Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående grundskatternas aflösande eller afskrifning m. m.
1872-05-02 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1872:82, Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående grundskatternas aflösande eller afskrifning m. m.
Dokumentets text
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
1
\;o 82.
Ank. till lliksd. Kansli den 3 Maj 1872, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående grundskatternas
aflösande eller afskrifning m. m.
(I. A.)
Från Riksdagens båda Kamrar hafva åtta särskilda motioner i detta
ämne blifvit till Stats-Utskottets handläggning remitterade. Dessa motioner
äro väckta:
inom Första Kammaren:
I:o) af Grefve G. Posse (motion N:o 15), hvilken föreslagit,
а) att de ur svenska jorden utgående grundräntor och kronotionde,
som öfverstiga Va procent af hemmanets eller lägenhetens senaste taxeringsvärde,
måtte eftergifvas genom det Överskjutande räntebeloppets afskrifning
under tjugo år, med en tjugondedel om året, samt beräkning af senaste
penningeförvandling; och
б) att de grundräntor och kronotionde, som understiga Va procent
af hemmanets eller lägenhetens senaste taxeringsvärde, måtte eftergifvas,
i den mån och på de vilkor och tider, som statens tillgångar i öfrigt sådant
medgåfve.
inom Andra Kammaren:
2:o) af Herr Samuel Johnson (motion N:o 20), som föreslagit, att
Riksdagen skulle besluta, att ordinarie räntan och kronotiondespanmålen
måtte aflösas genom kapitalisering och årlig amortering med (i procent,
deraf 4 utgjorde räntan och 2 amortering, eller på något annat bättre sätt,
Bill. till Riksd. Prot. 1872. 4 Samt. 1 Aid. 43 Häft. 1
2
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 82.
samt amorteringen taga sin början redan med år 1873, eller, om sådant
ej kunde ske, så snart möjligt vore;
3:o) af Herr Olof Larsson (motion N:o 61), som föreslagit att räntan
och kronotionden måtte kapitaliseras efter sex procent eller sexton och
två tredjedels gånger skattens belopp, samt hemmanets egare på det sålunda
uppkommande kapitalbeloppet årligen inbetala sex procent, deraf
fem procent skulle beräknas som ränta och en procent såsom kapitalafbetalning,
intill dess hela beloppet blefve betaldt; samt att Allmänna Hypoteksbanken
måtte öfvertaga hela denna affär och till staten i stället för
grundräntorna öfverlemna fem-procents-obligationer å hela deras kapitalbelopp,
hvarefter nämnda bank skulle ombesörja de åtgärder, som för sakens
bringande till verkställighet för öfrigt voro erforderliga;
4:o) af Herr Lars Persson, med hvilken åtskillige ledamöter af Kammaren
sig förenat, och som (i motion N:o 111) dels föreslagit, att de utaf
svenska jorden utgående grundräntor och kronotionde måtte eftergifvas på
det sätt, att hvad som öfvcrstege en half procent af hemmanets eller lägenhetens
senaste taxeringsvärde eftergåfves genom det Överskjutande räntebeloppets
afskrifning under en tid af 20 år med en tjugondedel om året,
samt den öfriga grundskatten, det som understege eu half procent af sednaste
taxeringsvärde, genom afskrifning af eu trettiondedel om året, allt
med beräkning af det penningcvärde, som på grund af Kongl. kungörelsen
af den 23 Juli 1869 blifvit ränta och tionde åsatt; och dels, för den händelse
Stats-Utskottet icke skulle finna skäl i allo tillstyrka bifall till hvad
sålunda föreslagits, hemställt, att Utskottet måtte uppgöra och för Riksdagen
föreslå annat lämpligt sätt för ernående af det sökta målet — grundskatternas
afskaffande på billiga vilkor.
5:o) af Herr F. A. Forssbeek (motion N:o 122), som föreslagit, att de
grundskatter, som hvila på svenska jorden och ingå till statsverket, på så
sätt måtte försvinna, att 3 procent af det nuvarande skattebeloppet årligen
derifrån afdroges och räknades jordegaren till godo, så att hela grundskatten
på 33Va år måtte af sig sjelf försvinna, och under tiden fyllas, om
så tarfvades, med allmän bevillning eller andra allmänna skattetitlar.
6:o) af Herr Jöns Pehrsson (motion N:o 155), som yrkat, det Riksdagen
måtte besluta, att 10 procent af alla grundskatterna skulle afskrifvas
årligen under 10 på hvarandra följande år, och ordinarie inkomsterna, tionde
och räntor, uppföras med 608,000 R:dr mindre än hvad Kongl. Maj:t uti
sin proposition beräknat för nästa år; att cirka en motsvarande summa skulle
läggas på bevillningen utöfver annan erforderlig sådan, fördelad efter sådan
grund, att den ökade sig ett öre för hvarje 100 Riksdalers taxeringsvärde
för jordbruksfastighet och 2 öre för hvarje 100 R:dr samma värde för icke
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
3
jordbruksfastighet, samt 20 öre för hvarje beviliningsriksdaler, som betalades
efter 2:dra och 3:dje artiklarne för inkomst, kapital, lön och arbete
m. m.''. samt att med görligaste första ändras och förenklas debiteringsoeh
uppbördsverken till enkelhet och kostnads besparande, och förberedes
så att endast tvänne jordnaturer i en framtid böra nämnas, all af enskilde
egande jord blir frälsejord, och all statens, kronans egendom, kronojord,
och att detta såsom en beskattnings- och titelfråga ej det ringaste inverkar
på eganderätten.
