Sök i Ratio Lex

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19

1872-03-18 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:19, Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

1

X:o 1».

Ank: till K.iksd. Kansli flen 21 Mars 1872, kl. 12 vnidd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande af främmande

trosbekännare\s skyldighet att deltaga i aflöning och

underhäll af svenska statsky eko för samling arnes presterskap

och kyrkliga inrättningar.

Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

i Stockholm den 20 November 1863 stadgar, bland annat:

i § 4 »Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut

tillkommer hvarje medlem af svenska kyrkan, som vid val af stadsfullmäktige

rösträtt eger och inom församlingen är mantalsskrifven eller

ändock derstädes är för fast egendom eller inkomst af arbete eller kapital

till allmän bevillning uppförd, samt för oguldna utskvlder till kyrka eller

skola icke häftar.

Den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, är från rätt till

deltagande i kyrkostämma undantagen».

och i § 37, mom. 1. »Alla, som inom församlingen äro mantalsskrifne

eller ändock derstädes för fast egendom eller inkomst af arbete

eller kapital till allmän bevillning uppförde, skola, i mån af hvarandras

särskilda bevillning efter Art. II i Bevillningsförordningen, i de afgifter,

om Indika kyrkostämma besluter, deltaga, utom i de fall, för hvilka annorlunda

är i lag eller författning stadgadt. År nu redan beslut fattadt om

Bih. till Likså. Prat. 1872. 7 Samt. 10 Höft. J

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utledande N:o 19.

annan grund för afgifts utgående, må ett sådant beslut ej anses genom

denna förordning upphäfdt. Enahanda skyldighet åligger bolag.

Mom. 2. I fråga om afgifter, hvilka, enligt gällande lag eller författningar,

åligga innevånare i en församling oaktadt de i kyrkostämma icke

ega rösträtt, gör denna förordning ej ändring i hvad sålunda stadgadt är».

Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i

öfriga delar af riket den 21 Mars 1862 innehåller, bland andra, följande

bestämmelser:

§ 4. »Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut

tillkommer, på landet, den som å kommunalstämma och, i stad, den

som vid allmän rådstuga rösträtt eger: främmande religionsbekännare och

de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, dock härifrån undantagne».

§ 35. »De afgifter, om hvilka kyrkostämma besluter, skola, utom

i de fall, för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå

efter den för rösträtt i kyrkostämma bestämda grund».

Herr Wilhelm Walldén har uti en inom Andra Kammaren väckt, till

Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 34) anfört, att, så vidt af anförda

stadganden kunde dragas den slutsats, att främmande religionsbekännare

här i landet, äfvensom de, hvilka anmält sig till utträde ur svenska kyrkan

och blifvit i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagne, skulle

kännas skyldige att icke blott för sill fasta egendom utan äfven för sina

personer och sin inkomst af kapital eller arbete deltaga i de utgifter, hvilka

erfordras för svenska statskyrkans och dess presterskaps underhållande, så

skulle, enligt motionärens öfvertygelse, denna omständighet innefatta en

stor orättvisa och vara med så väl den religiösa fördragsamhetens numera

hos oss allmänt godkända principer, som äfven med andan af gällande lagar

fullkomligt oförenlig. Det kunde icke vara rättvist att tvinga medborgare,

hvilka tillhörde af svenska staten sjelf erkända religionssamfund, till att

vidkännas uppoffringar icke blott för vidmakthållande af egen kult, utan

derutöfver jemväl för underhållande af en kyrka och ett presterskap, af

hvilka de på grund af sin religiösa öfvertygelse icke kunde hafva något

gagn; och såsom en yttring af ännu fortfarande ofördragsamhet eller åtminstone

af en viss motvilja mot olika tänkande måste det väl anses att

belasta främmande religionsbekännare med jemförelsevis större bördor i och

för upprätthållande af religiösa institutioner, än statskyrkans egna medlemmar.

