Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl. för ordningar ne den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad, om kyrkostämma samt kyrkooch skolråd, och om landsting. Ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet hänvisade, äro väckta, en inom Första Kammaren af Herr Axel Odelberg

1872-03-12 · 49 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:14, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl. för ordningar ne den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad, om kyrkostämma samt kyrkooch skolråd, och om landsting. Ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet hänvisade, äro väckta, en inom Första Kammaren af Herr Axel Odelberg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

1

No 14.

Ank. till Riksd. Kansli d. 14 Mars 1872, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl.

för ordningar ne den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse

på landet, om kommunalstyrelse i stad, om kyrkostämma

samt kyrko- och skolråd, och om landsting.

Ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet hänvisade,

äro väckta, en inom Första Kammaren af Herr Axel Odelberg (motionen

N:o 4) och de öfriga inom Andra Kammaren af Herrar Per Jonsson

från Westerbottens län (motionen N:o 15), Sven Nilsson i Efveröd

(motionen N:o 17), Per Nilsson från Christianstads län (motionerna N:is

40 och 53), C. E. Hjelm (motionen N:o 184), A. Gumcelius (motionen

N:o 8), J. Englancler (motionen N:o 22), B. Bengtsson (motionen N:o

86), O. Nilsson från Christianstads län (motionen N:o 138), Hans Andersson

(motionen 157) och R. Ehrenborg (motionen N:o 149).

Bland dessa motioner afse Herrar Per Jonssons, Sven Nilssons,

Per Nilssons (N:o 40) och Hjelms den kommunala rösträtten på landet,

i afseende hvarå Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet

den 21 Mars 1862 bestämmer i 8 §, att en hvar välfrejdad svensk undersåte,

som är medlem af en kommun och förbunden att till kommunen

erlägga skatt, är berättigad att deltaga i kommunalstämmans öfverläggningar

och beslut, samt i 11 §, sådan den lyder i Kongl. kungörelsen

den 8 September 1868, att röstvärdet skall beräknas efter det en

hvar åsätta fyratal. I 9 §, såsom paragrafföljden genom berörda Kongl.

kungörelse blifvit ordnad, är det stadgadt, att för fastighet, som innehafves

af landbo eller arrendator, röstar innehafvare!!.

Bill. till Likså. Prat. 1872. 7 Sami. 7 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Nu hafva nyssbemälde motionärer föreslagit:

Per Jonsson: ”det Riksdagen måtte för sin del besluta, att 11 §

i Kongl. förordningen om kommunalstämma på landet, den 21 Mars

1862, måtte erhålla följande lydelse: Vid frågor om uppdebitering af

kommunalutskylder beräknas röstvärdet efter det hvar och en åsätta

fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster, än

som motsvarar eu tjugondedel af kommunens hela röstetal enligt röstlängden;

men i intet fall för mer än 600 röster. Vid allmänna val

röstas per capita;”

Sven Nilsson: ”att 11 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse

på landet måtte få den förändrade lydelse, att röstvärdet skall

beräknas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal. Dock må ej någon

utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar emot en tjugondedel

af kommunens hela röstetal efter röstlängden, och ej i något

fall till mer än 480 röster;”

Per Nilsson: ”att Riksdagen ville för sin del besluta, att å landet

lika rösträtt vid val till kommunala befattningar må tillkomma

hvarje välfrejdad medlem af kommunen, som betalar bevillning efter

2:dra artikeln”.

Hjelm: ”att Riksdagen, för sin del beslutar, att 11 § i Kongl. förordningen

om kommunalstyrelse på landet må erhålla följande lydelse:

Röstvärdet skall beräknas efter det enhvar röstegande åsätta fyrktal.

Dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som

svarar emot en tjugondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden;

och icke i något fall högre än med det fyrktal, som svarar emot

bevillning enligt andra artikeln för 4,000 riksdalers inkomst, eller fastighetsvärde

af åttatiotusen riksdaler”.

Vidkommande först, frågan om införande af lika rösträtt vid val

till kommunala befattningar å landet, såsom Herrar Per Jonsson och

Per Nilsson föreslagit, så torde det vara öfverflödigt att erinra, hurusom

denna fråga åtskilliga gånger tillförene varit föremål för Riksdagens

pröfning, alltid med den utgång, att de gjorda framställningarne

afslagits. Såsom ett hufvudsakligt skäl härför har blifvit anmärkt, att

eu sådan förändring skulle medföra en betänklig rubbning i grundvalen

för den nya representationsordningen. Den karakterskilnad, som

gällande Riksdagsordning uppdrager emellan de begge Kamrarne, består

nemligen väsendtligast deruti, att den första Kammaren utses med valfrihet

inom hela riket förmedelst dels landstingen och dels de största städernas

stadsfullmäktige, hvilka åter tillsättas af kommunernas medlemmar genom

omröstning efter skattegrund, under det den Andra Kammaren väljes mera

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

3

omedelbart af inskränktare valkretsar och med tillerkännande af lika

röst åt hvarje väljande. Om nu, enligt motionärernes förslag, den

öfvervägande större delen af landstingets medlemmar — den som

representerar landsbygden — skulle väljas icke genom omröstning efter

skattegrund utan per capita, så skulle inträffa, att sjelfva bildandet af

Första Kammaren komme att antaga nästan samma karakter, som bildandet

af den Andra Kammaren, och att derigenom skilnaden dem

emellan i berörda afseende utplånades. Och då föreslagna förändringen

således skulle leda till ett faktiskt upphäfvande af en bland de vigtigaste

bestämmelserna i berörda grundlag, torde redan detta utgöra en

giltig anledning för Riksdagen att afslå ifrågavarande framställningar.

Bland de förnämsta och måhända mest grundade inkast, som under

debatterna om den nya Riksdagsordningens antagande gjordes emot densamma,

var onekligen det, att en vigtig del af dess bestämmelser skulle

komma att hvila på en allt för rörlig grund. Härpå svarades att kommunallagarne

erhållit en fastare natur genom föreskriften att de, lika

med allmänna civillagen, ej kunde ändras utan Konungens och Riksdagens

gemensamma beslut, samt att man kunde, åtminstone från Första Kammarens

sida, vänta en återhållande kraft emot rubbningar i berörda grund.

Men äfven ur andra synpunkter framställa sig betänkligheter emot

föreslagna förändringen. Då man lika med motionärerne antager skattebidraget

såsom grund för rösträtten i öfriga kommunala angelägenheter,

så fordrar följdriktigheten att samma röstgrund tillämpas jemväl i fråga

om val. De flesta och vigtigaste kommunala uppdrag, t. ex. kommunalfullmäktigskap,

ordförande- och ledamotskap i kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse,

sundhetsnämnd o. s. v., stå nemligen i ett så oskiljaktigt

samband med kommunens ekonomiska intressen, att utöfningen af dessa

uppdrag i mer och mindre mån måste inverka på beskattningen.. Äfven

om den kommunala rösträtten, sådan den i gällande lag är bestämd,

hade att söka sitt berättigande endast i den grundsats, som fordrar att

rättigheter och skyldigheter böra motsvara hvarandra, saknas således

ej vilkoret för tillämpningen af denna grundsats jemväl i fråga om val

till kommunala uppdrag.

Föreslagna förändringen skulle ock leda till den inkonseqvens, att

i de kommuner, hvilkas medlemmar omedelbart sjelfva å kommunalstämma

handlägga och afgöra sina kommunala angelägenheter, åt förmögenheten

bevarades ett i förhållande till bidraget lämpadt inflytande

på utskyddernas bestämmande, under det att i andra åter, der kommunens

beslutanderätt utöfvades af valda fullmäktige, detta inflytande helt

och hållet tillintetgjordes. Fn annan inkonseqvens, som vidlåder före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

varande förslag, torde ej heller böra lemnas oanmärkt, nemligen den,

att för kommunerna å landet skulle i ifrågavarande hänseende tillämpas

en helt annan princip, än för stadskommunerna, oaktadt de sednare ej

lära förete några egendomliga förhållanden af beskaffenhet att motivera

en sådan åtskilnad.

På dessa skäl får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o att Herrar Per Jonssons och Per Nilssons i omförmälda

afseende väckta förslag ej måtte af Riksdagen

bifallas.

Herrar Sven Nilssons och Hjelms framställningar, ehuru till ordalydelsen

något olika hvarandra, hafva dock alldeles lika innehåll. Begge

åsyfta en begränsning af den kommunala rösträtten på landet dels genom

ett relativt maximum af en tjugondedel utaf kommunens hela röstetal

efter röstlängden och dels genom ett absolut maximum af 480 röster,

eller det röstetal, som förutsättes såsom vilkor för valbarhet till

Riksdagens Första Kammare och som svarar emot bevillning enligt 2:a

art. för 4,000 riksdalers inkomst af kapital och arbete eller för fastighet

af 80,000 riksdalers värde. Utom hvad angår den ifrågasatta bestämmelsen

om lika rösträtt vid val, hvarom Utskottet här ofvan sig yttrat,

skiljer sig Herr Per Jonssons förslag i öfrigt från Herrar Sven Nilssons

och Hjelms endast deruti, att den förre uppställt 600 röster såsom absolut

maximum.

Anledningen hvarför i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse

på landet ej någon begränsning af rösträtten blifvit gjord, ehuru redan

från början ett maximum stadgats för stadskommunerna, förklaras af de

skäl, som föranledt det i nuvarande 9 § af denna förordning förekommande

stadgande, att för fastighet, som innehafves af landbo eller arrendator,

röstar innehafvaren. Dessa skäl återfinnas i det af komitéen för

uppgörande af förslag till kommunalförfattningar den 31 Oktober 1859

afgifna betänkande, der det heter: »1 fråga om rösträttighet på grund

af jord- eller annan fastighets-besittning har ännu 1843 års förordning

om sockenstämmor förbehållit denna rättighet åt egaren framför landbon,

arrendator!! eller brukaren deraf, så vida egaren inom kommunen

eller församlingen bor, eller i annat fall i kontraktet denna rättighet

för sig betingat. Efter noggrannt öfvervägande hafva komiterade kommit

till den öfvertygelse, att ett sådant förbehåll hvarken genom lag

eller kontrakt bör medgifvas. Uti kommuner, der eganderätten till all

jord och fastighet är, eller, till följd af egendomsköpens frihet, blefve

på några få händer fördelad, eller till och med sammanfölle uti en enda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 14.

5

hand, skulle ett sådant förbehåll kunna leda till många för kommunalväsendet

högst ofördelaktiga följder. Det gifves inom landet socknar

eller kommuner, der samtliga ströhemmanen under en hufvudgärd jemte

denna bilda en större possession, ofta ett fideikommiss, uti en enda

egares hand. Det gifves andra, der kommunens uti hemman och särskilda

lägenheter fördelade område till eganderätten tillhör endast några

få personer, hvilka genom landbor eller arrendatorer bruka de spridda

lägenheterna. Under sådana förhållanden skulle, i följd af ifrågavarande

rättighet för egaren, hela kommunalmyndigheten kunna sammanfälla uti

en eller några få personers hand, och de många på kommunens särskilda

lägenheter boende arrendatorer, landbor m. in. alltså få nöjas åt

hvad den ende eller de få egarne funne godt att i kommunens gemensamma

angelägenheter göra eller underlåta.

Det må medgifvas att äfven detta förhållande någon gång för kommunen

kunde alstra något nyttigt och godt, ja nyttigare och bättre än

dess motsats. Men en så beskaffad patriarkalisk ordning står ej i öfverensstämmelse

med kommunalfrihetens princip uti det konstitutionela

samhället; den kunde ock lätteligen komma att på de öfriga medlemmarne

utöfva en förlamande och förtryckande inverkan och återhålla

all nyttig kommunalföretagsamhet, och detta så mycket lättare, om

egarne, boende utom kommunen, för densamma ej kände annat intresse

än ränteuppbördens.»

Det lärer ej kunna bestridas, att åberopade stadgandet är egnadt att

i väsendtlig mån förebygga en alltför tryckande röstöfvervigt å de större

jordegarnes sida, desto heldre som den åsigt allt mer och mer torde

vinna erkännande och tillämpning, att en till arealen särdeles betydlig

jordegendom icke med fördel kan till hela dess vidd brukas af egaren,

utan måste delvis utarrenderas. Hvad jordbruksfastigheter angår, synes

för den skull någon ytterligare, särskildt bestämd röstbegränsning icke

vara behöflig. Visserligen kunde i en särdeles liten kommun inträffa,

att der finnes eu jordegendom, som, utan att vara till arealen så stor,

att den till någon del måste utarrenderas, ändock är, i jemförelse med

den öfriga jorden inom kommunen, tillräckligt betydande för att åt sin

egare medföra ett fyrktal, större än alla de andra medlemmarnes af

kommunen sammanlagda antal röster. Men härvid må erinras, dels att

sådana undantagsfall torde vara temligen sällsynta, dels att ej heller den

af motionärerne föreslagna röstbegränsning alltid förmådde afhjelpa anmärkta

missförhållandet, dels ock att lagstiftaren äfven bör låta sig angeläget

vara att undvika eu annan olägenhet, som lätt kan inträffa om

han går för långt i ifrågavarande afseende, nemligen den, att egaren

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

till en betydligare jordegendom, som måste vidkännas den största delen

af kommunalutskylderna, göres oskäligt beroende af kommunens öfriga

röstegande medlemmar.

Beträffande deremot den rösträtt på landet, som härleder sig från

öfriga beskattningsföremål, så måste det medgifvas, att gällande lag

härutinnan lemnar rum för befogade anmärkningar. Också torde de

flesta klagomål, som försports, här hafva sin rot. Under det att den

kommunala rösträtten med hänseende till hvarje beskattningsföremål begränsats

för stadskommunerna, samt rösträtten för jordbruksfastighet å

landet på ofvanberörda sätt utjemnats, har deremot rösträtten för öfriga

beskattningsföremål på landet lemnats utan all modifikation inom gränsen

af det åsätta fyrktalet. Det händer dock någon gång, kanske ganska

ofta, att i en kommun finnes t ex. en tjensteman med stora löneinkomster,

en person eller ett bolag, som för inkomst af kapital eller

af fabriks-, sågverks- eller annan industriel rörelse fått sig påförd så hög

bevillning, att han med sin derpå grundade öfvervägande rösträtt i kommunala

angelägenheter förmår ensam göra sin mening gällande i strid

med de öfriges önskan. Olägenheterna häraf äro desto eftertänkligare,

som löntagaren, liksom kapitalisten, med sina kapitaler kan afflytta från

orten, fabriks- eller sågverksrörelsen nedläggas o. s. v., då deremot jordegaren

är med vida starkare band fästad vid kommunen, hvars intressen

i samma mån måste vara förknippade med hans egna.

Då man redan med införandet af de nya kommunalförfattningarne

begränsat den kommunala rösträtten för städerna, har sådant skett derföre,

att folkmängden derstädes i allmänhet är större, att näring och

rörelse der drifvas i större skala, att kapitalen företrädesvis söka sig

dit samt att bevillningsbeloppet och i följd deraf sammanlagda röstetalet

der i de flesta fall är betydligt större än inom landskommunerna.

Vid afgörandet af nu föreliggande fråga bör man dock icke lemna utan

uppmärksamhet den omständighet, att ungefär enahanda förhållanden

ega rum mångenstädes på landet, hvarest uppstått köpingar, hvilka i

afseende på folkmängden kunna mäta sig med flertalet af rikets städer.

Af dessa skäl anser Utskottet eu begränsning af den kommunala

rösträtten på landet, med undantag af den för jordbruksfastighet, vara

af rättvisa och billighet påkallad. Att bestämma den punkt, der gränsen

skall stå, blir alltid svårt, synnerligast då, såsom i förevarande fall

är händelsen, man ej varit i tillfälle att genom jemförelse af de olika

kommunernas fyrktalslängder utröna den verkan ett visst maximum

skulle på röstetalet utöfva. I saknad af en sådan öfversigt måste man

gå till väga med den största varsamhet, hvarigenom undvikas vådorna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

7

af ett förhastadt steg, på samma gång man blir i tillfälle att tillgodogöra

sig erfarenhetens lärdomar. Med fästadt afseende jemväl derå, att

begränsningen skulle komma att beröra icke jordbruksfastigheter, utan

endast andra beskattningsföremål, har Utskottet således kommit till den

åsigt, att förändringen, åtminstone för närvarande, bör inskränkas till

uppställande åt ett relativt maximum och att detta lämpligen torde

kunna bestämmas till eu tiondedel af kommunens hela röstetal efter

röstlängden. Om denna förändring, hvilken, utan att rubba sjelfva grunderna

för den kommunala röstberäkningen, åsyftar allenast att afhjelpa

olägenheterna af deras allt för långt drifna tillämpning, framdeles skulle

visa sig icke vara tillfyllestgörande, lärer tiden först då vara inne, att

med erfarenheten till ledning vidtaga ytterligare åtgärder i sådan riktning.