7:o) af Herr Lars Ersson (motion N:o 162), som anhållit att Riksdagen
ville besluta, att räntan och tionden under nästa statsregleringsperiod
skulle minskas med en tjugondedel, i hvilket yrkande flere ledamöter af
Kammaren instämt; samt
8:o) af Herr O. F. Brunberg (motion N:o 173), som föreslagit att
Riksdagen måtte befria den nu ordinarie rånte- och kronotionde- skyldiga
jorden från dessa grundskatters vidare utgörande eller ock efter en viss
tid, såsom 10 a 15 år, medelst en årlig lika förminskning.
Innan Utskottet går att meddela yttrande i anledning af dessa framställningar,
har Utskottet ansett sig böra i korthet redogöra för hvad i
denna fråga på senare tiden förekommit.
1 anledning af de framställningar, hvilka vid 1856—1858 års riksmöte
egde rum, angående rättighet för den skattskyldiga jordens egare att friköpa
densamma från grundskatt, emot erläggande på en gång eller under
loppet af flera år af ett kontant belopp, motsvarande dessa skatters efter
vissa grunder bestämda kapitalvärde, anhöllo Rikets Ständer uti underdånig
skrifvelse den 18 December 1857, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder
vidtaga de åtgärder, som för en fullständig utredning af denna vigtiga fråga
kunde finnas lämpliga. Efter det Kammarkollegium med infordradt underdånigt
utlåtande häröfver inkommit, förklarade emellertid Kongl. Maj:t, genom
nådigt bref den 6 November 1860, att, efter den utredning frågan
genom bemälda Kollegii utlåtande erhållit, densamma icke påkallade vidare
åtgärd. Med anledning af de vid 1862—1863 års riksmöte ånyo väckta förslag
i samma ämne, anhöllo Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den
7 Oktober 1863, det Kongl. Maj:t täcktes till utredande icke allenast af
sjelfva grundsatsen, huruvida jordens frigörande från grundskatt genom kapitalisering
eller på annat sätt kunde vara för staten och för den enskilde
fördelaktigare än nuvarande sätt att utgöra denna skatt, än äfven om, under
förutsättning att så vore, utförandet deraf kunde anses vara törknippadt
med så olösliga svårigheter eller på ett så oroväckande sätt ingripa
uti nu bestående förhållanden, att endast derföre tanken på jordens befriande
från grundskatt borde öfvergifvas, i nåder förordna en komité af
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
sakkunnige personer, för att taga denna fråga uti hela dess vidd i noggrannt
öfvervägande. Med bifall till denna underdåniga framställning blef ock
under den 30 December 1864 eu sådan komité af Kongl. Maj:t‘i nåder
tillsatt, och afgaf denna komité den 18 Juni 1866 underdånigt betänkande
i ämnet.
Beträffande de framställda förslagen om jordegendomens fullständiga
befriande från grundskatt, hvarmed komiterade förstått kronans
ränta och tionde, vare sig genom efterskänkande på en gång eller successivt
eller genom kapitalisering, så ansågo komiterade desamma vara förknippade
med svårigheter af den art, att de icke kunde lösas utan på bekostnad
icke blott af statens, utan äfven af jordbruksnäringens egna fördelar
och icke heller utan att väcka oro, om dertill skulle fordras
våldsamma förändringar uti hittills gällande beskattningsgrunder. Deremot
har det synts komiterade vara för jordbruket och den jordbrukande
klassen af stor vigt om genom en partiel aflösning af grundskatterna
jordegendomens kapitalvärde och dymedelst äfven dess behållna
afkastning kunde höjas. Vid bestämmande af den andel utaf
dessa skatter, som skulle göras aflösningsbar, ansågs afseende böra
fästas derpå, att, å ena sidan, hvad som komme att återstå icke
längre kunde anses såsom en betungande skatt, och, å den andra, statsverkets
årliga inkomst af grundskatten ej måtte i allt för hög grad minskas;
och ansågo komiterade, att, som taxeringsvärdet, ehuru icke någon osviklig
mätare af jordegendomens värde, likväl mera lämpade sig dertill än någon
annan tillgänglig, t. ex. hemmantalet, ett visst förhållande emellan detta
värde och den qvarståendc grundskatten bäst kunde tjena till grund för
beräkningen. I öfverensstämmelse härmed och då jordegendom, belånad
till endast en tiondedel af sitt taxeringsvärde, icke kunde anses deraf vara
för mycket betungad, antogo komiterade, att en grundskatt, som uppginge
till en half procent af nämnda värde, motsvarande ränta efter fem procent
å en tiondedel af detsamma, skulle uppfylla det första af de ofvanföre uppställda
'' vilkoren. Från aflösningen skulle undantagas dels s. k. rusthållsräntor
och räntor i allmänhet för hemman eller särskildt skattlagd lägenhet,
hvarå något visst besvär vore lagdt, för hvars utgörande räntan till
större eller mindre del vore hemmansegaren till godtgörelse anslagen, dels
ock kronotionden, såsom i allmänhet mera jemnt fördelad och stående i
bättre förhållande till egendomarnes godhet och afkastning än räntan. Med
iakttagande af dessa undantag skulle, i händelse aflösning af grundskatten
medgåfves för hvad som deraf öfversteg 1/2 procent af taxeringsvärdet, det aflösningsbara
beloppet, efter uppgjord beräkning, komma att utgöra 809,119
R:dr; hvilket belopp icke vore så ansenligt, att ändamålet med grundskattens
Stats~UtsJcottets Utlåtande N:o 82.
