Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 och 26 §§ i Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur samt om slän g selsky Idoghet den 21 December 1857.

1873-03-24 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1873:18, Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 och 26 §§ i Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur samt om slän g selsky Idoghet den 21 December 1857.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Laj- Utskottets Utlåtande N:o 18.

H:o IN.

*

Ank. till Riksd. Kansli den 24 Mi>ra 1873, kl. 6 e. ro.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 och

26 §§ i Kongl. Förordningen om egors fredande mot

skada af annans hemdjur samt om slän g selsky Idoghet

den 21 December 1857.

I afseende på den i 3 § af omförmälda Kongl. Förordning stadgade

regel, att, der stängselvitsord enligt 2 § begagnas, de, som i egoskilnaden

hvarandra möta, skola taga del i stängseln till hälften hvardera, innehåller 5

§ det undantagsstadgande, att, om egor, emellan hvilka stängas skall, utgöras

af skog, utmark eller beteshage å båda sidor, och ena sidan finnes af stängseln

märkligen betungas, utan motsvarande nytta, då må, der den sidan ej

sjelf stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter tv som domaren skäligt

pröfvar, nedsättas under hvad i 3 § stadgadt är; hvarjemte i 5 § vidare föreskrifves:

”Finnes emellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall, så

länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till gemensamt

mulbete upplåten, der ej annorlunda aftaladt är”; varande i 26 § stadgadt,

att egare af kreatur, som efter 25 § intaget är, ej skall, utom i de fall, som

i 27 och 28 §§ sägas, hafva rätt att det återfå, innan lian antingen i lösen

derför utgifver det värde, hvartill skadan blifvit mäten efter 24 §, så ock det

belopp, hvartill kostnaden för kreaturets underhåll och vård af ojäfvige män

uppskattas, med afdrag af den nytta, han, som intog, under tiden haft af kreaBih.

till Biksd. Prof. 1873. 7 Sami. 10 Häft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

turet, om han det brukat; eller ock för sådan lösen full pant eller borgen

ställer; äfvensom att kreaturets egare, om han ej nöjes åt värdering af skada

eller uppskattning af kostnadsbelopp, eller af annat skäl vill vinna åter hvad

han i lösen gifvit, må instämma saken till rätten, inom tre månader sedan

kreaturet utlöstes.

Herr W. Croneborg har uti en inom Första Kammaren väckt, till LagUtskottets

behandling öfverlemnad motion (N:o 14) anmärkt, hurusom stadgandet

att skogsmark, som ej är inhägnad eller genom öfverenskommelse skyddad,

skall ansös vara till gemensamt mulbete upplåten, utgjorde ett väsentligt hinder

för uppdragande af ny skog, när betningen och kreatursflockars framdrifvande

öfver områden beväxta med skogsplantor högst betydligt skadade och

förringade frukterna af de för skogsåterväxtens befordrande nedlagda arbeten.

En förändrad lagstiftning i detta hänseende vore derför af behofvet påkallad.

Men då i de norra provinserna hästuppfödning vore en ganska afsevärd näring,

som derstädes bedrefves på det sätt, att liästarne släpptes vilda på utmarkerna

öfver sommaren, samt betandet af dessa, i jemförelsevis mindre antal förekommande

kreatur icke utöfvade det menliga inflytande på skogsåterväxten, som

förorsakades genom betande af de öfriga, i vida större antal förekommande

husdjuren, ansåge motionären att hästkreatur borde flan det ifrågavarande förbudet

undantagas. Derjemte och i anseende till svårigheten att i penningar

uppskatta den skada, som förorsakas deraf att kreatur beta å områden, afsedda

till skogsåterväxt, syntes det motionären lämpligt att skadeersättning till bestämdt

belopp för hvarje kreatur blefve i lagen bestämd. Motionären föreslår

således, dels att 5 § i åberopade Kongl. Förordningen måtte erhålla ett nytt

tredje moment, så lydande:

”Dock må för hemdjur, med undantag af hästkreatur, sådant gemensamt

mulbete icke begagnas på med ungskog beväxta, besådda eller planterade

skogsområden, hvilka af jordegaren omgärdas med enkel stånggård, bestående

af en stång, eller på annat tydligt sätt utmärkas besådda för återväxt. Sådant

område må ej längre tid än högst 10 år sålunda undantagas från det

gemensamma betet;

dels ock att till 26 § måtte göras ett tillägg af följande innehåll:

”Egare af kreatur, som upptagits å enligt 5 § särskilt fridlyst skogsområde,

vare skyldig såsom skadeersättning betala jordegaren, Rom det upptagit

eller upptaga låtit, 5 K:dr R:mt för hvarje nötkreatur, och 50 öre för hvarje

småkreatur.”

