Betänkande, angående allmänna bevillning en.
1873-02-28 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1873:2, Betänkande, angående allmänna bevillning en.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.
I
i¥:o 2.
Ank. till Itiksd. Kansli deri 1 Mars 1873, kl. 11 f. rn.
Betänkande, angående allmänna bevillning en.
Sedan Bevillnings-Utskottet till behandling förehaft de inom Kamrai
no väckta och till Utskottet hänvisade motioner, hvilka afse förändring
åt särskilda bestämmelser rörande allmänna bevillningen, och i sammanhang
dermed ,verkställt granskning af bevillningsstadgan i öfrigt, får Utskottet
nu, jemlikt 40 § Riksdags-ordningen, afgifva betänkande i ämnet.
Med undantag åt ett tillägg till 8 § Bevillningsstadgan, som Utskottet
kominer att föreslå, har granskningen åt stadgans öfriga delar icke föranledt
någon framställning från Utskottets sida eller påkallat annat yttrande
af Utskottet, än i anledning åt de särskilda motionerna, vid hvilkas besvarande
Utskottet följt den ordning, som betingas af bevillningsstadgans
uppställning.
§ 6.,
Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 116) har Herr
Carl Magni hemställt, att § 6 i Bevillningsstadgan och § 21 i Instruktionen
för taxeringsförrättningarne måtte bringas i sådan öfverensstämmelse,
att icke något missförstånd kunde uppstå derom, att inkomst af kapital,
som vore nedlagdt i sedelutgifvande bankbolag, skulle till beskattning beräknas
och bevillning derför den enskilde aktieegaren påföras inom den
Bill. till Riksd. Prof,. 1873. 5 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 1
2
Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 2.
kommun, der lian vore bosatt. Till stöd för detta sitt yrkande tiar motionären
uppgifvit, att inom olika taxeringsdistrikt en olikhet i tillämpningen
af nyssnämnda stadganden skulle hafva gjort sig gällande, bestående
deri, att i vissa distrikt den enskilde aktieegaren i sedelutgifvande bank
skulle hafva blifvit beskattad för inkomsten af sina aktier, under det att
på andra ställen sådan inkomst icke beskattats. Enligt motionärens uppfattning
vore den förstnämnda tillämpningen den riktiga, likasom endast
derigenom rättvisan skulle blifva fullt tillgodosedd, då ju den, som hade
sina penningar nedlagda i bankaktier, lika väl borde för den afkastning,
han deraf hemtade, erlägga inkomstbevillning, som den, hvilken hade sina
penningar utlåuta mot inteckning, finge betala skatt för sin ränteinkomst.
Skulle aktieegaren icke beskattas för ifrågavarande inkomst, blefve enligt
motionärens förmenande, en följd, att dels staten undandroges bevillning
för samma inkomst, och dels att kommunen, hvarinom aktieegaren vore
boende, beröfvades det bidrag till bestridande af kommunens gemensamma
utgifter, som af egendom i denna form, såväl som af all annan, borde utgå.
Att någon tveksamhet om rätta tillämpningen af Bevillningsstadgans
föreskrifter i detta afseende skulle kunna uppstå, synes Utskottet ganska
anmärkningsvärd^ då den åberopade paragrafen i instruktionen har följande
lydelse: »Enär vederbörande bolags eller inrättnings direktion eller styrelse
skall erlägga bevillningsafgift både för ränteinkomsten af hela det i bolaget
eller inrättningen nedlagda aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen
derutöfver lemnar, så påföras de enskilde delegarne icke bevillning
för inkomst från samma bolag eller inrättning.» Om således, på sätt motionären
antydt, i något — efter hvad Utskottet antager temligen enstaka —
fall taxeringskomité skulle hafva påfört aktieegare i sedelutgifvande bank
bevillning för hans afkomst utaf det egande aktiekapitalet, skulle rättelse
i en dylik åtgärd säkerligen icke hafva uteblifvit, om den skattskyldige
underställt densamma högre myndighets pröfning. Utskottet kan derföre
icke biträda den tolkning, motionären velat gifva åt nu gällande stadgandena
i detta afseende.