5
bibehållande derigenom i någon väsendtlig mån förfelades, hvarförutan det
kunde antagas, att, innan aflösningen i betydligare mån fortskridit, ersättning
för statsverket vunnits genom andra inkomster, utan att ökad beskattning
behöfde anlitas. Efter att vidare hafva yttrat sig öfver de åtgärder,
som borde föregå, och sättet för verkställande af aflösningen, föreslogo
komiterade följande grunder för de föreslagna förändringarne, nemligen:
att räntan skulle sättas i penningar efter beräkning af medelvärdet emellan
1834—1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris; att, egare
af hemman eller skattlagd lägenhet, med undantag för de på kavalleriet
och båtsmanshållet indelta rusthåll äfvensom för hemman och lägenheter,
indelta till annat besvär, så länge sådant besvär fortfor, skulle vara berättigad
att, under iakttaganden, som nedanföre sägas, af hemmanets eller
lägenhetens ränta aflösa det belopp, hvarmed räntan, i förening med kronotionden,
den sistnämnda beräknad till samma medelvärde som för räntans
förvandling till penningar vore bestämdt, öfverstege en half procent af det
hemmanet eller lägenheten för år 1862 åsätta taxeringsvärde; dock att,
om räntan icke uppginge till det belopp, som finge aflösas, endast densamma,
men icke kronotionden, hvilken skulle förblifva orubbad, såsom aflösningsbar
ans⩾ att ränteaflösningen måtte ske antingen medelst inbetalning
på en gång af en lösniilgssumma, motsvarande sexton och tvåtredjedels
gånger det aflösningsbara räntebeloppet, hvilken inbetalning skulle
verkställas före debiteringen af räntan för löpande året, så vida afkortning
af densamma för det året ville tillgodonjutas, eller ock medelst erläggande
samtidigt ''“med kronouppbörden under tolf på hvarandra följande år af den
aflösningsbara räntans dubbla belopp; att derest i jordeboken upptaget särskildt
hemman eller skattlagd lägenhet, hvarå aflösuingsbar ränta funnes, egdes af flere,
skulle eu hvar delegare vara berättigad att för sin brukningsdel aflösa derå belöpande
aflösningsbara ränteandel medelst lösningssummans inbetalning på en
gång, såsom förut är sagdt, men aflösning medelst amortering skulle icke ske
med mindre, än att samtlige delegare i den jord eller i förut icke frilöst andel
deraf, hvars ränta till aflösning ifrågakomme, derom sig förenade; att indelta
räntor och tionde-anslag, med undantag af dem, som voro påförda
hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgjordes, indrogos
till statsverket emot ersättning till räntetagare medelst statsanslag, hvilka,
intilldess annorlunda kunde blifva ordnadt, borde motsvara indelningarnes
värden efter årligt medelmarkegångspris. Komme sådan indragning icke
att ega rum, borde räntetagare vara berättigad till ersättning, beräknad
jemväl efter medelmarkegång, för liden minskning såväl genom räntans
förvandling till penningar som genom aflösning; och borde i detta fall aflöst
räntebelopp i första rummet afgå på kronans behållning, der sådan funnes,
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
och hvad derefter återstodc afkortas på indelt ränta, samt, om ränta vore
indelt till flera föremål, den eller de indelningar, som kunde helt och hållet
eller till större delen försvinna, främst räknas för aflösta; att inflytande aflösningskapital
samt årshetalniugar borde uti kronans räkenskaper under
särskild titel uppföras och redovisas; samt att ny skattläggningsmetod för
riket, stödd på uppgifna förhållanden emellan grundskatt och jordvärde,
borde, med upphäfvande af nu gällande särskilda metoder, fastställas.
Mot dessa förslag afgåfvos reservationer af trenne utaf komiténs
ledamöter. Den ene af dessa föreslog grundskatternas totala och obligatoriska
aflösning genom amortering under en längre tidsföljd till så billiga
vilkor, att de i sig inneburo ett partielt efterskänkande, hvaremot staten
skulle tillskjuta hvad som utöfver den årliga amorteringen erfordrades för
att genom ackumulering under samma tidsrum bilda ett kapital, hvilket
alltid borde oförryckt bibehållas och hvars •—• emot grundskatternas belopp
svarande — ränta då utgjorde statens stadigvarande ordinarie inkomst.
De båda andra åter förenade sigom följande tillstyrkande, nemligen: att räntor
och tiondeanslag, med undantag af dem, som voro påförda hemman och
lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgjordes, måtte till statsverket
indragas emot ersättning till indelningshafvarne medelst statsanslag; att
räntan måtte sättas i penningar efter 1865 års medelmarkegångspris å nuvarande
räntepersedlar; samt att hvad som af den till kronan derefter utgående
ränta i förening med kronotionde, den sistnämnda beräknad efter
nyssberörda pris, öfverstege en half procent af hemmans eller lägenhets
för år 1865 bestämda taxeringsvärde, måtte eftergifvas genom det Överskjutande
räntebeloppets afskrifning under 20 år med en tjugondedel
om året.
