Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af -väckt motion, åsyftande närmare bestämmelser rörande återvinningsrätt till lösegendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren aflmnd.

1873-02-28 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1873:10, Utlåtande, i anledning af -väckt motion, åsyftande närmare bestämmelser rörande återvinningsrätt till lösegendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren aflmnd.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o It).

i»

i/fi

N:0 10.

Ank. till Eiksd. Kansli den 28 Febr. 1873, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af -väckt motion, åsyftande närmare bestämmelser

rörande återvinningsrätt till lösegendom, som blifvit

genom olofligt tillgrepp rätte egaren aflmnd.

I ifrågavarande hänseende finnas för närvarande ej andra bestämmelser

än de, hvilka, hemtade från 49 kap. 2 § Missgernings-balken, återfinnas i Kongl.

förordningen angående nya strafflagens införande den 16 Februari 1864, § 16

inom. 5, så lydande: ”Klandras det, som stulet är. och säger man sig det köpt

hafva, eller vill på annat sätt genom fångesman, eller vittnen, visa sin rätt;

da, skall det gods i Rätten, eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen

eller vittnen framhafvas. Sker det inom den tid, som domaren förelägger; vare

han saklös, som ifrån sig leda gitter, och svara då den som det ledes till. Kan

han ej visa laga fång;, gifve ut det, som klandras, och göre sig urtjufva med

sjelf sins ed, om domaren det skäligt pröfvar. Gitter han ej eden gånga; stånda

tjufsrätt. Häfver han vittne, att han det redligen köpt, ändå att han ej

fångesman framhafva kan, vare saklös.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 10.

Herr Ola Andersson har uti eu inom Andra Kammaren vackt, till Lagutskottet

remitterad motion (Ko 171) anfört, att, om eu person påträffade honom

frånstulet kreatur eller annat gods i annnan mans ego samt bevisade att

det verkligen vore hans vara och att den blifvit honom på olofligt sätt afhänd,

då ville det synas som att han, såsom den förste och rätte egaren, borde hatva

företräde framför den som senare, om ock genom verkligt köp, åtkommit varan,

och således vara berättigad densamma återfå utan lösen. Motionären föreslår

derföre, ”att Riksdagen må för sin del besluta en sådan förändring eller förklaring

af 16 § 5 inom. af ofvan åberopade Kong! förordning, hvarigenom

de grundsatser blifva gällande som äro antagna i Lagberedningens förslag till

1 kap, 19 § Handelsbalken”, varande detta Lagberedningens förslag af följande

innehåll:

”klar gods, som blifvit såldt af annan, än rätte egaren, kommit ur dennes

hand genom olofligt tillgrepp, då ege han det utan lösen återfå hos den,

som det innehafver. liar denne på god tro fått godset i handom, och afstå!- han det ej godvilligt, göre egaren sin rätt m t honom gällande, genom stämning

inom tre år sedan godset tillgreps. Är det såldt å offentlig eller öppen

auktion, å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod

eller handelsmagasin, der dylikt gods vanligen säljes; Lafve den, som godset

på god tro i handom fått, ratt att det behålla, der ej egaren, inom tid, som

hu sagd är, hos honom anmäler sig att det lösa och betalar hvad han för godset

gifvit.”

Frågan om återvinningsrätt till lösegendom, som blifvit genom olofligt

tillgrepp rätte egaren afhänd, har länge varit omtvistad både i praxis och teori.

I förra hänseendet har Utskottet inhemta!, att de mest skiljaktiga domslut egt

rum icke blott hos underrätterna utan ock hos öfverdomstolarne, och att till

och med i högsta instansen åsigterna härutinnan icke alltid varit enhälliga.

I teoretiskt hänseende torde vara tillräckligt att hänvisa till de skiljaktiga uppfattningar,

som gjort sig gällande hos Lagkomitén och Lagberedningen. I

strid med Lagberedningens här ofvan införda förslag, hade Lagkomitén föreslagit

följande stadgande: ”Har köparen i god tro varit, och är# godset i hans

hand kommet, vare ej skyldig det till egaren afstå, der ej denne betalar hvad

derför gifvet är. diar köparen innehaft godset öfver år och dag, utan att

egaren sig hos honom anmält, att det lösa; liafve då våld det behålla. Köper någon,

på god tro-, egendomen å öppen auktion, å allmänna försäljningsställen,

i öppna salubodar, i handlandes magasiner, eller å marknader, ege rätt att den

egendom behålla, sedan den i hans hand kommit.”

