Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vackt motion om slutbetalning af Riksgäldskontorets återstående skuld till Riksbanken för lån till 1808 och 1809 årens krigskostnader.

1873-05-08 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SBU 1873:4, Utlåtande, i anledning af vackt motion om slutbetalning af Riksgäldskontorets återstående skuld till Riksbanken för lån till 1808 och 1809 årens krigskostnader.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.

1

1* »''gfilaiöl doo

ajqliniakni .fgac

e^råö 9bnB''iöi

N:o 4.

Ank. till Eiksd Kansli den 8 Maj 1873, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om slutbetalning af Riksgäldskontorets

återstående skuld till Riksbanken för lån till 1808

och 1809 årens krigskostnader.

Uti en inom Första Kammaren väckt ock till Stats-Utskottet remitterad

motion (N:o 36) har Herr A. O. Wallenberg föreslagit^ att Riksdagen

måtte besluta att bland utgifterna i 1874 års budget må upptagas

R:mt 1,452,000 R:dr till Riksgälds-kontorets förfogande, i ändamål att

dermed inlösa återstoden af 1808 och 1809 årens skuld för krigskostnader.

Sedan Stats-Utskottet anmodat Fullmäktige i Riksgälds-kontoret, att i

ämnet afgifva yttrande, hafva Fullmäktige, uti en till Utskottet den 18

sistlidne April inkommen skrifvelse erinrat, att motionärens förmenande,

att i Riksgälds-kontoret skulle förefinnas öfverskottsmedel attför ändamålet

användas, motsades af det förhållande, att, enligt Kongl. Maj:ts till innevarande

Riksdag afgifna nådiga proposition angående statsverkets tillstånd

och behof, sedan disponibla tillgångar tagits i beräkning, det dessutom

erfordrades en upplåning af 7,250,000 R:dr för behofvens fyllande. Om

äfven någon nedsättning i detta belopp vore att emotse, förefölle det dock

fullt antagligt, att några innan riksdagens slut kända så kallade öfverskottsBih.

till Riksd. Prot. 1873. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.

medel icke komme att förefinna», för att till -let antydda ändamålet disponeia,

Det blefve derföre nödigt att, om afseende å motionen skulle fästas,

särskilda åtgärder vidtoges för att härtill anskaffa medel. Detta kunde

ske om Riksdagen, i öfverensstämmelse med de åsigter rörande sättet för

anskaffande af medel till jernvägsbyggnaderna, som hittills gjort sig gällande,

eller att dessa medel borde upplånas, — bestämde upplåningen till

jemnt den summa, som för statens och enskilda jernvägsbyggnader under

1874 kommer att af allmänna medel utgå, eller till 9,250,000* R:dr. Fullmäktige

hafva vidare yttrat, att det otvifvelaktigt måste befinnas gagnelig

för statens kredit, om en skuld blefve betald, som härleder sig från krigskostnader,

åsamkade för mer än 60 år tillbaka; men att, derest frågan

uteslutande betraktades från Riksgälds-kontorets ståndpunkt, det syntes

Fullmäktige icke vara riktigt om, på sätt motionären ifrågasatt, de för

denna skuld utfärdade obligationer, hvilka löpa med endast 4 procents

ränta, skulle, ifall de på en gång inlöstes, betalas med deras nominela

belopp Fullmäktige ansågo deremot att obligationerna borde inlösas efter

ett pris närmast motsvarande det, i förhållande till den effektiva ränta,

hvartill Riksgälds-kontoret sednast upplånat penningar, gällande värdet å

ifrågavarande obligationerna, hvilket Fullmäktige uppgifvit till 96 procent;

och hafva Fullmäktige slutligen upplyst att skuldens oguldna belopp vid

detta års slut, sedan då förfallande kapitalafbetalning blifvit verkställd,

kommer att uppgå till 1,452,000 R:dr, hvilket, med tillämpning af gällande

föreskrifter, blefve slutbetaldt år 1884.