Sedan härefter Kammarkollegium och Statskontoret erhållit befallning
att öfver komiterades betänkande sig yttra, hafva dessa kollegier i
afgifvet underdånigt utlåtande, väl instämt med komiterade derutinnan, att
räntan borde till fix penningeskatt förvandlas; men derjemte ansett att enahanda
åtgärd borde med kronotionde!! vidtagas, och beträffande grunden
för persedelräntans och kronotiondespanmålens förvandling till penningar
hemställt, att medelpriset för åren 1847—-1866 dervid borde följas.
Rörande frågan om grundskatternas kapitalisering och aflösning omförmälde
Kollegierna de stora betänkligheter och svårigheter, som skulle
möta en sådan åtgärd, men förklarade tillika, att, om aflösning af grundskatterna
pröfvades ändamålsenlig, en fullständig aflösning af ränta och
kronotionde vore att föredraga framför en partiel aflösning af endast räntan.
Jemte förmälan att Kongl. Maj:t ansåg cn framställning om grundskatternas
aflösning då ej böra göras till föremål för Riksdagens pröfning,
Ståts-Utskottets Utlåtande N:''o 82.
7
afgaf Kongl. Maj:t i nådig proposition till 1869 års Riksdag förslag derom,
att den del af räntan, som då var satt i persedlar, äfvensom kronotionde!!
skulle förvandlas till bestämd ränta i penningar. Med hufvudsakligt bifall
till livad Kongl. Majrt i ämnet föreslagit, beslutade Riksdagen, att, med
upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855,angåendesättetförgrundräntors
och kronotiondes utgörande, skulle stadgas, bland annat. Pränta af hemman
och lägenheter, som vore bestämd i vissa persedlar, att lösas efter markegångspris,
så ock den kronotiondespanmål, hvilken efter sådant pris borde
lösas, skulle, vare sig att nämnda ränta och tionde vore kronan behållen
eller för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsättas i penningar efter
beräkning af medelvärdet emellan 1834—1853 årens medelpris samt 1862
års medelmarkegångspris och med detta värde framgent utgöras, hvarvid
kronotionden, der den icke funnes vara för alltid fastställd, skulle beräknas
till det mått och i de sädesslag, med hvilka den sednast utgått, dock med
rättighet för tiondetagare eller tiondegifvare, som härmed icke åtnöjdes, att
inom 1870 års slut begära tiondesättning i laga ordning; att indelta och
anordnade räntor och tiondeanslag, med undantag af militie-, civil- och
ecklesiastikboställens räntor samt af sådana, som voro påförda hemman och
lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgjordes, skulle indragas till
statsverket emot ersättning medelst statsanslag i penningar, som, intilldess
annorlunda blefve förordnadt eller innehafvare af rånte- och tiondeanslag
förklarade sig nöjd med godtgörelse efter ofvan omförmälda pris, utgå till
belopp, motsvarande de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens
värden efter årligt medelmarkegångspris; att innehafvare af ränte- och tiondeanslag
skulle bibehållas vid hittills åtnjuten ersättning af statsverket för
upphörandet af rättigheten så väl att utfordra nämnda anslag in natura
som att af ränte- och tiondegifvare uppbära forsellön, då lösen med penningar
egt rum; samt att hvad sålunda blifvit stadgadt icke skulle inverka
på beskaffenheten eller utgörandet af de räntor som med frälserätt egdes
eller af sådan tionde, som åtföljde patronrättighet i vissa församlingar,
eller under annan enskild eganderätt innehades.
I öfverenstämmelse med detta Rikdagens beslut har Kongl. Maj:t
under den 23 Juli 1869 utfärdat nådig förordning i ämnet.
Vid de tvänne sistförflutna riksdagarne blef frågan om grundskatternas
kapitalisering eller aflösning ånyo genom särskilda motioner väckt,
ehuru, vid det förhållande att den år 1869 beslutade omsättningen i penningar
af dessa skatter ännu icke bringats till verkställighet samt att frågan
om indelningsverkets aflösning, med hvilken den förevarande ansågs
i visst afseende ega sammanhang, icke blifvit afgjord, dessa framställningar
icke föranledde någon åtgärd från Riksdagens sida.
8
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
Öfverväger man det sätt hvarpå grundskatterna tillkommit, det allt
annat än billiga och tidsenliga sätt, hvarpå de drabba en del idkare af
landets vigtigaste näring, jordbruket, medan öfriga jordbrukare äro, lika med
idkare af andra näringar, derifrån befriade, samt huru yrkandena på jemkning
och rättelse i hithörande missförhållanden blifvit under mansåldrar
tillbakavisade, lärer det ej böra väcka förundran, att, sedan, till följd af
statsmakternas år 1869 fattade beslut, dessa skatter omsider blifvit i penningar
bestämda och således åtminstone ett vigtigt steg taget för att lätta
vidare förändringar, yrkandena om deras afskaffande nu också allt ifrigare
framträda och synas angifva, att öfvertygelsen om olämpligheten af detta
beskattningssätt och dess skadlighet, icke blott för den talrika del af landets
befolkning, som deraf särskildt betungas, utan för hela landet, dess
utveckling och förkofran, mer och mer vinner styrka och utbredning.