Med föranledande af Herrar Sven Nilssons, Hjelms och Per Jonssons

förevarande framställningar, får Utskottet alltså hemställa,

2:o att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 11

§ i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet

skall erhålla följande förändrade lydelse: »Röst
värdet

skall beräknas efter det en hvar röstegande

åsätta fyrktal. Dock må ej för annat än jordbruksfastighet

af någon röstas för mer än en tiondedel af

kommunens hela röstetal efter röstlängden.»

Om den sålunda föreslagna lagförändringen varder genomförd,

torde 2 mom. af 59 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse hänpå

landet böra erhålla följande, i afseende på derutinnan förekommande

visning, förändrade lydelse:

3:o »Denna längd, som ligger till grund för kommunal-utskyldernas

debitering, utgör, med iakttagande

af de bestämmelser och undantag 8, 9 och 11 §§ innehålla,

tillika kommunens röstlängd. I den för---

— — — förvaras.»

Enligt 12 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad,

sådan den blifvit ändrad genom Kongl. kungörelserna den 8 September

1868 och den 9 November 1869, eger en hvar, som vid allmän rådstuga

röstberättigad är, eu röst för bevillning, efter art. II bevillningsstadgan,

till och med en riksdaler, samt vidare en röst för hvarje derutöfver efter

nämnda artikel påförd hel riksdalers bevillning till staten, dock med

den begränsning, att ej någon må vid allmän rådstuga utöfva rösträtt

för större antal röster än som svarar mot en femtiondedel af stadens

hela röstetal efter röstlängden, eller i något fall för högre röstetal än

opaginerad Kontrollera mot PDF

g , Lag Utskottets Utlåtande N:o 14.

det, som motsvarar bevillningen för tiotusen riksdalers inkomst af kapital

eller arbete.

Herr Gumaslius, med hvilken Herrar Victor Rydberg, Ernst Leijer,

Öl. Wikström och J. W. Dahl sig förenat, har genom sin ofvanberörda

motion yrkat den ändring i berörda §, att vid val till stadsfullmäktige

rösterna måtte beräknas efter en tregradig skala med en röst för bevillning

efter andra artikeln till och med 15 R:dr, två röster för bevillning

öfver 15 till och med 50 R:dr, samt tre röster för bevillning, som är

högre än 50 R:dr; hemställande motionären, »att, om Utskottet finner

förslaget i hufvudsak antagligt, den till ändring ifrågasatta paragrafens

nya ordalydelse måtte af Utskottet föreslås, samt att Utskottet, om tregradig

skala vinner dess tillstyrkande, men gränserna vid 15 och 50

R:dr anses mindre lämpliga, måtte finna sig oförhindradt föreslå andra

hållpunkter, som kunna vara bättre passande.»

I afseende på denna framställning tillåter Utskottet sig här återgifva

och såsom sina egna åsigter upptaga hvad 1868 års Lag-Utskott

i sitt Utlåtande N:o 31 yttrade rörande då väckta förslag i enahanda

syfte. »Mot dessa förslag», så heter det i berörda utlåtande, »kan göras

samma anmärkning, som mot de flesta, hvilka afse införandet af graderad

skala, den nemligen, att de äro i mer eller mindre mån godtyckliga.

Men efter godtycke böra lagar icke stiftas. Hvad lagarne för den

kommunala rösträtten beträffar, så kunna de utgå från antingen personlighets-

eller förmögenhets-principen. Mellan dessa måste lagstiftaren

välja, och har han bestämt sig för den sistnämnda, så måste han med

följdriktighet tillämpa den intill den gräns, utöfver hvilken konseqvensen

icke längre kan gå, utan att leda till uppenbar orättvisa eller leda

till andra vådor. Förmögenhetsprincipen, rätt uppfattad och på den

kommunala röstberäkningen tillämpad, innebär, att en person bör ega

större röstetal än en annan, icke derföre, att han är eller synes vara

rikare, utan derföre, att han till de gemensamma behofvens fyllande erlägger

ett större bidrag. I samma mån skattskyldigheten är proportionel,

bör således jemväl rösträtten vara det. Då den kommunala skattskyldigheten

hos oss, enligt hvad förut blifvit visadt, icke är för alla

fullkomligt lika,*) utan för några utgår i olika förhållande till deras inkomst

än för andra, så är den i våra kommunallagar stadgade röstberäkningen
-

*) Alla till staten skattskyldige, som hafva en årlig inkomst af kapital eller arbete, understigande

1,800 R:dr, åtnjuta skattefrihet för 300 R:dr, under det att ej något afdrag

medgifves för dem, hvilkas inkomst öfverstiger förstnämnda belopp.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

9

räkningen ock i viss mån en graderad skala, men byggd på fullt rationel

grunder och i fullkomlig konseqvens med sjelfva den princip, på

hvilken den hvilar. Då den är den enda, som icke är godtycklig, är

den ock i Utskottets tanke, den enda riktiga.»

Detta i allmänhet.

Hvad särskildt angår förevarande förslag, så kan Utskottet icke

frigöra sig från den mening, att detsammas antagande skulle medföra

en väsendtlig rubbning i grunden för bildandet af Första Kammaren.

Mot betänkligheterna i detta afseende har motionären anmärkt, att Riksdagen

redan ett par gånger gjort ändringar i den kommunala rösträtten,

utan att sådant visat sig leda till några vådliga följder, samt att nu

föreslagna förändringen sannolikt ej skulle i någon nämnvärd mån inverka

på Första Kammarens bildande, synnerligast som de landstingsman,

hvilka representera stadskommuner, gemenligen äro i förhållande

till de öfriga allt för få att på valet till ledamot i Första Kammaren

kunna öfva något inflytande. Härvid må dock erinras, att valets utgång

kan bero på en enda röst, samt att de af motionären antydda, redan

vidtagna begränsningar af den kommunala rösträtten ingalunda, såsom

förhållandet är med hans förslag, innebära någon ändring i den ursprungliga

grunden för denna rösträtt, utan endast erforderliga inskränkningar

i tillämpningen af den antagna grundsatsen
Under

det att inom Utskottet meningarne varit något delade i

fråga om vigten af dessa nu anförda skäl, hafva Utskottets medlemmar

deremot varit mera ense om olämpligheten af eu röstberäkning efter

de af motionären angifna grunder. Att döma af den tabell, som finnes

vidfogad ifrågavarande motion, blefve nemligen, enligt den af motionären

föreslagna röstskala, röstetalet inom den lägsta afdelningen i

allmänhet betydligt större än inom de begge öfriga tillsammans, och

denna röstskala kunde således lätt leda till samma följder som en röstberäkning

efter hufvudtalet.

Sådant synes strida emot idéen af en graderad röstskala. Ty då

man, lika med motionären, i fråga om den kommunala sjelfstyrelsen indelar

samhällets medlemmar i särskilda förmögenhetsklasser och således

förutsätter olika intressen hos de olika klasserna, — en. förutsättning

hvarförutan en dylik indelning saknar berättigande — torde rättvisan

och billigheten fordra, att icke en klass får sig tillagd större makt än

de öfriga tillhopa.

Lika oförklarligt som inkonseqvent synes det vara, att motionären

föreslagit den graderade röstskalans tillämpning vid val till stadsfullBih.

till Bikscl. Prof. 1872. 7 Samt. 7 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

mäktige, men ej vid omröstning i kommunala angelägenheter uti de

städer, der stadsfullmäktige icke finnas. År gällande röstgrund lämplig

i sednare hänseendet, så måste den ock vara det i det förra; och betydelsen

af ett statsfullmäktigval, såsom innefattande uppdrag åt fullmäktige

att med primärförsamlingens rätt besluta i kommunens angelägenheter,

fordrar med styrkan af följdriktighet, att vid dylikt val skall

tillämpas samma röstgrund, som då de röstberättigade omedelbart utöfva

kommunens beslutanderätt.

På dessa skäl får Utskottet hemställa,

4:o att Herr GumaBlii omförmälda förslag ej måtte af

Riksdagen bifallas.

70 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet är af

denna lydelse: »Öfver de skattskyldiga,som sina kommunalutskylder vid

uppbördsstämman ej inbetalt, och för hvilka kommunalstämman ej beviljat

afskrifning, upprättar kommunalnämnden restlängd, som inom två

månader efter uppbördsstämmans afslutande skall till kronofogden i orten

öfverlemnas; och åligger honom att de resterande utskylderna i

vederbörlig ordning indrifva och till nämnden redovisa.

Vid indrifvande af dessa medel egen kronofogden att såsom uppbördsprovision

jemväl uttaga hos den restskyldige tre procent af det

resterande beloppet.»

Herrar Englander och B. Bengtssons motioner äro riktade emot

detta stadgande, i afseende hvarå motionärerne anmärkt, att kronofogdens

anlitande för indrifningen af resterande kommunalutskylder vore

förenadt med onödiga omgångar och tidsutdrägt; att då kommunen egde

laglig rätt att beskatta sig, den ock borde hafva rätt att på exsekutiv

väg uttaga resterna; att kronofogden, tillräckligt upptagen af andra

tjenstegöromål, borde befrias från bestyret med ifrågavarande uppbörd;

samt att, enär det vore brukligt att kronofogden öfverlemnar restlängden

till fjerdingsmannen, som utan ersättning måste verkställa indrifningen,

sådant vore egnadt att framkalla missnöje dem emellan; varande

af herr Englander föreslaget, att omförmälda paragraf måtte erhålla följande

förändrade lydelse:

»öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämman

ej inbetalt, och för hvilka kommunalstämman ej beviljat

afskrifning, upprättar kommunalnämnden restlängd; och åligger det kom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 14.

munalnämnden att de resterande utskylderna i vederbörlig ordning indrifva

och redovisa.»''

Enligt Herr Bengtssons förslag åter skulle stadgandet ändras till

denna lydelse:

»öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämma

ej inbetalt och för hvilka kommunalstämman ej beviljat

afskrifning, upprättar kommunalnämnden restlängd, och eger kommunalnämnden

rättighet att inom kommunen eller församlingen förordna en

eller flera personer att de resterande utskylderna indrifva och till nämnden

redovisa.

Vid indrifvande af dessa medel eger den eller de personer, som af

kommunalnämnden blifvit förordnade, att såsom uppbördsprovision jemväl

uttaga hos den restskyldige tre procent af det resterande beloppet.»

I fall det ingått i dessa motionärers syfte att i afseende på oguldna

kommunalutskylder bereda de restskyldige enahanda lindring i kostnaderna

för exsekutors åtgärder, som i fråga om oguldna kronoutskylder

eger rum, torde skäl måhända varit för hand att tillstyrka sådant; men

då motionerna ej lära härtill föranleda, då kommunalnämnd är af gällande.

lag oförhindrad att, innan exsekutiv åtgärd påkallas, hos de restskyldige

anställa eller lata anställa kraf för erhållande af godvillig liqvid;

och då uppdrag att på exsekutiv väg uttaga vare sig oguldna kommunalutskylder

eller andra medel icke lämpligen torde kunna leranas åt andra

än ansvarige och i utsökningslagarne kunnige tjensteman, anser Utskottet

sig böra hemställa,

5:o att dessa motioner ej måtte till någon vidare åtgärd

föranleda.

Bland andra föreskrifter om grunderna för åsättande af de fyrktal,

efter hvilka kommunalutskylder skola utgöras, förekommer i 58 §

af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet följande stadgande:
»För

sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,

påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma

enligt Art. II i Bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet

mot sådan bevillning svarar; hvaremot inkomst af arrende för

sådan fastighet ej skall i fyrktal sättas.»

Herr Odelberg, som genom sin motion föreslagit ändring i detta

stadgande, har i sådant afseende anfört, att detsammas ordalydelse flere
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

städes skall alstrat tvister emellan innehafvare af sådana fastigheter,

hvilka enligt Bevillningsförordningen äro befriade från erläggande af

bevillningsafgift, å ena, samt vederbörande kommuner, å andra sidan.

Kommunalstyrelserna hade nemligen ofta påfört fyratal och debiterat

kommunalutskylder, men fastighetsegare hade, då fastigheterna ej direkt

kunnat hänföras till jordbruksfastighet, klagat öfver åtgärden och med

stöd af lagens bokstaf blifvit befriade. Styrelsen för statens jernvägar

hade isynnerhet varit den fastighetsinnehafvare, som legat i delo med

de kommuner, genom hvilka jernvägarne framgå och hvarest bangårdar

och banvaktstugor äro belägna, Att jernvägsstyrelsen haft den juridiska

rätten på sin sida, ville motionären hvarken medgifva eller bestrida,

men ovedersägligt vore, att billigheten talade för kommunens åtgärd

att påföra kommunalutskylder. Dessa utginge hufvudsakligen till fattigvård

och folkskola, hvaraf fördelarne komme alla kommunens innevånare

till godo, antingen de voro mantalsskrifna på en jordbruksfastighet

eller på något ställe inom kommunen, som icke kunde till dylik fastighet

hänföras. Då förhållandet vore sådant och man tillika kunde antaga

att en fastighet, den måtte vara hänförlig till jordbruks- eller annan

fastighet, vanligen hade eu befolkning stor eller liten i proportion till

fastighetens taxeringsvärde, så syntes skäl saknas, hvarföre den ena fastigheten

skulle befrias från eu beskattning, hvaraf dess befolkning åtnjöte

fördelar, då deremot eu annan fastighet måste vidkännas dylik

beskattning. Motionären kunde ej gilla att, t. ex. för kungsgårdar och

kungsladugårdar skulle erläggas kommunalskatt, men icke för bangår ar

och banvaktarestugor, ehuru befolkningen på de sednare hade lika rätt

som den på de förra till åtnjutande af så väl fattigvård som skolundervisning.

Motionären föreslår fördenskull, »att Riksdagen för sill del må

besluta, att inom. 5 i 58 § af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kornmunalstyrelse

på landet, den 21 Mars 1862, sådant det lydei i i ongi.

Maj:ts nådiga kungörelse den 15 September 1863, på sådant sätt förändras,

att det deri förekommande ordet jordbruksfastighet utbytes mot

ordet fastighet». .

Enligt 2:a Art. Bevillningsstadgan skall för afl inom riket belägen

fast egendom — med undantag af statens — bevillning efter fastighetens

uppskattade värde erläggas af egaren; hvaremot af vederböran e

innehafvare erlägges bevillning: .

a) för kronohemman och kronolägenheter, hvilka besittas med

åborätt; ,

b) för staten tillhöriga hemman, hemmansdelar och lägenheter

eller särskilda byggnader, som antingen äro till boställen eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14. 13

eljest på lön anslagna, eller ock till begagnande mot lifstidsstädja

upplåtna.

Från utgörande af ofvanstående bevillning äro befriade »menigheter,

akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

och barmhertighetsinrättningar för dem tillhöriga byggnader, regementens

och officerskorpsers vid mötesplatser för begagnande under mötena

uppförda byggnader, äfvensom enskilda personer tillhöriga kyrkor och

bönehus, så framt dessa i hyror eller på annat sätt icke lemna egaren

någon inkomst; men i motsatt fall uppskattas sådana byggnader till

värde i förhållande till inkomstens belopp och utgöres bevillning derför

efter ofvan bestämda grunder. Från utgörande af ofvanstående bevillning

befrias jemväl egare af kanal, jernväg och annan farväg för den

mark, som upptages af kanal- och vägsträckan, äfvensom för sjelfva

kanal- och vägbyggnaden».

