Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till vittnen i brottmål.

1873-02-17 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1873:6, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till vittnen i brottmål.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

3

N:0 G.

Ank. till Riksd. Kansli den 18 Febr. 1873, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande

bestämmelser rörande ersättning till vittnen i brottmål.

I 17 Kap. 5 § Rättegångs-balken stadgas: »Den vitne påkallat,

betale ty sill resekostnad och täring, efter dess värdighet. Sämjas de

ej derom; lägge dem så domaren emellan, som skäligt pröfvas.» Enligt

Kongl. kungörelserna den 20 November 1845 och den 23 Mars 1858

bör detta stadgande äfven tillämpas i gröfre, för allmänna säkerheten

vådliga brottmål, som af allmän åklagare åtalas, hvadan den, som allmän

åklagare å tjenstens vägnar åberopar till vittne i dylikt mål, och

som sig inställt vid domstol, belägen på minst en mils afstånd från

vittnets hemvist, bör, derest vittnet det äskar och domaren pröfvar sådant

skäligt, tilläggas ersättning af allmänna medel för dess resekostnad

och uppehälle med högst 16 sk. banko för hvarje dag, som i och

för resan samt vistandet vid domstolen erfordras, samt skjutspenningar

för eu häst fram och åter, i de händelser, då den tilltalade antingen

icke kan till ansvar dömas, eller ock sakfälles, men saknar tillgång att

ersättningen utgifva; dock ått, om den tilltalade frikännes, och åtalet

tinnes vara utan skäl anstäldt, nämnda ersättningsskyldighet åklagaren

åligger. Derjemte stadgas i Kongl. kungörelsen den 8 Oktober 1851,

att den vittnen i brottmål af allmänna medel tillagda ersättning får

förskottsvis utbetalas, å landet af kronofogde i det fögderi, der ransakningen

varit hållen, samt i städerna, utom Stockholm, af magistraten.

I Stockholm skola dylika utgifter af Statskontoret till vederbörande

direkte anordnas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

Genom ifrågavarande, inom Andra Kammaren väckta motioner,

hvjlka blifvit till Lag-Utskottet remitterade, är föreslaget

l:o af Herr Nils Nilsson från Blekinge län (motionen N:o 44):

att, med ändring af stadgandet, det endast de vittnen som bo en mil

från den domstol, hvartill de kallats, äro till ersättning berättigade,

»alla vittnen i gröfre och för allmänna säkerheten vådliga brottmål må,

då de det äska och i fall den sakfällde saknar tillgång, tilldelas ersättning

af allmänna medel, efter de i 17 Kap. 5 § Rättegångs-balken lagde

grunder, dock ej till högre belopp än Kongl. kungörelsen af den 20

November 1845 medgifver»;

2:o af Herr Gustaf Jonsson (motionen N:o 79): »att Riksdagen för

sin del ville besluta en förändring i Kongl. kungörelsen den 20 November

1845, att vittnen tilläggas af allmänna medel för deras resekostnad

och uppehälle 1 R:dr R:mt för hvarje dag och skjutspenningar

för en häst fram och åter, samt lösen för ett styrkt transsumt af domstols

beslut»; och

3:o af Herr G. Hceggström (motionen N:o 165): »att Riksdagen

ville för sin del besluta, med upphäfvande af åberopade Kongl. kungörelsen,

utfärdandet af en författning af det ungefärliga innehåll, att

lagens stadgande i 17 Kap. 5 § Rättegångs-balken, att den, som vittne

påkallat, skall betala dess resekostnad oeh förtäring, bör äfven tillämpas

i brottmål, som af allmän åklagare åtalas, hvadan den, som allmän åklagare

å tjenstens vägnar åberopat till vittne i dylikt mål, och som sig

inställt vid domstol, belägen på minst tre mils afstånd från vittnets

hemvist, skall, derest vittnet det äskar, vid samma rättegångstillfälle

tilläggas ersättning för dess resekostnad och uppehälle med högst 1

R:dr 50 öre för hvarje dag, som i och för resan och vistandet vid domstolen

erfordras, samt skjutsersättning för en häst fram och åter, hvilken

ersättning skall till vittnet uppå dess anmälan, med företeende af första

domstols beslut, af allmänna medel utbetalas, å landet af kronofogden

i det fögderi, der målet varit handlagdt, och i städerna utom Stockholm

af magistraten samt i Stockholm af Statskontoret, med staten förbehållen

rätt att af åklagaren utbekomma den erlagda vittnesersättningen,

om han ej gittat i målet åstadkomma half bevisning».

