Sök i Ratio Lex

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15

1873-05-08 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1873:15, Banko-Utskottets Betänkande N:o 15

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

1

Mo tö.

Ank. till Riksd. Kansli den 8 Maj 1873, kl. 8 e. m.

Betänkande, med förslag rörande afdelningarne 1 och 2 i bankoreglementet.

Såsom i Utskottets Betänkande N:o 12 erinrats, stå åtskilliga ibland

de bestämmelser, som innehållas i lista och 2:dra afdelningarne af

bankoreglementet, i nära sammanhang med frågan om ett nytt myntsystem,

hvadan Utskottet först nu, sedan Riksdagen i denna fråga fattat

beslut, kommit i tillfälle att till slutlig behandling företaga nämnde delar

af bankoreglementet.

Då emellertid det nya myntsystemets införande, ehuru af Riksdagen

för dess del beslutadt, ännu, såsom i första rummet beroende på

det beslut, Norges storting kan komma att fatta i afseende på den

emellan de tre skandinaviska rikenas regeringar den 18 December sistlidet

år afslutade konvention, ej kunnat erhålla Kongl. Maj:ts stadfästelse,

men Utskottet, i anseende till den långt framskridna tiden för

Riksdagens sammanvaro, icke ansett sig kunna afvakta det slutliga afgörandet

af myntfrågan, och då för öfrigt det nya myntet jemte derpå

grundade sedlar först efter någon tid kan hinna att i rörelsen utgifvas

samt fördenskull de angående hittills gällande mynt och sedlar i bankoreglementet

befintliga föreskrifter tills vidare måste tillämpas, har Utskottet

icke nu kunnat föreslå upphäfvande eller ändring af dessa föreskrifter. Men

då å andra sidan, för den förutsättning att det nya myntsystemet varder

definitivt beslutadt, bestämmelser erfordras, hvilka böra träda i tillämpning

i mån som nytt mynt kan åt rörelsen tillhandahållas, har Utskottet

uppgjort förslag till nödiga ansedda öfvergångsstadganden, innehållande

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 6 Sami. 1 A/d. 13 Hä/t. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

föreskrifter om hvad Riksbanken har att åtgöra i och för verkställighet

af de nya lagarne, derest desamma komma att träda i verkställighet,

samt beträffande mottagning och utlemnande af det nya myntet och

derpå grundade sedlar m. m.

För öfrigt har Utskottet inskränkt sig till sådana förändringar,

som blifvit en följd af Riksdagens redan fattade beslut eller eljest, i

några detaljer, ansetts önskvärda till befordrande af lättnad för allmänna

rörelsen eller af Riksbankens egen fördel.

Reglementets § 4 innehåller bestämmelse angående bankens reservfond.

Denna § måste nu ändras i följd af Riksdagens, uppå Utskottets

hemställan i utlåtandet N:o 9 fattade beslut: »att i Riksbanken skall

bildas, utöfver dess genom Kongl. kungörelsen af den 19 April 1864

bestämda grundfond, en reservfond; att till denna fond skola anvisas

dels de af förra Riksdagen afsätta två millioner riksdaler, dels hela den

för år 1872 upplupna bankovinst; att reservfondens medel skola användas

till inköp af goda utländska statspapper, samt att reservfonden

icke får minskas i annat fall, än att banken gör förluster, som ej af

vinsten betäckas.»

I det Utskottet afgifver förslag till reglementsstadgande i öfverensstämmelse

med detta beslut, bör Utskottet fästa uppmärksamheten

derpå, att, utöfver det belopp, som beslutats skola till reservfonden för

närvarande afsättas, eller 3,523,861 R:dr 66 öre, finnes utaf ännu odisponerade

bankovinstmedel från åren 1866—1870 ett belopp af 306,527 R:dr

72 öre. Detta belopp anser Utskottet höra uppföras såsom »reserverade

medel till framtida förfogande» och har i paragrafen om reservfonden

infört föreskrift härom.

Utskottet hemställer sålunda,

\

l:o.

att § 4 i bankoreglementet må erhålla följande lydelse:

(Nuvarande lydelse:)

§ 4. Från föregående åren reserverad

och under löpande året

uppkommande behållen vinst, som

icke erfordras för att ersätta möjligen

inträffad kapitalförminskning

Riksbankens reservfond utgöres

för närvarande af 3,523,861 riksdaler

66 öre.

Åtminstone så stort belopp af

bankens tillgångar, som motsvarar

reservfonden, skall användas till inköp

af goda utländska statspapper.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

3

i grundfonden, utgör Riksbankens Skulle Riksbanken göra större

reservfond. förlust, än att den kan ersättas med

inkomsterna för året samt möjligen

befintliga särskildt reserverade medel,

skall det, som ytterligare erfordras

till betäckande af sådan förlust,

tagas från reservfonden, som

icke i annat fall får förminskas.

Det kapitalöfverskott Riksbanken

utöfver grundfonden och reservfonden,

enligt senast uppgjorda

bokslut, eger, utgör: »reserverade

medel till framtida förfogande».

I det Betänkande, N:o 16, hvaruti sistlidne års Riksdags Bankoutskott

afgaf förlag till nytt bankoreglemente, yttrade Utskottet, att

det ansåg sig icke böra då framställa något mera genomgripande förslag

angående sedelutgifningsrättens bestämmande efter andra grunder, än

de dittills varande.

Emellertid hade inom Utskottet uttalats och i viss mån gjort sig

gällande en åsigt, att det stadgande, hvarigenom Riksbankens sedelut.

gifning hufvudsakligen är bestämd, eller att sedelstocken får utgöra

30 millioner riksdaler utöfver metalliska kassan samt utrikes stående

behållningar, icke hvilade på riktiga grunder och måhända icke heller

kunde anses under alla förhållanden fullt betrygga den så vigtiga säkerheten

för inlösen vid anfordran af Riksbankens sedlar. Då en åsigt om

behöfligheten af andra grunder för sedelutgifningen uttalats bland Utskottets

ledamöter, syntes det, som om tiden vore inne att åt detta

ämne egna en sådan utredning, att detsamma vid 1873 års riksdag kunde

på allvar komma under behandling; men då en riktig lösning af den

vigtiga frågan väsendtligen berodde dels på noggrann! öfvervägande af

de allmänna grundsatserna för penningeväsendet och särskildt beträffande

myntrepresentativ, dels på kännedom af de förhållanden i landet, hvilka

kunde komma att beröras af en förändring i förevarande afseende, samt

så väl af denna orsak som för frågans lösning i öfrigt det vore af vigt

att fullmäktige deråt egnade en närmare uppmärksamhet och meddelade

sina åsigter, anmodade Utskottet fullmäktige att taga i öfvervägande

huruvida det kunde för landets penningeväsende öfver hufvud anses

ändamålsenligt och af vigt att någon mera genomgripande ändring vidtoges

uti nuvarande bestämmelser angående grunderna och gränserna för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankö-Utsköttets Betänkande N:o 15.

Riksbankens^ sedelutgifning samt möjligen äfven uti andra dermed sammanhang

egande stadganden, äfvensom att till näst sammanträdande

Riksdags Banko-Utskott afgifva utlåtande, jemte det förslag till ändrade

bestämmelser, hvartill fullmäktiges åsigter i nyssnämnde afseenden kunde

föranleda.

I följd häraf hafva fullmäktige till nu församlade Riksdags Bankoutskott

under den 6 sistlidne Mars inkommit med ett utlåtande, hvilket

Utskottet anser sig böra meddela Riksdagen, ehuru Utskottet, lika med

fullmäktige och med afseende på de förhållanden, som i slutet af fullmäktiges

utlåtande anföras, finner ändring i bestämmelserna angående

Riksbankens sedelutgifning icke för närvarande böra ifrågakomma.

Fullmäktiges utlåtande är af följande lydelse:

Då, för fullgörande af det fullmäktige sålunda gifna uppdrag, angeläget

vore att söka bereda sig grundad öfvertygelse, huruvida och

hvilka af de särskilda föreskrifter, som, angående sättet för beräkning af

sedelstock och metallisk kassa, äfvensom tillåten högsta sedelutgifning, i

Riksbanken tjenat till efterrättelse från den tid, då denna bank senast

återtog invexlingen af sina sedlar med mynt, må kunna anses, med stöd

af den sedermera vunna erfarenheten, allt framgent betrygga Riksbankens

förmåga att äfven under hastigt inträffande och starka kastningar i penningemarknaden

och oberoende af enskilda bankernas sedelutgifning samt

andra inverkande omständigheter orubbligen uppehålla myntvexlingen, eller

om möjligen några jemkningar i dessa föreskrifter eller, till och med, helt

och hållet nya bestämmelser kunde för det vigtiga ändamålets vinnande

vara erforderliga, och, i sistnämnda fall, huruvida af de stadgar, som i

fråga om grunderna och gränserna för sedelutgifning äro gällande i utländska

banker, säker ledning vore att hemta om hvad härutinnan rätteligen

borde stadgas; men den som följd häraf erforderliga utredning förutsatte

nödvändigheten af en mängd ganska tidsödande förarbeten, hvilka

otvifvelaktigt komme att sakna önskvärd enhet och fullständighet, derest

arbetet skulle af flera förberedas, uppdrogo fullmäktige utarbetandet af

ett förslag till yttrande åt en af sina med-fullmäktige, undertecknad

Skogman, hvars afgifna yttrande fullmäktige ansett sig böra i sin helhet

här återgifva, så lydande:

»Vid efterkommande af Banko-Utskottets sålunda framställda anmodan

torde det vara skäl att först i minnet återkalla de stadganden angående

Riksbankens sedelutgifning, hvilka voro gällande från senaste realisation

till 1845, då de nuvarande antogos.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

5

Bankoreglementet af 1835 innehåller angående sedelstockens beräkning

följande stadganden:

§ 125. Såsom sedelstock skola hädanefter uti beräkningarne öfver

bankens ställning upptagas och anses alla densammas förfallna skulder,

deruti således inberäknade:

a) Bankens egna utelöpande sedlar;

b) den på särskild läkning i vexelbanken insatta fond, motsvarande

beloppet af utelöpande riksgäldssedlar jemte de från Riksgälds-kontoret

utgifna kopparskiljemyntspolletterna;

c) depositioner i allmänhet, innefattande allmänna och enskilda verks

eller personers, för insatte medel på räkning i vexelbanken, derstädes

innestående behållningar; och

d) aviserade, men icke inlösta assignationer å beviljade kreditiv uti

banken.

Från den sålunda beräknade sedelstocken skulle enligt samma §

vissa afdrag göras för lemnadt förskott till inlösen af förslitna sedlar

m. m., men då beloppet af dessa afdrag icke är af någon betydelse för

bankens förmåga att inlösa sina sedlar, kan det saklöst lemnas åsido.

Angående sedelstockens förhållande till metalliska kassan, uti hvilken

endast den här på stället befintliga metalliska tillgången ingick, stadgas

i § 127:

»Då metalliska kassan ej öfverstiger två femtedelar af sedelstocken,

må denna sistnämnda i intet fall genom någon af banko-styrelsen beroende

åtgärd, ökas.»

Samtliga dessa stadganden qvarstå oförändrade uti 1841 års bankoreglemente,

endast att efter den 1836 vidtagna förändringen af bankens

kontor och expeditioner den nyinrättade depositionsafdelningen trädt uti

den förra vexelbankens ställe (§§ 118 och 120).

En granskning af Riksbankens ställning under de år, dessa föreskrifter

voro gällande, skall visa, hvilka svårigheter de medförde vid

tillämpningen, som under vissa förhållanden blef rent af omöjlig.

Sedan med 1840-talets ingång, förutom andra påkänningar på metalliska

kassan till följd af klena skördar och deraf föranledd införsel af

spanmål, som måste betalas med silfver, äfven de i Finland kringlöpande

svenska banksedlarne börjat i stora belopp hitsändas, dels till omedelbar

invexling vid bankluckan, dels till inköp på Stockholms börs af vexlar

på utlandet, sjönk hastigt denna kassa, så att den, efter att vid början

af 1842 hafva utgjort B:ko R:dr 16,803,061, vid årets slut uppgick

till endast B:ko R:dr 11,081,528. Enligt det gifna förhållandet af

metalliska kassan till sedlestocken som 2 till 5, skulle utom de

B:ko R:dr 5,721,533 uti sedlar, hvilka ingingo för det uttagna silfret,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15,

hafva dragits utur rörelsen det ansenliga beloppet af B:ko R:dr 8,582,300,

eller nära 13 millioner Runt, en indragning, som under lånerörelsens dåvarande

beskaffenhet innebar en fullkomlig omöjlighet och som äfven nu

för tiden, sedan Riksbanken temligen fritt förfogar öfver sina tillgångar

och dessutom den allmänna rörelsen kan för sina kreditbehof anlita de

många olikartade låneanstalter, hvilka sedan den tiden uppstått, säkerligen

skulle blifva mycket känbar och bereda ekonomisk undergång åt mången

näringsidkare. Visserligen hade banken vid årets början ett öfverskott

i metalliska kassan af B:ko R:dr 3,718,171, motsvarande en obegagnad

sedelutgifning af icke mindre än B:ko R:dr 9,295,428, med hvithet

belopp indragningen således kunde minskas, men icke desto mindre

var vid årets slut sedelstocken nära B:ko R:dr 700,000 utöfver hvad som

enligt gällande bestämmelser var medgifvet. Det kan ej förnekas, att

mot bankstyrelsens åtgärder under året 1842 åtskilligt må vara att anmärka,

enär en icke obetydlig tillökning i utlåningen egt rum, uppgående

till omkring B:ko R:dr 1,800,000, hvarjemte fordringar hos staten

och på obligationer ökats med B:ko R:dr 408,000; men den förstnämnda

tillväxten låg hufvudsakligast i jernlån — de hade från B:ko R:dr

985,096 stigit till 2,787,741 — hvilka då för tiden obegränsadt utgingo

utan annan pröfning än den om lånehandlingarnes riktighet och öfverensstämmelse

med gällande föreskrifter. Under år 1843 nedgick metalliska

kassan ytterligare med B:ko R:dr 3,189,142, hvaremot skulle hafva

svarat en minskning i sedelstocken af B:ko R:dr 7,972,855, eller förutom

det genom invexling ingångna beloppet i sedlar, ej mindre än B:ko R:dr

4,783,713 eller mera än 7 millioner Runt. Under de förhandenvarande

omständigheterna, när vid årets början ingen obegagnad sedelutgifning

fanns, hvarmed beloppet kunnat minskas, var en sådan indragning en

omöjlighet. Det vissa är att bankoreglementet icke lagt utvägar dertill

uti fullmäktiges händer, hvarföre också vid 1843 års utgång sedelstocken

med B:ko R:dr 5,622,730, eller nära S1^ millioner Runt, öfversteg det

maximum, som efter 2:5 var för densamma medgifvet, motsvarande en

brist uti metalliska kassan af 21|4 millioner R:dr B:ko. (Se fullmäktiges

ber. 1844 sid. 25.)

