Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36

1872-05-01 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:36, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

1

AV o 36.

Ank. till Riksd. Kansli den 4 Maj 1872, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. May.ts nådiga •proposition, med

förslag till förklaring af 11 kap. 5 t§ Handel sb alken, angående

företrädesrätt till betalning ur läs pant, dels ock enskild

motion om utarbetande och antagande af en lag angående

upplag af produkter och varor.

Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition, hvilken blifvit af begge Kamrarne

till Lag-Utskottet remitterad, är af denna lydelse:

»Sedan hos sistlidne års lagtima Riksdag framställning blifvit gjord om behofvet

af en lag angående så kallade upplagshus eller upplagsplatser, der eu producent

eller handlande kunde upplägga eu vara emot ett qvitto af den beskaffenhet, att det

representerade sjelfva varan, så att denna ej kunde säljas eller pantsättas utan genom

ett öfverflyttande af beviset, har Riksdagen, som erfarit, att man i flera andra länder,

bland dem Danmark, begagnade sig af dylika inrättningar, samt ansåg, att här i

riket behofvet deraf vore ännu mera känbart än annorstädes, och att genom uppfyllandet

af detta behof varuomsättningen skulle underlättas och såmedelst produktionen

befordras, uti underdånig skrifvelse den 6 Maj 1871, bland annat anfört, att det

läge i sakens natur, att inrättningar af omförmälda slag icke kunde vinna någon

omfattning och motsvara affärslifvets behof, med mindre lagliga innehafvande! af de

bevis, som utfärdas öfver inlemnade varor, gåfve ovilkorlig rättighet att utbekomma

sjelfva varan; att, efter Riksdagens åsigt, en sådan rättighet icke kunde härledas från

vår nu gällande lag, samt att, för uppnående af det med ifrågavarande inrättningar

Bih. till Riksd. Prot. 1872. 7 Sam. 21 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36,

afsedda ändamål, jemväl bestämmelser i åtskilliga andra hänseenden syntes vara af

nöden, såsom: att de upplagda varorna icke må utmätas eller beläggas med qvarstad

annorledes, än genom utmätning af eller qvarstad å upplagsbeviset m. m.; och

anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta eu lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de af Riksdagen anförda grunder samt derom aflåta nådig proposition

till Riksdagen.

Vid bedömandet af de fördela*, hvilka genom eu författning i förevarande

ämne kunde tillskyndas producenter och handlande, synes Riksdagen hafva lagt eu icke

ringa vigt derå, att de bevis öfver inlemnade varor, som af upplagshusen utfärdades,

skulle, i fråga om köp och pantsättning, representera sjelfva varan. Ett lagstadgande

i sådan syftning komme dock ostridigt att innebära en ganska väsendtlig afvikelse från

de i vår lagstiftning gällande grundsatser och dertill åstadkomma den oegentlighet,

att handlingar, utfärdade med enahanda ordalydelse, möjligen äfven af en och samma

person, icke alltid komme att inför lagen medföra samma verkan. De betänkligheter,

som häraf måste uppstå mot antagande af ett dylikt stadgande, anser Kongl. Maj:t

vara af beskaffenhet att kunna rubbas endast genom ett tydligt ådagalagdt behof deraf

för våra näringar. Tvifvel om detta, behofs tillvaro torde dock vara desto mera berättigadt,

son” i Danmark, det enda land som af Riksdagen exempelvis namngifvits,

på grund af eu i början af år 1866 utfärdad lag af det innehåll, som blifvit af

Riksdagen ifrågasatt, blott ett enda upplagsmagasin uppstått, och hvilken såsom sådant,

icke ens varit i någon stor utsträckning begagnadt. På de vigtigaste handelsplatserna

här i riket äro numera bolag bildade eller under bildning för åstadkommande

af upplagsmagasin i stor skala, och detta förhållande synes utmärka, att den svenska

lagstiftningen redan i förevarande hänseende medgifver den frihet, hvaraf, efter våra

