Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändring i lagens stadgandeti angående giftorätt i bo.

1872-04-25 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:34, Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändring i lagens stadgandeti angående giftorätt i bo.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

1

7V:o 34.

Ant. till Riksd. Kansli den 26 April 1872, kl. 5 e. ro.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändring i lagens

stadgandeti angående giftorätt i bo.

Enligt 10 kap. 2 § Giftermålsbalken, sådan den lyder i Kongl. förordningen

den 19 Maj 1845, hafva man och hustru giftorätt till hälften

hvardera i all den lösa egendom samt den fasta egendom i stad eller

å stadens mark, som de ega eller ega få, så ock den fasta egendom på

landet, hvilken de i hjonalag afla tillsammans. I den fasta egendom på

landet, som man eller hustru före eller under äktenskapet ärft eller

förut förvärfvat, eger deremot andra makan ej giftorätt.

Med anmärkning att det ej skulle vara med äktenskapets förbindelser

förenligt att, sedan man och hustru blifvit sammanvigde, den ena

makan hade enskild egendom, men tillika giftorätt i den andras stadseller

lösegendom, har Herr Johannes Jonsson uti eu inom Andra Kammaren

väckt motion (N:o 181) föreslagit, att Riksdagen måtte för sin

del besluta, att omförmälda lagrum skall erhålla den förändrade lydelse:

»att man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den fasta

och lösa egendom de ega eller ega få, utan afseende derpå, hvad endera

före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärft; så vida icke

makarne genom äktenskapsförord annorlunda besluta.»

Lag-Utskottet, som enligt erhållen remiss har att öfver detta förslag

sig yttra, kan ej finna giltiga skäl vara för hand för en sådan rubbning

af en utaf de väsendtligaste principerna i vår civil-lagstiftning.

Erfarenheten har nemligen såsom ett allt mera oafvisligt behof visat

Bill. till Eiksd. Prof. 1872. 7 Sami. 20 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

nödvändigheten att skydda hustrun för faran att genom mannens vårdslöshet,

slöseri eller misshushållning blifva beröfvad sin egendom och

bragt till ekonomisk undergång. Lagstiftningen i fråga om makars samfällighet

i bo torde derföre komma att gå i eu riktning alldeles motsatt

den af motionären åsyftade. Den sednare tidens åsigter härutinnan

hafva ej heller varit utan inflytande på den nya boskilnadslagen, hvari

den regel är stadgad, att boskilnaden medför upplösning af makarnes

ömsesidiga giftorätt.

Lagberedningen liksom lagkomitén har icke blott bibehållit den i

gällande lag stadgade inskränkning i giftorätten, utan tillika från giftorätt

undantagit ärfd eller före äktenskapet förvärfd fastighet i stad.

Ivomitén yttrar i detta ämne: »När bolaget emellan makarne uppkommer,

är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna, som böra sammanblandas,

utan det är förkofringen eller hvad under äktenskapet förvärfvas,

som skall utgöra det samfälda boet. Man skulle kunna lämpa

detta förhållande äfven till penningar eller annan lös egendom, som

hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om det gåfves en möjlighet

att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men hvad angår fast

egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för detta urskiljande ingen

svårighet möta. Då man följaktligen måste låta ankomma på de

bestämda formaliteter, under hvilka förord ega ruin, huruvida hvad åt

hvardera maken enskild! i lös egendom införes må kunna från samfälligheten

afsöndra^, är man deremot oförhindrad att bibehålla det ursprungliga

förhållandet makarne emellan i afseende på fastighet. Genom

det att man undantager viss egendom från samfälligheten, afskär man

alla anspråk af ena makens skyldeman på sådan egendom, tillhörig den

andra. Utan att misskänna makarnes egen böjelse att med hvarandra

dela sin förmögenhet eller att gemensamt bibehålla den åt sina barn,

bör man likväl betänka, att de svårligen med likgiltighet skulle kunna

föreställa sig möjligheten, att deras egendom kunde omedelbarligen

frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till personer i en annan slägt.»

Riktigheten af dessa åsigter torde ej kunna jäfvas; och om, såsom

ofta varit anmärkt, våra äktenskaps- och boskilnadslagar icke äro nog

verksamma att skydda hustruns egendom emot ödeläggelse genom missbruk

af mannes målsmansrätt, synes häraf kunna hemtas ett ytterligare

skäl att bibehålla ett stadgande, hvarigenom åtminstone förekommes,

att den fastighet, som hustrun före äktenskapet egt eller sedan ärft,

gifves till spillo. Den föreslagna förändringen är i allt fall så mycket

mindre af något verkligt behof påkallad, som makar, derest de vilja

med hvarandra dela hela sin förmögenhet, hafva en utväg dertill

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34. 3

sig anvisad genom den utsträckning, som testamentsrätten numera erhållit.

Utskottet får alltså vördsamt hemställa,

att den ifrågavarande motionen ej måtte af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 25 April 1872.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Herr Carlén har begärt få antecknadt, att han i ärendets behandling

inom Utskottet icke deltagit.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.