Det återstår emellertid för Utskottet att tillse, huruvida skäl kan
förefinnas för vidtagande af en förändring utaf dessa stadganden i den
syftning, motionären ansett önskvärd, hvarvid Utskottet dock omöjligen kan
föreställa sig, att motionären skulle hafva afsett, både att bankbolaget skulle
såsom nu sker påföras bevillning för sin behållna inkomst och dessutom
den enskilde aktieegaren beskattas för den vinstutdelning, han erhållit för
sina aktier, eller att med andra ord samma inkomst i detta fall skulle
draga eu dubbel skatt; utan måste Utskottet antaga, det motionären anser
bankbolaget såsom sådant icke böra påföras någon bevillning för inkomst
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2. 3
af kapital eller arbete, utan denna i stället uttaxeras af de enskilda aktieegarne,
der enhvar af dessa är boende. Likartade förslag hafva vid föregående
riksdagar varit framställda, men icke vunnit Riksdagens godkännande,
och torde det tillåtas Utskottet att hänvisa till den i Bevillnings-Utskottets
Betänkande N:o 15 vid 1868 års riksdag lemnade utförliga framställning
af de skäl, hvarpå Utskottet då grundade sitt afstyrkande af ett dylikt beskattningssätts
införande. Utskottet vill här upprepa endast några af de
hufvudsakliga skäl, som tala deremot. Först och främst skulle derigenom
rubbas den grundsats, som genomgår nu gällande bevillningsstadga, eller
att all industriel eller affärsrörelse bör beskattas, der den utöfvas, eller med
andra ord, der den beskattningsbara inkomsten bildas, och det är ej endast
med afseende å önskvärdheten af ett, så vidt sig göra låter, systematiskt
ordnadt beskattningsväsende, som vidhållandet af denna grundsats eger sin
betydelse, utan ännu mer derföre att denna grundsats vid tillämpningen
visar sig medföra väsendtliga fördelar. Å den ort, der rörelsen utöfvas, måste
man nemligen bäst vara i tillfälle att iakttaga och bedöma såväl rörelsens
omfattning, som i öfrigt alla de omständigheter, som på beskattningen
böra inverka, och der låter sig skatten ock uttagas med minsta besvär
och kostnad för staten. Helt annorlunda skulle deremot förhållandet
blifva, om beskattningen för ett baukbolags rörelse skulle uttaxeras hos de
enskilda delegarne. Äfven om bolagets styrelse finge sig ålagdt att till
vederbörlig myndighet insända förteckning öfver delegarne och uppgift å
deras adressorter, kunde lätt inträffa, att en och annan dylik uppgift bland
massan af andra sådana förbisåges hos taxeringskomitén, eller ock att
adressorten vore en annan, än den, der delegaren vore uppförd till beskattning
för inkomst af kapital, och i begge fallen skulle staten gå miste om
sin bevillning. Men ännu större svårigheter skulle tillämpningen af en
dylik beskattning möta, då aktiebrefven innehades af utomlands boende
personer, hvilka staten icke kunde åtkomma med taxering. Staten skulle
således ingalunda hafva samma säkerhet som nu att komma i åtnjutande
af den bevillning, bolagets inkomst af dess rörelse betingade- Till dessa
nu anförda skäl emot det föreslagna beskattningssättet vill Utskottet slutligen
lägga ett, som torde vara af ganska afgörande vigt, nemligen att
bankbolagens rörelse i sådant fäll icke skulle blifva lika högt beskattad
som nu och statens inkomst följaktligen i samma mån minskad- Den enskilde
delegaren skulle nemligen beskattas endast för den vinstutdelning
han erhållit å sina aktier, under det nu bolaget erlägger bevillning ej blott
för hvad som utdelas till aktieegarne, utan för hela det behållna inkomstbeloppet
och således jemväl för den del deraf, som afsättes till reservfond
eller eljest reserveras till bolagets framtida disposition.
