Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande lags staaganden angående dels mannens målsmansrätt öfver hustrun och dels giftorätt i bo.

1873-03-04 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1873:13, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande lags staaganden angående dels mannens målsmansrätt öfver hustrun och dels giftorätt i bo.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Aiik. till Riksd. Kansli den 4 Mars 1873, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande lags

staaganden angående dels mannens målsmansrätt öfver hustrun

och dels giftorätt i bo.

Uti särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner (N:is 92 och 103),

Indika blifvit till Lag-Utskottet remitterade, hafva Herrar W. Walldén och Pehr

Nilsson från Norrbottens län yrkat,

den förre: ratt Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t

anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och i nådig proposition till Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring af 8, 9, 10 och 11 kap. Giftermålsbalken och

dermed sammanhang egande lagrum, att gift qvinna, der icke annorlunda blifvit öfverenskommet,

må ega att sjelf råda öfver henne genom arf eller förvärf enskildt

tillhörig egendom, eller åtminstone öfver sin egen arbetsförtjenst, äfvensom till de

förändrade bestämmelser i öfrigt, som deraf böra blifva en följd;» och

Herr Pehr Nilsson: »att 10 kap. 2 § Giftermålsbalken måtte erhålla sådan

förändrad lydelse: Man och hustru ege, sedan de byggt äktenskap eller sammanvigde

äro, giftorätt till hälften hvardera, så i den fasta som i den lösa egendomen, ehvad

den är ärfd eller förvärfd; samt att i sammanhang dermed 12 kap. 3 § Ärfdabalken,

i hvad den stadgar om efterlefvande makes fördel, må upphöra att vara gällande,

då den aflidna eger efterlefvande bröstarfvingar.»

Herr Walldén, hvilkens motion after att åt den gifta qvinnan bereda en mera

sjelfständig och mot ekonomiskt obestånd betryggande ställning än nu varande lagBih.

till Riksd. Prof. 1873. 7 Sami. 7 Haft. f

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

stiftning medgifver, har hufvudsakligen anfört, att, under det föreskrifterna om lika

arfsrätt, qvinnans myndighet och giftomannarättens upphörande i förening med särskilda

åtgärder för beredande af nya förvärfskällor syftat att åt den ogifta qvinna»

gifva eu rättvis och tidsenlig ställning, lagstiftningen angående den gifta qvinnan,

medelst bibehållande af mannens oinskränkta målsmansrätt öfver hustruns egendom

och arbetsförvärf, fortfarande hvilade på flydda seklers föråldrade grund. Da rättighet

tillerkändes den ogifta qvinnan att råda öfver sig och sitt gods, borde hon få

behålla denna rättighet när hon inträdde i äktenskap. Familjens enhet och lycka

skulle ej deraf rubbas, der förhållandena vore sådana, som betinga ett lyckligt äktenskap,

och hustrun ansåge mannen förtjena hennes förtroende. Hon komme då otvifvelaktigt

att åt mannen öfverlemna förvaltningen af bådas egendom och skötandet af

de yttre affärerna. I motsatt fall kunde ej lagbestämmelserna om mannens målsmansrätt

åt familjen bereda annat än en skenbar yttre enhet. Det vore isynnerhet

för den s. k. arbetsklassen, som frågan om afskaffande! af mannens målsmansrätt i

förevarande hänseende vore af så utomordentligt stor vigt. Hustruns arbetskraft,

hennes förmåga att spara och sammanhålla det lilla betydde här så mycket; och

säkerligen skulle mången genom mannens oförstånd eller oordentliga lefnadssätt utarmad

arbetarefamilj hafva blifvit räddad från fullständigt elände, om hustrun egt laglig

rätt att förfoga öfver sitt arbetes lön. Endast i lyckliga äktenskap, der makarne

stå till hvarandra i det förhållande att intet kif om mitt och ditt kan uppkomma,

funnes verklig egendomsgemenskap, men sådana äktenskap utvecklade sig utan afseende

