Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående grundskatternas aflösande eller afskrifning m. m.

1872-05-02 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1872:82, Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående grundskatternas aflösande eller afskrifning m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

1

\;o 82.

Ank. till lliksd. Kansli den 3 Maj 1872, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående grundskatternas

aflösande eller afskrifning m. m.

(I. A.)

Från Riksdagens båda Kamrar hafva åtta särskilda motioner i detta

ämne blifvit till Stats-Utskottets handläggning remitterade. Dessa motioner

äro väckta:

inom Första Kammaren:

I:o) af Grefve G. Posse (motion N:o 15), hvilken föreslagit,

а) att de ur svenska jorden utgående grundräntor och kronotionde,

som öfverstiga Va procent af hemmanets eller lägenhetens senaste taxeringsvärde,

måtte eftergifvas genom det Överskjutande räntebeloppets afskrifning

under tjugo år, med en tjugondedel om året, samt beräkning af senaste

penningeförvandling; och

б) att de grundräntor och kronotionde, som understiga Va procent

af hemmanets eller lägenhetens senaste taxeringsvärde, måtte eftergifvas,

i den mån och på de vilkor och tider, som statens tillgångar i öfrigt sådant

medgåfve.

inom Andra Kammaren:

2:o) af Herr Samuel Johnson (motion N:o 20), som föreslagit, att

Riksdagen skulle besluta, att ordinarie räntan och kronotiondespanmålen

måtte aflösas genom kapitalisering och årlig amortering med (i procent,

deraf 4 utgjorde räntan och 2 amortering, eller på något annat bättre sätt,

Bill. till Riksd. Prot. 1872. 4 Samt. 1 Aid. 43 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 82.

samt amorteringen taga sin början redan med år 1873, eller, om sådant

ej kunde ske, så snart möjligt vore;

3:o) af Herr Olof Larsson (motion N:o 61), som föreslagit att räntan

och kronotionden måtte kapitaliseras efter sex procent eller sexton och

två tredjedels gånger skattens belopp, samt hemmanets egare på det sålunda

uppkommande kapitalbeloppet årligen inbetala sex procent, deraf

fem procent skulle beräknas som ränta och en procent såsom kapitalafbetalning,

intill dess hela beloppet blefve betaldt; samt att Allmänna Hypoteksbanken

måtte öfvertaga hela denna affär och till staten i stället för

grundräntorna öfverlemna fem-procents-obligationer å hela deras kapitalbelopp,

hvarefter nämnda bank skulle ombesörja de åtgärder, som för sakens

bringande till verkställighet för öfrigt voro erforderliga;

4:o) af Herr Lars Persson, med hvilken åtskillige ledamöter af Kammaren

sig förenat, och som (i motion N:o 111) dels föreslagit, att de utaf

svenska jorden utgående grundräntor och kronotionde måtte eftergifvas på

det sätt, att hvad som öfvcrstege en half procent af hemmanets eller lägenhetens

senaste taxeringsvärde eftergåfves genom det Överskjutande räntebeloppets

afskrifning under en tid af 20 år med en tjugondedel om året,

samt den öfriga grundskatten, det som understege eu half procent af sednaste

taxeringsvärde, genom afskrifning af eu trettiondedel om året, allt

med beräkning af det penningcvärde, som på grund af Kongl. kungörelsen

af den 23 Juli 1869 blifvit ränta och tionde åsatt; och dels, för den händelse

Stats-Utskottet icke skulle finna skäl i allo tillstyrka bifall till hvad

sålunda föreslagits, hemställt, att Utskottet måtte uppgöra och för Riksdagen

föreslå annat lämpligt sätt för ernående af det sökta målet — grundskatternas

afskaffande på billiga vilkor.

5:o) af Herr F. A. Forssbeek (motion N:o 122), som föreslagit, att de

grundskatter, som hvila på svenska jorden och ingå till statsverket, på så

sätt måtte försvinna, att 3 procent af det nuvarande skattebeloppet årligen

derifrån afdroges och räknades jordegaren till godo, så att hela grundskatten

på 33Va år måtte af sig sjelf försvinna, och under tiden fyllas, om

så tarfvades, med allmän bevillning eller andra allmänna skattetitlar.

6:o) af Herr Jöns Pehrsson (motion N:o 155), som yrkat, det Riksdagen

måtte besluta, att 10 procent af alla grundskatterna skulle afskrifvas

årligen under 10 på hvarandra följande år, och ordinarie inkomsterna, tionde

och räntor, uppföras med 608,000 R:dr mindre än hvad Kongl. Maj:t uti

sin proposition beräknat för nästa år; att cirka en motsvarande summa skulle

läggas på bevillningen utöfver annan erforderlig sådan, fördelad efter sådan

grund, att den ökade sig ett öre för hvarje 100 Riksdalers taxeringsvärde

för jordbruksfastighet och 2 öre för hvarje 100 R:dr samma värde för icke

s. 3 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

3

jordbruksfastighet, samt 20 öre för hvarje beviliningsriksdaler, som betalades

efter 2:dra och 3:dje artiklarne för inkomst, kapital, lön och arbete

m. m.''. samt att med görligaste första ändras och förenklas debiteringsoeh

uppbördsverken till enkelhet och kostnads besparande, och förberedes

så att endast tvänne jordnaturer i en framtid böra nämnas, all af enskilde

egande jord blir frälsejord, och all statens, kronans egendom, kronojord,

och att detta såsom en beskattnings- och titelfråga ej det ringaste inverkar

på eganderätten.