4
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.
Da Utskottet således icke kan finna bevillningsstadgans nu gällande
föreskrifter tarfva något förtydligande i det af motionären ifrågasatta afseende^
och Utskottet än mindre kan gilla det beskattningssätt, motionären
förordat, hemställer Utskottet:
l:o.
att Herr Carl Magnis motion icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
§ 8.
Då enligt denna §, bland andra inrättningar, sparbanker äro från
inkomstbevinning befriade, har förslag inom Utskottet väckts derom, att
jemväl sådana rånte- och kapitalförsäkrings-anstalter, som, i likhet med sparbankerna,
afse att bereda vinst endast åt insättare, måtte komma i åtnjutande
af samma frihet. Såvidt Utskottet erfarit, har väl hitintills bevillning icke
påförts dessa anstalter, åtminstone ej den i hufvudstaden befintliga, men
tveksamhet lärer hafva börjat yppa sig vid taxeringsförrättningarne, huruvida
en dylik frihet står tillsammans med bevillningsförordningens nuvarande
lydelse, och det torde derföre vara af nöden, att frågan bringas under
Riksdagens pröfning, så att de, hvilka'' hafva att tillämpa förordningen,
ej måtte lemnas i ovisshet om det förfaringssätt, som i detta afseende är
det rätta. Då såväl rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna, hvaraf åtskilliga
numera finnas inrättade i vårt land, som sparbankerna, ehuru på skilda
vägar, verka för ett likartadt ändamål, och ingendera afse någon vinst för
inrättningens egen räkning, och då det måste ligga i statens välförstådda
intresse att underlätta och befrämja de förras samhällsnyttiga verksamhet
lika väl som de senares, har det synts Utskottet, att samma skäl, hvilka
föranledt sparbankers befriande från inkomst bevillning, påfordra tillförsäkrandet
af en dylik förmån åt rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna;
hvarföre Utskottet får tillstyrka:
2:o.
att i § 8 litt. a, må efter ordet »sparbanker» insättas orden: »sådana
rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, som afse att bereda
vinst endast åt insättare».
Uti motion (Nio 167) har ledamoten af Andra Kammaren Herr C.
A. Jönsson föreslagit upphäfvande af det stadgande i 8 § af Bevillnings
-
5
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.
förordningen, enligt hvilket medlem af Konungaätten är frikallad från inkomstbevillning
för af Staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital.
Ehuru motionären endast yrkat upphäfvande af ett stadgande i Bevillnings-förordningen,
synes den väckta frågan Utskottet likväl ega en
vida djupare betydelse, såsom berörande den statsrättsliga ställning, hvilken
i vårt land är åt Konungen och de öfriga medlemmarne af det Kongl. huset
anvisad. Att denna ställning är i en mängd afseenden skiljaktig från
den, hvari samhällets andra medlemmar befinna sig, derom vittna åtskilliga
bud i våra grundlagar, såväl i Regeringsformen som i Successionsordningen.
Om nu, i enlighet med motionärens förslag, medlemmarne af det Kongl.