Då sålunda blifvit ifrågasatt att vid den föreslagna liqviden af förenämnde

skuld, de för densamma utfärdade 4 procents obligationer skulle

betalas efter ett pris, motsvarande det värde dessa obligationer ega i förhållande

till 1872 års statsobligationer, hvilka äro förskrifna med enahanda

ränta; men en sådan liqvid, ifall den skulle ega rum, inverkar på

Riksbankens rätt, har Stats-Utskottet för detta ärendes behandling ansett

sig böra sammanträda med Banko-Utskottet; och har, sedan deputerade

hån begge Utskotten blifvit, i enlighet med 47 § Riksdags-ordningen utsedda,

det sålunda sammansatta Utskottet tagit denna fråga under öfvervägande.

Sammansatta Utskottet har dervid icke kunnat undgå att, lika med

motionären, finna det synnerligen önskvärdt att, såsom i motionen yttras,

»få från våra räkenskaper utplånad den sista och enda qvarstående summan,

som kan hänföras under rubriken krigslån». Ett annat vigtigt mål, som

genom skuldens liqviderande vunnes, vore ock att, på sätt uti BankoUtskottets

vid innevarande riksdag afgifna utlåtande N:o 9 finnes antydt,

en bland Riksbankens grundfondstillgångar, som i anseende till sin beskaf
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.

3

fenhefc icke är städse användbar, kunde utbytas mot andra valutor, som

vore för Riksbankens ändamål mera lämpliga.

Ehuru, på sätt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret erinrat, Kotigl. Maj:t

i den nådiga propositionen, angående statsverkets tillstånd och behof, föreslagit

Riksdagen att till behofvens fyllande upplåna ett belopp af 7,250,000

R:dr, torde dock icke böra förbises att bland statsutgifterna för år 1874

ingå icke allenast anslag till fortsättande af statens jernvägsbyggnader samt

rörlig jernvägsmateriel till ett sammanlagdt belopp af 7,250,000 R:dr, utan

ock 2,000,000 R:dr till lån åt enskilda jernvägsbolag. Då följaktligen, om

vid innevarande Riksdag tillämpades de grundsatser, hvilka rörande sättet

för anskaffande af medel till dylika produktiva ändamål, hittills i allmänhet

gjort sig gällande, — eller att dessa medel böra anskaffas genom upplåning

—, är det utom allt tvifvel att statens öfriga inkomster icke allenast

vore fullt tillräckliga att bestrida de egentliga statsutgifterna, utan ock derutöfver

skulle lemna full tillgång att betala Riksgälds-kontorets nu ifrågavarande

skuld till Riksbanken.

Beträffande åter det pris hvarefter de för denna skuld utfärdade obligationer,

i händelse de skola före förfallotiden infrias, borde af Riksgäldskontoret

betalas, så kan visserligen, å ena sidan, erinras att Riksbanken,

om obligationerna fortfarande förblifva i dess ego, i den mån de förfalla utbekommer

fulla kapitalet jemte den ränta, som i obligationerna är förskrifven.

Men, å den andra, bör icke heller förgätas, att, då Riksgälds-kontoret icke

har skyldighet att i annan tid och ordning, än som i obligationerna finnes

utsatt, betala sin skuld, det, om frågan uteslutande betraktas från Riksgälds-kontorets

ståndpunkt, icke kan anses öfverensstämma med detta kontors

fördel att med icke obetydlig kapitalrabatt försälja obligationer af 1872

års 4-procentslån för att med de derför inflytande penningar ne alpari inlösa

sinaäldre 4-procents-obligationer, somicke äro till betalning förfallna .Det synes

derför Utskottet som borde Riksgälds-kontoret ega att vid en sådan förtidig

betalning af 1841 års obligationer, få, på sätt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret

föreslagit, beräkna dem till ett pris, närmast motsvarande

det, i förhållande till den effektiva ränta, hvartill Riksgälds-kontoret sednast

upplånat penningar, gällande värdet å berörde obligationer, och hvilket värde

Fullmäktige uppgifvit utgöra 96 procent af det i obligationerna förskrifna

kapital.

