Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden att bygga och underhålla vägar och broar så ock om upphäfvande af 5 § i 25 Kap. Byggninga-balken. Ifrågavarande till Lag-Utskottet remitterade motioner äro väckta dels inom Första Kammaren af Herr N. S. von Koch

1873-05-16 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1873:50, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden att bygga och underhålla vägar och broar så ock om upphäfvande af 5 § i 25 Kap. Byggninga-balken. Ifrågavarande till Lag-Utskottet remitterade motioner äro väckta dels inom Första Kammaren af Herr N. S. von Koch

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

I

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO,

1

N:o r>0.

Anlc. till Riksd. Kansli den 16 Maj 1873, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande

stadganden att bygga och underhålla vägar och broar så ock

om upphäfvande af 5 § i 25 Kap. Byggninga-balken.

Ifrågavarande till Lag-Utskottet remitterade motioner äro väckta dels inom

Första Kammaren af Herr N. S. von Koch (motionen N:o 25), dels inom Andra

Kammaren af Herrar Anders Persson (motionen N:o 9), Ola Andersson (motionen

N:o 12), Per Nilsson från Malmöhus län (motionen N:o 25), Johannes Andersson

från Jönköpings län (motionen N:o 60), Jöns Andersson (motionen N:o 64), J. Erikzon

(motionen N:o 85), L. J. Fahlander (motionen N:o 77) och A. W. Westerdal

(motionen N:o 146); och hafva motionärerne föreslagit:

Herr von Koch, att Riksdagen måtte för sin del besluta, "att med ändring

af hvad nu stadgadt är angående byggnad och underhåll af allmänna vägar bestämmes

: att alla lands-, härads- och å hel socken indelade sockenvägar, jemte dem

som leda till ”hamn, lastplats, varunederlagsplats» eller ”emellan segelleder, båtleder

eller flottleder» eller eljest »pröfvas vara för varutransporten af allmän nytta och nödvändighet”

skola från och med 1875 års början indelas till byggnad och underhåll

å den stad, socken eller annat, i brist af åsämjande, af Kongl. Maj:t bestämdt mindre

distrikt, inom hvars område de äro belägna; att alla både sommar- och vintervägar

å landet, med undantag af enskilda utfartsvägar för by eller annan lägenhet, framgent

skola anläggas och underhållas af dem som, när denna författning träder i

verkställighet, hafva allmänna väghållningsskyldigheten inom socknen eller distriktet

sig ålagd; att dessa väghållningsskyldige ega sig emellan, på sätt de önska, fördela

vägunderhållet, derest de alla derom äro ense, men att i annat fall fördelningsgrunaen

bör vara det jordbruksfastighet, för år 1872, åsätta och fastställda taxeringsBih.

till Riksd. Prof. 1873. 7 Sami. 31 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

värde, minskadt till jemnt hundratal af riksdaler i stället för hemmantalet; att egare

af bruk, fabrik, såg, qvarn eller annan fast egendom inom socknen eller distriktet,

som icke äro väghållningsskyldige, böra, i förhållande till slitning å vägarne genom

deras, eller för deras körslor förhyrda åkdon, erlägga den årliga ersättning till de

väghållningsskyldige, hvarom de med desse kunna öfverenskomma, eller som, i annat

fall, bestämmes af nämnd, bestående af en utaf ordinarie domare och två af hvardera

parten utsedde personer; samt att för de distrikter, hvilkas väghållning, vare

sig genom dyrbara broar, närbelägna bruk eller fabriker eller jernvägsstationer eller

af andra orsaker befinnas jemförelsevis med andras i samma län särdeles betungande,

må, i vanlig ordning, beviljas rätt att upptaga bro- eller vågpenningar för for- eller

åkdon, tillhörande utom distriktet boende person, när åkdonet icke begagnas af resande

eller skjutsande, eller af tjensteman, som färdas inom sitt tjenstgöringsdistrikt»;

