Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af § 2 i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844 angående förhud mot lotterier.

6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:31, Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af § 2 i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844 angående förhud mot lotterier.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

1

N:o SI.

Auk. till Rikäd. Kansli den 15 April 1872. ki. 2 e. m

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af § 2 i Kongl.

Förordningen den 21 Mars 1844 angående förhud mot lotterier.

Uti omförmälda, inom Asidra Kammaren väckta motion N:o 166 har Herr 8.

Ribbing hufvudsakligen anfört: att, då § 1 af Kongl. förordningen den 21 Mars

1844 stadgade förbud för hvar och eu mot inrättande af lotteri, äfvensom mot utbjudande

eller afyttrande af lotter till penningar eller till lös eller fast egendoms bortlottande,

och alla de följande §§ af samma nådiga förordning innehölle straffbestäm

melser för öfverträdandel af förbudet, med undantag likväl al § 2, hvilken vore åt

följande lydelse: “del i förestående § stadgade förbud må likväl icke lämpas å bortlottning

af lösören för välgörande ändamål eller af konstsaker till svenska konstidka

res understödjande och uppmuntran; dock bör om sådan lottning anmälan förut

ske hos vederbörande Vår Befallningshafvande, som dertill eget'', efter profvande al

omständigheterna, meddela tillstånd,“ så torde redan första ögonkastet på detta undantagsstadgande

vara egnadi att framkalla något tvifvelsmål om, huruvida del i detta

enskilda fall, i motsats mot alla andra, kunde vara möjligt, att en handling, som i

allmänhet och utan afseende på i hvad syfte den företoges, ansågs höra i lag förbjudas

och som dervid betraktades såsom så pass straffvärd, att dess företagande

kunde beläggas med ända till ett års fängelse (se cit. förordning § 4 mom. 5,

jemförd med Kongl. förordningen af den 16 Febr. 1864, §§ 7 och 9), rätteligen

kunde och borde, med i öfrigt alldeles samma karakterer och verkningar, förklaras

tillåten och laglig blott derföre att den företoges såsom medel för vissa uppgifna

ändamål. I sjelfva verket holk» ock de i § 2 al ofvan citerade Kongl. förordning

medgifna undantagen från förbudet mot lotteri svårligen stånd, äfven för eu und
Bih.

till Riksd. Prat. 1812. 7 Sami. 11 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 31.

fallande och mild kritik. Såsom inledningen till merauämnda Kongl. förordning

upplyste, föranleddes dess utfärdande af en Rikets Ständers underdåniga skrifvelse,

som igenfunnes under N;o 48 från 1840 —1841 års riksdag, deruti biand annat

påpekades, hurusom af alla genom Kongl. kungörelsen af den 2 Augusti 1792 förbjudna

älventyrliga spel lotteri måste, såsom beroende blott af slump, anses för ett

af de mest äfventyrliga, hurulédes hoppet att för eu lägre penningeinsats göra en

betydlig vinst förledde obemedlade personer att på lotterispel uppoffra penuingetillgångar,

nödvändiga för fyllande af egna och ej sällan af deras familjers oundgängliga

behof, samt huru frestelsen till bedrägerier dervid blott alltför ofta visat sin makt

och verkan; hvarföre Rikets Ständer hes Kongl. Maj:t anhöllo om förnvadl förbud

för inrättande af lotterier liksom för försäljande af lotter, vare sig för inrikes eller

utrikes lotterispel, och de framställde denna anhållan om sådant förbud utan de undantag,

som i den Kongl. förordningen blifvit intagna. Det torde vara obestridligt,

att de af Rikets Ständer anförda anmärkningar mot lotterispel, alldeles oberoende af

hvarje afseende på ändamålet vid desamma, på dem egde sin fulla tillämplighet och

sin sanning, lotteri vore hasardspel, och lika litet, som denna dess karakter upphäfdes

till följd af det ena eller andra sättet att använda den derigenom uppstående

vinsten, lika litet förtoge detta ena eller andra sätt samma spels på en gång verkan

och vilkor: att upphetsa passionerna och att till sitt fortbestånd betingas af den råa

vinningslystnaden att utan eget arbete, förvärfvad skicklighet och hänsyn till pligt

mot sig och de sina nå fördelar på andras bekostnad, detta för öfrigt på samma

gång det minskade eller förtoge lusten till egen omtanke och ordnadt arbete. Det

vore nemligen ett lika känd!, som af erfarenheten konstateradt förhållande, att hoppet

och beräkningen på stora slumpvinster medförde obenägenhet för det ordnade arbetet

och ringaktande af dess små, men säkra vinster, och derföre så tillvida verkade förlamande

och förstörande på den flit och omtanke, som vore allt välstånds rot och

grundvilkor.