å innehållet af några för dem temligen likgiltiga lagbestämmelser, hvilka i

bästa fall utgjorde blott ett tomt uttryck för ett förhållande, som jemväl derförutan

skulle vara det normala. Lagen borde i förevarande fall afse undantagen, de olyckliga

äktenskapen, och i dem träda emellan för att värna den svagas rätt och skydda

familjens existens. Visserligen hade Riksdagen i underdånig skrifvelse den 17 Maj

1871 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och i nådig proposition till

Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 8 kap. 1 § Giftermålsbalken, att

genom äktenskapsförord kunde betingas rättighet för hustru att råda öfver sin enskilda

egendom, äfvensom till de förändrade bestämmelser, som deraf borde blifva en följd;

men sådana lagstadganden, om än de kunde i någon mån gagna inom de högre och

bildade klasserna, skulle antagligen för de fattige och okunnige blifva utan betydelse,

samt hade dessutom det felet att, såsom afseende undantag från regeln, redan före

äktenskapet, eller just som det skall afslutas, utså frön till misstro och köld makarne

emellan. Ett annat medel att i någon mån betrygga den gifta qvinnans rätt

och bryta målsmansrättens i all dess stränghet genomförda princip innefattades i Kongl.

Förordningen om boskilnad den 18 September 1862; men detta medel finge ej användas

förr än konkurs stode för dörren eller det blifvit alldeles uppenbart, att mannen

sin målsmansrätt missbrukat, och i beggedera fallen kunde befaras, att föga om

ens något återstode för hustrun att rädda. Proceduren vore dessutom förenad med

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 13,

3

omgång, chikan och obehag, samt erforderlig bevisning ofta omöjlig att åstadkomma.

De svårigheter, som härvid mötte qvinnan ur de högre och mera bildade klasserna,

blefve ännu större för qvinnan af arbetsklassen, hvilken icke egde tillfälle till erhållande

af de råd och den hjelp, hvarförutan hon, som kanske ej ens hade aning om

boskilnadslagens innehåll, icke kunde göra sin rätt gällande. Vid sådant förhållande

och då ännu ej någon åtgärd veterligen blifvit i anledning af ofvannämnda underdåniga

skrifvelse vidtagen, ansåge motionären lämpligast, att frågan i hela dess vidd

gjordes beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

I afseende härå får Utskottet till en början erinra, hurusom vid flera föregående

riksdagar likartade framställningar blifvit gjorda, utan att hafva vunnit bifall

eller ens något synnerligt understöd inom representationen. Väl har man erkänt

hehofvet att åt hustrun bereda skydd emot mannens missbruk af målsmansskapet och

den derpå grundade rätt att förvalta boets egendom, men detta har i allmänhet ansetts

böra ske, icke genom upphäfvande af denna rätt, utan genom att undantagsvis

inskränka densamma i de fall, dä sådant finnes nödigt.

Utskottet delar dessa åsigter. Äktenskapet, för att motsvara sin idé, fordrar

att makarne utan skilda intressen samverka för familjens gemensamma väl. Det

husliga samfund, som genom äktenskapet uppkommer, kan icke undvara ledningen af

en styrande vilja, och om denna styrelse skall vara god, måste deri finnas enhet

och planmessighet. Men detta vore icke möjligt, om den ena makans vilja skulle

gälla lika mycket som den andras. I de fall derföre, då vid ordnandet af de gemensamma

angelägenheterna skiljaktiga meningar makarne emellan uppstå, måste

endera gifva utslaget; och då lagstiftningen lagt den beslutande makten i mannens

hand, torde sådant få anses öfverensstämmande med sakens natur. Det är dock icke

endast hustrun, men äfven i viss mån mannen, som genom äktenskapets ingående

afsäger sig sitt förra oberoende. Ömsesidig benägenhet att rätta sig efter hvarandras

önskningar blir en följd af kärleken och förtroendet. Saknas dessa vilkor för ett

lyckligt äktenskap, och visar det sig att mannen missbrukar sin makt, då är enheten

i mer eller mindre män bruten, och då, men också först då, hör lagen vara beredd

att lemna skydd åt den svagare.