Herr Ola Andersson, »att Riksdagen för sin del beslutar, att kostnaden för

vägars och broars underhåll å landet skall utgöras af all jordbruksfastighet för hela

den åsätta bevillningen efter II artikeln och för alla andra beskattningsföremål för hälften

af dem åsatt bevillning efter samma art. (efter den proportion som nu förefinnes

emellan bevillningen å jordbruksfastighet och andra beskattningsföremål), dock att

tjenstemäns löner, till och med 1000 Rdr, härifrån äro befriade; att hvarje härad

utgör ett väghållningsbolag, der ej flere förena sig, med rätt att sjelfve bestämma

sättet för underhållet, vare sig genom entreprenad eller på annat sätt, och att häruti

inbegripas alla vägar med undantag af enskilda hemmans utfartsvägar; samt att

Riksdagen beslutar i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta på dessa

grunder utarbeta och till Riksdagen framlägga förslag till lag i detta afseende», eller,

om detta förslag, i hvad det afsåge hy- och socknevägar, ej blefve godkändt, men

i hufvudsaken godkändes beträffande allmänna vågar, »att Riksdagen beslutar, att

hvarje by eller socken skall utgöra kostnaden för underhållet af sina enskilda vägar

efter ofvanstående grunder, med frihet att inom sig besluta om sättet, och att

Riksdagen jemväl härom aflåter underdånig skrifvelse»;

Herr Jöns Andersson, »att underhållet af lands- och häradsvägar äfvensom

större broar på landet inom vissa områden och såsom nu häradsvis bekostas af alla

inom området boende, efter samma grunder, som gälla för uttagande af kommunalutskylder

på landet; att flera områden eller härader ega förena sig om gemensam

väg- och brounderhållningsskyldighet; och att de väg- och brounderhållningsskyldige

inom området ega för viss tid förena sig om sättet för fullgörande af samma skyldighet,

eller, alternativt, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla

om utarbetande och framläggande af förslag till författning i ämnet på hufvudsakligen

ofvanstående grunder»;

Herr Per Nilsson, att väghållningsbesväret måtte ordnas efter följande grunder:

»hvarje kommun underhåller alla vägar inom sitt område och dessa fördelas på

jordbruksfastigheterna efter fyrktal; alla andra beskattningsföremål inom kommunen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

3

erlägga en billig årlig afgift efter 2:dra artikeln Bevillningsstadgan såsom bidrag till

vägarnes underhåll; alla större broar inom landstingets område byggas och underhållas

uteslutande för medel, som af landstinget beviljas och uttaxeras; skulle inom

något landstings område finnas allmän farväg, hvars underhåll faller sig för drygt

för någon kommun, så må landstinget bevilja samma kommun ett rättvist funnet årligt

vederlag; angående alla öfriga bestämmelser öfverlåtes åt landstingen att fatta

beslut, som derefter underställes Kongl. Maj:ts pröfning och fastställelse; så snart

de nya förordningarne äro färdiga att träda i verkställighet upphäfves allt hvad i nu

gällande lagar och författningar är stadgadt angående vägunderhållet’;;

Herr Anders Persson, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, ”att Kongl. Maj:t täcktes, så snart ske kan, låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga det förslag till de förändringar i fråga om vägunderhållningsbesväret

i allmänhet, hvartill omständigheterna må finnas föranleda”;

Herr Johannes Andersson, att Riksdagen måtte besluta underdånig skrifvelse

till Kongl. Maj:t ”med begäran, det täcktes Kongl. Maj:t med upphäfvande af nu

gällande lag om allmänna lands- och häradsvägar, förordna, att lands- och häradsvägar

skola byggas och underhållas efter de grunder, som äro stadgade för kommunalutskylder

på landet;

Herr J. Erikzon, att Riksdagen måtte besluta eu underdånig skrifvelse till

Kongl. Maj:t- ”med begäran att Kongl. Maj:t täcktes, med upphäfvande af nu gällande

lag om allmänna lands- och häradsvägar, förordna, att dessa vägar såväl vinter- som

sommartid skola byggas och underhållas af alla medlemmar i kommunen, som, enligt

kommunalförfattningarne, äro skyldige att till kommunen erlägga skatt”;

Herr Fahlander, ”att såväl ordnandet af ploglag som uppbörd och utbetalning

af ersättning för snöplogningsbesväret skall tillkomma kommunalstyrelse eller

kommunalnämnd”; samt

Herr Westerdal, ”att Riksdagen ville för sin del besluta upphäfvande af 3 §

i 25 Kap. Byggninga-balken”.

