Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16

1872-03-12 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:16, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

3

lV:o 13.

Anis. till Riksd. Kansli den 14 Mars 1872, kl. 2 e, m.

Utlåtande, i. anledning af väckt förslag om tillägg till 15 kap. 2 § Iiättegångs-balken

i fråga om fullmäktigskap.

Herr Grefve Eric Sparre hur uti en inom Andra Kammaren vackt motion

(N:o 153) framhållit behofvet af dagliga sakförare och i sådant afseende anfört, att

man redan i 1734 års lag, inseende behofvet af dugliga sakförare, nedlagt fröet till

en sakförare institution genom bestämmelserna i 15 kap. 2 § rättegångs-balkeu, som

är af denna lydelse: “De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyklade,

ärlige, redlige och förståndige män. Ej bör någon allmänneligen dertill brukas, som

af Rätten, der saken drifves, ej godkänd är och iof dertill fält. Vill parten bruka

till fullmäktig sin skyldeman, eller den i hans tjenst är, eller han eljest häfver förtroende;

stånde det honom fritt. Konungens betjente, som kronans uppbörd ej

hafva, må ock för sina vänner tala, när deras förmän det tillåta och de sin tjenst

dermed ej försumma, eller det emot deras embetes pligt ej strider.11 Och vidare

funnes i 9 § stadgadt: “Den, som fått af Rätten lof att rättegångssaker drifva, vare

skyldig, att ulan betalning hjelpa de fattiga för råtta, då domaren det pålägger.“

Men det frö till en sakförare-institution, som sålunda blifvit utsådt, hade nästan helt

och hållet blifvit qväfdt, då, inom hela riket, Göta Hofrätt samt Hofrälten öfver

Skåne och Blekinge vore de underdomstolar, der personer förordnades att vara sakförare.

Kastade man eu blick på förhållandet i Frankrike, England och Amerika —

de länder der civilisationen och industrien mest framskridit — funne man de flesta

civila embetsmän derstädes hafva längre eller kortare tid egnat sin verksamhet åt

advokatyrket. Ingen förordnades i dessa länder till domare, med mindre han förut

vissa år praktiserat såsom advokat. Hos oss deremot funnes inom hela landet knappt

50 personer som förtjenade benämningen advokater, och ännu färre vore de, Indika

egde kunskap och förmåga att så som ag hör utöfva yrket. Allmänheten, särdeles

på landsbygden, saknade kunnige personer att i sina rätlegångsangelägenheter rådfråga.

Ett sådant förhållande mångfaldigade både tvisternas antal och det besvär''

som domaremakten måste underkasta sig för deras utledande och afdömande. För

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

affärsmannen och industriidkaren, ja, lor alla vore del likvisst högst, angeläget att på

de ställen, der de hade något i rättsväg att uträtta, ega någon pålitlig, till namn och

adress känd person, till hvilken de kunde vända sig.

På det alt emellertid någon åtgärd måtte vidtagas till afhjelpande al olägenheterna

i anmärkta hänseendet, ville motionären föreslå, “att Riksdagen ville dels för

sin del besluta en författning, så lydande:

Såsom tillägg till hvad lagen i 15 kap. Rättegångs-balken angående laga

fullmäktig innehåller förordnas som följer;

Vid hvarje allmän domstol skola minst två skicklige män bemyndigas att såsom

fullmäktige tillhandagå parter, som dem anlita. Dessa fullmäktige skola nämnas, vid

hofrätt och underrätt af Rätten sjelf och vid Högsta Domstolen al Konungens Nedre

Justitierevision;

dels ock genom underdånig skrifvelse hos Kong!. Maj:l anhålla, att Kongl.

Maj:t, såvida berörda lagförslag godkännes, täcktes i nåder meddela erforderliga föreskrifter,

i ändamål att ifrågavarande sakförares namn och adresser må komma till

allmänhetens kännedom.11

Utskottet, som enligt erhållen remiss har att öfver detta förslag afgifva yttrande,

har funnit detsamma förtjent af uppmärksamhet. De olägenheter, som härflyta

deraf att i de särskilda orterna ej finnas kända personer, till hvilka parter och rättsökande

med tillförsigt kunna vända sig i sina rätlsangelägenheler, äro obestridliga

och hafva ofta blifvit öfverklagade. Särskilt må erinras, att, då för omkring tio

eller tolf år sedan hos Sveriges Riksdag och Norges Storlhing fråga förevar om antagande

af eu för begge rikena lika lag angående verkställighet i det ena riket af

domar och utslag, meddelade i det andra, det härom utarbetade förslag bifölls i

Sverige, men afslogs i Norge, hufvudsakligen på den grund, alt tillgång på sakförare

här i landet icke fanns för de norrmän, som deraf kunde vara i behof. De af

motionären föreslagna bestämmelser skulle utan tvifvel i någon mån bidraga till omlörmälda

olägenheters afhjelpande; och Utskottet kan så mycket mindre hysa några

betänkligheter vid att i hufvudsaken biträda förslaget, som detsamma egentligen afser,

icke införande af någon ny institution, utan endast en mera bestämd föreskrift för

domaren att, på sätt redan nu varande lag antyder, hvar för sitt område bemyndiga

vissa personer att der låta allmänneligen bruka sig såsom fullmäktige. Ett sådant

bemyndigande innebure endast en anvisning på lämpliga personer, till hvilka parterna

kunde anförtro sina angelägenheter; det upphäfde ej rättigheten för parl alt sjell

utföra sin talan eller dertill välja annat Renligt ombud.