Icke heller visade sig lotterispelets verkningar i ljusare dag, om man sammanställde

det med de uppgifna ändamål, under förutsättning af hvilka del enligt den

Kongl. förordningen tillätes, t. ex. välgörenhet. Med detta ändamål utgjorde det

endast ett ytterligare, af den offentliga lagstiftningen sjelf gifvet stöd åt det öfverflödigt

stora moraliska sjelfbedrägeri, hvarmedelst man sökte stämpla såsom en god

handling, snart sagdi såsom en pligt, att tillgodose sin njutningslystnad, sin fåfänga

eller sitt vinstbegär, sä snart man blott med deras tillfredsställande kunde förena

uppgift om ett vackert klingande syfte, och det bidroge sålunda till att gifva näring

åt en förderflig förvirring i det sedliga medvetandet, som utgjorde ett samtidens

framstående moraliska lyte. Oberoende af ändamålet med de tillåtna lotterierna och

äfven om detta vore ett godt, vore de förras tillåtande således ändå förkastligt, såsom

utgörande en uppenbar tillämpning af den erkändt falska satsen, att ändamålet helgade

medlen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

3

Dernäst borde tagas i betraktande de ändamål, för hviska lotterier kunde

tillåtas, och det sätt, hvarpå de medelst lotterierna skulle vinnas. Såsom berättigande

ändamål upptoge den Kong!, förordningen dels välgörenhet, dels inhemska

konstnärers understöd och uppmuntran. Fastade man, bland dessa, afseende på

industriela konstnärer, torde den statsekonomiska grundsats svårligen kunna bestridas,

att endast den industriela produktion vore naturlig och, så för det allmänna som

för industriidkare!!, båtande, hvars alster utan konstlade åtgärder egde en marknad,

men att deremot en produktion af industrialster, hvilka, vare sig i följd af beskaffenhet,

eller pris, ej utan konstiade åtgärder funne afnämare eller ej vore af verkligt

behof framkallad, så mycket mindre borde uppmuntras, som all dylik uppmuntran

endast vore egnad att föra industrien in i en falsk riktning och att förleda industriidkare!)

till att placera kapital och arbete på ett sådant sätt, att valutan för båda,

dermed ock hans egen ekonomiska existens och förkofran, komme att bero af slump.

Just denna falska riktning hos industrien och industriidkaren till produktion af ar
tiklar,

som antingen ej behöfdes, eller vid hvilkas produktion ett pris beräknades,

som öfverstege det, produktionen i den allmänna marknaden betingade, vore emellertid

det som industrilotterierna egentligen uppmuntrade och framkallade; och i sjelfva

verket blefve den uppmuntran, lotterierna gåfve de industriela konstnärerna, uppenbarligen

en sådan, som i det hela skadade, ej gagnade dem och på sin höjd medförde

den fåfängliga verkan att bereda landet eller industriidkaren tillfälle att kunna

uppvisa såsom inhemsk produkt någon elegant artikel, som ej vore eftersökt. Möjligen

skulle saken vid första påseendet visa sig i något fördelaktigare dager, om

man riktade tanken på produkter af den skona konsten. Detta vore dock blott

skenbart. Skulle det ock låta hårdt, vore det likväl icke desto mindre en sanning,

att äfven på dessa produkter egde de ofvanföre om industriens alster anförda

satser sin tillämpning; äfven om produkterna af skön konst gällde, åtminstone såsom

allmän regel, att kunde sådana icke åstadkommas af den beskaffenhet, eller till det

pris, att de, inom eller utom landet, funne afnämare, då gjorde konstnären bäst i

alt rikta sina talanger åt annat håll; och för de få och tillfälliga undantagen från

denna regel gåfvos utan tvifvel andra utvägar til! hjelp, än sanktionerande af lotterier.

Aterstode de välgörande ändamålen, till hvilka lotterierna skulle tjena såsom medel.