Sedan längre tid tillbaka har frågan om allmänna väghållningsbesväret utgjort

föremål för representationens öfverläggningar. Redan vid 1853—1854 årens

riksdag beslöto Rikets Ständer att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t

täcktes låta undersöka enligt hvilka grunder och på hvad sätt bruk* och bergverksanläggningar,

skattlagda mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar på landet

kunde åläggas att till vägarnes byggande och underhållande bidraga, samt efter

vederbörandes hörande nådig proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta; men Kongl.

Maj:t förklarade med anledning häraf, att ”denna skrifvelse icke borde till någon åt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o SO.

gård föranleda, helst grunden för och verkställigheten af väghållningsbesvärets inom

kommunerna fördelning på andra skattdragande, än dem, hvilka det hittills ålegat,

måste — ehvad denna fördelning skedde i det inskränktare omfång, Rikets Ständer

föreslagit, eller utsträcktes till de skattskyldige i allmänhet — stå i sammanhang

med och i viss mån bero på de till behandling då väckta frågorna om ändring i

bevillningsgrunderna och om inrättande af kommunalstyrelser.»

Vid de tvänne näst derpå följande riksdagarne förevar frågan ånyo. Hon

återkom jemväl vid riksdagen 1865 —1866, då Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse

den 7 April sistnämnda år — med uttalande af den åsigt, att skyldigheten

att deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas ej allenast till fastigheter af alla

slag, utan äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person

och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder, men att dervid likväl borde

medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns löner och pensioner samt

några andra med dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa modifikationer med afseende

å inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för kommunalutskyldernas utgörande,

under den korta tid som förflutit från kommunallagens antagande, icke kunde anses

hafva undergått de jemkningar, till hvilka omständigheterna torde föranleda, och vissa

kategorier genom ett ovilkorligt antagande af denna grund för väghållningsskyldigheten

möjligen skulle blifva alltför hårdt betungade — hos Kongl. Maj:t anhöllo, att

Kongl. Maj:t täcktes i öfverensstämmelse härmed låta utarbeta och, så snart ske

kunde, till Riksdagen framlägga nådig proposition i ämnet.

Med anledning häraf och sedan Kongl. Kammar-kollegium afgifvit infordradt

underdånigt utlåtande i frågan, aflat Kongl. Maj:t till 1868 års Riksdag nådig proposition,

hvaruti förklaras, att, hvad anginge frågan huruvida vägrödjnings- och brobyggnadsskyldigheten

inom kommunerna å landet borde utsträckas till alla skattskyldige,

vare sig, på sätt Rikets Ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande

af undantag för tjenstemäns löner och pensioner samt andra dermed jemförliga inkomsttitlar,

Kongl. Maj:t ansåge, att, derest ifrågavarande besvär må kunna öfverflyttas

på samhällsklasser, hvilka förut varit derifrån befriade, sådant likväl icke skäligen

kunde i sin helhet på en gång bringas till utförande; att om en så genomgripande

förändring som dessa besvärs fördelning på alla skattskyldige skulle kunna

komma till stånd utan att väcka billig klagan, den måste endast småningom genomföras,

och en dylik fördelning företrädesvis ske i sådana fall, der en allmän delaktighet

kunde med mindre praktiska svårigheter åstadkommas; att härtill lämpade sig

företrädesvis det åliggande, som af de väghållningsskyldige redan nu bestredes genom

kontanta tillskott, nemligen vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall;

att det icke borde lemnas utan uppmärksamhet, att måhända den största ojemnheten

vid väghållnings- och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i fördelningen af kostnaderna

för vinterväghållningen, der ploglag vore inrättade, icke läge så mycket deri

att besvär och kostnader drabbade jordbruket allena, som fast heldre — åtminstone

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o bo.

