Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23

1873-04-12 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1873:23, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

1

Kä:0 23.

Ank. till Riksd. Kansli den 12 April 1873, kl. 6 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maf.ts nådiga proposition, angående

förändrad bestämmelse i fråga om nedgrafven skatt,

bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes.

Begge Kamrarne hafva till Lag-Utskottet remitterat ifrågavarande

nådiga proposition, hvilken är af följande lydelse:

»De föreskrifter, som i fråga om statens lösningsrätt till hittade

fornsaker af vissa slag nu äro här i riket gällande och innefattas dels i

det från 48 Kap. 2 § Missgernings-balken hemtade stadgandet i 16 § 3

mom. af Förordningen den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande,

nemligen att nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat slikt, hvartill

egare ej finnes, skall, när det består af »gammalt mynt, guld, silfver,

koppar, metall eller andra konststycken», af upphittaren hembjudas

åt Konungen, hvilken, om han inlöser fyndet, gifver upphittaren »fulla

värdet och en åttondedel dertill», dels ock i 8 § af Förordningen den 29

November 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande,

hvarigenom sättet för det anbefallda hembjudandet af guld-,

silfver-, koppar- och brons-fynd närmare bestämmes med tillägg, att

Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien, der den finner hela

fyndet eller någon del deraf höra för statens samlingar inlösas, skall

erlägga för det som inlöses af guld eller silfver fulla metallvärdet med

en åttondedel förhöjning samt för koppar och brons hvad utöfver metallvärdet

kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, men deremot

hembjudandet åt kronan af andra tillfälligtvis anträffade fornsaker göres

beroende af innehafvare^ egen önskan, hafva, i hvad angår fornfynd af

brons eller, såsom det i förstnämnda författning kallas, »metall», blifvit

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 7 Sand. 12 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-TJtsTcottets Utlåtande N:o 23.

tid efter annan gjorda till föremål för anmärkningar och ändringsförslag

af personer, som med nit och kärlek egnat sig åt fornforskningen och

derigenom förvärfvat en obestridlig erfarenhet i hithörande ämnen.

De betänkligheter, hvilka sålunda yppat sig mot den gällande lagstiftningen,

äro af Kongl. Maj:t framburna, i det att Svenska Fornminnesföreningen,

hvars ändamål är att efterforska och undersöka våra fosterländska

fornminnen och att i landet sprida upplysning om och deltagande

för desamma, genom sin styrelse under den 30 April 1871 gjort

underdånig hemställan om förändring af 8 §, 1 mom. i nådiga Förordningen

den 29 November 1867 derhän, att äfven bronsfynd, likasom

redan nu fynd af sten och jern samt andra fornsaker af ringa materiel!

värde, må af finnaren fritt disponeras. Föreningen, som förmält sig

dermed åsyfta möjliggörandet för fornforskaren att i vidsträcktare mån,

än hittills kunnat ske, lagenligt verka för de svenska fornminnenas bevarande

och tillgodogörande för den allmänna odlingen, vetenskapen och

den nationela andans utveckling, har till stöd för sin framställning om

ändring af 1867 års förordning anfört hufvudsakligen följande:

»Denna nådiga förordning åsyftar att, hvad lösa fornsaker af dyrare

eller mera sällsynta metaller — guld, silfver och brons — beträffar,

rädda dessa undan vinnings- och förstörelselystnaden genom åläggande

för hittaren att mot lösen hembjuda desamma åt staten. Beträffande

deremot lösa fornsaker af ringare materielt värde, af sten och jern, står

det hittaren fritt, att, om han det föredrager, dem behålla eller till annan

person afyttra. Sådana uppköpas ock af ett stort antal vetenskapsidkare

och samlare inom landet, hvilka deremot icke få bilda fornsakssamlingar

af guld, silfver eller brons. Erfarenheten har dock tyvärr visat, att just

sådana fornsaker, hvilka det är enskilde inhemske samlare förbjudet att

förvärfva och ega, trots den åberopade nådiga förordningen, hvilken icke

kan tillräckligt öfvervakas, af utländske kringresande uppköpare efterforskas

och förvärfvas, så att till och med en systematisk transitohandel

med slika svenska fornsaker eger rum öfver Danmark till England och

flera andra länder.»