Visserligen kan man tänka sig sådana förutsättningar, att likartade

föreskrifter kunna tillämpas, och sådana finnas äfven gällande för åtskilliga

utländska banker. Dervid erfordras dock, dels att utlåningen hufvudsakligast

består i vexeldiskontering och endast till mindre del i försträckningar

i annan form och dessa endast på korta tider; dels att man

har en ansenlig portfölj af utländska vexlar, hvilka genom diskontering i

utlandet och beloppets skyndsamma indragande inom kort tid kunna för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

7

vandlas till metallisk kassa; dels slutligen att metalliskt mynt i betydligare

mån bildar landets omsättningsmedel, i hvilken händelse sådant, om

diskontering och utlåning inskränkes eller afbrytes, snart inströmmar till

banken, som dessutom kan emot sådant afyttra inneliggande värdepapper.

Men äfven under sådana omständigheter som de angifna torde det emellanåt

falla sig svårt att efterkomma föreskrifterna härutinnan, såvida man

icke, när metalliska kassan är någorlunda hög och sedelstocken således

betydlig i förhållande till landets vanliga behof af kontanta medel, håller

sedelstocken ansenligt under maximum. Här i Sverige deremot, der metalliskt

mynt endast i mycket ringa belopp finnes i rörelsen och deraf

således intet är att påräkna vid liqvider till Riksbanken, utan sådant

nästan uteslutande hemtas från utlandet; der lånerörelsen städse till en

betydlig del innefattar och väl hädanefter kommer att innefatta försträckningar

och förlag för bruks- och skogsrörelse, hvilka, beroende af årstiderna,

endast efter en längre tids förlopp återgälda de lemnade förskotten,

synes den här ofvan omhand^ade multipel-metoden för bestämmande

af sedelstockens maximum mindre lämplig. Åtminstone torde det kunna

tagas för gifvet att genom dess återupptagande betydande svårigheter för

Riksbanken komma att uppstå för beviljande af kreditiv till mera betydande

belopp, en rörelsegren, som spelar eu mycket vigtig rol i hela vårt

kreditväsen samt tvifvelsutan varit och är till stort gagn för näringarne.

Af hvad här ofvan blifvit visadt angående Riksbankens ställning

under de första åren på 1840-talet, torde få anses ådagalagdt, att den

då gällande föreskriften om förhållandet emellan metalliska kassan och

sedelstocken icke under dåvarande omständigheter kunde iakttagas och

tillämpas. Det är för öfrigt ögonskenlig^ att vid en sådan proportion

som den antagna af 2 till 5, dess tillämpning, äfven om denna ej sker

till sin fulla utsträckning, skall leda till en öfverdrifven sedelutgifning,

då metalliska kassan stiger, och till en våldsam strypning, så snart densamma

af en eller annan orsak i någon betydligare mån minskas. Men

det är just vid en hög sedelstock och således ymnig tillgång på penningar

som, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, häftiga rubbningar

i värden och pris inträffa, oförsigtiga och äfventyrliga företag inledas,

under inflytande af hvilket allt produktionsprisen å landets skeppningsvaror

lätt stiga till den höjd, att dessa ej mera med vinst kunna i utlandet

afyttras, på samma gång som förbrukningen af utlandets alster

hastigt ökas. Snart framkallas sålunda en s. k. penningekris, då en

skyndsam liqvidation af eu mängd affärer inom eller utom landet måste

ske, vexelkurserna stiga, Riksbankens metalliska kassa anlitas för att fylla

bristen på utrikes vexlar, räntefoten höjes och utlåningen strypes, till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

följd af hvilket allt en mängd företag byggda på mycket utsträckt kredit

måste afbrytas, värdet å fastigheter och produkter råka i starkt sjunkande

och först efter en längre tid samt mångens ekonomiska undergång

värden och pris återgå till sina naturliga siffror.

Om deremot sedelstocken, i stället för att utgöra en multipel af

metalliska kassan, endast tillätes att öfverskrida densamma med ett visst

belopp — man kan kalla denna beräkningsmetod differensmetoden — blir

vid metalliska kassans stigande den medgifna tillökningen i sedelstock

vida mindre än vid multipel-metoden, nemligen endast lika stor som tillökningen

i nämnda kassa. Icke heller måste man vid inträffadt sjunkande

af kassan för hvarje riksdaler, hvarmed denna minskats, derutöfver

utur rörelsen draga ytterligare en eller ett par riksdaler, allt naturligtvis

under antagande, att man vid den ena eller andra metoden begagnat sig

af den medgifna sedelutgifningsrätten så långt den efter siffran räckt,

hvilket väl dock i allmänhet icke kommer att vara förhållandet, allraminst,

när metalliska kassan är hög, då den motsvarande sedelmassan af

brist på lånesökande sannolikt icke kan utsläppas. Men man finner tydligt,

hurusom, vid måttlig kassa och någorlunda anlitad sedelutgifning,

eu minskning i kassan, hvilken för öfrigt ingalunda vore egnad att väcka

några farhågor, såsom t. ex. om genom instäldt- utgifvande af sedlar på

små valörer ett större belopp af mynt blef nödvändigt för den dagliga

småhandeln och således uttogs från Riksbanken, multipel-metoden lätt

nog kan leda derhän, att man i hast måste göra en ej obetydlig indragning

i utlåningen, under det att man vid differensmetoden icke vore

dertill förbunden, såvida ej indragningen af andra omständigheter påkallades,

och man kunde i alla händelser, utan att gällande föreskrifter

öfverträddes, vid den tilläfventyrs erforderliga indragningen gå till väga

med vida mer aktsamhet än i förra fallet. För en vaksam och försigtig

styrelse finnas för öfrigt vid den senare metoden lika många och kraftiga

utvägar att hindra metalliska kassans sjunkande, som vid den förra,

men vida större utrymme att vid deras begagnande mildra de våldsamma

brytningar, hvilka vid den förra lätt komma att inträffa, om gällande

föreskrifter skola noga iakttagas. Visserligen kommer sannolikt vid låg

metallisk kassa differensmetoden att visa ett mindre förmånligt förhållande

emellan kassa och sedelstock än multipel-metoden under likadana

omständigheter, men förhållandet blir omvändt vid hög metallisk kassa.

Ett par exempel härå må här få finna plats; de deruti begagnade bestämmande

siffrorna äro hemtade från de bankoreglementen, som varit

gällande, nemligen de af 1835 och 1841 å ena sidan, de sedan 1845 utfärdade

å den andra.

a)

s. 9 Kontrollera mot PDF

Banko-Vtskottets Betänkande N:o 15.

9

a) Metalliska kassan 10 millioner.

Sedelstockens maximum 5j2 ....................................... 25 millioner.

d:o d:o med 30 mill. öfverskott 40 »

b) Metalliska kassan 20 millioner.

Förra alternativet........................................................... 50 »

Senare d:o ............................................................ 50 »

c) Metalliska kassan 30 millioner.

Förra alternativet ....................................................... 75 »

Senare dito ....................................................... 60 »

Dessa siffror visa, huruledes, vid kassans sjunkande under t. ex. ett

år från 30 millioner till 20, ett sjunkande, som ganska lätt kan inträffa

genom sammanträffande missväxt och dålig afsättning för våra skeppningsvaror,

i ena fallet man skulle vara nödsakad att, utöfver de 10

millioner, som genom vexling ingått, draga 15 millioner utur lånerörelsen,

såvida sedelutgifningen förut varit i sin fulla utsträckning begagnad

och det uppgifna förhållandet emellan kassa och sedelstock skulle

iakttagas, under det att i senare fallet ingen indragning af lånerörelsen

erfordrades och ställningen ändock vore ganska tillfredsställande. Visserligen

torde i verkligheten sakerna icke någonsin på långt när komma att

gå till en sådan ytterlighet som den här framställda, enär erfarenheten

visat att man svårligen kan vid metallisk kassa af 30 millioner i låneväg

fortfarande placera 30 millioner, och således ännu mindre de 45 millioner,

som multipel-metoden enligt förhållandet 2 :5 skulle medgifva. Hvad

åter beträffar det oförmånliga förhållande differensmetoden medgifver vid

låg metallisk kassa, så bör ihågkommas, dels att alla bankoreglementen

sedan 1845 innehållit särskilda föreskrifter om minskning af lånerörelsen,

när kassan visar benägenhet att sjunka ned emot 10 millioner, dels att

erfarenheten på det bestämdaste visat, huruledes, vid så ringa verkligen

utelöpande sedelstock som 30 millioner, efter det begagnade sättet för

sedelstockens beräkning, svårigheten att hopsamla stora belopp i sedlar

för uttag af silfver hastigt växer, så att man snart kommer till en punkt,

der endast mycket tvingande omständigheter, såsom fortgående missväxt

och deraf framkallad stark införsel af spanmål, kan utur rörelsen frampressa

dylika belopp.

Det var på dessa af teorien angifna och af erfarenheten styrkta förhållanden,

som man grundade det förslag om bestämmande af sedelstockens

maximum till ett visst belopp öfver metalliska kassan, hvilket 1845

antogs och sedermera varit hufvudsakligen gällande, både till öfverskottssiffran

30 millioner samt beträffande metalliska kassans och sedelstockens

beräkning.

Bill., till Riksd. Prot. 1873. 6 Sami. 1 A/d. 13 Hä/t.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

Då emellertid Riksbanken under de snart fullbordade tre årtionden,

som förflutit sedan 1845, haft att genomgå flera ganska bekymmersamma

skeden, under penninge- och handelskriser, som våldsamt

skakat kreditförhållandena uti flera af Europas rikaste länder, men Riksbanken

lyckligt genomgått alla dessa skakningar, utan att dess invexlingsförmåga

sväfvat. i fara eller dess kredit varit rubbad, torde erfarenheten

från dessa flydda år så mycket mera synas gifva en borgen för

att Riksbankens framtida bestånd är förenligt med nu gällande stadganden

om dess sedelutgifningsrätt, som åtskilliga omständigheter, icke så

litet hindersamma för rörelsens handhafvande och i icke ringa mån inskränkande

bankstyrelsens förmåga att under svåra tider kunna handla

med kraft och eftertryck, numera nästan försvunnit och snart synas

komma att qvarstå endast i minnet.

Den våldsamma handels- och penningekrisen af 1857 skonade naturligtvis

ej heller Riksbanken, men medförde icke något äfventyr för

dess ställning och realisationens bestånd; de utomordentliga åtgärder,

hvilka strax vid krisens utbrott vidtogos, voro mindre påkallade af någon

oeftergiflig omsorg om bankens bestånd, än af en tvifvelsutan berättigad

önskan att skydda densamma mot en hotande ansenlig förlust,

på samma gång som derjemte lindring i ögonblickets betryck bereddes

ett större antal affärsfirmor. Vid nämnda års ingång hade Riksbanken

här på stället en metallisk tillgång af nära 30 millioner R:mt mot 47

millioner i utelöpande sedlar och uti öfriga i sedelstocken inräknade

poster; dessa siffror voro vid årets utgång respektive 17, 393[4 och

13 millioner, allt i runda summor; deremot uppgingo behållningarne i

utlandet samt utrikes vexelportföljen sammanlagdt till nära 6 millioner

emot ’|2 vid årets början. Ställningen, ehuru betydligt försämrad, var

dock icke ens brydsam; mot en beräknad sedelstock af 53 millioner

hade man en metallisk tillgång, i mynt, plantsar och vexlar, af 23 millioner,

eller nära 2|5. Efter hand och under inflytandet af ett par års

gynnande årsväxt förbättrades ställningen ej obetydligt; vid 1860 års

utgång uppgick metalliska kassan till 23 millioner, deraf 8 millioner i

utrikes tillgodohafvanden och vexlar; sedelstocken utgjorde litet öfver

52 millioner och obegagnade sedelutgifningen 900,000 R:dr.

Årtiondet 1861—1870 var redan i sin början i mera än ett afseende

missgynnande. Otjenlig väderlek med starka regn och svåra froster

vållade, att de ansenliga kostnader, hvilka under det näst föregående

årtiondet nedlagts och fortfarande nedlades på jordbrukets förbättrande,

endast långsamt blefvo fruktbärande. Väl hade redan nu en ganska

ansenlig skeppning af hafre börjat, men deremot uppgick införseln af

s. 11 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

11

råg under åren 1861—1864 i årsmedium till nära 21|2 millioner kubikfot,

under det att den 1858—1860 endast utgjort 2—300,000 kubikfot. Jernvägsarbetena

äfvensom många andra allmänna arbeten drefvos med ifver

och drogo till sig ett stort antal arbetare, eu omständighet som, efter

hvad erfarenheten här i Sverige och i åtskilliga andra länder gifvit vid

handen, vanligen förorsakar en betydligt ökad förbrukning af kolonialvaror

och dylikt, som måste med metallisk valuta i en eller annan form

betalas. Men dessa samma jernvägar hade ännu endast obetydligt kunnat

inverka till produktionens ökande och framskaffande i marknaden,

medan af våra skeppningsvaror en af de hufvudsakligaste, jern, stod i

lågt pris med trög afsättning. Den metalliska tillgång de upptagna utrikes

lånen lemnat utgick åter till större delen i betalning för inköpt

jernvägsmateriel och i annuiteter, återstoden medtogs genom den förbrukning

af importvaror, hvarom nyss är nämndt. Derpå drabbades landet

under åren 1866, 1867 och i868 af klena skördar, till vissa delar af

verklig missväxt. Under inflytandet af alla dessa omförmälda missgynnande

förhållanden var Riksbankens metalliska kassa under dessa år stadd

i ett nästan oafbrutet fortgående sjunkande. Ett anförande af alla dit

hörande siffror torde få anses öfverflödigt; det må vara nog att nämna,

det vid 1865 års utgång metalliska kassan endast var 16 millioner, hvarpå

under förra delen af 1866 följde ett ytterligare fall till 12 millioner

samt i Augusti till 10,7 millioner. Det jernvägslån, som sistnämnda år

upptogs i Tyskland, förmådde ej mycket öka tillgångarne, hvilka fortfarande

togos i anspråk dels för de redan nämnda behofven, dels för

liqviderande af införd spanmål, hvaraf under åren 1867,1868 och 1869 inkom

nära 12 millioner kubikfot råg och öfver 2 millioner centner rågmjöl,

annat att förtiga. Den 30 Juni 1868 var metalliska kassan endast 10,66

millioner, men också de utelöpande sedlarnes belopp endast något öfver

22 millioner, öfriga i sedelstocken ingående poster nära 9,5 millioner.

Det under sommaren 1868 upptagna lånet i sterling gjorde sedermera

någon lättnad; vid årets slut var metalliska kassan redan öfver 16 millioner.

Förra hälften af 1869 syntes åter ogynsamt; kassan var i Juni

åter nere vid 12 millioner; men årets goda skörd och lättad afsättning

på landets skeppningsvaror förorsakade en snar förbättring i alla afseende^

som raskt fortgick under 1870, så att metalliska kassan vid utgången

af detta, både vid sin början och i sin fortgång bekymmersamma

årtionde stod vid 24 millioner, emot en beräknad sedelstock af 41,6, deraf

endast 26 i utelöpande sedlar.