Emedan enheten är och bör vara normala förhållandet, måste lagarne gifva

sin bekräftelse derå. För undantagsfall gälla undantagslagar, enligt hvilka till och

med en fullständig upplösning af äktenskapsbandet understundom måste medgifvas.

Att lemna hustrun rätt att annorledes än efter sådant förord, som i Riksdagens ofvan

åberopade skrifvelse omförmäles, undandraga mannens förvaltning någon del af boet,

utan att mannen visat sig olämplig att förvaltningen handhafva, anser Utskottet hvarken

principielt riktigt eller gagneligt. Derigenom skulle otvifvelaktigt frön till misssämja

vida mer än genom äktenskapsförord utsås, samt osäkerhet och oreda i boets

förvaltning uppstå; hvarförutom ihågkommas bör, att äfven fall kunde inträffa, då

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

hustrun komme att genom sin förvaltning förslösa egendom, som under nuvarande

förhållanden åt familjen besparas.

Förekomma giltiga skäl för hustrun att få mannen skild från förvaltningen

af hennes andel i boet, så lemnar boskilnadslagen dertill anvisning. Åtgärden blir

sällan gagnlös, om den i rätt tid vidtages, och erfarenheten visar ingalunda att råd

och hjelp härvid saknas för den, som deraf är i behof. Huruvida åter rättigheten

att söka boskilnad kan utvidgas eller processen dervid förenklas, är en vid föregående

riksdagar omtvistad fråga, hvarom förevarande motion icke gifver Utskottet direkt

anledning att inlåta sig i undersökning.

Att, såsom motionären alternativt föreslagit, gifva hustrun laghestämd rätt

ätt, derest . ej annorledes blifvit öfverenskommet, råda öfver sin arbetsförtjenst, kan

Utskottet ännu mindre tillstyrka. Så länge boet under gemensam förvaltning sammanhälles,

måste frukterna af ej blott mannens utan äfven hustruns verksamhet tagas

i anspråk för dess underhåll och förkofran. Den enes så väl som den andres arbetsförtjenst

måste följaktligen blifva gemensam egendom. Att ställa sådan egendom

under hustruns särskilda förvaltning komme icke att låta väl förena sig med mannens

förvaltning af hennes enskilda. Ej heller vore det billigt att genom lag gifva hustrun

rätt att förfoga öfver sin arbetsförtjenst, utan att tillika stadga skyldighet för henne

att deraf lemna bidrag till familjens uppehälle. För öfrigt blefve det mången gång

svårt, om icke alldeles omöjligt, att bestämma hvad eller huru mycket hustrun med

sitt arbete förtjenat eller huru mycket af sin arbetsförtjenst hon borde lemna i bidrag

till familjens uppehälle; och utan tvifvel skulle tvister makar emellan häraf

blifva en följd.

På grund af hvad anfördt blifvit och då några sådana förändrade förhållanden

icke torde hafva inträffat, att Riksdagen deraf kunde finna sig föranlåten nu frånträda

de åsigter, hvilka legat till grund för dess genom ofvanberörda skrifvelse den

17 Maj 1871 gjorda underdåniga framställning, får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o) att Herr Walldéns ifrågavarande motion ej måtte till någon

vidare åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Herr Pehr Nilssons förslag, till hvars behandling Utskottet nu öfvergår, afser

att utsträcka egendomsgemensamheten för äkta makar till den fasta egendom på landet,

som endera före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärfvat och hvilken,

enligt nu gällande lag, är den makans enskilda tillhörighet, deri den andra ej någon

giftorätt eger. Vid nästlidne riksdag väcktes hufvudsakligen enahanda förslag, hvilket,

i öfverensstämmelse med dåvarande Lag-Utskotts yttrande i ämnet, blef af Riksdagen

förkastadt. De af Lag-Utskottet då anförda skäl, hvilka föranledde en sådan utgång,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 13. 5

synas fortfarande ega giltighet, och Utskottet anser sig derföre nu endast behöfva

återgifva desamma.