Vid en jemförelse af dessa stadganden med den ifrågavarande

föreskriften i kommunalförfattningen synes det vara klart, att staten

icke har skyldighet att erlägga kommunalutskylder för sina byggnader

och inrättningar vid jernvägen, såsom stationshus, banvaktarestugor m. in.,

hvilka ej lära kunna hänföras under begreppet jordbruksfastighet. Att

underkasta alla dessa byggnader och inrättningar kommunalbeskattning

inom de särskilda kommunerna, sådant skulle säkerligen medföra så betydliga

olägenheter och kostnader för staten, att redan deraf torde kunna

hemtas någon anledning till afslag å motionärens framställning. På

sätt anmärkt blifvit under den diskussion, som föregått remissen af

detta förslag, skulle detsammas antagande leda derhän, att staten måste

bevaka sina kommunala intressen i hundratals kommuner; och för detta

ändamål torde till äfventyra blifva nödigt att tillsätta nya tjensteman

eller åtminstone bevilja anslag till skälig godtgörelse åt vederbörande,

i fall berörda bestyr kunde förenas med redan befintliga tjenstemannabefattningar.

Med afseende å de betydliga förmåner, som genom jernvägsanläggningen

kommit ifrågavarande kommuner till godo, jemväl derutinnan

att jernvägens derstädes anställde tjensteman och arbetare i mån af sina

inkomster bidraga till fyllande af kommunalbehofven, synes föreslagna

förändringen, i hvad den afser byggnader och inrättningar vid statens

jernvägar, föga vara af billigheten påkallad; och hvad särskilt angår

de till bostad åt stationsinspektorer, banvaktare in. fl. afsedda lägenheter,

så äro dessa redan nu föremål för beskattning till så väl kronan

som kommunen, i det att förmånen af fri bostad, såsom eu löneförmån,

bör tagas i beräkning vid taxeringen af bevillning för inkomst af arbete.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Ännu mindre antagligt är motionärens förslag i öfrigt, eller i

fråga om annan från bevillningsafgift befriad fast egendom, som icke

är att hänföra till jordbruksfastighet. Enligt förslaget skulle komrnunalutskylder

erläggas t, ex. för fästningsbyggnaderna å Carlsborg i förhållande

till deras värde; för enskildas kyrkor och bönehus, oaktadt de

ej lemna egaren någon afkomst; för den mark som upptages af kanaler

och vägar o. s. v. Sådant torde dock ej vara lämpligt; och Utskottet

ser sig derföre föranlåtet hemställa,

6:o att Herr Odelbergs nu omhandlade förslag ej måtte

af Riksdagen bifallas.

I 23 § af Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd den 21 Mars 1862, sådan den blifvit ändrad genom Kongl.

kungörelsen den 30 Oktober 1868, finnes stadgadt som följer:

”Kyrkoherden eller den hans embete förestår, eller ock annan prestman,

som han för något tillfälle kan dertill förordna, är i kyrkorådet

ordförande.

I skolrådet skall jemväl kyrkoherden, eller den hans embete förestår,

vara ordförande.

I den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild ständig

prestman finnes anställd, skall han föra ordet, när kyrkoherden eller den,

som hans embete förvaltar, ej är i stämman tillstädes.

Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar samt så

många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit kände män, som

församlingen finner lämpligt utse.

Till ledamöter i skolrådet eger församlingen likaledes att å kyrkostämma

utse lämpligt antal för nit om skolväsendet kände män.

Skolrådet väljer inom sig vice ordförande.

I så väl kyrkorådet, som skolrådet, må ledamöternas antal likväl,

ordföranden inberäknad, icke understiga fem.

Ledamöterna i kyrko- och skolråden väljas för fyra års tid”.

De af Herrar Per Nilsson (motionen N:o 53), Lars Ersson och O.

Nilsson väckta förslag innefatta enstämmigt det yrkande, att den sjelfskrifvenhet

till ordförandeskap i skolråd, som enligt anförda stadgande

tillkommer kyrkoherde eller den hans embete förestar, matte upphäfvas,

med föreskrift att skolrådet eller "kommunen” skulle ega att sådan ord
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

15

förande välja; hvarförutom den förstnämnde föreslagit enahanda förändring

i afseende på ordförandeskapet i kyrkorådet.

Med afseende å beskaffenheten af de ärenden, hvilka kyrkorådet

har att handlägga, ligger det, enligt Utskottets åsigt, i sakens natur, att

kyrkoherden bör vara sjelfskrifven ordförande i kyrkorådet; och får Utskottet

derföre hemställa, *

7:o att Herr Per Nilssons ändringsförslag i denna del

ej måtte till någon vidare åtgärd å Riksdagens sida

föranleda.

Beträffande deremot ordförandebefattningen i skolrådet, så anser

Utskottet de härom gjorda framställningarne förtjena uppmärksamhet,

ehuru Utskottet ingalunda förbisett de skäl, som kunna anföras för

kyrkoherdens sjelfskrifvenhet äfven i detta afseende.

Det är en obestridlig sanning, att folkskolan hos oss vuxit upp på

kyrklig grund och att den har sin rot i religionsundervisningen, hvars

målsman presten är och måste vara. Det är derföre helt naturligt, att

vården om folkskolans angelägenheter och tillsynen öfver dess verksamhet

kommit att betraktas såsom en del af prestens embetsåligganden,

och att, då han företrädesvis ansetts skyldig att fullgöra dessa uppdrag,''

han också fått sig i lag tillagd rättigheten dertill. Visserligen är folkskolan

icke längre en uteslutande religiös institution, utan har tillika

utvecklat sig till en läroanstalt, afsedd att åt de barn, hvilka icke begagna

sig af undervisningen i elementarläroverken, meddela de första

grunderna för en allmänt medborgerlig bildning; men religionsundervisningen

är dock och bör fortfarande vara eu af dess förnämsta angelägenheter.

Enär, enligt § 10 i gällande folkskolestadga, kyrkoherde är

pligtig att utöfva eu sorgfällig uppsigt öfver religionsundervisningen i

skolorna och då dertill kommer, att presterskapet, till följd af sin bildning

och sin öfvervägande intellektuela verksamhet, synes vara i hög

grad egnadt att fatta folkskolans stora betydelse och att inom församlingen

föra dess talan, så torde såsom både principielt riktigt och i praktiskt

afseende lämpligt böra anses ett stadgande, hvarigenom kyrkoherde

eller den hans embete förvaltar förklaras vara berättigad och förpligtad

att, på grund af sitt embete, i skolrådets öfverläggningar och beslut

taga del.

Härutaf följer dock ingalunda, att kyrkoherde bör vara sjelfskrifven

ordförande i skolrådet. Väl måste det erkännas, att de nuvarande

skolrådsordföranderne i allmänhet med samvetsgrannhet utöfvat sitt

vigtiga uppdrag, och folkskoleinspektörernes berättelser hafva många

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

bevis att anföra på deras nit och verksamhet för folkundervisningens

lyftande till en allt högre ståndpunkt. De tala dock äfven om fall, då

motsatsen inträffat. De uppgifva församlingar, hvilkas pastorer, bräcklige

af ålder och sjuklighet eller öfverhopade af ai’bete, endast med

möda förmått fullgöra sitt kall såsom själasörjare, men det, oaktadt, i

anseende till inom stiftet rådande brist på yngre prestman, icke kunnat

erhålla medhjelpare; och då pastoralvården måste vara kyrkoherdens

förnämsta embetsåliggande, bör det icke väcka undran, om, vid sådant

förhållande, skolvården blifvit af honom i mer eller mindre mån försummad.

Det är dock, enligt hvad inspektionsberättelserna antyda, icke

blott brist på tid, som inom en del församlingar förorsakat ett lamt

handhafvande af folkskolans angelägenheter från presterskapets sida.

Sannt är att sådana fall hittills endast undantagsvis inträffat; men denna

omständighet kan, i Utskottets tanke, icke förringa deras vigt i och för

bedömandet af nu förevarande fråga. Då erfarenheten visat, att mnehafvandet

af kyrkoherdebefattning icke allenast icke nödvändigtvis medför

de för utöfvandet af ordförandebefattning i skolråd erforderliga egenskaper

utan till och med kan för denna sistnämnda befattnings behöriga

fullgörande blifva hinderligt, så torde ett lagbud, hvarigenom stadgas

att dessa båda befattningar ovilkorligen skola vara med hvarandra förenade,

icke kunna såsom ändamålsenligt betraktas.* Lämpligast synes det

vara att ordförande i skolråd genom val utses. Om kyrkoherden inom

församlingen åtnjuter förtroende, och han icke af ålder, sjukdom

eller andra anledningar är urståndsatt att fullgöra en skolrådsordförandes

åligganden, blir han utan tvifvel i de flesta fall dertill utsedd.

Ett särskildt skäl för sin åsigt om fördelen af skolrådsordförandes

tillsättande genom val hemtar Utskottet från den uti inspektionsberättelserna

framhållna omständigheten, att ledamöterne inom en mängd skolråd

hittills egnat endast ringa uppmärksamhet och intresse åt folkskolans

angelägenheter, emedan de tagit för alldeles afgjordt, att sådant

egentligen tillhörde församlingens pastor, samt att han ensam bure ansvaret

för hvad i afseende på undervisningsväsendet försummades. Då

lagen betraktar ordförandeskapet i skolråd icke såsom ett pa förtroende

vrundadt kommunaluppdrag, utan såsom en af innehafvande embete

beroende skyldighet, bör det icke väcka förvåning, om hos menigheten

skulle uppkomma den föreställningen, att, der pastor af en eller annan

orsak är försumlig i handhafvandet af folkskolans angelägenheter, ingen

annan af församlingens medlemmar har skyldighet eller ens rättighet

att falla honom i embetet. Det är klart, att ett sådant, genom gällande

lagstiftning

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

17

lagstiftning underhållet föreställningssätt icke kan bidraga till framkallandet

inom församlingen af ett lifligare intresse för folkskolans angelägenheter.

Deremot skulle, i Utskottets tanke, sådant kraftigt befordras

genom att förvandla ledningen af skolrådets verksamhet från

ett ernbets- till ett så att säga kommunalbestyr, ty derigenom blefve

i lagen mera bestämdt uttaladt, att folkskolan är en angelägenhet, hvilken

dess medlemmar ega både rättighet och pligt att sjelfve vårda och befrämja.

Genom känslan af egen makt och eget ansvar framkallas håg

och intresse för kommunens angelägenheter; genom blindt förlitande på

einbetsmyndigheter slappas hågen och minskas intresset. Detta är grundtanken

i hela vår kommunal-lagstiftning i öfrigt. Dessutom torde icke

böra lemnas oanmärkt den väsendtligt olika ställning till församlingen

en vald skolrådsordförande skulle intaga, emot eu hvilkens myndighet

grundar sig på sjelfskrifvenhet. För att såsom skolrådsordförande verka

till folkskolans gagn fordras icke blott nit, kraft och förmåga; dertill

fordras i lika hög grad att åtnjuta förtroende. Då val ytterst grundar

sig på just förtroende, men sjelfskrifvenhet kan i sig innebära en anledning

till afund och misstro, så lärer det med temlig visshet kunna få antagas,

att en vald skolrådsordförande, han må vara prest eller lekman,

lättare skall kunna fullgöra sitt mödosamma kall och för folkundervisningens

befrämjande uträtta vida mera än en sjelfskrifven.

I fråga om sättet för skolrådsordförandens väljande instämmer

Utskottet med Herr Per Nilsson i den mening, att skolrådet sjelft bör

inom sig utse sin ordförande.

På det att, der pastor icke väljes till ordförande i skolrådet, fördelarne

af hans närvaro vid skolrådets sammanträden ej måtte blifva

illusoriska, derigenom att dessa sammanträden kunde utsättas till tider,

då pastor till följd af embetsgöromål vore förhindrad att dem öfvervara,

torde föreskrift böra meddelas derom, att ordföranden skall i detta

afseende samråda med pastor innan sammanträde utsättes.

En förändring i nu afgifna syftning medför emellertid äfven nödvändighet

att meddela andra stadgande!! än de nu gällande i afseende

på presterskapets befattning med statistiska uppgifter angående folkskolorna

in. in. sådant; men då Utskottet icke är i tillfälle att undersöka,

huru vidsträckt inverkan den af Utskottet förordade lagförändring kan

hafva på dylika delar af den Kong!. Maj:t allena tillhörande lagstiftning,

har Utskottet ansett sig endast böra tillstyrka en underdånig framställning

till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

hvilka författningar, utom de ofvannäinnda, i händelse Utskottets förslag

i öfrigt vinner nådigt bifall, tarfva förändring.

Bill. till liiksd. Prat. 1872. 7 Sand. 7 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

På grund af hvad nu anfördt blifvit och i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad motionärerne i ifrågavarande afseende föreslagit,

får Utskottet hemställa:

8:o dels att Riksdagen ville för sin del besluta, det

23 och 25 §§ i Kongl. förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 skola

erhålla följande förändrade lydelse:

”23 §. Kyrkoherden eller den hans embete förestår,

eller ock annan prestman, som han för något tillfälle

kan dertill förordna, är i kyrkorådet ordförande.

I den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild

ständig prestman tinnes anställd, skall han föra

ordet när kyrkoherden eller den som hans embete förvaltar,

ej är i stämman tillstädes.

Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar

samt så många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan

och nit kände män, som församlingen finner

lämpligt utse.

Ledamöter i skolrådet äro församlingens kyrkoherde

„ eller den hans embete förestår samt så många i kyrkostämma

valde, för nit om skolväsendet kände män,

som församlingen finner lämpligt utse. Skolrådet väljer

inom sig ordförande och vice ordförande.

I såväl kyrkorådet som skolrådet må ledamöternes

antal, ordföranden inberäknad, icke understiga fena.

Ledamöterne i kyrko- och skolråden väljas för fyra

års tid”.

»25 §. Kyrkoråd och skolråd sammanträda på ordförandens

kallelse så ofta han det nödigt finner, eller

då minst halfva antalet af ledamöterne derom gör

framställning. Har skolrådet särskild ordförande, åligge

honom att, då sammanträde med skolrådet skall utsättas,

derom samråda med kyrkoherden eller den hans

embete förestår.»

dels ock att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse

anhålla, det Kongl. Maj:t, derest nämnda beslut vinner

Kongl. Maj:ts samtycke, täcktes i öfverensstämmelse

härmed vidtaga de förändringar i Kongl. stadgan om

folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842 och öf
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 14.

19

riga hithörande författningar, som till följd af samma

beslut blifva erforderliga.

Såvida den af Utskottet sålunda föreslagna förändrade lydelse af

23 och 25 §§ i Kong], förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd vinner Riksdagens bifall, får Utskottet vidare hemställa,

9:o att Riksdagen till följd deraf ville för sin del

besluta, att § 24 i samma Kongl förordning skall erhålla

följande något förändrade lydelse:

»bill ledamot i kyrkoråd eller skolråd kan ej den

väljas, som är oberättigad att deltaga i kyrkostämmas

öfverläggningar och beslut; ej den som icke uppnått

25 års ålder; ej den, som icke råder öfver sig och sitt

gods; ej den, som all sin egendom till borgenärer

afträdt och icke, på sätt lag förmår, visa gitter, att

han från deras kraf fri är; ej den, som är för nesligt

brott tilltalad eller under framtiden ställd; ej den, som

genom domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende

förlustig, eller ovärdig att inför rätta föra

annans talan; samt ej heller kyrkoförsamlingens redovisningsskyldige

och aflönade betjente.»

Enligt § 24 i Kongl. förordningen om landsting eger landstingsman

eller suppleant icke tillgodonjuta annan godtgörelse för inställeTse

vid landstingets möte, än ersättning för resekostnaden fram och åter,

beräknad efter skjutslega för två hästar, der icke jernväg är att tillgå

eller ångbåtslägeuhet begagnas, men efter afgiften för plats i första klassens

vagn på jernväg, der sådan finnes, och för en hyttplats eller, när

hyttplats ej förekommer, eu salongsplats på ångfartyg, der resan såmedelst

sker.

Med anmärkning att detta stadgande hade till följd, att, isynnerhet

i vidsträckta län, reseersättningen till landstingsmannen blefve högst

ojemnt fördelad, »så att den ena kan påräkna en liten behållning, då

deremot en annan måste vidkännas förlusta, har Herr Hans .Andersson,

i afsigt att utjemna ett sadant missförhållande, genom sin ofvanberörda

motion föreslagit, att åberopade § i landstingsförordningen måtte erhålla

följande förändrade lydelse:

»Landstingsman eller. suppleant eger för inställelse vid landstingets

möte tillgodonjuta skjutslega för en häst fram och åter, der icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

äö

Lag-Utslcottets Utlåtande N;o 14.

jernväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter afgiften

för 2:dra klassens vagn på jernväg der sådan finnes, och för en salongsplats

på ångfartyg der resan såmedelst sker, samt dagtraktamente med

3 R:dr för hvarje rese- och förrättningsdag. Denna ersättning bestrides

af landstings-kassan.»

