Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vackt motion dels om ändring i kyrkolagens stadgande!/ rörande ''påföljden för underlåtenhet att begagna dop och nattvard, dels om tillåtelse till s. k. civilt äktenskaps ingående utan afseende på trosbekännelse.

1872-04-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:32, Utlåtande, i anledning af vackt motion dels om ändring i kyrkolagens stadgande!/ rörande ''påföljden för underlåtenhet att begagna dop och nattvard, dels om tillåtelse till s. k. civilt äktenskaps ingående utan afseende på trosbekännelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 32.

1

N:o 32.

Ank. til! Riksd. Kansli d. 18 April 1872, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af vackt motion dels om ändring i kyrkolagens

stadgande!/ rörande ''påföljden för underlåtenhet att begagna

dop och nattvard, dels om tillåtelse till s. k. civilt äktenskaps

ingående utan afseende på trosbekännelse.

Uti omförmälda, inom Andra Kammaren väckta motion (N:o lid) har Herr

A. W Uhr, under åberöpande af de vid 18(57 års riksdag under Nås 171 och 242

samt vid 1871 års riksdag undeh N:o 20 gjorda förslag i ämnet, hemställt: “att

"15 kap. 3.1 § Kyrkolagen, som föreskrifver nattvardens begående som vilkor för

"äktenskap, äfvensom 3 kap. 2 § samma lag och Kong!, brefvon den 7 Juni 1733

“och den 24 Januari 1740 om tvångsdop jemte alla öfriga dermed i sammanhang

“stående lagrum måtte upphäfvas, på det att underlåtenhet att begagna dop och

“nattvard, ,på sätt statskyrkan föreskrifver, icke må medföra förlust eller hinder i

“verldsligt afseende i något! af de fall, hvarom grundlagen ej bestämmer"; samt

“att det måtte tillåtas en hvar, som det önskar, att ingå äktenskap inför

“magistrat i stad och kronofogde å landet, utan afseende på till hvilken religionslära

de sig bekänna".

Uti åberopade motion N:o 242 vid 1867 års riksdag, innefattande förslag

i enahanda syftning som lista punkten af don nu förevarande motionen, anföres

hufvudsakligen, hurusom den i åtskilliga lagar och författningar såsom vilkor för

erhållande af vissa borgerliga förmåner uppställda fordran, att man någon gång

skall hafva begått nattvarden, innebure ett samvetstvång, alldeles likartad! med

det genom den Kong!, förordningen den 1(5 November 1863 upphäfda påbudet i

Kyrkolagens 11 kap. 2 §, enligt hvilket man hade åliggande att en gång om året

gå till H. H. nattvard; att ett fall, hvari nattvardstvånget sålunda på sednare

tider visat sig vara tryckande, vore, i fråga om äktenskaps ingående, nu gällande

stadgande i 15 kap. 11 § Kyrkolagen, att ingen må trolofvas, som icke kan

Bill. till Riksd. Prot. 1872. 7 Samt. 18 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Lutheri catechismum och häfver begått Herrans nattvard, hvilket stadgande både till

följd, att flera personer för närvarande funnes i olika delar af riket, som, ehuru i

öfrigt uppfyllande de statsborgerliga vilkor i anseende till ålder in. in., som med

skäl fordrades, icke kunde erhålla lysning till äktenskap, emedan de, i följd åt

»in öfvertygelse, ej kunde förmås till den i ofvannämnda paragraf fordrade nattvardsgång;

att dylika tvångsstadganden äfven i afseende på döpelson qvarstode, så

att uti fl kap. 2 § Kyrkolagen bestämdes ovilkorlig skyldighet för föräldrar, att

låta sina barn till döpelson befordras, vid påföljd, om sådant af vårdslöshet försummades,

att den felande skulle antingen af Konsistorium med kyrkoplikt beläggas

eller i dess ställe gifva något ansenligt till kyrkan och de fattiga; hvarjemte

uti Kongl. bref ven deri 7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740 föreskrelves.