Vid valet emellan de olika uppfattningarne anser Utskottet, att Lagberedningens

är att föredraga. Motiven för densamma äro af Lagberedningen

så fullständigt utv< cklade, att Utskottet icke torde behöfva något dertill lägga. De

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

■)

lyda sålunda: ”Ehuru i fråga om köp och klander af lös egendom blotta be
sittningen

i allmänhet måste antagas såsom ett bevis på innehafvarens eganderätt

— väl icke i den mening som om en person, hvilken sjelf på grund af aftal

med egaren, t. ex. ett lån, eller genom en brottslig handling kommit i besittning

af ett ting, skulle kunna förebära besittningen såsom ett värn emot egarens

återvinningstalan, utan endast i den mening, att tredje man, som i god

tro förväfvar tinget af innehafvaren, icke behöfver särskildt göra sig underrättad

om dennes laga fång—; har Beredningen dock, i strid med Lagkomité^

förslag, men i öfverensstämmelse med Hofrätternas anmärkningar, föreslagit ett

undantag från denna regel lör det fall då godset genom olofligt tillgrepp kommit inrätte

egarens hand. Om man än med skäl kan påstå, att, när ett sådant gods blifvit

af innehafvaren såldt till en köpare, som öfvertagit det i god tro, det vore lika hardt

för köparen, om han utan ersättning skulle förlora det köpta, som för egaren att,

utan eget förvållande mista sin egendom, så fordrar likväl, enligt Beredningens

tanke, ett högre afseende på den allmänna säkerheten och eganderättens helgd,

att lagstiftningen erkänner den bestulne egarens anspråk, äfven då han icke

kan bevisa köparens oredlighet; för att dymedelst så mycket som möjligt betaga

dem, Indika, genom det stulna godsets döljande, i synnerhet främja brott

emot eganderätten, tillfällen till en orättmätig vinst. Att allmänheten äfven

hyser den föreställning, att egaren är berättigad återtaga honom olofligen

frånhändt gods hvar det linnes, synes deraf, att köpare af sådant gods merändels

godvilligt utgifva det utan ersättningsanspråk, och denna föreställning,

som öfverensstämmer icke blott med uttryckliga stadganden i våra äldre lagar,

utan äfven med den i tillämpningen allmännast vedertagna tydning af vår

nu gällande lag, har Beredningen ej ansett sig böra motverka. Samma grundsats

hafva ock de flesta främmande lagar dels af ålder bibehållit, dels ånyo

upptagit. Men på det den, hvilken på god tro kommit i besittning af sådant

gods, ej må under en alltför lång, tid vara utsatt för egarens återvinningstalan,

har man föreskrifvit, att denna skall ansiällas inom tre år sedan godset tillgreps,

helst en så beskaffad vindikation af lösören efter denna tids förlopp

väl högst sällan torde komma i fråga. Och som det äfven är billigt, att den,

hvilken offentligen köpt dylikt gods och derföre bör företrädesvis förutsättas

hafva handlat i god tro, af lagen än mera skyddas, är det likaledes i den nya

19 § för sådant fall förskrifvet, att egaren skall inom nämnda tid anmäla sig

att lösa godset, om han vill det återfå.”

Ehuru, som sagdt är, Utskottet i hufvudsaken omfattar Lagberedningens

förslag, är Utskottet dock af något skiljaktig mening i afseende på tiden

inom hvilken återvinningstalan bör anställas. Utskottet har nemligen kommit

till den öfvertygelse, att egarens billiga anspråk i detta hänseende må

anses behörigen tillgodoscdt, om tiden för sådan talans väckande begränsas

s. 6 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

6

till etc år från tillgreppets föröfvande, i stället för tre år, såsom Lagberedningen

föreslagit. För öfrigt har Utskottet ansett sig böra utvidga förevarande

bestämmelse så att den Lomme att gälla jemväl andra fång än köp, hvilken

äfven iakttagits af Lagberedningen, som, efter att hafva i 1 kap. 19 § af förslaget

till Handelsbalk talat endast om gods, som till innehafvare!! blifvit såldt,

uti 1 kap. 30 § och 6 kap. G § af samma balk stadgat, att enahanda

föreskrifter skulle gälla äfven för gods, som innehafvaren genom byte eller såsom

pant erhållit, samt i 2 kap. 4 § meranämnda balk, af handlat frågan om

gods, som innehafves i föl jd af gåfva.