Något giltigt skäl lärer icke vara för hand att frånträda den hittills

tillämpade grundsatsen, att landstingsmannauppdraget ej bör vara

förenadt med annan godtgörelse är ersättning för resekostnader; och

som gällande föreskrifter härutinnan synas hvila på lämpliga grunder,

får Utskottet hemställa,

10:o att Herr Hans Anderssons berörda förslag måtte

af Riksdagen lemnas utan vidare afseende
-

Till sist har Utskottet att yttra sig öfver Herr Ehrenborgs motion,

åsyftande närmare bestämning af de ärenden, hvilka, enligt Kongl. förordningarne

om kommunalstyrelse på landet och i stad, äro att hänföra

till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter. I detta afseende

har motionären åberopat hvad han i en motion i samma ämne

vid förra riksdagen anfört, nemligen: att de ärenden, hvilka lands- och

stadskommunerna egde att upptaga och afgöra, i begge kommunallagar - nes 1 § benämndes »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»,

och i 7 § af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet

angåfves de kommunalstämman tillhörande angelägenheter vara flera

än de, hvilka, oberäknadt de frånskilda kyrkoärendena, varit till den

gamla sockenstämmans handläggning hänvisade. Men hvad som rätteligen

vore att till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter

hänföra, derom saknades i kommunallagarne all närmare upplysning;

och följden häraf hade blifvit en mycket olika tolkning. Hvad ordningsangelägenheterna

anginge, så vore derom icke mycket att säga. Visserligen

hade man någorstädes gjort försök att dit hänföra sådana frågor

som t. ex. anslag till skarpskyttegevär, men på minoritetens klagomål

hade sådana beslut blifvit upphäfva. Deremot hade hushållningsangelägenheterna

fått en utsträckning, som, enligt motionärens omdöme, vore

betänklig och svårligen kunde anses fullt förenlig med hvad i Regeringsformen,

§ 57 mom. 2, sades om menigheternas beskattningsrätt för »egna

behof». Det vore nemligen icke vidare fråga blott om hvad som afsåge

de egentliga behofven för kommunen såsom sådan, eller som faller inom

området af den nödvändiga kommunal-ekonomien, utan man framställde

till afgörande frågor om anslag till sådana ändamål, som visserligen möj
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 14.

21

ligtvis kunde komma kommunen i allmänhet till godo, men dock företrädesvis

hade karakteren af på vinst beräknade industriföretag. Bland

sådana ärenden ville motionären blott erinra om de gång efter?annan

förekommande fall, då majoriteten inom eu kommun afgjort, att kommunen

skulle ingå såsom aktie- och delegare i ett jernvägsbolag, och

hvilka beslut, ofta öfverklagade af minoriteten, blifvit, då dela öfrigt

icke i olaga ordning tillkommit, fastställda såsom fattade i en för kommunen

gemensam hushållningsangelägenhet. Motionären vågade icke

bestämdt säga, att härvid gifvits åt kommunallagens stadgande en^vidsträcktare

tolkning än hvad bokstafslydelsen kunde medgifva; men han

ville påstå, att då det ansåges med denna bokstafslydelse förenligt, att

en majoritet inom den mindre kommunen kunde beskatta minoriteten

för ändamål dels af sådan omfattning, att de borde tillhöra endast landsting

eller riksdag, och dels af sådan art, att de borde vara föremål för

blott den enskilda spekulationen, så vore det af nöden, att ifrågavarande

kommunalärenden blefve genom lagstiftningen närmare begränsade. Kunde

en kommun-majoritet tvinga minoriteten att gemensamt med sig ingå

såsom intressent i ett jernvägs- eller kanalbolag, så torde ock hvarje

industriföretag, af hvilket någon mer eller mindre aflägsen fördel kunde

för befolkningen såsom konsumenter eller arbetstagare påräknas, kunna

blifva föremål för kommunbeslut, hvarvid en af företaget särskilt intresserad

mäktig majoritet egde tillfälle att till sin förmån, efter den

ännu obegränsade rösträtten, genomdrifva beviljandet af bidrag från

kommunen i dess helhet; och den stora latituden af ordet »hushållningsangelägenheter»

gåfve sålunda stöd åt ett den enskildes rätt kränkande

förtryck. Ett korrektiv häremot skulle visserligen finnas i kommunallagens

bestämmelser om att för lån på längre återbetalningstid än två

år eller för uttaxering för längre tid än fem år fordras, i förra fallet

Kongl. Maj:ts och i det sednare Dess Befallningshafvandes medgifvande;

men äfven förutsatt att dessa myndigheter skulle alltid vara i tillfälle

bedöma, huruvida kommunens beslut varit i gemensamt eller hufvudsakligen

i enskildt intresse, så vore intet som hindrade, att detta sistnämnda

intresse genomdrefve, icke lån, utan uttaxeringar från kommunen

för blott tre eller fyra år, vid hvilket förhållande det nämnda korrektivet

icke komme minoriteten till godo. Hvad nu anförts hade grundat

sig på det antagande, att nuvarande stadgande! verkligen medgåfve

den vidsträckta tolkning, som hittills i allmänhet gjort sig gällande.

Skulle åter Riksdagen anse en motsatt tydning vara riktigare, så framginge

deraf att kommunallagen lede af en otydlighet, som borde undanrödjas

till förekommande af fortfarande obilliga beskattriingsbeslut och

deraf föranledda, städse återkommande besvärsmål.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 14.

På dessa skäl föreslår nu motionären, ”att Riksdagen må hos

Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om nådig proposition med förslag

till sådan ändring eller förklaring af kommunallagarne, att de ärenden,

hvilka böra hänföras till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter,

blifva närmare bestämda och begränsade”.

Då ifrågavarande författningar i afseende på de särskilda angelägenheter,

som utgöra föremål för kommunens sjelfverksamhet och beslutanderätt,

icke uppställt någon annan begränsning än den, som innefattas

i orden ”gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter”,

så måste det medgifvas, att lagstiftningen härutinnan är ganska

sväfvande och mångtydig. Att kommunernas kompetens af lagen sjelf

oförtydbart utstakas är dock af synnerlig vigt. Deras förmåga af fri

och sjelfständig verksamhet är i väsendtlig mån beroende på den noggrannhet

och bestämdhet, hvarmed gränsen för denna verksamhet är

utstakad. Om lagen i detta afseende är ofullständig, måste den i uppkommande

tvister om rätta tillämpningen suppleras af domaren, det

vill här säga den administrativa makten, som sålunda får till sin uppgift

att i hvarje särskildt fall liksom stifta en lex in casu. Att ett sådant

förhållande — äfven om domaren, efter att hafva för sig uppgjort

vissa principer, iakttager all möjlig konseqvens vid deras tillämpning

på de särskilda fallen — dock icke är egnadt att i lika hög grad, som

om principerna vore i lag bestämdt uttalade, på förhand undanrödja

all tvekan hos kommunerna om omfånget af deras verksamhet, derom

torde meningarne vara temligen odelade.

Lika enhälliga torde meningarne vara derom, att gränsen för kommunernas

lagliga befogenhet bör noggrant- afpassas efter deras naturliga

verkningskrets, sådan den betingas af dessa samhällsbildningars

grund och ändamål. 1 sin verksamhet kan kommunen nemligen icke

öfverskrida detta område utan att störande inverka på det större samhällets

rätt eller på individens frihet och sjelfständighet.

Att åtskilliga kommuner visat benägenhet till ett sådant öfverskridande

af deras befogenhet ådagalägges emellertid af den omständigheten,

att Kongl. Maj:t mera än en gång funnit sig böra af sådan grund

upphäfva fattade beslut, hvilka antagligen icke kommit till stånd,

derest sjelfva lagen varit tillräckligt tydlig i sina bestämmelser om den

kommunala kompetensen. Men äfven med hänsyn till sådana beslut,

som icke blifvit upphäfda, vill det förefalla Utskottet som om saknaden

af mera detaljerade bestämningar gjort sig känbar. Ty fastän fog saknas

att förutsätta annat, än att pröfningen af dessa beslut skett i full

harmoni med nu gällande lag, sådan den från början uppfattades af

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utshottels Utlåtande N:o 14.

33

Kong!. Maj:t under deri tid äfven lagstiftningsrätten af Konungen ensam

utöfvades, så har sådant ej förmått hindra uppkomsten af den föreställning,

att ett eller annat af dessa beslut antagligen utfallit annorlunda,

derest man vid sjelfva lagbudets affattande bemödat sig om noggrannare

och mera oförtydbara bestämningar, än de sväfvande som nu förefinnas.

Särskilt, tror Utskottet att detta är fallet med en och annan

af de på sednare tider uppkomna frågor om kommunala bidrag till jernvägsanläggningar,

som enskildt bolag företagit sig, och hvilka — så vidt

Utskottet har sig bekant — hitintills utan undantag betraktats såsom

kommunala angelägenheter såvida, som kommunerna tillåtits att i dem

deltaga, än genom direkta anslag, än genom aktieteckning och än genom

s. k. räntegaranti;

Om nu å ena sidan erkännes, att industriela företag af hvad slag

och beskaffenhet som helst falla utanför kommunens verksamhet, sådan

den betingas af sjelfva kommunal-begreppet, samt å andra sidan ej kan

förnekas att likväl, till följd af de sväfvande uttrycken i gällande lag,

i dess tillämpning visat sig en tendens att draga inom kommunens verkningskrets

sådant som, enligt Utskottets uppfattning, ej rätteligen hörer

dit, så torde en lagstiftningsåtgärd i den af motionären afsedda riktning

vara af behofvet påkallad. Utskottet har visserligen icke förbisett

de svårigheter, hvilka afhållit den nuvarande lagens stiftare från försök

att närmare än som skett bestämma den kommunala sjelfstyrelsens omfattning.

Men dessa svårigheter torde numera, med ledning af eu

timligen rik erfarenhet, åtminstone i någon mån kunna öfvervinnas.

En utväg vore att följa den i 1843 års sockenstämmoförordning iakttagna

metod, enligt hvilken punktvis uppräknades alla till sockenstämmas

behandling hörande ärenden. Men om det icke låter sig göra att

på detta sätt komma till målet, återstår dock en annan utväg, den

nemligen att genom negativa bestämmelser förekomma att kommunerna

befatta sig med sådana företag, som, om de också indirekt medföra

gagn för flertalet af kommunens medlemmar, likväl icke afse att fylla

mera allmänna koinmunalbehof.

Huruvida frågor om understöd åt enskilda personers eller bolags

jernvägsföretag bör i en blifvande lagstiftning särskildt upptagas, tilltror

Utskottet sig nu ej bedöma. Dock tillåter Utskottet sig uttala den

åsigt, att, om äfven endast den frågan kunde genom oförtydbara lagbestämmelser

lösas, man dermed otvifvelaktigt skulle förekomma mycken

osäkerhet och många vådor för framtiden, desto mera behjertansvärda

just i denna tidpunkt, då fältet för nya jernvägsplaner i vårt land synes

vilja blifva alldeles obegränsadt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 14

På grund af hvad nu är anfördt och i anledning af Herr Ehrenborgs

ifrågavarande framställning, får Utskottet alltså hemställa,

11 :o att Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga

nådig proposition med förslag till sådan ändring

eller förklaring af Kongl. förordningarne om kommunalstyrelse

i stad och på landet, att de ärenden, Indika

böra hänföras till kommunens gemensamma ordningsoch

hushållningsangelägenheter, må blifva i ofvan antydda

syftning närmare bestämda.

Stockholm den 12 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre, emot 11 punkten: ”För min del har jag

icke kunnat biträda den i sista punkten af betänkandet uttalade åsigt

af Utskottets pluralitet, tillkommen på det sätt, att sedan de förslag,

söm af åtskilliga ledamöter omfattats, fallit vid votering, det som kom

sist i ordningen, ehuru med föga sympatier, antogs.

Då Utskottet, efter långvariga debatter i frågan, funnit: att ett

närmare bestämmande af kommunernas kompetens än den som skett

genom nu gällande lag icke är möjligt, ett omdöme som bekräftats genom

vittnesbörd af den komité, som utarbetat förslaget till denna

lag; att ett uppräknande af de ärenden, som skulle tillkomma kommunen,

hvilket man försökt i Sockenstämmo-förordningen af 1843, men

funnit ohållbart, således icke heller är möjligt; ja att icke ens ett uteslutande

är möjligt af de ärenden, som närmast föranledt dessa försök

att angripa kommunernas sjelfbestämningsrätt; så synes det mig föga lämpligt

att föreslå Riksdagen att af Kongl. Maj:t begära hvad man sjelf insett

vara omöjligt, helst en — efter framträdandet af ett misslyckadt försök

att pricka Konungens rådgifvare för ett emot ens enskilda mening fallet

regeringsbeslut, — icke alldeles oförklarlig misstanke kunde i ett nytt

försök

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lag■ Utskottets Utlåtande N:o 14. 25

försök spåra ett. kommunalgroll, som banat sig väg ända upp till

Riksdagen.

En sådan misstanke, så ohemul, så otillbörlig den än vore, kunde

föranledas af våra små förhållanden, som t. ex. möjliggöra att en sig

så kallande litterär tidskrift såsom prof på urskiljning och grannlagenhet

gör ett litet kommunalgräl till föremål för en statsrättslig afhandling.

Må Riksdagen vakta sig för blotta misstanken att vara åtkomlig

för dylika försök.

Redan den komité, som hade sig anförtrodt det vigtiga uppdraget

att utarbeta förslaget till våra kommunallagar, fann efter långvariga

försök och moget öfvervägande att: ”någon annan eller närmare

bestämning af de särskilda angelägenheter, som borde kunna blifva föremål

för kommunernas sjelfverksamhet och beslutanderätt än den som

ligger uti de tre orden: ”gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter”,

icke lämpligen kunde bland de allmänna stadgandena intagas.

Att inskränka dessa angelägenheter till endast sådana ärenden af

borgerlig natur, som uti 1843 års förordning punktvis uppräknas och

till sockenstämmas handläggning öfverlemnas, hade varit att allt för

mycket missförstå de billiga anspråk, kommunalfriheten, under en val

afvägd kontroll från statens sida, med skäl kan göra på sjelfverksamhet;

och ett försök till ett sådant uppräknande skulle dessutom icke hafva

lyckats, emedan det, i följd af sjelfva den mångsidighet som ligger uti

allt slags förvaltande verksamhets natur, hvarken hade kunnat blifva fullständigt

eller omfatta alla de särskildheter som dermed egde samband.

De här ofvan anförda orden deremot hafva synts komiterade bäst

uttrycka kommunalverksamhetens både omfång och begränsning. De

påtrycka denna verksamhet en uteslutande administrativ karakter och

förutsätta, att de angelägenheter inom kommunen, med hvilka den eger

taga befattning, skola hafva sin rot och sin uppkomst uti och från de

gemensamma intressen, dem kommunen såsom personlighet eger att

vårda. Hvad kommunen vid utöfvandet af denna vård, så väl i allmänhet

som i särskilda fall, har att iakttaga, den lydnad och aktning den

dervid är skyldig att visa de lagar, staten beslutat och utfärdat, den

högre pröfning vissa af dess beslut skola underställas, innan de få bringas

till verkställighet, och den rättsutväg, som bör vara hvarje enskild

medlem af kommunen förbehållen till vinnande af rättelse, derest han

funne sin enskilda rätt blifva för nära trädd genom kommunens beslut;

om detta allt finnes i förslaget på sina ställen särskilda bestämmelser,

och torde vid sådant förhållande något äfventyr ej vara att befara vid

Bill. till 1liksd. Prof. 1872. 7 Sami. 7 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lag-Utskottets Utlåtande U:o 14.

godkännande af den elasticitet i afseende å kommunens verksamhet,

som ligger uti de ifrågavarande orden”.