7:o) af Herr Lars Ersson (motion N:o 162), som anhållit att Riksdagen

ville besluta, att räntan och tionden under nästa statsregleringsperiod

skulle minskas med en tjugondedel, i hvilket yrkande flere ledamöter af

Kammaren instämt; samt

8:o) af Herr O. F. Brunberg (motion N:o 173), som föreslagit att

Riksdagen måtte befria den nu ordinarie rånte- och kronotionde- skyldiga

jorden från dessa grundskatters vidare utgörande eller ock efter en viss

tid, såsom 10 a 15 år, medelst en årlig lika förminskning.

Innan Utskottet går att meddela yttrande i anledning af dessa framställningar,

har Utskottet ansett sig böra i korthet redogöra för hvad i

denna fråga på senare tiden förekommit.

1 anledning af de framställningar, hvilka vid 1856—1858 års riksmöte

egde rum, angående rättighet för den skattskyldiga jordens egare att friköpa

densamma från grundskatt, emot erläggande på en gång eller under

loppet af flera år af ett kontant belopp, motsvarande dessa skatters efter

vissa grunder bestämda kapitalvärde, anhöllo Rikets Ständer uti underdånig

skrifvelse den 18 December 1857, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder

vidtaga de åtgärder, som för en fullständig utredning af denna vigtiga fråga

kunde finnas lämpliga. Efter det Kammarkollegium med infordradt underdånigt

utlåtande häröfver inkommit, förklarade emellertid Kongl. Maj:t, genom

nådigt bref den 6 November 1860, att, efter den utredning frågan

genom bemälda Kollegii utlåtande erhållit, densamma icke påkallade vidare

åtgärd. Med anledning af de vid 1862—1863 års riksmöte ånyo väckta förslag

i samma ämne, anhöllo Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den

7 Oktober 1863, det Kongl. Maj:t täcktes till utredande icke allenast af

sjelfva grundsatsen, huruvida jordens frigörande från grundskatt genom kapitalisering

eller på annat sätt kunde vara för staten och för den enskilde

fördelaktigare än nuvarande sätt att utgöra denna skatt, än äfven om, under

förutsättning att så vore, utförandet deraf kunde anses vara törknippadt

med så olösliga svårigheter eller på ett så oroväckande sätt ingripa

uti nu bestående förhållanden, att endast derföre tanken på jordens befriande

från grundskatt borde öfvergifvas, i nåder förordna en komité af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

sakkunnige personer, för att taga denna fråga uti hela dess vidd i noggrannt

öfvervägande. Med bifall till denna underdåniga framställning blef ock

under den 30 December 1864 eu sådan komité af Kongl. Maj:t‘i nåder

tillsatt, och afgaf denna komité den 18 Juni 1866 underdånigt betänkande

i ämnet.

Beträffande de framställda förslagen om jordegendomens fullständiga

befriande från grundskatt, hvarmed komiterade förstått kronans

ränta och tionde, vare sig genom efterskänkande på en gång eller successivt

eller genom kapitalisering, så ansågo komiterade desamma vara förknippade

med svårigheter af den art, att de icke kunde lösas utan på bekostnad

icke blott af statens, utan äfven af jordbruksnäringens egna fördelar

och icke heller utan att väcka oro, om dertill skulle fordras

våldsamma förändringar uti hittills gällande beskattningsgrunder. Deremot

har det synts komiterade vara för jordbruket och den jordbrukande

klassen af stor vigt om genom en partiel aflösning af grundskatterna

jordegendomens kapitalvärde och dymedelst äfven dess behållna

afkastning kunde höjas. Vid bestämmande af den andel utaf

dessa skatter, som skulle göras aflösningsbar, ansågs afseende böra

fästas derpå, att, å ena sidan, hvad som komme att återstå icke

längre kunde anses såsom en betungande skatt, och, å den andra, statsverkets

årliga inkomst af grundskatten ej måtte i allt för hög grad minskas;

och ansågo komiterade, att, som taxeringsvärdet, ehuru icke någon osviklig

mätare af jordegendomens värde, likväl mera lämpade sig dertill än någon

annan tillgänglig, t. ex. hemmantalet, ett visst förhållande emellan detta

värde och den qvarståendc grundskatten bäst kunde tjena till grund för

beräkningen. I öfverensstämmelse härmed och då jordegendom, belånad

till endast en tiondedel af sitt taxeringsvärde, icke kunde anses deraf vara

för mycket betungad, antogo komiterade, att en grundskatt, som uppginge

till en half procent af nämnda värde, motsvarande ränta efter fem procent

å en tiondedel af detsamma, skulle uppfylla det första af de ofvanföre uppställda

'' vilkoren. Från aflösningen skulle undantagas dels s. k. rusthållsräntor

och räntor i allmänhet för hemman eller särskildt skattlagd lägenhet,

hvarå något visst besvär vore lagdt, för hvars utgörande räntan till

större eller mindre del vore hemmansegaren till godtgörelse anslagen, dels

ock kronotionden, såsom i allmänhet mera jemnt fördelad och stående i

bättre förhållande till egendomarnes godhet och afkastning än räntan. Med

iakttagande af dessa undantag skulle, i händelse aflösning af grundskatten

medgåfves för hvad som deraf öfversteg 1/2 procent af taxeringsvärdet, det aflösningsbara

beloppet, efter uppgjord beräkning, komma att utgöra 809,119

R:dr; hvilket belopp icke vore så ansenligt, att ändamålet med grundskattens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Stats~UtsJcottets Utlåtande N:o 82.

