dylika föreskrifter

rörande verkställigheten af domstolens beslut i dessa fall är icke ny. Den

har, på sätt Kongl. förordningen den 7 Juni 1749, § 8, innehåller, i ett fall redan

tagit form af positiv lag, nemligen i fråga om beslut, hvarigenom omyndige

förklaras skola, jemväl efter det de uppnått myndig ålder, under längre eller kortare

tid stå under förmyndare-inseende; och samma tanke återfinnes i 11 Kap. 12

§ och 12 Kap. 18 § af Lagberedningens förslag till ärfdabalk.

Med stöd af hvad anfördt blifvit får Utskottet, i anledning af första punkten

i Herr Sven Andrcassons förslag, vördsamt hemställa,

Do att Riksdagen måtte för sin del besluta dels en förklaring,

så lydande:

“Härigenom förklaras, att hvad i 5 § af Kongl. förordningen

angående tillsyn å, förmyndares förvaltning af omyndigs

egendom den 24 September 1861 är stadgadt derom, att rätten,

på anmälan att förmyndaren den omyndiges egendom ej

rätteligen förestått, skall af omständigheterna pröfva, huruvida

annan förmyndare förordnas må, bör så förstås, att rätten må

ega att genast skilja förmyndaren från förmynderskapet, äfven

utan hans hörande, derest genom uppskof för sådant ändamål

den omyndiges rätt och bästa skulle äfventyras;“

dels ock eu författning, hvarigenom stadgas som följer:

“Beslut, hvarigenom myndig person under förmyndare ställes,

skall, ändå att klagan deröfver föres, till efterrättelse lända,

intill dess det genom laga kraft egande utslag af högre

rätt ändradt varder. Lag samma vare om beslut, hvarigenom

någon till förmyndare förordnas eller från förmyndareskap entledigas.

"

4

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lar/-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Andra punkten af Herr Sven Andreassons förslag sammanfaller med Herr J.

Samuelssons motion, i det att begge gjort till sin uppgift att befria förmyndare från

skyldigheten att i stad till rättens ordförande och å landet till domhafvanden årligen

aflemna utdrag af förmyndareräkningen, på sätt 4 § i ofvanberörda Kongl.

förordning föreskrifver; och Utskottet har för den skull funnit lämpligt att i

ett sammanhang behandla begge dessa framställningar.

Utskottet anser den tillsyn å förmyndarevården, som domstolen, jemlikt

ifrågavarande stadgande i Kongl. förordningen den 24 September 1861, har att utöfva,

vara af allt för stor vigt, för att dess afskaffande skulle kunna betingas af

de besparingsskäl, som motionärerne framhållit såsom motiver till föreslagna förändringen.

Vare sig att det ena eller andra förslaget blefve antaget, skulle derigenom

uppkomma eftertänkliga olägenheter. Författningen synes hafva lemnat åt

förmyndarens godtfinnande att för granskning aflemna förmyndareräkningen till gode

männen eller kommunalnämnden antingen i den kommun, der han emottaga förmynderskapet,

eller der myndlingen bor. Men i hvilket fall som helst åligger det

förmyndaren att till ordföranden i den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder, ingifva

föreskrifna utdraget med bevis att förmyndareräkningen aflemnats till vederbörlig

granskning. Försummelse härutinnan är lätt kontrollerad, och rätten åligger

att genom vite tillhålla den försumlige förmyndaren att fullgöra sin skyldighet.

Deremot, i fall förmyndaren befriades från skyldigheten att ingifva dylikt bevis,

blefve det omöjligt för rätten att på förhand bedöma, huruvida bevisets uteblifvande

utmärkte försummelse af förmyndaren, som ej aflemnat räkningen, eller af gode

männen, Indika ej anmält, att de emottagit densamma.

Lika olämpligt vore det att, på sätt Herr J. Samuelsson föreslagit, åt granskningsmännen

öfverlemna öfvervakandet af förmyndarens skyldighet att till granskning

aflemna förmyndareräkningen. Ty trassel och oreda kunde då uppkomma derigenom

att gode männen saknade kunskap om inträffade förändringar i afseende på förmynderskaps

forum, förmyndares tillsättande och entledigande, förmyndares och myndlingars

död o. s. v.

På grund häraf och då det synes föga tjenligt att ålägga gode männen

eller kommunalnämnden en skyldighet, för hvilkens fullgörande saknas fullt praktiska

gai-antier, får Utskottet hemställa,

2:o att Herrar Sven Andreassons och J. Samuelssons ifrågavarande

framställningar måtte af Riksdagen lemnas utan

vidare afseende.