att om någon icke i godo kunde förmås att låta dess barn komma till den heliga

döpelson, skulle detsamma hos honom af exsekutionsbetjente uttagas och sedan åt

presterskapet uti kyrkan döpas, hvilka föreskrifter jemväl under sednare åren

blifvit tillämpade och många familjer sålunda lidit våld; likasom Kyrkolagens bild,

att något ansenligt skall utgifvas af den som blifver föremål för dess stränghet i

nämnda fall, stundom bokstafligen efterkommes, hvarå exempel uppgifvits; men

enär, genom antagande af den nya strafflagen, den år 1855 stiftade så kallade

sakramentallagcn blifvit upphäfd och religionsförföljelse således i lagstiftningsväg

i ett likartad falk börjat erkännas såsom oriktig, vore det ej mera än en fortgång

på samma bana att upphäfva alla de lagrum, genom hvilka lockelser åt

borgerliga förmåner eller hotelser af borgerliga straff göras till bevekelsegrunder

för sakramenternas bruk.

Motionen N:o 171 vid 1867 års riksdag innehåller det förslag, att den

igenom Kongl. förordningen den 20 Januari 18bfl mosaisk och kristen trosbekännare,

i det fall att sådane vilja äkta hvarandra, tillerkända rättighet att ingå äktenskap

inför magistrat i stad eller inför kronofogde å landet, måtto utsträckas till alla

svenska medborgare, som det föredraga, eller åtminstone till sådane, hvilka antingen

tillhöra erkändt främmande religionssamfund, eller Indika förete intyg från

pastor i den statskyrkliga församling, hvartill sökan dorn c efter lag höra, att de

framhärda i öfvertygelse, afvikande från Lutherska läran, ehuru de, enligt 14 §

af Kongl. förordningen den 23 Oktober 1860 angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning, ej ännu kunna, anses från svenska kyrkan skilda, emedan

de af en eller annan anledning icke blifvit i annat i riket tillåtet religionssamfund

upptagne.

1 öfverensstämmelse med det utlåtande, som 1867 års Lag-TJtskott afgaf

öfver dessa framställningar, blefvo desannna af Riksdagen ogillade. Det förnyade

förslag i ämnet, som vid nästlidne års riksdag gjordes, hann då varande Lagutskott

icke att behandla.

Lag-Utskottet, som enligt erhållen remiss har att yttra sig öfver den nu

väckta motionen, får, beträffande förra delen deraf och främst det gjorda yrkandet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32. 3

om upphäfvande af 15 kap. 11 § och 3 kap. 2 § Kyrkolagen, hvilka lagrum naturligtvis

ega tillämpning endast på personer tillhörande svenska statskyrkan, erinra,

att Kyrkolagen i dess helhet för närvarande är under omarbetning, vid hvilket

förhållande det ej torde vara lämpligt att under tiden, då det större lagstiftningsarbetet

fortgår, vidtaga partiola förändringar i lagen, mod mindre sådant af särdeles

tvingande omständigheter påkallas. Sådana omständigheter synas dock här

icke vara för hand. Några anmärkningsvärda olägenheter af föreskriften i förstberörda

lagrum hafva, så vidt Utskottet har sig bekant, icke visat sitt; och hvad

angår stadgandet i 3 kap. 2 §, lärer detsamma numera hafva förlorat sin egentliga

betydelse, sedan den offentliga kvrkoplikten blifvit afskaffad samt lagen af den 23

Oktober 1860 om främmande trosbekännare och deras religionsöfning tillkommit.

Föreskrifterna i åberopade Kongl. trefven den 7 Juni 1733 och den 24

Januari 1740 toide, såsom gifna för särskilda fall, icke kunna tillerkännas egenskapen

åt allmänt gällande lagbud. Do lagstadganden i öfrig*, hvilkas upphäfvande

eller ändring motionären må hafva åsyftat, äro att söka dels i kyrkolagen dels i

civillagen och dels i näringsförfattningarne in. fl delar af den ekonomiska lagstiftningens

vidsträckta område. Grundlagens bud, att Lag-Utskottet skall yttra

sig öfver samt utarbeta de från Kärn rånte remitterade förslag till stiftande, ändring,

förklaring eller upphäfvande af allmän civil-, kriminal- och kyrkolag, lära dock

icke innefatta åläggande för Utskottet att, såsom motionären i motiv©rita till sitt

vid förra riksdagen afgifna förslag i ämnet yttrar sig, “utreda och klargöra hvad

eu motionär afser“, eller att i anledning af ett förslag med så vidsträckt och

tillika, i fråga om de särskilda föremålen för detsamma, så obestämd syftning,

som det förevarande, ingå i undersökning beträffande alla de stadganden inom olika

lagstiftningsområden, hvilka, enligt detta förslag, kunde ifrågakomma att upphäfva*

eller ändras.