Till de här ofvan omförmälda svårigheterna, af allmän natur och

oberoende af bank- eller annan lagstiftnings omedelbara inverkan, koramo

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

under denna tidrymd andra, helt och hållet beroende af de för Riksbankens

förvaltning utfärdade föreskrifter, men likväl icke egande något

omedelbart med det sätt, på hvilket gränsen för sedelstockens maximum

blifvit uppdragen. Utom de vid årtiondets början ännu fortgående fastighetslånen,

uppgående till öfver 8 millioner, de sedan längre tid till

manufakturdiskonten och jernkontoret anvisade kreditiven, till belopp af

3,150,000, vanligen till största delen utestående, samt den till omsättningslån

anslagna och oafbrutet till fullo upptagna fonden af nära 10

millioner, hade nemligen till de från och med 1852 inrättade filialbankerna

betydliga summor blifvit anvisade, dels såsom lån, dels i form af

kreditiv. Sålunda voro vid 1861 års ingång till 18 filialbanker anvisade

8,880,000 R:dr, så att med tillägg af de förut uppgifna beloppen mera

än 30 millioner voro så godt som alldeles undandragna bankstyrelsens

förfogande, kreditivet till Riksgälds-kontoret på l1j2 million oberäknad!.

Visserligen innehålla de under dessa år utfärdade bankoreglementen utförliga

föreskrifter om de åtgärder, fullmäktige hade att anlita vid större

uttag af metallisk kassa eller i öfrigt brydsamma omständigheter, men

man finner lätt att dessa föreskrifter voro nästan omöjliga att med åsyftad

hastig verkan tillämpa. Först sedan utlåning och diskontering från

handels- och näringsdiskonten blifvit helt och hållet inställd samt de å

densamma beviljade kreditiv till inbetalning inom tre månader uppsagda,

var det inedgifvet att röra vid utlåningen från omsättningsfonden, hvarå

någon nämnvärd minskning för öfrigt endast efter lång tid kunde ernås,

enär beviljade lån vanligtvis lågo hvilande för att i sinom tid utgå, men

hvilka, eu gång beviljade, icke kunde återtagas. Först efter den rundeliga

tid, som åtgått till alla dessa utvägars anlitande, kunde fullmäktige

uppsäga de åt Kommers-kollegium och jernkontoret anslagna kreditiv,

men som uppsägningstiden var nio månader, kunde af eu dylik åtgärd

icke gerna någon hjelp vara att vänta. Lika litet var sådan att emotse

genom indragning af de åt filialbankerna anvisade kreditiv, hvilka

efter skedd uppsägning skulle med 1|s hvar sjette månad inbetalas. Nu

först kom ordningen till fastighetsbelåningen. Fn lättnad uti förhållandena

kan väl sägas hafva inträffat, när utlåningen från fastighetsfonden

upphörde och samtliga å densamma utestående lån med 1865 års

ingång öfvertogos af allmänna Hypoteksbanken till belopp af R:dr

6,280,832: 56, hvarå årlig inbetalning af 400,000 R:dr följde, men denna

lättnad var naturligtvis af ganska underordnad betydelse. Mera ingripande

var den mot årtiondets slut inträdande minskningen uti de åt

filialbankerna anvisade medel. Dessa banker hade från 1861 ytterligare

ökats till 22, med anvisade 9,351,000 R:dr. Sedan med 1866 vidare

s. 13 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

13

anvisande af försträckningar till sådana banker upphört och oktrojerna

för de redan befintliga lupo till ända, minskades hastigt de uti denna

rörelsegren fastade belopp, så att vid 1870 års utgång endast återstodo

3,870,000 R:dr, fördelade på 9 banker.

Denna korta skildring af Riksbankens ställning under det senast

förflutna årtiondet samt det obestridliga faktum, att banken genomgått

de under denna tidrymd rådande missgynnande både yttre och inre förhållanden,

utan att dess vexlingsförmåga varit rubbad, ja, utan att man

behöft genom några våldsammare åtgärder till utlåningens förminskning

störa kreditförhållandena inom landet, synas gifva vid handen att 1845

års föreskrifter angående metalliska kassan samt om sedelstockens bestämmande

och beräkning icke varit ett alster af ett tillfälligt hugskott,

utan att de hvila!, på klart tänkta grunder och en noggrann kännedom

om landets behof vid tiden för deras affattande. Vidare torde man

kunna deraf draga den slutsats, att med den numera skäligen fria möjligheten,

att vid påträngande behof genom räntefotens höjande och utlåningens

förminskande betrygga Riksbankens ställning, några allvarsamma

betänkligheter emot bibehållande i det hufvudsakliga af dessa föreskrifter

icke gerna kunna förefinnas, helst då genom det vid senaste riksdag

vidtagna uteslutandet af utrikesvexelportföljen utur de för sedel utgifning

medgifva tillgångar, ytterligare trygghet hlifvit beredd och det missbruk

förebygdt, till hvilket dennas inberäknande tvifvelsutan lemnade tillfälle,

i det att helt och hållet fingerade valutor kunde, utan att föreskriften i

formelt hänseende öfverträddes, göras gällande såsom metalliskt underlag

för sedelutgifning. Men om sålunda sättet för bestämmande af sedelstockens

maximum medelst ett tillägg till de för sedelutgifning medgifna

tillgångarne befunnits fullt ut lika betryggande som bestämmandet af

samma maximum på något annat sätt, hvarjemte äfven handhafvande! af

de för denna differensmetod afsedda föreskrifter visat sig i alla afseenden

vida enklare och lättare än den af de förut gällande på multipelmetoden

grundade, så följer deraf icke nödvändigtvis att siffran för den

medgifna högsta skilnaden emellan meranämnda tillgångar och sedelstockens

maximum skall vara för alla tider och förhållanden densamma.

Med afseende härpå torde några omständigheter böra tagas i skärskådande.

Om den högsta medgifna skilnaden emellan hvad som ansetts utgöra

metallisk kassa å ena sidan och sedelstockens maximum å den andra

varit satt till 30 millioner, så hvilar denna bestämmelse naturligtvis

på det antagande, att, sedan afdrag gjorts för de å räkning i depositionskontoret

stående och de å anvisade kreditiv outtagna medlen, det öfriga

beloppet var för omsättningen inom landet så nödvändigt, att endast

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

utomordentligt tvingande orsaker kunde drifva någon större del deraf in

i Riksbanken för uttag af silfver. Men landets omsättningsmedel utgöres

numera ej af Riksbankens sedlar; deruti ingå äfven till ansenligt belopp

enskilda bankers sedlar; det lilla i omlopp varande beloppet af klingande

mynt torde härvid knappast behöfva afses, icke heller de af mera tillfällig

beskaffenhet varande betalningsmedel, som kunna inbegripas under

postvexlar, invisningar o. d., hvilka dessutom, om än de frigöra motsvarande

belopp i sedlar och vid några tillfällen kunna uppgå till en

temligen betydande siffra, dock i den dagliga omsättningen icke nedtränga

på långt när så djupt som banksedlarne, icke ens som de å de

största valörerna. Men beloppet af de år 1845 befintliga 6 enskilda bankernas

sedlar gick endast till 12 millioner Runt, emot hvilka 6''milloner,

i Riksbankens sedlar lågo bundna i samma bankers kassor; den egentliga

tillökningen i omsättningsmedel, hvilken genom deras sedelutgifning

uppstått, var således 6 millioner R:mt. Enligt qvartalsrapporten för den

31 December 1872 voro åter siffrorna följande:

Mill. Bunt.

utelöpande sedlar (26 enskilda bankers).......................... 57,3

afgår: inneliggande riksbanksedlar ........................... 24,4

d:o andra enskilda bankers d:o ... 2,5 26,9

återstå ........................................................................................ 30,4

eller om man äfven afdrager de å bankernas räkning

i Riksbanken stående 3 millioner................................... 27,4,

hvarmed sedelstocken i landet således blifvit ökad genom de enskilda

bankernas sedelutgifning.

En jemförelse med Riksbankens månadsuppgift för samma tidpunkt

visar att af denna hanks utelöpande sedlar, utgörande 45 millioner, mera

än hälften var fästadt i de enskilda bankernas kassor, åtminstone för

den dagen. Medtagas i räkningen äfven Skandinaviska Kredit-aktiebolaget

och Stockholms Handelsbank med en kassa af tillsammans 2,1 millioner,

blir det i samtliga dessa anstalters kassor fastade beloppet 26,5 millioner,

eller icke långt ifrån hela det belopp sedlar, Riksbanken eger att utgifva

utöfver metalliska kassan och utrikes stående behållningar. En

annan jemförelse visar att vid den sistnämnda tidpunkten såsom vid den

förstnämnda det sammanlagda beloppet af de enskilda bankernas kassors

riksbanksedlar och det af deras utelöpande sedlar ej mycket afvek från

förhållandena 1:2. Det är långt ifrån att under mellantiden detta förhållande

alltid varit herrskande; enligt de uppgifter, som finnas vidfogade

1860 års underdåniga komitébetänkande om bankväsendet i riket,

O 1

finnes förhållandet 1: 3 till och med stundom öfverskridet; för en eller an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:ö 15.

15

nan bank har det stundom gått ända till 1: 6. Men under de senaste

åren hafva afvikelserna på det hela ej varit mycket betydande. Sålunda

finnes i medeltal för samtliga banker

luta qvart.

2:dra qvart.

3:dje qvart.

4:de qvart.

Årsmed.

1869

0,45

0,37

0,40

0,44

0,42 =

1 :

: 2,38-

1870

0,44

0,53

0,40

0,46

0,46 =

1 :

: 2,17.

1871

0,44

0,44

0,43

0,47

0,44 =

1 :

: 2,25.

1872

0,50

0,52

0,49

0,46

0,49 =

1 :

: 2,03.

Af detta förhållande kan man dock icke med någon tillförlitlighet

draga den slutsatsen, att en minskning i Riksbankens utelöpande sedlar

skall förorsaka eu dubbelt så stor minskning i de enskilda bankernas.

Allraminst kan sådant påräknas, om förstnämnda minskning blir betydlig,

enär vid låg sedelstock rörelsen envisare qvarhåller det utevarande beloppet

än vid låg sedelstock. Genom att från förhållandet emellan sedelstock

och kassa af 1: 0,50 nedgå till en lägre siffra, kunna de enskilda

bankerna fortfarande hålla sin sedelstock vid samma belopp som förut,

äfven om hela minskningen i riksbanksedlarne uteslutande drabbat deras

kassor, intet deraf det återstående utelöpande beloppet. Om t. ex. Riksbanken

har utelöpande sedlar till belopp af 35 mill. hvaraf 25 ligga i enskilda

bankers kassor, hvilka banker emot dem hafva i omlopp, med förhållande

1: 2, 50 mill., så vore det i rörelsen kringlöpande sedelbeloppet 35 -f- 50

— 25 = 60 mill. R:dr. Antoges nu att af riksbanksedlarne 10 mill. ingingo,

vare sig genom invexling och vexelköp eller genom indragning å

lånerörelsen, eller begge dessa orsaker i förening, och de enskilda bankernas

kassor sålunda nedgingo till 15 mill., så stode det dem alltid

öppet att genom ändring af ;nyss anförda förhållande till 1: 3 likafullt

hålla 45 mill. ute, endast detta belopp kunde utan äfventyr i lånerörelsen

användas. Total-sedelstocken skulle då utgöra 25 -f- 45 — 15 = 55

mill. eller endast 5 mill. mindre än förut. Det är dock antagligt, att,

vid större rubbningar i de ekonomiska förhållandena, svårighet inträder

att kunna på säkra händer utlåna oförändradt samma belopp som förut,

och att således omtanken för egen fördel skulle föranleda någon minskning

äfven uti de enskilda bankernas sedelutgifning, helst dessutom vid

dylika tillfällen räntefoten plägar stiga.

Då de enskilda bankernas inverkan på Riksbankens ställning icke

lärer kunna förnekas samt dessutom Banko-Utskottets skrifvelse uttryckligen

framhåller nödvändigheten att vid lösningen af den vigtiga frågan

taga i noggrannt öfvervägande de allmänna grundsatserna för penningeväsendet

och särskildt beträffande myntrepresentativ, har det för efter
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

kommande af denna del af det leranade uppdraget varit oundvikligt att

vidröra nyss omhandlade ämne, ehuru något bedömande i öfrigt af de

enskilda bankerna och deras verksamhet eller något förslag till förändring

uti de för dem gällande lagstadganden torde få anses ligga alldeles utom

gränsen för fullmäktiges utlåtande.

För att nu återgå till sjelfva hufvudfrågan, ordnandet af Riksbankens

sedelutgifning, så är det tydligt, att om man anser den alltsedan

1845 följda differensmetoden för bestämmande af sedelstockens maximum

innebära lika mycken trygghet som multipel-metoden och derjemte vara i

tillämpningen vida enklare, deraf dock icke nödvändigtvis löljer, att den

siffra, som, lagd till beloppet af metalliska kassan och andra för sedelutgifnings

grundande medgifna tillgångar, bestämmer sedelstockens högsta

gräns, skall vara densamma som hittills. Det kan icke förnekas, att det

belopp af 30 millioner obetäckta sedlar, som 1845 bestämdes, hufvudsakligen

grundade sig på eller härflöt utur då förhandenvarande omständigheter

och nödvändigheten att icke mycket förminska bankens förmåga att i låneväg

komma näringarne till bistånd. Att siffran var lyckligt vald torde

dock framgå utur den skildring af Riksbankens ställning, som här ofvan

blifvit framlagd, och någon våda kan ej gerna anses härflyta utur dess

bibehållande, om föreskrifterna angående sedelstockens beräkning och bankens

handhafvande i öfrigt lemnas oförändrade. Då likväl numera så

många utvägar till erhållande af lån och försträckningar på andra håll

öppnats, och någon farhåga för brist på tillräckligt belopp af omsättningsmedel

knappast kan uppstå, synes också lagstiftningen för Riksbanken

mera än förr kunna vända sig åt det håll, på hvilket ökad trygghet för

dess vexlingsförmåga under alla händelser är att söka, nemligen nedsättning

uti det meranämnda beloppet af SO millioner.

En sådan inskränkning skulle dock i andra afseenden medföra

ganska känbara olägenheter. Så länge nemligen Riksbanken beviljar

kassakreditiv till betydligare belopp, måste sedelutgifningen i vanliga fall

hållas ansenligt under det medgifna maximum, om man ej skall löpa fara

att detta maximum kommer att öfverskridas vid de tider på året, då

samtliga enskilda penningeanstalter med all ifver söka att fylla sina kassor

med Riksbankens sedlar, helst som vid åtminstone en eller annan af

samma tidpunkter äfven kreditiven tagas starkt i anspråk för enskilda

liqvider. Nedsättes nu det medgifna maximum, måste således ett motsvarande

belopp dragas utur utlåningen från handels- och näringsdiskontmedlen,

såvida man icke föredrager att i samma förhållande inskränka

kreditiven, framförallt dem som på de sista åren till mera betydande be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

17

lopp lem nät den större rörelsen. Äfven med detta försigtighetsmått skall

det lätt nog kunna inträffa att Riksbanken vid vissa tidpunkter blir förhindrad

att köpa utrikes vexlar, då sådana numera icke inräknas uti de

fonder, hvarå Riksbanken eger utgifva sedlar; denna omständighet förtjenar

så mycket mera att beaktas, som dylika vexlar då vanligen kunna

erhållas till förmånlig kurs, hvarjemte rörelsen då skulle komma att sakna

den lättnad, som hittills vunnits genom Riksbankens förmåga att äfven i

denna riktning gå henne tillhanda. Såsom stöd lör den åsigt, som angående

dessa alla omständigheter blifvit uttalad, torde det vara tillräckligt

att hänvisa till uppgifterna om Riksbankens metalliska kassa m. m. för

de senaste månaderna, hvilka visa, hurusom den obegagnade sedelutgifningsrätten

från 9,4 null. den 30 November till den 31 December nedgått

till endast. 3,4 null., från hvilket låga belopp den dock till den 31 Januari

steg till 6,3 inill. Det å kreditiven lyftade belopp var vid dessa tidpunkter

respektive 4,98, 7,02 och 5,86 millioner.