huset skulle utgöra bevillning till Staten, komma de jemväl enligt grundlagens
bokstaf att tilläggas rättigheter, för hvilkas utöfvande samma grundlagar
dock i vissa fall lagt bestämdt hinder, under det att det är mera
än tvifvelaktigt, huruvida ens i något fäll grundlagar afsett, att dylika
rättigheter kunde tillkomma de ifrågavarande personerna; och då det icke
låter antaga sig, att grundlagarne i detta fäll skulle tillstädja en skyldighet,
på samma gång de nödgades förmena den rättighet, enahanda skyldighet
eljest betingade, vågar Utskottet hysa den mening, att grundlagarne utgå
från förutsättningen, att den af motionären påyrkade jemlikhet i beskattningshänseende
icke kan ifrågakomma. Ett motsatt antagande skulle äfven
i andra afseenden, än Utskottet redan antydt, leda till följder, som lika
litet torde vara öfverensstämmande med andan i vårt samhällsskick. Såsom
exempel härå tillåter sig Utskottet endast nämna, att de Kongl. personerna
i dylikt fäll skulle, såsom medlemmar af en särskild kommun, i
viss mån göras likställiga med kommunens öfriga medlemmar i fråga om
deltagande i vården af denna kommuns angelägenheter. Då Utskottet således"
anser, dels att den nu väckta frågan företrädesvis eger eu statsrättslig
betydelse, dels ock att motionärens förslag, ur denna synpunkt sedt, icke
är förenligt med den ställning, grundlagarne i vårt land anvisa Konungen
och öfriga medlemmar af hans hus, torde Utskottet deri ega giltig anledning
att för sin del afstyrka ett förslag, hvilket Utskottet med afseende å
frågans principiela del finner tillhöra ett helt annat,jlagstiftningsområde, än
som åt Bevillnings-Utskottet är anvisadt.
Betraktar Utskottet saken åter, såsom motionären säkerligen uppfattat
den, eller så, att frågan helt enkelt inskränker sig dertill, huruvida
icke medlemmarne af det Kongl, huset böra vidkännas någon utgift, till
Staten i främsta rummet och sedermera till kommunen, kan Utskottet icke
tillerkänna motionärens förslag någon egentlig betydelse, ty då den sammanlagda
skatten till Staten ock kommunen koinme att för det Kongl. huset
uppgå till ett ganska auserdigt belopp, måste antagas, att Riksdagen,“vid
6
Bevillnings-Utskottets Betänkande N.-o 2.
öfvervägande af anslagsbehofven under Första hufvudtiteln, finge taga hänsyn
till denna af Riksdagens eget beslut påkallade betydliga utgiftspost,
hvaraf någon del väl skulle såsom bevillning åter ingå till statskassan,
men ojemförligt största delen såsom kommunalskatt tillfalla en enda kommun
i riket.
På grund af hvad Utskottet nu anfört, hemställer Utskottet:
3:o.
att Herr C. A. Jönssons motion må af Riksdagen lemnas utan
afseende.
§ 9.
Med åberopande af de skäl, hvilka lågo till grund för sistlidne Riksdags
beslut, att jernvägsbolag skulle påföras bevillning, der bolagets rörelse
drefves, vare sig vid större eller mindre stationer, eller med andra ord att,
sedan uträknadt blifvit huru stor del af bolagets vinst belöpte sig å de
särskilda jernvägsstationerna, bevillning skulle å hvarje ort, der en station
vore belägen, utgöras för den der upplupna vinsten, har Herr A. Andersson
från Göteborgs och Bohus län, uti en inom Andra Kammaren afgifven
motion (N:o 23), yrkat det tillägg till § 9 i Bevillnings-förorduingen, att
kanalbolag må beskattas på enahanda sätt som jernvägsbolag, hvarvid motionären
dock tillika ifrågasatt, huruvida icke kanalbolags inkomst lämpligare
borde fördelas på kanalens särskilda distrikt än på stationerna.
Lika med motionären finner Utskottet detta förslag med en viss
följdriktighet påkallas af sistlidne Riksdags beslut rörande jernvägsbolags
beskattning, och Utskottet skulle af sådan anledning jemväl hafva funnit
sig föranlåtet att biträda motionärens förslag, såvida icke eu särskild anledning
förefunnes att icke vid denna riksdag besluta någon ändring af bevillningsstadgan
i denna del. Den komité, som, med föranledande afen framställning från
Riksdagen, varit af Kongl. Maj:t tillsatt för att utarbeta en ny förordning
om mantalsskrifningars förrättande, har nemligen äfven haft till uppgift att
tillse, huru de särskilda kommunernas anspråk att för rörelse, som bedrefves
inom flera kommuner, erhålla bidrag för sina kommunala behof kunde så
vidt möjligt tillgodoses; och har komitéen uti sitt i slutet af förlidet år afgifna
betänkande äfven framlagt förslag till ändringar i bevillningsstadgan
uti sådant syfte. Detta förslag omfattar så väl kanaler som jernvägar,
banker, aktiebolag och andra inrättningar för idkande af rörelse, som drifves
inom flera kommuner; och då komitéen härvid föreslagit en ganska väsendtlig
7
jBevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.