5

bibehållande derigenom i någon väsendtlig mån förfelades, hvarförutan det

kunde antagas, att, innan aflösningen i betydligare mån fortskridit, ersättning

för statsverket vunnits genom andra inkomster, utan att ökad beskattning

behöfde anlitas. Efter att vidare hafva yttrat sig öfver de åtgärder,

som borde föregå, och sättet för verkställande af aflösningen, föreslogo

komiterade följande grunder för de föreslagna förändringarne, nemligen:

att räntan skulle sättas i penningar efter beräkning af medelvärdet emellan

1834—1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris; att, egare

af hemman eller skattlagd lägenhet, med undantag för de på kavalleriet

och båtsmanshållet indelta rusthåll äfvensom för hemman och lägenheter,

indelta till annat besvär, så länge sådant besvär fortfor, skulle vara berättigad

att, under iakttaganden, som nedanföre sägas, af hemmanets eller

lägenhetens ränta aflösa det belopp, hvarmed räntan, i förening med kronotionden,

den sistnämnda beräknad till samma medelvärde som för räntans

förvandling till penningar vore bestämdt, öfverstege en half procent af det

hemmanet eller lägenheten för år 1862 åsätta taxeringsvärde; dock att,

om räntan icke uppginge till det belopp, som finge aflösas, endast densamma,

men icke kronotionden, hvilken skulle förblifva orubbad, såsom aflösningsbar

ans⩾ att ränteaflösningen måtte ske antingen medelst inbetalning

på en gång af en lösniilgssumma, motsvarande sexton och tvåtredjedels

gånger det aflösningsbara räntebeloppet, hvilken inbetalning skulle

verkställas före debiteringen af räntan för löpande året, så vida afkortning

af densamma för det året ville tillgodonjutas, eller ock medelst erläggande

samtidigt ''“med kronouppbörden under tolf på hvarandra följande år af den

aflösningsbara räntans dubbla belopp; att derest i jordeboken upptaget särskildt

hemman eller skattlagd lägenhet, hvarå aflösuingsbar ränta funnes, egdes af flere,

skulle eu hvar delegare vara berättigad att för sin brukningsdel aflösa derå belöpande

aflösningsbara ränteandel medelst lösningssummans inbetalning på en

gång, såsom förut är sagdt, men aflösning medelst amortering skulle icke ske

med mindre, än att samtlige delegare i den jord eller i förut icke frilöst andel

deraf, hvars ränta till aflösning ifrågakomme, derom sig förenade; att indelta

räntor och tionde-anslag, med undantag af dem, som voro påförda

hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgjordes, indrogos

till statsverket emot ersättning till räntetagare medelst statsanslag, hvilka,

intilldess annorlunda kunde blifva ordnadt, borde motsvara indelningarnes

värden efter årligt medelmarkegångspris. Komme sådan indragning icke

att ega rum, borde räntetagare vara berättigad till ersättning, beräknad

jemväl efter medelmarkegång, för liden minskning såväl genom räntans

förvandling till penningar som genom aflösning; och borde i detta fall aflöst

räntebelopp i första rummet afgå på kronans behållning, der sådan funnes,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

och hvad derefter återstodc afkortas på indelt ränta, samt, om ränta vore

indelt till flera föremål, den eller de indelningar, som kunde helt och hållet

eller till större delen försvinna, främst räknas för aflösta; att inflytande aflösningskapital

samt årshetalniugar borde uti kronans räkenskaper under

särskild titel uppföras och redovisas; samt att ny skattläggningsmetod för

riket, stödd på uppgifna förhållanden emellan grundskatt och jordvärde,

borde, med upphäfvande af nu gällande särskilda metoder, fastställas.

Mot dessa förslag afgåfvos reservationer af trenne utaf komiténs

ledamöter. Den ene af dessa föreslog grundskatternas totala och obligatoriska

aflösning genom amortering under en längre tidsföljd till så billiga

vilkor, att de i sig inneburo ett partielt efterskänkande, hvaremot staten

skulle tillskjuta hvad som utöfver den årliga amorteringen erfordrades för

att genom ackumulering under samma tidsrum bilda ett kapital, hvilket

alltid borde oförryckt bibehållas och hvars •—• emot grundskatternas belopp

svarande — ränta då utgjorde statens stadigvarande ordinarie inkomst.

De båda andra åter förenade sigom följande tillstyrkande, nemligen: att räntor

och tiondeanslag, med undantag af dem, som voro påförda hemman och

lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgjordes, måtte till statsverket

indragas emot ersättning till indelningshafvarne medelst statsanslag; att

räntan måtte sättas i penningar efter 1865 års medelmarkegångspris å nuvarande

räntepersedlar; samt att hvad som af den till kronan derefter utgående

ränta i förening med kronotionde, den sistnämnda beräknad efter

nyssberörda pris, öfverstege en half procent af hemmans eller lägenhets

för år 1865 bestämda taxeringsvärde, måtte eftergifvas genom det Överskjutande

räntebeloppets afskrifning under 20 år med en tjugondedel

om året.