näringsförhållanden, göres behof. Skulle emellertid en särskild lagstiftning angående

upplagshus verkligen af behofvet påkallas, synes kännedomen såväl derom, som ock

huru beskaffad den särskilda lagen bör blifva, säkrast kunna vinnas genom erfarenheten

från de anstalter, hvita snart torde hos oss uppstå. I eu omständighet har

dock Kongl. Maj:t ansett lagstiftningens mellankomst möjligen vara af nöden. Det

har nemligen hos affärsmän visat sig en viss tvekan, huruvida den företrädesrätt till

betalning, hvilken enligt lag tillkommer den. som häfver lös pant i händer, äfven

gäller för det fall att gods, hvari egaren medgifvit panträtt, innehafves af tredje man,

som förbundit sig att detsamma eller dess värde panthafvaren tillhandahålla. Med

afseende derå att eu sådan tvekan kan lägga hinder i vägen för bildande af upplagshus

med syfte att i den upplagda varan bereda säkerhet för lån hos annan person,

har ett lagförslag i ämnet blifvit upprättadt; och efter att deröfver hafva hört Högsta

Domstolen och Stats-Rådet. hvitas protokoll i frågan härhos bifogas, vill Kongl. Maj:t

alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen, till Riksdagens antagande framställa följande

förslag till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

3

”Förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken, angående företrädesrätt till betalning

ur lös pant.

Härigenom förklaras, att med det i 1 7 kap. 3 § Handelsbalken förekommande

stadgande, att den, som häfver lös pant i händer, njuta derutur betalning framför

gäldenärens öfriga fordringsägare, afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt är af

egaren medgifven, innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset eller dess

värde panthafvaren tillhandahålla.”

1 sammanhang härmed har Utskottet till behandling förehaft en af Herr S. F.

Norm inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet remitterad motion (N:o 14 7),

hvari anföres, att det genom Riksdagens ofvanberörda underdåniga skrifvelse den 6

Maj 187 1 påkallade lagförslag angående upplagshus och upplagsplatser, i anseende

till hinder af andra vigtiga lagfrågor, antagligen ej kunde blifva färdigt att af Kongl.

Maj:t framläggas vid innevarande riksdag, men att behofvet af lagstiftning i ämnet

gjorde sig allt mera gällande och fordrade, lagstiftarens skyndsamma mellankomst;

hemställande motionären derföre, ”att Riksdagen måtte låta genom dess Lag-Utskott

utarbeta och för sin del besluta lag i ämnet i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

ofvanberörda danska lag.”

Hvad nu först angår Kongl. Maj:ts proposition, så torde, på deruti angifna

skäl, den föreslagna, af Högsta Domstolens bestå ledamöter tillstyrkta lagförklaringen

vara behöflig; och som Utskottet vid verkställd granskning af sjelfva författningsförslaget

ej funnit anledning till någon anmärkning emot detsamma, anser Utskottet sig

böra vördsamt hemställa,

l:o att Kongl. Maj:ts omförmälda nådiga proposition måtte af

Riksdagen bifallas.

Vidkommande derefter Herr Noréns motion, så kan väl icke påstås, att behofvet

af en sådan lag angående upplagshus, som Riksdagens underdåniga skrifvelse den 6

Maj 1871 afser, blifvit i någon väsendtlig män afhjelpt genom den här ofvan i första

punkten tillstyrkta lagförklaring. Men Kongl. Maj:t har i afseende på berörda underdåniga

skrifvelse, under uttalande af tvifvel om ett slikt behofs tillvaro, meddelat,

att på de vigtigaste handelsplatserna här i riket numera vore bolag bildade eller

under bildning för åstadkommande af upplagsmagasin i stor skala, ett förhållande

som syntes utmärka att den svenska lagstiftningeu i förevarande hänseende redan

medgåfve den frihet, hvaraf, efter våra näringsförhållanden, gjordes behof, samt att,

derest emellertid en särskild lagstiftning angående upplagshus verkligen skulle af behofvet

påkallas, kännedomen så val derom, som ock huru beskaffad den särskilda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

lagen borde blifva, syntes säkrast kunna vinnas genom erfarenheten från de anstalter,

hvilka snart torde hos oss uppstå.