afvikelse från den väg, som hittills varit beträdd för nyss angifna frågas
lösning, i det komitéen ansett bevillningen till staten för dylik rörelse böra
påföras och uppbäras endast på ett ställe, men kommunalutskylderna deremot
debiteras inom de särskilda kommunerna, i män som inkomsten af
rörelsen i dess helhet blefve efter vissa af komiterade angifna grunder fördelad
på de olika kommunerna för att ligga till grund för kommunalutskyldernas
påförande, har Utskottet, utan att nu inlåta sig på granskning
af detaljerna i komiterades förslag, som vid detta tillfälle ej föreligger till
Riksdagens pröfning, icke kunnat undgå att erkänna, att en lösning af frågan
i sådan riktning bäst skulle främja bevillningsstadgans förnämsta syftemål,
att bereda Staten på en gång säkerhet för att den verkligen erhåller
den inkomst, som af bevillningen kan påräknas, och tillfälle att med så
ringa kostnad som möjligt komma i åtnjutande af denna inkomst, under
det att liktidigt kommunernas anspråk på skattebidrag för deras behof
skulle fullkomligt tillgodoses. Då i anledning af komiterades förslag Kongl.
proposition i ämnet säkerligen är att förvänta till nästa riksdag, har det
derföre förefallit Utskottet mindre välbetänkt att nu för kanalbolag ifrågasätta
ett förändradt beskattningssätt, som möjligen komme att tillämpas
endast för ett år, hvarunder taxeringsförrättningarne naturligtvis skulle hafva
att kämpa med de svårigheter, som äro oskiljaktiga från en så beskaffad
rubbning i beskattningssättet, — och detta för att påföljande år möta en
ny bevillningsstadga med en helt olika beskattningsmetod för enahanda fall.
I följd af hvad Utskottet sålunda anfört, hemställes:
4:o.
det Riksdagen må besluta, att Herr A. Anderssons motion för
närvarande ej bör till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
§ 60.
Inom Andra Kammaren hafva uti två särskilda motioner, (N:is 97
och 98), afgifna af Herrar P. Gummesson och Lasse .Jönsson, förslag väckts
derom, att de göromål, hvilka nu tillkomma pröfnings-komitéerna, må
öfverflyttas på landstingen. Härigenom skulle dels uppkomma en besparing
för statsverket, i det de till pröfningskomitéernas ledamöter utgående
resekostnads- och traktamentsersättningar skulle försvinna, dels
ock, enligt motionärernes förmenande, den fördel vinnas, att, då landstingets
medlemmar väljas från länets alla delar, de antagligen skulle ega en
noggrannare kännedom om förmögenhetsförhållandena inom länet och der
-
8
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.
före bättre än pröfningskomitéerna kunna fylla det åliggande, som dessa
nu hafva sig anförtrodt, hvarjemte den ene motionären erinrat, hurusom
pröfningskomitéerna ej i likhet med landstingen tillsättas af de skattskyldige,
utan af Konungens Befallningshafvande.
Motioner i samma syftning hafva vid föregående tillfällen inom representationen
varit väckta, men ej tillvunnit sig Riksdagens godkännande.