Af de skäl, hvilka sålunda blifvit anförda, synes för närvarande

anledning saknas att föreslå någon nedsättning uti det nu tillåtna maximum

af obetänkt sedelstock äfvensom att förorda någon förändring uti

öfriga gällande föreskrifter rörande sedelutgifningen.

En annan fråga, som derjemte kan väckas och som förtjenar allt

afseende, är den om beskaffenheten af de valutor eller »effekter», af

hvilka det utgifna obetäckta sedelbeloppet skall motsvaras och uppbäras.

Innan denna fråga tages i skärskådande, torde det tillåtas att i korthet

vidröra de bestämmelser, hvilka såväl i detta afseende som beträffande

sedelutgifningen äro gällande för en del utländska banker. Det är för

öfrigt klart, att, så snart en bank upphör att >ara endast en vexel-och

girobank, i hvilket fall något utlemnande af sedlar icke sker utan emot

inlemnad metallvaluta, och hvarvid förvaltningskostnaden betäckes antingen

genom några för ändamålet särskildt afsätta tillgångar eller genom

afgifter af kunderna, såsom folio-afgifter, det i Hamburger-banken förr

brukliga s. k. bank-agiot, eller dylikt, så måste emot de utlemnade sedlarne

vara inlemnadt något annat, ty annars skulle dessa sedlar vara

bortskänkta, hvilket ju icke kan komma i fråga. Emot de metalliskt

obetäckta sedlarne finnas således alltid valutor, effekter eller hvad man

vill kalla dessa vederlag; frågan skulle nu således handla derom: huru

böra de valutor eller effekter vara beskaffade, hvilka skola såsom sådant

vederlag godkännas? Svaret härpå kommer dock att vända sig hufvudsakligen

om den formela beskaffenheten af dessa vederlag, deras

verkliga duglighet blir alltid till en stor del beroende af bankstyrelsens

klokhet och förutseende.

Bih. till Riksd. Prot. 1873. 6 Sami. 1 Afd. 13 Raft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

Det kan måhända synas öfverflödigt att vid den redogörelse för

utländska banker, hvarom nyss blifvit ordadt, ens omnämna Englands

bank, dels emedan denna anstalts omfång och inflytande äro allt för

olika Riksbankens för att hvarje sammanställning eller jemförelse dem

emellan ej skall blifva skef eller haltande, dels emedan engelska förhållanden

i allmänhet äro af så egendomlig art-, att deras efterbildning i

andra länder endast undantagsvis är verkställbar.

Då icke desto mindre den för Englands bank ännu gällande s. k.

Peelska banklagen af den 19 Juli 1844 till eu viss grad varit förebild

till de för Riksbanken sedan 1845 gällande föreskrifterna angående hvad

till scdelut.gifningen hörer, saknas icke allt skäl att beröra äfven denna

stora inrättning, helst en och annan densamma rörande omständighet

kan förtjena uppmärksamhet, äfven om hufvuddragen af 1844 års banklag

äro allmänt kända.

Såsom grundval för den metalliskt obetäckta sedelstocken anslogs

genom nyssnämnda banklag ett belopp af 14 millioner pund sterling,

utgörande en statens skuld till banken, och skulle utöfver detta belopp

banknoter icke få utgifvas annorledes än emot till banken inlemnadt

guld eller silfver, myntadt eller omyntadt, med den inskränkning, hvad

omyntadt silfver beträffar, att dess belopp icke fick öfverstiga 1|4 af det

guld utgifnings-afdelningen vid samma tid innehade. Det uppgifna gränsbeloppet,

14 millioner, fick ökas endast i det fall att förutvarande enskild

sedelbank upphörde att utgifva sedlar, då Englands bank i stället

finge öka sin sedelutgifning med 2[s af den upphörda bankens sedelutgifningsrätt,

emot nedsättande i utgifningsafdelningen af säkerheter till

motsvarande belopp. De 14 millionerna hafva på detta sätt växt till 15.

Af de för detta sistnämnda belopp afsätta säkerheterna består dock den

post, som i bankrapporterna med pund sterling 11,015,000 upptages under

rubrik »government debt», endast uti en bokförd fordran hos staten,

icke representerad af några handgripliga valutor, de der vid behof kunna

afyttras, och hvilken således väl lemnar full visshet om sedlarnes slutliga

inlösen, men knappast kan begagnas till förstärkande af bankens

kassa vid ett tillfälligt trångmål. Vid många tillfällen, senast under den

nyss förflutna hösten, vid den då rådande höga räntefot, hafva i skrifter

yrkanden framställts, att dessa 11 millioner, på hvilka banken uppbär

3 procent ränta, borde omsättas i partial-obligationer, som vid behof

kunde afyttras; ja, till och med, att hela beloppet borde af statsverket

till banken inbetalas, och att banken skulle derför inköpa andra än engelska

statspapper, att vid påkommande penningekriser användas till att

från utlandet anskaffa metallisk tillgång i och för förstärkande af ban
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

19

kens reserv. För öfrigt torde förtjena omnämnas, hurusom af de många

anmärkningar vid den Peelska banklagen, hvilka tid efter annan framkommit

i Englands banklitteratur, de ojemförligt flesta varit riktade mot

den snafva och omedgörliga begränsning för sedelutgifningen den uppställer,

hvilka hindra banken att vid våldsammare penningekriser komma

den allmänna rörelsen till bistånd. Dessa begränsningar hafva också vid

några tillfällen varit för kortare tid upphäfva, så att det varit banken

medgifvet att utsläppa sedlar till högre belopp, hvarpå städse en lättnad

i ställningen följt. Deremot hafva både lagens anhängare och dess vedersakare

sammanstämmande medgifvit, att ett hufvudändamål med densamma,

sedlarnes inlösen under alla förhållanden, blifvit fullständigt ernådt,

och att bankens fasthet och kredit således blifvit ställda öfver allt

tvifvel.

Stadgarne för Frankrikes bank innehålla intet om metalliska kassans

eller sedelstockens belopp eller om deras förhållande till hvarandra.

Banklagen af den 22 April 1806 innehåller om sedelutgifningen fart. 17)

endast att bankens »conceil général», sammansatt af guvernören, de två

underoruvernörerne, de femton rearenterne och de tre censorerne, egfer att

besluta om utgifvande af banksedlar, betalbara till innehafvarne vid anfordran,

samt att bestämma dessa sedlars utseende och de underskrifter,

hvarmed de skola vara försedda.

Enligt en senare lag (af den 16 Januari 1808) hafva censorerne ej

rösträtt i generalrådet (art. 43), men deremot rättighet att till protokollet

framställa förslag om åtgärder, som de anse gagneliga för banken.

Uti art. 35 stadgar sistnämnde lag, att generalrådet bestämmer det belopp,

som får användas i diskontering; senare lagar stadga detsamma

angående beloppet af försträckningar på franska publika papper, af hvilka

valutor ända till 1834 endast de med bestämd förfallotid togos. Såsom

bekant är, har vid diskontering såsom regel alltid gällt att vexlarne

skola vara försedda med minst tre godkända namn, endast med det undantag

att två namn finge gälla, om diskontenten dertill lade en transport,

till samma belopp som vexeln, af bankaktier eller vissa statspapper,

hvilka naturligtvis återställdes efter skedd inlösen af vexeln. Man finner

häraf att föreskrifterna för Frankrikes bank i afseende på sedelstocken

lemnat siffrans bestämmande helt och hållet i bankstyrelsens händer,

men deremot uppställt noggranna bestämmelser angående de slag af effekter,

emot hvilka sedlar fingo i låneväg utlemnas, eller, om man så

vill, angående portföljens beskaffenhet. De särskilda lagstadganden om

sedelstockens begränsning till siffran, hvilka blifvit utfärdade dels under

republiken af 1848, dels under den af 1870, hafva endast afsett det för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ao

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

hållande, att under dessa tider inlösen af bankens sedlar varit på befallning

af landets styrelse inställd.

För Preussiska Banken har den föreskrift varit gällande att af utelöpande

sedelstocken. 2jc skola vara betäckta med mynt eller plansar, s|6

med vexlar och återstoden med s. k. lombard-fordringar emot goda säkerheter.

Sedelstocken var förr begränsad inom 21 mill. Thaler, men

denna inskränkning är numera upphäfd, och banken hade emot slutet af

1872 nära 300 mill. riksmynt eller 100 mill. Thaler utelöpande.

Norges Bank erbjuder icke något, som kan tjena till förebild för

bestämmelsen rörande Riksbanken, och för Finlands Bank synas föreskrifterna

angående metalliska kassan och sedelutgifningen hafva till en stor

del blifvit bildade efter Riksbankens såsom mönster. Deremot torde några

meddelanden om Danska Nationalbanken icke sakna intresse.

Nationalbankens stiftelse daterar sig från år 1818, då den trädde

i den förut befintliga Rigsbankens ställe och öfvertog dess fordringar och

förbindelser, bland de sistnämnda äfven inlösen af de utelöpande Rigsbankssedlarne,

hvilkas allmänna invexling emot silfver dock först år 1845

inträdde. I afseende på bankens sedelutgifning hafva tid efter annan

olika föreskrifter varit gällande, ehuru skiljaktigheterna mera legat i siffran

än i sjelfva grunderna.

Genom Kongl. Reskript af den 11 Juli 1840 bestämdes sedelstockens

hela belopp, ehvad den är i omlopp eller liggande i bankens kassa, till

högst 161!, mill. Rigsbankdaler. För inlösen af dessa sedlar skulle banken

hålla en särskild »realisationsfond» af silfver, till hälften af sedelstocken.

Af denna fond skulle minst hälften bestå af landets gångbara silfvermynt,

hvaremot den andra hälften kunde bestå af plansar eller hamburger

banko, det sistnämnda i tillgodohafvanden å räkning eller i vexlar,

dock att beloppet af hamburger banko ej fick'' öfverstiga 1|4 af realisationsfonden.

De i bankens kassa liggande sedlar, som ingått för uttaget silfver,

kunde äfven läggas till realisationsfonden, dervid dock räknades två

rgdr i sedlar såsom en i silfver. Emot den del af sedelstocken, hvilken

icke motsvarades af realisationsfonden, skulle banken hafva i skuldfri ego,

d. v. s. efter afdrag af skulder för å räkning stående medel m. in., »effekter»

till belopp af minst 150 0|0 af samma s^delbelopp; nedgick effektförrådet

derunder, fick ingen vinstutdelning ske, förrän det stadgade mimimum

åter var anskaffadt. Ibland effekterna fick inräknas de banken lemnade,

på »|s af bankräntan af jord och tionde i Danmark funderade 3 °J0 s. k.

Kongl. obligationer, efter deras namnvärde; beloppet af dylika obligationer

var vid bokslutet den 31 Juli 1872 1,516,100 Rgdr. Direkta

»prioriteter» eller inteckningar i fast egendom fingo icke ingå i beräk
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

21

ningen, om deras belopp öfverskred *|4 af totalbeloppet. Genom Kongl.

Reskript af den 4 Juni 1847 höjdes sedelutgifningen till 20 mill. Rgdr,

hvarvid sedlarne å 1 Rgdr indrogos. Vilkoren blefvo i öfrigt oförändrade,

dock att uti de effekter, som skulle innehafvas emot den obetäckta

delen af sedelökningen, direkta prioriteter icke fingo ingå. Kongl.

Reskriptet af den 23 Januari 1849 medgifver, att en del af behållningen

i utrikes vexlar, såvidt den ingår i realisationsfonden, får bestå i sådana

på sterling samt att utländskt mynt må, efter sin silfverhalt, inberäknas

uti plantsförrådet.

Ett nytt tillägg till sedelstocken af 4 mill. Rgdr medgafs genom

Kongl. Reskriptet af den 4 Oktober 1854, men deremot skulle realisationsfonden

ökas med samma belopp metallisk valuta, dock så att x|4 deraf

fick hållas i vexlar på hamburger banko eller sterling; af de öfriga 3 mill.

skulle eu vara i mynt, de öfriga kunde alternativt bestå i mynt eller

plantsar. Slutligen borttogs genom Reskriptet af den 21 Oktober 1859

all begränsning för sedelstocken, så att Nationalbanken kunde utgifva sedlar

till huru stort belopp som helst, dock att, hvad de första 24 mill.

Rgdr beträffar, de uti föregående Kongl. Reskript stadgade bestämmelser

fortfarande skulle gälla, under det att banken för det Överskjutande sedelbeloppet

skall i »skuldfri ego» hafva mynt eller plantsar till samma

belopp, daler emot daler.

Af det ofvanstående synes, att, hvad de effekter beträffar, hvilka

skola utgöra vederlag för den metalliskt obetäckta delen af sedelstocken,

inga andra bestämmelser finnas än, att direkta inteckningar i fast egendom

endast till visst relativt belopp deruti få ingå. Att de s. k. Kongl.

obligationerna med 3 °]0 ränta få till sitt fulla namnvärde inräknas, är

icke en inskränkning, utan ett medgifvande, enär de icke synas vara af

beskaffenhet att motsvara anspråk på lätt säljbarhet till detta pris. Utom

dessa innehade Nationalbanken vid senaste bokslut andra »obligationer och

aktier» till bokfördt värde af 4,066,600 Rgdr. Det synes emellertid, att

man icke ryggat tillbaka för det antagandet, att effekternas hela massa,

med nyssnämnda medgifna undantag, kunde komma att bestå af handelspapper,

såsom äfven är förhållandet uti Frankrikes Bank och Preussiska

Banken, af hvilka åtminstone den förstnämnda af mången anses såsom en

mönsterbank. Det är också alldeles otvifvelaktigt, att en banks soliditet

icke endast och allenast är beroende af mera eller mindre utförligare

bestämmelser angående de omhandlade ämnena, utan äfven och kanske

hufvudsakligast af en klok och omtänksam förvaltning. På beskaffenheten

af de lånehandlingar, som bilda hvad man kallar en banks portfölj,

och särskildt på den större eller mindre lätthet, hvarmed de emot den
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

BankchUtskottets Betänkande N:o 15.

samma utestående medlen åter kunna utur rörelsen indragas, inverkar

dock väsendtligt arten af den lånerörelse, som erbjudes och som är beroende

af landets industriela och handels-förhållanden. I Köpenhamn,

med eu större och jemnare varuomsättning än hvad i allmänhet är förhållandet

i Sverige, kan lånerörelsen lättare än här hållas inom diskontering

af verkliga affärsvexlar, utställda i liqvid för omsatta varor; att

sådana papper äro de som hastigast och punktligast ingå, utan att behöfva

omsättas eller i smärre poster afbetalas, är ett af all erfarenhet bekräftadt

faktum. Här i Sverige åter gifva de för bruks- och skogsrörelsen

nödiga stora försträckningarne, hvilka endast långsamt åter ingå, lånerörelsen

en egendomlig karakter, hvilken kanske funnit sin mest utpräglade

form i kassakreditiven, en kreditform, som är alldeles främmande

för Nationalbanken i Köpenhamn äfvensom för bankinrättningar uti de

flesta af Europas länder och utom i Sverige egentligen förekommer endast

uti Skotland. De krediter andra länders banker bevilja pläga ställas

uti en helt annan form. Att emellertid kassakreditiven för bruksegaren,

jordbrukaren, ja nästan för hvarje näringsidkare bereda mycken

fördel och beqvämlighet lärer icke kunna förnekas. En framstående författare

inom Englands banklitteratur, sjelf dessutom mycket erfaren uti

bankrörelsens praktiska handhafvande (Gilbart) framhåller kreditivs beviljande

såsom just eu af de gagneligaste sidorna af Skotlands äfven i

andra afseende! berömda bankväsen; ja, hvad som för mången torde

förefalla ganska oväntadt, han omnämner med särskild berömmelse, huruledes

de skottska bankerna bevilja kreditiv äfven utan annan säkerhet än

den af två välkända löftesmän, hvarigenom utväg öppnas äfven för den

ringare och obemedlade näringsidkaren, endast att han är känd såsom

arbetsam och rättrådig, att få tillgodonjuta de fördelar ett väl ordnadt

bank- och kreditsystem erbjuder.

