Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande lag angående tioårig preskription.

1873-03-03 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1873:12, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande lag angående tioårig preskription.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

0

\:o Yl.

Ank. till Riksd. Kansli den 4 Mars 1873, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande lag

angående tioårig preskription.

Uti 1 § af Kongl. Förordningen om tioårig preskription och om årsstämning

den 4 Mars 1862 är såsom regel stadgadt, att hvar, som har fordran

hos annan i penningar, eller hvad det är, skall den genom stämning

eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller mundtligen, hos gäldenären

kräfva inom tio år från den dag, då skuldebref eller annan handling, hvarå

fordran grundad är, gafs, eller fordringen annorledes tillkom, och att, om

fordran ej är till betalning förfallen så tidigt, att den inom tio år sökas

eller kräfvas kan, borgenär bör, inom sagda tids förlopp, gäldenären derom

erinra. Försummar borgenär att sin fordran sålunda bevaka har han, jemlikt

2 § i samma Kongl. förordning, sin talan emot gäldenären förlorat.

Såsom undantag från nämnda regel finnes i åberopade förordningens

20 § stadgadt: »bör fordran hos bank- eller allmänt penningeverk, efter

sedel eller annan löpande förbindelse, galle ej hvad om tioårig preskription

eller bevakning efter årsstämning nu sagdt är, utan lände till efterrättelse

hvad derom särskildt är stadgadt- Samma lag vare angående medel, som

blifvit insatta i Landtränteri, i Rikets Ständers Bank eller Riksgälds-kontor,

eller under annan allmän vård."

Bill. till Riksd. Prot. 1878. 7 Samt. 6 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

Herr J. F. Fredricson har uti eu inom Andra Kammaren väckt motion

(N:o 182), som blifvit till Lag-Utskottet remitterad, anfört, att i allmänna

rörelsen förekomme åtskilliga enskilda korporationers förbindelser

och obligationer, förfallna till betalning efter längre tid än tio år från deras

utgifningsdagar. Så t. ex. hade städerna Stockholm, Ystad, Eksjö in. fl.

upptagit lån emot sådana obligationer. Enahanda förhållande inträffade med

obligationer, utgifva af enskilda bolag. Dessa korporationer eller bolag

kunde icke räknas till allmänna penningeverk. Enligt motionärens åsigt

borde den förmån i omförmäla hänseende, som åtföljde sådana verks obligationer,

tillkomma äfven obligationer af städers administrationer och af

enskilda bolag; och för att förekomma framtida ovisshet och oreda härutinnan

har motionären föreslagit, »att hvad om tioårig preskription är stadgadt

ej må gälla sådana obligationer eller förbindelser, som äro tryckta eller

o-raverade och vid deras utfärdande atföljas af rånte- eller vinstutdelmngskuponer

samt förfalla mer än tio år efter deras utgifningsdag.»

I sammanhang härmed och med förmälan, hurusom det understundom

händt, att statens, bankers eller enskilda korporationers förbindelser,

jemte åtföljande kuponer, genom olyckshändelser gått förlorade, samt innehafvare

eller egare af de derpå grundade fordringar derigenom blifvit satta

ur stånd att göra sin fordringsrätt gällande, men att en möjlighet borde

dem beredas att icke desto mindre utfå sina fordringar, har herr Fredricson

vidare föreslagit, ''att en särskild lag utfärdas, som bestämmer de vilkor,

under hvilka dylika fordringsegare må, fastän fordringsbevisen förlorats,

kunna sin rätt utbekomma, och att åt Lag-Utskottet uppdrages att afgifva förslag

till en sådan lag.»

