Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om en lagbestämmelse i syfte att Kongl. förklaringen angående klander af annans åtkomst till fast egendom den 14 Maj 1805 ej mätte ega tillämplighet ä de rättsförhållanden, hvilka uppkommit innan denna författning blef till efterlefnad kungjord. Herr Ola Jönsson har uti eu inom Andra Kammaren väckt motion

1872-04-11 · 2 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:29, Utlåtande, i anledning af väckt motion om en lagbestämmelse i syfte att Kongl. förklaringen angående klander af annans åtkomst till fast egendom den 14 Maj 1805 ej mätte ega tillämplighet ä de rättsförhållanden, hvilka uppkommit innan denna författning blef till efterlefnad kungjord. Herr Ola Jönsson har uti eu inom Andra Kammaren väckt motion

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO

Log- Utskottets Utlåtande N;o 29.

M-o 29.

Ank. till Riksch Kansli den 11 April 1872, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om en lagbestämmelse i

syfte att Kongl. förklaringen angående klander af annans

åtkomst till fast egendom den 14 Maj 1805 ej mätte ega

tillämplighet ä de rättsförhållanden, hvilka uppkommit

innan denna författning blef till efterlefnad kungjord.

Herr Ola Jönsson har uti eu inom Andra Kammaren väckt motion

(N:o 60), som blifvit till Lag-Utskottet remitterad, anfört, att så väl i

teorien som i lagskipningen hittills gjort sig gällande den grundsats, att

lagar, hvilka angå rättigheters förvärfvande, icke må tillerkännas retroaktiv

verkan. Emellertid hade denna princip under sednare tider^ blifvit

rubbad, i det att Högsta Domstolen uti uppkommen tvist angående

egauderätten till ett hemman tillagt ofvanberörda Kongl. förklaring eu

sådan verkan. Enligt detta prejudikat vore alla de orättvisor i fråga

om eganderätt till jord, hvilka under det föregående seklet egde rum,

numera oåtkomliga. Motionären föreslår derföre, att en lag måtte utfärdas,

så lydande: _

»Livad genom Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805 blifvit stadgadt,

angående tid för den, som klander ä annans åtkomst till fast egendom

anställa vill, skall icke ega tillämpning på de rättsförhållanden, hvilka

uppkommit innan nämnda förordning blef till efterrättelse kungjoi d».

Genom berörda Kongl. förklaring är stadgadt som följer: »Eu hvar,

som klander å annans åtkomst till fast egendom anställa vill, är skyldig

att inom natt oeh år från den tid, som i hvarje särskild händelse

är° vorden bestämd, eller, enär sådan tid icke finnes utsatt, från den

dag anledningen till slikt klander för rätter egare yppades och han kom

i tillstånd att sin rätt bevaka och lagligen utföra, genom uttagen stämning

hos domaren ett sådant klander fullfölja, samt att, enär sådant finnes

vara försummadt, vidare talan derå bör anses vara försuten; men

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 29.

11

som i sistnämnda fall tiden, hvarifrån dessa fatalier rätteligen böra beräknas,

i de bestå mål icke alltid kunde med fullkomlig visshet utredas,

eller åtminstone vore underkastad skiljaktiga omdömen, och klandret

således, under hvarjehanda förevändningar, kunde i längre tid, som hittills

skett, hållas öppet; alltså och enär lagen icke någonstädes utsatt fatalier

till längre tid än tjugo år, som jemlikt 15 kap. 5 § ärfdabalken och

9 kap. 12 § handelsbalken innefattat en allmän gräns både för arfvingar-

och fordringsägare, inom hvilken de borde deras rätt gällande göra,

intill dess denna tid, i hvad fordringsegare angår, genom Kongl, förordningen

den 13 Juni 1800 blifvit till hälften förkortad; har Kongl. Maj:t

i följd häraf ansett, att all på god tro vunnen och med verklig besittning

förenad åtkomst till jord ä landet samt hus och tomt i staden, af

sådan beskaffenhet, att derom mellan enskilda personer kunnat afharidlas,

vare sig genom arf, köp, pant, gåfva eller förlikning, derifrån egendom

af fideikomiss-natur ej eller undantages, hvilken icke blifvit i behörig

ordning klandrad af den förmente egaren eller innehafvaren, som

egendomen afhänd vore, i hans lifstid, ej eller af hans arfvingar eller

rättsinnehafvare inom tjugo år från hans dödsdag, är efter samma tids

förlopp från allt vidare åtal fri; på hvilken grund jemväl all den rätt

till fast egendom, som icke inom omförmälda tid bevakas, sedermera

icke eller kan vara gällande.»

Det synes vara klart, att eu preskriptionslag sådan som den ifrågavarande

måste, för att icke i väsendtlig mån förfela sitt ändamål, tilllämpas

jemväl på förhållanden, hvilka uppkommit innan lagen stiftades.

Genom eu sådan tillämpning erhåller lagen ingalunda retroaktiv verkan,

blott det iakttages, att preskriptionstiden icke får börja att löpa förr ån

lagen blot gällande. I fråga om den tjugoåriga preskriptionstiden bör

1805 års förklaring följaktligen, enligt Utskottets åsigt, så förstås, att en

hvar pretendent vid den tid, då författningen utkom, egen rätt till klandertalan

under sin lifstid, äfvensom hans arfvingar eller rättsinnehafvare

ega enahanda rätt under tjugo år från samma pretendents dödsdag.

På grund häraf och då motionären ej visat, hvad som ej heller

lärer vara förhållandet, att lagskipning^) tagit eu riktning afvikande

från den af Utskottet nu uttalade åsigt, får Utskottet vördsamt hemställa,

att förevarande motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 April 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.