För Sveriges Riksbank hafva icke heller några särskild! uppställda

föreskrifter funnits angående beskaffenheten af de effekter, hvilka ingå

uti dess portfölj, ehuruväl sådant dock varit omedelbarligen bestämdt

derigenom att vissa fonder eller belopp varit anvisade till särskilda uppgiga

ändamål. Något bestämdt belopp obligationer, hvilket skulle af

Riksbanken innehafvas, har icke på länge funnits uti bankoreglemente!

omförmäldt, men vid olika tider hafva olika belopp varit anvisade till

fastighetslån, till omsättningslån, till kreditiv åt hvarjehanda inrättningar,

till förlag för handels- och närings-diskonten, det sistnämnda med eller

utan föreskrift derom, att kassa-kreditiv skulle beviljas å någon betydligare

del af den anslagna fondens tillgångar. Af denna fördelning blef

lånehandlingarnes forinela beskaffenhet en naturlig följd. Det måste an
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

23

ses såsom alldeles gifvet, att, sedan denna uti enskildheter gående fördelning

numera hunnit till största delen försvinna, utväg blifvit beredd att

förskaffa banken en portfölj af vida handterligare papper och således ett

vida större välde öfver sina fonder och tillgångar än förut, och man kan

då äfven med skäl sätta i fråga, huruvida några särskilda föreskrifter

må erfordras om den formela beskaffenheten eller de slag af valutor eller

effekter, hvilka skola utgöra vederlag för den metalliskt obetäckta delen

af sedelstocken.

Vid sistlidne års utgång uppgick denna sistnämnda del af sedelstocken,

postvexlar samt de å samtliga räkningar innestående medel inberäknade

till R:dr 26,547,253: 98.

Såsom betäckning eller vederlag derför innehade Riksbanken:

Utrikes vexlar

Obligationer ................................

Fordran hos hypoteksbanken.

Stadsfastighetslån m. m...........

Diskonterade vexlar .................

Lån mot diverse säkerheter: .

D:o på vågförda effekter..........

Lyftadt å kreditiven .................

Omsättningslån.............................

Utestående hos 4 filialbanker.,

hvarifrån afgå:

Depositmedel................................

Diverse .........................................

6,541,932:

11,280,498:

5,063,718:

441,287:

6,249,256:

13,048,453:

976,177:

7,025,837:

5,899,881:

712,126:

27.

66.

79.

41.

28.

99.

51.

68.

64.

77.57,239,171:

1,998,230: —

330,262: 57 2,328,492:57.

lemnande ett öfverskott af...................................... R:mt 54,910,678: 43,

eller mera än dubbla beloppet af de metalliskt obetäckta sedlarne. Äfven

efter afdrag af fordran hos Hypoteksbanken, stadsfastighetslånen samt

omsättningslånen, qvarstå omkring 43,5 millioner, eller omkring 3^ millioner

mera än l1^ gång de obetäckta sedlarnes belopp, den siffra, hvilken enligt

hvad här ofvan finnes ineddeladt är uti förevarande afseende gällande

för Nationalbanken i Köpenhamn.

Men äfven om nu beloppet af de här ofvan upptagna fordringshandlingarne

anses fullt betryggande, kan fråga väckas, huruvida icke någon

föreskrift borde finnas angående dessas art och beskaffenhet, såsom att

någon viss qvot af det hela borde bestå af obligationer, af utrikes vexlar

o. s. v.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

Hvad först obligationer beträffar, så möter naturligtvis ingen egentlig

svårighet vid att till inköp af sådana använda en del af Riksbankens

obegagnade sedelutgifning eller, om denna ansåges icke vara större än

försigtigheten fordrade, utur lånerörelsen småningom indraga tillräckligt

belopp för ändamålets vinnande. Då emellertid obligationer uti utländskt

myntslag, hvilka vid behof lättare än de å svenskt mynt lydande kunna

i utlandet afyttras, torde anses böra ega företräde, och då af landets egna i

sådant mynt utställda till större delen äro spridda i utlandet, blefve det

nödvändigt, likasom i fall andra länders statspapper skola anskaffas, att

för inköpet använda Riksbankens i utlandet stående behållningar eller

utrikes vexlar, här inköpta för de indragna medlen. Till hvilken siffra

obligationsförrådet skall bestämmas lärer väl emellertid blifva till eu viss

grad beroende af subjektivt tycke. I alla händelser torde det dock vara

lämpligare att utsätta ett visst belopp, som i allmänhet skulle finnas och

som, i händelse det vid något tillfälle behöfde till någon del anlitas, vid

åter kommande gynnande ställning åter borde fullständigas, än att stadga

att obligationsbeloppet skall utgöra en viss qvot af sedelstocken, enär

det i sistnämnda fall, om föreskriften göres ovilkorlig eller strängare bindande,

det lätt kunde inträffa att vid en starkare förminskning af den

utelöpande sedelstocken genom vexling och genom indragning å utlåningen,

bankens styrelse kunde blifva nödsakad afyttra en del obligationer

endast för att fullgöra en föreskrift i bankoreglementet, utan att dock en

sådan åtgärd i verkligheten vore af behofvet påkallad.

Hvad åter sedermera förrådet af utrikes vexlar vidkommer, kunna

några bestämmelser angående dess belopp näppeligen uppställas, enär möjligheten

att uppehålla detsamma helt och hållet beror af den på landets

börser befintliga tillgången på dylika. Vid efterfrågan på valutor för

liqvider i utlandet blir förrådet af utrikes vexlar, då sådana finnas, hvilka

nalkas sin förfallotid, alltid den tillgång som först anlitas, enär genom

deras omedelbara försäljning man inbesparar de kostnader för provision

och stämpelafgift, hvilka drabba Riksbanken i händelse de remitteras till

inkassering och vexlar emot dem dragas. Beloppet af utrikes vexelportföljer

måste således öfverlemnas till bankstyrelsens bestämmande, med

iakttagande af förhanden varande omständigheter.

Då således särskilda bestämmelser i dessa afseenden dels icke visat

sig alldeles oumbärliga, åtminstone under nuvarande omständigheter; då

ganska skiljaktiga åsigter kunna framläggas angående beskaffenheten af

dylika bestämmelser; och då dessutom, med de oinskapningar af landets

mynt- och penningeväsen, hvilka synas vara att förvänta, skäl icke saknas

att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

25

att afvakta, huru dessa gestalta sig och hvilka erfarenheter de må komma

att lemna, hemställes att man tills vidare må låta vid de nu gällande

föreskrifterna bero.»

I de åsigter, hvilka, angående lämpligheten af den vid 1845 års

riksdag antagna bestämmelsen lör begränsning af Riksbankens sedelutgifning,

i förestående yttrande blifvit uttalade, instämma fullmäktige

hufvudsakligen, men böra dock icke fördölja att sättet för beiåkning af

sedelstocken, fastän under den derefter förflutna tiden i flera afseeriden

förändradt och jemväl förbättradt, ännu kunde påkalla någon jemkning.

Den närvarande torde dock ej vara rätta tiden, hvarken för vidtagandet

af någon förändring i berörda syftning och ej heller för framläggandet

af några särskilda grunder för bestämmande af säkerheterna

för den sedelutgifning, som icke motsvaras af tillgången i metallisk

kassa och i fordringar på utrikes orter. Förslag är nemligen af Kongl.

Maj:t framstäldt om öfvergång från silfver till guldvaluta och en sådan

förändring lärer väl snart blifva nödvändig. Det torde icke kunna undvikas

att vid densamma Riksbankens metalliska tillgångar komma att

hårdt anlitas, särdeles om guldmynt skulle af allmänheten anses vara

ett så beqvämt rörelsemedel, att det utträngde någon större del af de

lägre sedelvalörerna. Om härigenom en betydligare mängd verkligt

mynt komme att i rörelsen utgå och vid liqviders fullgörande begagnas

samt jemväl nuvarande lägre sedelvalörer indroges, skulle de förhållanden,

hvilka på sedelutgifningsrättens ordnande böra ega synnerligt inflytande,

antagligen inom kort tid komma att undergå betydliga förändringar,

egnade måhända att snart göra hvad nu kunde stadgas under

öfvergången svårtillämpligt och efter de nya förhållandena ej längre

tidsenligt. Af sådan anledning synes det vara ändamålsenligast att nu

låta de gällande, till sina hufvudgrunder en längre tid pröfvade bestämmelserna

fortfara, derunder söka så ordna Riksbankens fonder, att de,

så vidt ske kan, på en gång lemna afkastning, men likväl, om behof

göres, kunna hastigt användas för anskaffande af medel för infriande af

Riksbankens förbindelser och att, när sig visat, huru hithörande förhållanden

komma att gestalta sig, ånyo företaga den vigtiga frågan.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, och

då öfvergång från silfver- till guldvaluta måste anses snart förestående;
Bih.

till Biksd. Prot. 1873. 6 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

då till följd deraf verkligt mynt torde komma att i vida större

mängd, än nu är förhållandet, ingå i allmänna rörelsen;

då härigenom förändringar torde föranledas i bestämmelserna så

väl om Riksbankens som om de enskilda bankernas sedelvalörer; och

då dessa förändringar synas kunna i väsendtlig mån inverka på

de förhållanden, hvilka vid bestämmandet af gränsorna för Riksbankens

sedelutgifning böra tagas i betraktande,

anse fullmäktige, att den nuvarande tidpunkten icke är lämplig

för vidtagande af förändring i föreskrifterna angående Riksbankens sedelutgifningsrätt.

»

Såsom redan blifvit antydt, anser Utskottet frågan om möjligen

önskvärda ändringar i grunderna och gränserna för sedelutgifningen böra

för det närvarande anstå, intilldess verkningarne på cirkulationsmedlet

af de vid innevarande riksdag fattade besluten rörande landets mynt

hunnit för de bestämmelser i detta vigtiga ämne, som kunna finnas

ändamålsenliga, lemna en praktisk vägledning, utan hvilken tillämpningen

af teoretiska grunder blifver alltför vansklig.

Sedan Riksdagen gillat Utskottets i dess Betänkande N:o 12 vid

punkten 35:o gjorda framställning att köp och försäljning af utländska

vexlar för Riksbankens räkning måtte kunna få ega rum vid samtliga

afdelningskontoren, bör den inskränkning till allenast Stockholm, Göteborg

och Malmö, som nuvarande § 12 mom. 1 innehåller, borttagas;

och Utskottet hemställer fördenskull,

2:o.

att reglementets § 12 mom. 1 må erhålla följande

lydelse:

(Nuvarande lydelse:) Mom. 1. Fullmäktige bemyndigas

att köpa och åter försälja vexlar,

§ 12 mom. 1. Fullmäktige be- betalbara å utrikes ort, etc. — —

myndigas att i Stockholm, Göteborg--— oförändradt.

och Malmö köpa och åter försälja

vexlar, betalbara å utrikes ort etc.

—--oförändradt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

27

I följd af Riksdagens bifall till Utskottets hemställan i punkten

7:o af Betänkandet N:o 12: att å sedlar af en riksdalers valör båda

namnteckningarne skola anbringas medelst tryck; att, med bibehållande

af en tryckt och en handskrifven namnteckning å 5-riksdalerssedlarne,

likaledes en tryckt och en handskrifven namnteckning må anbringas å

10-riksdalerssedlarne, samt att, liksom hittills, båda namnteckningarne å

öfriga valörer skola vara handskrifna, får Utskottet hemställa,

3:o.

att mom. 2 af § 15 må få denna lydelse:

((Nuvarande lydelse:)

§ 15 mom. 2. Dessa sedlar förses

med namnteckning af två Riksbankens

tjensteman; den ena namnteckningen

å sedlar af de två lägsta

valörerna anbringad genom tryck.

Dessa sedlar förses med namnteckning^

två Riksbankens tjensteman.

A sedlarne af En riksdalers

valör anbringas båda namnteckningarne

genom tryck; å sedlarne af

Fem och Tio riksdalers valör anbringas

en tryckt och en handskrifven

namnteckning, men å de öfriga valörerna

handskrifvas båda namnteckningarne.

Enligt § 18, hafva hittills vid insättningar och liqvider i Riksbankens

hufvud- och afdelningskontor fått utom rikets mynt och Riksbankens

sedlar användas, bland annat, sådana af enskilda penningeanstalter

utgifna vexlar, som varit ställda att betalas i Stockholm, men

deremot icke dylika vexlar, betalbara å andra orter.

Riksbankens säkerhet synes emellertid icke äfventyras, om äfven

på andra orter, än Stockholm, betalbara vexlar finge mottagas, då vederbörande

styrelse i allt fall eger pröfva huruvida vexlarne må anses säkra;

och ännu mindre torde det i någon mån ökade besvär, som dylika

vexlare inkassering förorsakar, vara afsevärdt. För allmänheten beredes

deremot en icke obetydligt ökad beqvämlighet i dess beröring med

Riksbanken, om den kan undvika att först på annat ställe förvandla vexeln

i kontanta penningar; och Utskottet hemställer fördenskull,

4:o.

att en ändring i reglementets § 18 mom. 1. må vidtagas

sålunda, att denna § erhåller följande lydelseJ

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

BanJcö-Utslcottets Betänkande N:o 15.

(Nuvarande lydelse:)

§ 18 inom. 1. Vid insättningar

och liqvider i Riksbanken och lånekontoren

kunna, utom rikets mynt

och Riksbankens sedlar, användas:

Riksbankens, lånekontor ens och filialbankernas

anvisningar, assignationer

och vexlar; sedlar, utgifva af

sådana enskilda banker, som å den

ort, der insättningen eller liqviden

sker, lemna dagligt tillfälle till utbyte

af dessa sedlar mot Riksbankens

sedlar och hvilka i (ifrigt af

fullmäktige pröfvas böra till mottagande

godkännas, samt vid uppvisandet

i Stockholm betalbara, af

enskilde penningeanstalter utställda

vexlar, som efter vederbörande styrelses

bepröfvande anses kunna mot
-

Om förfaringssättet med mottagna

enskilda bankers sedlar ega

fullmäktige meddela föreskrifter.