»Den äldre lagstiftningen i afseende på fosterländska fornsaker

grundar sig tydligen på den åsigten, att slika lösa så väl som fasta fornlemningar,

likasom andra fornminnen af andlig art, för hvilka ingen lagstiftning

kunnat ifrågakomma, vore det allmännas, samhällets tillhörighet,

och ej rätteligen kunde såsom enskild persons egendom anses, om också

en belöning under namn af lösen lemnades till fyndens finnare eller öfverlemnare.

Till och med den Kongl. Förordningen af den 17 April 1828

ålade derföre upphittaren af hvarje antiqvariskt fynd, äfven af sten eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

3

jern, att desamma till Kongl. Maj:t och Kronan hembjuda, vid straff af

böter eller kroppsplikt. Men åtskilliga fornforskningens målsmän funno

sedermera, att en sådan exklusivitet lade väsendtliga hinder i vägen just

för ernåendet af de ändamål, som med bevarandet och samlandet af inhemska

fornfynd åsyftats. Och i samma man, som de staten tillhöriga

fornsakssamlingarne högst betydligt ökades, insåg man såväl onödigheten

af att på ett ställe sammanföra ett obegränsadt antal fullkomligt likartade

exemplar af de särskilda typiska fornsaksformerna, som ock det för den

allmänna bildningen och fornforskningen menliga af detta öfverdrifna

centraliserande, hvilket hindrade kännedomen om våra lösa fornsaker att

blifva allmännare spridd, och särskildt beröfvade kulturhistorikern, etnologen,

konstkritikern och den studerande ungdomen möjligheten att på

mer än ett enda ställe få ex visu studera desamma. Förordningen hade

också ingenstädes kunnat upprätthållas; större och mindre samlingar

hade bildats, till fromma så väl för statens archeologiska museum, —

som till en ganska betydlig del bildats just genom dylika enskilda samlingar,

hvilka efter hand med densamma införlifvats, — som för fornkunskapen

öfverhufvud. Andra enskilda samlingar bilda nu här och der

medelpunkter för i landsorterna upprättade fornminnesföreningar, eller

hafva skänkts till läroverken och framkalla håg för archeologiens studium.

Dessa skäl lågo antagligen till grund för de medgifvanden, som i 1867

års nådiga förordning gjordes i afseende på fynd af vissa »tillfälligtvis

anträffade fornsaker af ringare materielt värde» hvarmed hufvudsakligen

afsåga fornsaker af sten och jern.»

»Fornforskningen har till syftemål att efterforska menniskoslägtets

lefnadsförhållanden från de aldra äkta tider, till dess historien öfver

skilda länder utbredt sitt ljus. Men det oeftergifliga vilkoret för all

verklig forskning rörande denna föidiistoriska tid är fri tillgång till de

fornsaker, som karakterisera densamma, icke blott till dylika saker af sten

och jern, utan äfven af brons; och om det är forskaren medgifvet att

på nära håll studera det material, som ligger till grund för tvärme perioder

af ifrågavarande tid, så är dock forskningen i sin helhet omöjlig,

om det är förbjudet att samla och ega något enda slag af detta material.

Nämnda Kongl. förordning medgifver emellertid icke bildande af samlingar

utaf i jorden funna bronssaker, och det står således den enskilde

forskaren fritt att egna sitt arbete åt undersökningen af stenåldern och

jernålder!!, men den mellanliggande bronsåldern måste af honom förbigås,

såvida han ej är nog lycklig att vara bosatt eller har tillfälle till att

längre tid uppehålla sig på den enda plats inom fosterlandet, der samlingar

af bronssaker finnas eller få finnas. Detta hinder, som ifrågavarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Kongl. förordning lägger för tillgången till materialet för kännedomen

om en särdeles vigtig period af vårt lands utveckling, lägger också hinder

i vägen för vetenskapen, eller gör vetenskapsmannen till en lagbrytare.

»

»Då den länk i forskningskedjan öfver menniskoslägtets äldre utveckling,

som utgöres af bronsåldern, saknas, är denna kedja afbruten i

midten, just der den är märkvärdigast, enär bronsen är den första metall,

som af de gamle användes till något annat än prydnader, och derefter

den ena stammen efter den andra, just genom biträde af densamma,

kunnat inträda ur vildhetens tillstånd i den börjande civilisationens stadium.