Att ett sådant förhållande icke heller vore öfverensstämmande

med andan af de lagar, som numera reglerade menigheters rätt att vårda

egna angelägenheter, syntes ligga i öppen dag. Hvilka åsigter man än

måtte hysa i afseende på kyrkans skiljande från staten, torde det icke kunna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

nekas, att år 1862 ett stort och afgörande steg togs till den borgerliga

kommunens skiljande från den kyrkliga församlingen. Detta framginge

redan deraf: att särskilda lagar med olika bestämmelser utfärdats för den

enes eller andras verksamhet; att de båda samfunden officiel erhållit olika

namn; att deras områden icke längre beliöfde med hvarandra sammanfalla;

att kyrkoherdens embetsbefattning med kommunen vore inskränkt till hans

rätt att deltaga i kommunalnämndens förhandlingar, under det att han deremot

vore sjelfskrifven ordförande i kyrkostämma samt i kyrkoråd och

skolråd o. s. v. Det ådagalades jemväl deraf, att till föremål för kommunens

verksamhet anvisats alla sådana ärenden, som anginge socknens gemensamma

borgerliga angelägenheter, fattigvården deruti inbegripen, under det

att kyrkoförsamlingens verksamhet åter inskränkts till, jemte folkskoleväsendet,

rent kyrkliga frågor. Då med dessa sistnämnda främmande religionsbekännare

icke hade det ringaste att skaffa, vore det helt naturligt

och riktigt att de blifvit uteslutne från rätt att deltaga i dessa frågors

afgörande; men sammanställdes stadgandet derom med hvad motionären

redan antyclt, så torde lagstiftarens mening få antagas hafva varit att göra

kyrkoförsamlingen till intet annat än ett samfund af statskyrkan tillhörande

personer, hvilka egde att efter vissa bestämda grunder och pa visst i lagen

utstakadt sätt ordna och förvalta sina gemensamma angelägenheter — till

hvilka folkskolan äfven räknades — och att derför af sina medlemmar

uttaxera nödiga bidrag. Tillämpningen af denna fullkomligt riktiga och

med den rent kristliga uppfattningen af församlingens väsende öfverensstämmande

grundsats hade dock blifvit antingen glömd eller med afsigt

lemnad å sido då man kommit till kapitlet »om afgifter till kyrka», så vida

nemligen dithörande stadgande!! måste, vid en riktig tolkning, anses innefatta

skyldighet för främmande religionsbekännare att bidraga till statskyrkans

underhåll. Ett dylikt förbiseende innefattade alltså en inkonseqvens

af ganska betänklig beskaffenhet, så mycket betänkligare, som den

tillika vore en obillighet. Det anmärkta förhållandet streke äfven i ett

annat afseende mot våra kommunallagars anda. En af dessa lagars hufvudsakligaste

uppgifter syntes nemligen vara att noga afväga rättigheter

och skyldigheter mot hvarandra, och äfven i afseende på främmande religionsbekännare

hade man samvetsgrant vidhållit denna uppgift så länge

man befann sig på den borgerliga kommunens område. Men när det blef

fråga om den kyrkliga församlingen, kastades äfven denna grundsats plötsligt

å sido och blef jemnvigten emellan skyldigheter och rättigheter för

främmande trosbekännare upphäfd, ty skattskyldighet till statskyrkan kunde

de visserligen genom en lagtolkning i sådan syftning få sig ålagd, men

från rättigheten att deltaga i afgifternas bestämmande och i kontrollen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

öfver deras användande vore de i tydliga och bestämda ordalag uteslutne.

Emellertid skulle det kunna sättas i fråga, huruvida de båda kyrkostämmoförordningarne,

sådana de nu vore, verkligen behöfde leda till ett dylikt

missförhållande. Motionären ville ej nu framlägga de skäl, som kunde tala

för en motsatt tolkning, och sådant skulle dessutom, åtminstone hvad kyrkostämmoförordningen

för Stockholm anginge, vara förspilld möda, enär två

särskilda fall förekommit, det ena år 1865, det andra år 1868, då Kongl.