Beträffande det förra af dessa förslag, så torde få anses som ostridigt,

att de i allmänhet i lag gifna bestämmelser om preskription för utsökning

af fordran icke utan stora olägenheter kunna iakttagas i fråga om

sådana” fordringsbevis, som förslaget afser. Under senare tider har det

blifvit allt mer och mer brukligt, att kommuner och större bolag, när de

upptaga amorteringslån, för sådant ändamål utgifva räntebärande tryckta

eller graverade obligationer, hvilka, afsedda att gå i allmänna rörelsen, utställas

att infrias efter bestämd plan, merendels omfattande någon

längre tidrymd t. ex. 40 eller 50 år. Spridningen af dylika värdepapper

är naturligtvis i första rummet beroende af förtroendet till utgifvarens vederhäftighet;

men i den allmänna rörelsens och kreditens intresse är det

angeläget, att deras bibehållande vid gällande kraft ej blir förenadt med

större besvär för fordringsegaren än som oundgängligen erfordras med hänseende

till preskriptionslagens ändamål, att bringa reda i rättsförhållandena

och förebygga orättmätiga fordringsanspråk. Härvid är att märka, att an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

il

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

talet af obligationer, hvilka för ett och samma lån utgifvas, oftast är ganska

stort och att, enär för deras infriande alltid finnes på förhand uppgjord

eu bestämd plan, någon särskild, från denna plan afvikande uppgörelse

emellan fordringsegare och gäldenär här icke gerna kan komma i fråga. Amorteringsplanen

innebär för den senare en ständig påminnelse om de för lånets

amortering regelrnessigt återkommande liqvider, och så länge skulden

icke är till betalning förfallen torde det följaktligen vara temligen öfverflödigt,

att gäldenären om densammas tillvaro särskilt underrättas af fordringsegaren.

Om man, på sätt motionären föreslagit, allenast stadgar, att de allmänna

föreskrifterna om tioårig preskription icke skola gälla i afseende

på obligationer af ifrågavarande beskaffenhet, utan att några andra bestämmelser

sättas i stället, skulle följden blifva, att dylika obligationer i allmänhet

aldrig förlorade sin egenskap af laggiltiga fordringsbevis. Ett så

fullständigt öfvergifvande af den grundsats, hvarpå lagen om preskription

hvilar, synes hvarken välbetänkt eller behöflig!;; ty åsyftade ändamålet torde

lämpligen kunna vinnas derigenom, att preskriptionstiden i detta fall räknas,

icke från förbindelsens utgifvande, utan från den dag, då den till betalning

förfaller. Att i likhet med motionären inskränka undantagsstadgandét

till sådana obligationer, hvilka äro åtföljda af rånte- eller vinstutdelningskuponer,

dertill kan Utskottet ej finna giltiga skäl, helst de i allmänna

rörelsen förekommande räntebärande obligationer icke alltid äro

åtföljda af dylika kuponer. Deremot, och då försigtighet^! bjuder, att lagstiftningen

icke utan alla garantier i afseende på beskaffenheten af utgifvare^

verksamhet medelst ett sådant stadgande underlättar spridningen af

tryckta eller graverade förbindelser, hvilka af hvem som helst kunna utgifvas

för att sättas i omlopp bland allmänheten, anser Utskottet, att stadgandet

bör sträcka sig endast till förbindelser utgifva af kommun eller bolag,

hvars ordning blifvit af Kongl. Maj:t fastställd.

På dessa skäl och i anledning af det nu omhandlade förslaget, får

Utskottet vördsamt hemställa,

l:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning så lydande

:

Har kommun eller bolag, hvars ordning blifvit af Konungen

fastställd, för upptagande af amorteringslån utgifvit tryckta eller

graverade förbindelser, räknas den i Förordningen den 4 Mars

1862 stadgade preskriptionstid från den dag, sådan förbindelse

efter utlottning eller eljest, enligt amorteringsplan, till betalning

förfaller; dock gälle för enskilda bankers tryckta eller graverade

förbindelser hvad derom särskilt är stadgadt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Hvad åter angår motionärens senare förslag, hvarmed åsyftas att, i