Vid den Riksdag, 1850—1860, då kommunallagarne godkändes, yttrar

det Utskott, som handlade frågan: att den sjelfbestämningsrätt, som

medgifvits kommunerna, är erforderlig; och att de garantier som föreslagits,

i så måtto att vigtigare beslut skola godkännas af Kong!. Maj:t

eller Dess Befallningshafvande, böra vara tillräckliga. »Härtill kommer»,

säger Utskottet »hvad angår den befarade vådan för kommunen sjelf,

»den omständigheten att, såsom erfarenheten mångenstädes visat, ingensting

så kraftigt bidrager till lifvande af eu sann och verksam kommu»nalanda

som frihet och sjelfbestämningsrätt, utan andra inskränkningar

»än dem statens öfverhöghet och omsorgen om andras rätt gör nödiga;

»men att ingenting deremot så förlamar kommunalandan och försvagar

»nitet för kommunens angelägenheter, som sådana inskränkningar i dess

»sjelfbestämningsrätt, hvilka, icke påkallade af ofvannämnda afseende, en»dast

tillkommit i den välmenta afsigten att hindra kommunen från att

att genom obetänkta beslut skada sig sjelf.»

Det vore ett föga hedrande vedermäle af Riksdagens omdöme om vårt

folks oförmåga att sköta sig sjelf, ett föga gynnsamt förebud med afseende

å sjelfstyrelsens vidare utveckling, om Riksdagen — sedan kommunallagarne

numera i 10 år varit i verksamhet, och, medgifvom det, på ett lysande

sätt vederlagt de olycksprofetior, som uppställdes, samt verksamt bidragit

till ernående af det utvecklingsstadium, hvaråt vi nu glädja oss — nu skulle

förklara kommunerna ovärdiga denna sjelfbestämningsrätt. Man frågar efter

beviset på denna ovärdighet; och detta bevis skulle vara, att de kommuner,

som icke varit nog lyckliga att på statens bekostnad få jernvägar

till sig anlagda, anlita sina egna krafter för vinnande af denna häfstång

för så materiel som andlig utveckling, utan hvilken de, i täflan med

andra, med jernvägar gynnade orter, äro dömda till stillastående eller,

hvilket är detsamma, tilibakagående. I sanning, denna kommunernas tillit

till egna krafter, detta bemödande att vara sig sjelf nog, förtjenar loford,

i motsats till de vid riksdagarne tidt och ofta framträdda bemödanden

att göra lokalintressen till statsintressen. Det vittnar således i

högsta måtto förmånligt om kommunalstyrelsernas förmåga att motsvara

den uppgift, man i första rummet ställt på dem, nemligen att göra statens

mellankomst för vinnande af lokalbehof umbärlig, att spara

dess krafter för stora mål. Afvisom således dessa småsinnade försök

att föra oss tillbaka till den ståndpunkt, vi redan lemnat, att beröfva

kornmunen den sjelfmyndighet, som i Sverige är urgammal, att beröfva

den£ rätten att under kontroll af statens öfverhufvud sjelf besluta i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

2.7

sina egna hushållsangelägenheter; afvisom det, åtminstone så länge man

icke gitter att såsom skäl för eu omyndighetsförklaring anföra andra

beslut än sådana, som, långt ifrån att stå i strid med statens intresse,

tvärtom kraftigt befordra detsamma.

Beträffande frågan huruvida eu jernvägsanläggning, afsedd att lätta

kommunikationen inom den ort, dit en kommun hör, må anses kunna

utgöra föremål för kommunens beslutanderätt eller är att hänföra till

industriela företag, tror jag mig uttala en obestridlig sanning, då jag

påstår, att dylika företag hittills här i landet haft till hufvudsakligt, om

ej till uteslutande syfte att fylla ett allmänt kändt behof af ändamålsenligare

kommunikationsmedel. Jag vågar till och med påstå, att ej

någon enda, för den allmänna trafiken afsedd jernväg tillkommit med

beräkning af direkt vinst för intressenterne. Månne icke t. ex. stambanorna

tillkommit just på grund deraf, att jernvägar i vårt land ansetts

icke kunna såsom vinstgifvande hänföras till industriela företag?

Och månne icke Utskottet misstagit sig i dess från Kongl. Maj:ts afvikande

omdöme? Visserligen kan, då jernvägsanläggningar likasom andra

kommunikationsanstalter äro så kostbara, att, till återgäldande af dessa

kostnader, en afgift för begagnandet måste åsättas, företaget genom uppbärandet

af denna afgift blifva vinstgifvande. Men detta förändrar ej

sakens natur.

Mer än en gång har vid dyrbara anläggningar af landsvägar eller

uppförande af broar uppbärandet af afgift för trafiken derå tillåtits,

utan att saken betraktats som ett industrielt företag.

Då nu staten, som icke omedelbart, utan genom kommunerna, af

ålder ombesörjt vägarnes anläggning och underhåll, sjelf funnit nödigt

att ombesörja jernvägsanläggningar, emedan de icke såsom industriela

företag kunnat åstadkommas; månne då kommunerna, i hvilkas hushållningsangelägenheter

väghållningen ingår, skulle kunna anses förhindrade

att förskaffa sig de bättre vägarne: jernvägarne, på den grund att de

äro att anse såsom industriela företagt Månne icke just anläggandet på

statens bekostnad af dessa förbättrade kommunikations-medel gör det för

kommunerna till ett oundgängligt behof att ansluta sig till desamma. Om

t. ex. staten icke gjort en utgrening af Vestra stambanan till Södertelje,

månne denna stad kunde hafva ansetts förhindrad att på egen bekostnad

verkställa denna utgrening? eller månne Falköping skulle anses

förhindrad att anlägga en jernbana från nämnda stad till Ranten? i begge

fallen utom de respektive städernas områden. Månne de städer, som

beredt sig lättare sjökommunikationer, kunna anses hafva öfverskridit

sin befogenhet, då de genom upprensning af vattendrag på långt afstånd

från stadens område möjliggjort eller befordrat denna kommunikation?

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Månne t. ex. Linköping öfverskridit sin rätt genom deltagande i kanaliseringsarbeten

för underlättande af sjökommunikationen med nämnda

stad ?

Om således under förflutna tider kommunerna i Sverige ansetts

oförhindrade att besluta sådana företag, månne det vore skäl att just nu,

då kommunikationer ställas i första rummet vid fråga om befordrande

af kommunernas likasom statens utveckling, att förvägra dem sådant?

Jemväl i de länder, der kapitalstyrkan, utsigterna till en stor

vinst till följd af den myckna trafiken och spekulationsandan kunde

göra åtgärder från kommunernas sida för åstadkommande af jernvägar

öfverflödiga, hafva, på sätt inom Utskottet blifvit upplyst, kommunerna

rätt att åstadkomma jernvägsanläggningar. I Frankrike, Tyskland och

Belgien in. fl. länder är detta fallet. I brödrariket Norge åstadkommas

just nu stora jernvägsanläggningar genom bidrag af kommunerna.

Skulle vi väl kunna i Sverige beröfva dem denna rätt?

Sådant vore att omöjliggöra vidare jernvägsanläggningar. Jag betviflar,

att någon bland de i Sverige’ anlagda bibanor kunnat komma

till stånd utan kommunernas mellankomst.

Skulle vi väl vilja beröfva de kommuner, som icke kommit i åtnjutande

af detta, ett af deras förnämsta behof, all möjlighet dertill.

Det vore tänkbart, att Sverige i framtiden kunde uppnå den grad

af kapitalstyrka och företagsamhet, att kommunens mellankomst kunde

umbäras; men saken måste betraktas sådan den under närvarande förhållanden

är, icke sådan den under andra förhållanden kunde vara».

af Herr Grefve Wachtmeister, emot 11 :te punkten;

af Herr Beckman, emot 2:dra samt 8:de och 9:de punkterna: »Det beslut,

hvilket innefattas i mom. 2 af här föreliggande betänkande, har jag för

min del icke kunnat biträda. Först och främst synas mig icke tillräckliga

skäl tala för den åtskilnad, Utskottet här gör emellan jordbruksfastighet

och andra beskattningsföremål såsom grund för rösträtt. Det

kan ej sägas, att inskränkning i rösträtt redan förut, ehuru på annan väg,

eger rum för jordbruksfastighets röstvärde. Deremot kan visserligen

jordegarens rösträtt anses vara begränsad så till vida, som, der en egendom

är utarrenderad, icke jordegaren utan arrendatorn röstar för den

utarrenderade jordbruksfastigheten. Men just i sistberörda förhållande

synes mig ligga ett afgörande skäl mot den skilnad Utskottet vill införa.

Svårligen torde nemligen med skäl kunna påstås, att en arrendator,

hvars arrende måhända nalkas sitt slut, är med fastare band

fästad vid kommunen, än t. ex. en industriidkare af annat slag, hvilken

inom kommunen eger och skattar för en större och kostsammare an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

läggning och derjemte har under sin vård eu betydande arbetspersonal,

för hvilken han i flera hänseenden står i ansvar.

Men jag skulle hysa betänklighet emot Utskottets förslag, äfven

om det utan åtskilnad gällde alla föremål, hvilka utgöra grund för rösträtt.

Genom en blott nedsättning af det högsta röstetal en person får

tillgodonjuta, vare sig till en tiondedel eller till en tjugondedel af kommunens

sammanlagda, kan visserligen understundom förebyggas en endas

ständiga öfvervigt. Men deremot framkallas genom denna åtgärd

ett mot nu gällande grundsatser än mera skriande missförhållande, nemligen

att denna pluralitet kan af några få beherrskas, äfven då samma

pluralitet eger en icke mindre betydande öfvervigt i verkligt röstetal,

hvilket dock blifvit reduceradt genom den stadgade inskränkningen i

rösträttens utöfning. Så t. ex. skulle, under förutsättning att rösträtt

Anse utöfvas för högst eu tiondedel af kommunens hela röstetal, i en

kommun med inalles 2,000 röster tvänne personer hvardera med 200

röster, om de två vore eniga, städse kunna diktera besluten emot ett

mångdubbelt större antal röstegande med tillsammans 1,600 röster, derest

ibland dessa sednare befunne sig eu person med 1,401 röster, enär de

två då hade att utöfva rösträtt för hela sitt röstetal eller tillsammans

400 röster, de sednare åter eller flertalet endast för högst 399. Likaså

skulle tre personer med hvardera 200 eller inalles 600 röster ständigt

kunna öfverrösta en mer eller mindre betydande pluralitet, som inalles

egde 1,400 röster, såvida bland denna pluralitet befunne sig eu person

med minst 901 röster, enär det högsta röstetal, som då för 1,400

finge beräknas, vore 599.

Ett sådant förhållande, hvilket kan framkallas äfven genom den

af Utskottet föreslagna, genom sin ensidighet i och för sig sjelf enligt

min tanke icke rättvisa reduktionen, synes mig, icke ens ur motionärernas

synpunkt, vara att föredraga framför det, i hvilket de önskat ändring;

och svårligen torde kunna nekas, att detsamma är i högsta grad oförenligt

med de grundsatser, hvilka hittills gjort sig gällande i våra kommunallagar

med hänseende till rösträttens utöfning.

Till förebyggande af sistberörda ändamålsvidriga följd af högsta

rösträttens inskränkning, synes mig blott en utväg erbjuda sig, nemligen

att låta samma inskränkning inträda allenast i det fall, att vid rösternas

sammanräknande en betydande majoritet af samhällets röstegande medlemmar

efter hufvudtalet befinnes vara om ett och samma slut enig.

Ändtligen synes mig utsträckningen af ifrågavarande förändring

äfven till sådana frågor, som ega inflytande på Riksdagens sammansättning,

betänklig. Åtminstone i afseende på dessa frågor synes en för
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14,

ändring icke med trygghet kunna företagas utan tillgång på statistiska

uppgifter, hvilka icke nu varit för handen.

Äfven mot det beslut, hvilket innefattas i mom. 8 och 9 af föreliggande

utlåtande, lödgas jag reservera mig.

Ordförandeskapet i skolrådet medför rätt många åligganden af

olika art och ett icke ringa besvär för dess innehafvare. Församlingens

pastor har hittills å embetets vägnar och utan särskild ersättning bestridt

dessa åligganden, och detta förhållande synes mig, der tvingande omständigheter

icke nödga till undantag, jemväl böra fortfara. Jag vill

icke bestrida, att pastor, särdeles i en mera folkrik församling, kan hafva

ganska svårt att jemte sina öfriga embetsgöromål sköta äfven dem, som

härflyta ur hans ställning såsom ordförande i skolrådet. Men vida större

skäl torde vara att frigöra honom från åtskilliga för hans ställning såsom

prest mera främmande åligganden. De hvilka han eger såsom ordförande

i skolrådet äro icke af den art, att de skäligen kunna eller

böra betraktas såsom främmande för den evangeliska prestens kallelse.

Att vårda ungdomens uppfostran måste fast mer, så länge denna uppfostran,

såsom hos oss ännu lyckligtvis är fallet, skall enligt gällande lag

byggas på kristligt religiös och sedlig grund, räknas såsom en bland

den evangeliske själasörjarens embetspligter. De fordringar, hvilka inom

svenska kyrkan ställas på prestens bildning, böra ock öfver hufvud taget

lemna nöjaktig borgen för att presten besitter för ändamålet erforderliga

insigter. Finnes häruti någon brist, då bör och kan denna afhjelpas.

Förtroendet att vara församlingens herde och lärare bör i sig innesluta

förtroendet till honom såsom främste vårdaren af församlingens

offentliga barnauppfostran. Skolans ställning såsom församlingens skola

hänvisar ock detta åliggande till presten. Ändtligen är för själavården

i öfrigt af ovärderligt gagn den kännedom om det uppväxande slägtet,

den särskilda bekantskap med nästan hvarje barn inom församlingen

pastor såsom ordförande i skolrådet är icke allenast i tillfälle att vinna,

utan föranledd att söka förvärfva. Härtill kominer att hela det sätt,

hvarpå folkskolans vårdande och dess ärendens handhafvande för närvarande

hos oss är ordnadt, synes påkalla att skolrådets ordförande är en

person med embetsmanna-ansvar. Det är fara värdt att icke ringa svåifigheter

skola uppstå, derest presten, utan vidare förändring i nyss berörda

ordning, fritages från de embetspligter honom för närvarande såsom

ordförande i skolrådet åligga.

Det är möjligt att regeringen kan finna utvägar att undanrödja

åtskilliga bland dem, och att detta ändamål skall befordras genom den

jemväl föreslagna underdåniga skrifvelsen. Mig synes likväl att beslu
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

31

tet om ordförandeskapets förflyttande från prestens embetsmannaåligganden

borde uppskjutas, åtminstone till dess man förvissat sig om att detta

öfverflyttande icke kommer att medföra betydande olägenheter utan

motsvarande vinst
Eu

dylik öfverflyttning synes mig äfven ur det skäl mindre lämplig,

att den efter all sannolikhet flerestädes kommer att tillskynda församlingarne

utgifter, från hvilka de kunna och böra förskonas. Erfarenheten

visar nemligen, att så kallade kommunala förtroende-uppdrag hos

oss ingalunda alltid öfvertagas utan ersättning, helst om de i någon betydligare

mån kräfva tid och arbete. Jag befarar, att äfven ifrågavarande

uppdrag skall på samma sätt handhafvas.

Några olägenheter af nuvarande ordning, hvilka icke lika väl under

den af Utskottet föreslagna skulle kunna inträffa, har jag icke kunnat

utforska. Att öfriga skolrådsledamöter skulle, såsom Utskottet tyckes

förutsätta, blifva mera nitiska i uppfyllandet af sina pligter, derföre

att ordförandeskapets ansvarsfulla åliggande flyttades ifrån prestens person

till en annan skolrådsledamot, kan jag svårligen föreställa mig. Snarare

synes fara värdt, att den liknöjdhet, som enligt de inkomna berättelserna

på mer än ett ställe kommit skolrådet till last, skall utöfva

ett menligt inflytande äfven på valet af ordförande och derigenom på

hela skolinrättningen och dess ordnande. Folkskoleinspektörernes berättelser

hafva för öfrigt visserligen gifvit vid handen, att i allmänhet

skolans verksamhet, äfven såvidt dess syfte är meddelande af allmän

medborgerlig bildning, i väsendtlig mån har presterskapets nitälskan att

tacka för framgången, der sådan visat sig. Det ligger dock i prestens

eget intresse att härvid hafva verksamma medarbetare i skolrådets öfriga

medlemmar, och jag tror icke att öfver hufvud taget presterskapet

försummat att begagna sig af den utväg till lättnad, hvilken författningen

här anvisar. Att sjelfva det goda föredöme i nitälskan för skolans

bästa, presten gifvit, skulle verkat förlamande på skolrådsledamöternes

intresse, synes mig icke antagligt. Sådan lamhet, der den försports,

torde nog hafva sin grund i andra omständigheter, hvilka sannolikt

komma att verka ännu skadligare, då de icke vidare motverkas af prestens

ledande verksamhet.