Vid 1867 års riksdag, då en likartad motion förelåg till behandling, yttrade
Bevillnings-Utskottet till stöd för sitt afstyrkande af motionen, bland
annat:
»I anledning af berörda motion torde böra erinras, hurusom i ändamål
att pröfningskomitéerna måtte komma att bestå af personer, som
äro för sin befattning fullt lämplige, gällande bevillningsförordning stadgar
dels i 60 §; att taxeringskomitéen skall bland sina medlemmar föreslå
visst antal personer till ledamöter i samma års pröfningskomité, samt dervid
åtminstone en, som under nästföregående år erlagt bevillning för löneinkomst,
samt på landet åtminstone en, af hvilken då inom taxeringsdistriktet
bevillning blifvit erlagd för inkomst; dels i 62 § att bland ledamöterne
i pröfningskomitéen skall minst hälften vara egare af fast egendom,
äfvensom att komitéens ledamöter helst böra så utses, att komitéen
kommer att utgöras af ett efter beskattningens belopp och mängden af de
skattskyldige skäligen lämpadt antal dels näringsidkare och dels löntagare,
samt att inom komitéen icke saknas tillförlitlig kännedom om länets särskilda
delar samt desammas ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga näringar.
»
»Den trygghet som med dessa bestämmelser blifvit afsedd, för vinnande
af en noggrann, opartisk och i hvarje särskildt fall med tillbörlig
sakkännedom verkställd pröfning af de klagomål, hvartill verkliga eller
förmenta ojemnheter i beskattningen kunna gifva anledning, samt för
vidtagandet i öfrigt af sådana rättelser i taxeringen eller tillägg dertill,
som finnas af en rättvis och författningsenlig beskattning påkallade, synes
likväl kunna i väsendtlig mån äfventyras, derest, på sätt motionären föreslagit,
ett sådant uppdrag, som det förenämnda, öfverflyttades på landstingen,
för hvilkas sammansättning dylika iakttagelser, som de hvilka med
hänseende till pröfningskomitéerna meddelats, icke blifvit föreskrifna och
ej heller torde böra föreskrifvas, i betraktande deraf, att landstingsinstitutionens
nuvarande ändamål, af hel annan art än det som föranledt
pröfningskomitéernas bildande, icke medgifver liknande inskränkningar
af valfriheten vid landstingsmäns utväljande.»
»Dess
-
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2. 9
»Dessutom förekommer, att då nu gällande kommunallag bestämmer
tiden för landstings sammanvaro till sex, och endast under vissa vilkor, till
högst åtta dagar, denna korta tid svårligen skulle blifva tillräcklig för omsorgsfullt
fullgörande af en pröfningskomités omfattande gransknings- och
taxeringsarbeten; hvaremot de landstinget pålagda förökade göromålen lätteligen
kunde verka hämmande för en gagnelig utveckling af denna nya och
vigtiga institution.»
Instämmande häri, vill Utskottet endast tillägga, att, då taxeringskomitéernas
ledamöter väljas af de skattskyldige omedelbart och pröfningskomitéen
består af medlemmar från de särskilda taxeringskomitéerna,
dessa medlemmar, vare sig de fungera i den ena eller andra af de
båda komitéerna, fullgöra ett förtroendeuppdrag, som de erhållit af sina
valmän, d. v. s. de skattskyldige, hvarföre det icke gerna kan tänkas, att
pröfningskomitéen skulle vid" utförandet af sina åligganden mindre än taxeringskomitéerna
taga hänsyn till de skattskyldiges anspråk på en rättvis
beskattning. Det pröfnings- och granskningsarbete, som tillhör pröfningskomitéen,
synes Utskottet dessutom ej lämpligen kunna verkställas af en
så talrik korporation, som landstingen utgöra, åtminstone i de större länen;
och om detta arbete åter skulle öfverlemnas åt ett landstingets utskott
torde den af motionärerne betonade noggrannare kännedomen om länets
förhållanden, minst sagdt, icke blifva i någon mån bättre representerad
inom eu dylik delegation af landstinget, än inom den nuvarande pröfningskomitéen.
Då Utskottet sålunda icke kan biträda motionärernes förslag, hvilket
skulle medföra vida större oegentligheter och olägenheter, än att de kunde
uppvägas af den besparing statsverket derigenom skulle tillskyndas, hemställer
Utskottet:
5:o.
att de ifrågavarande motionerna icke må af Riksdagen bifallas.
§ 70.