Sedan härefter Kammarkollegium och Statskontoret erhållit befallning

att öfver komiterades betänkande sig yttra, hafva dessa kollegier i

afgifvet underdånigt utlåtande, väl instämt med komiterade derutinnan, att

räntan borde till fix penningeskatt förvandlas; men derjemte ansett att enahanda

åtgärd borde med kronotionde!! vidtagas, och beträffande grunden

för persedelräntans och kronotiondespanmålens förvandling till penningar

hemställt, att medelpriset för åren 1847—-1866 dervid borde följas.

Rörande frågan om grundskatternas kapitalisering och aflösning omförmälde

Kollegierna de stora betänkligheter och svårigheter, som skulle

möta en sådan åtgärd, men förklarade tillika, att, om aflösning af grundskatterna

pröfvades ändamålsenlig, en fullständig aflösning af ränta och

kronotionde vore att föredraga framför en partiel aflösning af endast räntan.

Jemte förmälan att Kongl. Maj:t ansåg cn framställning om grundskatternas

aflösning då ej böra göras till föremål för Riksdagens pröfning,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Ståts-Utskottets Utlåtande N:''o 82.

7

afgaf Kongl. Maj:t i nådig proposition till 1869 års Riksdag förslag derom,

att den del af räntan, som då var satt i persedlar, äfvensom kronotionde!!

skulle förvandlas till bestämd ränta i penningar. Med hufvudsakligt bifall

till livad Kongl. Majrt i ämnet föreslagit, beslutade Riksdagen, att, med

upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855,angåendesättetförgrundräntors

och kronotiondes utgörande, skulle stadgas, bland annat. Pränta af hemman

och lägenheter, som vore bestämd i vissa persedlar, att lösas efter markegångspris,

så ock den kronotiondespanmål, hvilken efter sådant pris borde

lösas, skulle, vare sig att nämnda ränta och tionde vore kronan behållen

eller för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsättas i penningar efter

beräkning af medelvärdet emellan 1834—1853 årens medelpris samt 1862

års medelmarkegångspris och med detta värde framgent utgöras, hvarvid

kronotionden, der den icke funnes vara för alltid fastställd, skulle beräknas

till det mått och i de sädesslag, med hvilka den sednast utgått, dock med

rättighet för tiondetagare eller tiondegifvare, som härmed icke åtnöjdes, att

inom 1870 års slut begära tiondesättning i laga ordning; att indelta och

anordnade räntor och tiondeanslag, med undantag af militie-, civil- och

ecklesiastikboställens räntor samt af sådana, som voro påförda hemman och

lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgjordes, skulle indragas till

statsverket emot ersättning medelst statsanslag i penningar, som, intilldess

annorlunda blefve förordnadt eller innehafvare af rånte- och tiondeanslag

förklarade sig nöjd med godtgörelse efter ofvan omförmälda pris, utgå till

belopp, motsvarande de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens

värden efter årligt medelmarkegångspris; att innehafvare af ränte- och tiondeanslag

skulle bibehållas vid hittills åtnjuten ersättning af statsverket för

upphörandet af rättigheten så väl att utfordra nämnda anslag in natura

som att af ränte- och tiondegifvare uppbära forsellön, då lösen med penningar

egt rum; samt att hvad sålunda blifvit stadgadt icke skulle inverka

på beskaffenheten eller utgörandet af de räntor som med frälserätt egdes

eller af sådan tionde, som åtföljde patronrättighet i vissa församlingar,

eller under annan enskild eganderätt innehades.

I öfverenstämmelse med detta Rikdagens beslut har Kongl. Maj:t

under den 23 Juli 1869 utfärdat nådig förordning i ämnet.

Vid de tvänne sistförflutna riksdagarne blef frågan om grundskatternas

kapitalisering eller aflösning ånyo genom särskilda motioner väckt,

ehuru, vid det förhållande att den år 1869 beslutade omsättningen i penningar

af dessa skatter ännu icke bringats till verkställighet samt att frågan

om indelningsverkets aflösning, med hvilken den förevarande ansågs

i visst afseende ega sammanhang, icke blifvit afgjord, dessa framställningar

icke föranledde någon åtgärd från Riksdagens sida.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

Öfverväger man det sätt hvarpå grundskatterna tillkommit, det allt

annat än billiga och tidsenliga sätt, hvarpå de drabba en del idkare af

landets vigtigaste näring, jordbruket, medan öfriga jordbrukare äro, lika med

idkare af andra näringar, derifrån befriade, samt huru yrkandena på jemkning

och rättelse i hithörande missförhållanden blifvit under mansåldrar

tillbakavisade, lärer det ej böra väcka förundran, att, sedan, till följd af

statsmakternas år 1869 fattade beslut, dessa skatter omsider blifvit i penningar

bestämda och således åtminstone ett vigtigt steg taget för att lätta

vidare förändringar, yrkandena om deras afskaffande nu också allt ifrigare

framträda och synas angifva, att öfvertygelsen om olämpligheten af detta

beskattningssätt och dess skadlighet, icke blott för den talrika del af landets

befolkning, som deraf särskildt betungas, utan för hela landet, dess

utveckling och förkofran, mer och mer vinner styrka och utbredning.

