Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i K onkur slagen den 18 September 1862. Berörda inom Andra Kammaren af Herr Sven Håkansson väckta motion

1872-02-16 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:8, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i K onkur slagen den 18 September 1862. Berörda inom Andra Kammaren af Herr Sven Håkansson väckta motion

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

3

Ank. till Riksd. Kansli den 16 Febr. 1872, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i K onkur slagen den 18

September 1862.

Berörda inom Andra Kammaren af Herr Sven Håkansson väckta motion (N:o 80)

innehåller, att erfarenheten icke bekräftat det väntade gagnet af den i 41 § Konirurslagen

påbjudna inrättningen af en Rättens ombudsman i konkurser. Af den

tillsyn öfver gode männens och sysslomännens förvaltning, som ombudsmannen skolat

utöfva, hade man förnummit få spår. Hade ett bo blifvit ordentligt och väl

utredt, sd hade det varit sysslomännens förtjenst, hvaremot tillvaron af en Rättens

ombudsman ej kunnat förekomma rättmätiga och grundade klagomål öfver långsamhet

och oredor i konkursförvaltning. Då ombudsmannens befattning med de

tvistefrågor, som vid konkurs uppkomme, inskränkte sig till deras enkla anmälan

till Rättens handläggning, sa kunde detta lika väl utöfvas af sysslomännen. Deremot

åstadkomme denna inrättning åtskilliga olägenheter. Ofta utsatte nemligen

ombudsmannen sammanträden hemma hos sig, dit gode männen och sysslomännen

då nödgades göra långa resor, hvarigenom konkurskostnaderna ökades, likasom,

då arvodet skulle delas emellan ombudsmannen och sysslomännen, detsamma måste

af borgenärerne bestämmas högre, än eljest vore nödigt. Då likväl konkursborgenärerne

bildade en förening, närmast jemförlig med ett bolag, syntes såsom borde

det bero af dem sjelfva, om do ville bestå sig en kontrollör på de af dem valde

gode män och syssloman, samt att en sådan icke borde emot deras vilja dem påtvingas.

Motionären föreslår således den ändring i konkurslagen: »att vid val af gode män

i konkurs borgenärerne må ega besluta, om de anse en Rättens ombudsman vara

för boets förvaltning behöflig, i hvithet fall de skulle ega anmäla sådant för Rätten,

men att i annat fall de åligganden, som för närvarande tillhöra Rättens ombudsman,

med undantag af den förenämnda tillsynen, hvilken lämpligast utöfvas af

borgenärerne sjelfva, må uppdragas åt gode männen och sysslomännen.»

Genom denna motion har således åter bragts å bane en fråga, som åtskilliga

gånger tillförene varit föremål för Riksdagens öfverläggningar, nemligen om lämpligheten

af de i 41 § af konkurslagen gifna stadganden angående en Rättens ombudsman

i konkurser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

På sätt Lag-Utskottet vid samma frågas behandling förut erinrat, var den

nya konkurslagen föregången af en lika allmän som rättvis klagan öfver den ytterst

långsamma förvaltningen och utredningen af konkursmassor, äfvensom öfver svårigheten

att förmå försumlige gode män och syssloman att fullgöra sina skyldigheter.

Såsom ett korrektiv i detta hänseende och för att förekomma den osäkerhet

och de förluster, som egennyttiga åtgärder af gode män. och syssloman kunde

tillskynda borgenärer, infördes den från de nyare konkurslagarne i främmande länder

hemtade institutionen af en Eättens ombudsman. Denne af Rätten ellerdomaren

förordnade ombudsman, hvilken sjelf icke lägger hand vid förvaltningen eller

har någon uppbörd för borgenärernes räkning sig anförtrodd, åligger att noga vaka

öfver förvaltningens lagliga gång och att, om gode männen eller sysslomännen

beträdas med försummelse eller motvillighet, anmäla sådant hos Rätten, som då

bör tillhålla dem att sina åligganden fullgöra eller, efter omständigheterna, genast

skilja dem från förvaltningen. Då en borgenär tillförene, för att göra sin rätt gällande

emot tredskande utredningsmän, nödgades underkasta sig olägenheterna åt

en tidsödande och kostsam rättegång, erfordras nu blott en anmälan hos ombudsmannen,

hvars pligt det är att bereda den rättelse, hvartill en sådan anmälan må

föranleda.

När nu motionären uppgifver, att man förnummit få spår af den tillsyn öfver

gode männens och sysslomannens förvaltning, som ombudsmannen skolat utöfva,

att om ett konkursbo blifvit ordentligt och väl utredt, det varit sysslomännens förtjenst,

samt att tillvaron af Rättens ombudsman icke förekommit rättmätiga klagomål

öfver långsamhet och oredor i konkursförvaltningar, så kunna dessa uppgifter,

om än dem måste tilläggas vitsord om förhållanden, hvilka ligga inom omfånget

af motionärens enskilda erfarenhet, likväl icke anses innefatta bevis för riktigheten

af hans förmenande, att erfarenheten i allmänhet icke bekräftat det med institutionen

åsyftade gagn, utan torde det fastmer vara temligen allmänt erkändt, att densamma

merendels på ett ganska tillfredsställande sätt motsvarat sitt ändamål, icke

minst derigenom att många tvister rörande bevakade fordringar blifvit bilagda samt

långvariga och kostsamma rättegångar således undvikits genom bemedling af Rättens

ombudsman. Honom åligger nemligen, enligt 74 § konkurslagen, att vid det i

samma paragraf omförmälda sammanträde söka att parterna om det stridiga förlika.