Med erinran att Lagkomitén och Lagberedningen icke blott bibehållit den i

gällande lag stadgade inskränkning i giftorätten, utan tillika från giftorätt undantagit

ärfd eller före äktenskapet förvärfd fastighet i stad, hänförde Utskottet sig till följande,

af Lagkomitén afgifna yttrande i ämnet: »När bolaget emellan makarne uppkommer,

är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna, som böra sammanblandas,

utan det är förkofringen eller hvad under äktenskapet förvärfvas, som skall

utgöra det samfälda boet. Man skulle kunna lämpa detta förhållande äfven till penningar

och annan lös egendom, som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde,

om det gåfves en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men hvad angår

fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för detta urskiljande ingen

svårighet möta. Då man följaktligen måste låta ankomma på de bestämda formaliteter,

under hvilka förord ega rum, huruvida hvad af hvardera maken enskilt i

lös egendom införes må kunna från samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad

att bibehålla det ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende på

fastighet. Genom det att man undantager viss egendom från samfälligheten, afskär

man alla anspråk af ena makens skyldeman på sådan egendom, tillhörig den andra.

Utan att misskänna makarnes egen böjelse att med hvarandra dela sin förmögenhet

eller att gemensamt bibehålla den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen

med likgiltighet skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom kunde

omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till personer i en annan slägt.»

Härtill fogade Utskottet det tillägg, att om, såsom ofta varit anmärkt, våra

äktenskaps- och boskilnadslagar icke vore nog verksamma att skydda hustruns egendom

emot ödeläggelse genom missbruk af mannens målsmansrätt, syntes häraf kunna

hemtas ett ytterligare skäl att bibehålla ett stadgande, hvarigenom åtminstone förekommes,

att den fastighet, som hustrun före äktenskapet egt eller sedan ärft, gåfves

till spillo. Den föreslagna förändringen vore i allt fall så mycket mindre af något

verkligt behof påkallad, som makar, derest de ville med hvarandra dela sin förmögenhet,

hade en utväg dertill sig anvisad genom den utsträckning, som testamentsrätten

nu mera erhållit.

På dessa skäl får Utskottet hemställa,

2:o) att Herr Pehr Nilssons omförmälda förslag ej måtte af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 4 Mars 1873.

På Utskottets vägnar:

H. Gr. v. Gfegerfelt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

lies er v atio ner:

af Herr Philip sson: ”Del torde ej kunna förnekas, att de förändringar, hvilka

under loppet af nära tre decennier, tid efter annan, vidtagits uti lagstiftningen, rörande

den svenska qvinnans ställning, varit egnade att uti allt högre och högre grad

leda till hennes likställighet med mannen, i afseende å åtnjutande af medborgerliga

rättigheter. Att dessa förändringar endast långsamt kunnat genomföras, är en följd

deraf, att, enär de medfört ganska väsendtlig rubbning uti bestående förhållanden,

de nödvändigtvis måst föregås af en allmännare förändring uti rådande föreställningssätt.

Det är derföre lätt förklarligt, att hvarje gång lagförslag i dylik riktning

blifvit framställda, de största betänkligheter deremot uttalats; men, då erfarenheten

städse ådagalagt, att dessa betänkligheter lyckligtvis ej motsvarats af verkligheten,

så vill det äfven synas, som borde man, beträffande det återstående lagstiftningsarbetet

inom ifrågavarande område, gå till väga, visserligen med varsamhet, men

på samma gång äfven med tillitsfullt hopp om en lycklig framgång.