Det lärer jemväl icke kunna förnekas, att grundade skäl för en dylik

öfvertygelse förefinnas. Utaf den utredning ofvannämnda komiterade uti

sitt underdåniga betänkande meddelat torde, helst om derjemte tages i

betraktande hemmanens olika egovidd och jordmån samt de besvär som i

öfrigt åligga jordbruket, såsom rustning och rotering, väghållnings- och

skjutsskyldighet samt åtskilliga byggnadsskyldigheter m. m., obestridligen

framgå, att, på sätt komiterade äfven yttrat, grundskatterna trycka en

icke obetydlig del af jordegendomen i vårt land särdeles hårdt genom att

medtaga så stor anpart af behållningen deraf, att sjelfva egendomen, äfven

om den i och för sig sjelf lemnar en god afkastning i förhållande till sin

storlek, likväl genom grundskatterna qvarhålles vid ett lågt kapitalvärde

och låg behållen afkastning samt att jordbruksnäringen i sin helhet hindras

från den förkofran, den annars kunde vinna.

Då grundskatterna hvarken rätta sig efter vexlande årlig inkomst af

den beskattade egendomen eller efter statens större eller mindre utgifter,

öfverensstämmer deras bibehållande icke med ett ändamålsenligt och rättvist

beskattningssystem, hvartill kommer att dessa skatter icke blott betunga

endast en del af landets jordbrukare, medan andra äro derifrån befriade,

utan dessutom äro bland de deraf tryckta så ojemnt fördelade att,

medan de för några utgöra en jemförelsevis lättare börda, de för andra

medtaga en betydlig, ja understundom till och med den betydligare delen

af hvad deras jord i vanliga år afkastar. Dylika förhållanden lära ej

lämpligen kunna lemnas oförändrade, och Utskottet tvekar ej uttala att landets

bästa skulle väl tillgodoses genom deras undanrödjande.

Det invecklade sätt, hvarpå dessa grundskatter beräknats, ursprungligen

mestadels i persedlar, stundom i varor och med förvandling efter

mång
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

mångfaldiga olika grunder, har framkallat behofvet af en vidlyftig förvaltning

föi pi öfning och afgörande af hithörande frågor för debitering och

redovisning. Om än förenkling häruti bör kunna ske, sedan större delen

af dessa skatter blifvit i penningar bestämda, kan likväl, så länge nya hemmans

skattläggning m. in. qvarstår, hela systemet icke afskaffas och sålunda

förhindras genom grundskatternas bibehållande en högst väsendtlig och i allo

önskvärd förenkling af statsförvaltningen och redogörelseverket.

Jemväl ur en annan synpunkt skulle det allmännas fördel i betydlig

mån befrämjas genom jordens befriande från grundskatter, i det dymedelst

undanröjdes de hinder, som nu i dessa skatter förefinnas för beredande af

en friaie dispositionsrätt till jorden, i hvilket hänseende en förändring i

nu gällande bestämmelser, till följd af näringarnes utveckling i flera riktningar

och landets mer och mer utbildade kommunikationsväsende, är af

behofvet högt påkallad.

Enligt Utskottets åsigt kan en fullt nöjaktig rättelse i dessa i korthet

antydda missförhållanden icke ernås på annat sätt än genom grundskatternas

fullständiga afskaffande.

I afseende åter å sättet för verkställigheten af denna förändring, har

nu liksom vid flera föregående tillfällen föreslagits såväl aflösning af grundskatterna

medelst kapitalisering och amortering, som deras borttagande genom

en hastigare eller långsammare successiv afskrifning.

Om en fullständig och verklig aflösning af grundskatterna kunde

åvägabringas, vore sådant naturligtvis för statsverket mest förmånligt. Men

då grundskatterna äro så ojemnt fördelade att de för en del skattdragande

uppgå, ända till sextio procent af afkomsten och att det, enligt grundskattekomitéens

uppgifter, erfordras en uppoffring af omkring 800,000 R:dr för

att för de hårdast tryckte så pass lindra bördan, att icke någon skulle i

grundskatt erlägga mera än en half procent af taxeringsvärdet å jordfastigheten

eller tio procent af afkomsten, beräknad till fem procent af taxeringsvärdet,

torde det lätt visa sig att af de så hårdt beskattade och dessutom

af många andra skattebördor betungade icke rimligtvis kan ifrågasättas,

att de skulle under en lång följd af år utgöra en i och för grundskattens

amortering än mer ökad börda. Dessutom äro flera förhållanden

att härvid iakttaga, hvilka verka derhän att aflösning af det hela med allt

skäl måste uppgöras efter billiga grunder, d. v. s. efter en lägre räntefot,

än den, efter hvilken kapitaliseringen verkställes, i hvilket fall den i sjelfva

verket innefattar en partiel afskrifning. Den besparing, staten kan vinna

genom att befrias från bekostande af ett inveckladt och onödigt dyrbart

skatteförvaltnings- och redogörelseväsen, bör billigtvis komma de skattdra
Bih.

till Riksd. Prot. 1872. 4 Sami. 1 Afd. 43 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

gande till godo. I den mån de nu med grundskatt betungade jordbruksfastigheterna

derifrån befrias, kommer otvifvelaktigt deras taxeringsvärden

att ökas och en del af grundskatten återkommer således i form af bevillning.