Det lärer jemväl icke kunna förnekas, att grundade skäl för en dylik
öfvertygelse förefinnas. Utaf den utredning ofvannämnda komiterade uti
sitt underdåniga betänkande meddelat torde, helst om derjemte tages i
betraktande hemmanens olika egovidd och jordmån samt de besvär som i
öfrigt åligga jordbruket, såsom rustning och rotering, väghållnings- och
skjutsskyldighet samt åtskilliga byggnadsskyldigheter m. m., obestridligen
framgå, att, på sätt komiterade äfven yttrat, grundskatterna trycka en
icke obetydlig del af jordegendomen i vårt land särdeles hårdt genom att
medtaga så stor anpart af behållningen deraf, att sjelfva egendomen, äfven
om den i och för sig sjelf lemnar en god afkastning i förhållande till sin
storlek, likväl genom grundskatterna qvarhålles vid ett lågt kapitalvärde
och låg behållen afkastning samt att jordbruksnäringen i sin helhet hindras
från den förkofran, den annars kunde vinna.
Då grundskatterna hvarken rätta sig efter vexlande årlig inkomst af
den beskattade egendomen eller efter statens större eller mindre utgifter,
öfverensstämmer deras bibehållande icke med ett ändamålsenligt och rättvist
beskattningssystem, hvartill kommer att dessa skatter icke blott betunga
endast en del af landets jordbrukare, medan andra äro derifrån befriade,
utan dessutom äro bland de deraf tryckta så ojemnt fördelade att,
medan de för några utgöra en jemförelsevis lättare börda, de för andra
medtaga en betydlig, ja understundom till och med den betydligare delen
af hvad deras jord i vanliga år afkastar. Dylika förhållanden lära ej
lämpligen kunna lemnas oförändrade, och Utskottet tvekar ej uttala att landets
bästa skulle väl tillgodoses genom deras undanrödjande.
Det invecklade sätt, hvarpå dessa grundskatter beräknats, ursprungligen
mestadels i persedlar, stundom i varor och med förvandling efter
mång
-
9
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
mångfaldiga olika grunder, har framkallat behofvet af en vidlyftig förvaltning
föi pi öfning och afgörande af hithörande frågor för debitering och
redovisning. Om än förenkling häruti bör kunna ske, sedan större delen
af dessa skatter blifvit i penningar bestämda, kan likväl, så länge nya hemmans
skattläggning m. in. qvarstår, hela systemet icke afskaffas och sålunda
förhindras genom grundskatternas bibehållande en högst väsendtlig och i allo
önskvärd förenkling af statsförvaltningen och redogörelseverket.
Jemväl ur en annan synpunkt skulle det allmännas fördel i betydlig
mån befrämjas genom jordens befriande från grundskatter, i det dymedelst
undanröjdes de hinder, som nu i dessa skatter förefinnas för beredande af
en friaie dispositionsrätt till jorden, i hvilket hänseende en förändring i
nu gällande bestämmelser, till följd af näringarnes utveckling i flera riktningar
och landets mer och mer utbildade kommunikationsväsende, är af
behofvet högt påkallad.
Enligt Utskottets åsigt kan en fullt nöjaktig rättelse i dessa i korthet
antydda missförhållanden icke ernås på annat sätt än genom grundskatternas
fullständiga afskaffande.
I afseende åter å sättet för verkställigheten af denna förändring, har
nu liksom vid flera föregående tillfällen föreslagits såväl aflösning af grundskatterna
medelst kapitalisering och amortering, som deras borttagande genom
en hastigare eller långsammare successiv afskrifning.
Om en fullständig och verklig aflösning af grundskatterna kunde
åvägabringas, vore sådant naturligtvis för statsverket mest förmånligt. Men
då grundskatterna äro så ojemnt fördelade att de för en del skattdragande
uppgå, ända till sextio procent af afkomsten och att det, enligt grundskattekomitéens
uppgifter, erfordras en uppoffring af omkring 800,000 R:dr för
att för de hårdast tryckte så pass lindra bördan, att icke någon skulle i
grundskatt erlägga mera än en half procent af taxeringsvärdet å jordfastigheten
eller tio procent af afkomsten, beräknad till fem procent af taxeringsvärdet,
torde det lätt visa sig att af de så hårdt beskattade och dessutom
af många andra skattebördor betungade icke rimligtvis kan ifrågasättas,
att de skulle under en lång följd af år utgöra en i och för grundskattens
amortering än mer ökad börda. Dessutom äro flera förhållanden
att härvid iakttaga, hvilka verka derhän att aflösning af det hela med allt
skäl måste uppgöras efter billiga grunder, d. v. s. efter en lägre räntefot,
än den, efter hvilken kapitaliseringen verkställes, i hvilket fall den i sjelfva
verket innefattar en partiel afskrifning. Den besparing, staten kan vinna
genom att befrias från bekostande af ett inveckladt och onödigt dyrbart
skatteförvaltnings- och redogörelseväsen, bör billigtvis komma de skattdra
Bih.
till Riksd. Prot. 1872. 4 Sami. 1 Afd. 43 Höft. 2
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
gande till godo. I den mån de nu med grundskatt betungade jordbruksfastigheterna
derifrån befrias, kommer otvifvelaktigt deras taxeringsvärden
att ökas och en del af grundskatten återkommer således i form af bevillning.