I denna paragraf har Grefve Mörner, Carl Göran, uti en inom Första
Kammaren afgifven motion (N:o 30), yrkat den ändring, att dels tiden
för klagan öfver pröfningskomités beslut måtte lämpligen förkortas och
dels föreskrift meddelas derom, att Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande
skulle senast inom viss tid efter besvärstidens utgång till Kongl.
Bih. till Riksd. Prof. 1873. 5 Sami. 1 Afd. 2 Käft. 2
10 BeviUnings-UtsJcottets Betänkande N:o 2.
Kammarrätten inkomma med de ingifna besvären jemte tillhörande handlingar
och vederbörandes förklaringar.
Dessa bevillningsmål kräfva tvifvelsutan ett vida skyndsammare afgörande,
än som nu komma dem till del, när de fullföljas till de högre
instanserna, och lagstiftningen måste derföre tillse, att de former, den stadgar
för dessa måls behandling, och de föreskrifter, som i afseende derå
meddelas, äro eguade att, så vidt ske kan, befordra en dylik skyndsamhet.
Ur denna synpunkt kan Utskottet ej annat än dela motionärens åsigt, att
ofvannämnda besvärstid är alltför rundligt tillmätt, likasom, enligt hvad
Utskottet förnummit, behof äfven torde hafva gjort sig gällande af en särskild
tidsbestämmelse i det af motionären angifna afseende. Utskottet har
dock icke trott sig vid detta tillfälle böra föreslå någon ändring af bevillningsstadgan
i denna del af samma skäl som Utskottet angifvit i en föregående
punkt. Komitéen för utarbetande af förslag till ny förordning om
mantalsskrifningens förrättande har, såsom redan är nämndt, jemväl ifrågasatt
vissa ändringar i bevillningsstadgan, och den revision denna stadga
måste undergå i följd af den framställning, som från Kongl. Maj:t torde
vara att förvänta i anledning af komitérades förslag, måste jemväl omfatta
de paragrafer, som handla om offentliggörandet af pröfningskomitéens
beslut och om fullföljd af talan deremot. Åt kommunerna måste nemligen
i följd af det föreslagna sättet för kommunalutskylders debiterande
för rörelse, som drifves inom flera kommuner, inrymmas en vidsträcktare
besvärsrätt öfver pröfningskomitéens beslut, än för närvarande, och då besvärstidens
längd icke torde nu lämpligen böra bestämmas utan hänsyn
till de sålunda möjligen snart skeende förändringarne i berörda hänseende,
har Utskottet deraf funnit sig föranlåtet hemställa:
6:o.
att Grefve Mörners motion ej må för närvarande af Riksdagen
bifallas.
Då de till allmänna bevillningen hörande medel nu från landtränterierna
samt Stockholms stad ingå till Riksgälds-kontoret, men en förändrad
anordning i detta afseende möjligen kan varda af Riksdagen beslutad med
föranledande af den framställning, som derom förekommer i Kongl. Maj;ts
nådiga Proposition angående statsverkets tillstånd och behof» torde Utskottet,
sedan Riksdagen afgjort nämnda fråga, få taga i öfvervägande,,
hvilka ändringar i bevillningsstadgan deraf påkallas, och med förslag i ämnet
till Riksdagen inkomma; hvarom Utskottet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2. n
7:o.
härmed velat hos Riksdagen göra anmälan.
Först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman
bestämd, kan yttrande afgifvas angående de i bevillningsstadgan upptagna
procent- och sifferbelopp, hvarföre Utskottet vill senare under riksdagens
lopp göra den slutliga framställning i ämnet, hvartill förhållandena
föranleda; hvilket Utskottet
8:o.
får för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 28 Februari 1873.
På Utskottets vägnar:
Gust. af Ugglas.
Reservationer:
af Herr C. A. Jönsson emot Utskottets hemställan i 3:dje punkten
rörande Herr Jönssons motion; och
af Herr Ola Andersson emot vissa delar af motiveringen i samma
punkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stockholm, G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1873.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.