I utgörandet af de förhöjda eller ökade afgifter, som, derest besparingar

ej kunna åvägabringas, måste förr eller sednare träda i stället för

grundskatterna, lärer den talrika jordbrukarebefolkning, som nu betalar

grundskatterna, icke undgå att vidkännas sin dryga del, och det torde ej

kunna fordras, att den skulle på en gång till fullo aflösa grundskatterna

och dertill under annan form ånyo åtaga sig en god del af det ska,ttebelopp,

för hvilket den gifvit full betalning. Kommer härtill, att det icke

torde kunna åläggas eu del idkare af eu viss uänng att, äfven under namn

af amorteringsprocent, utgifva en ytterligare skatt, från hvilken öfiige näringens

idkare och andre skattdragande skulle vara befriade, men att a andra

sidan alla de fördelar, som för landet i sin helhet sta att vinna genom

grundskatternas afskaffande, icke ernås, derest icke desamma i sin helhet

borttagas, så torde det visa sig att, derest man för den del a,f grundskatterna,

som skulle aflösas, vill fordra verklig och full aflösning, också fölen

del af samma skatter afskrifning rättvisligen bör medgifvas.

Vare sig emellertid att förändringen i det nuvarande beskattningssättet

åstadkommes hufvudsakligen på det ena eller andra sättet, anser

Utskottet det vara såväl med rättvisa och billighet öfverensstämmande som

ledande till enkelhet i bcskattningsväsendet, att förändringen omfattar alla

indelta eller anordnade samt kronan behållna räntor, och således äfven

sådana, som äro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något besvär

i stället utgöres, såsom rusthållsräntor, räntor å gästgifveri- och lotshemman

m. fl., emot det att, i den mån dessa slags räntor aflösas eller afskrifvas,

ersättning från statsverket beredes, så länge de besvär, för hvilkas utgörande

räntan till större eller mindre del är hemmans- eller lägenhetsinnehafvaren

till godtgörelse anslagen, verkligen utgöras.

Att denna fråga vinner en snar lösning, anser Utskottet vara af synnerlig

vigt; men då Utskottet icke är i tillfälle att åt densamma bereda

all den utredning, som för dess bedömande erfordras, får Utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes till nästkommande riksdag afgifva förslag till grundskatternas

successiva afskaffande, genom deras aflösning och afskrifning

i förening.

Stockholm den 2 Maj 1872.

På Stats-Utskottets vägnar:

Arvid Fi isoii Posse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

1]

Reservationer:

af Herrar F. A. Funck, C. Fetre, C. Ekman, E. af Klint, Friherre

•/. Stjernbild, Grefve C. Beck-Friis, Friherre F. von Essen och Grefve L.

af Ugglas: »Då, de ständigt återkommande förslagen om grundskatternas

afskaffande torde få anses utgöra bevis för en ganska allmän önskan, att

all jord må blifva i beskattningsväg likställd och då det icke lärer kunna

bestridas, att det väl vore värdt någon uppoffring från statens sida, om,

genom ernåendet af ett sådant mål — såsom det synes oss sannolikt —

det missnöje skulle kunna undanrödjas, hvilket på många håll alstrats och

underhålles, derigenom att innehafvare af med hvarandra jemngoda hemman,

på grund af dessas skiljaktiga natur, äro väsendtligt olika beskattade; så hafva

vi ansett att en underdånig skrifvelse borde aflåtas med anhållan, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utreda, om och på hvad sätt grundskatterna må kunna

afskaffas samt att en kommande Riksdag måtte få emotse de framställningar

som deraf kunna föranledas. Men vi hafva på samma gång ansett,

att den underdåniga skrifvelsen borde innehålla en bestämd och bindande

antydan i afseende på den uppoffring som Riksdagen för ändamålets vinnande

är benägen att åtaga sig. Vi hafva derföre inom Stats-Utskottet

påyrkat, att skrifvelsen måtte komma att innefatta en anhållan om utredning:
a)

huruvida icke grundskatterna skulle kunna afskaffas efter en tid

af högst 40 år, under hvilken de till deras nuvarande belopp böra utgå och

minst 76 deraf användas till statens behof samt af återstoden bildas ett

kapital, hvaraf staten, efter grundskatternas upphörande, kunde draga inkomst;

samt

■b) att i sammanhang härmed måtte jemväl utredas, huruvida icke,

till vinnande af enkelhet i förvaltningen och trygghet i afseende på kapitalets

oförryckta bibehållande åt staten, det må vara ändamålsenligt, att

under den tid grundskatterna sålunda till deras nuvarande belopp borde

utgå, öfverlåta dem åt någon penningeinstitution, t. ex. Allmänna Hypotheksbanken,

som derför i liqvid till staten lemnade antingen en kontant

köpeskilling eller räntebärande och efter hand till betalning förfallande

obligationer.

Vårt förslag rönte likväl så ringa understöd inom Utskottet, att vi

tveka, huruvida det må vara skäl att nu, i form af reservation, dertill begära

Riksdagens bifall, men vi hafva önskat att på detta sätt få tillkän
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

nagifva, huru långt vi för vår del varit benägna att tillmötesgå de anspråk

som, genom de i ämnet framlagda motionerna, blifvit framställda.