Sedan Sveriges lag numera stadgar, dels att ogift qvinna, som fyllt tjugofem

år, skall vara myndig att sig och sin egendom sjelf råda och förestå, samt dels att

mö, som myndig är, ej står under giftoman, måste den enklaste konseqvens fordra,

att den gifta qvinnan befrias från det besynnerliga omyndighetsförhållande, hvaruti

hon, omedelbart efter vigseln, af lagen ovilkorligen försattes. Behofvet af en dylik

lagförändring inses temligen allmänt; men svårigheterna att kunna åstadkomma fullt

ändamålsenliga nya bestämmelser anses nära nog oöfvervinneliga. Villigt erkännande,

att lagstiftningsarbetet inom familjerättens område — och det är på ett sådant man

här befinner sig — är ganska svårt, torde detsamma dock uti ej oväsendtlig grad

underlättas, om man uppdrager en bestämd gräns emellan de rent personliga rättsförhållandena

och de förhållanden, som falla inom förmögenhetsrätten. Om man

genast d priori påstår, att en sådan gräns ej bör uppdragas, enär äktenskapet ovilkorligen

förutsätter egendomsgemensamhet, då är det uppenbart, att man på denna

väg ej kan uträtta något; men oriktigheten af ett sådant påstående framgår ej mindre

af fäderneslandets egen lagstiftning, som ju medgifver upplösning af makars egendomsrättsliga

förhållanden, utan den ringaste förändring i afseende å det personliga

rättsförhållandet dem emellan, än ock deraf, att uti många europeiska länder separationsgrundsatsen,

beträffande makars förmögenhetsställning, vunnit en ganska vidsträckt

tillämpning, utan att man väl deraf är berättigad att draga den slutföljd, att äktenskapet

i dessa länder är beröfvadt någon del af sin ethiska karakter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N\o 13.

Det har härofvan blifvit yttradt, att den gifta qvinnan befinner sig uti ett

besynnerligt omyndighetstillstånd, och jag anser mig böra något närmare redogöra

för hvad jag med detta yttrande åsyftat. Sedan lagen uti 9:de kap. 1 § Giftermålsbalken

stadgat, att efter vigseln mannen är qvinnans rätte målsman och eger

söka och svara för henne, förekomma uti 11 kap. 3 § samma balk bestämmelser,

som ovedersägligen utmärka, att qvinnan, oaktadt tillvaron af ifrågavarande målsmanskap,

sjelf kan förfoga öfver såväl boets gemensamma egendom som ock öfver

sin enskilda fastighet. Förstnämnde § förutsätter nemligen, att båda makarne eller

endera, följaktligen såväl qvinnan som marinen, kan hafva gjort gäld i äktenskapet,

det vill säga ådragit boet skuld, hvaraf detsamma haft motsvarig nytta, samt stadgar

för sådant fall, att gälden skall betalas i främsta rummet af »bo oskifto i lösören

och aflinge, så ock af beggederas hus och egendom i staden». »Räcker det ej

till fulla gälden», heter det vidare, »då fylles det, som brister, af begges enskilda

arfvejord och odalfasta å landet, efter den andel, hvardera i gälden och bolaget eger».

Och slutligen föreskrifves: »Häfver ej utan endera egen jord; är det mannen, betale

då det, som återstår och gäldas skall, med sin arfvejord, så långt den räcker. Är

det hustrun, betale ej mer, än dess andel i gälden; utan så är, att man och hustru,

begge för en, och en för begge, sig till gäldens betalning förskrifvit hafva.»

Af dessa lagbestämmelser framgår otvifvelaktigt, att, då den förutsatta skuldsättningsåtgärden

från qvinnans sida onekligen innefattar ett medelbart förfogande

öfver boets tillgångar, hon ingalunda kan sägas vara fullständigt omyndig, hvilket

ej heller skulle motsvara den föreställning hos lagstiftaren, som funnit sitt uttryck

uti §:ns slutord, eller att hustrun, solidariskt med mannen, förskrifvit sig till betalning

'' af gäld. Å andra sidan förekomma deremot uti såväl ifrågavarande kapitel

som ock uti andra lagrum sådana inskränkningar i afseende å den gifta qvinnans

dispositionsrätt öfver boets tillgångar, att desamma, jemförda med stadgandet om

mannens målsmansrätt, gifvit en lätt förklarlig näring åt det allmänna föreställningssättet,

att den gifta qvinnan befinner sig uti ett ännu djupare omyndighetstillstånd,

än den femtonårige ynglingen, som, ehuru hans arf af förmyndare förvaltas, sjelf

eger att råda öfver hvad han förvärfver, hvaremot den förstnämndas arbetsförtjenst

icke kan undandragas mannens målsmanskap.