Maj:t funnit § 37, mom. 1, i nämnda förordning ovilkorligen leda derhän,

att t. ex. mosaiska trosbekännare borde med statskyrkans egna medlemmar

för sin inkomst och sin egendom deltaga i afgifter till dessa sistnämndes

kyrkokassa, presterskap och kyrkobetjening. Vid sådant förhållande syntes

erfarenheten redan tillräckligt hafva vitsordat behofvet af en förändring

utaf dithörande stadganden. Hvad kyrkostämmoförordningen för öfriga

delar af riket åter beträffade, så hade motionären sig icke bekant, huru

dess stadgande i § 35 blifvit tillämpadt, men då äfven detta lagrums uppställning

onekligen kunde gifva anledning till tvekan i fråga om främmande

religionsbekännares skyldighet att deltaga i statskyrkliga utgifter eller icke,

syntes jemväl hithörande stadganden i Kongl. förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 böra omarbetas i den af

motionären angifna syftning. Deremot ville motionären icke tillåta sig

att framställa något bestämdt förslag i afseende derpå, huruvida den afsedda

skattebefrielsen borde gälla både inkomst af kapital eller arbete och fast

egendom eller endast den förstnämnda beskattningstiteln. För egen del

vore motionären visserligen af den åsigt, att full rättvisa mot främmande

trosbekännare blefve skipad endast om deras fästa egendom jemväl inbegrepes

i friheten från utskylder till svenska statskyrkan; men han vore ej

i tillfälle bestrida, att en närmare granskning af de flera förhållanden, som

på denna frågas bedömande måste inverka, möjligen kunde komma att

ådagalägga några större praktiska svårigheter emot en dylik skattefrihetens

utsträckning. Och då motionären ingalunda ville göra förslagets öde beroende

på eu eventuelt befunnen olämplighet i denna särskilda omständighet,

inskränkte han sig till att alternativt framhålla önskvärdheten af den

föreslagna befrielsens utsträckning jemväl till fäst egendom, som af främmande

religionsbekännare innehafves- Slutligen skulle motionären väl helst

hafva önskat, att främmande religionsbekännares skattefrihet inom statskyrkans

församlingar kunde utsträckas jemväl till folkskoleväsendet, så länge

detta vore med statskyrkan på det närmaste förbundet och hvilade på eu

helt och hållet konfessionel grundval. Men då motionären icke kunde neka,

att folkskolan, äfven på detta sätt ordnad, måste jemväl för främmande

religionsbekännare vara ur rent medborgerlig synpunkt af stor vigt och för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 5

dem medföra åtminstone indirekta fördelar, hade motionären icke trott sig

böra utsträcka sin hemställan till sådana på kyrkostämma beslutade afgifter,

som afse folkskolans underhållande, och det så mycket mindre som lian

hade anledning antaga, att redan i nu gällande lagstiftning intet hinder

för främmande religionsbekännare funnes att låta sina barn begagna folkskolans

undervisning i alla andra ämnen än de religiösa. En följd af deras

fortfarande skattskyldighet i detta hänseende blefve dock alltid, att dem

måste tillerkännas rättighet att på kyrkostämma deltaga i afgörandet af

derstädes förekommande folkskoleangelägenheter, naturligtvis med undantag

af allt sådant som särskilt anginge religionsundervisningen.