Att aflåta en skrifvelse affattad i så allmänna ordalag, som den af

Utskottet föreslagna och deri de mest motsatta åsigter inrymmas, kunna

vi icke tillstyrka, enär någon visshet, knappast sannolikhet, förefinnes

att en deraf föranledd nådig proposition har att påräkna Riksdagens bifall;»

af Herr F. Bruzewitz: »Då jag icke kunnat till fullo instämma i det

beslut Utskottet fattat, enär hvarken i motiveringen eller förslaget till den

underdåniga skrifvelsen finnes det ringaste antydt, på hvad sätt Utskottet

tänkt sig en kombinerad afskrifning och aflösning af grundskatterna må

kunna åvägabringas, får jag mot detta beslut anmäla min vördsamma

reservation.»

»Den största olägenheten af grundskatterna torde ligga i deras olika

fördelning, hvarigenom de trycka så tungt på en del af den svenska jorden,

att de medtaga en väsendtlig del af jordens afkastning. Detta förhållande

förhindrar möjligheten för egare af dylik jord att utöfver skatterna lemna

tillskott, genom hvars ackumulerande staten slutligen skulle erhålla full

ersättning för den del af grundskatterna, som bör utjemnas. Denna olägenhet

kan således icke undanrödjas på annat sätt än genom afskrifning.

Men då det icke kan anses rättvist eller lämpligt, att sådan afskrifning

sker omedelbart eller på en gång, hvarigenom icke allenast nuvarande jordinnehafvare

skulle erhålla en alltför stor fördel på öfriga skattedragandes

bekostnad, utan äfven betänkliga rubbningar i egendomsvärdet uppkomma,

så torde en afskrifning böra verkställas successivt under en längre följd af

år. Jag har således tänkt mig, att den del af grundskatten, som öfverskjuter

eu half procent af det egendomen för år 1862 åsätta taxeringsvärde

borde afskrifvas. Om ett motsvarande belopp under en tid af omkring

16-/3 år, hvarunder grundskatterna skulle oförminskadt utgå, reserveras

och icke användes till statens löpande utgifter, skulle deraf bildas ett

kapital, hvarå räntan ä 5 procent skulle utgöra ersättning till statsverket

för den ifrågasatta skattelindringen- Efter denna tid borde afskrifningen

börja och fortgå under loppet af några år, intilldess all grundskatt utöfver

en half procent å ofvannämnda taxeringsvärde vore försvunnen. Nyssberörda

kapital borde, enligt min åsigt, användas icke för bedrifvande af

någon lånerörelse, utan t. ex. till fortsättande af statens jernvägsbyggnader

eller till minskning af statens utländska skuld, eller på annat sätt så, att

det antingen direkt eller indirekt förskaffar staten en säker inkomst för

framtiden. I öfverensstämmelse härmed får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t behagade taga i öfvervägande, dels huruvida icke de mån
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

13

genstädes befintliga missförhållanden mellan grundskatternas belopp

och den beskattade jordens afkastning skulle utan alltför

kännbar förlust för staten kunna utjemnas genom en efter någon

bestämd tid skeende afskrifning af de skattebelopp, som öfverstiga

viss procent af den beskattade jordens taxeringsvärde, och

af hvilka belopp staten emellertid bildat ett disponibelt kapital,

dels ock huruvida icke grundskatterna i öfrigt skulle kunna i sin

helhet eller till någon del genom derefter vidtagande amortering

aflösas, samt att Kong]. Maj:t täcktes till Riksdagen göra den

framställning i ämnet, hvartill förhållandena kunna finnas föranleda;»

af Herr C. E. Casparsson: »Mot Utskottets motivering och till en

del mot det slut, till hvilkct Utskottet kommit, får jag anmäla min reservation.

Långt ifrån att betrakta grundskatterna såsom något i och för sig

ondt, hvilket sa fort ske kan bör undanrödjas, anser jag, då de nu förefinnas,

deras bibehållande vara mest förenligt med så väl statens, som de

skattskyldiges intressen, för staten, hvilken till sina utgifter behöfver så

vidt som möjligt bestämda tillgångar, är det tvifvelsutan en betydande förmån

att i nämnda skatt ega en till beloppet oföränderlig och lätt beräknelig,

ständig inkomst, utgående af det mest säkra kapital inom nationalförmögenheten.

För de skattskyldige åter erbjuder en sålunda till beloppet bestämd

grundskatt fördelar, hvilka svårligen stå att vinna genom någon annan form

af direkt beskattning, enär de skattskyldige på detta sätt kunna på förhand

beräkna sina bidrag till fyllande af statsbehofven. Icke minst gäller detta

för idkarne af jordbruksnäringen, inom hvilken vinsten af det nedlagda arbetet

skördas långsamt, och der således företagsamhet och flit behöfva den

uppmuntran att odeladt få skörda arbetets frukter. En obestämd, i mån

af ökad inkomst städse ökad, beskattning af jordfastigheten — under det,

a andra sidan, minskad beskattning till följd af minskadt egendomsvärde

blefve en belöning åt lättjan och trögheten — skulle efter mitt förmenande

verka allt annat än uppmuntrande för näringen och dess utöfvare. Dessutom

torde ej böra lemnas obeaktadt, hvad Kongl. Kammar-kollegium och

Statskontoret i sitt underdåniga utlåtande i frågan anfört: »det lider ej

heller något tvifvel, att den med innehafvande af de flesta landsfastigheter

förenade skyldighet att såsom ränta och i kronotionde till staten erlägga

en större eller mindre del af afkastningen, hvarigenom egendomens försäljningsvärde

nedsättes, lättar möjligheten för den mindre bemedlade, men

idoge och företagsamme landtbrukaren, att med eganderätt förvärfva den

jord, hvaraf han skall sig nära, och åt hvars bringande till högre fruktbarhet

och värde han säkerligen, då den honom sjelf tillhörer och ej för annans

räkning skötes, i än högre grad egnar sin omtanka och sitt arbete,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

till gagn icke allenast för sig och sin familj, utan ock för det gemensamma

fäderneslandet".