I detta hänseende ville motionären ej uppehålla sig vid det, efter hvad åtminstone i

våra dagar vore allmänt erkändt, minst sagdt, tvetydiga värdet eller hjelpen af eu

välgörenhet, som rent tillfälligtvis, utan någon slags utsigt till varaktighet eller förnyande,

när gåfvan vore förtärd, utan uppkallande af egen omtanke hos den hjelpbehöfvande,

komme denna till del; ej heller vid den moraliska verkan, dylik väl
görenhet

medförde. Utan allt afseende härpå och äfven med erkännande af alt tillfälliga

olycksfall någon gång kunde inträffa, till hvilkas afhjelpande en tillfällig undsättning

gjorde tillfyllest, slode dock den allmänna anmärkning fast, att det vore och

förblefve ett förvändt sätt, att ockra på lättsinnet och passionerna för att afhjelpa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-lJtskottets Utlåtande N:o 31.

nöd, och derjemte ett onödigt satt; der verklig vilja till välgörenhet funnes, förlorade

den sistnämnda ej på att utöfvas utan bihanget och omhöljet af retande lockelser

för egoismen. Men härtill komme vidare den betänkliga omständighet, att de välgörande

lotterierna, ej mindre än de industriela, i det hela motverkade det ändamål,

hvars befordrande i enskilda fall skulle utgöra grunden för deras befogenhet, d. v. s.

att båda slagen i sjelfva verket vore ändamålsvidriga. Patriotiska medborgare hade

i våra dagar bildat föreningar, som, med uppoffring af tid och arbete, strälvade att

framkalla och uppmuntra den egna omtanken och arbetsamheten, att bereda naturligt

tillfälle till afsättning af den sednares produkter, och till fruktbargörande af de dymedelst

vunna små besparingarne, för att sålunda förekomma och undanrödja anledningarue

till nöd och hjelplös fattigdom. Det vore bredvid dessa bemödanden, som

lotterierna uppträdde, erbjudande ett annat sätt till besparingarnes placerande: på

lotter, låt vara för välgörande ändamål; och de uppträdde härvid såsom så mycket

farligare rivaler för de förra, som lotterierna bjöde på förhoppningar — visserligen

i de aldra flesta fall illusoriska, men derföre icke mindre retande — om vinster, ojemförligt

större än de andra, och som just derföre befriade från både omtanke och

arbete — om de blott ut folie. Skulle åter dessa stora, lätt förvärfvade vinster ute
blifva,

så mycket större lockelse att, sedan man ändå offrat penningar på spelet,

genom dess förnyande ändtligen försöka erhålla valuta för hvad man utgifvit, till dess

att genom clet välgörande lotteriet större eller mindre de! af dessa förhoppningsfulla

lotterispelare vore bragta i samma belägenhet, som den, från hvilken samma lotteri

skulle rädda någon eller några få. Så mycket måste medgifvas, att dylika välgörenhetsinrättningar

kunde anses säkert sörja för att aldrig sakna föremål för sitt återupprepande.

Visade sig enligt del ofvan anförda, att de förutsättningar, på hvilka den lagliga

tillåtelsen af lotteri i vissa fall hvilade, vid närmare granskning vore fullkomligt

ohållbara och att följaktligen den ifrågavarande tillåtelsen saknade giltigt skäl, så

företedde sig derjemte deri märkliga omständighet, att man beträffande samma tillå
telse,

sådan den i den Kongl. förordningen funnes stadgad, komme till alldeles samma

resultat, äfven om man utginge från det motsatta antagande, att dess förutsättningar

vore giltiga. Antoges, alt en i sig såsom otillåten och straffvärd förklarad handling

blefve rättsenlig, blott den användes såsom medel för vissa såsom goda och nyttiga

ansedda ändamål; antoges vidare, att dessa ändamål verkligen vunnes genom lotterier:

så framstod sjelfmant den fråga, hvarföre lotterierna skulle vara tillåtna endast för

dessa ändamål, men deremot förbjudna såsom mede! för andra, lika goda och nyttiga.

Vore det så, att lotterier blefve goda blott de skedde till uppmuntran af industri

eller skön konst, och att industrien samt den sköna konsten verkligen befrämjades

genom nämnda hasardspel: hvarföre skulle endast deras idkare ega rätt att begagna

sig af denna hjelp, men deremot samma fördel förmenas landtbrukare, husegare och

byggmästare, godsägare och bruksidkare? Det torde så mycket mindre låta sig göra

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Uttalande N:o 31.