I utgörandet af de förhöjda eller ökade afgifter, som, derest besparingar
ej kunna åvägabringas, måste förr eller sednare träda i stället för
grundskatterna, lärer den talrika jordbrukarebefolkning, som nu betalar
grundskatterna, icke undgå att vidkännas sin dryga del, och det torde ej
kunna fordras, att den skulle på en gång till fullo aflösa grundskatterna
och dertill under annan form ånyo åtaga sig en god del af det ska,ttebelopp,
för hvilket den gifvit full betalning. Kommer härtill, att det icke
torde kunna åläggas eu del idkare af eu viss uänng att, äfven under namn
af amorteringsprocent, utgifva en ytterligare skatt, från hvilken öfiige näringens
idkare och andre skattdragande skulle vara befriade, men att a andra
sidan alla de fördelar, som för landet i sin helhet sta att vinna genom
grundskatternas afskaffande, icke ernås, derest icke desamma i sin helhet
borttagas, så torde det visa sig att, derest man för den del a,f grundskatterna,
som skulle aflösas, vill fordra verklig och full aflösning, också fölen
del af samma skatter afskrifning rättvisligen bör medgifvas.
Vare sig emellertid att förändringen i det nuvarande beskattningssättet
åstadkommes hufvudsakligen på det ena eller andra sättet, anser
Utskottet det vara såväl med rättvisa och billighet öfverensstämmande som
ledande till enkelhet i bcskattningsväsendet, att förändringen omfattar alla
indelta eller anordnade samt kronan behållna räntor, och således äfven
sådana, som äro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något besvär
i stället utgöres, såsom rusthållsräntor, räntor å gästgifveri- och lotshemman
m. fl., emot det att, i den mån dessa slags räntor aflösas eller afskrifvas,
ersättning från statsverket beredes, så länge de besvär, för hvilkas utgörande
räntan till större eller mindre del är hemmans- eller lägenhetsinnehafvaren
till godtgörelse anslagen, verkligen utgöras.
Att denna fråga vinner en snar lösning, anser Utskottet vara af synnerlig
vigt; men då Utskottet icke är i tillfälle att åt densamma bereda
all den utredning, som för dess bedömande erfordras, får Utskottet hemställa,
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes till nästkommande riksdag afgifva förslag till grundskatternas
successiva afskaffande, genom deras aflösning och afskrifning
i förening.
Stockholm den 2 Maj 1872.
På Stats-Utskottets vägnar:
Arvid Fi isoii Posse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
1]
Reservationer:
af Herrar F. A. Funck, C. Fetre, C. Ekman, E. af Klint, Friherre
•/. Stjernbild, Grefve C. Beck-Friis, Friherre F. von Essen och Grefve L.
af Ugglas: »Då, de ständigt återkommande förslagen om grundskatternas
afskaffande torde få anses utgöra bevis för en ganska allmän önskan, att
all jord må blifva i beskattningsväg likställd och då det icke lärer kunna
bestridas, att det väl vore värdt någon uppoffring från statens sida, om,
genom ernåendet af ett sådant mål — såsom det synes oss sannolikt —
det missnöje skulle kunna undanrödjas, hvilket på många håll alstrats och
underhålles, derigenom att innehafvare af med hvarandra jemngoda hemman,
på grund af dessas skiljaktiga natur, äro väsendtligt olika beskattade; så hafva
vi ansett att en underdånig skrifvelse borde aflåtas med anhållan, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, om och på hvad sätt grundskatterna må kunna
afskaffas samt att en kommande Riksdag måtte få emotse de framställningar
som deraf kunna föranledas. Men vi hafva på samma gång ansett,
att den underdåniga skrifvelsen borde innehålla en bestämd och bindande
antydan i afseende på den uppoffring som Riksdagen för ändamålets vinnande
är benägen att åtaga sig. Vi hafva derföre inom Stats-Utskottet
påyrkat, att skrifvelsen måtte komma att innefatta en anhållan om utredning:
a)
huruvida icke grundskatterna skulle kunna afskaffas efter en tid
af högst 40 år, under hvilken de till deras nuvarande belopp böra utgå och
minst 76 deraf användas till statens behof samt af återstoden bildas ett
kapital, hvaraf staten, efter grundskatternas upphörande, kunde draga inkomst;
samt
■b) att i sammanhang härmed måtte jemväl utredas, huruvida icke,
till vinnande af enkelhet i förvaltningen och trygghet i afseende på kapitalets
oförryckta bibehållande åt staten, det må vara ändamålsenligt, att
under den tid grundskatterna sålunda till deras nuvarande belopp borde
utgå, öfverlåta dem åt någon penningeinstitution, t. ex. Allmänna Hypotheksbanken,
som derför i liqvid till staten lemnade antingen en kontant
köpeskilling eller räntebärande och efter hand till betalning förfallande
obligationer.
Vårt förslag rönte likväl så ringa understöd inom Utskottet, att vi
tveka, huruvida det må vara skäl att nu, i form af reservation, dertill begära
Riksdagens bifall, men vi hafva önskat att på detta sätt få tillkän
-
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
nagifva, huru långt vi för vår del varit benägna att tillmötesgå de anspråk
som, genom de i ämnet framlagda motionerna, blifvit framställda.