Vid insättningar och liqvider i

Riksbankens hufvud- och afdelningskontor

kunna, utom rikets mynt och

Riksbankens sedlar, användas: hufvud-

och af delning skontor ens samt

filialbankers anvisningar, assignationer

och vexlar; sedlar, utgifna

af sådana enskilda banker, som å

den ort, der insättningen eller liqviden

sker, lemna dagligt tillfälle till

utbyte af dessa sedlar mot Riksbankens

sedlar och hvilka i öfrigt

af fullmäktige pröfvas böra till emottagande

godkännas, samt vid uppvisandet

betalbara, af enskilda penningeanstalter

utställda vexlar, som

efter vederbörande styrelses bepröfvande

anses kunna mottagas.

Om förfaringssättet med mottagna

enskilda bankers sedlar ega

fullmäktige meddela föreskrifter.

I fall detta förslag af Riksdagen antages, bör mom. 2 af samma

§, som föreskrifver huru skall förfaras med mottagna assignationer och

vexlar, ändras, och Utskottet hemställer derföre,

5:o.

att, under förutsättning att näst föregående punkt af

Riksdagen bifalles,

lydelse:

(Nuvarande lydelse:)

§ 18 mom. 2. I /dnekontoren

mottagas lånekontors- samt filialbanks

assignationer och vexlar, äfvensom

enskilda penningeanstalters vexlar

mom. 2 af § 18 må erhålla följande

I af delning skontor en mottagna

af delning skontors- samt filialbanksassignationer

och vexlar, äfvensom

enskilda penningeanstalters i Stockholm

betalbara vexlar skola genast

såsom kontant leverering till Imf
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

29

skola genast såsom kontant levere- vuclkontoret insändas; börande förstling

till Riksbanken insändas; bö- nämnda asssignationer och vexlar

rande förstnämnda assignationer och före afsändningen i afdelningskonvexlar

före afsändningen i/ane-kon- toren makuleras. Enskilda pentoren

makuleras. ningeanstalters på annan ort, än

Stockholm, betalbara vexlar inkasseras

så fort sig göra låter.

Innan Utskottet går vidare till förslag rörande ändringar i öfriga,

till andra afdelningen hörande föreskrifter torde Utskottet nu få återkomma

till de öfvergångsstadganden, som i anledning af de beslutade lagarne

angående myntet och öfvergången till det nya myntsystemet erfordras.

Enligt § 1 i sistnämnda lag, är det genom Riksbankens försorg, som

de nya mynten skola den allmänna rörelsen tillhandahållas; och fördenskull

torde Riksdagen böra lemna fullmäktige uppdrag att, så fort nödiga

förberedande bestämmelser blifvit af Kongl. Maj:t meddelade, gå i

författning om anskaffande af erforderligt förråd, för att kunna börja utgifningen

af det nya myntet. Då emellertid, hvad beträffar skiljemyntet så väl af

silfver som brons den med Norge och Danmark vilkorligt afslutade konvention

stadgar, att sådant präglas endast på regeringarnes omedelbara föranstaltande

och för de respektive staternas räkning; då vidare lagen om öfvergången

till det nya myntsystemet icke innehåller någon bestämmelse, som gifver

Riksbanken rätt att i afseende på skiljemynt fungera för statens räkning

och uttrycken i första punkten af § 1 i nämnda lag äro sådana, att de

fullkomligt stå tillsammans dermed, att staten lemnar Riksbanken skiljemynt

att tillhandahållas allmänna rörelsen; då sålunda samt vid det förhållande

att Riksbankens ställning till myntverket, beträffande den förras

rätt att få reqvisitioner å myntning utförda, torde behöfva blifva närmare

bestämd, än nu är fallet, och då slutligen utmyntning af hufvudmyntet

till erforderligt belopp torde medtaga så mycken tid, att någon

myntning af skiljemynt knappast lärer medhinnas före nästa riksdag, — har

Utskottet ansett uppdraget för fullmäktige att ombesörja anskaffande af

det nya myntet för närvarande endast böra afse guldmynt, helst fullmäktige

icke desto mindre blifva oförhindrade att, i den mån ske kan,

äfven anskaffa skiljemynt.

Att, när det nya myntet varder satt i omlopp, riksbanken äfven

bör börja att utgifva sedlar, lydande å guldmynt, torde få anses så

gifvet, att något framläggande af skälen derför ej behöfves. Deremot

kunna meningarne vara delade i fråga om hvilka valörer böra för sed
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

larne bestämmas och särskilt om den minsta sedelvalören. Den åsigten

har uttalats, att sedlar icke borde utgifvas ens på det belopp, som

motsvarar det minsta guldmyntet, och ännu mindre på lägre belopp;

och man har på denna grund ansett att, då minsta guldmyntet blifver

tio kronor, sedlar åtminstone icke borde utgifvas å lägre valör, än som

motsvarade nämnda guldmynt. Emellertid torde, utom den allmänna

vanan och förkärleken för sedlar å små valörer med flera omständigheter,

böra tagas i betraktande, att till en början och innan tillräckligt

förråd af de nya mynten hunnit anskaffas och blifva spridda öfver'' landet,

svårigheter skulle kunna uppstå, om icke tillgång fortfarande funnes

på de hittills så mycket använda sedlarne å små valörer; och då

dertill kommer, att de enskilda bankerna, så länge deras nuvarande

oktrojer räcka, ega utgifva sedlar å fem riksdaler eller kronor, synes

Riksbanken tillsvidare böra bibehållas vid utgifvande af samma sedelvalörer,

som hittills.

Utskottet har alltså stannat vid det beslut att föreslå Riksdagen,

det sedlar må, åtminstone tills vidare, af Riksbanken få utgifvas såväl å

en krona som fem kronor samt för öfrigt å 10, 50, 100 och 1000 kronor.

Utskottet har, i öfverensstämmelse med af fullmäktige uttalad mening,

uteslutit valören 500, dels emedan denna valör hittills visat sig

vara mindre efterfrågad, dels af tekniska skäl, som här icke torde behöfva

anföras.

Beträffande texten å sedlarne, eller den förbindelse till deras inlösen,

som desamma böra innehålla, kunde ifrågasättas om icke, då sedlar

å en och fem kronor icke kunna en och en i sender inlösas med

guldmynt, emedan sådant å motsvarande valör icke linnes, texten å

dessa sedlar behöfde vara en annan, än å de större sedelvalörerna, hvilka

hvar för sig äro inlösbara med guldmynt. Skälen emot att hafva olika

text å särskilda sedelvalörer äro emellertid lätt insedda, och då den text,

Utskottet här nedan föreslår, är så affattad, att den kan anses tillämplig

äfven på sedlar å en och fem kronor, samt i öfrigt torde vara svarande

mot ändamålet, har Utskottet föredragit att föreslå enahanda text för

alla valörer.

För Utskottets förslag att utgifning af sedlar å riksdaler x-iksmynt

bör upphöra, så snart sedlar å guldmynt sättas i omlopp, torde någon

utveckling af skälen icke vara erforderlig.

I reglementets §§ 10, 11, 15, 16 och 20 äro bestämmelser gifna

rörande mottagning och utlemnande af mynt och sedlar, köp och försäljning

af omyntadt silfver och guld samt mottagande på räkning af

silfvermynt, riksbankens sedlar och karoliner. Såsom Utskottet i början

s. 31 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

31

af detta betänkande erinrat, måste dessa föreskrifter tills vidare förblifva

gällande, medan å andra sidan vissa mot dem svarande bestämmelser

måste finnas till efterrättelse i mån som det nya myntsystemet hinner

träda i tillämpning; och Utskottet föreslår fördenskull äfven i dessa

afseenden vissa öfvergångsstadganden.

Ett af dessa innefattar en förändring i sak af ganska mycken betydelse,

och Utskottet bör fördenskull fästa uppmärksamheten derpå

samt angifva skälen derför.

Hittills har Riksbanken, när omyntadt silfver eller guld inlemnats

antingen till Riksbanken direkt eller för dess räkning å Kongl. myntverket^

så fort profning och värdering derstädes skett och attest deröfver

i Riksbanken företetts, utgifvit betalning för det inlemnade partiet, utan

afvaktan på dettas utmyntning. Utskottet föreslår deremot nu, att betalningen

. för inlemnadt guld icke i allmänhet skall erläggas, förrän

guldet blifvit i myntadt skick från myntverket till Riksbanken aflemnadt:

ehuru med rättighet för fullmäktige att, efter pröfning i hvarje

fall, medgifva betalningens erläggande tidigare. De ganska giltiga invändningar,

som kunna göras emot förstnämnda bestämmelse, har Utskottet

icke förbisett, men tror det föreslagna förbehållet vara berättigadt af

hänsyn dertill, att, då Riksbanken i afseende på tillgången å mynt är

beroende af myntverket och, synnerligast till en början, svårighet kan

möta mot erhållande af tillräckligt stort förråd, Riksbanken skulle kunna

blifva ur stånd att med mynt i förskott liqvidera inlemnade guldpartier,

om sådana å betydliga belopp förekomme.

Under åberopande af hvad nu blifvit anfördt, hemställer Utskottet,

6:o.

att Riksdagen må besluta följande öfvergångsstadganden,

att tillämpas i den mån verkställigheten af de

vid innevarande riksdag beslutade lagarne om rikets

mynt och om öfvergången till det nya myntsystemet

dertill föranleda:

l:o). Derest de af Riksdagen antagna lagar om rikets mynt och

om öfvergången till det nya myntsystemet varda af Kongl. Maj:t gillade

och fastställda, åligger det fullmäktige:

a) att, så snart Kongl. Maj:t meddelat de i § 11 af förstnämnda

lag omförmälda bestämmelser rörande myntstyckenas yttre utseende samt

om ordningen för inlemnande till myntverket af guld till myntning, i

öfverensstämmelse med § 1 af lagen om öfvergången till det nya mynt
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

BanTco-UtsIcottets Betänkande N:o 15.

systemet, skyndsamt låta å myntverket prägla guldmynt enligt lagen om

det nya myntet;

b) att, när tillräckligt förråd af guldmynt finnes att börja utgifvande

deraf i allmänna rörelsen, samtidigt dermed utgifva sedlar å en

kronas, samt fem, tio, femtio, etthundra och ettusen kronors valör; skolande

texten å dessa sedlar lyda sålunda: »Sveriges riksbank inlöser, vid

anfordran, denna sedel å 00 kronor med guldmynt enligt lagen om rikets

mynt af den — •— —»; och skall, i afseende på namnunderskrifning af

dessa sedlar iakttagas hvad i afseende på namnunderskrifning å motsvarande

sedlar i riksdaler riksmynt är stadgadt;

c) att, så snart sedlar å guldmynt börjat utgifvas, upphöra med

allt utlemnande till allmänheten af sedlar å riksdaler riksmynt samt

skyndsamt låta obrukbart göra det förråd af sistnämnda slags sedlar, som

då i Riksbanken finnes och derefter dit ingår.

2:o. De sedlar, Riksbanken i enlighet med punkten l:o) litt. b)

kan komma att utgifva, är Riksbanken skyldig att vid anfordran enligt

ordalydelsen inlösa.

3:o. Så snart de vid innevarande riksdag beslutade lagar om rikets

mynt och om öfvergången till det nya myntsystemet trädt i gällande

kraft, skall, med upphäfvande af hvad i § 10 mom. 3 är föreskrifvet

derom, att fullmäktige ega bestämma pris för guld i plants samt annat

omyntadt guld, sådant guld, när dylikt till Kongl. Myntverket för Riksbankens

räkning, eller till något af Riksbankens afdelningskontor aflemnas,

af Riksbanken, enligt från Kongl. Myntverket, efter verkställd profning

och värdering, aflemnadt bevis, inlösas med guldets värde i svenskt

mynt efter afdrag af myntskatt och andra kostnader till myntverket;

dock är Riksbanken icke skyldig att erlägga betalningen, förrän guldet

blifvit i myntad form från myntverket till Riksbanken aflemnadt; egande

likväl fullmäktige att, efter särskild pröfning för hvarje fall, när de finna

sådant för Riksbanken fördelaktigt, ej mindre medgifva att betalningen

tidigare erlägges, än äfven befria säljaren från såväl myntskatt, som särskilda

kostnader till myntverket; hvarförutan det tillkommer fullmäktige

att i afseende på emottagande af omyntadt guld vid afdelningskontoren

och insändandet derifrån meddela de särskilda föreskrifter, fullmäktige

anse behöfliga.

4:o. När ofvan nämnda nya lagar trädt i gällande kraft skall,

med ändring af hvad i mom. 1 och 2 af § 10 nu om mottagning af

svenskt guldmynt är föreskrifvet, äldre svenskt guldmynt i Riksbankens

hufvud- och afdelningskontor inlösas efter dess värde i det nya myntet,

hvaremot

s. 33 Kontrollera mot PDF

BanJco-UtsJcöttets Betänkande N:o 15.

33

hvaremot skyldigheten för Riksbanken enligt mom. 3 af samma paragraf

att inlösa omyntadt silfver efter värdet i svenskt mynt skall upphöra och

åt fullmäktige öfverlemnas att, när silfver till inköp erbjudes, bestämma

huruvida och på hvilka vilkor inköp må ske.

5:o) Sedan det nya guldmyntet börjat i rörelsen utgifvas, skola

fullmäktige tillse att nödigt förråd deraf alltid i hufvudkontorets kassor

förefinnes, äfvensom fullmäktige böra föranstalta att vid afdelningskontoren

i Göteborg och Malmö tillgång finnes till fullgörande af den genom

16 § i lagen om rikets mynt föreskrifna invexlingsskyldighet; börande

derjemte tillgång i hufvudkontoret äfvensom, så vidt ske kan, i alla afdelningskontoren

beredas till utvexling mot guldmynt af silfvermynt å 2

R:dr och lägre valörer, intilldess tillgång på silfvermynt, prägladt i enlighet

med den nya myntlagen, hunnit blifva tillgängligt.

6:o) Efter det guldmynt i enlighet med den vid innevarande riksdagbeslutade

lag om rikets mynt börjat utgifvas, skall räkning öfver medel,

som af staten samt dess allmänna verk och kassor med flere enligt § 20

i bankoreglementet å deposition utan ränta insättas, föras allenast i det

genom nu beslutade myntlag bestämda mynt, eller krona och öre.

7:o) Der i bankoreglementet belopp äro utsatta i riksdaler riksmynt,

skola, jemlikt § 3 i den om öfvergången till det nya myntsystemet antagna

lag, dessa belopp och samma belopp af guldmyntet krona räknas

med hvarandra lika;

Kommande derjemte, jemlikt samma paragraf, silfvermynt, prägladt

i enlighet med Kong!, förordningen den 3 Februari 1855 och äldre författningar,

att, äfven sedan nytt mynt börjat utgifvas, i Riksbankens

hufvud- och afdelningskontor emottagas till det värde, som i nyssnämnde

paragraf är bestämdt.