Beträffande sista punkten i Herr Sven Andreassons motion, innefattande det

förslag, att gode män eller kommunalnämnd skulle intyga föreslagen förmyndares

vederhäftighet och lämplighet, innan han dertill förordnades, så må erinras, att

ett sådant ovilkorligt stadgande ofta kunde förorsaka ett onödigt och till sina

följder jemväl skadligt dröjsmål med förmyndares tillsättande, synnerligast då den

*

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

7

föreslagne personen vore boende på främmande ort, samt att domstolarne hädanefter

såsom hittills i allmänhet ej torde sakna utväg att på annat sätt med mindre

omgång förskaffa sig tillförlitliga upplysningar i detta afseende; hemställande Utskottet

derföre,

3:o att Herr Sven Andreassons förslag i denna del ej måtte

af Riksdagen bifallas.

Herr Tjernlunds förenämnda förslag är, på sätt motiveringen närmare utvisar,

framkalladt af det förhållande, att förmyndare, som underlåter att till rätten

eller dess ordförande ingifva förberörda utdrag af förmyndareräkningen, måste vidkännas

kostnaden af expeditionslösen för det beslut, hvarigenom förmyndaren vid

vite förelägges att sin skyldighet härutinnan fullgöra. Efter Utskottets åsigt har

motionären på ett mindre lyckligt sätt sökt afhjelpa denna olägenhet, då han föreslagit,

att föreläggandet skulle vederbörande delgifvas medelst kungörelse i häradets

kyrkor och anslag i tingssalen. Det vore långt ifrån säkert, att den, som utgjorde

föremål för föreläggandet, härigenom verkligen blefve derom underrättad,

helst om han hade sitt hemvist utom häradet eller tingslaget. Den enklaste och

lämpligasto utväg att undgå ifrågavarande utgift lärer vara den, att förmyndaren

ordentligen iakttager hvad honom lagligen åligger.

Utskottet får alltså hemställa,

4:o att Herr Tjernlunds berörda motion ej måtte af Riksdagen

bifallas.

Vidkommande slutligen Herr Pehr Ericssons motion, så vill Utskottet ingalunda

bestrida, att det ämne, som deri afhandlas, är förtjent af uppmärksamhet;

men då antagligt är, att Kongl. Maj:t vid utarbetandet af det lagförslag, hvartill

Riksdagens ofvanberörda skrifvelse af den 13 Maj 1869 må kunna föranleda, icke

underlåter att taga under öfvervägande huruvida, såsom äfven Lagberedningen i

sitt förslag till ärfdabalk upptagit, det må i vissa fall tillåtas förmyndare att använda

den omyndiges egendom eller någon del deraf till beredande af lifränta åt

honom, torde det ej vara behöfligt eller lämpligt att nu, på sätt motionären föreslagit,

genom en särskild skrifvelse fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på berörda fråga;

och Utskottet hemställer för den skull,

5:o att denna motion ej måtte till någon vidare åtgärd

å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 29 Februari 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: “På sätt Utskottet i sitt betänkande omförmält,

är frågan om en genomgripande förändring i gällande lag, angående förvaltningen

af omyndiges egendom, för närvarande beroende på Kong!. Maj:ts åtgärd. Vid sådant

förhållande hyser jag någon tvekan, huruvida det kan vara lämpligt att Riksdagen

nu vidtager den af Utskottet i första punkten af dess betänkande föreslagna

lagstiftningsåtgärd. En sådan partiel lagförklaring synes mig desto mindre nödig,

som en jemförelse af 1 och 2 mom. i 5 § af Kongl. förordningen den 24 September

1861, af hvilka det första ålägger rätten att “efter omständigheterna pröfva, huruvida

annan förmyndare förordnas må;“ men det andra: att “efter förmyndarens hörande

förordna, såsom nödigt och skäligt pröfvas,“ lemnar domaren en otvetydig anvisning,

att i sådana fall, som i paragrafens första moment afses, entlediga en förmyndare

utan hans hörande. Men i allt fäll kan jag för min del icke gilla den form, hvari

Utskottet uppställt första delen af sitt förslag.

Då 5 § i åberopade Kongl. förordningen ålägger gode männen eller socknenämnden

att, der de finna att någon förmyndare ej rätteligen förvaltat den omyndiges

egendom, derom göra anmälan hos rätten, som pröfvar, huruvida annan förmyndare

förordnas må, så afses dermed alldeles icke det fall, som i Utskottets

förslag egentligen är i fråga, eller att fara är för hand att förmyndare skall förskingra

den omyndiges egendom. Orsaken, hvarför författningen icke för detta

fall innehåller någon föreskrift om förmyndares entledigande, bör utan tvifvel sökas

helt enkelt i den omständighet, att lagen redan förut, nemligen i 20 Kap. 8 §

Arfda-balken, stadgar, att ej den må vara förmyndare, som är gäldbunden, slösare

eller så fattig, att han förmynderskapet ej förestå kan.