I anseende härtill, och då således antagligt är, att ett lagförslag i detta

ämne för närvarande ej skulle lyckas att vinna Kongl. Maj:ts nådiga sanktion, torde

det ej vara lämpligt att Riksdagen nu vidtager någon åtgärd för frågans lösning;

utan får Utskottet för den skull hemställa,

2:o att Herr Noréns ifrågavarande motion måtte lemnas utan vidare

afseende.

Stockholm den 1 Maj 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservation:

af Herr Grefve Sparre : Genom den föreslagna lagförklaringen, förutsatt att den i

ifrigt vore fullt lämplig, hvarom vidare här nedan, fylles, på sätt i Högsta Domstolen,

blifvit anmärkt ingalunda det i Riksdagens skrifvelse omförmälda behof af eu lag, som i

rörelsens intresse möjliggjorde uppläggandet af varor emot bevis, hvilka representerade

sjelfva varan, och genom hvilkas emottagande köpare sålunda hade full visshet att de

lagligen innehade varan, så att denna icke kunde, dem oåtspord^ föryttras, i mät tagas

eller, i fall af insättarens konkurs, intagas i massan; en anordning som, i andra

länder vidtagen, i Sverige, hvarest, till följd af landets naturbeskaffenhet, utstånden

äro stora, kommunikationsmedlen ofullständiga, och vattenvägarne eu stor del af året

stängda, samt der högst få betydande marknadsplatser finnas, företrädesvis vore

önskvärd.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet har Herr .Justitie statsministern förklarat

sig anse ett lagstadgande i denna; syftning »innebära eu ganska väsendtlig afvikelse

från de i vår lagstiftning gällande grundsatser». DS, likväl i det följande

säges, »att vår lagstiftning redan i förevarande hänseende medgifver erforderlig frihet»,

såsom bevis hvarpå anföres anordningen med vågförda effekter och, man kan tillägga,

nederlagsgods, hvilka just på nämnda sätt öfverlåtas och pantsättas, så kan man ej

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

5

fullt inse denna »väsendtliga afvikelse”. För min del skulle jag tvärtom våga tro,

att jurisprudensen hos oss redan tagit nämnda riktning; och jag skulle således instämma

i den mening att erforderlig frihet medgåfves; men en uttrycklig lag torde

anses erforderlig, innan affärsmän våga kapital på företag, som hvila på denna

grundsats.

Vidare förekommer i »amma yttrande att sådana inrättningar skulle blifva

privilegierade. Derom finnes i Riksdagens skrifvelse icke den aflägsnaste antydan.

Utan att göra dem privilegierade kunde man, såsom vilkor för tillgodonjutande af

vissa förmåner — såsom att, då ett upplagshevis förekommer, få detsamma dödadt;

att, om varan ej inom stadgad tid återtages, upplagshusets ansvarighet upphör, in. fl.

för sådana anordningar alldeles oundvikliga stadganden — föreskrifva offentlig kontroll-,

en åtgärd som kunde vara väl behöflig, om t. ex. åt aktiebolag fortfarande medgifves

rättighet att å insatta varor draga vexlar till obegränsadt belopp; men sådant

benämnes icke privilegium. Mot den moderna statens begrepp strider ej att i den

allmänna kreditens intresse utöfvas en viss kontroll; och Sverige, om det skall kunna

deltaga i verldshandel^ får ej i sina institutioner alldeles afvika från andra länders.

Hvad nu angår lagförklaringen, så, äfven om densamma, i strid med de inom

Högsta Domstolen yttrade åsigter, vore erforderlig, synes den mig i sin nuvarande

form icke lämplig.