Ehuru jag ingalunda är nog djerf att tilltro mig kunna lösa en af de svåraste

uppgifter, hvilka lagstiftaren har sig förelagda, vågar jag likväl här uttala min

åsigt om det ändamålsenligaste sättet att reglera förmögenhetsförhållandet emellan

man och hustru. Med tillämpning af hvad här ofvan yttrats om nödvändigheten att

noggrant skilja det personliga förhållandet från egendomsförhållandet emellan makarne,

torde det för lagstiftningen blifva nödigt, att, i afseende å förstnämnda förhållande

meddela bestämmelser för det fall, att skiljaktiga åsigter hos makarne yppas, samt

att dervid åt mannen öfverlemna beslutanderätten. Deremot synes det mig, som

kunde, i afseende å egendomsförhållandet, följande grundsatser vinna tillämpning:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

l:o) Lagens stadgande^ beträffande giftorätt, böra, till undvikande af alltför

stor rubbning i nuvarande förhållanden, förblifva oförändrade, helst det är de blifvande

makarne obetaget att, medelst äktenskapsförord, reglera denna rätt.

2:o) Föreskriften, att mannen är hustruns målsman upphäfves, så att den

gifta qvinnan betraktas såsom myndig vid hvilken ålder som helst. Häraf kan visserligen

följden blifva den, att hustrun varder myndig vid en tidigare ålder, än

mannen; men, då qvinnan, såsom enka, redan nu kan vara myndig, sedan hon nyligen

fyllt femton år, så torde ifrågavarande eventualitet sakna all betydelse.

3:o) Makarne tillerkännas fullkomlig likställighet, i afseende å förmögenhetsförvaltningeu,

så att hvardera eger att ensam råda öfver den egendom, hvaruti den

andra makan ej har giftorätt, hvaremot begge gemensamt förvalta boets tillgångar.

Härvid möter naturligtvis den fråga, åt hvilkendera makan beslutanderätten skall öfverlemnas,

vid uppkommande skiljaktiga åsigter; men denna fråga, ehuru, med afseende

å nuvarande förhållande, fullt berättigad, torde likväl ega vigt, mera utur teoretisk

än utur praktisk synpunkt. Lika litet som två personer, Indika med hvarandra ingått

bolag, för bedrifvande af affärsverksamhet, i allmänhet träffa öfverkommelse derom,

att den ene skall ega att framför den andre besluta i bolagets angelägenheter, utan

förhållandet i sådant afseende regleras af sig sjelf, i följd af dels bolagsmännens,

från känslor af ömsesidig aktning och förtroende härledda personliga ställning till

hvarandra, och dels deras omtanka för egna fördelar; lika litet, ja ännu mindre, torde

det vara erforderligt, att lagen angifver sättet för biläggande af dylika meningsskiljaktigheter

emellan äkta makar, hos hvilka dessa känslor och denna omtanka helt

visst i allmänhet förefinnas i ännu högre grad. Häremot torde invändas, att äktenskapet

väl ej är ett vanligt bolag, och denna invändning är fullt befogad; men utom,

det, att jemförelse!! emellan dessa två föreningar ligger ganska nära till hands i

följd af lagens härofvan omförmälda stadgande i 11 kap. 3 § Giftermålsbalken,

der lagstiftaren sjelf begagnat ordet »bolag», för att beteckna egendomsförhållandet

emellan makarne, torde det väl ej kunna förnekas, att de begge föreningarne, utan

att vara liktydiga, erbjuda ganska många jämförelsepunkter. Fn sådan är otvifvelaktigt

den, som företer sig vid tanken derpå, att skiljaktig uppfattning inträder emellan

bolagsmännen, i afseende å vården om bolagets angelägenheter, i öfverensstämmelse

med dettas sanna fördelar. 1 sådant fall vidtaga de, så snart som möjligt,

den enkla utvägen att upplösa bolaget; och det är just denna utväg, som den svenska