Om nu eu lag stiftas i öfverensstämmelse med Lagberedningens sålunda

modifierade förslag, torde ."> inom. i IG § af åberopade Kongl. förordning kunna

helt och hållet upphäfvas. Visserligen innehålla dessa lagrum särskilda föreskrifter

angående dels qvarstad å stulet gods, som är föremål för klandertalan,

dels skyldighet för innehafvaren, der han ej kan visa laga fång, att gorå sigurtjufva

med sjelf sins ed, och dels den påföljd, som uppkommer, i fall han

åt eden brister; men då det ligger i sakens natur, att domaren i hvarje särskilt

tall eger efter omständigheterna pröfva, huruvida innehafvaren må tills

vidare eller i afvaktan på målets slutliga afgörande depossideras från det omtvistade,

samt G inom. i omförmälda § af 1864 års Förordning anvisar egaren

att, för återfående af det honom frånstulna, som han vidkännes, i sådant afseende

lita Konungens Befallningshafvande eller domaren till, med rättighet

dock för egaren att sjelf återtaga det af den, som är lösker man eller misstänkt

att vilja rymma, eller der det stulna godset å färsk gerning linnes; då

stadgandet om urtjufvaeden ej öfverensstämmer med nutidens lagstiftningsprinciper;

och då strafflagen innehåller erforderliga bestämmelser om ansvar

för den, som af misstänkt person tillhandla!’ sig stulet gods eller eljest emottager

det, torde nyss antydda föreskrifter vara obehöflig^ och olämpliga.

På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet, i anledning af förevarande

motion, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta eu författning om återvinningsrätt

till lös egendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp

rätte egaren af händ, så lydande:

Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen

om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas

skall den 16 Februari 1864, förordnas som följer:

Har gods, som blifvit såldt af annan, än rätte egaren,

kommit ur dennes hand genom olofligt tillgrepp; då ege han

det utan lösen återfå hos den, som det innehafver. Har denne

på god tro fått godset i handom, och afstå!'' han det oj godvilligt;

göte e garen sill rätt mot honom gällande, genom stämning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag* Utskottets Utlåtande. N:« 10. 7

inom ett år sedan godset tillgreps. År det snidt å offentlig

eller öppen auktion, a marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe,

eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt

gods vanligen säljes; kåfve den, som godset på god tro i handom

lätt, rått att det behålla, der ej egarpn, inom tid som nu sagd

är, hos honom anmäler sig att det lösa och betalar hvad han

för godset gifvit.

Hvad nu stadgadt är skall, i tillämpliga delar, gälla, äfven

om godset kommit i innehafvarens hand genom annat fång

än köp: är fånget gåfva; hafve dock godsets egare rätt att

det utan lösen återfå, så länge det ej, på god tro, kommit i annans

hand än gafvotagares eller hans arfvinges.

Stockholm den 28 Februari 1873.

På Utskottets vägnar:

H G. r. Gegerfelt.

Reservationer:

af Ilerr Grefve Mörn er, som ansett, att genom lagförändringen bort

gifvfts en mera utvidgad rätt åt bestulen person att få återtaga sin honom

olofligen frånhända egendom;

af Herr Sundeil: ”Emot Utskottets utlåtande får jag anmäla min reservation.

Jag håller nemligen före, att den af motionären såsom nödig ansedda

nya lagstiftning bör göras i hufvudsaklig öfverenstämmelse, icke med Lagberedningens,

utan med Lagkomiténs i ämnet afgifna förslag; men då ifrågavarande

motion ej lärer kunna föranleda en lagstiftningsåtgärd i enlighet med

min nu uttalade mening, ser jag mig föranlåten hemställa, att motionen måtte

ai Riksdagen lemnas utan vidare afseende.”

af Herr Philipsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.