Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af ny grufvestadga.

1872-04-08 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:28, Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af ny grufvestadga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 28.

1

1\:0 28.

Ank. till Riksd. Kansli d. 10 April 18T3, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af ny

grufvestadga.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad

motion (N:o 6) har Herr A. Grill hufvudsakligen anfört, att, enligt gällande

grufvestadga af den 12 Januari 1855, egde en hvar, som uppfunne

eller ville upptaga förut känd, men försummad malmfyndighet, att densamma

bearbeta, med full eganderätt till hälften och, om jordegaren ej

ville eller förmådde i arbetet deltaga, med full eganderätt till hela fyndigheten.

Denna grund för så kallad grufve-egendom hade tillkommit

under en tid, då det ansågs nödigt att på hvarje sätt understödja bergshandteringen

och då ett sådant förbigående af eganderätten kunde vara

förklarligt. Men numera vore den icke öfverensstämmande med det hos

oss gällande begreppet om eganderättens helgd. I de länder, der all

jord ursprungligen ansetts tillhöra kronan, kunde det ega sin historiska

och möjligen rättsliga förklaring, att dispositionen öfver de underjordiska

mineralrikedomarne bibehållits åt kronan, och att denna rättighet af henne

upplåtits åt andra, men svenska jorden hade i allmänhet ej varit förläningsjord.

Det vore visserligen sann!, att det apokryfiska s. k. Helgeandsliolms-beslutet

skulle åt kronan förbehållit rätt till malmfyndigheter,

men då i sednare tider kronan icke allenast icke bibehållit de af henne

förr egda och bearbetade malmtillgångar, utan på ett eller annat sätt

afhändt sig dessa, och då i gällande grufvestadga till och med förklaras,

att kronoåbo, boställsinnehafvare eller den, som eljest har nyttjanderätten

till kronojord, skall njuta jordegarerätten till godo, vore det

Bill. till Riksd. Prot. 1872. 7 Sand. 16 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-TJtskottets Utlåtande U:o 28.

tydligt, att kronan sjelf afstått från grundsatsen att hon skulle vara egare

till de mineraliska tillgångarne på jord, som af annan innehafves. Den

tionde, som till kronan utgått, först af malmbrytningarne och sedan af

tillverkningarne under namn af tackjernstionde m. in., hade varit sista

spåret af Helgeandsholms-beslutet och kronans rätt till malmtillgångarne

i riket. Åtskilliga mineralier, såsom kalksten, sandsten in. m., hvilka

enligt äldre lagar varit föremål för inmutning, hade genom 1855 års

grufvestadga blifvit derifrån uteslutna. Genom den riktning, bergslagstiftningen

under sednare tider sålunda tagit, framginge, att kronan afstått

från den rätt till malmtillgångarne i riket, som hon ansett sig ega.