En lagförklaring har alltid ansetts och torde höra anses såsom en nödfallsutväg,

användbar hufvudsakligen för det fall att lagskipningen synes vara på väg

att taga en felaktig riktning, eller åsigterna äro synnerligen stridiga: men detta synes,

att döma af dessa ledamöters af Högsta Domstolen yttranden, ej vara fallet. Lagförklaringen,

sådan den här blifvit uppställd, kan deremot verka skadligt, i det att den,

i stället att gifva en ledning vid lagtillämpningen, tvärtom begränsar denna, och likasom

fixerar den vid eller inskränker den till det i förklaringen omförmälda fall. Om

t. ex. pantsättning, i det fall att panten innehafves af en tredje man, som derå

utgifvit bevis, hvilket vid pantsättningen öfverlemnats till långifvaren, icke, utan ett

uttryckligt förklarande af lagstiftaren, anses gifva trygghet, eller, i lagspråket,

sakrätt: rätt emot alla; så skall nemligen just denna omständighet framkalla tvifvel,

huruvida öfverlåtelse, vid varans försäljning, af ett sådant bevis, utan ett sådant

uttryckligt förklarande af lagstiftaren, gifver köparen denna trygghet: rätt emot alla.

Men just detta afsågs företrädesvis i Riksdagens skrifvelse. Lagförklaringen, särdeles

om den enligt berörda i Högsta Domstolen yttrade åsigt är öfverflödig, kan således

verka menligt, i det den, genom att inskränka sig till frågan om pantsättning,

utesluter den vigtigare frågan om öfverlåtelse af egenderätt.

Men sjelfva redaktionen af förklaringen lemnar anledning till anmärkning.

Jag vill alldeles ej fästa mig vid det språkfel som förekommer i orden : ”att den, som

häfver lös pant i bänder, njute» i stället för skall njuta-, men ordet ”panthafvaren,”

hvarmed här menas, icke den som innehar panten, men borgenären, ”den åt hvilken

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

panträtt är medgifven” utan att han innehar panten, är dessutom i så måtto tvetydigt,

att det icke är fullt klart, huruvida den, som innehar panten, skall hafva

förbundit sig att åt en viss person, eller åt en hvar som företer bevis att panträtt

är honom af egaren medgifven, eller med begagnande endast af lagförklaringens ord

”åt panthafvaren” tillhandahålla värdet. Inom Lag-Utskottet kunde man omöjligen enas

om meningen med detta ord.

Att den, till hvilken en vara är öfverlemnad i förvar, förbundit sig att

tillhandahålla varan eller dess värde, är icke heller hvad somhonstituerar begreppet

pant; är, på sätt inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, icke något väsendtligt

vid pantsättningen; och intagandet af denna föreskrift såsom vilkor för panträtten

förvillar och fördunklar begreppet. Till begreppet af handfången pant hörer deremot,

såsom väsendtligt, jemte sjelfva aftalet, ett öfverlemnande af sjelfva godset till långifvarens

lagenliga disposition; och detta väsendtligt kännetecken är, i det fall att

det pantsatta godset finnes i tredje mans vård, utan tvifvel ur doktrinel synpunkt

för handen derigenom att depositionsbeviset öfverantvardas långifvaren. Det var

denna doktrinela sats Riksdagen önskade, se i lag uttryckt genom ett lagstadgande,

att ett öfverlemnande i pant af ett upplagsbevis skulle anses såsom pantsättning af den

upplagda varan. Om, i stället för att framhålla detta väsendtliga kännetecken på

pant, man, såsom i denna förklaring, fäster sig dels vid att panträtt är af egaren

medgifven, d. v. s. ett aftal om pant; och dels vid att tredje man, som innehar

godset, förbundit sig att godset eller dess värde panthafvaren, d. v. s. den, åt

hvilken panträtt af egaren medgifven är eller framdeles medgifves, tillhandahålla: så

uppstår, i det fall att panträtt blifvit, på sätt 1 O kap. 1 § Handelsbalken stadgar, d. v. s.