Utan att vilja underkänna de lofvärda afsigter, hvilka ligga till grund

för detta förslag, finner Utskottet dock betänkligheter möta mot dess antagande.

Då 5 § i förenämnda Kongl. Förordning stadgar, att ohägnad skogsmark i

allmänhet skall anses upplåten till gemensamt mulbete, har ändamålet dermed

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

varit att undvika de olägenheter och kostnader, hvilka eljest måste uppkomma

i följd af den i 1 § stadgade skyldigheten för en hvar, som hemdjur eger, att

medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård om dem,

att de icke inkomma på annans egor. Genom föreslagna förändringen skulle

fördelarne af berörda anordning i väsentlig mån omintetgöras, så snart någon

delegare i betessainfälligheten företoge sig att inom sitt skifte verkställa skogs
sådd

eller skogsplantering på något område, huru ringa som helst. Förslaget

synes derjemte icke hvila på fullt rättvis grund, då det skulle leda derhän, att

den ene delegaren, som finge sig ålagdt att i sin mån freda den andres skogsplantering,

på samma gång och till förmån endast för den senare koinme att

inskränkas till ett minskadt betesområde för sina kreatur.

Så länge grundsatsen om gemensam betesrätt qvarstår i lagen, bör det

derföre, enligt Utskottets åsigt, ankomma på den, som inom det till betet af
sedda

område sår eller planterar skog, att sjelf draga försorg om dess fre
dande,

och det så mycket heldre som lagen icke lemnar något särskildt skydd

för annan odling inom dylikt betesområde. I fall skogsodlingen är af ringa

omfattning, blir dess fredande genom hägnad föga kännbart, synnerligast som

denna under alla förhållanden icke behöfver vidare underhållas sedan den uppfyllt

sitt ändamål att skydda de uppväxande plantorna under deras första utveckling.

Är åter fråga om en mera betydlig skogsodling, och finner odlaren

ej med sin fördel förenligt att särskildt freda det dertill afsedda området, står

det honom alltid öppet att begagna sitt stängselvitsord för tillvägabringande af

hägnad i egoskilnaden emellan honom och hans grannar. Stängselvitsordet

utgör också i sjelfva verket ett ganska kraftigt medel i hans hand att förmå

meddelegarne i betessainfälligheten att, efter omständigheterna i hvarje särskildt

fall, på öfverenskommelsens väg gå hans billiga anspråk i ifrågavarande hänseende

på ett eller annat sätt till mötes.

På dessa skäl får Utskottet vördsamt hemställa,

att förevarande motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 24 Mars 1873.

På Utskottets vägnar:

11. G. v. Geger/elclt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag- Utskottets Utlåtande K:o 18.

Reservationer:

af Herr von Gegerfeldt: “Kongl. Förordningen den 21 December 1857

bestämmer i § 1 såsom allmän regel, att egare af hemdjur har skyldighet att

om dem hålla sådan vård. att de ej olofligen inkomma på andras egor; men i §

5 mom. 2 stadgas såsom undantag att, d& stängsel emellan egor, som bestå af

skog, ej finnes, den ohägnade marken skall, der ej annorledes är aftaladt, anses

vara till gemensamt mulbete upplåten. Regelns principiela riktighet torde icke

kunna förnekas, och undantaget, rättfärdigadt i de fall då skogens återväxt ej

behöfver tillgodoses, är efter mitt omdöme förnärmande för dens rätt, som vill

åt sin planterade, sådda eller eljest uppväxande skog bereda erforderligt skydd

mot betning och nedtrampning af grannarnes kreatur samt följaktligen har giltigt

anspråk på enahanda förmån, som tillkommer innehafvare af åker och äng.