5

inom flera orter — deruti att desamma vore på jorden ytterst ojemnt fördelade, enär

fördelningsgrunden varit och ännu vore hemmanens mantal, oberoende af deras högre

eller lägre värde; att en öfverflyttning på andra samhällsklasser af större eller mindre

del af detta besvär derföre icke borde ega rum, utan att samtidigt dermed jemväl

ändrades den fördelningsgrund emellan hemmanen, som hittills varit gällande; att det

möjligen kunde ifrågasättas, huruvida den frihet från deltagande i kostnaden för vinterväghållningen,

som i följd af frihet från deltagande i väg- och brohållningsbesväret,

på grund af särskilda Kongl. resolutioner, hitintills varit bruk, qvarnar, skattlagda

utjordar och lotshemman beviljad, likasom den frihet, som i detta hänseende tillkomrne

säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, borde fortfarande gälla

äfven om en förändring i ifrågasatta syftningen komme till stånd, men att då berörda

frihet måste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden, som egde rum,

då desamma beviljades, eller att väg- och brohållningen var ett jorden uteslutande

åliggande besvär, så torde deraf följa, att tillämpningen af denna frihet förfölle för

den del af ifrågavarande besvär som genom statsmakternas beslut, efter en helt och

hållet ny grund, gjordes gemensamt för alla skattskyldige; att rättvisa och billighet

dock fordrade, att vid en sådan öfverflyttning jorden fortfarande droge samma andel,

som i kommunalförfattningarne vore i afseende å fyrktalsberäkningen iakttaget; men

att det syntes icke böra ifrågakomma att befria vissa slag af inkomst från all delaktighet

härutinnan; och fann Kongl. Maj:t, på grund häraf, skäligt ”föreslå Riksdagen

att, med ändring af föreskriften i Kongl. förordningen den 18 September 1790,

§ 5, må stadgas att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning till vägarnes

hållande i fargildt stånd under vintertiden vid snöfall s. k. ploglag äro eller blifva

inrättade, den för alla ploglagen uti socknen eller häradet belöpande ersättning sammanslås

och inom socknen eller häradet fördelas efter den allmänna grund, som gäller

för uttagande af kommunalutskylder på landet”.

Uti det utlåtande, som häröfver afgafs af 1868 års Lag-Utskott hemställdes,

på anförda skäl, att Riksdagen, med förklarande att den funnit sig förhindrad att

lemna bifall till berörda nådiga förslag, måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,

det täcktes Kongl. Maj:t låta tillvägabringa den utredning, som, enligt livad i

utlåtandet blifvit anmärkt, erfordrades för bedömande af den föreslagna förändringens

verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen göra den förnyade

framställning i ämnet, hvartill omständigheterna föranledde.

I öfverensstämmelse med denna hemställan beslöt Första Kammaren för sin

del, att underdånig framställning i omförmälda syftning skulle till Kongl. Maj:t aflåtas,

hvaremot Andra Kammaren, med afslag å Utskottets utlåtande, biföll Kongl.

Maj:ts nådiga proposition, och som någon sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga

beslut ej kunde åvägabringas, var således den nådiga propositionen å Riksdagens sida

afslagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

Genom enskilda motioner blef frågan i hela dess omfattning ånyo bragt å

bane vid 1869 års Riksdag, som, under antagande att frågan om väghållningsskyldigheten

i allmänhet skulle, i anledning af Rikets Ständers åberopade skrifvelse den

7 April 1866, komma under vidare öfvervägande och behandling inför Kongl. Maj:t,

af sådan orsak förklarade, att de härutinnan gjorda framställningar ej kunde till någon

åtgärd å Riksdagens sida föranleda; men deremot, beträffande vinterväghållningen,

aflat till Kongl. Maj:t underdånig skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes

låta tillvägabringa den utredning som erfordras för bedömande af den föreslagna

förändringens verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen göra

den förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Förnyade framställningar i ämnet gjordes af enskilda motionärer vid 1870

års Riksdag, som dock, enligt hemställan af dåvarande Lag-Utskott, lemnade dessa

framställningar utan afseende, emedan frågan i hela dess vidd ansågs vara beroende

på åtgärd af Kongl. Maj:t.