Hvad först angår Herr Nilssons förslag, som afser borttagande

af den såsom vilkor för statens ersättningsskyldighet nu gällande bestämmelse,

att vittnets hemvist skall vara beläget på minst en mils

afstånd från domstolen, så lärer ej kunna förnekas, att den i 17 Kap.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

5

5 § Rättegångs-balken uttalade grundsats, att förpligtelse!! att aflägga

vittnesmål bör motsvaras af rättigheten till ersättning för kostnad

och besvär, eger tillämplighet äfven å de vittnen i brottmål, dem

allmänna åklagaren å tjenstens vägnar åberopat, äfvensom att tanken

derpå, att sådan ersättning ej kan vinnas, möjligen kan afhålla en

eller annan att på förhand uppenbara hvad han i målet har sig

bekant och sålunda försvåra bevisningen. Men tager- man å andra

sidan i betraktande, att hvarje samhällsmedlem eger skyldighet att i

sin mån bidraga till rättstillståndets uppehållande, äfven om dermed

är förenad någon personlig uppoffring, att uppoffringen i förevarande

hänseende, då fråga är om blott en väglängd af en mil, den de flesta

utan ansträngning kunna vandra till fots, väl ej må anses öfverdrifvet

stor, samt slutligen att staten skulle kunna få vidkännas alltför kännbara

utgifter, derest alla vittnen, utan undantag till och med för dem,

som bodde å sjelfva tingsstället eller i den stad der rättegångsförhandlingen

egde rum, skulle till ersättning berättigas; så vill det synas, som

om öfvervägande skäl tala för bibehållande af nu gällande stadgande,

hvilket, i Utskottets tanke, på ett lämpligt sätt förmedlar grundsatsen

om medborgarens förpligtelse att, utan särskild betalning, verka i samhällets

intresse och hans billiga anspråk på godtgörelse för dermed förenadt

besvär, då detsamma kan anses verkligen betungande.

I följd häraf hemställer Utskottet,

l:o att Herr Nils Nilssons motion i denna del

måtte af Riksdagen lemnas utan vidare afseende.

Beträffande derefter beloppet af den ifrågavarande traktamentsersättningen,

så torde väl ej kunna bestridas, att nu stadgade 50 öre

för hvarje dag, är nog litet i förhållande till nutidens lefnadskostnader.

Men då skjutslegan numera blifvit betydligt förhöjd, samt mindre bemedlade

personer, om hvilka här företrädesvis är fråga, merendels kunna

inbespara resekostnaden genom att färdas gående till domstolen, synes

redan ur sådan synpunkt eu lagförändring i ifrågavarande syfte icke

vara särdeles behöflig. För öfrigt är det af vigt, att ersättningen icke

bestämmes så hög, att det kunde blifva en spekulation för lättjefulla

och sysslolösa personer att genom föregifvande af större kunskap om

saken än de verkligen ega låta åberopa sig såsom vittnen i mål, der

de ej hade någon upplysning af vigt att meddela. I öfrigt gäller äfven

i denna fråga hvad ofvan är yttradt om den medborgerliga pligten att

något offra för samhället och om statsverkets betungande med utgifter,

som kunde alltför mycket taga dess tillgångar i anspråk.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

På dessa skäl och då frågan om lösen för domstols protokoll angående

vittnesersättningen ej synes vara af art eller vigt att densamma

bör inblandas i ofvan afhandlade ämne, anser Utskottet sig böra hemställa,

2:o att Herrar Gustaf Jonssons och G. Hasggströms

förslag i nu omhandlade hänseenden ej måtte

af Riksdagen bifallas.

Slutligen har Utskottet att yttra sig öfver Herr Haaggströms förslag,

i hvad det åsyftar skyldighet för staten att utgifva ersättning till

de af allmän åklagare åberopade vittnen i alla brottmål, hvilka af sådan

åklagare åtalas, med rättighet dock för staten att af åklagaren

återfå ersättningsbeloppet, i fall denne icke gittat förebringa half bevisning

emot den tilltalade. I det senare hänseendet torde endast behöfva

erinras, dels att, der åklagaren ej saknat skäl till åtalets anställande,

ehuru han icke kunnat åstadkomma half bevisning, billigheten fordrar,

att han, på sätt nu gällande lag förmår, befrias från ersättningsskyldighet,

som deremot bör drabba honom hädanefter såsom hittills, om

åtalet finnes vara utan skäl anstäldt, dels ock att statskassan icke lämpligen

kan betungas med sådant förskott, som här är i fråga.

I förstberörda hänseende deremot synes förslaget mera förtjena

uppmärksamhet.