Visserligen är stängselvitsord enligt § 2 honom medgifvet, men grannarues deltagande

i stängseln skall enligt § 5 inom. 1 göras beroende af den nytta de

deraf åtnjuta, och nyttan är beroende af deras skyldighet att när stängsel ej

finnes sjelfva taga vård om sina kreatur. Eu rättelse härutinnan, för det fall

att skogen af behörig myndighet efter vederbörlig undersökning pröfvas vara i

behof af omförmälda skydd, anser jag synnerligen påkallad och utgöra ett oundgängligt

vilkor för att lagstiftaren, såsom ofta blifvit ifrågastäldt, må kunna ålägga

afröjd skogsmarks egare att återbringa den till växtlighet, helst ett dylikt åläggande

förutsätter möjligheten att utan allt för stor uppoffring hålla marken fredad.

På grund häraf har jag icke kunnat biträda Utskottets betänkande,

utan ansett lagförslag i ofvannämnda syfte böra

utarbetas."

af Herr Grefve Mörner: “Då utfärdandet af ett stadgande af det inne
håll

motionären föreslagit sannolikt skulle i väsendtlig mån omöjliggöra betandet

å omhägnade skogsmarker, men det af motionären åsyftade ändamålet, eller

skydd för de uppväxande trädplantorna, torde kunna i tillräcklig mån vinnas

genom ett stadgande, som förhindrade att kreatur finge om våren samt innan

dels betet i allmänhet hunnit komma sig före och dels plantorna hunnit utbilda

sig, så att de icke vidare vore för kreaturen begärliga, å samfäld skogsmark

å bete släppas, så får jag hemställa,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Htskottes Utlåtande No 18.

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att 5 § i Kongl.

Förordningen den 21 December 1857 angående stängselskyldighet

må erhålla följande förändrade lydelse:

Utgöras — — —• — stadgadt är.

Finnes emellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel;

då skall, så länge det förhållande fortfar, den ohägnade

marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten, der

ej annorlunda aftaladt är; dock må hemdjur icke der å

bete släppas förr än den 10 Juni hvarje år, ifall ej annorlunda

för viss ort öfverenskommet eller stadgadt finnes.“

af Herr Friherre Nordenfalk: “Svårigheten att med säkerhet bedöma,

huruvida en förändring i gällande stängselförordning i den riktning, motionären

påyrkat och visat behöflig, vore i alla delar af riket lika tillämplig, torde vara

en väsendtlig anledning till att ej ens flertalet bland Utskottets nio reservanter

kunnat förena sig om ett förslag i sagda syfte. Då äfven Riksdagen, om än

delande reservanternes åsigt om olämpligheten i gällande hithörande bestämmelser,

svårligen torde vara i tillfälle nu formulera härför behöfliga, öfverallt

tillämpliga ändringar eller tillägg, vågar jag föreslå:

att Riksdagen, med uttalande af den åsigt att gällande

stängselförordning borde ändras i den riktning motionären

antyder, måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t ville, efter frågans pröfning, meddela Riksdagen det

förslag till förändrade bestämmelser, som i sagda hänseende

kunna vara af behofvet påkallade."

af Herr von Sydow;

af Herr Holmberg;

af Herr Hasselrot: “I underdånig skrifvelse den 17 November 1854 anhöllo

Rikets Ständer om utfärdande af en ny stängselförordning, byggd på den

grundats, att en hvar skulle vara skyldig hålla sådan vård om sina kreatur,

att de ej olofligen inkommo på annans egor eller gälda den skada de der gjorde;

dock med förbehåll att angränsande egare eller delegare i samma byalag skulle

ega, om de fleste, hvilka egde mera än hälften af de ifrågavarande hemmanen,

eller byalaget det önskade, fortfara med den då varande stängselskyldighetens

fullgörande.

I särskild underdånig skrifvelse uttalade likväl Bondeståndet den mening,

att en så beskaffad lag ej skulle vara lämplig för mindre jordbrukare

och i skogsbygd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Såsom en förmedling af de olika meningarne utkom i anledning häraf

nu gällande egofredslag, hvilken, såsom alla halfva åtgärder, icke kunnat blitva

fullt tillfredsställande.