Af dessa skäl har motionären hemställt, »att Riksdagen ville hos

Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täckes låta utarbeta och för en kommande

Riksdag framlägga förslag till sådana ändringar i nådiga förordningarne

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862

och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 November

1863 jemte öfriga möjligen härmed i sammanhang stående lagar

och förordningar, att främmande religionsbekännare äfvensom de, hvilka

anmält sig till utträde ur svenska kyrkan och blifvit i annat, här i landet

tillåtet religionssamfund upptagne, blifva för sina personer, sin inkomst af

kapital eller arbete samt, om möjligt, jemväl för sin fasta egendom befriade

från skyldighet att deltaga i underhåll af svenska statskyrkoförsamlingarnes

presterskap och kyrkliga inrättningar, men, mot det att de erhålla rätt till

deltagande i kyrkostämmas beslut om alla sådana folkskoleangelägenheter,

hvilka icke särskilt angå religionsundervisningen, bibehållas vid skyldigheten

att efter i lag stadgade grunder bidraga till folkskoleväsendets vidmakthållande

och utveckling».

Detta förslag berör på det närmaste den stora frågan om förhållandet

emellan kyrka och stat i vårt land, eller huruvida vi fortfarande

skola hafva en statskyrka. Men så länge grundsatsen af eu statskyrka

erkännes, blir det för staten en ovillkorlig uppgift, att bereda henne erforderliga

medel för sin existens såsom statsinstitution. I fråga om svenska

kyrkan kan staten så mycket mindre undandraga sig detta, som presterskapet

hos oss har sig ålagdt icke blott att utöfva sjelfva lärarekallet, men

äfven att bestrida vissa statsborgerliga förrättningar. Presten är på samma

gång eu kyrkans och eu statens tjenare, det sednare icke minst derföre

just att kyrkan erkännes såsom statskyrka.

När det ingår i statens grundsatser att upprätthålla denna kyrka,

blir deraf en gifven följd, att egenskapen af svensk medborgare betingar

skyldigheten att bidraga till fyllande af svenska kyrkans materiela behof,

hvartill hörer i främsta rummet presterskapets aflöning. Med ännu mera

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-l It sköttel ;< t Itlål (Hide N:o 19.

skäl gäller detta, då, på sätt redan är antyda presterskapet har till embetsåliggande

att tjena staten jemväl i borgerligt afseende, såsom att föra

de s. k. ministerialböckerna, att derutur meddela statistiska uppgifter o. s. v.

Härtill torde kunna läggas den omständighet att, enligt Kongl. förordningen

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 23

Oktober 1860, sådan trosbekännare ej anses oberättigad att embetsåtgärd

af svenska kyrkans presterskap påkalla. Det hade visserligen icke varit

emot god ordning stridande, om från början svenska kyrkans presterskap

lika med andra statens tjensteman fått af statsverket uppbära sin aflöning,

sådan den genom allmän lag är vorden bestämd. Under en tid, då hvarje

svensk undersåte måste tillhöra svenska kyrkan, var det dock utan vidare

betydelse, antingen de för detta ändamål erforderliga bidrag af församlingarne

erlades till statsverket eller direkt till presterskapet. Skulle nu

också genom tillåtelse för främmande trosbekännare att inom riket stifta

egna religionssamfund de till statskyrkans presterskap direkt utgående utgifter

mindre åskådligt framstå såsom utgifter till staten, äro de dock i

sjelf va verket fortfarande sådana, afsedda till vidmakthållande af en statsinstitution

af stor omfattning och djup rot.

Afgifterna till svenska kyrkan och dess presterskap utgå, åtminstone

på landet, till aldra största delen såsom ett realonus af fast egendom.

Från skiljaktighet i trosbekännelse kan omöjligen härledas något rättmätigt

anspråk å fastighetsegarens sida att vinna befrielse från detta onus.