fråga om »så väl statens eller bankers som ock enskilda korporationers

förbindelser, jemte åtföljande kuponer», utväg måtte beredas vederbörande

fordringsegare att utfå sin fordran oberoende deraf att fordringsbeviset

genom olyckshändelse må hafva gått förloradt, så kan Utskottet icke finna

något giltigt skäl, hvarföre särskildt dessa fordringsbevis, men icke andra

förbindelser, hvilka i ifrågavarande afseende hafva alldeles samma betydelse

som de förra, borde göras till föremål för en lagstiftning i angifna

syftet; och får Utskottet af sådan anledning hemställa,

2:o) att motionen i denna del måtte af Riksdagen lemnas utan

vidare afseende.

Stockholm den 3 Mars 1873.

På Utskottets vägnar:

II. G. v. Gegerfelt.

Res er vationer:

af Herr von Gegerfelt: »Att lagens stadgande om tioårig preskription

förklarats icke vara tillämplig på fordran hos bank eller allmänt pcnningeverk

efter sedel eller annan löpande förbindelse som tryckt eller graverad

utgifves, har sin grund deruti att sådana fordringsbevis hafva till ändamål

att i allmänna rörelsen circulera såsom mynt och skulle i väsendtlig mån

blifva dertill otjenliga om innehafvaren behöfde vidtaga särskild åtgärd för

bibehållande af deras gällande kraft, i öfverensstämmelse hvarmed sådana

fordringar jemväl enligt §§ 93 och 108 i Konkurslagen äro undantagne

från bestämmelserna om bevakning och ackord i konkurs. Ett sådant ändamål

hafva deremot icke de i Utskottets betänkande afsedda obligationer.

Äfven om de, till följd af den lätthet hvarmed öfverlåtelsen sker, blifva

mera rörliga än vanliga skuldsedlar’, äro de likväl till sin natur i afseende

på preskriptionslagen till dessa senare hänförlige. Faran för innehafvaren

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

af eu sådan obligation att genom preskription förlora sin rätt. är ytterst

ringa. De årligen skeende räntebetalningarne afbryta preskriptionen och

om, hvilket ej gerna kan förutsättas, förvaltarne af kommunens eller bolagets

angelägenheter skulle mot bättre vetande förneka att räntebetalning

under sistförflutna tio åren skett, torde bevisningen derom, i följd af den

offentlighet sådana räntebetalningar likasom lantagarnes räkenskaper vanligtvis

erhålla, icke vara svår att åstadkomma. Deremot kan nu gällande

preskriptionslag, derest obligationen förkommer, lända dess egare till förmån

igenom att sätta låntagaren i tillfälle att utan fara för efterräkning

inom en ej alltför aflägsen tid beloppet utbetala- Pa dessa skäl, och

med anmärkning att beräkningen af preskriptionstiden för ifrågavarande

fordringar från deras förfallotid, under det den för öfriga fordringar beräknas

från deras tillkomst, ej väl står tillsammans med den enhet och

konseqvens som en god lagstiftning oafvisligen kräfver, hemställer jag

vördsamt

att motionens första punkt måtte af Riksdagen afslås.

Då motionären ej ens antydt, på livilka grunder han anser den i 2:dra

punkten åsyftade lag böra utarbetas samt i allt fall, derest hans framställning

i lista punkten varder afslagen, en sådan särskild lag för ifrågavarande

fordringar icke, eller åtminstone ej i vidsträcktare mån än för alla öfriga,

blifver erforderlig, hemställer jag vidare

att motionens andra punkt måtte lemnas utan vidare afseende.»

af Herr Friherre Nordenfalk, som instämt med Herr von Gegerfelt;

samt

af Herr Grefve Mörner.

Herrar Carlén, Friherre Wrede, Holmberg och Hasselrot hafva begärt

få antecknadt att de i motionens behandling inom Utskottet icke deltagit.

Bill, till Biksd. Frot. 1873. 7 Sami. 6 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.