På dessa skäl får Utskottet vördsamt hemställa,

1:° att motionärens förslag i denna de! måtte af Riksdagen lemnas utan

vidare afseende.

Hvad derefter angår sednare delen af motionen, eller frågan om införande

af det s. k. civila äktenskapet, så är denna form för äktenskaps afsilande genom

Kongl. förordningen den 20 Januari 1863 medgifven, när endera kontrahenten är

mosaisk trosbekännare. I fäll åter begge tillhöra främmande, här i landet tillåtet

kristet trossamfund eller den ene tillhör sådant samfund och den andre svenska,

kyrkan, länder till efterrättelse hvad som finnes stadgadt i 0 § 2 mom. af förberörda

Kongl. förordning den 23 Oktober 1860, der det heter: “Vigseln må i det fall, att

“både mannen och qvinnan tillhöra främmande religionssamfund, som tillåtet är,

“förrättas efter dess bruk. År blott endera medlem af sådant samfund, skall vigsel

ske af svenska kyrkans presterskap^

Så vidt fråga nu är om den evangelisk-lutherska kyrkans egna bekännare,

torde föreslagna förändringen för närvarande ej vara påkallad vare sig af något

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

verkligt behof eller of någon allmännare önskan ; och att vidtaga förändringen blott

för att tillmötesgå det fåtal bland dessa, som möjligtvis, men visserligen icke med

fog, kunde vilja undandraga, sig den i gällande lag föreskrilna kyrkliga besegling

itf äktenskapsförbundet, dertill förefinnas, enligt Utskottets åsigt, icke nöjaktiga

skäl. Lika litet lära några berättigade anspråk i detta afseende kunna framställas

för det fall, att. både mannen och qvinna!) tillhöra ett och samma främmande religionssamfund,

enär lagen då erkänner en i öfverensstämmelse med det samfundets

kyrkobruk ingången äktenskaplig förening såsom giltig, med hänseende till dess

borgerliga verkningar. Ännu mindre kunna de, bvilka väl hysa från evangelisklutherska

kyrkan afvikande meningar, men ändock i densamma qvarstå och sålunda

lagligen måste anses tillhöra henne, ega befogenhet att yrka upphäfvande åt de

kyrkliga formel- och bruk, som denna kyrka för sina. bekännare uppställt.

Deremot torde motionärens förslag förtjena mera uppmärksamhet i fråga

om äktenskap, der antingen den ena kontrahenten tillhör evangelisk-lutherska kyrkan

men den andre något i riket tillåtet främmande religionssamfund eller begge

tillhöra olika sådana samfund. Frågan, huruvida civil-äktenskapet för dylika tall

må medgifvas, synes dock lämpligast kunna och böra erhålla sin lösning i sammanhang

med eu omarbetning af den s. k. dissenterlagen, såsom ock skeft vid uppgörandet

af det förslag till ny dysenteriag, som 1869 års Riksdag för sin del antog,

men k vilket förslag ej vann Kong!. Maj:ts sanktion, hufvudsakligen emedan detsamma

ansågs innehålla åtskilliga stadgande!), hvaröfver Kyrkomötet bolde höias.

Ehuru Utskottet vid innevarande riksdag saknar grundlagsenlig anledning att utarbeta

och framlägga föruyadt förslag till sådan lag, står donna fråga likväl på

dagordningen, så att en snar lösning deraf torde lämna med visshet emotses.

Vid detta förhållande och då den no föreliggande frågan ej lärer vara af

så trängande beskaffenhet, att någon kortare tids uppskof kan anses mcdföia någia

anmärkningsvärda olägenheter, ser Utskottet sig föranlåtet hemställa,

2:o att motionärens förslag ej heller i denna del måtte till någon vidare

åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 18 April 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herrar Bovin och Carlén emot Utlåtandets andra punkt, som afstyrkamotionen

i hvad den angår s. k. civilt äktenskap; samt

af Herr Mankell. (

Stockholm, J. W. Svenssons Boktryckeri, 1872.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.