boskilnadslagen anvisar makar, hos hvilka enahanda uppfattning vunnit insteg. Uti

denna speciallag, som, till förekommande af eu hos den stora allmänheten lätt förklarlig

förvexling'' med begreppen om äktenskapsskilnad och skilnad till säng och

sate, hvilka ju afse rubbning i makarnes personliga rättsförhållande, rättare borde

benämnas »boskiftesstadga», erfordras emellertid en förändring i den riktning, som

angifves uti herr Carléns reservation emot 1871 års Lag-Utskotts utlåtande, så att

såväl mannen som hustrun, närhelst de finna det för sig angeläget, berätttigas att,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o .t3. •’

efter anmälan hos domstol, vinna boskifte. De betänkligheter, hvilka under diskussionen

om utlåtandet vid 1871 års riksdag inom Andra Kammaren framhollos emot

herr Carléns förslå», som dock endast åsyftade den ifrågasatta rättigheten för qvinna

blefvo på ett. i min tanke, öfvertygande sätt af reservanten och de talare som

delade hans mening vederlagda; och jag är förvissad derom att detsamma med den

utsträckning, som borde blifva en följd af makames likställighet, i afseende å egendomsförhållandet,

innefattar den enda praktiska lösning af frågan.

4-o) Af makames nyss omförmälda likställighet bör, enligt mitt förmenande,

iemväl följa, att alla de stadgande^ hvilka för närvarande i lagen förekomma, i

syfte att åt den gifta qvinna.! bereda förmåner framför mannen upphäfvas; likasom

gällande förordning om fattigvården, i afseende å mannens förbindelse att försörja

hustrun, måste undergå nödig revision. „ ,

5;o) Vidkommande slutligen föreskrifter, rörande betalning af makames gemensamma

eller enskilda skulder, så synas nuvarande stadganden härom till stor del

kunna bibehållas, dock med de modifikationer och närmare bestämmelser, som blifva

en följd af makarnes förändrade dispositionsrätt.

Mycket skulle än vidare kunna anföras uti denna vigtiga fråga; dock, enär

finner, att det hittills nedskälla vida öfverskrider det öfliga omfånget af eu

reservation, måste jag låta bero vid de nu angifna synpunkterna för ämnets behandling.

Att häremot mycket skall kunna anmärkas, derom ar jag fullt förvissad, men

då sakens utredning, genom eu diskussion i ämnet, kan befordras, har jag icke tvekat,

att låta min uppfattning komma till Riksdagens kännedom, helst jag ingalunda ansett

mig kunna med min röst bidraga till det slut, hvaruti Lag-Utskottet slädnät ehuru

lag ej heller kunnat tillstyrka bifall till herr Walldéns motion, för såvida dermed

åsyftas en lagförändring i sådan riktning, att gift qvinna, der e, annorlunda bil vi

öfverenskommet, må ega att sjelf råda öfver henne genom arf eller förvärf en,kildt

tillhörig egendom, eller åtminstone öfver sin arbetsförtjenst.

Enligt mitt förmenande skulle nemligen en dylik lagförändring, isynnerhet

såvidt den after hvad hustrun förvärfver, och således äfven hennes arbetsförtjenst,

långt ifrån att afhjelpa de nuvarande olägenheterna, endast leda till förvecklingar,

enär, under förutsättning att gällande stadganden om giftorätten, i afseende a egendomsgemensamhet,

bibehållas, det är nära nog omöjligt att meddela särskilda bestämmelser

för den egendom, som hustrun förvärfver. Tv af ifrågavarande kommunikabilitet

följer ju. att, likasom hustrun har giftorätt uti hvad mannen förvärfver, så

fiar äfven mannen giftorätt uti den egendom, som, genom hustrun, tillvinna» det

gemensamma boet, och utom det, att i många fall stor svårighet skulle uppstå, för

bedömande af hvad som kunde sägas vara af den ena makan, med den andras uteslutande

från all medverkan, ensam förvändt, helst denna medverkan icke sällan

torde vara af medelbar, men icke förty ganska väsendtlig beskaffenhet, sa ligger en

ytterligare anledning till förveckling uti den helt visst ofta inträffande möjlighet, att

T,ih. till lUJcsd. Vret. 1S73. 7 Sami. 7 Höft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande 1V:o 13.

qvinnan användt sin arbetsförtjenst till inköp af någon möbel eller husgeråd spersedel,

hvars undanhållande från mannens dispositionsrätt, kanhända understundom flera år,

sedan köpet egt rum, skulle vara förenadt med en ganska odiös beväringsskyldighet.