Att aflåta en skrifvelse affattad i så allmänna ordalag, som den af
Utskottet föreslagna och deri de mest motsatta åsigter inrymmas, kunna
vi icke tillstyrka, enär någon visshet, knappast sannolikhet, förefinnes
att en deraf föranledd nådig proposition har att påräkna Riksdagens bifall;»
af Herr F. Bruzewitz: »Då jag icke kunnat till fullo instämma i det
beslut Utskottet fattat, enär hvarken i motiveringen eller förslaget till den
underdåniga skrifvelsen finnes det ringaste antydt, på hvad sätt Utskottet
tänkt sig en kombinerad afskrifning och aflösning af grundskatterna må
kunna åvägabringas, får jag mot detta beslut anmäla min vördsamma
reservation.»
»Den största olägenheten af grundskatterna torde ligga i deras olika
fördelning, hvarigenom de trycka så tungt på en del af den svenska jorden,
att de medtaga en väsendtlig del af jordens afkastning. Detta förhållande
förhindrar möjligheten för egare af dylik jord att utöfver skatterna lemna
tillskott, genom hvars ackumulerande staten slutligen skulle erhålla full
ersättning för den del af grundskatterna, som bör utjemnas. Denna olägenhet
kan således icke undanrödjas på annat sätt än genom afskrifning.
Men då det icke kan anses rättvist eller lämpligt, att sådan afskrifning
sker omedelbart eller på en gång, hvarigenom icke allenast nuvarande jordinnehafvare
skulle erhålla en alltför stor fördel på öfriga skattedragandes
bekostnad, utan äfven betänkliga rubbningar i egendomsvärdet uppkomma,
så torde en afskrifning böra verkställas successivt under en längre följd af
år. Jag har således tänkt mig, att den del af grundskatten, som öfverskjuter
eu half procent af det egendomen för år 1862 åsätta taxeringsvärde
borde afskrifvas. Om ett motsvarande belopp under en tid af omkring
16-/3 år, hvarunder grundskatterna skulle oförminskadt utgå, reserveras
och icke användes till statens löpande utgifter, skulle deraf bildas ett
kapital, hvarå räntan ä 5 procent skulle utgöra ersättning till statsverket
för den ifrågasatta skattelindringen- Efter denna tid borde afskrifningen
börja och fortgå under loppet af några år, intilldess all grundskatt utöfver
en half procent å ofvannämnda taxeringsvärde vore försvunnen. Nyssberörda
kapital borde, enligt min åsigt, användas icke för bedrifvande af
någon lånerörelse, utan t. ex. till fortsättande af statens jernvägsbyggnader
eller till minskning af statens utländska skuld, eller på annat sätt så, att
det antingen direkt eller indirekt förskaffar staten en säker inkomst för
framtiden. I öfverensstämmelse härmed får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t behagade taga i öfvervägande, dels huruvida icke de mån
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
13
genstädes befintliga missförhållanden mellan grundskatternas belopp
och den beskattade jordens afkastning skulle utan alltför
kännbar förlust för staten kunna utjemnas genom en efter någon
bestämd tid skeende afskrifning af de skattebelopp, som öfverstiga
viss procent af den beskattade jordens taxeringsvärde, och
af hvilka belopp staten emellertid bildat ett disponibelt kapital,
dels ock huruvida icke grundskatterna i öfrigt skulle kunna i sin
helhet eller till någon del genom derefter vidtagande amortering
aflösas, samt att Kong]. Maj:t täcktes till Riksdagen göra den
framställning i ämnet, hvartill förhållandena kunna finnas föranleda;»
af Herr C. E. Casparsson: »Mot Utskottets motivering och till en
del mot det slut, till hvilkct Utskottet kommit, får jag anmäla min reservation.
Långt ifrån att betrakta grundskatterna såsom något i och för sig
ondt, hvilket sa fort ske kan bör undanrödjas, anser jag, då de nu förefinnas,
deras bibehållande vara mest förenligt med så väl statens, som de
skattskyldiges intressen, för staten, hvilken till sina utgifter behöfver så
vidt som möjligt bestämda tillgångar, är det tvifvelsutan en betydande förmån
att i nämnda skatt ega en till beloppet oföränderlig och lätt beräknelig,
ständig inkomst, utgående af det mest säkra kapital inom nationalförmögenheten.
För de skattskyldige åter erbjuder en sålunda till beloppet bestämd
grundskatt fördelar, hvilka svårligen stå att vinna genom någon annan form
af direkt beskattning, enär de skattskyldige på detta sätt kunna på förhand
beräkna sina bidrag till fyllande af statsbehofven. Icke minst gäller detta
för idkarne af jordbruksnäringen, inom hvilken vinsten af det nedlagda arbetet
skördas långsamt, och der således företagsamhet och flit behöfva den
uppmuntran att odeladt få skörda arbetets frukter. En obestämd, i mån
af ökad inkomst städse ökad, beskattning af jordfastigheten — under det,
a andra sidan, minskad beskattning till följd af minskadt egendomsvärde
blefve en belöning åt lättjan och trögheten — skulle efter mitt förmenande
verka allt annat än uppmuntrande för näringen och dess utöfvare. Dessutom
torde ej böra lemnas obeaktadt, hvad Kongl. Kammar-kollegium och
Statskontoret i sitt underdåniga utlåtande i frågan anfört: »det lider ej
heller något tvifvel, att den med innehafvande af de flesta landsfastigheter
förenade skyldighet att såsom ränta och i kronotionde till staten erlägga
en större eller mindre del af afkastningen, hvarigenom egendomens försäljningsvärde
nedsättes, lättar möjligheten för den mindre bemedlade, men
idoge och företagsamme landtbrukaren, att med eganderätt förvärfva den
jord, hvaraf han skall sig nära, och åt hvars bringande till högre fruktbarhet
och värde han säkerligen, då den honom sjelf tillhörer och ej för annans
räkning skötes, i än högre grad egnar sin omtanka och sitt arbete,
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
till gagn icke allenast för sig och sin familj, utan ock för det gemensamma
fäderneslandet".