Då han åtkommit fastigheten behäftad med ett sådant onus, har han intet

att beklaga sig öfver, om han får vidkännas detsamma. Men äfven ur eu

annan synpunkt vore det olämpligt att göra svenska kyrkans och presterskapets

rättigheter i ifrågavarande hänseende beroende af fastighetsegarens

religionsbekännelse. Fastigheten kan nemligen ofta, ja flera gånger under

ett år, vexla egare, tf hvilka den ene tillhör svenska kyrkan, den andre

åter något främmande religionssamfund- Det kan ock inträffa att fastigheten

samtidigt tillhör flera personer med olika religionsbekännelser. Svårigheterna

att i sådana fall reda förhållandet, om motionärens förslag vunne

bifall, äro allt för mycket i ögonen fallande för att behöfva någon närmare

utveckling. Dessutom bör ej lemnas oanmärkt, att det på en fastighet belöpande

bidrag representerar icke blott egaren eller innehafvaren, utan oftast

tillika eu större eller mindre personal af tjenstefolk och arbetare,

hvilka kunna tillhöra svenska kyrkan, under det att egaren eller innehafvaren

bekänner sig till främmande lära; och enahanda anmärkning gäller

i viss mån äfven sådana kyrkliga bidrag, hvilka grunda sig på andra beskattningsföremål.

Det betänkliga deruti, att, så länge nu gällande lag om

främmande religionsbekännare qvarstå!'' oförändrad, befrielse från skyldig
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-utskottets Utlåtande N:o 19. 7

lieten att lemna bidrag tilläfventyrs någon gång kunde utgöra en lockelse

till utödande ur svenska kyrkan, torde ej heller böra lemnas utan all uppmärksamhet.

De kyrkliga bidrag, Indika icke utgå af fast egendom, äro i allmänhet

jemförelsevis så obetydliga och föga betungande, att eu lagförändring i

föreslagna syftet blott i denna del knappt kunde anses vara af något synligt

behof påkallad, äfven om den icke vore stridande mot ofvan utalade

åsigter om bidragens egenskap af eller likställighet med en skatt, afsedd

för ett statsbehof.

Då någon minskning i presterskapets lagbestämda löneförmåner icke

blifvit ifrågasatt och ej heller utan rättskränkning kan genom lagstiftningen

tillvägabringa^ att vinna tillämpning under nu varande löntagares tjenstetid,

leder motionärens förslag nödvändigt till en fråga, som han dock

lemnat obesvarad, den nemligen, på hvad sätt erforderlig fyllnad till aflöning

åt presterskapet skulle beredas i stället för de bidrag, som enligt förslaget

komme att upphöra. Denna fyllnad skulle förmodligen lemnas antingen

af statsverket eller genom ökade bidrag af svenska kyrkans qvarstäende

medlemmar. I förra fallet inträffade dock samma olägenhet, som

motionären velat afhjelpa, eller att äfven främmande trosbekännare komme

att i sin mån bidraga. 1 det sednare åter kunde bördan blifva allt intryckande,

t. ex. om fråga blefve att sålunda fylla hvad som belöpte sig

på en inom en mindre kyrkoförsamling belägen betydlig fastighet, hvars

egare anslutit sig till något främmande religionssamfund.

Hvad särskilt angår motionärens förslag i hvad det åsyftar rättighet

för främmande trosbekännare att deltaga i kyrkostämmas beslut om

alla sadana folkskoleangelägenheter, Indika icke särskildt angå religionsundervisningen,

emot det att de skulle bibehållas vid skyldigheten altt bidraga

till folkskoleväsendets vidmakthållande och utveckling, så torde endast

behöfva påpekas det principvidriga i en lagbestämmelse, som åt dylika

trosbekännare inrymde rättighet att gemensamt med svenska kyrkans

bekännare besluta i angelägenheter, Indika af lagen hänföras inom det kyrkliga

området. Med införandet af en genom lagstiftningen ordnad folkundervisning

blef denna redan från början ställd på kyrklig grund, och detta

med rätta, emedan religionsundervisningen, sjelfva kärnan i den allmänt

medborgerliga bildningen, måste ingå såsom ett hufvudsakligt moment i

folkskolans uppgift att bibringa det uppväxande slägtet de första grunderna

för en sådan bildning. Kyrkostämman måste derföre vid ordnandet af folkskolans

angelägenheter alltid fästa behörigt afseende å religionsundervisningen.