Då lagstiftningen redan i princip erkänt statens skyldighet att

godtgöra de vittnen, hvilkas besvär och kostnader äro af mer afsevärd

beskaffenhet, torde denna princip icke utan mycket talande skäl böra

i något fall öfvergifvas. Det må vara sannt, att de så kallade »gröfre»

brotten icke kunna utan stor våda för rättstillståndet lemnas obeifrade,

och att möjligheten att få den, som gjort sig till ett sådant skyldig,

öfverbevisad knappast kan för högt skattas. Men otvifvelaktigt lärer

också vara, att många andra förbrytelser, t. ex. lurendrejeri, oloflig tillverkning

och försäljning af bränvin, skogsåverkan å kronans mark in.

m., hvilka kunna demoralisera en hel befolkning, ofta äro för samhällsordningen

lika skadliga; hvartill kommer att obenägenheten att vittna

i mål af sist antydda beskaffenhet, i sig sjelf stor, måste blifva ännu

större, då den, som har någon upplysning att lemna, äfventyrar att,

om han sådant uppenbarar, nödgas infinna sig vid en aflägset belägen

domstol, utan utsigt att få sina besvär i någon mån ersatta. Derföre,

oaktadt statens utgifter utan tvifvel komma att icke obetydligt ökas

genom att utsträcka rättigheten till ersättning åt vittnen äfven i brottmål

af mindre grof art, tvekar likväl Utskottet icke att sådant förorda, hvar
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

7

vid dock Utskottet, enär strafflagen skiljer emellan brott, hvilka under

allmänt åtal höra, och sådana hvilka icke må af allmän åklagare åtalas,

der ej målsegande brottet till åtal angifvit, samt då till sistnämnda kategori

hänförliga brottmål äro i så måtto af privat natur, att sakens

anhängiggörande vid domstol är beroende på den enskilda målsegandens

angifvelse, ansett statens mellankomst med hänseende till vittnesersättning

i dessa fall ej erforderlig.

En föreskrift i öfverensstämmelse med Utskottets nu uttalade

åsigt skulle derjemte afhjelpa en obestämdhet, som, till men för enhet

i tillämpningen, vidlåder gällande lag, enligt hvilken statens ersättningsskyldighet

är inskränkt till »gröfre, för allmänna säkerheten vådliga

brottmål». Ingenstädes finnes i lagen närmare beskrifvet, hvilka dessa

brott äro, då deremot 19 § i Kong!, förordningen angående nya strafflagens

införande den 16 Februari 1864 stadgar, att under allmänt åtal

höra alla brott, som ej i lag uttryckligen undantagna finnas.

På grund häraf och med föranledande af Herr Hseggströms förslag

i ämnet, får Utskottet hemställa,

3:o att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,

hvarigenom, med* upphäfvande af Kongl. kungörelsen

den 20 November 1845 och den 23 Mars 1858

O

förordnas:

Hvad lagen stadgar i 17 Kap. 5 § Rättegångs-balken,

att den, som vittne påkallat, skall betala dess resekostnad

och täring, bör äfven tillämpas i brottmål, som

af allmän åklagare anhängiggöras eller utföras, der brottet

är af den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan

t angifvelse af målsegande, så att den, som allmän åkla
gare,

å tj enstens vägnar, åberopat till vittne i dylikt

mål och som sig inställt vid domstol, belägen på minst

en mils afstånd från vittnets hemvist, bör, derest vittnet

det äskar och domaren prof var sådant skäligt,

tilläggas ersättning af allmänna medel för dess resekostnad

och uppehälle med högst 50 öre riksmynt

för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet

vid domstolen erfordras, samt skjutspenningar för en

häst fram och åter, i de händelser, då den tilltalade

antingen icke kan till ansvar dömas, eller ock sakfälles,

men saknar tillgång att ersättningen utgifva; dock att,

om den tilltalade frikännes, och åtalet finnes vara utan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

skäl anstäldt, nämnda ersättningsskyldighet åklagaren

åligger.

Stockholm den 17 Februari 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFELT.

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner: »Ifrån Utskottets beslut har jag varit i så

måtto skiljaktig, att jag ansett att, oberoende af afståndet af vittnets

bostad ifrån stället der rätten har sitt sammanträde, rättigheten till

ersättning “må för vittne ega rum, i de fall der sådan ersättning af allmänna

medel gäldas. Icke heller kan jag till alla delar biträda den i

Utskottets utlåtande begagnade motivering».

af Herr Caspersson;

af Herr M. Jonsson, som instämde med Herr Grefve Mörner.

N:o 7.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.