»Detta å ena sidan. Men å andra sidan ligger det i sakens natur,

att en gräns måste finnas, utöfver hvilken grundskattens belopp ej rimligtvis

bör sättas. Denna gräns bestämmes ytterst af egendomens afkastning,

och ju närmare denna gräns skattebeloppet ligger, dess mera tryckande

måste dess verkningar kännas. Jag kan ej instämma i deras öfvertygelse,

som förmena att detta förhållande tillräckligt utjemnas för hvarje innehafvare

genom det högre eller lägre inköpspriset på hans egendom, i följd af

de större eller mindre onera,- med hvilka den är belastad. »Det är», säger

Geijer, »en allmän olycka om pluraliteten af jordegare befinna sig i den

belägenhet, att deras jord är litet värd, emedan den är mycket belastad.

Man har genom ett sådant tillstånd lagt den tyngsta skatt på progressionen

till verkligt välstånd, emedan man gjort den för mängden omöjlig; och man

borde ej glömma att allmänt välstånd är summan af enskildas. Med dessa

reflexioner åsyftar jag intet brådstörtande skattejemkningSförslag. Både lag

och häfd föreskrifva att kronans ordinarie inkomster ej utan båda statsmakternas

samtycke kunna rubbas eller ändras. Detta hindrar likväl ej

att de med gemensamt samtycke må jemnas och, i hvad de för jorden ha

förtryckande, lindras»''.

»Önskvärdheten af en dylik åtgärds vidtagande erkännes också af den

senaste grundskatte-komitéen, hvilken yttrar; »af förestående utredning framgår

obestridligen, att grundskatterna trycka en icke obetydlig del al jordegendomen

i vårt land särdeles hardt genom att medtaga så stor anpart

af behållningen deraf, att sjelfva egendomen, äfven om den i och för sig

sjelf leinnar en god afkastning i förhållande till sin storlek, likväl genom

grundskatterna qvarhålles vid lågt kapitalvärde och låg behållen afkastning.

Det förtjenar derföre att tagas i öfvervägande, om icke sådant är ett missförhållande,

som, utan alltför kännbar förlust för staten, skulle kunna

afhjelpas». Beträffande sjelfva sättet för afhjelpandet af detta missförhållande,

synes mig dock komitéens pluralitet ej funnit den bäst till målet ledande

väg, då den föreslår, att åt jordegaren måtte lemnas rättighet att

friköpa egendomen från så stor del af grundskatten, som i förhållande till

egendomens värde befinnes vara alltför hög. Det förefaller mig åtminstone

alldeles påtagligt att, då grundskatterna, förutom öfriga besvär, medtaga

till och med ända till 50 ä 60 procent af den beräknade behållna af kastningen,

en dylik friköpning i de flesta fall skulle blifva en ekonomisk omöjlighet;

och att, i synnerhet i djupt ingripande frågor, som denna, uppställa

omöjliga vilkor, anser jag ej välbetänkt. Jag kan derföre ej annat än instämma

i hvad 3:ne reservanter inom komitéen i detta afseende anfört, nem
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.

15

ligen att: »det är föga sannolikt att en jordbrukare, om han har skuld på

sin egendom, kan anse fördelaktigt, eller ens vara i tillfälle att afhända sig

det kapital, soin erfordras för ränteaflösningen, eller, om han har egendomen

skuldfri, icke föredrager att använda sina tillgångar på jordens förbättring.

Att eftergifva det för höga skattebeloppet är, så vidt jag kan finna, det

enda medel, hvarigenom den åsyftade lättnaden kan beredas». Först sedan

en dylik utjemning af nu befintliga missförhållanden egt rum, tror jag man

kan på allvar uppställa frågan om en verklig aflösning — och någon annan

ansei jag ej böra ifragasättas vare sig, pa sätt komiterade föreslagit,

medelst inbetalning på en gång af hela lösningssumman, eller medelst erläggande

under 12 på hvarandra följande år af grundskattens dubbla belopp,

eller på annat lämpligt sätt. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt,

får jag vördsamt hemställa:

att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t behagade taga uti öfvervägande, huruvida icke, der ett verkligt

missförhållande mellan grundskatternas belopp och den beskattade

jordens af afkastningen betingade värde skäligen må finnas

ega rum, detta missförhållande skulle, utan alltför kännbar förlust

för staten, kunna utjemnas genom en efter hand skeende afskrifning

af det skattebelopp, som, jemfördt med egendomsvärdet, befinnes

medtaga alltför stor andel af egendomens afkastning; samt

derefter till Riksdagen göra den framställning i ämnet, hvartill

förhållandena kunna föranleda».

af Herr Friherre C. Skogman, som, med biträdande af Utskottets

hemställan, reserverade sig emot den af Utskottet begagnade motivering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.