Tillika är det af vigt att kunna studera de lösa bronssakerna i

den ort der de blifvit funna, och der det folk, som hos oss infört bronsen,

bott, och dervid anställa jemförelser med samma orts fasta fornminnesmärken

från samma tidrymd.»

»I den händelse att afsigten med bronsens undantagande varit den,

att nationalmuseet måtte erhålla en så fullständig samling för ifrågavarande

period, som möjligt, så tillåter sig Föreningen uttala den åsigt,

att sannolikt ett sådant ändamål lättare, mindre kostsamt och utan att

förnärma landsortsmuseers billiga anspråk, vunnits, om förbudet hvarken

funnits i den senaste eller i 1828 års författning, enär en stor del af de

bronser, som nu förvaras i nationalmuseet, erhållits från enskilda samlingar,

och att sådana skulle funnits i större antal, om intet förbud utfärdats

emot deras anläggande. Förpligtelse! att till staten hembjuda

äfven materielt värdelösa fornsaker förorsaker ofta, att dessa bortkastas

eller förstöras för att undvika trassel med kronobetjeningen. År deras

innehafvande fritt för en hvar, så bevaras de snarare, och komma vanligen

ur enskild till någon offentlig samling.»

»Svenska fornforskningens Nestor, Professor Emeritus och Kommendören

m. m. Sven Nilsson har i en längre skrifvelse, införd i Svenska

Fornminnesföreningens tidskrift, l:a häftet, yrkat att Föreningen måtte

hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla om ändring af ifrågavarande nu

gällande nådiga förordning, i den syftning, att äfven fynd af bronssaker,

likasom förut de af sten eller jern, måtte få af finnaren behållas eller

till annan person afyttras, och Svenska Fornminnesföreningen kan

icke annat än erkänna den bindande bevisningskraften i de skäl, som af

honom för en sådan förändring anförts.»

»Bland annat hänvisar Professor Nilsson till vårt grannrike Danmark,

hvars hufvustad har en af de största och bäst ordnade antiqvariska samlingar,

som finnas i något land, och som likväl tillkommit utan det ringaste

förbud. Dess grundläggare, och ända till sin död dess föreståndare,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

5

Konferensrådet Thomsen, påyrkade alltid fullständig frihet för en hvar

att samla antiqviteter, och uppmanade särskildt alla, som han fann dertill

ega håg, att anlägga privatsamlingar, dels för att uppmuntra till studium

af vetenskapen, dels emedan han visste att de enskilda samlingarne

förr eller senare komma att förenas med de allmänna.»

»Fornminnesföreningen vill för närvarande lemna förut omnämnda

grundsats — om det allmännas rättighet till fornfynden — å sido, men

den nödgas framhålla det ändamålsvidriga i dess tillämpning, då denna

afser alltför vidsträckta och uteslutande rättigheter för en enda samling.»

Sedan Föreningens underdåniga ansökning blifvit remitterad till

Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien, som deröfver infordrat

Riksantiqvariens yttrande, har denne afgifvit sådant yttrande deri, jemte

redogörelse för den äldre lagstiftningen i förevarande hänseende, derå

ifrågavarande stadgande grundar sig och som skulle haft till följd, att

Sverige egde ett fosterländskt fornsaks-museum, som i rikedom och

vetenskapligt värde står långt framom likartade samlingar i andra länder,

i öfrigt hufvudsakligen blifvit anfördt:

att Förordningen af den 29 November 1867 ingalunda innehölle

någon utsträckning af äldre stadganden om hembud af jordfynd, utan i

stället en väsendtlig eftergift, i det Kong!. Maj:t icke förbehållit sig hembud

af andra jordfynd, än fornsaker af guld, silfver och koppar eller

brons, lemnande fritt åt den, som hittar andra fornsaker, att, om han så

vill, desamma Kongl. Maj:t och Kronan hembjuda;

att Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademiens underdåniga

tillstyrkande af denna eftergift hade sin grund deri, att statens historiska

museum numera egde högst betydliga förråd af fornsaker af ringare materiel

värde, särdeles af sten, och sålunda inom denna afdelning ej vidare

behöfde annan tillökning, än af enstaka pjeser, hvilket ingalunda

vore förhållandet med fornsaker af guld, silfver och brons, deraf årligen

inkommo nya former och variationer;