Motionärens anmärkning att ombudsmannens befattning med de tvistefrågor, som

vid konkurs uppkomma, skulle inskränka sig till deras enkla anmälande hos Rätten,

hvilket lika väl kunde verkställas af sysslomännen, är följaktligen icke riktig.

Dessutom må här erinras, dels att ombudsmannen äfven tillkommer att leda flera

af borgenärernes vigtiga öfverläggnigar, bland andra vid nyss berörda sammanträde,

samt att meddela beslut i åtskilliga förvaltningsfrågor, äfvensom att i samråd

med sysslomännen upprätta utdelningsförslag, dels ock att då sysslomännen,

hvilka ofta tillika äro borgenärer, i allmänhet äro de, som framställa anmärkningar

emot bevakade fordringar, de icke kunna derjemte utöfva det kall såsom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8. 5

medlare emellan stridiga åsigter, hvilket, enligt hvad nyss nämndt är, blifvit åt den

i saken opartiske ombudsmannen uppdraget.

Om, såsom motionären vidare anmärkt, en och annan ombudsman för egen

eqväm lghets skull utsätter olämplig ort för borgenärernes sammanträden eller

eljest åsidosätter sin skyldighet att iakttaga konkursmassans sannskyldiga bästa

ankommer det, enligt 42 § i konkurslagen, på Rätten eller domaren att honom ente

lga och annan i hans ställe förordna. Beträffande åter tillökningen i kostnader

genom arvodet åt ombudsmannen, synes den ej vara förtjent af synnerlig uppmärksamhet.

Ty ifall ombudsmannens funktioner öfverflyttades på gode männen

och sysslomännen, skulle desse, med afseende å det ökade besvär dem sålunda tillskyndades,

sannolikt komma att göra anspråk på och äfven få sig tillerkänd motsvarande

förhöjning i deras arvode, så att den andel i förvaltningsarvodet, som nu

tillfaller ombudsmannen, äfven i sådana fall ingalunda komme åt t för konkursmassan

besparas Och kunde än någon besparing i berörda hänseende åstadkommas,

bletve den alltför ringa för att motsvara det gagn institutionen obestridligen

medför. G

„ ^et %8er i sakens natur, att behofvet af en Rättens ombudsman kan och

måste vara större i den ena konkursen än i den andra; och Utskottet nekar icke

att i enklare sådana, der ej några tvistigheter förekomma och der sysslomännen

med nit och samvetsgrannhet fullgöra sina åligganden, institutionen kan vara mindre

erforderlig, men deraf följer icke att den lämpligen skulle kunna ställas på den

osa fot motionären föreslår. Att på sådant sätt modifiera lagen efter tillfälliga

forhållanden öfverensstämmer icke med en sund lagstiftnings principer, och svårhgen

kunna borgenärerne vid det tillfälle, då gode män utses, hafva den kännedom

om forhallandena, som erfordras för bedömande huruvida en Rättens ombudsman i

det särskilda fallet må kunna utan olägenhet undvaras. Institutionen utgör ock

ett så väsendtligt moment i gällande konkurslag, att denna, om den förra afskaffades,

behöfde omarbetas nära nog från början till slut; och att öfverflytta ombudsmannens

funktioner på gode männen och sysslomännen kan så mycket mindre ske

som hans förnämsta pligt just är att hafva tillsyn öfver deras förvaltning och att

till rättelse beifra öfverträdelse!’ och försummelser å deras sida.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt hemställa,

att omförmälda motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 16 Februari 1872.

På Utskottets vägnar:

o

Eric Sparre.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

Reservation:

af Herr Carlén, med hvilken Herr Mankell, Herr Sven Kilsson och Herr Lars

Persson sig förenat: Ifrån Lag-Utskottets majoritet är jag såvida skiljaktig, att

jag anser institutionen af en Rättens ombudsman vara i mindre och enklare konkurser

ej blott öfverflödig utan understundom rätt oläglig. Då emellertid hela processen

i konkursmål är väsendtligen byggd på denna institution, kan icke hellei

jag tillstyrka bifall till motionen för det närvarande. Endast i sammanhang med

en fullständig omarbetning af konkurslagen, hvarom dock nu ej är fråga, kan, såvidt

jag förstår, motionärens förslag vinna det afseende det i och för sig kan

förtjena.

AV© 9*

Ank. till Riksd. Kansli den 16 Febr. 1872, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande cf lagens stadgande

i 30 Kap. 1 § Rättegångs-balken om erläggande af revisionsskilling.

Uti nämnda, af Herr J. G. Granlund inom Andra Kammaren väckta motion

(N:o 143) har motionären anfört, att af alla lagens föreskrifter den syntes vara mest

obillig som i 30 Kap. 1 § Rättegångs-balken bestämde, att för sökande af Konungens

pröfning af Hofrätts dom eller utslag skulle erläggas 200 daler, motsvarande

100 R:dr R:mt; att ett lagenligt styrkande af fattigdom för att dymedelst vinna

den i 6 § af samma kapitel medgifna befrielse från berörda afgift vore med ganska

många svårigheter förenadt, synnerligast för den, som icke vore alldeles utblottad;

att syftemålet med detta stadgande väl vore att derigenom hindra processlystna

parter att utan fog fullfölja mål till högsta instansen, som eljest ansåges blifva

öfverhopad af göromål; men att lagens stadgande i 16 § af samma kapitel, att den

som tappade skulle betala sin vederpart kostnad och skada, som ofta uppginge till

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.