Inom Utskottet har, på förekommen anledning, framställning gjorts

om beredande af tillfälle för den, som sådant önskade, att få i Riksbankens

hufvudkontor deponera utländskt guldmynt på sådant sätt, att han

erhölle bevis om det deponerades värde, hvilket icke nu kan ske, då enligt

reglementets § 20 endast svenskt mynt får på deposition utan ränta

mottagas, och enligt § 22 paketer eller annan flyttbar egendom får emottagas

till förvar endast under försegling.

Detta förslag har Utskottet för sin del gillat, och tillstyrker förlåt.

till Iliksd. Prot. 1873. 6 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

denskull, efter att hafva från fullmäktige inhemtat yttrande om de närmare

bestämmelser och vilkor, som kunde anses behöfliga, i öfverensstämmelse

med hvad fullmäktige föreslagit, att ett dylikt stadgande må

införas i 22 § af reglementet.

I sådant fall torde likväl öfverskriften öfver den underafdelning, till

hvilken paragrafen hörer, behöfva ändras, och Utskottet hemställer i sådant

afseende,

7:o

att öfverskriften framför reglementets § 22 må erhålla

denna lydelse:

(Nuvarande lydelse:)

D. Om mottagning af paketer och D. Om mottagning af utländskt

annan flyttbar egendom. guldmynt, paketer och annan flytt
bar

egendom.

Vidare hemställer Utskottet,

8:o

att, med bibehållande af nuvarande § 22 såsom mom.

2 i motsvarande paragraf, såsom mom. 1 må införas

följande stadgande:

I Riksbanken emottages till förvar utländskt guldmynt

af de slag, fullmäktige bestämma, och mot bevis,

som, utstäldt å viss person, skall innehålla icke allenast

antal och valör af hvarje slag, dettas vigt äfvensom

värde i caroliner, eller i mynt, om och när guld

varder till rikets mynt antaget, utan ock förbindelse för

Riksbanken att mot bevisets återställande och betalning

af nedan bestämda förvaringsafgift, återställa det till

förvar emottagna myntet eller, om sådant ej kan ske,

detsammas värde, om i Caroliner utfördt, efter deras

för tillfället gällande invexlingspris; kommande härvid

hufvudsakligen att tjena till efterrättelse följande:

a) vid myntets uppvägning eger inlemnaren att närvara.

personligen eller genom ombud, om så önskas;

b) åtnöjes icke inlemnare eller hans ombud med

det myntet i beviset åsätta värde, emottages myntet ej

till förvar; och

s. 35 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o lo.

35

c) afgiften, som vid myntets inlemnande erlägges,

utgör för hvarje fullt l,OOÖ:detal riksdaler af värdet,

enligt beviset, en riksdaler för en förvaringstid af högst

tre månader, dock att lägre afgift än femton riksdaler

icke beräknas; och skall, om depositionen fortfar längre

än tre månader, afgiften utgå med en tredjedels riksdaler

eller en tredjedel af minimiafgiften för hvarje

börjad månad, hvilken afgift årligen infordras, derest

förvaringstiden öfverstiger ett år;

och eg a fullmäktige att meddela de närmare bestämmelser,

som i och för denna rörelses bringande till

verkställighet må anses erforderliga.

Utlåning mot pant af vågförda effekter har hittills, enligt § 30, fått

ske endast vid hufvudkontoret och afdelningskontoret i Göteborg. För

den händelse emellertid, att dylik säkerhet skulle erbjudas vid något af

de andra afdelningskontoren, torde det icke vara skäl att genom reglementet

lägga hinder för densammas antagande, för hvilket ändamål utur

mom. 1 af § 30 böra uteslutas orden »i Riksbanken och lånekontoret i

Göteborg». I öfrigt erfordras dels i mom. 1, dels i mom. 5 af samma §

en i sak icke inverkande redaktionsförändring.

Utskottet hemställer,

9:o.

att reglementets § 30 må få följande lydelse:

(Nuvarande lydelse:)

§ 30. Mom. 1. Utlåning sker

i Riksbanken och lånekontoret i Göteborg

mot lånsökandes förbindelse

och pant, enligt medföljande, på

Riksbanken eller lånekontoret öfverlåten

vågattest;

l:o. — — — — — — etc.

Mom. 5. Riksbankens och lånekontor

ens styrelser ega, hvar för sitt

lånedistrikt, så ofta och på det sätt

styrelsen finner lämpligast samt för

Riksbankens säkerhet nödigt, låta

Mom. 1. Utlåning sker mot

lånsökandes förbindelse och pant enligt

medföljande, på Riksbankens hufvudkontor

eller vederbörligt afdelningskontor

öfverlåten vågattest;

l:o. — — — — oförändradt.

Mom. 2, 3 och 4 oförändrade.

Mom. 5. Vederbörande styrelse

eger, hvar för sitt lånedistrikt, så

ofta och på det sätt styrelsen finner

lämpligast samt för Riksbankens säkerhet

nödigt, låta anställa invente
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Banko-Utskottets Betänkande N:0 15.

anställa inventeringar å de på vå- ringar å de på vågarne för Riksgarne

för Riksbankens räkning pant- bankens räkning pantsatta effekter,

satta effekter.

Enligt § 31 får kassakreditiv beviljas:

a) Riksgälds-kontoret; b) Kongl. Kommers-kollegium till manufakturernas

och fabrikernas understödjande; c) Jernkontoret; d) Sparbanker,

som äro försedda med stadgar, stadfästade af vederbörlig myndighet; e)

Bolag, ehvad de äro grundade på Kongl. Förordningen af den 6 Oktober

1848 angående aktiebolag, eller delvis eller till det hela solidariska,

med undantag allenast af sådana, som drifva bankrörelse med rätt att

utgifva egna banksedlar; samt f) enskilda personer; — och är vidare

stadgadt: att kreditiv till Kommers-kollegium och Jernkontoret för år

1873 finge utgöra en million R:dr för det förstnämnda och 300,000 R:dr

för det sistnämnda, och att kreditivafgift för dessa kreditiv ej skall erläggas;

äfvensom i § 36, att räntan å desamma beräknas till fyra procent.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 100, har Herr

O. Wijk anfört: att 1868 års Riksdag på en af Banko-Utskottet gjord

hemställan beslutat en årlig minskning af manufakturdiskontens kreditiv,

så att detta efter hand blefve helt och hållet indraget; samt att denna

successiva minskning allt sedan egt rum med 250,000 R:dr årligen, så att

kreditivet, som under 1868 ännu utgick med 2,250,000 R:dr, för år 1873

utgjorde endast 1,000,000 R:dr. För ett hastigare uppnående af det

åsyftade målet, eller kreditivets fullkomliga indragning, ansåg motionären,

att vid innevarande riksdag en större minskning än hittills borde kunna

utan olägenhet verkställas. I följd af den ymniga penningetillgången, som

under sednare tiden varit och fortfarande vore rådande, hade manufakturdiskonten

allt mindre anlitats af de till lån från samma fond berättigade

näringsidkare, så att, oaktadt den successiva minskningen i kreditivbeloppet,

den odisponerade behållningen derå alltjemt ökats, i hvilket afseende

motionären åberopat den uppgift härutinnan, hvilken af sist församlade

revisorer i deras berättelse lemnats, samt den af revisorerne uttalade

mening, att en ytterligare och möjligen ännu större nedsättning,

än hittills, syntes kunna utan svårighet ega rum. Mot en sådan nedsättning

hade Kongl. Kommers-kollegium, i sitt utlåtande öfver revisionsberättelsen,

förklarat sig icke hafva något att erinra, så mycket mindre,

som den olägenhet, en större nedsättning möjligen kunnat medföra med

hänseende till den vidsträcktare lånerätt, som tillförene varit förunnad

manufakturisterna i Eskilstuna och deras förläggare, blifvit undanröjd

s. 37 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

37

derigenom, att Kong!. Maj:t bemyndigat Kollegium att, efter sig företeende

omständigheter, lämpa och bestämma sagda lånerätt.

Med afseende på dessa förhållanden, ansåg motionären en nedsättning

af 500,000 R:dr kunna vid denna riksdag ega rum, i följd hvaraf

kreditivet för år 1874 skulle komma att utgöra 500,000 R:dr. Men då,

derest nedsättningen skulle verkställas före slutet af det år, hvarunder

den beslötes, kunde, efter hvad revisorerne upplyst, uppstå svårighet i

följd deraf att, enligt gällande reglemente, de till lån i manufakturdiskonten

berättigade, hvilkas lånerätt bestämmes vid årets början och

alltså innan kreditivets minskning blifvit beslutad, kunna när som helst

och således äfven först mot slutet af året uttaga sina lån på den i reglementet

medgifna tid af ända till 9 månader, föreslog motionären derjemte,

att tiden för inbetalning till Riksbanken af det belopp, hvarmed

ifrågavarande kreditiv kunde för år 1874 varda nedsatt, måtte utsträckas

till den 30 Juni nämnda år.

Vitsordande riktigheten af motionärens uppgifter och godkännande

det af honom framställda förslag, afgifver Utskottet här nedan förslag

till den lydelse, mom. 3 af § 31 i följd deraf bör erhålla.

Kreditivet till Jernkontoret har, liksom det nyssnämnda till manufakturdiskonten,

årligen minskats, så att detsamma, år 1868 utgörande

900,000 R:dr, efter nedsättning hvarje år med 150,000 R:dr,|för innevarande

år utgör allenast 300,000 R:dr.

För kreditivet har Jernkontoret varit befriadt från skyldighet att

ställa säkerhet, och då denna inrättning har ett högst betydligt eget kapital,

torde sådan befrielse utan all fara äfven för framtiden kunna medgifvas.

Men i öfrigt anser Utskottet undan tagsförmåner, som hittills för

detta kreditiv egt rum, uti befrielse från kreditiv-afgift och en lägre ränta

än för kreditiv i allmänhet, böra upphöra, liksom det torde böra öfverlemnas

åt vederbörande kontrahenter att öfverenskomma om kreditivets

belopp; och föreslår Utskottet i öfverensstämmelse härmed erforderliga

ändringar i mom. 2 och 3 af § 31 samt i mom. 2 af § 36.

Inom Utskottet har framstälts förslag, att det förbud, ofvan anförda

punkt e) i mom. 1 af § 31 innefattar mot beviljande af kassakreditiv åt

sådana bolag, som drifva bankrörelse med rätt att utgifva egna banksedlar,

måtte undanröjas.

Anmodade att öfver detta förslag yttra sig, hafva fullmäktige anfört

följande:

»Möjligheten för Riksbanken att under tider af ymnig penningetillgång

kunna fördelaktigt använda sina för utlåning tillgängliga medel

är i ej ringa mån beroende af de föreskrifter, som tjena liiksbankens

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

styrelse till efterrättelse vid utlåningens verkställande. Äro dessa föreskrifter

i ett eller annat hänseende bindande, kan styrelsen derigenom

sättas ur stånd att åt lånerörelsen gifva önskvärd utsträckning just då en

sådan utgör enda medlet för beredande åt Riksbanken af skälig afkomst

i dess fonder; hvaremot, om dessa föreskrifter lemna för styrelsen mera

utrymme i handlingsfrihet, sådant bör, särdeles under vissa förhållanden,

leda till största fördel för Riksbanken. Genom det väckta förslaget afses,

såsom det vill synas, att lossa på ett af de band, hvarmed nuvarande ut~

låningsföreskrifter omgärda den utlånande myndigheten, och betraktadt

ur denna synpunkt torde förslaget vara förtjent af uppmärksamhet.»

»Men ehuru sålunda det oinskränkta förbud, reglementet nu innehåller

emot meddelande af kreditiv åt enskild sedelutgifvande bank, efter

fullmäktiges mening kunde utan skada borttagas, synes det dock ej fullmäktige

välbetänkt om föreskrifterna så affattades, att de sedelutgifvande

bankerna, hvilka genom sedelutgifningsrätten redan erhållit en för deras

rörelses bedrifvande ganska stor förmån, skulle i fråga om erhållande af

kreditiv i Riksbanken blifva likställda med andra bankinrättningar och

jemväl med enskilda personer. Dessa banker äro dessutom till antalet

26, och då de icke kunna vara betjenta med kreditiv i mindre belopp,

skulle summan af deras sammanlagda kreditiv, om alla kunde göra anspråk

derpå, lätteligen blifva ganska betydlig. Åt föreskriften bör derföre

gifvas en uppställning, i sig innebärande icke rättighet, men väl

möjlighet för sådan bank att erhålla kreditiv i Riksbanken. Det är äfven

antagligt att, om enskilda kreditivhafvande banker finge obehindradt

anlita kreditiven vid qvartalsafslutningar, då, efter hvad sig visat, Riksbanken

äfven från andra håll har ganska starka påkänningar i kassan,

svårighet skulle kunna för Riksbankens styrelse uppstå att vid sådana

tider hålla sedelutgifningen inom stadgade gränser, och böra fullmäktige

derföre berättigas att beträffande sättet för kreditivens begagnande fästa

särskilda vilkor, hvarföre ock pröfningsrätten af dylika frågor uteslutande

bör åt dem förbehållas.»

»Derjemte och då det torde vara med billighet förenligt, att de

sedelutgifvande enskilda banker, som erhålla kreditiv hos Riksbanken,

för sådant kreditiv erlägga eu högre inträdes- eller kreditivafgift, än som

för tillfället må vara för kreditivsökande i allmänhet bestämd, samt i öfrigt

såväl för kreditiv åt andra bankinrättningar, som i vissa fall äfven

för andra kreditiv å större belopp, en högre kreditivafgift än den vanliga

skäligen kunde och borde till Riksbankens fördel betingas, torde ett

tillägg, i syftning att lemna fullmäktige större frihet i afseende på kreditivafgiftens

bestämmande, vara nödigt i mom. 2 af reglementets 31 §.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

39

Visserligen innehåller detta moment allenast, att inträdes- eller kreditivafgiftens

belopp bestämmes af fullmäktige, hvilka ord skulle kunna anses

innebära frihet för fullmäktige att sätta afgiften olika för olika kreditivsökande,

men denna tolkning af föreskiften hafva fullmäktige icke ansett

öfverensstämma med lagstiftarens mening.»