Men likväl qvarstode i 1855 års grufvestadga den bestämmelse, att alla

metaller och malmer, svafvelkis, blyerts och stenkol äfvensom s. k. varp

vid ödelagda grufvor och bergverk kunde inmutas. Förvärfvandet af

eganderätt till malmfyndighet medelst inmutning hade blifvit i lag medgifvet,

för att gynna bergshandteringen, men numera åtminstone hade

det visat sig, att denna näring deraf droge ringa eller ingen fördel Det

vore nemligen bekant, att ytterst få, förut okända, malmanledningar

under sednare tider upptäckts, hvilka varit af något större värde, samt

att s. k. malmletare sällan skördade rikedomar; och i afseende på de

skånska stenkolsfälten hade grufvestadgan säkerligen verkat skadligt, i

det- att den, oafsedt att den der liksom annorstädes uppväcktjordegarnes

ovilja mot inmutarne, tvungit dessa att för sina utmåls bevarande

dela sitt kapital, som sålunda blifvit otillräckligt för dem sjelfva. att

drifva arbetet. I förhållande till eu inmutare vore jordegaren, om icke

alldeles, åtminstone nästan rättslös. Grufvestadgan tillerkände utan all

appell inmutaren en expropriationsrätt, som ej beviljades något annat

enskild! företag och som tilläte utländirigar att utan Kongl. Maj:ts tillstånd

besitta fast egendom i riket. En jordegare, som ej egde kapital,

måste till den starkare, med eller emot sin vilja, utan ersättning afstå

från all eganderätt till fyndighet. Genom felaktig redaktion af § 35 i

grufvestadgan hade »grufveegaren» förblandats med »jordegaren», och

ehuruväl noga blifvit stadgadt, huru förfaras skulle, då inmutaren försummar

sin rätt, saknades dock all bestämmelse, huru med den så kallade

jordegareandelen sig förhölle, om den t. ex. genom köp öfvergått

i annans hand. — Vidare hade genom de på statens bekostnad under

arbete varande geologiska undersökningar lemnats ett tillfälle till enskildt

förvärf, som, om det begagnades, hvartill all laglig rätt förefunnes, ej

varit afsedt; Och om man slutligen betänkte, att flera utländska bolag

redan bygde eller ämnade bygga jernvägar i många trakter af riket,

måste det väcka allvarsamma farhågor att få so våra oupptagna malm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

3

tillgångar blottställda för att, utan ringaste ersättning, till följd af en

felaktig lagstiftning, komma utlandet till godo.

På desäa skäl ville motionären hemställa, »att Riksdagen måtte

ingå till Kong]. Maj:t med underdånig anhållan om skyndsamt utarbetande

och utgifvande af ny grufvestadga med borttagande af den så

kallade inmutarerätten».

T de flesta europeiska länder hafva från äldre tider vissa mineralier

varit ansedda såsom kronans eller det allmännas tillhörigheter,

och detta förhållande egen i allmänhet ännu rum så vida, att

hos de flesta folk staten frånkänner jordegaren den uteslutande dispositionsrätten

till vissa mineralier. Bergsbrukets legalitet, såsom det kallades,

uppkom derigenom att staten tillerkände sig eganderätten till

dessa mineralier. Då det emellertid visade sig, att staten icke sjelf

kunde med fördel tillgodogöra sig mineralrikedomarne, började regeringarne

att öfverlåta rätten till mineraliers uppsökande åt enskilde, och

snart modifierades regalet ända derhän, att den, som uppfunnit en mineral-anledning,

tillerkändes en formlig rätt att af staten erhålla förläning

af eganderätten till densamma. Denna modifikation af bergsregalet,

hvarigenom bergsbruket gjordes till en fri näringsgren, är på tyska

rättsspråket känd under namn af bergsbrukets friförklaring.

Hela den äldre tyska lagstiftningen i detta ämne hvilar på förutsättningen

af kronans rätt till vissa mineralier. Men den preussiska

grufvelagen af den 24 Juni 1865 grundar sina bestämmelser om bergsbrukets

frihet på statens höghetsrätt eller politie-höghet, d. v. s. dess

rätt att lagstifta för näringarne. Enligt denna lag har jordegaren ej

någon rätt att förfoga öfver följande mineralier: guld, silfver, qvicksilfver,

jern, bly, koppar, tenn, zink, kobolt, nickel, arsenik, mangan, antimon

och svafvel. Nyssnämnda lag har sedermera blifvit med vissa modifikationer

införd i åtskilliga af de förra tyska småstaterna; den har

ock i hufvudsakliga delar tjenat till mönster för de särskilda grufvelagar,

hvilka under sednare tider blifvit utfärdade, den 20 Mars 1869 för

konungariket Bayern, den 15 April 1867 för hertigdömet Braunschweig,

den 17 April 1868 för hertigdömet Sachsen-Meiningen och den 16 Augusti

sistnämnda år för hertigdömet Gotha. Uti den för konungariket

Sachsen utfärdade lag af den 16 Juni 1868 äro från jordegarens förfogande

undantagna de mineralier, hvilka äro användbara för utbringandet

af metaller, äfvensom stensalt och saltkällor.