att bibehållandet af föreskriften af hembud af bronsfynd äfven afsett

hittarens fördel, enär många saknade förmåga att skilja mellan guld

och brons, och det sålunda ej sällan kunde inträffa, att den, som hittat

en fornsak af guld, blefve förledd att för eu obetydlig penning lemna

den ifrån sig, hvilket ej kunde hända, om hittaren enligt lagens föreskrift

hembjöd sitt fynd åt staten;

att föreskrifterna i den äldre förordningen af år 1828 jemte de

underrättelser om förordningens innehåll, som blifvit införda i almanachorna

och som haft till följd, att den hos en stor del af allmogen

äfven efter 1734 bibehållna föreställningen, att Kronan egde utan lösen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

behålla två tredjedelar af hembjudet jordfynd, blifvit skingrad, ledt derhän

att, då före 1828 sällan flere än 2, 3 eller möjligen ett tiotal af

fynd under ett år hembjödos, hade efter nämnda förordnings utfärdande

antalet städse mer och mer tilltagit och uppgått till hundratal på året,

hvarigenom och medelst inköp af enskilda samlingar riksmuseet vunnit

en sådan tillväxt, att detsamma med afseende å den förhistoriska tiden

intog ett af de främsta rummen, vetenskapen till fromma och fäderneslandet

till heder;

att samtidigt med utfärdandet af 1828 års förordning och medan

den ännu var gällande, de dittills föga rika museerna i Upsala och Lund

vunnit betydligare tillväxt, än förut, hvarförutan en och annan gymnasiisamling

börjat bildas och äfven en stor mängd enskilda samlingar, innehållande

talrika fornsaker från sten-, brons- och jernåldern uppstått, hvilket

allt ovedersägligen visade, att nämnda förordning, på samma gång

den möjliggjort bildandet af ett nationalmuseum, icke lagt hinder för

samlingars bildande vid läroverken eller för den enskilde forskarens samlingslust;
att,

hvad som bland annat anfördes derom, dels att det skulle

vara onödigt att på ett ställe sammanföra ett obegränsadt antal fullkomligt

likartade exemplar af de särskilda typiska fornsaksformerna, dels att

det för den allmänna bildningen och fornforskningen skulle ligga något

menligt i ett öfverdrifvet centraliserande, hvilket hindrade kännedomen

om våra lösa fornsaker att blifva allmännare spridd och särskild beröfvade

kulturhistorikern, etnologen, konsthistorikern och den studerande

ungdomen möjligheten att på mer än ett enda ställe få ex visu studera

desamma, ej syntes förtjena särdeles afseende;

att hvad beträffade den omtalade försäljningen till utlandet af svenska

fornsaker, uppenbart vore, att sådan ej skulle upphöra, utan snarare

förökas, der den föreslagna lagförändringen vidtoges;

att vidkommande de åberopade exemplen från Danmark och andra

länder, der något förbud'' för fyndens fria användande ej skulle finnas,

så vore denna uppgift, hvad angick Danmark, så till vida oriktig, som

der ännu gällde den gamla lagen, enligt hvilken fynd af guld och silfver

ovilkorligen skall hembjudas staten, hvarförutan förhållandena i Danmark

i öfrigt vore helt olika mot i Sverige, och af de öfriga uppgifna länderna,

hvilka, åtminstone ej alla, saknade fyndlagar, funnes icke något enda,

som hade ett nationalmuseum, hvilket i afseende å den inhemska förhistoriska

tiden kunde jemföras med det danska eller svenska;

att hittills gällande lagstiftning medfört en fördel, som i vetenskapligt

afseende egde stor betydelse, nemligen att de fynd, som antingen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

7

direkte eller genom Kongl. Majrts Befallningshafvande hembjödos, åtföljdes

af uppgifter om lokalen, der de anträffats, om hvad som funnits

tillsammans jemte andra omständigheter, som kunde sprida ljus öfver

de funna sakernas ålder och användande, under det dylika uppgifter i

eu stor del af de enskilda samlingar, som för museum inköpts, saknades;

samt

att afseende väl ock, såsom ofvan nämnes, borde fästas vid hittarens

rätt, hvilken, erkänd i våra äldsta lagar, alltsedan år 1734 varit af

allmänna lagen värnad, icke blott med uppoffring af statens ursprungliga

andel, utan äfven med beviljande af lösen, öfverstigande fyndets

materiela värde, och att i detta hänseende särskildt vore att märka,

att enär fornsaker af brons hade ringa sådant värde, hade 1867 års förordning

bestämt, att, om sådant fynd för statens museum af Akademien

inlöstes, skulle till hittaren erläggas hvad som utöfver metallvärdet kunde

anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, hvilket Akademien otvifvelaktigt

bestämde med större säkerhet, än kringströfvande uppköpare;