5

filt för dylikt undantagsstadgande anföra giltig rätts- eller billighetsgrund, som t. ex.

landl- och bergsbruk i Sverige i långt högre grad vore modernäringar, än produktion

af industriel!) konstalster, och som äfven det högsta möjliga uppskattande af de

estetiska konstverkens och den konstnärliga bildningens värde och behag ändå ej

kunde förhindra del oundgängliga erkännandet, att de praktiska yrkena för staten

såväl som för individen dock vore ännu mera behöflig!) och nödvändiga. Och likaså:

om välgörande ändamål vid bortlottning af lösören ansåges tillräckligt för att rättfärdiga

anställande af lotteri, skulle samma ändamål deremot icke medföra summa

verkan på omdömet, icke förläna samma auktorisation, beträffande bortlottning af

läst egendom? Man torde här, ej mindre än i förra fallet, blifva svaret skyldig —

hvarmed i öfrigl blott visade sig, alt den tillåtelse till lotterispels anställande, som

funnes lagligen gifven, från hvilken sida och under hvilka, äfven motsatta, förutsättningar

man är. skärskådade densamma, framstode lika obefogad och skadlig.

Meningen med det anförda vore ej att påstå, det intet lotteri någonsin varit

anstäldt eller kunde anställas, som ej varit eller måste blifva orätt eller till sina

verkningar skadligt. Det förhölle sig i detta fall med lotterier som med alla andra

hasardspel. Afsigten med det sagda hade deremot varit att visa, att inga permissiva

eller auktoriserande allmänna lagar för detta spel kunde stiftas, som vore i stånd

att förhindra orätt och skadligt begagnande af den gifna tillåtelsen eller auktorisationen

såsom de! allmännaste, och att detta särskild! gälde om den nu befintliga

permissiva och auktoriserande lagen för detsamma. Den hade vidare varit, att i och

med detsamma äfven på denna lag visa och vinna tillämpning af den allmänna grundsatsen,

alt undantag ej bolde eller rätteligen kunde bilda regel. Och har motionären,

på grund af hvad han sålunda anfört och i öfverensstämmelse derjemte med

Rikets Ständers redan för tretio år sedan framställda anhållan, föreslagit: “att Riksdagen

för sin del beslutar och till Kongl. Maj:t ingår med underdånig anhållan alt

§ 2 af Kongl. förordningen af ilen 21 Mars 4 844, angående förbud mot lotteriinrättningar

upphäfves.“

Lag-Utskottet, som enligt erhållen remiss har att öfver denna framställning

sig yttra, får dervid erinra, att anställande af lotteri icke i och lör sig får anses

såsom fördömligt, utan blifver det endast derigenom att det kan medföra de af

motionären påpekade förderfva verkningar; och det är allenast från denna synpunkt

sedt, som förbudet mot lotterier är berättigadt. Men häraf följer äfven, atl de lotterier,

som icke kunna presumeras hafva ofvan antydda för allmänheten menliga följder,

ej heller böra vara i lag absolut förbjudna; och till denna kategori tvekar

Utskottet icke att hänföra dem, som afses i den lagparagraf, hvars upphäfvande nu

föreslagits. Om man också med motionären måste erkänna, att dessas ändamål icke

ensamt kan utgöra giltigt motiv för del ifrågavarande undantagsstadgandet, sa innebär

dock just detta ändamål — utöfvande af välgörenhet samt svenska konslidkares

Bih. till Riksd. Prat. 1812. 7 Sand. 11 Käft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

understödjande och uppmuntran — efter Utskottets mening i allmänhet garanti deremot

att dessa lotterier kunna få en sådan utsträckning, alt genom dem förorsakas

den skada, lagstiftaren med det allmänna förbudet velat förebygga. Korrektiv deremot

ligger för öfrig! i den pröfning af offentlig myndighet, som bör föregå anställande

af dylika lotterier. Att genom en mindre omsorgsfull sådan pröfning tillstånd

någon gång meddelats till inrättande af lotterier, som kanhända icke bort få ega

rum, är väl möjligt; men den omständighet att er» lag ej alltid hlifvil rätt tillämpad

lärer icke utgöra tillräckligt skäl för dess upphäfvande eller förändring.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet vördsamt hemställa:

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den fö April 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Giefve Mörrter, emot den i Utlåtandet förekommande motivering;

af Herr Ribbing, under åberopande af de i motionen anförda skäl;

af Herr Mankell, som instämt med Herr Ribbing.

Stockholm. Alb Bonniers boktryckeri 1872.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.