med två vittnen medgifven, men egaren har upplagsbeviset i sin värjo och gör konkurs,

innan pantsättningen blifvit hos tredje man anmäld, den frågan: Har den, åt hvil
ken

panträtt medgifven är, förmånsrätt? Om detta jakande besvaras, så kan panträtt

på detta sätt medgifvas åt hundratals personer, hvilka ej veta af hvarandra och

blifva jemmerligen narrade; men äfven om innehafvaren af godset skulle underrättas

om pantaftalet, hvilket på sätt ofvan förmäles, ej är tydligen föreskrifvet, sårbar

denna innehafvare ingen förbindelse att upplysa om andra pantaftal äro hos honom

anmälda. Det vanligaste fallet torde hädanefter såsom hittills blifva, att sjelfva

upplagsbeviset pantsättes, men i dessa upplagsbevis förbinder sig ej emottagaren att

tillhandahålla varan eller dess värde åt panthafvaren utan åt egaren, och på dessa,

de vanligaste fall blir lagförklaringen således ej tillämplig. En bankinrättning, der

jag söker ett lån emot pant af en i ett upplagshus insatt vara, inlåter sig icke i

aftal med upplagshuset att detta skall ”tillhandahålla banken varan eller dess värde.”

Det är på klara papper som lånet beviljas, och banken inlåter sig ej i underhandling

med ett tilläfventyrs aflägse upplagshus. Men en annan svårighet uppstår här.

Äfven med antagande deraf att panthafvaren (banken) anses berättigad att på grund

af pantsättningen betrakta sjelfva varan såsom pant, måste han, om betalning uteblifver,

opaginerad Kontrollera mot PDF

La^Utskottets Utlåtande N:o 36.

1

enligt 10 kap. 2 § Handelsbalken låta värdera varan, uppbjuda den tre måndagar i stad

och å landet vid ett ting; först derefter får hamsälja varan. Det är bekant, att häremot

stridande panteaftal, hvarigenom panthafvaren berättigats att genast skrida till försäljning,

ogillats af domstol, som hänvisat till lagens föreskrift om pants realiserande.

I detta afseende erfordras i rörelsens intresse eu lagförändring icke eu lagförklaring,

och den nu föreslagna, om dermed afses att långifvare skola med innehafvarne åt

varan, upplagshusen, träffa ett formligt aftal om varans tillhandahållande, hvilket, på

sätt nämndt är, våra bankinrättningar icke lära befatta sig med, torde icke blifva

särdeles tillämpad.

Jag har ofvan anmärkt endast en tvetydighet, härrörande deraf att dels

tredje mans förbindelse att varan eller dess värde panthafvaren tillhandahålla står

såsom vilkor för förmånsrätt, dit den frågan ingalunda hörer; dels att orden ”pant
rätt

är medgifven” användas. Fyrfaldiga andra omförmälas i Högsta Domstolens

protokoll, såsom: om godset, då panträtt medgifves, redan är för borgenärens räkning

i tredje mans vård, men utan någon sådan uttrycklig förbindelse från dennes sida

att varan eller dess värde tillhandahålla; om panträtten sedermera af borgenär,

som träffat aftal med upplagshuset, öfverlåtes åt en annan; om en vara lemnats i

pant för ett visst belopp åt eu samt för Överskjutande värdet åt en annan, utan att

den förre åtagit sig någon formlig förbindelse, ett fall som mycket ofta i konkurser

förekommer, t. ex. då flera borgesman fått en gemensam pant; allt följder af de i

förklaringen begagnade ordalag, som icke vidhålla pantbegreppets kännetecken utan

deri införa främmande sådana.

På dessa skäl, dem jag ansett för min pligt att framlägga, har jag inom

Utskottet

afstyra bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition.”

Herr J3jörkenstam och Herr Oarlén hafva begärt få antecknadt, att de i

ärendets slutliga handläggning inom Utskottet icke deltagit.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.