»Detta å ena sidan. Men å andra sidan ligger det i sakens natur,
att en gräns måste finnas, utöfver hvilken grundskattens belopp ej rimligtvis
bör sättas. Denna gräns bestämmes ytterst af egendomens afkastning,
och ju närmare denna gräns skattebeloppet ligger, dess mera tryckande
måste dess verkningar kännas. Jag kan ej instämma i deras öfvertygelse,
som förmena att detta förhållande tillräckligt utjemnas för hvarje innehafvare
genom det högre eller lägre inköpspriset på hans egendom, i följd af
de större eller mindre onera,- med hvilka den är belastad. »Det är», säger
Geijer, »en allmän olycka om pluraliteten af jordegare befinna sig i den
belägenhet, att deras jord är litet värd, emedan den är mycket belastad.
Man har genom ett sådant tillstånd lagt den tyngsta skatt på progressionen
till verkligt välstånd, emedan man gjort den för mängden omöjlig; och man
borde ej glömma att allmänt välstånd är summan af enskildas. Med dessa
reflexioner åsyftar jag intet brådstörtande skattejemkningSförslag. Både lag
och häfd föreskrifva att kronans ordinarie inkomster ej utan båda statsmakternas
samtycke kunna rubbas eller ändras. Detta hindrar likväl ej
att de med gemensamt samtycke må jemnas och, i hvad de för jorden ha
förtryckande, lindras»''.
»Önskvärdheten af en dylik åtgärds vidtagande erkännes också af den
senaste grundskatte-komitéen, hvilken yttrar; »af förestående utredning framgår
obestridligen, att grundskatterna trycka en icke obetydlig del al jordegendomen
i vårt land särdeles hardt genom att medtaga så stor anpart
af behållningen deraf, att sjelfva egendomen, äfven om den i och för sig
sjelf leinnar en god afkastning i förhållande till sin storlek, likväl genom
grundskatterna qvarhålles vid lågt kapitalvärde och låg behållen afkastning.
Det förtjenar derföre att tagas i öfvervägande, om icke sådant är ett missförhållande,
som, utan alltför kännbar förlust för staten, skulle kunna
afhjelpas». Beträffande sjelfva sättet för afhjelpandet af detta missförhållande,
synes mig dock komitéens pluralitet ej funnit den bäst till målet ledande
väg, då den föreslår, att åt jordegaren måtte lemnas rättighet att
friköpa egendomen från så stor del af grundskatten, som i förhållande till
egendomens värde befinnes vara alltför hög. Det förefaller mig åtminstone
alldeles påtagligt att, då grundskatterna, förutom öfriga besvär, medtaga
till och med ända till 50 ä 60 procent af den beräknade behållna af kastningen,
en dylik friköpning i de flesta fall skulle blifva en ekonomisk omöjlighet;
och att, i synnerhet i djupt ingripande frågor, som denna, uppställa
omöjliga vilkor, anser jag ej välbetänkt. Jag kan derföre ej annat än instämma
i hvad 3:ne reservanter inom komitéen i detta afseende anfört, nem
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
15
ligen att: »det är föga sannolikt att en jordbrukare, om han har skuld på
sin egendom, kan anse fördelaktigt, eller ens vara i tillfälle att afhända sig
det kapital, soin erfordras för ränteaflösningen, eller, om han har egendomen
skuldfri, icke föredrager att använda sina tillgångar på jordens förbättring.
Att eftergifva det för höga skattebeloppet är, så vidt jag kan finna, det
enda medel, hvarigenom den åsyftade lättnaden kan beredas». Först sedan
en dylik utjemning af nu befintliga missförhållanden egt rum, tror jag man
kan på allvar uppställa frågan om en verklig aflösning — och någon annan
ansei jag ej böra ifragasättas vare sig, pa sätt komiterade föreslagit,
medelst inbetalning på en gång af hela lösningssumman, eller medelst erläggande
under 12 på hvarandra följande år af grundskattens dubbla belopp,
eller på annat lämpligt sätt. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt,
får jag vördsamt hemställa:
att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t behagade taga uti öfvervägande, huruvida icke, der ett verkligt
missförhållande mellan grundskatternas belopp och den beskattade
jordens af afkastningen betingade värde skäligen må finnas
ega rum, detta missförhållande skulle, utan alltför kännbar förlust
för staten, kunna utjemnas genom en efter hand skeende afskrifning
af det skattebelopp, som, jemfördt med egendomsvärdet, befinnes
medtaga alltför stor andel af egendomens afkastning; samt
derefter till Riksdagen göra den framställning i ämnet, hvartill
förhållandena kunna föranleda».
af Herr Friherre C. Skogman, som, med biträdande af Utskottets
hemställan, reserverade sig emot den af Utskottet begagnade motivering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.