Ett beslut, fastän det icke särskildt angår religionsundervisningen,

kan dock vara af beskaffenhet, att i högsta grad menligt inverka på, den
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

samma. Den begränsning, som motionären gjort i afsigt att skydda denna

undervisning för olämpligt inflytande af främmande trosbekännare, är följaktligen

icke betryggande. Religionsfrihetens grundsatser fordra dock, att

hvarje tillåten kyrkoförsamling bör skyddas i sin rätt att, utan ingrepp af

olika tänkande, inom sig ostördt få verka för uppnående af sina ändamål.

På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,

att Herr Walldéns omförmälda förslag ej måtte af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 18 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Carlén: »Motionärens yrkande om befrielse för främmande

religionsbekännare från afgifter till vår svenska kyrka synes mig hvila,

principielt taget, på riktiga grunder: det kan nemligen ej vara billigt att

tvinga någon att bidraga till uppehållandet af en kyrka, den han ej tillhör,

och det måste kännas förödmjukande för denna kyrka att mottaga dylika

tvungna bidrag. Men så länge kyrkan är en statskyrka, torde man nödgas

tåla obilligheten och förödmjukelsen, hvilka dessutom betydligt minskas,

då man besinner att statskyrkan genom sina tjenare fullgör åtskilliga rent

borgerliga funktioner, till gagn för hela samhället och således äfven för

andra kyrkors bekännare. Kunde detta gemensamma gagn i penningar

uppskattas och således omkostnaderna för själavårdens utöfvande särskildt

bestämmas, så vore det visserligen i sin ordning att befria främmande

religionsbekännare från de senare; men då detta ej lärer låta sig göra,

nödgas äfven jag afstyrka bifall till motionen, i hvad den afser en dylik

befrielse.

Deremot

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Deremot finnes, så vidt jag förstår, icke det ringaste hinder att —

i fråga om den af motionären yrkade rättighet för främmande religionsbekännare

att deltaga i beslut om alla sådana folkskoleangelägenheter, som

ej angå religionsundervisningen—låta billigheten tala, i all synnerhet som

denna billighet understödes ej mindre af rättvisan, som krafvel- jemvigt

emellan skyldigheter och rättigheter, än äfven af statsklokhet^!, som bjuder

att i verldsliga angelägenheter behandla alla medborgare lika, utan afseende

å deras trosbekännelse.

För min del bär jag derföre ansett, att Riksdagen borde besluta aflåtande

af en sådan underdånig skrifvelse rörande främmande religionsbekännares

rätt att deltaga i kyrkostämmas beslut om de folkskoleangelägenheter,

hvilka icke angå religionsundervisningen, som motionären föreslagit.

»

af Herr Ribbing, som instämt med Herr C-arlén;

af Herr Mankell: »Då jag för min del ej kunnat biträda Utskottets

beslut i denna punkt, får jag mot detsamma anmäla min reservation.

Utskottets afstyrkande utlåtande i afseende på den delen af Herr

Walldéns motion, som afser upphörandet af skyldigheten för främmande

religionsbekännare äfvensom för dem, hvilka anmält sig till utträde ur svenska

kyrkan och blifvit i annat här i landet tillåtet religionssamfund upptagne,

att bidraga till aflöning af statskyrkans presterskap och till upprätthållande

af dess kyrkliga inrättningar, grundar sig hufvudsakligen på det

skälet, att nämnde religionsbekännare äfven äro statsborgare, hvilka i denna

sin egenskap böra bidraga till aflöning af ett presterskap, som, jemte lärarekallet,

äfven bestrider vissa staf,sborgerliga förrättningar; och så länge

statskyrkan sålunda äfven är en statsinstitution, så böra alla statsborgare

bidraga till dess upprätthållande.