Och har, då sålunda förändring i fyndlagen i den riktning Fornminnesföreningen

ifrågasatt skulle tillintetgöra möjligheten att fortfarande

gifva statens historiska museum en större och för vetenskapen främjande

önsklig utveckling; då erfarenheten visat, att denna lag icke hindrat

bildandet af andra offentliga och äfven enskilda samlingar inom fäderneslandet,

ej heller i ringaste mån verkat menligt på den archeologiska

vetenskapens utbildning och spridande; då lagens upphäfvande skulle hafva

till följd, att våra fornsaker skulle i större mängd och mera obehindradt,

än hittills, af uppköpare föras ur landet; och då slutligen en sådan förändring

skulle för hittaren medföra väsendtlig skada, på grund af allt

detta Riksantiqvarien hemställt, om icke Akademien skulle finna skäl

att hos Kongl. Maj:t tillstyrka, att Fornminnesföreningens anhållan om

förändring i ifrågavarande förordning måtte lemnas utan afseende.

Med öfverlemnande af detta Riksantiqvariens yttrande, har Vitterhets-

Historie- och Antiqvitets-akademien för egen del anfört, att, alldenstund

samlingen af bronsantiqviteter ännu vore jemförelsevis fattig i

statens historiska museum och behöfde fortfarande ökas, och då erfarenheten

visat, att den gällande lagen icke medfört någon olägenhet för

den archeologiska vetenskapens främjande och spridande, icke heller lagt

hinder för bildandet af andra offentliga och äfven enskilda samlingar,

men deremot lagens upphäfvande skulle ofelbart hafva till följd, att våra

fornsaker mera, än hittills, skulle ur landet bortföras, ansåg Akademien

sig böra afstyrka bifall till Fornminnesföreningens hemställan om

ändring i 1867 års förordning, hvars ur allmänna lagen hemtade före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

skrifter rörande hembud af jordfynd icke kunde ändras eller upphäfvas

i annan ordning, än den 87 § Regeringsformen bestämde.

Slutligen har Justitie-kanslersembetet, i anbefaldt underdånigt utlåtande,

för sin del instämt i hvad Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien

i saken anfört, jemväl i afseende å ifrågavarande stadgandes

egenskap af sådan lag, som omförmäles i § 87 Regeringsformen; på grund

hvaraf och med anledning af hvad Riksantiqvarien andragit, Justitiekanslersembetet

hemställt, att Kongl. Maj:t måtte förklara Fornminnesföreningens

underdåniga ansökning för närvarande ej böra till någon

Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Vid jemförelse af hvad sålunda blifvit i ärendet anfördt, anser

Kongl. Maj:t frågan, huruvida föreskriften om bronsfynds hembjudande

må upphäfvas, böra bedömas med afseende å den archeologiska vetenskapens

eget bästa. I detta hänseende torde det vara klart, att, om en

hvar berättigas, utan hembud till staten, samla äfven inhemska bronsfynd,

allt flera personer inom landet skola fatta intresse för bildande

af samlingar af fornsaker, hvilka de egde ostördt behålla, föröka och

studera, utan fruktan för anspråk från statens sida att derur bekomma

de måhända värdefullaste föremålen. Med visshet lärer det ock kunna

antagas, att de aldra flesta sådana samlingar i sinom tid, antingen genom

gåfva eller genom köp, komma att öfvergå till statens historiska

museum, hvilket just på detta sätt skulle vinna den största förkofran.

Om ock lagens stadgande angående hembudsskyldigheten och påföljderna

för dess underlåtande icke i verkligheten skulle tillämpas, synes det dock

mindre riktigt att bibehålla ett lagbud, hvars blotta tillvaro måste för

en samvetsgrann medborgare göra betänkligt att förvärfva sig dylika

fynd, äfven om derigenom kunde förhindras deras afyttrande till utländsk

man.