Härförutan bör öfvervägas, att, hurudan lagstiftningen, om den inskränkes till dylika

bestämmelser, än gestaltar sig, det icke skall blifva lätt för hustrun att freda sig

mot mannens maktmissbruk. Ehuru svårighet i sådant afseende äfven qvarstår, i

händelse mannens målsmansrätt helt och hållet upphäfves, torde det likväl ej kunna

förnekas, att det på hela hans uppfattningssätt af sitt förhållande till hustrun skulle

utöfva ett välgörande inflytande, om han uti hustrun såge en med sig i allo likställd

person. Åtminstone komme i thy fall lagstiftningen icke vidare att bära ansvaret

derför, att mannen, då han, mot hustruns bestridande, sätter sig i besittning af egendom,

som bort till det gemensamma boets förmån användas, för att nyttja den till

ändamål, som dermed stå i uppenbar strid, anser sig utöfva en fullt legal handling.

Nu antydda betänkligheter kunna i viss mån åberopas emot den af 1871

års Riksdag såsom ändamålsenlig befinna åtgärd, att uti underdånig skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagen af förslag till

••sådan ändring af 8 kap. 1 § Giftermålsbalken, att genom äktenskapsförord må

kunna betingas rättighet för hustrun att råda öfver sin enskilda egendom, äfvensom

till de förändrade bestämmelser i öfrig!, som deraf böra blifva en följd»; men härtill

kommer än vidare den omständighet, att mö, som ej står under giftoman, jemlik!

Kongl. Förordningen den 8 November 1872, numera sjelf eger göra sådant förord,

som i 8 kap. Giftermålsbalken sägs. Den af Riksdagen ifrågaställa lagförändring

skulle nemligen ofta sätta qvinnan i nödvändighet att, före sitt äktenskap,

med sin blifvande make afhandla ett högst ömtåligt och grannlaga ämne, eller ock

att afstå från begagnande af den rättsförmån, som lagen anvisat henne. Sannolikt

komme hon i de flesta fall att föredraga sistnämnda alternativ, i följd hvaraf den

med lagförändringen afsedda fördel sällan skulle komma till stånd.

Det är af dessa skäl, som jag vågar vördsamt hemställa:

att Riksdagen, i anledning af hvad Herr Walldén i sill motion

anfört, måtte besluta, att i underdånig skrifvelse anhålla, att

Kongl. Maj:t, vid pröfning af 1871 års Riksdags nyss omförmälda

underdåniga framställning, täcktes taga i nådigt öfvervägande,

huruvida ej, med särskild! fåstadt afseende å den

sedermera vidtagna lagstiftningsåtgärd, hvarigenom mö, som ej

står under giftoman, berättigats att sjelf göra äktenskapsförord,

lagstiftningen rörande den gifta qvinnans egendomsförhållande

bör gå uti den riktning, att densamma i vidsträcktare mån, än

som med sistnämnda skrifvelse åsyftats, befrämjar hennes likställighet

med mannen i förmögenhetsrättsligt hänseende.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

11

af Herrar Sven Nilsson, C. A. Larsson och Westerdal, som instämt med

Herr Philipsson; samt

af Herr Königsfelt, hvilken, då han ej, såsom han önskat, nu ansett bifall

till motionen kunna vinnas, inskränkt sig till att instämma i det slut, hvartill Herr

Philipsson kommit.

Herr Oarlén har begärt få antecknadt att han i frågans behandling inom

Utskottet icke deltagit.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.