Med tillämpning af de utaf Utskottet sålunda uttalade åsigter, anser

sig Utskottet böra hemställa, att Herr Wallenbergs ifrågavarande motion må

på det sätt bifallas,

att Riksdagen beslutar det Riksgälds-kontorets för Riksbankens

försträckningar till 1808 och 1809 års krigskostnader den 30 Sep
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Stats- och Banko-Ut skottets Utlåtande N:o 4.

tember 1841 utfärdade, med 4 procents ränta förskrifna obligationer

skola vid innevarande års slut till sitt, efter då verkställd

amortering, återstående belopp, En million fyrahundrafemtiotvåtusen

Riksdaler Riksmynt, af Riksgälds-kontoret inlösas efter en kurs

af 96 procent, motsvarande det värde dessa obligationer nu antagas

ega i förhållande till den effektiva ränta Riksgälds-kontoret erlägger

å den hittills försålda delen af 1872 års likaledes med 4 procents

ränta förskrifna statsobligationer; samt att denna liqvid må

verkställas antingen med kontanta penningar eller med sistnämnda

slags obligationer, beräknade efter deras försäljningskurs den dag

uppgörelse eger rum.

Stockholm den 8 Maj 1873.

På Sammansatta Utskottets vägnar:

Fredrik Alexander Ftmck.

Reservationer:

af Herr Friherre J. E. Stjernblad: »Delande Utskottets åsigt om lämpligheten

och gagnet deraf att Riksgälds-kontorets återstående skuld till Riksbanken

för lemnade försträckningar till 1808 och 1809 års krigskostnader

nu, då sådant utan svårighet kan ske, betalas, hvarigenom Riksbanken i

stället för de obligationer, som för denna skuld äro utfärdade, och hvilka

i händelse af behof svårligen torde kunna föryttras, kan erhålla för Riksbanken

mera användbara valutor, anser jag dock, att det af Utskottets pluralitet

föreslagna sätt för liqvidens uppgörande är allt för inveckladt och

icke fullt tjenligt. Det torde ock vara svårt att finna någon fullt giltig

grund för jemförandet af värdet å Riksgälds-kontorets ifrågavarande obligationer

af år 1841 i förhållande till 1872 års statsobligationer. Här är

nemligen icke nog att endast på vanligt sätt uträkna den effektiva ränta,

hvardera lånet lemnar, och att, på sådan grund, komma till en värdeberäkning.

Ett dylikt tillvägagående är fullkomligen tillfyllestgörande för en

inrättning, som blott önskar se till att den erhåller lika hög effektiv ränta,

ehvad penningarne nedläggas i det ena eller det andra slaget af obligationer.

För en bank är deremot förhållandet helt annorlunda, om nemligen

banken skulle vilja eller behöfva föryttra eller på annat sätt använda sjelfva

obligationerna. I sådant fall är det nödigt att icke allenast taga i beräkning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stals- och Banko- Utskottets Utlåtande N:o 4.

ninir don effektiva väntan, man måste ock öfverväga utsigterna att på antydda

sätt kunna realisera papperen. Om det då befinnes, att det ena

slaget obligationer tillhöra ett större utlottningslån med noterad kurs och

det andra slaget utgöres af ett ringa antal till Riksbanken eller oidres

utställda förbindelser, hvilka snarare hafva egenskapen af vanliga skuldsedlar,

än hvad man egentligen menar med obligationer, och af hvilka förbindelser

ingen enda någonsin varit i allmänhetens ego, hvadan de icke

heller någonsin egt noterad kurs, så torde med skal kunna ifrågasättas om

icke Riksbanken borde vara väl belåten med att jenmt mot jemnt få för de

icke kurerande obligationerna tillbyta sig de kurerande, helst då, såsom

här är fallet, begge slagen äro förskrifna med 4 procents ranta, hvilken

ränta för de kurerande obligationerna betalas 2 gånger om året, men för

de icke kruserande blott en gång hvarje år. Ett sådant_utbyte skulle tor

såväl Banken som för Riksgälds-kontoret medföra ömsesidiga fördelar; och

jag får derför vördsamt hemställa, _

att Riksdagen måtte besluta det Riksgälds-kontorets töi Riksbankens

försträckningar till 1808 och 1809 års krigskostnader den

30 September 1841 utfärdade, med 4 procents ränta förskrifna

obligationer skola, vid innevarande års slut, till sitt, efter då verkställd

amortering, återstående belopp, 1,452,000 R:dr Runt, af

Riksgälds-kontoret till fulla föreskrifna beloppet inlösas, mot förbindelse

för Riksbanken att vid samma tid alpari inköpa Riksgälds-kontorets

obligationer för 1872 års statslån till ett sammanlagdt

kapitalbelopp af en million fyra hundra femtiotvå tusen

riksdaler riksmynt.»