Deraf att en person bemyndigas att allmänneligen biträda med rättegångssakers

utförande följer ingalunda, all han skulle hafva ovilkorlig skyldighet att åtaga

sig hvarje sak, som honom anförtros. Detta må i hvarje fall bero på aftal vederbörande

emellan; tv då det är parten obelaget att anlita hvem som helst, så bör

det ock stå sakföraren öppet att afsåga sig ett erbjudet förtroende, om han dertill

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 16.

5

finner sig föranlåten. Eu sådan sakförare är följaktligen icke att betrakta såsom

offentlig tjensteman. Det ökade förtroende, som är att påräkna såsom en följd af

förordnandet, bör medföra tillräckligt stora fördelar, för att uppväga den dermed förknippade

skyldigheten att utan betalning biträda fattiga, då domaren det pålägger.

På hufvudsakligen enahanda skäl, som nu blifvit anförda, beslöt 1869 års

Riksdag ett lagstadgande, sådant som det af motionären nu föreslagna. Detta beslut

bief dock icke af Kongl. Maj:t godkändt, i anseende till deremot förekomna anmärkningar,

nemligen: att, enligt hvad Riksdagens underdåniga skrifvelse i ämnet omförmalde

och den föreslagna lagtexten innebure, domstols bemyndigande för vissa personer

att såsom fullmäktige tillhandagå parter måste antagas innefatta domstolens

vitsord om dessa personers egenskaper för ett sådant kall, icke blott i afseende å

den skicklighet, som på grund af domstolens erfarenhet kunde bedömas, utan ock i

afseende å deras moraliska egenskaper och pålitlighet; att en förmodan att inom

alla domstolars verkningskrets eller i närheten deraf städse skulle finnas två män,

som, af domstolen kände, kunde förtjena ed sådant dess omdöme och vore villige

alt ett slikt uppdrag sig åtaga, syntes icke böra, såsom förslaget innebure, tagas till

grund för ett ovilkorlig! åläggande för domslolarne att meddela ett bemyndigande

till sakförarekallel, på sätt förslaget innehölle; och att den föreslagna lagen sannolikt

icke kunde i en stor del af riket verkställas utan en den råtta meningen illa mot
svarande

tolkning, till följd hvaraf den genom domstolarnes bemyndigande rekommenderade

sakförareklassen kunde komma alt betydligen uppblandas med ingenting

mindre än kunnige och rättsinnade män.

Dessa anmärkningar torde lämpligen kunna undanrödjas genom en modifikation

af föreslagna lagstadgandet på det sätt, att skyldigheten för underdomslolarne att

anställa sakförare göres beroende derpå, om tjenliga personer, som tillika äro villiga

att uppdraget sig åtaga, der finnas att tillgå. Föreskrift om ett sådant vilkor synes

deremot ej vara erforderlig i afseende på de högre myndigheterna, hvilka hvar inom

sin ort höra utan svårighet finna personer, lämplige och villige att sakförarekallet

der utöfva. Dä eu af Rälten förordnad sakförare är att anse såsom Rättens förtroendeman,

bör det, i likhet med hvad 42 § i gällande konkursiag stadgar i fråga

om Rättens ombudsman, få ankomma på Rätten att, när så skäligt pröfvas, sakföraren

från uppdraget skilja, utan att klagan deröfver må föras.

ReträlFande särskild! den af motionären föreslagna underdåniga skrifvelse, åsyftande

att Kongl. Maj:t måtte meddela föreskrifter i ändamål att ifrågavarande sakförares

namn och adresser skulle komma till allmänhetens kännedom, så anser Utskottet

eu sådan åtgärd å Riksdagens sida, åtminstone för det närvarande, föga behöflig,

helst det torde få antagas, all sakförarne, dertill manade af eget intresse,

sjelfva skola föranstalta om slikt kungörande, samt Kongl. Maj:t i annat fall ej lärer

underlåta att utan Riksdagens påverkan meddela föreskrifter i detta afseende, om och

när sådant ur synpunkten af det allmännas fördel finnes erforderligt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

Med föranledande af ifrågavarande motion får Utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, så

lydande:

“Vid Konungens Högsta Domstol, så ock vid Hofrätt, skola

minst två skicklige män vara förordnade alt såsom fullmäktige

de parter tillhandagå, som dem anlita: dessa allmänna fullmäktige

nämnas vid Högsta Domstolen af Konungens Nedre Justitierevision

och vid Hofrälterna af Rätten sjelf. Äfven vid de allmänna

underrätterna skola af Rätten förordnas allmänna fullmäktige,

så vidt för uppdraget skicklige män finnas.

Förordnande att vara allmän fullmäktig kan återkallas, när

så skäligt pröfvas: deröfver må ej klagan föras.“

Stockholm den 12 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:n 17-

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Mars 1872, kl. 2. e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag

till författning angående upphäfvande af 2 kap. 5 och 6 §§

Giftermåls-balken samt förändrad lydelse af 13 kap. 1 § Rättegångs-balken

och 18 kap. 5 § Strafflagen.

Till Lag-Utskottets behandling hafva begge Kamrarne hänskjuta omförmälda

nådiga proposition, hvilken är af följande lydelse:

”1 likhet med den åsigt, som vid särskilda tillfällen blifvit af Riksdagen uttalad,

anser Kongl. Maj:t något giltigt skäl icke finnas till bibehållande af de i 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.