Inkonseqvensen af denna bevisning torde dock vid första påseendet

vara i ögonen fallande. Till en början borde på grund deraf främmande

religionsbekännares o. s. v. nyssnämnde skyldighet åtminstone blott sträcka

sig till aflöningen af presterskapet, men ej till underhållet af kyrka m. fl.

materiela föremål, som höra till upprätthållandet af statskyrkans yttre kult.

Vidare borde bidraget till presterskapets underhåll egentligen blott utgå

för den del af dess verksamhet, som afser nyssnämnda statsborgerliga göromål,

men ej för den religiösa. Men att på grund af den olämpliga befattning

med verldsliga bestyr, som tyvärr blifvit åt statskyrkans presterskap

uppdragen, äfven tvinga främmande religionsbekännare att bidraga

till bekostandet af dess religiösa verksamhet, hvilken dock alltid måste

blifva hufvudsaken, synes mig i hög grad orättvist,

Bill. till Riksd. Prof 1872. 7 Samt. 10 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande iV.-o 19.

I sammanhang dermed ber jag att få fästa uppmärksamheten vid

den orättvisa, som blifvit eller kan blifva främmande religionsbekännare

tillfogad genom de s. k. konventionernas upprättande. Dessförinnan voro

de befriade från alla afgifter till sådana religiösa förrättningar, hvilka de

ej sjelfve af statskyrkans presterskap påkallade. Men enligt konventionerna,

i hvilka värdet af dylika förrättningar äro inberäknade, komma de i alla

händelser att deltaga i dessa afgifter.

Fastän Utskottet ej bestämdt uttalat sig till förmån för statskyrkans

bibehållande, utan blott ansett den ifrågasatta åtgärden olämplig, sä länge

den förefinnes, vill det dock synas, som om Utskottet genom sitt afstyrkande

af motionen ansett statskyrkans tillvaro såsom nyttig och gagnelig

för samhället. År detta förhållandet, så vill jag begagna tillfället att protestera

mot en dylik åsigt. Sannt är visserligen, att likheten i religion

måste anses såsom en stor välgerning för ett folk och såsom ett^ möjligt

nationelt sammanbindningsmedel. Men den är för statens ändamål ingalunda

nödvändig, såsom exemplet af många främmande länder utvisar.

Och att den aldrig helt och hållet kan genomföras, då alla menniskor efter

deras olika bildningsgrad hafva olika religiösa åsigter, bekräftas genom erfarenheten.

Att deremot vilja införa eller bibehålla den religiösa enheten genom

det tryck, som ovilkorligen måste medfölja tillvaron af en med mangfaldiga

företrädesrättigheter och tvångsmedel utrustad statskyrka, måste alltid verka

särdeles skadligt på det religiösa lifvet inom samhället, emedan deraf födes

dels hyckleri, dels likgiltighet och dels pietism af den farligaste beskaffenhet.

Lyckligtvis hafva vi redan befriat oss från flera af de band, hvilka

man i fordna tider ansåg nödvändiga för qvarhållande inom statskyrkan

af olika tänkande. Främmande religionsbekännare kunna numera utnämnas

till de flesta embeten samt deltaga i alla politiska och kommunala

värf, som ej röra statskyrkans eller folkskolans angelägenheter. Men ännu

qvarstår —- oberäknadt ansvaret för utgifvande af icke renläriga skrifter

och svårigheterna vid nya religionssamfunds bildande jemte vissa tvångsmål

i afseende på giftermål och barnauppfostran — skyldigheten för främmande

religionsbekännare o. s- v., att, jemte sina egna, äfven underhålla

statens religiösa inrättningar, såsom statskyrkans sista, stora och mäktiga

bålverk mot religionsfriheten. Enhvar, som känner menniskonaturen, vet

att detta medel verkar kraftigare än något annat. Och såsom förevändning

för dess användande anför man den i alla händelser underordnade omständigheten,

att presterna äfven hafva verldsliga bestyr, hvilka dock lätteligen

kunde anförtros åt andra myndigheter.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Men så länge statskyrkan för sitt upprätthållande begagnar sig af