Kongl. Maj:t finner således goda skäl tala för upphäfvande af skyldigheten

att hembjuda bronsfynd; och då denna skyldighet grundar sig

å ofvan anmärkta stadgande i Förordningen den 16 Februari 1864, hvaraf

8 § i den uti administrativ väg utfärdade Förordningen den 29 November

1867 endast utgör en tillämpning, vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande

af de i Högsta Domstolen och Statsrådet i detta ärende hållnå

protokoll,'' jemlikt § 87 Regeringsformen, föreslå Riksdagen antagandet

af följande:

»Förordning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 23.

9

»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat

dylikt, hvartill egare ej finnes.

Med upphäfvande af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari

1864 om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas

skall, förordnas som följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare

ej finnes, tage jordegaren hälften och hälften den som hittade, der det

ej utgöres af forntida mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller

andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren ensam till; vare han dock

skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar, att, i den ordning

Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet böra för statens

räkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld eller

silfver fulla värdet med eu åttondedels förhöjning samt för koppar hvad

utöfver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen.

Derest detta förslag af Riksdagen antages, vill Kong]. Maj:t tillse

att 8 § 1 mom. i Förordningen den 29 November 1867 kommer i öfverensstämmelse

med det nya lagstadgandets innehåll.»

Om än det måste medgifvas, såsom Kong!. Maj:t anfört, att föreslagna

förändringen skulle framkalla ett ökadt intresse för bildande af

enskilda samlingar af fornsaker, så är det dock, i Utskottets tanke, af jemförelsevis

större vigt och betydelse, att staten i första rummet sättes i

tillfälle att inköpa de fynd, som för dess samlingar erfordras. Det synes

nemligen ligga i sakens natur, att dessa vetenskapligt ordnade samlingar,

såsom de fullständigaste och säkrast tillgängliga, företrädesvis måste anlitas

af en hvar, som vill idka djupare studier inom den nationela fornforskningens

område; och i den mån samlingarne vinna ökad fullständighet,

i samma mån befrämjas vetenskapens utveckling. Enligt hvad Vitterhets-,

Historie- och Antiqvitets-Akademien anmärkt, äro dock statens

samlingar af bronsantiqviteter ännu temligen fattiga och behöfva fortfarande

ökas. Derjemte torde ett synnerligt afseende böra fästas derå, att

de enskilda samlingarne mera än de offentliga äro utsatta för äfventyret

att förstöras eller skingras, hvarigenom föremål af oersättligt vetenskapligt

värde kunna gå förlorade.

Utskottet, som således icke tilltror sig att nu tillstyrka borttagande

af ifrågavarande hembudsskyldighet, anser deremot hvarken lämpligt eller

behöfligt, att hembjudaren, när fråga är om bronsfynd, skall, på sätt gälBih.

till Riksd. Prof. 1873. 7 Rami. 12 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-UtsTcottets Utlåtande N:o 23.

lande lag förmår, vara tvungen att lemna sin vara till det pris, som staten

bestämmer. I afseende på dylika fynd, hvilkas materiela värde i allmänhet

är obetydligt i förhållande^ till det vetenskapliga, synes det allmännas

intresse tillräckligt tillgodosedt, om man, med bibehållande af sjelfva hembudsskyldigheten,

lemnarjupphittaren rätt att, i fall staten ej kan med

honom träffa öfverenskommelse om priset, sjelf förfoga öfver fyndet. Härigenom

blefve staten fortfarande såsom hittills i tillfälle att taga kännedom

om de fornsaker af brons, som kunna upphittas, samt deraf inköpa

hvad för dess samlingar behöfdes, under det att på samma gång den

enskilde samlaren egde laglig rätt att konkurrera med staten. Upphittaren

kunde då med trygghet hembjuda fyndet till staten, utan fara att

så medelst gå miste om den högre ersättning derför, som annan till

äfventyra ville gifva. En sådan anordning innebure ock ett korrektiv

emot dessa fornsakers afyttrande till utlandet, helst antagligt är, att staten

tillförlitligare än kringresande uppköpare skulle uppskatta fyndets vetenskapliga

värde och derefter bestämma sitt anbud; och för upphittaren är

det ringa eller ingen olägenhet att fullgöra hembudsskyldigheten, då han,

enligt 8 § i åberopade Kongl. Förordningen den 29 November 1867, för

sådant ändamål eger aflemna fyndet antingen till närmaste kronobetjent

eller omedelbart till Konungens Befallningshafvande samt på enahanda

väg kostnadsfritt får detsamma sig återstäldt, i fall det icke af staten

inlöses.