I den österrikiska grufvelagen af den 23 Maj 1854 äro under

bergsregal (i sjelfva verket här likbetydande med höghetsrätt) hänförda,

d. v. s. föremål för inmutning: alla mineralier, hvilka äro egnade för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

utbringandet af metaller, svafvel, alun, vitriol eller koksalt, äfvensom

cementvatten, grafit och jordhartser samt alla slag af svart- och brunkol.

Den för Frankrike gällande grufvelag, Code des Mmes, af den 21

April 1810, är bygd på grundsatsen af statens höghetsrätt. Den fördelar

samtliga mineralier eller fossilier i tre klasser och hänför dem till

antingen l:o) mines, 2:o) minieres eller 3:o) carriéres. De till första

klassen hörande mineralier, hufvudsakligen sådana hvilka innehålla metalliska

ämnen, äro i full och egentlig mening till inmutning lofgifna.

Beträffande till den andra klassen hörande mineralier, så har jordegaren

i allmänhet företrädesrätt att bearbeta dessa; men i afseende på vissa

bland dem eger den inskränkning i hans rätt rum, att om jordegaren

ej vill behörigen bearbeta dem, rättigheten dertill kan af vederbörande

myndighet upplåtas åt annan. De till den tredje klassen hörande mineralier

tillhöra i regeln jordegaren.

Franska lagstiftningen, ursprungligen omfattande äfven Belgien,

gäller ännu, ehuru med vissa modifikationer, för detta sednare land.

Med afseende å förevarande hufvudfråga kunna förhållandena inom

Italien ordnas i följande grupper: i Toscana, der genom lag den 13

Maj 1788 upphäfdes all slags regalrätt i fråga om mineralier, hvilka derstädes

anses tillhöra jordegaren; i nordliga Italien, der staten, genom

meddelande af koncession, förfogar öfver föremål för bergsnäringen; i

Kyrkostaten, der sistberörda grundsats samt åsigten om jordegarens rättigheter

härutinnan stå i strid med hvarandra; och i sydliga provinserna,

der jordegaren har företrädesrätt till bergverksdrift å sin grund,

men der tillika, för den händelse att han ej begagnar sin rätt, staten

kan åt annan meddela förläning, eller koncession, å mineralfyndighet,

som utgör föremål för bergverksdrift.

Enligt den för Portugal den 31 December 1852 utfärdade lag är

inmutningsrätt der medgifven, jemväl i fråga om sten- och jordarter.

I Spanien hafva genom ett dekret af den 29 December 1868 dittills

gällande stadgande!! rörande bergsbruket blifvit i vissa delar, till

förmån för bergsbruksidkarne, väsendtligen förändrade. Enligt detta dekret

fördelas mineralrikets alster i trenne afdelningar. De under första

afdelningen upptagna mineralier tillhöra, om de förekomma å s. k, domanialgrund,

det allmänna till nyttjande. Finnas de åter å privategendomar,

afträder staten dem till jordegaren. För de till andra klassen

hörande mineralier gäller samma stadgande, dock att, om jordegaren ej

vill för egen räkning tillgodogöra dem, staten kan, då det allmännas

intresse dertill föranleder, afträda dem till annan. De i tredje afdel
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

5

ningen omförmälda mineralier kunna allenast på grund af en från statens

sida meddelad koncession tillgodogöras.

För Polen är ny grufvelag utfärdad den 28 Juni 1870. Enligt

denna kan med vederbörande myndighets begifvande å annans mark företagas

grufvearbete för tillgodogörande af stenkol, galmeja och blyerts,

oberoende af jordegarens samtycke, hvilket deremot erfordras i afseende

på andra mineralier.

Norges »Lov angaaende Bergverksdriften» af den 14 Juli 1842

upptager såsom föremål för inmutning alla metaller och malmer, med

undantag af myr- och sjömalm.