Häruti hafva Herr Friherre F. A. FuncJc och Herr Grefve A. fi. K.

Mörner instämt. , , .

af Herr Friherre J. von Schwenn: »Emot Utskottets beslut rar jag

reservera mig, då jag anser att grunden för utbytet af obligationerna borde

bestämmas genom öfverenskommelse mellan Banko-och RiksgäWs hillnniktige.»

af Herr J. Randhäck: Ehuru jag icke ansett att någon ändring uti

liqvidationssättet emellan Riksbanken och Riksgälds-kontoret, ifraga om

betalning af Bankens förskott till 1808 och 1809 årens krigskostnader, vant

af behof vet påkallad, så har jag dock icke envist velat motsätta mig förslaget

om en slutbetalning på en gång, efter som några så idkeligen ifra

för en sådan åtgärd; dock har jag ansett och anser ännu, att om en dylik

liqvidation, som Sammansatta Utskottet föreslagit, skall ega ruin, sa bor

den verkställas efter de grunder och på de vilkor som redan äro af Riksdagen

bestämda. Dessa grunder och vilkor återfinnas uti Riksgalds-kontoBih.

Ull Biksd. Prot. 1873. 4 Samt. 2 Afd. 4 Häft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.

rets reglemente, såsom det blifvit affattadt vid 1840—41 årens Riksdag,

der det bland annat rörande detta heter: ''‘Förbehållande sig likväl Riksgäldskontor

et att jemväl en större andel af skulden eller hela dess belopp liqvidera,

dd, i händelse Banken innehafva'' alla obligationerna, uppsägning hos densamma

inom tre månader före betalningen verkställes.» Här återfinnas de

vilkor, hvarpå en slutliqvidation på en gång rätteligen bör ega rum, och

något ackord är icke behöfligt eller staten värdigt. Visserligen är härvidlag

borgenären och gäldenären en och densamma, nemligen staten; men för

den händelse man i alla fall anser sig böra betala skulden till Banken och

icke nu mera än förr vill sammanblanda statens tillgångar och skulder eller

Bankens och Riksgälds-kontorets affärer, så torde ett utbyte af olika obligationer

till ett fixeradt pris ändå få sken af en sorts ackord, och detta

sken bör staten undvika; ty »Caesars maka får icke ens misstänkas.» Det

är dessutom en orimlighet af Sammansatta Utskottet att vilja förorda ett

utbyte af obligationer, då Riksgälds-kontoret icke eger en enda obligation

att byta med, emedan Riksgälds-kontoret redan har afyttrat sina obligationer

med undantag af de ännu ej sålda för det sednast upplagda inhemska

jernvägslånet; men dessa obligationer äro, märk väl, upplagda för att skaffa

medel till fortsättning af våra jernvägsbyggnader och för att liqvidera ett

par mindre temporära jernvägslån, och aldrig för att användas till det ändamål

att dermed skulle betalas Riksgälds-kontorets äldre skuld till

Banken, lagas alltså dessa obligationer i anspråk till denna liqvid, så följer

deraf, att hela den sednast uppgjorda plan för upplåningen till jernvägsbyggnader

rubbas och Riksgälds-kontoret får upplåna precis lika mycket

mera som det af betalar till Banken; men härigenom minskas ej statens

skuld, och skulle man kunna minska den vore det helt säkert bättre att

uppköpa statens utländska obligationer, särdeles af dyra engelska lånet.

Skall emellertid Riksgälds-kontoret betala sin äldre skuld till Banken,

sa bör det ske kontant och på de för skuldens liqviderande föreskrifna

vilkor, hvarefter det står bankostyrelsen fritt att för de erhållna penningarne

skaffa sig goda realisabla papper.

På grund af hvad jag sålunda antydt får jag vördsammast hemställa,

att Riksdagen måtte besluta att ställa till Riksgäldsfullmäktiges

förfogande en så stor penningesumma som svarar mot det belopp

som ännu återstår af den skuld staten liar till Riksbanken, för

det förskott Banken lenmat till 1808 och 1809 årens krigskostnader,

med skyldighet för Fullmäktige i Riksgälds-kontoret, att

samma skuld till fullo betala på derför stadgade vilkor.»

Herr Liss Olof Larsson har begärt få antecknadt, att han icke öfvervarit

behandlingen af detta ärende.

Stockholm, G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1873.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.