Frågan förevar jemväl vid sistförfluten riksdag, då Lag-Utskottet hemställde,

att Riksdagen måtte aflåta underdånig skrifvelse, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes,

så snart ske kunde, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de förändringar

i fråga om väghållningsbesväret i allmänhet, hvartill omständigheterna föranledde;

men denna Utskottets hemställan, godkänd af Andra Kammaren, blef deremot

af Första Kammaren afslagen.

Det är bekant, att Kongl. Maj:t infordrat länsstyrelsernas och landstingens

yttranden i fråga om förändrad lagstiftning angående skyldigheten att bygga och underhålla

större broar och färjor, i syftning att utsträcka detta besvär till alla dem,

som erlägga kommunalutskylder, och att, för åstadkommande af en jemnare och billigare

fördelning af kostnaden, antaga landstingsområdet i stället för häradet till

gemensamhet. Och beträffande Riksdagens nyssberörda underdåniga skrifvelse af den

11 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten att hålla allmänna

vägarne i fargildt stånd vintertiden, inhemtas af Justitie-ombudsmannens till

innevarande Riksdag afgifna berättelse, att detta ärende, när berättelsen afgafs, var i

Kongl. Civil-departementet under beredning till föredragning.

Då häraf vill synas, såsom om Kongl. Maj:t tills vidare lemnat åsido frågan

om väghållningsskyldigheten i allmänhet, hvartill också någon anledning kunde förefinnas

i den omständighet, att den vid 1869 års riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse

endast afsåg vinterväghållningen, har Utskottet, som är af den mening, att

förstnämnda fråga, lika väl som den om vinterväghållningen, bör så snart ske kan

bringas till sin lösning, trott sig böra, i anledning af Herrar von Kochs, Ola Anderssons,

Jöns Anderssons, Per Nilssons, Anders Perssons, Johannes Anderssons och

J. Erikzons ifrågavarande motioner, så vidt de afse allmänna vägar, vördsamt

hemställa,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-UtsTcottets Utlåtande N:o 50.

7

l:o) att Riksdagen, under åberopande af ofvanberörda underdåniga

skrivelser af den 7 April 1866 och den 11 Maj 1869, måtte

hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart

ske kan, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

de förändringar i fråga om väghållningsbesväret i allmänhet,

hvartill omständigheterna må finnas föranleda.

Enär, enligt hvad i föregående punkt blifvit utredt, frågan om skyldigheten

att hålla allmänna vägarne i fargildt stånd vintertiden för närvarande är beroende på

åtgärd af Kongl. Maj:t, synes det ej vara lämpligt att Riksdagen nu, på sätt Herr

Fahlander ifrågasatt, skulle fatta beslut om förändrade föreskrifter rörande ordnandet

af ploglag samt uppbörden af ploglagsmedel; utan får Utskottet hemställa,

2:o) att Herr Fahlanders förenämnda förslag måtte af Riksdagen

lemnas utan vidare afseende.

Vidkommande Herr Ola Anderssons förslag, i hvad det åsyftar att äfven byvägar

måtte upptagas till allmänt underhåll efter vissa angifna grunder, så är genom

Kongl. resolutionen den 8 Januari 1735 stadgadt, att s. k. byvägar böra underhållas

af dem, som sig deraf betjena; Och då detta stadgande har sin naturliga

grund deruti, att dessa vägar icke kunna anses vara af något synnerligt gagn för

den större allmänheten, utan hufvudsakligen endast för det eller de bylag, dit de

leda, torde det ej vara välbetänkt att härutinnan göra ändring. I den mån en enskild

väg, som tjenar till utfartsväg för by eller hemman, börjar att allmännare begagnas,

ankommer det på vederbörande myndighet att, då fråga derom väckes, pröfva,

huruvida en sådan väg må till allmänt underhåll indelas.