En lagförklaring i föreslagna syftet borde således rätteligen hänföra sig till

sistberörda lagrum. Den kan, efter min uppfattning, omöjligen härledas från föreskriften

i 1861 års Kongl. förordning.

Skulle en sådan förklaring, som Utskottet ifrågasatt, anses nödig, så anser

jag att deråt borde gifvas följande lydelse:

Härigenom förklaras att, då fråga uppstår om förmyndares entledigande af

anledning, som omförmäles i 8 § af 20 Kap. Ärfda-balken eller 5 § af Kong],

förordningen den 24 September 1861, rätten må ega att genast skilja förmyndaren

från förmynderskapet, äfven utan hans hörande, derest genom uppskof för sådant

ändamål den omyndiges rätt och bästa skulle äfventyras.11

af

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande Ko 11.

9

af Herr Grefve Mörner emot hemställandet i lista och 3:dje punkterna,

äfvensom emot den i 5:te punkten förekommande motivering;

af Herr von Sydon’, med hvilken Herr von Möller sig förenat, emot lista

punkten, såvidt deri hlifvit föreslaget, att förmyndare kunde utan sitt hörande skiljas

från förmynderskapet;

af Herr Ungman, med hvilken Herr Lars Pirsson instämt: “Då jag icke

med min röst kunnat bidraga till det slut, hvartill Lag-Utskottet kommit med afseende

på Herrar Sven Andrenssons och J. Samuelssons motioner^ angående godemäns

eller kommunalnämnds skyldighet att granska förmyndareräkning, eller sammandrag

derur, till rätten eller domaren ingifva, får jag mig deremot reservera,

och yrka att, med afslag af Lag-Utskottets beslut i 2:dra punkten,

Riksdagen för sin del bifaller de af motionärerne i denna del

framställda yrkanden''1; samt

af Herr Sven Nilsson: “Som jag icke kunnat biträda det slut, hvartill

Utskottet kommit i 2:dra och 3:dje punkterna af detta betänkande med anledning

af Herr Sven Andreassons motion (Nio 117), får jag på följande skäl afgifva reservation.

Allt sedan Kongl. förordningen af den 24 September 1861 om tillsyn öfver

omyndiges egendom utkom, hafva öfver densamma klagomål afhörts i eu icke obetydlig

mängd. Icke allenast i afseende på den osäkerhet och mindre garanti,

som förefinnes för, att omyndigs egendom genom oredlige och opålitlige förmyndare

går förlorad, utan jemväl med anledning af de många besvär och omkostnader,

som äro förenade med uppdraget att hafva fått förtroendet att blifva tillförordnad

såsom förmyndare; » synnerhet i sednare fallet, der föga eller ingenting

finnes att förvalta, hafva dessa klagomål förmärkts. Som man vet, åligger det eu

förmyndare att årligen uppgöra räkning öfver den omyndiges egendom, jemte utdrag

deiaf, utvisande myndlingens behållning, hvilka båda handlingar skola öfverlemnas

till gode män eller kommunalnämnd för undergående af granskning, hvarefter förmyndaren

återfår det sednare med bevis, för att vid vite inlemna till ordföranden

i den rätt hvarunder förmynderskapet lyder. Häraf inses lätt, att ej obetydliga

kostnader uppstå, icke allenast i de fall då förmyndaren ej sjelf kan uppgöra sin

räkning, då annan person dertill måste anlitas, utan jemväl ofta nog genom långa

resor, först till gode männen eller kommunalnämnden, och sedan till rättens ordförande.

Vare sig nu att myndlingen skall eller lian bestrida dessa kostnader eller

ej, så blifva de i många fall rätt känbara, och säkert är, att för mången myndling

åtgår hela hans inkomst för de i dylika fall af förmyndaren häfda omkost
Bih.

till RiJcsd. Prof. 1872. 7 Sami. 6 Käft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1J

nåder. De skäl, som Utskottet anfört för afstyrkande af motionen, äro hufvudsakligen,

beträffande 2alra punkten, att domstolens åliggande att tillhålla förmyndare

fullgöra sina åligganden i afseende på inlemnandet af utdraget af förmyndareräkningen,

med vederbörandes bevis å vederbörlig ort, skulle göras omöjligt, och

den behöfliga kontrollen således i betydlig mån förringas, hvilket ansetts vara af

alltför stor vigt för att dess afskaffande skulle kunna betingas af sparsamhetsskäl.