Klart är att presten, sin kallelse likmätigt, måste lägga en hufvudsaklig

vigt vid religionsundervisningen såsom bildningens grundval;

folkskolestadgan bjuder ock att så skall ske. Möjligen har en eller

annan prest i denna riktning ådagalagt ett öfverdrifvet nit. Anmärkas

bör dock, att äfven detta nit begränsas genom det af högre myndighet

granskade och fastställda reglementet, samt att prestens ställning såsom

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

ordförande i skolrådet väl gifver honom många och dyrbara tillfällen

att främja det vigtiga ärendet genom goda och ändamålsenliga förslag

m, in., men ingen makt att, oberoende utaf skolrådets gemensamma tanke

och beslut, efter godtycke styra och ställa med skolan, allraminst i strid

med gällande lag och författning. Tillåter han sig sådan godtycklighet

eller befinnes han trög och likgiltig, så kan han blifva föremål för folkskoleinspektörens

anmärkningar och vederbörande myndigheters tillrättavisning

såsom för embetsfel. Med hänsyn till möjligheten af sistberörda

missförhållande, äfvensom att en pastor kan genom mängden af andra

embetsåiigganden, genom sjukdom, ålderdomssvaghet eller dylikt blifva

urståndsatt att med tillräcklig kraft och omsorg handhafva just denna

del af sitt embete, borde måhända domkapitlet under vissa vilkor ega

rättighet att entlediga pastor från utöfningen af ordförandeskapet i skolrådet,

hvilket ordförandeskap i sådant fall borde skötas af annan församlingens

prestman, der en lämplig sådan vore att tillgå, men i motsatt

fall af skolrådets vice ordförande. Någon annan eller mera genomgripande

åtgärd till förebyggande af verkliga eller befarade olägenheter

synes mig för närvarande hvarken nyttig eller af omständigheterna påkallad.

»

af Herr Grefve Mörner, Herr von Möller och Herr Björkenstam, emot

2:dra samt 8:de och 9:de punkterna: »Den hitintills gällande grunden

för rösträttens utöfvande vid kommunalstämmma på landet— att en hvar

eger rösta i förhållande till sitt deltagande i kommunens utgifter —

kan icke längre principielt försvaras, om, såsom Utskottet föreslagit, rösträtten

för kapital och arbete samt annan än jordbruksfastighet begränsas.

Men hvarje begränsning af den nu gällande rösträtten, det vare

sig till !, eller finner icke något stöd i principen utan blott i godtycket.

Utan att vilja föra den ännu icke tioåriga kommunal-författningen

för landet in på denna väg, anse vi deremot, att en sådan röstpluralitet,

som i 40 § af Kong], förordningen om landsting stadgas, vore tillämplig

vid afgörandet af sådana frågor, som omförrnälas i 73 § och 74 § mom.

6 af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet, och hvarom

beslut, för att vinna bindande kraft, skola underställas Kongl. Maj:ts nådiga

pröfning eller erfordra Kong!. Maj:ts Befallningshafvandes godkännande.

Vi hemställa alltså, att Riksdagen behagade för sin del besluta,

att 3 mom. i 21 § af Kong], förordningen om kommunalstyrelse på landet

må erhålla följande förändrade lydelse:

Är

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

33

År fråga om införande eller afskaffande af kommunalfullmäktigskap,

galle den i 27 § bestämda röstberäkning.

Till beslut i ärende, hvarom i 73 § och 74 § mom. b sägs,

erfordras två tredjedelar af de afgifna rösterna enligt

den vid omröstningen följda röstgrund. Till beslut i

andra frågor erfordras blott enkel pluralitet af de

vid tillfället afgifna rösterna.

Falla rösterna härvid lika — — — — — —.

I afseende å punkterna 8 och 9 af Utlåtandet, förena vi oss i Herr

Faxes vid 1868 års riksdag i frågan framställda, af Första Kammaren

den 4 Mars godkända mening, så lydande:

»Emot hvad Utskottet i detta Utlåtande tillstyrkt får jag anmäla

min reservation, derföre att jag anser det vara olämpligt och orättvist,

att pastor, sedan han upphört att vara sjelfskrifven ordförande i skolrådet,

skall af kommunen eller skolrådets öfrige ledamöter kunna åläggas

denna befattning för längre tid, än hvarje annan ledamot af kommunen.

Nämnda befattning måste vara antingen ett pastorsembetet tillhörande

åliggande, eller allenast ett kommunalt uppdrag. I förra fallet

är det utom gränsen för kommunens kompetens att skilja pastor från

befattningen; är denna åter ett kommunalbestyr, så bör pastor njuta

lika rätt till afsägelse deraf eller befrielse derifrån som hvarje annan

medlem af kommunen; kan man, såsom förhållandet är inom många,

kanske de flesta kommuner, icke undvara pastor såsom ordförande i

skolrådet, så får man pnderkasta sig att med hans skyldighet i detta

afseende äfven följer rättigheten, intill dess han förverkar denna sednare.

Deremot finner jag det vara en brist i nu gällande författning,

att föreskrift saknas derom, huruledes, i händelse pastor, vare sig af

oförmåga eller af annan orsak, icke behörigen fullgör sin skyldighet såsom

skolrådets ordförande, eller af giltiga skäl sjelf begär befrielse från

denna befattning, vederbörande myndighet må kunna entlediga honom

derifrån och förordna annan ordförande i hans ställe; och sjuies en sådan

åtgärd böra ankomma på Domkapitlet, som, derest, antingen pastor

sjelf söker endtledigande, eller skolinspektör eller kommun derom gör

anmälan, icke lärer underlåta att, sedan vederbörande blifvit hörde, förfara

såsom omständigheterna och sakens beskaffenhet kräfva. Skulle

någon underlåtenhet dervid ega rum, så är, i detta som i hvarje annat

fall, den med beslutet missnöjde obetaget att deremot i laga ordning

fullfölja klagan. En annan brist är ock att i skolrådet icke finnes vice

ordförande, som vid förfall för den ordinarie kan intaga hans plats, och

Bih. till Riksd. Prof. 1872. 7 Sami. 7 Tläft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

denna brist torde jemväl böra undanrödjas; i hvilket afseende lämpligast

synes, att valet sker af och bland skolrådets egna ledamöter.

På grund häraf får jag tillstyrka, att nedanr.ämnda paragrafer i

Kongl. förordningen den 21 Mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 23. Kyrkoherden, eller den hans embete förestår, eller ock

annan prestman, den han för något tillfälle kan dertill förordna, är i

kyrkorådet ordförande.

I den annex- eller kapell-församling, vid hvilken ständig prestman

finnes anställd, skall han föra ordet när kyrkoherden, eller den,

som hans embete förvaltar, ej är i stämman tillstädes.

I skolrådet skall jemväl kyrkoherden, eller den hans embete förestår,

vara ordförande, derest ej stifts-styrelsen, på anmälan af kyrkoherden,

eller eljest, finner skäl att annan ordförande förordna.

Ledamöter i kyrkorådet — — utse.

Till ledamöter i skolrådet — — män.

Skolrådet väljer inom sig vice ordförande.

I så väl kyrkorådet — •— fem.

Ledamöterne — — —- tid.

Och torde Riksdagen uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t, derest ett sådant beslut vinner Kongl. Maj:ts samtycke, måtte

täckas i öfverensstämmelse dermed vidtaga de förändringar i Kongl.

stadgan om folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842 och öfriga dithörande

författningar, som till följd af samma beslut må blifva erforderliga.

»

af Herr von Sydow, emot 2:a och 11 :te punkterna: »Emot Utskottets

förslag i andra punkten får jag anmäla min reservation.

Lika villigt som jag erkänner riktigheten a priori af den princip

i vår kommunallagstiftning, som bestämmer rösträtten efter hvars och

ens bidrag till kommunens gemensamma utgifter, lika ovedersägligt är,

att det mål, hvartill man genom denna lagstiftning velat komma —- införande af verklig kominunalsjelfstyrelse — icke öfverallt å landet

blifvit ernådt. I sådana kommuner, der eu enda person har större antal

röster än alla de öfriga röstägande tillsammans, är det nemligen,

såsom under Utskottets öfverläggningar blifvit anmärkt, icke kommunen

som styr sig sjelf, utan den nämnde personen som styr kommunen. Ett

sådant förhållande synes mig genom lagstiftningens mellankomst böra

förebyggas. Men att dervid gå till väga på sätt motionärerne föreslagit

och genom ett penndrag nedsätta röstmaximum till ett visst bråktal af

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

35

kommunens hela röstetal, utan att med visshet känna huruvida det

åsyftade ändamålet, utan orättvisa, derigenom skulle vinnas, synes mig

icke tillrådligt. Då den på de verldsliga intressenas gemensamhet endast

i ringa grad inverkande omständighet att en menighet utgjort ett

kyrkosamfund uteslutande lagts till grund för kommun-indelningen på

landet, har följden blifvit, att förhållandena inom olika kommuner, hvad

folkmängd, antal röstegande, skattetal m. in. beträffar, äro mycket vexlande.

Under det kommuner finnas med flera tusen innevånare och

hundratals röstegande ledamöter, hafva andra ett innevånareantal af

allenast ett par hundra, hvaraf ett ringa fåtal har rösträtt. Naturligt

är att den store godsegaren, fabrikanten eller kapitalisten i en kommun

af sistnämnda beskaffenhet har efter nu gällande röstgrund vida större

inflytande än uti de vidsträcktare kommunerna; och om han eger mer

än af kommunens hela röstetal — sådana fall lära förefinnas — skulle

nedsättningen af hans rösträtt till s» af hela röstetalet icke utöfva den

ringaste inverkan på hans ställning i förhållande till kommunens öfrige

röstegande innevånare, emedan han i allt fall ensam kunde diktera besluten.

A andra sidan skulle i mycket små kommuner, der t. ex. af

elfva ledamöter eu bidrager till kommunens utgifter med hälften af

det hela och de ö fråga kontribuera hvardera med ot, den föreslagna

förändringen kunna leda dertill, att alla finge lika rösträtt, hvarigenom

det större inflytande på kommunens beslut, man vill hafva inrymdt åt

det högre skattetalet, skulle alldeles förfalla.

Att på ett fullt rättvist och tillika praktiskt sätt reglera dessa

förhållanden genom förmedling af de begge till eu del motsatta principer,

hvarpå lagstiftningen h vi lar — å ena sidan kommunens rätt till

sjelfstyrelse och å den andra rösträttens beroende af skattebidraget —

är med stora svårigheter förenadt. Jag betvifla!-, att frågan löses på den

väg Utskottet inslagit. Landtkommuner finnas, hvilkas fleste innevånare

hafva sitt hufvudsakliga uppehälle af egentliga stadsmannanäringar, såsom

fabriksrörelse, handel, handtverk in. m. Ett exempel derpå hafva

vi i en nybildad kommun vid en jernvägsstation i södra Sverige. Föga

rättvist och klokt förefaller det mig, om i ett sådant fall de af kommunens

medlemmar, som gifva den sin karakter, skulle få proportionsvis

mindre att säga än de till kommunen hörande jordbrukare. För öfrigt

hafva de anmärkningar jag framställt mot motionärernes förslag giltighet

äfven i afseende på Utskottets.

Utan att i väsendtlig mån rubba grundvalen för röstberäkningen

finnes, efter min mening, endast ett medel att med absolut säkerhet förekomma,

det en enda medlem af en kommun genom begagnande af sin

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 14.

röstöfvervigt kan undertrycka alla de öfriges mening och derigenom

göra desses rätt till deltagande i kommunens angelägenheter illusorisk.

Detta medel är att bestämma röstmaximum för den, som har största

fyrktalet, till eu viss proportion, t. ex. hälften eller två tredjedelar, af

alla öfrige kommunal-medlemmars sammanlagda röstetal. Man möjliggjorde

derigenom i alla kommuner för de mindre inflytelserika medlemmarne

att genom enig samverkan fatta beslut äfven emot den eljest

öfvermäktige godsegaren eller fabrikanten. Den vigtigaste befogade anmärkning

emot den nu för landet gällande röstgrund vore ock härmed

undanröjd. Men jag befarar, att sådan begränsning af rösträtten icke

öfverallt skulle kunna utan orättvisa tillämpas. Jag tror mig veta att

kommuner finnas, der i det närmaste alla utskylderna bestridas af en

enda person och der de, som jemte honom hafva rösträtt, inskränka sig

till några få personer. Att medgifva dessa att mot den förres bestridande

bestämma kommunens utgifter, hvartill de i högst ringa mån bidraga,

vore kanhända icke alltid rådligt. Man måste derföre för sådana kommuner,

hvilka dock sannolikt ej äro många, vara betänkt på något undantagsstadgande;

och man kunde, synes det mig, med förklarande att

den ifrågavarande röstbegränsningen icke skulle ega rum i dessa kommuner,

om icke föreskrifva, åtminstone underlätta deras förening med

andra eller ock medgifva medlemmarne af kommunen att sluta sig till

annan kommun, så framt ej den större rösteganden ville underkasta sig

den i allmänhet stadgade röstbegränsningen.

I nu angifna syftning synes mig en lagförändring vara önskvärd.

Något detaljeradt förslag dertill har jag dock icke tillåtit mig att uppgöra.

Dertill saknas äfven de materialier, hvarpå hvarje lagförändring i detta

ämne måste vara grundad, om den icke skall göras endast för dagen.

Utan att ega en någorlunda fullständig tablå, som utvisar huru förhållandena

för närvarande gestalta sig inom samtliga landtkommuner i

riket, saknar man den fasta hållpunkt, utan hvilken man icke lärer kunna

besluta några förändringar med hopp om att desamma allestädes skola

blifva praktiskt lämpliga. Infordrande af. statistiska uppgifter, upptagande

för hvarje kommun antalet af dess röstegande medlemmar enligt

fyrktalslängden och deras fördelning på vissa kategorier, så att man

deraf får eu lätt öfversigt af förbehållandet emellan de högre och lägre

beskattades antal och rösträtt, anser jag således böra ovilkorligen föregå

hvarje förändring af röstgrunden; menen sådan statistik lärer icke kunna

utan Ivongl. Maj:ts nådiga medverkan åstadkommas.

Förändring af den rösträtt, som nu tillkommer bolagen, framför

allt aktiebolagen, såsom korporationer, anser jag äfven vara ett steg i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

3T

den rätta riktningen. Samma skäl, som framkallat förbudet för enskilda

medlemmar i en kommun att så att säga i klump öfverlåta sin

rösträtt på annan, synes mig tala emot rättigheten för eu enda delägare

i ett bolag att utöfva rösträtt för samtlige bolagsintressenterne,

desto heldre som äfven ibland desse meningarne om ett företags nytta

eller behöflighet för kommunen kunna vara delade och det icke synes

mig förefinnas något fullgiltigt skäl, hvarföre ej minoriteten skall få göra

sin röst gällande på kommunalstämman såväl som å bolagsstämman.

En förändring i detta hänseende torde derföre lämpligen kunna anknytas

till en inskränkning i röstmaximum.

Slutligen instämmer jag uti hvad tre andra reservanter, Herrar

Grefve Mörner, von Möller och Björkenstam, anfört om önskvärdheten

deraf att för besluts fattande uti vissa vigtigare frågor, sådana som omtalas

i 27, 36, 73 och 74 §§ af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse,

å landet den 21 Mars 1862, kornme att erfordras en qvalificerad

majoritet af 4:delar utaf kommunens röstetal.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen, med afslag å Utskottets förslag i förevarande

punkt, måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t, efter infordrande af

så beskaffade statistiska uppgifter, som för frågans bedömande

kunna finnas nödiga, täcktes taga i nådigt

öfvervägande, huruvida förändring af Kongl. förordningen

om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862

i ofvan angifna syften må kunna, utan väsendtlig rubbning

af hufvudgrunderna för lagstiftningen i ämnet,

åvägabringas samt i sådant fall låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga de förslag, Kongl. Maj:t kan finna

ändamålsenliga.