I Ryssland, hvarest sedan början af förra århundradet utkommit

öfver 500 bergsförordningai, har gjort sig gällande den grundsats, att

grufvearbete ej må företagas å privat fastighet, med mindre jordegaren dertill

lemnar tillstånd.

Englands lagstiftning har jemväl en från Europas öfriga kulturstater

väsendtligen afvikande karakter. Ursprungligen fanns i England

en kronan tillkommande, bergsregalet motsvarande rätt, under namn af

Royalty. Under tidens lopp har dock denna Royalty, utom till guld

och silfver samt några vissa bergverk, såsom tenn- och blygrufvorna i

Cornwallis och Derbyshire, öfvergått till jordegaren- Denne är således

egare till de på hans område befintliga mineralier, och deras bearbetande

af någon annan än jordegaren beror på öfverenskommelse.

I Sverige började kronans anspråk i ifrågavarande hänseende tidigt

att göra sig gällande. Äfven om den i 1354 års ordning för Norbergs

bergslag stadgade förlust af grufvelotten till kronan för den bergsman,

som ej öste grufvan eller rensade vägen, icke kan härledas från en kronans

rätt till grufvan, så synes deremot det i 1485 års förordning om

malmberg förekommande påbud om tionde af malm, funnen å skattejord,

icke otydligt leda sitt ursprung från en kronans eganderätt. Under

Gustaf I framträder regalrätten fullkomligt tydligt genom den i Kongl.

brefvet till bergsmännen på Noraskogen den 29 Mars 1552 uttalade grundsats,

att »all malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona», en grundsats

som genomgår de sedermera tid efter annan utkomna bergsförfattningar.

Kronan begagnade denna sin rätt efter omständigheterna. Ån

dref hon bergsbruk för egen räkning, än upplät hon rättigheten dertill

åt annan, antingen under form af specialprivilegium, tilldeladt vissa personer,

eller ock under form af vissa allmänt medgifna rättigheter, t. ex.

den hvilken tillerkändes uppfinnaren.

Erfarenheten af den ringa båtnad bergsregalet i sin egentliga form

tillskyndade staten ledde emellertid till en alldeles dylik modifikation

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 28.

af detsamma, som i Tyskland egde rum genom bergsbrukets friförklaring.

I Kongl. Maj:ts plakat och förordning den 27 Augusti 1723 förklaras

nemligen, »att med det ordet Regale hädanefter ej annorlunda

förstås, än om någon antingen skulle fördölja och nedertysta, eller ock

ej vilja sådana för riket gagneliga metaller, mineralier och fossilier uppbringa

och bearbeta, det Wi då, på det den rikedom och välsignelse,

som Gud således i jorden nederlag!, ej må blifva onyttig der liggande,

utan till landets och dess innebyggares fromma i dagen frambragt, förbehålle

oss att igenom vårt Bergs-kollegium privilegiera och upplåta

sådana metall- och mineralstreck åt dem som håg, lust och förmögenhet

ega, desamma vid sin rätta drift efter bergsvis — — — ■— uppehålla

och fortsätta.»

I sammanhang härmed blef uppfinnarens rätt bestämd till fjerdedelen

af grufvan och, vid vissa ädlare verk, till hälften. Någon bestämd

rätt för jordegaren att deltaga i arbetet nämner ej 1723 års författning.

Den förutsätter endast, att jordegaren, när han tillika var uppfinnare,

fick drifva grufvan för egen räkning; och när uppfinnarens rätt var inskränkt

till blott en del af grufvan, ansågs det väl falla af sig sjelf,

att jordegaren var närmast berättigad till den återstående andelen. Genom

Kongl. förordningen den 6 Dec. 1757 utsträcktes uppfinnare-andelen

till hälften, såsom jemväl är bestämdt i 1855 års nu gällande grufvestadga,

hvilken uttryckligen tillerkänner jordegaren den andra hälften.