Det är naturligt, att någon ovilkorlig rättighet till erhållande af

kreditiv i Riksbanken icke bör ifrågakomma för de enskilda sedelutgifvande

bankerna, lika litet som andra enskilda bolag eller personer lära

kunna på grund af reglementets bestämmelser göra något dylikt anspråk

gällande, utan lärer det böra få bero på vederbörande styrelse att pröfva

och i hvarje särskildt fall besluta, huruvida en ansökning må kunna bifallas

eller icke. Under denna förutsättning skulle ett öfverlemnande åt

fullmäktige af tillåtelse att bevilja kassakreditiv åt enskilda sedelutgifvande

banker kunna blifva för banken skadligt endast i det fall, att fullmäktige

läte hänföra sig att bevilja kreditiv antingen till större belopp,

än tillgångarne medgåfve, eller mot otillräcklig säkerhet. Men någon betänklighet

af detta slag kan Utskottet så mycket mindre tillerkänna vigt,

som densamma då borde gälla lika mycket i andra delar af Riksbankens

verksamhet och för öfrigt vore alldeles stridande mot den grundsats,

hvilken allt mera gjort sig gällande, att åt styrelsen af Riksbanken lemna

en af reglementsföreskrifter så litet som möjligt kringskuren frihet i

förvaltningen. Hvad fullmäktige anfört om önskvärdheten af att åt Riksbankens

rörelse kunna gifva en utsträckning, som någorlunda motsvarar

bankens stora kapital och derå kan bereda en skälig inkomst, är utan

allt tvifvel riktigt. Behofvet att eftersträfva en sådan utsträckning'', visar

sig mycket tydligt vid jemförelse af det omfång, ett par af de enskilda

bankinrättningarnes utlåningsrörelse eger i jemförelse med motsvarande

delar af Riksbankens rörelse, och ännu mera vid en jemförelse af Riksbankens

upplåning på upp- och afskrifning samt depositionsräkning med

de enskilda bankernas upplåning. Om åt fullmäktige öfverlemnas ej

allenast att pröfva huruvida och till hvad belopp kreditiv må beviljas,

utan äfven att föreskrifva vilkor för kreditivs begagnande, torde de betänkligheter,

som kunde hysas i afseende på summornas storlek och antagandet

att de enskilda bankerna möjligen skulle, genom det sätt, hvarpå

de använda sina kx^editiv, åstadkomma stalla ryckningar i Riksbankens

rörelse, förlora den största delen af deras vigt.

Utskottet drager, på nu antydda skäl, icke i betänkande att tillstyrka

det ifrågavarande förslaget under de vilkor, fullmäktige föreslagit,

och anser sig tillika böra tillstyrka den framställning, fullmäktige gjort

om rätt att sätta olika kreditivafgift för särskilda kreditiv; och får Ut
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

skottet, på grund af hvad nu, beträffande hittillsvarande § 31 i reglementet,

blifvit anfördt, hemställa,

10:o.

(Nuvarande lydelse:)

§ 31 mom. 1. Kassakreditiv beviljas:
a)

Riksgäld-skontoret;

b) Kongl. Kommers-kollegium till

manufakturernas och fabrikernas understödjande;
c)

Jernkontoret;

d) Sparbanker, som äro försedda

med stadgar, stadfästade af vederbörlig

myndighet;

e) Bolag ehvad de äro grundade

på Kongl. förordningen af den 6

Oktober 1848 angående aktiebolag

eller delvis eller till det hela solidariska,

med undantag allenast af sädana,

som drifva bankrörelse med

rätt att utgifva egna banksedlar; samt

f) enskilda personer.

Kreditiv beviljas hvarje gång på

högst ett år, mot säkerhet, som af

vederbörande styrelse godkännes.

Från skyldigheten att ställa säkerhet

äro Riksgälds-kontoret och

Jernkontoret befriade, hvaremot

Riksbanken för kreditivet till Kongl.

Kommers-kollegium skall ega säkerhet

i manufakturdiskontens alla for
-

att nämnda § 31 må erhålla följande

lydelse:

Mom. 1. Kassakreditiv beviljas:

a) Riksgälds-kontoret;

b) Kong]. Kommers-kollegium till

manufakturernas och fabrikernas understödjande;
c)

Jernkontoret;

d) Sparbanker, som äro försedda

med stadgar, stadfästade af vederbörlig

myndighet;

e) Bolag, ehvad de äro grundade

på Kongl. förordningen af den 6

Oktober 1848 angående aktiebolag

eller delvis eller till det hela solidariska,

och således äfven sådana

bolag, som drifva bankrörelse med

rätt att utgifva egna banksedlar; dock

ankommer det ensamt gå fullmäktige

att bestämma icke allenast huruvida

och till hvilket belopp bolag af sistnämnda

slag må erhålla kreditiv,

utan äfven de särskilda vilkor och

förbehåll, hvarunder kreditivet får

begagnas; samt

f) enskilda personer.

Kreditiv beviljas hvarje gång på

högst ett år, mot säkerhet, som af

vederbörande styrelse godkännes.

Från skyldigheten att ställa säkerhet

äro Riksgälds-kontoret och

Jernkontoret befriade, hvaremot Riksbanken

för kreditivet till Kongl.

Kommers-kollegium skall ega säkerhet

i manufakturdiskontens alla fordringar
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bankc-Utslioltets Betänkande N:o 15.

41

dringar samt egna behållna tillgångar.

Mom 2. Inträdes- eller kreditivafgiftens

belopp bestämmes af fullmäktige.

Från erläggandet af sådan afgift

äro Riksgälds-kontoret, Kong], Kommers-kollegium,

jernkontor et, sparbanker

och s. k. folkbanker befriade.

Mom. 3. Riksgälds-kontoret eger

att begagna ett kreditiv af 1,500,000

R:dr.

Kreditiven till Kongl. Kommerskollegium

och jernkontoret bestämmas

för år 1873 till en million R:dr för

det förra och 300,000 R:dr för det

sednare.

Kreditiv må beviljas — — etc.

dringar samt egna behållna tillgångar.

Mom. 2. Inträdes- eller kreditivafgiftens

belopp bestämmes af fullmäktige

och kan vara olika för de

särskilda kreditivhafvarne.

Från erläggandet af sådan afgift

äro Riksgälds-kontoret, Kongl. Kommers-kollegium,

sparbanker och s. k.

folkbanker befriade.

Mom. 3. Riksgälds-kontoret eger

att begagna ett kreditiv af 1,500,000

R:dr.

Kreditivet till Kongl. Kommerskollegium

bestämmes för år 1874

till femhundratusen R:dr, men med

återbetalningen till Riksbanken af de

500,000 R:dr, hvarmed det för år

1873 beviljade kreditiv sålunda blifva

minskadt, eger Kongl. Kommerskollegium

begagna uppskof intill den

30 Juni 1874, ä hvilken dag nämnde

belopp med derå upplupen ränta

senast skall vara till Riksbanken inbetaldt.

Kreditiv må beviljas — — oförändradt.

Mom. 4, 5 och 6 oförändrade.

För fullmäktige samt ledamöterne i styrelserna vid lånekontoren

har det alltid varit förbjudet att såsom kommissionärer taga befattning

med ansökningar om försträckning. Detta förbud utsträcktes vid förra

riksdagen, genom mom. 2 i § 35, till de tjensteman, hvilka af allmänheten

emottaga diskonterings-, låne- eller kreditivhandlingar, bereda dem

till föredragning eller hafva dem under vård, äfvensom till ombudsmännen

och de i ombudsmansexpeditionen vid hufvudkontoret anställde tjensteman,

hvarjemte åt fullmäktige öfverlemnades att, i den mån sådant

läte sig verkställa, utsträcka enahanda förbud jemväl till öfrige tjensteman,

och innehaller samma moment tillika föreskrifter om äfventyret för

öfverträdelse af hvad sålunda stadgats.

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 6 Sami. 1 Å/d. 13 Bä/t.pg

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

r 42

Med tillkännagifvande, att förbudet för tjenstemännen att befatta

sig med lånekominissioner före detta års utgång torde kunna erhålla full

utsträckning, samt med erinran, att någon särskild ansvarighetslag för

styrelseledamöter vid afdelningskontoren, när dessa utses af fullmäktige,

icke torde kunna ifrågakomma, hafva fullmäktige föreslagit en förändrad

lydelse för ifrågavarande föreskrift, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

hvilket förslag Utskottet, under förutsättning att det af Sammansatta Bankooch

Lag-Utskottet i dess betänkande N:o 5 afgifna förslag att särskild

ansvarighetslag för styrelserna vid Riksbankens afdelningskontor icke vidare

skulle finnas, hemställer,

1 l:o

(Nuvarande lydelse:)

§ 35 mom. 2. Såväl fullmäktige

i Riksbanken och ledamöter af lånekontorsstyrelserna,

som de tjensteman

i Riksbanken och lånekontoren, hvilka

af allmänheten emottaga diskonterings-,

låne- eller kreditivhandlingar,

bereda dem till föredragning eller

hafva dem under vård, äfvensom ombudsmännen

i Riksbanken och lånekontoren

och de i ombudsmansexpeditionen

anställde tjenstemän vare det

uttryckligen förbjudet att såsom

kommissionärer taga någon befattning

med vexeldiskontering, eller

med anskaffande af lån eller kreditiv

i Riksbanken och lånekontoren; ankommande

det för öfrigt på fullmäktige

att, i den mån sådant låter sig

verkställa, utsträcka enahanda förbud

jemväl till öfrige tjenstemän inom

Riksbanken och lånekontoren.

Finnes förbudet vara öfverträdt

af fullmäktig eller ledamot af lånekontorets

styrelse, göres derom anmälan

hos fullmäktige, som förordna

att reglementets § 35 mom. 2 inå

erhålla följande lydelse:

Såväl fullmäktige i Riksbanken och

ledamöter af styrelserna för afdelningskontoren,

som tjenstemännen vid

Riksbankens hufvud- och afdelningskontor

vare det uttryckligen förbjudet

att såsom kommissionärer taga

någon befattning med vexeldiskontering

eller med anskaffande af

lån eller kreditiv i Riksbankens hufvud-

och afdelningskontor.

Finnes förbudet vara öfverträdt

af fullmäktig, göres derom anmälan

hos fullmäktige, som förordna angående

åtal i enlighet med gällande

ansvarighetslag. öfverträdes åter

förbudet af ledamot i afdelningskontors

styrelse eller af tjensteman,

anmäles förhållandet i förra fallet hos

fullmäktige, som från uppdraget genast

entlediga den felaktige ledamoten

och förordna angående hans åtalande

inför vederbörlig domstol, och

i sednare fallet hos fullmäktige eller

vederbörande styrelse, hvilka ega att

antingen för alltid eller för viss tid

s. 43 Kontrollera mot PDF

Banko- Utskottets Betänkande N:o 15.

43

angående åtal i enlighet med gällande

ansvarighetslag.

öfverträdes åter förbudet af tjensteman,

anmäles förhållandet hos fullmäktige

eller vederbörande styrelse,

som ega att antingen för alltid eller

viss tid af minst sex månader skilja

den felaktige från befattningen och

densamma åtföljande förmåner.

Då emellertid föreskrifterna i nu anförda moment, om de godkännas,

komma att tillämpas, hvad angår styrelesledamöterne vid afdelningskontoren,

först med nästa års ingång, samt fördenskull den nu i mom.

2 af 35 § befintliga bestämmelsen i fråga om bemälde styrelseledamöter

bör fortfara att gälla under innevarande år, torde ett öfvergångsstagande

härom böra vidfogas reglementet.

Enahanda är, såsom Utskottet i dess betänkande N:o 12 vid punkten

33 redan anmärkt, förhållandet med den af Utskottet i nämnde punkt

föreslagna och af Riksdagen godkända föreskrift rörande sättet för utseende

af styrelseledamöter vid afdelningskontoren med mera, och Utskottet

hemställer derföre,

af minst sex månader skilja den

felaktige från befattningen och densamma

åtföljande förmåner.

12:o

att till bankoreglementet må fogas följande öfvergångsstadgande:
De

i § 35 mom. 2 och § 87 af bankoreglementet

den 13 Maj 1872 intagna föreskrifter komma att tillämpas

intill slutet af innevarande år i hvad de angå styrelserna

vid afdelningskontoren i Göteborg, Malmö och

Wisby; kommande alltså de i nu fastställda bankoreglemente

uti §§ (35 mom. 2 och 87) gifna bestämmelser

att träda i tillämpning först med ingången af år 1874.

Under åberopande af hvad ofvan blifvit anfördt rörande kreditiv

till jernkontoret, för hvilket kreditiv Utskottet ansett den hittills varande

undantagsförinånen af en lägre ränta, än för kreditiv i allmänhet, böra

bortfalla, hemställer Utskottet,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

B anJcG-UtsJcottets Betänkande N:o 15.

13:o

(Nuvarande lydelse:)

§ 36 mom. 2. För de summor,

som lyftas eller insättas å kassakreditiv,

beräknas å kreditiven till Riksgälds-kontoret,

Kongl.Kommers-kollegium,

jernkontor et, sparbanker och

s. k. folkbanker fyra procent ränta,

men å öfriga kreditiv den ränta,

fullmäktige med afseende å penningeställningen

hafva att bestämma.

att mom. 2 af § 36 må erhålla

följande lydelsen

För de summor, som lyftas eller

insättas å kassakreditiv, beräknas å

kreditiven till Riksgälds-kontoret,

Kongl. Kommers-kollegium, sparbanker

och s. k. folkbanker fyra procent

ränta, men å öfriga kreditiv

den ränta, fullmäktige med afseende

å penningeställningen hafva att bestämma.

Då afdelningskontoret i Luleå och de öfriga afdelningskontoren numera

blifva, hvad angår deras organisation, alldeles likställda med hvarandra,

bör föreskriften i § 37 göras tillämplig äfven på det förstnämnda;

och Utskottet hemställer fördenskull.

14:

(Nuvarande lydelse:)

§ 37. Diskontering och utlåning

sker i Biksbanken samt vid lånekontoren

i Göteborg och Malmö alla söknedagar

samt vid lånekontoret i

Wisby minst två dagar i veckan.

Kassakreditiv etc. — — — -—

o

att nämnde § 37 må erhålla följande

lydelse:

Diskontering och utlåning sker i

Riksbankens liufvudkontor samt vid

afdelningskontoren i Göteborg och

Malmö alla söknedagar samt vid

afdelningskontoren i Luleå och Wisby

minst två dagar i veckan.

Kassakreditiv etc. — — — —

oförändradt.

Stockholm den 8 Maj 1873.

ARVID GUMiELIUS.

Utskottets vice Ordförande.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

45

Reservationer:

Vid punkten 6:

af Herrar Friherre von Schwerin, A. Peyron, Berg, J. O. Geijer, J.J.

Ekman och Wijkander mot utgifvande af sedlar å en kronas valör;

af Herr Gumcelius mot den föreslagna texten å de nya sedlarne;

af Herr Hceggström deremot, att texten för sedlar å 5 kronor och

derunder föreslagits lika med den för sedlar å 10 kronor och deröfver;

af Herr A. Peyron: »Emot Utskottets beslut i denna punkt för såvidt

derigenom föreslagits, att betalning för omyntadt guld, som af Riksbanken

inlöses, icke skall erläggas, innan guldet blifvit i myntad form från

myntverket till Riksbanken aflemnadt, finner jag mig föranlåten att afgifva

min reservation.

Jag anser ett dylikt beslut principielt oriktigt, hvarjemte detsamma,

enligt min åsigt, kan leda till minskning i de tillfällen till fördelaktiga

inköp af myntmetall, som förut egt rum.

Enligt min förmening, borde Riksbanken liqvidera sådant i fråga

varande guld, så snart Kongl. Myntverkets bevis öfver verkställd profning

och värdering af detsamma blifvit aflemnadt.»

hvarjemte Herr Rosensvärd anmäler, att han ej varit närvarande

vid beslutet om de nya sedlarnes valör.

Vid punkten 10:

af Herrar G. Jonsson och Å. Andersson mot rättigheten för enskilda

sedelutgifvande banker att kunna i Riksbanken erhålla kreditiv.

Bill. till Biksd. Prof. 1873. 6 Sami. 1 Afd. 13 Håft.

7

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.