Sedan nemligen i 1 § blifvit uttalad den rigtiga grundsats, att en hvar

skall hålla sådan vård om sina hemdjur, att de ej inkomma på annans egor

och i 4 § blifvit stadgadt, att den, som med åker, äng eller plantering möter

skog, utmark eller beteshage, ej har stängselvitsord, derigenom dock egaren af

skogsmarken icke är fritagen från skyldigheten att vårda sina djur, så att de

ej skada den odlade jorden, hvars egare ej har stängselvitsord, så innehåller 2

mom. i 5 § det undantag från den i 1 § uttalade allmänna regel, såvidt den

afser skog, utmark eller beteshage, att sådan jord skall anses såsom gemensam

betesmark, så länge den är ostängd.

Detta undantag kunde vara berättigadt på en tid, då skogen ej hade

särdeles värde; men det är det icke nu sedan dess värde mångdubblats och

man börjat inse att såväl enskildt som allmänt väl krafvel- skogens vård, och

att dess återväxt i första rummet betingas af dess fredande för betning; och

man kunde påstå att det är af ännu mera vigt att från förstörelse freda en

skörd, som fordrar hundra års återväxt, än den som årligen når sin mognad.

Jag vägar således påstå, att det är af lika mycken vigt att skogsmark får åtnjuta

skydd som åker och äng, och att undantaget i 2 mom. 5 § således numera

icke är berättigadt samt att det verkar skadligt. Det af motionären åsyftade

ändamålet kan visserligen endast på det sätt fullständigt uppnås, att 2 mom.

i 5 § helt enkelt utstrykes, men enär undantag för skogsmark från den allmänna

regeln torde behöfvas för vissa orter till följd af der rådande olika

förhållanden, torde saken lämpligast kunna ordnas på det sätt, att det öfverlemnas

till Kongl. Maj:t att, uppå framställning af vederbörande landsting för

dess område eller viss del deraf, göra det undantag, som kan finnas behörigt

och lämpligt.

Jag får således vördsamt föreslå sådant bifall till motionen, att Riksdagen

för sin del beslutar, att 2 mom. 5 § i Kongl. Förordningen om egors

fredande och om stängselskyldighet den 21 December 1857 erhåller följande förändrade

lydelse:

Finnes emellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel,

må det bero på Kongl. Maj:t, att uppå framställning af

landsting för dess område eller viss del deraf, förordna att,

så länge ofvannämnda förhållande fortfar, den ohägnade

marken anses vara till gemensamt bete upplåten, der ej

annorlunda aftaladt är.“

af Herr Caspersson;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag- Utskottets Utlåtande N.-o 18.

af Herr N. Petersson: “Lika med motionären anser jag, att uti skogshushållning

vården af ungskog är af stor vigt. Då likväl motionärens förslag:

att å gemensamt mulbete ett med en stång utmärkt område skulle under hela

sommaren hållas fredadt för intrång af andras hemdjur, skulle på en gång och

alltför hastigt göra en nog stor omkastning i begreppen om stängselskyldighet

och betesrätt, men det är en känd sak att den väsendtligaste skada på

ungskogen göres under den första vårtiden, då husdjuren utsläppas på bete, har

jag trott mycket skulle vinnas i motionärens syfte, derest det af honom föreslagna

3:dje moment till 5 § af Ivongl. Förordningen den 21 December 1857 om

egors fredande mot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet finge

följande lydelse:

Dock må för hemdjur sådant mulbete, derest ej annorlunda

för viss ort öfverenskommet eller stadgadt är, icke

begagnas före den 10 Juni på med ungskog beväxta, besådda

eller planterade skogsområden, hvilka af jordegaren

omgärdas med enkel stånggård, bestående af minst en stång,

eller på annat tydligt sätt utmärkas vara besådda för återväxt.

Sådant område må ej längre tid än högst tio år

sålunda undantagas från det gemensamma betet,

och, i sammanhang dermed, det föreslagna nya moment, som skulle tilläggas

26 § i samma förordning, blefve så lydande: «

Egare af kreatur, som under den i 5 § sagda tid upptagits

å särskildt fridlyst skogsområde, hvarom i samma §

förmäles, vare skyldig såsom skadeersättning betala jordegaren,

som det upptagit eller upptaga låtit, Fem Riksdaler

Riksmynt för hvarje nötkreatur och 50 öre för hvarje småkreatur.

“

af Herr Wester dal ^ som instämt med Herr N. Petersson.

Herr Friherre Wrede har begärt få antecknadt, att han i frågans behandling

inom Utskottet icke deltagit.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.