För min del ega dessa skäl icke den betydelse, som Utskottet velat fästa vid desamma.

Jag tror att man på goda grunder kan påstå, att ett allt för stort misstroende

uppstått emot den institution, som erhållit kommunens förtroende att vara

de omyndiges målsmän i förevarande fall. Erfarenheten har också visat alldeles

motsatsen, då å många ställen den åtgärd, som motionären föreslagit, redan är införd

och praktiserad. Om man således skulle kunna anföra giltiga skäl för de

farhågor som Utskottet framhållit, så skulle väl, vid sådana förhållanden, olägenheter

och oredor redan uppstått och varit kända, men sådant har likvisst icke hittills

visats vara förhållandet. Granskningsmännen hafva ju redan nu skyldigheten

att afgifva bevis öfver inlemnade, räkningar, och man skulle således af samma skäl

kunna draga den slutsatsen, att de äfven i detta afseende skulle kunna gorå sig

försumliga, men icke heller i detta fall hafva några anmärkningar låtit sig förnimma.

Om man nu detta oaktadt icke skulle vilja biträda motionärens åsigt, anser

jag det vara vida nyttigare att ålägga granskningsmännen att vid vite fullgöra

sina åligganden, än att göra förmyndarebefattningar så betungande, att man

svårligen kan få desamma besatta, samt i alla afseenden vålla myndlingarne öfverflödiga

kostnader. Men som detta hittills visat sig öfverflödigt, anser jag det

äfven åtminstone för närvarande obehöflig!.

I afseende på 3:dje punkten af betänkandet, har Utskottet såsom skäl för

afslag å sednare delen af ofvannämnda motioner anfört: att motionärens förslag

skulle komma att vålla ett onödigt, och till sina följder jemväl skadligt dröjsmål

med förmyndares tillsättande, i synnerhet då den föreslagtie är boende å främmande

ort. Det torde väl ej kunna förnekas, att i många afseenden en mera betryggad

ställning för omyndiges egendom är önsklig och af behofvet högt påkallad,

och om så är, torde väl ett stort steg i detta afseende vara taget, om motionärens

förslag blefve upphöjdt till lag. Man föreställer sig i allmänhet att rätten,

som tillförordnar förmyndare, inom sig har tillräckliga utvägar att förskaffa

sig de upplysningar, som i berörda fall erfordras. Sådant vågar jag dock påstå

är ett fullkomligt misstag, i synnerhet der den föreslagne förmyndaren är långt aflägset

boende. Detta visas bäst deraf, att fall hafva inträffat, der förmyndare blifva

tillförordnade, som knappast öfvertagit befattningen, ja till och med ej hunnit

få förordnandet utskrifvet, förrän gode männen nödsakats för rätten anmäla, att de

som utnämnts äro dertill alldeles inkompetente och olämplige, och hvarigenom de

omyndiges medel till sin väsendtligaste del gått förlorade. Då det emellertid är

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

ett berättigande, eller åtminstone en allmän praxis, att boutredningsmannen, myndlingarnes

anhörige, eller den afgående förmyndaren, för rätten föreslå den tillämnade

förmyndaren, har jag trott det ej skulle möta särdeles stora svårigheter eller

fordia långa omvägar att få granskningsmännens bevis öfver lämpligheten af den som

till föimyndare pa förslag uppfördes, innan han af rätten dertill förordnas.

Da jag således är af den öfvertygelsen, att motionärens förslag i båda fallen

hafva både billighet och rättvisa för sig, och då jag icke heller har någon farhåga

föi dess praktiska och ändamålsenliga genomförande, har jag ansett mig vara oförhindtad

att yrka bifall till hans förslag i de 2:no angifna punkterna".

N:o 12.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1872, kl. 7 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om antagande af uppgjorda

förslag dels till lag om inskrifning i fastighetsbok

jemte i sammanhang dermed erforderliga författningar,

dels till förordningar om lagfart med fastighet^äng samt

om inteckning i fast egendom in. m.

Ifrågavarande motioner hafva blifvit inom Andra Kammaren framställda af

Herr J. F. Fredriksson (motionen N:o 107) och Herr J. Sjöberg (motionen N:o 102);

och åligger det Lag-Utskottet att, till följd af erhållna remisser, yttrande öfver motionerna

afgifva.

Förstnämnde motionär bär hufvudsakligen anfört, att, sedan den, i anledning

af Rikets Ständers uti underdånig skrifvelse den 11 Augusti 1860 framställda

anhållan, af Kongl. Maj:t förordnade komité för utarbetande af förslag till

förändrade stadganden för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet

den 10 Juli 1867 afgifvit förslag, som innefattade en fullständig lagstiftning angående

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.