Om man föreställer sig det ursprungliga förhållandet, så ligger

visserligen den tanken nära till hands, att jordegaren borde vara egare

jemväl till de i jorden befintliga mineralier. Men denna åsigt saknar

historiska bevis. Vår lagstiftning ådagalägger, såsom ofvan är utreda

att kronan i alla tider, såvidt, kändt är, utcfvat rättigheten

att bestämma om ifrågavarande fyndigheter, och någon rättsgrund

torde följaktligen ej förefinnas för det uppställda anspråket att fyndigheterna

böra, utan afseende å statens fördel, tillerkännas jordinnehafvaren

med samma eganderätt, hvarunder han besitter jorden. Sådant hindrar

dock naturligtvis icke att lagstiftningen afhänder kronan rättigheten

att bestämma om dessa fyndigheter och i stället öfverflyttar den på

jordegaren, derest sådant kan ske utan men för det allmänna eller utan

skada för bergsbruket, hvars utveckling för hela landet är af så stor

betydelse.

Frågan blir således helt enkelt den, huruvida ur synpunkten af

bergsbrukets utveckling, å ena sidan, och landtbrukets, å den andra,

för närvarande må anses lämpligt att, på sätt motionären föreslagit,

helt och hållet borttaga den onekligen för jordegaren ganska ofta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

7

menliga friheten för en hvar att på annans område uppsöka och sig

till nytta bearbeta vissa mineralier, som inmutningsrätten innebär.

Ehuru Utskottet till fullo uppskattar de olägenheter bibehållandet af denna

rätt tillskyndar jordegaren och jemväl antager, att någon gång jordkulturen

kan komma att dymedelst hämmas, tror dock Utskottet, att den

skada, som deraf uppkommer, icke uppväger den skada, som bergsbruket

skulle lida genom rättens fullkomliga upphäfvande utan alla förberedelser.

Det stöd för en motsatt åsigt, man velat hemta företrädesvis

från England, synes Utskottet föga betydande. Att man der tilltrott

sig lemna jordegaren i uteslutande besittning af nästan alla på hans

grund befintliga mineralier, låter förklara sig af detta lands egendomliga

förhållanden, dess utbildade näringsflit och stoi''a tillgång på kapital.

Helt annat är förhållandet här i landet, der jordegaren ofta nog har

svårt att skaffa sig erforderligt förlag till sjelfva jordbruket, och exemplen

från Europas öfriga mest framstående kulturfolk mana ej till alltför

radikala steg. Nästan allestädes har man äfven i den nyaste lagstiftningen

ansett nödigt att bibehålla inmutningsrätten, ungefär sådan

den af gammalt varit, och den har i åtskilliga länder till och med vunnit

större utsträckning än hos oss. Först när man kan vara någorlunda

förvissad, att till följd af eu närmare allmän kännedom om landets

geologiska förhållanden, i förening med ökad näringsflit, företagsamhet

och kapitaltillgång, jordegaren vunnit insigt och förmåga att sjelf uppsöka

och bearbeta de på hans grund befintliga mineralier, hvilket desto

mindre torde kunna antagas ännu hafva inträffat, som det är ett erkändt

faktum att de aldra flesta hitintills bearbetade mineralfyndigheter

blifvit upptäckta, icke af jordegarne, utan af andra personer —

först då torde inmutningsrätten kunna utan skada för det allmänna helt

och hållet afskaffa^. Huruvida i allt fall sådant någonsin bör ske på

en gång kan anses tvifvelaktigt; åtminstone synes det Utskottet, som

om det sätt att vinna målet, som består uti att så småningom och

endast delvis inskränka inmutningsrätten, icke saknade goda skäl för sig.

I det hänseendet lemnar nu gällande grufvestadga ett godt föredöme.

Jemför man denna stadga med de i samma ämne förut gällande föreskrifter,

så finner man nemligen, huruledes antalet af de s. k. regarn

mineralierna genom densamma blef betydligt inskränkt. Förut voro

icke blott alla metaller och malmer, utan äfven hvarjehanda andra mineralier

och nyttiga fossilier samt berg- och jordarter föremål för inmutning.