I afseende på Utskottets förslag i sista punkten af dess betänkande

instämmer jag i den af Herr Ribbing afgifna reservation.»

af Herr Friherre Nordenfalk, emot 2 och 3, 8 och 9 samt 11

punkterna: ”Med flertalet bland Utskottets ledamöter delar jag öfvertygelsen

om lämpligheten af begränsning i nu gällande kommunala rösträtt

på landet. Men jag vågar betvifla att med den utredning, motionärerne

i frågan lemnat, eller som eljest stått Utskottet till buds, det

är möjligt bedöma verkan af den till siffran helt och hållet godtyckliga

nedsättning i rösträtt, Utskottet föreslagit. Vid förändringarne i afseende

å rösträtt i stad lät man sig angeläget vara att, genom framläg
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

gande af de faktiska missförhållanden man ville afhjelpa, möjliggöra en

beräkning hvarthän den föreslagna förändringen skulle leda; eu motsvarande

jemförande öfversigt af de mångfaldigt varierande röstproportionerna

på landet kan så mycket mindre vara öfverflödig för nu föreliggande

frågas afgörande, som intet annat bevis för en föreslagen siffras

lämplighet torde vara möjligt åstadkomma än att tydliggöra, det

densamma åtminstone i allmänhet afhjelper de missförhållanden, man

vill rätta. Långt ifrån att Utskottet, utan vägledning af dylik utredning,

nu synes träffat den rätta proportionen, torde tvärtom den föreslagna

nedsättningen gå längre än den bort, för att kunna sägas vara

väl afvägd mot jordegarens af arrendator rösträtt begränsade röstöfvervigt.

Enligt förslaget skulle t. ex. egaren af ett bruk eller annan större,

mera fast industriel inrättning med ringa jordareal inom den kommun

der den sjelf är belägen, men som till största delen betalar sin kommuns

utgifter, kunna öfverröstas af eu jordegare med blott ^ af samma

kommuns fyrktal. Månne ej just en dylik betydande reduktion i kommunala

rättigheter för den ene utan den minsta direkta begränsning för

den andre medlemmen af samma kommun icke blott lätteligen skulle

leda till split mellan olika samhällsklasser, utan ock blefve talande skäl

för nya ändringar? En sannolik följd af ett bifall till Utskottets förslag

torde ock blifva, att bland de bruks-, fabriks- och sågverksegare, kapitalister

och högre löntagare, som sålunda skulle få sin rösträtt reducerad,

ej få skulle — då eu återgång natuxfligtvis vore otänkbar — för att

söka återställa relativ jemvigt, komma att deltaga i det sannolikt fortsatta

sträfvandet att få införd en motsvarande nedsättning i jordegares

rösträtt. Ett sådant slutligt resultat har dock åtminstone Utskottets

pluralitet ej funnit önskligt.

Emot den inom Utskottet ifrågasatta utvägen: att i underdånig

skrifvelse anhålla, det Kong!. Maj;t ville, efter insamling af nödiga uppgifter,

för Riksdagen framlägga det förslag till ändring, hvartill dessas

pröfning kunde föranleda, torde kunna invändas, att i nämnda skrifvelse

naturligtvis borde angifvas Riksdagens åsigt om det ungefärliga omfånget

af den ifrågasatta förändringen, under det att likväl just derom

Riksdagen först efter pröfning af de äskade uppgifterna synes kunna

uttala sig.

På dessa grunder och då det i främsta rummet torde tillkomma

motionärer i frågan att bereda tillgång till sådana omfattande och tillförlitliga

uppgifter, hvarförutan någonsomhelst beräkning öfver verkan

af ett ifrågasatt röstmaximum icke synes mig möjlig, får jag — utan

att bestrida det eu lämplig och behöflig inskränkning i den kommunala

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

39

rösträtten möjligen torde kunna åstadkommas i den genom Utskottets

förslag angifna riktningen — vördsamt hemställa,

att för närvarande såväl samtliga i detta betänkande

under punkterna 2 och 3 uppräknade motioner, som

Utskottets i anledning af desamma framlagda förslag

icke måtte af Riksdagen bifallas.

I afseende å punkterna 8 och 9 af Utskottets betänkande instämmer

jag i den af Herrar Grefve Mörner, von Möller och Björkenstam

afgifna reservation.

I afseende å den i punkten 11 föreslagna skrifvelse”

af Herr Bovin;

«*

af Herr Carlén, emot 2:dra punkten: ”Det förslag i afseende å rösträtten

å landet, som Lag-Utskottet framlagt i 2:dra punkten af detta

betänkande, har jag ej kunnat biträda. Skälen äro i korthet följande:

Frågan om den kommunala rösträtten är efter mitt förmenande

att räkna till de frågor, som ej kunna lösas annorlunda än på kompromissens

väg. Men för att vandra den vägen utan att förirra sig, är

angeläget att kunna på förhand bedöma de praktiska följderna af eftergifter

å ena eller andra sidan, hvilket åter ej kan ske utan en någorlunda

fullständig kännedom om redan existerande förhållanden. Behofvet

af en kommunal-statistik röjde sig också på det mest otvetydiga sätt

under öfverläggningarne inom Utskottet. Månget förslag, som i och för

sig var egnadt att tillvinna sig mera allmänna sympatier, måste öfvergifvas

endast derföre, att någon ledamot framdrog exempel på kommuner,

hvilkas. egendomliga förhållanden gjorde förslaget derstädes mindre

ändamålsenligt; och om man äfven är böjd för den åsigten att, en lagstiftning,

som för riket i dess helhet kan vara gagnelig, ej bör hindras

deraf att den ej är så särdeles lämplig för några få kommuner, vågar

man ingenting afgöra, då man sväfvar i ovisshet, huruvida de kommuner,

som skulle lida af förändringen, verkligen äro så få, att man med

fog kan begära att de. skola låta sina intressen vika för det allmännas.

Det var med afseende härå jag inom Utskottet slöt mig till den

åsigten att man borde, innan ett förslag till förändrade lagbestämmelser

utarbetades, införskaffa erforderliga statistiska data, utan hvilka man

i min tanke icke hade tillräckligt fast grund att bygga på; och jag finner

dess mindre skäl att vika från denna mening, som sjelfva slutakten

inom Utskottet företedde det tröstlösa skådespelet af icke mindre än

nio särskilda förslag, täflande om lyckan vid voteringsurna!!.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lag Utskottets Utlåtande. N:o 14.

Att lyckan träffade just det förslag, som nu framställes såsom Utskottets,

skulle jag visserligen finna mycket beklagligt, derest Utskottets

auktoritet något betydde i denna fråga. Men jag tror icke det, aldraminst

då, såsom i förevarande fall, af Utskottets 16 ledamöter 13 reserverat

sig. Emellertid anser jag mig böra angifva de betänkligheter,

som i min tanke kunna med fog framställas, icke blott mot detta särskilda

förslag, utan äfven emot hvarje försök att i den af Utskottet anvisade

riktning söka den vigtiga frågans lösning.

Det torde ej kunna förnekas, att sedan man bestämt sig för en

viss princip såsom allmän grundval för en lag, man äfven i lagens enskildheter

bör, så vidt möjligt är, vidhålla den principen, och att man,

derest den ej utan orättvisa eller olägenhet kan till fullo genomföras,

heldre bör modifiera principen genom att i detaljer begränsa den, än

genom att alldeles bryta den. Nu hvilar gällande lag för den kommunala

rösträtten på landet på förmögenhetsprincipen eller på den grundsats

att rösträtt och skattskyldighet skola motsvara hvarandra. Genom

att inom ett visst maximum begränsa rösträtten för en hvar representant

af en eljest öfverväldigande förmögenhet modifieras visserligen ifrågavarande

princip. Men alla sker dock lika rätt, ty den enes skattepenning

blir fortfarande lika gild som den andres, och man endast medlar

emellan en princip, som ej utan samhällets skada kan rent tillämpas,

och den deremot ingalunda stridande grundsats att många små

förmögenheter, då de förena sig, kunna i allmänna angelägenheter representera

lika berättigade intressen som en enda till siffran större, så

att t. ex. tjugo mindre hemmansegare kunna i afseende å skolväsende,

sundhetsvård, vägar m. m. ega anspråk på lika stort inflytande, som

en enda embetsman, kapitalist, godsegare eller fabrikant, äfven fast

denne skattar mera till den gemensamma kassan, än alla de andra samma

nlagdt.

Helt annat är förhållandet med Utskottets förslag. Förmögenhetsprincipen

brytes derigenom helt och hållet. Grunden för rösträtten,

som efter denna princip är beloppet af skatten, kastas bort, och en ny

grund lägges, nemligen beskaffenheten af det föremål, hvarför skatten

utgår. Det ena slaget af förmögenhet reduceras till en tiondedel af sin

betydelse, under det det andra slaget, eller jordbruksfastigheten, icke blott

bibehålies i orubbadt bo, utan tillerkännes ökad makt, så att den lätteligen

kan blifva enväldig der den förut ej varit det. Om t. ex i en

kommun med 1,000 fyrk en godsegare representerar 400, en fabriksidkare

likaledes 400 och kommunens öfriga röstberättigade 200 fyrk, så

skulle

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

41

skulle godsegaren, som nu eger blott g af rösterna, efter Utskottets förslag,

hvarigenom fabriksidkare^ 400 fyrk nedsättes till 100, få absolut

öfvervigt med sina 400 röster mot fabriksidkarens 100 och de öfriga

200. Visserligen kan man anmärka — och Utskottet har äfven så gjort

— att kommunallagen redan stadgat en slags begränsning för vissa egare

af större jordbruksfastigheter, då den uppdrager rösträtten åt arrendatorer

; men denna anmärkning synes mig ega föga vigt. Väl är nemligen

personen (fastighetsegaren) derigenom hindrad att sjelf rösta för

hela sin förmögenhet, men för hela förmögenheten röstas dock utan all

inskränkning.

Hvad jag nu anfört utgör för mig tillräckligt skäl att afstyrka

bifall till Utskottets förslag. Och likväl finnes ott ännu kraftigare

i den omständigheten, att antagandet af detta förslag skulle, genom

att gifva det ena slaget af förmögenhet företräde framför det andra,

kunna verka söndrande emellan särskilda yrken. I våra beskattningsförhållanden

finnes redan tillräckligt mycket, som ger anledning

till tvist och tvedrägt emellan jordbruksyrket, å ena sidan, och öfriga

yrken, å den andra; och allraminst i våra dagar torde skål vara för

hand att än ytterligare öka dessa tvedrägtsämnen».

af Herr Ribbing, emot 2:dra och ll:te punkterna:

l:o Vid 2 tära punkten. »Under det jag i öfrigt instämmer i Utskottets

förslag i denna punkt, anser jag dock, för vinnandet af dermed afsedt och

angifvet syfte, ett tillägg deri vara af nöden. Syftemålet med utsättande af

ett röstmaximum är naturligen att dymedelst förhindra, det afgörandet af

kommunens angelägenheter skall vara beroende af blott en enda eller några

få bland dess i kommunalangelägenheter röstegande ledamöter. Ett

sådant syfte kan nu, hvad angår egare till jordbruksfastighet af den

storlek, att densamma för sin skötsel sannolikt eller oundgängligen

medför dess utarrenderande på flera händer, anses vara tillgodosedt genom

det redan i förordningen för kommunalstyrelse på landet, § 9, befintliga

stadgandet, att för fastighet, som innehafves af landbo eller arrendator,

röstar innehafvaren. Genom andra punkten af Utskottets förslag skulle

nu detsamma ernås i fråga om egare af annat beskattningsföremål.

Men det finnes ännu ett tredje förhållande, som kan leda till den olägenhet,

man genom bestämmande af ett röstmaximum i det nyssanförda

vill förebygga. Jag må i afseende derå ordagrannt citera ett yttrande

i Lag-Utskottets betänkande vid 1868 års riksdag N:o 31 sid. 21. »Om,

såsom man alltjemt synes hafva antagit, egaren af en jordbruksfastighet,

hvilken genom högt taxeringsvärde skulle gifva ett jemförelsevis allt för

Bill. till Biksd. Prut. 1872. 7 Sand. 7 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lag-TJtskottets, Utlåtande N;o 14.

stort röstetal, alltid uppläte en eller flera delar af denna egendom på

arrende, då vore visserligen möjligheten af en eller några få större

jordegares röstöfvervigt ringa. Men deremot torde böra erinras, att

säkerligen ganska många smärre kommuner finnas, der en jordegendom,

utan att till arealen vara så stor, att den till någon del måste utarrenderas,

ändock är, i jemförelse med den öfriga jordegendomen inom kommunen,

tillräckligt betydande för att åt sin egare, isynnerhet om denne

tillika skattar för inkomst af kapital och arbete, medföra ett fyrktal,

större än alla de öfriga medlemmarnes af kommunen sammanlagda antal

röster. Olägenheterna häraf synas Utskottet uppenbara, likasom det

ock förekommer Utskottet naturligt, att under dylika förhållanden ett

af kommunalinstitutionens vigtigaste syften: väckandet och underhållandet

af intresse för kommunens gemensamma angelägenheter i väsendtlig

mån måste förfelas». Det synes mig klart, att, om ej till Utskottets

nu gjorda förslag i förevarande punkt något tillägg göres med

särskild hänsyn till det af 1868 års Lag-Utskott påpekade förhållande,

en lucka uppstår i de stadgande!), som afse förekommande af en skadlig

röstöfvervigt, och att fördenskull åtminstone något borde upptagas i

sådant syfte, och detta tillika så affattadt, att ej på den tillfälliga näreller

frånvaron af någon enda röstegande medlem af kommunen jemte

en större jordegare skulle bero dennes öfvermakt öfver alla de andra

vid afgörandet af kommunens angelägenheter. Af sådan anledning

får jag vördsam hemställa om bifall till förevarande punkt i Utskottets

betänkande, på följande sätt modifierade

röstvärdet beräknas efter —--fyrktal. Dock må

ej för annat än jordbruksfastighet af någon röstas för

mer, än en tiondedel af kommunens hela röstetal efter

röstlängden, och i intet fall för mer, än en tredjedel

af samma röstetal.

2:o) Mot ll:te punkten af Utskottets betänkande. »I det underdåniga

betänkande och förslag till kommunallagar, som af dertill utsedde

komiterade år 1859 afgafs, och hvilket förslag med få ändringar utgör

nu gällande kommunallagar, yttra komiterade (sid. XI), beträffande

bestämmandet af hvilka angelägenheter som borde vara föremål

för kommunernas sjelfverksamhet och beslutanderätt, att en inskränkning

af dessa angelägenheter till en trängre krets, än hvad medelst de

af komiterade föreslagna och i nu gällande lagar begagnade orden

finnes stadgadt, syntes komiterade strida mot den princip af sjelfstyrelse,

hvarpå kommunallagarne äro grundade; ett uppräknande åter af

alla de ärenden denna sjelfstyrelse skulle omfatta, ogörligt till följd af

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

43

der/ mångsidighet, som ligger i all slags förvaltande verksamhet. Mot

denna åsigt och de enligt densamma valda orden—just desamma, som

nu i kommunallagarne finnas — anfördes ingen reservation, intet

afvikande förslag. Att nu Riksdagen, under sådant förhållande, utan

att visa såsom möjligt hvad komiterade ansett omöjligt, utan att

förklara, om Riksdagen vill hafva någon inskränkning i kommunalmyndigheternas

beslutanderätt eller ej, och, i förra fallet, utan att, i mer

än ett enda enstaka slags fall, i någon mån ens antyda graden af sådan,

helt enkelt skulle skrifva till Kongl. Maj:t och bedja honom föreslå

noggrannare bestämmelser i ifrågavarande hänseende: detta synes mig

lika olämpligt som ändamålslöst, då Kongl. Maj:t af en sådan skrifvelse

ej ens gissningsvis kunde sluta till, i hvilken riktning och till hvilket

mått det närmare bestämmandet enligt Riksdagens önskan skulle ske».

af Herr Ungman, med hvilken Herr Lars Persson sig förenat, emot

l:sta och 2:dra punkterna: »Då den reform, som Lag-Utskottet tillstyrkt,

med afseende på föreslagna förändringar uti den kommunala rösträtten

på landet synes mig otillfredsställande samt dessutom till sin princip

godtycklig och orättvis, får jag mig deremot reservera och som skäl

för min åsigt anföra följande. Till en början motiverar Utskottet sitt

utslag på den kommunala rösträttens likställighet vid alla kommunala

val, hvarom förslag och yrkanden många föregående och äfven innevarande

Riksdag framställts, derigenom att Första Kammarens sammansättning

skulle på ett betänkligt sätt blifva rubbad och deraf många

olägenheter uppstå. För min del kan jag icke tro detta •— jag tror

tvärtom, att om de röstberättigade, som nu ega att deltaga uti val för

valmäns väljande till landstingsman, iakttaga och begagna sin rösträtt, så

skola de i de flesta landskommuner insätta sådana elektorer för landstingets

sammansättning, att landstingen ega makt tillsätta hvilka de behaga

till ledamöter i Första Kammaren; och derföre är detta Utskottets skäl

emot den kommunala rösträttens likställighet vid alla kommunala val

redan nu mera skenbart än verkligt i det påpekade afseendet.