Med afseende å svårigheten att skilja koppar ifrån brons och då

det allmännas behof och intresse i ifrågavarande hänseende ej lärer vara

större beträffande fynd af koppar, än i fråga om fynd af brons, anser

Utskottet att lagen bör blifva lika för begge slagen.

Högsta Domstolen, som i öfverensstämmelse med 87 § Regeringsformen

afgifvit utlåtande öfver Kong]. Maj:ts förevarande nådiga förslag,

har dervid anmärkt, att, enär, enligt inledningen till detsamma, skulle

upphäfvas allenast 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari 1864,

men förslaget jemväl innefattade ändring af stadgandena i 8 § 1 mom.

af Förordningen den 29 November 1867, angående framtida minnesmärkens

fredande och bevarande, inledningen borde erhålla en häremot svarande

lydelse. Till bemötande häraf har Hans Excellens Herr Justitiestatsministern

till statsråds-protokollet anfört, att, då sistnämnda förordning

tillkommit i administrativ väg samt följaktligen kunde och jemväl

torde böra i enahanda ordning af Kongl. Maj:t blifva ändrad i den mån

anledning dertill gåfves af en ändring i sjelfva det lagstadgande, hvaraf

Förordningens 8 § 1 mom. endast vore en tillämpning, ansåge Hans Excellens

den framställda anmärkningen ej böra till något afseende föran
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

11

leda. För bevarande af erforderlig enhet och sammanhang i lagstiftningen

anser Utskottet för sin del, lika med Högsta Domstolen, att en förändring

i den ena förordningen, som tillika innebär en förändring i den

andra, bör leda dertill, att den nya författningen i ämnet erhåller en

sådan inledning, som den af Högsta Domstolen ifrågaställda.

På grund af hvad nu anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts förevarande

nådiga proposition icke kan oförändrad bifallas,

måtte för sin del besluta följande:

Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd

eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes.

Med upphäfvande af ej mindre 16 § 3 mom. i Förordningen

den 16 Febniari 1864, om nya strafflagens

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, än

äfven af hvad för öfrigt, i strid mot nedannäinnda bestämmelser

finnes stadgadt, förordnas som följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt,

hvartill egare ej finnes, tage jordegaren hälften och

hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida

mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra

fornsaker. Dessa fälle upphittaren ensam till; vare

han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver, koppar

eller brons, att, i den ordning Konungen stadgat, det

till staten hembjuda. Är fyndet af guld eller silfver,

njute upphittaren, der det för statens räkning inlöses,

fulla värdet med en åttondedel förhöjning: är det af

koppar eller brons, vare han ej skyldig fyndet afstå,

derest han ej med den honom erbudna lösen åtnöjes.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i sjölagen.

Stockholm den 12 April 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFELT.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utsköttets Utlåtande N:o 24.

Reservation:

af Herr Friherre Wrede, Herr Sundell, Herr Sven Nilsson och

Herr Philipsson, hvilka tillstyrkt antagande af den Kongl. Propositionen.

Herrar von Sydow och Holmberg hafva begärt få antecknadt att

de i frågans behandling inom Utskottet icke deltagit.

N:o 24.

Auk. till Riksd. Kansli den 12 April 1873, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande

stadganden angående skyldighet] att deltaga i byggnad

och underhåll af tingshus och häradsf''ängelse.

I detta ämne hafva fyra särskilda motioner blifvit väckta, en inom

Första Kammaren af Herr Carl Hasselrot (motionen N:o 6) samt de öfriga

inom Andra Kammaren af Herrar O. B. Olsson (motion N:o 29), P.

Näsman (motion N:o 81) och J. Erikzon (motion N:o 86); och hafva

dessa motionärer föreslagit,

Herr Hasselrot: »att lagens stadgande i 26 Kap. 4 § Byggningabalken,

att tingshus och häradshäkte skola af häradet byggas och underhålla-.

, mätte upphäfvas samt att stadgas må, att denna skyldighet skall

af staten öfvertagas»;

eller ock, i fall en sådan lagförändring icke utan föregående utredning

af frågan kunde genomföras:

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1873:58 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående förändrad bestämmelse i fråga om nedgräfven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill s. 6 i texten