I detta afseende gjorde 1855 års författning den på rationel

grund hvilande inskränkning, att man från jordegarens uteslutande förfogande

undantog endast sådana mineralier, hvilka man ansåg honom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

antingen för sitt jordbruk icke behöfva, eller ock i allmänhet sakna förmåga

att sjelf bearbeta. Denna inskränkning i inmutningsrätten kunde

tillräckligt motiveras af den större företagsamhet och kapitaltillgång,

hvartill landet då utvecklat sig sedan 1723; och om äfven samma skäl

nu tala för en ytterligare inskränkning af inmutningsrätten, följer deraf

ingalunda, att tiden är inne att helt och hållet upphäfva den.

Såsom ett ytterligare skäl för sin åsigt om faran af att nu alldeles

upphäfva inmutningsrätten, anser sig Utskottet böra upplysa, att

Utskottet varit i tillfälle att taga kännedom om Kongl. Kommers-kollegii

den 28 Mars nästlidna år till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga utlåtande

i anledning af Wallåkra stenkols-aktiebolags och Skånska stenkols-bolagets

gjorda underdåniga framställning om vissa ändringar i grufvestadgan,

åsyftande utsträckning, beträffande stenkol, af den rätt, som

för närvarande är inmutare tillerkänd, i fråga om dels det område närmast

boningshus in. m., hvarifrån inmutare är utestängd, och dels utmålsvidden,

samt att Utskottet deraf inhemtat, att icke blott Kommerskollegium,

utan äfven vederbörande bergmästare, chefen för Sveriges

geologiska undersökning, Konungens Befallningshafvande i Malmöhus

län äfvensom samma läns landsting, hvilkas yttrande Kollegium infordrat,

uttalat sig i en den underdåniga framställningen tillmötesgående

riktning.

I betraktande af allt detta och som motionärens framställning

icke lärer gifva Utskottet anledning att ingå i någon af honom ej påkallad

undersökning, huruvida en eller annan partiel ändring i grufvestadgan

må anses behöflig, föranlåtes Utskottet vördsamt hemställa,

att Herr Grills ifrågavarande förslag ej måtte till någon

vidare åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 8 April 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reser
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande Nio 28.

9

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner: »Om äfven icke förnekas må att förhållandena

i anseende till inmutarerätten och hvad dervid bör iakttagas blifvit

genom sednast utfärdade grufvestadga ordnade på ett bättre sätt än som

förut egt rum, så torde dock förändringar beträffande nämnda rätt ännu

vara af behofvet påkallade. Dels kan väl ifrågasättas, huruvida icke rättigheten

till inmutning bör inskränkas till endast några bestämda, för

Sverige vigtiga metaller, såsom koppar, jern, zink och måhända nickel,

samt dels kunde måhända vara billigt att en inmutning medförde skyldighet

till någon sådan afgift till jordegaren, att det lättsinniga och jordegarens

rätt utom all fråga kränkande förfarande, som vid inmutningar

nu ofta eger rum, blefve i någon mån städadt. Särskildt synas omständigheterna

i hög grad antyda behofvet af att någon åtgärd vidtages,

hvarigenom rättigheten att söka efter stenkol, till jordegarens skydd, i

väsendtlig mån begränsas. För min del skulle jag således önskat att

Utskottet så till vida bifallit motionen, att Utskottet föreslagit Riksdagen

att till fvongl. Maj:t ingå med eu underdånig hemställan, att Kongl.

Maj:t täcktes låta undersöka, huruvida icke eu förändring i grufvestadgan

i ofvan angifna syftemål borde ega rum, och, om så funnes vara

förhållandet, låta utarbeta en ny grufvestadga och densamma Riksdagen

sedermera förelägga».

af Herr von Möller;

af Herr Friherre Nordenfalk.

Hvarjemte Herrar Lars Persson och Sven Nilsson begärt få antecknadt,

att de vid ärendets slutliga behandling inom Utskottet icke

varit närvarande.

4

Bill. till Likså. Prof. 1872. 7 Samt. 16 Höft,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.