Förhållandena i afseende på byvägar lära på särskilda orter vara så olika,

att de icke lämpligen kunna genom ett generelt stadgande regleras, på sätt Herr

Ola Andersson föreslagit. Denna angelägenhet synes fortfarande böra öfverlemnas åt

bymännen sjelfve, hvilka, derest öfverenskommelse om vägarnes underhåll och om

grunden derför ej kan träffas, ega att få tvisten afgjord genom domstols beslut;

dervid, då fråga derom väckes, det ankommer på domstolen att pröfva, huruvida

äfven andra än jordegare må kännas skyldiga att bidraga till vägens underhåll i den

mån de af densamma sig betjena.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

Utskottet för derföre hemställa,

3:o) att Herr Ola Anderssons motion i denna del ej måtte till någon

Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Herr Westerdal har yrkat upphäfvande af 25 Kap. 3 § Byggninga-balken,

som är af denna lydelse: »Vid hvarje hel mil å landsväg välte Häradet upp stolpar,

eller stora stenar, och mindre vid hvarje half och fjerdedels mil, derå miltalet utmärkt

är».

Utskottet, som icke kan dela de af motionären till stöd för framställningen

uttalade åsigter om obehöfligheten och olämpligheten af milstolpar, anser tvärtom att

de äro till ganska stort gagn, ty dem förutan skulle det mången gång blifva ganska

svårt att få reda på afstånden olika ställen emellan, hvilket ofta är af vigt att veta,

t. ex. vid beräkning af resekostnadsersättning till vittnen och parter m. fl., hvilka

till sådan ersättning äro berättigade; och då kostnaderna för milstolparnes bibehållande

äro alltför obetydliga för att något synnerligt afseende derå kunde fästas, får Utskottet

hemställa,

4:o) att Herr Westerdals berörde motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 16 Maj 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. Gegerfelt.

/

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

0

Reservation:

af Herr Caspersson: »Om annan grund än hemmantalet antages för skyldigheten

att underhålla vägar, hvilka icke kunna uppdelas lika ofta som bevillningen

förändras, är deraf en nödvändig följd att väghållningen, genom auktion eller annorledes

tillkommet aftal, upplåtes på entreprenad och att endast kostnaden fördelas;

men då det å de flesta orter torde vara för jordbruket vida mer känbart att kontant

betala ett arbete, som man kan med eget folk verkställa, anser jag det äfven böra

uttalas den åsigt att det för den samfällighet som sådant åstundar må vara tillåtet

att på gamla sättet fullgöra väghållningen.

Vidare bör efter mitt förmenande mera bestämdt uttalas att bevillning för

tjenstemäns löner, pensioner och andra dermed jemförliga inkomster böra undantagas

från väghållningsskyldigheten. Det är ostridigt att presterskapet för sina boställen i

lika mån som andra jordbrukare betungas af vägunderhållet, men icke i vidsträcktare

mån än dessa hvarken begagna eller draga fördel af allmänna vägarne. Vid detta

förhållande, som äfven torde anses inträffa på andra embetsman, skulle en stor orättvisa

uppkomma om presterskapet ålades ett flerdubbladt vägunderhåll, utöfver hvad

det för sina boställen för närvarande utgör.

Genom borttagande af hemmantalet såsom delningsgrund för vägunderhållet

lärer jemväl blifva nödvändigt att den större eller mindre gemensamhet, som öfvertager

vägunderhållet, ansvarar för alla allmänna vägar inom sitt område; men då

vägarne äro både till längd och beskaffenhet mycket olika fördelade inom de olika

sockenområdena, anser jag gemensamheten såsom hittills böra utgöras minst af ett

härad eller tingslag och icke af kommun, i följd hvaraf äfven torde vara behöflig!

att föreskrift meddelas huru inflytande medel skola för gemensam räkning förvaltas

och vägunderhållet ombesörjas.

Då dessa åsigter icke funnit något uttryck i Utskottets betänkande och jag

principielt måste ogilla att Riksdagen hos Regeringen begär lagförändringar, utan att

redogöra i hvad riktning de skola gå, får jag reservera mig mot Utskottets i lista

punkten afgifna förslag till underdånig framställning hos Kongl. Maj:t.»

Herr Grefve Mörner har begärt få antecknadt, att han i ärendets behandling

inom Utskottet icke deltagit.

Bih. till Biksd. Prat. 1873. 7 Samt 21 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.