dylika medel, kan den aldrig rentvå sig från beskyllningen, att mindre

fästa afseende vid utvecklingen af sann gudsfruktan inom samhället, än

vid bibehållandet af verldsliga fördelar, samt måste ovilkorligen utsätta sig

för misstanken, att anse sin egen lärobyggnad så svag, att den blott medelst

yttre tvång kan försvaras. ;p.>o ■

Jag tror derföre att det måste ligga i statskyrkans eget intresse att

befria sig från dessa beskyllningar och misstankar, som blott kunna förr''

svaga dess anseende, genom att medgifva afskaffandet af de tvångsmedel,

som ännu kunna hindra olika tänkande att utträda ur dess sköte. Och

om statsmagterna för sin del medverka till samma ändamåls vinnande samt,

fastän representerande pluralitetens religiösa tro, visa fördragsamhet mot

en minoritet med annan religiös öfvertygelse, kunna derigenom blott välsignelserika

följder för den sanna gudsfruktan, hvilken framför allt fordrar

frihet i lära och bekännelse, uppkomma.

På dessa grunder anser jag mig ur principiel synpunkt till alla delar

böra gilla syftet af Iierr WMldéns motion. Deremot hafva tvifvelsmål

hos mig uppstått, huruvida den föreslagna befrielsen för främmande religionsbekännare

och medlemmar af i landet tillåtna religionssamfund från

erläggande af afgifter till statskyrkans underhåll nu genast i hela dess

omfattning skulle kunna genomföras, särdeles hvad beträffar sådana afgifter

som utgå från innehafvande fastigheter — ett tvifvelsmål som motionären

sjelf synes hafva delat. Ide förvecklingar, som genom befrielsen äfven af

fastigheter skulle uppstå, hafva delvis af Utskottet blifvit skildrade. Och

äfven för mig vill det synas, som om en dylik åtgärd, vid vårt skatteväsendes

nuvarande beskaffenhet, skulle möta stora hinder. Den föreslagna

befrielsen torde derföre i början blott böra sträcka sig till sådana afgifter,

som beräknas efter person samt efter inkomst af kapital eller arbete.

Ej heller vill jag neka, att det sålunda för olika tänkande lättade

utträdet ur statskyrkan af en eller annan skulle kunna missbrukas att

undandraga sig alla afgifter för religiösa ändamål, fastän sådant torde

komma att höra till undantagen, då tillfredsställandet af de religiösa behofven

för flertalet utgör en inre nödvändighet, som manar till de största

yttre uppoffringar. Men för att förekomma sådana missbruk torde vara

tillräckligt att stadga, det den, som vill blifva befriad från afgifter till

statskyrkan efter person eller inkomst, bevisligen skall styrka sig erlägga

dylika afgifter till upprätthållande af det religionssamfund, han tillhörer.

Hvad beträffar den del af motionärens förslag, som afser rättigheten

för främmande religionsbekännare o. s. v. att deltaga i kyrkostämmas beslut

om sådana folkskoleangelägenheter, som icke särskilt angå^religionsunder
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

visningen, synes mig denna fordran, då de deltaga i kostnaderna för folkskolans

upprätthållande, så billig, om rättigheter och skyldigheter skola

stå i ett rättvist förhållande till hvarandra, att jag helt och hållet måste

instämma med motionären.

På ofvan anförda skäl får jag således för min del, med den inskränkning

och det vilkor som förut blifvit antydda, tillstyrka bifall till motionen.»

Herr Grefve Wachtmeister har begärt få antecknadt, att han i motionens

handläggning inom Utskottet icke deltagit.

Stockholm, G. W Blomqvists Boktryckeri, 1872.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.