Om jag ock måste erkänna att de kommuner på landet, der några

få kunna öfverrösta alla andra röstberättigade, äfven om alla vore vid

kommunalstämman närvarande, mera höra till undantagen än till regeln,

så kan dock ej bestridas, att många och stora missförhållanden firmas,

som förr eller sednare måste rättas. Ett slående bevis derpå äro ju de

Riksdag efter Riksdag återkommande motionerna om ändring uti den

kommunala rösträtten. Ty vore denna bra, så skulle ej så många rop

om ändring i eu förordning som ännu ej är tio år gammal låta höra

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lag-Utskottets Utlåtande N:g 14.

sig. Jag tror att de, som motsätta sig reformen, gjorde klokast uti att

ju förr dess heldre något lyssna till den allmänna meningen, emedan, om

motståndet fortfar, den slutligen inträffande förändringen kan komma

att gå längre än man nu förmodar, och möjligen skall komma att medföra

missbruk, mera skadliga än de nu på många håll öfverklagade.

Det kan dä hända, att just de, som skatta helt litet, kunna efter behag

tvinga dem som skatta mera att betala huru mycket som heldst, och

olägenheterna kunna blifva större än man önskar, om den kommunala

rösträtten blir lika både vid val och i beskattningsfrågor.

Om man derföre å ena sidan icke utan skäl anför, att den som

skattar mera inom kommunen äfven bör ega större rösträtt, så anser

jag dock att man borde något jemka med sig och till någon del ställa

kyrkan som man säger midt i byn. En vacker början kunde göras dermed

att låta alla som nu ega rösträtt å kommunalstämma få lika rösträtt

vid alla kommunala val — en sådan grundsats erkändes såsom riktig

redan 1823 vid val af nämndemän lika som uti vår nu gällande Riksdagsordning,

hvarefter alla röstberättigade ega lika röster.

Lika rösträtt vid kommunalval vore dessutom endast en rättvis

gärd åt menniskovärdet gent emot penningevärdet, som nu spelar eu

alltför betydande roll, så väl uti det kommunala som det politiska lifvet,

något som äfven de mest konservative måste erkänna icke i längden

kan vara hållbart. Förslag finnes ock nu, och har funnits flera

föregående riksdagar, om utsättande af ett visst maximum för den kommunala

rösträttens utöfvande, dels till en tjugondedel, dels till en tiondedel

af kommunens hela röstetal, dels ock till 480 k 600 eller högst

1,000 röster; men allt detta synes mig godtyckligt och ej stödja sig på

någon hållbar grund; mig synes som icke mer än 2:ne grundprinciper

finnas, och dessa äro röstvärdet efter fyrk i beskattningsfrågor och per

capita vid val; ty alla andra kunna betraktas efter hvars och ens smak,

den ene kan vilja bestämma maximum till eu tiondedel, den andre till

en tjugondedel, den tredje till 500, och den fjerde till 1,000 röster

o. s. v. i oändlighet.

Min mening är derföre den, att en grundprincip borde föijas, antingen

beskattningsbidraget vid frågors afgörande derom, eller ock den

personliga, antingen i hela sin utsträckning, det vill säga lika rösträtt

i alla frågor, något som jag dock för närvarande ej anser tillrådligt, eller

att åtminstone personlighetsprincipen att börja med må få tillämpas

då fråga är om val, ty om endast detta steg vore taget, är jag öfvertygad

om att mycken missbelåtenhet, som nu finnes, skulle försvinna,

möjligen för en ganska lång tid. Men då Riksdagens Andra Kammare

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

45

vid 1868 och 1870 års riksdagar beslutade den kommunala rösträttens

begränsning till en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden,

vill jag underordna min enskilda mening derefter, och föreslår derföre,

att Riksdagen med afslag af hvad Lag-Utskottet uti lista och 2:dra

punkterna tillstyrkt, för sin del beslutar, att 11 § uti 1862 års förordning

om kommunalstyrelse å landet erhåller följande förändrade lydelse:

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstägande

åsätta fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt för

större antal röster än som svarar emot eu tiondedel

af kommunens hela röstetal efter röstlängden, och att

vid alla val röstas pr capita.»

af Herr J. Mankell, emot lista, 2:dra, 3:dje och 4:de punkterna: »Enligt

min öfvertygelse kan frågan om den kommunala röst- och beskattningsrätten

aldrig på ett tillfredsställande sätt lösas, förrän man lemnat fullt erkännande

åt ''personlighetsprincipen genom införande af lika rösträtt för alla,

som skatta för inkomst efter andra artikelns bevillning, hvilket beskattningssätt

äfven borde genomföras nedåt i vida högre grad än hittills,

på samma gång som de personliga skatterna försvinna. Rättskänslan

bjuder oemotståndligt, att alla, som till kommunen skatta lika stor qvot

af sin inkomst, blifva likställda i afseende på kommunala rättigheter

och förfogandet öfver kommunens medel. Och denna fordran lärer icke

kunna nedtystas, utan skall oupphörligt göra sig gällande, till dess den

slutligen uppfylles.

Den lösning, man för ett årtionde sedan sökte gifva frågan i motsatt

riktning, d. v. s. efter förmögenhetsprincipen, måste följaktligen anses

mindre lycklig. Erfarenheten, fastän ännu ej särdeles lång, har

äfven redan visat detta. Det kränkta rättsmedvetandet har föranledt

ett ständigt stigande missnöje med de nya kommunallagarne. Det intresse

för allmänna angelägenheter och för sjelfstyrelse, som man genom

dem åsyftade att skapa, har i följd af de obemedlades, d. v. s. den

stora massans, majoritetens otvifvelaktiga maktlöshet mot den bemedlade

minoriteten, efterhand bortdomnat. Och det skulle förmodligen

alldeles hafva försvunnit, om ej nämnda minoritet genom öfverhandtagande

missbruk af beskattningsrätten åstadkommit rörelse och motstånd.

Missbelåtenhet med den nya kommunallagstiftningen har gifvit sig

luft vid alla riksdagar efter dess införande. Redan vid 1865—1866 årens

riksdag väcktes inom Borgare- och Bondestånden trenne särskilda förslag

om ändring i den färska lagen. År 1867 uppgick antalet af dylika

motioner, enligt hvad en motionär upplyser, till fem, år 1868 till

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

fjorton, år 1869 till sex (af 13 motionärer), år 1870 til fem, år 1871

till tre (af hvilka ett par, en för stad och en för land, tillkommit efter

aftal mellan liktänkande riksdagsmän), samt vid innevarande riksdag till

fem (om hvilka likaledes flere riksdagsdagsmän förenat sig). Svårt torde

vara att uppvisa någon annan fråga, som varit föremål för så många

och så tätt upprepade motioner.

Emellertid hafva de åsyftade förändringarne, naturligtvis efter

motionärernes olika synpunkt, varit af olika beskaffenhet. An har man

föreslagit minskning af de bemedlades öfverväldigande röstöfvervigt. genom

införande af absolut eller relativt maximum, hvilket äfven hlifvit

infördt i städerna. Än har man försökt afhjelpa missförhållandet medelst

graderade röstskalor. Eller också har man påyrkat lika rösträtt,

dels blott vid kommunala val, dels både i afseende på val och beskattning.

Emellertid hafva försöken att jemka mellan förmögenhetsprincipen

och personlighetsprincipen medelst röstmaxima eller graderade skalor

enligt min åsigt alltid varit behäftade med en påtaglig inre svaghet,

härledande sig dels derifrån, att de i sjelfva verket blott, utgöra

nödhjelpsutvägar, som allenast uppskjuta frågans slutliga lösning och

blott tillfredsställa ett ringa antal medborgare, dels derifrån att gränserna

alltid äro godtyckliga och ej stödja sig på någon sorts grundsats,

hvilket så mycket mera måste vara fallet, som statistiska uppgifter alldeles

saknas, efter hvilka man kan beräkna, huru det ena. eller andra

förslaget i tillämpningen må kunna gestalta sig. Samma inre svaghet

måste jag äfven anse vidlåda förslagen att skilja rösträtten vid val

från rösträtten vid beskattning, emedan beskattningsrätten är lika vigtig

för den kommunala sjelfstyrelsen som rösträtten, hvilken sednare

dessutom äfven kan hafva afseende på beskattning, såväl af kommunalfullmäktige

och stadsfullmäktige som af landsting, ehuru med det sistnämnda

äfven en politisk funktion är förenad.

Den hufvudsakliga anledningen till motståndet mot den lika rösträtten

lärer väl kunna sökas i de bemedlade klassernas obenägenhet att

skilja sig från samma otvetydiga förmånsrättighet att till sin fördel utöfva

den kommunala beskattningen, som de genom Riksdagens sammansättning

innehafva i afseende på beskattning för statens ändamål. Visserligen

kan det vid första påseendet synas, som om de bemedlade vid

den kommunala beskattningen borde hafva samma intresse för sparsamhet

och ändamålsenlighet som de obemedlade, emedan de betala samma

qvot af sin inkomst, som de sednare. Men detta är blott skenbart. Ty

de bemedlade skatta visserligen samma qvot till kommunen, som de

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 14.

47

obemedlade, men de göra det ingalunda äfven till staten, för fyllande

af hvars behof de obemedlade företrädesvis äro belastade, hvarföre de

bemedlade vida lättare än de kunna undvara sin qvot till kommunen.

Härtill kommer, att en ej ringa del af de kommunala skatterna äro personliga

och således af de bemedlade ojemförligt lättare kunna bäras

än af de obemedlade. Bland de bemedlade finner man äfven vanligtvis

egarne af privilegierade fastigheter eller af lösa kapitaler, hvilka äro

befriade från de skatter, som särskild! hvila på den i mantal satta jorden.

Slutligen tillkommer frestelsen för den bemedlade minoriteten,

som eger röstöfvervigten, att till sin fördel beskatta den obemedlade

majoriteten för sådana ändamål, som åtminstone ej omedelbart kunna

anses röra kommunens angelägenheter -— en frestelse hvilken erfarenheten

visat, att den ej alltid kan motstå.

Dessa missförhållanden torde svårligen kunna afhjelpas genom något

annat medel än lika rösträtt i kommunens angelägenheter, både vid

val och beskattning. Häremot invändes visserligen, att de obemedlade

då till sin fördel skulle beskatta de bemedlade. Sådant synes dock omöjligt

då den kommunala beskattningen uppgår till samma qvot af inkomsten

för alla. Och så länge de obemedlade till staten skatta större qvot

än de bemedlade, synes alldeles otvifvelaktigt, att de i afseende på den

kommunala beskattningen måste vara mera intresserade af sparsamhet.

Äfven om inkomstbeskattning i vidsträcktare mån än hittills infördes

för statens räkning, då alla blefvo likställda, måste alla blifva lika böjda

för sparsamhet. Att de obemedlade skulle kunna visa någon benägenhet

att höja de personliga skatterna, torde väl ingen vilja påstå. Någon

rimlig anledning, att de obemedlade, genom införande af lika rösträtt

i kommunala ärenden, skulle till sin fördel vilja eller kunna beskatta

de bemedlade, synes följaktligen ej förefinnas. En annan sak blir,

om progressiv beskattning i allmänhet, både för statens och kommunens

räkning, skulle ifrågasättas; men sådant skulle ej kunna genomdrifvas

inom kommunerna, utan måste blifva föremål för Riksdagens verksamhet.

En vanlig invändning mot lika kommunal-rösträtt är äfven, att

derigenom grundveden för Första Kammarens och sålunda också för Riksdagens

sammansättning skulle förändras. Yttersta konseqvensen af denna

invändning måste blifva, att kommunallagarne i denna punkt blott borde

få ändras på grundlagsenlig väg, men ingalunda att de äro oföränderliga.

Och deremot vore i det hela intet att anmärka, om ej redan prejudikat

förefunnes på motsatsen, enär för kort tid sedan för städerna genom

vanlig kommunallagstiftning såväl det relativa röstmaximum nedsattes,

som absolut maximum tillsattes. Hvad sjelfva saken beträffar, synes

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

den rubbning af Första Kammarens karakter, som skulle kunna åstadkommas

genom lika kommunal rösträtt, vara så ringa, att den knappast

förtjenar afseende. Denna karakter är betingad dels genom hög census,

dels genom frånvaron af arvode, dels genom högre ålder, dels genom

längre tjenstetid, dels genom valfrihet öfver hela riket, och slutligen

genom valens medelbarhet, ofta genom tvänne grader af valmän. Under

dylika omständigheter, och då så många andra qvalifikationer gifva Första

Kammaren dess särskilda skaplynne, synes det verkligen vara af såringa

betydelse, om den lägsta valförsamlingen röstar efter person eller förmögenhet,

att man med fog kan betrakta nämnda invändning såsom ett

svepskäl.

Något mera vigt torde deremot kunna tillerkännas det skälet, att

blott de till en viss grad bemedlade kunna skaffa sig den sakkännedom

och egna den tid åt kommunala ärenden, som för deras ändamålsenliga

behandling och handläggning synes behöflig. Men med rätta kan man

å andra sidan påstå, att denna förmögenhetens och bildningens naturliga

befogenhet till kommunala förtroendeval är så påtaglig, att den

utan tvifvel tillfyllest skulle göra sig gällande, äfven om lika rösträtt

infördes.

Slutligen må erinras, hvad som många gånger förut blifvit upprepadt,

att en skärande inkonseqvens måste anses ligga deri, att vid den

kommunala rösträtten förmögenhets-principen tillämpas, då vid den politiska

rösträtten, till hvars rätta utöfvande så mycken större urskiljning

erfordras, personlighets-principen åtminstone öfver strecket får göra sig

gällande.

På grund af ofvanstående skäl anser jag den lika rösträtten vid

behandlingen af kommunala ärenden såsom den enda rätta och kloka

samt hyser ingen farhåga, att dess snara införande skall medföra någon

af de inbillade vådor, man vanligtvis förespeglar, hvarjemte jag är öfvertygad,

att densamma skall blifva det enda tillförlitliga medlet att åvägabringa

rättelse i de missförhållanden, som nu allmänt öfverklagas.

Sannt är visserligen, att eu dylik radikal reform för ögonblicket

ej synes hafva mycken utsigt till framgång. Men jag hoppas dock, att

rättskänslan hos de bemedlade klasserna, förr än man tror, skall göra

sig gällande, särdeles om eu närmare insigt i beskattningsväsendets

grunder befriar dem från fruktan för beskattningstyranni från de obemedlade

klassernas sida. Måhända skall äfven ett klarnande medvetande

om de verkliga faror samhällsordningen kan löpa, såvida ej i tid eftergifter

göras åt berättigade fordringar, bidraga till en snarare lösning af

frågan, än nu i allmänhet förmodas».

af

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

49

af Herr Sven Nilsson, emot 2:dra punkten: »Då jag icke varit

enig med Utskottet i det beslut som fattats i afseende på 2:dra punkten,

får jag, stödjande mig på samma skäl jag i min motion uttalat och åberopat,

deremot reservera mig, och således, vidhållande det förslag jag

i motionen framställt, ånyo för Riksdagen föreslå, att 11 § i Kongl.

förordningen om kommunalstyrelse på landet måtte få den förändrade

lydelse:

att röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande

åsätta fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt

för större antal röster, än som svarar emot en

tjugondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden,

och ej i något fall till mer än 480 röster».

Hvarjemte Herrar Almquist och Björkenstarn begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i besluten, den förre i afseende ä 8:de och 9:de

punkterna samt den sednare i afseende å ll:te punkten.

Bih. till Riksd. Prof. 1872.

7 Sami

7 Raft,

i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.