Utlåtande, i anledning af vackt motion om slutbetalning af Riksgäldskontorets återstående skuld till Riksbanken för lån till 1808 och 1809 årens krigskostnader.
1873-05-08 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SBU 1873:4, Utlåtande, i anledning af vackt motion om slutbetalning af Riksgäldskontorets återstående skuld till Riksbanken för lån till 1808 och 1809 årens krigskostnader.
Dokumentets text
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.
1
1* »''gfilaiöl doo
ajqliniakni .fgac
e^råö 9bnB''iöi
N:o 4.
Ank. till Eiksd Kansli den 8 Maj 1873, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af vackt motion om slutbetalning af Riksgäldskontorets
återstående skuld till Riksbanken för lån till 1808
och 1809 årens krigskostnader.
Uti en inom Första Kammaren väckt ock till Stats-Utskottet remitterad
motion (N:o 36) har Herr A. O. Wallenberg föreslagit^ att Riksdagen
måtte besluta att bland utgifterna i 1874 års budget må upptagas
R:mt 1,452,000 R:dr till Riksgälds-kontorets förfogande, i ändamål att
dermed inlösa återstoden af 1808 och 1809 årens skuld för krigskostnader.
Sedan Stats-Utskottet anmodat Fullmäktige i Riksgälds-kontoret, att i
ämnet afgifva yttrande, hafva Fullmäktige, uti en till Utskottet den 18
sistlidne April inkommen skrifvelse erinrat, att motionärens förmenande,
att i Riksgälds-kontoret skulle förefinnas öfverskottsmedel attför ändamålet
användas, motsades af det förhållande, att, enligt Kongl. Maj:ts till innevarande
Riksdag afgifna nådiga proposition angående statsverkets tillstånd
och behof, sedan disponibla tillgångar tagits i beräkning, det dessutom
erfordrades en upplåning af 7,250,000 R:dr för behofvens fyllande. Om
äfven någon nedsättning i detta belopp vore att emotse, förefölle det dock
fullt antagligt, att några innan riksdagens slut kända så kallade öfverskottsBih.
till Riksd. Prot. 1873. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft. 1
2 Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.
medel icke komme att förefinna», för att till -let antydda ändamålet disponeia,
Det blefve derföre nödigt att, om afseende å motionen skulle fästas,
särskilda åtgärder vidtoges för att härtill anskaffa medel. Detta kunde
ske om Riksdagen, i öfverensstämmelse med de åsigter rörande sättet för
anskaffande af medel till jernvägsbyggnaderna, som hittills gjort sig gällande,
eller att dessa medel borde upplånas, — bestämde upplåningen till
jemnt den summa, som för statens och enskilda jernvägsbyggnader under
1874 kommer att af allmänna medel utgå, eller till 9,250,000* R:dr. Fullmäktige
hafva vidare yttrat, att det otvifvelaktigt måste befinnas gagnelig
för statens kredit, om en skuld blefve betald, som härleder sig från krigskostnader,
åsamkade för mer än 60 år tillbaka; men att, derest frågan
uteslutande betraktades från Riksgälds-kontorets ståndpunkt, det syntes
Fullmäktige icke vara riktigt om, på sätt motionären ifrågasatt, de för
denna skuld utfärdade obligationer, hvilka löpa med endast 4 procents
ränta, skulle, ifall de på en gång inlöstes, betalas med deras nominela
belopp Fullmäktige ansågo deremot att obligationerna borde inlösas efter
ett pris närmast motsvarande det, i förhållande till den effektiva ränta,
hvartill Riksgälds-kontoret sednast upplånat penningar, gällande värdet å
ifrågavarande obligationerna, hvilket Fullmäktige uppgifvit till 96 procent;
och hafva Fullmäktige slutligen upplyst att skuldens oguldna belopp vid
detta års slut, sedan då förfallande kapitalafbetalning blifvit verkställd,
kommer att uppgå till 1,452,000 R:dr, hvilket, med tillämpning af gällande
föreskrifter, blefve slutbetaldt år 1884.
Då sålunda blifvit ifrågasatt att vid den föreslagna liqviden af förenämnde
skuld, de för densamma utfärdade 4 procents obligationer skulle
betalas efter ett pris, motsvarande det värde dessa obligationer ega i förhållande
till 1872 års statsobligationer, hvilka äro förskrifna med enahanda
ränta; men en sådan liqvid, ifall den skulle ega rum, inverkar på
Riksbankens rätt, har Stats-Utskottet för detta ärendes behandling ansett
sig böra sammanträda med Banko-Utskottet; och har, sedan deputerade
hån begge Utskotten blifvit, i enlighet med 47 § Riksdags-ordningen utsedda,
det sålunda sammansatta Utskottet tagit denna fråga under öfvervägande.
Sammansatta Utskottet har dervid icke kunnat undgå att, lika med
motionären, finna det synnerligen önskvärdt att, såsom i motionen yttras,
»få från våra räkenskaper utplånad den sista och enda qvarstående summan,
som kan hänföras under rubriken krigslån». Ett annat vigtigt mål, som
genom skuldens liqviderande vunnes, vore ock att, på sätt uti BankoUtskottets
vid innevarande riksdag afgifna utlåtande N:o 9 finnes antydt,
en bland Riksbankens grundfondstillgångar, som i anseende till sin beskaf
-
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.
3
fenhefc icke är städse användbar, kunde utbytas mot andra valutor, som
vore för Riksbankens ändamål mera lämpliga.
Ehuru, på sätt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret erinrat, Kotigl. Maj:t
i den nådiga propositionen, angående statsverkets tillstånd och behof, föreslagit
Riksdagen att till behofvens fyllande upplåna ett belopp af 7,250,000
R:dr, torde dock icke böra förbises att bland statsutgifterna för år 1874
ingå icke allenast anslag till fortsättande af statens jernvägsbyggnader samt
rörlig jernvägsmateriel till ett sammanlagdt belopp af 7,250,000 R:dr, utan
ock 2,000,000 R:dr till lån åt enskilda jernvägsbolag. Då följaktligen, om
vid innevarande Riksdag tillämpades de grundsatser, hvilka rörande sättet
för anskaffande af medel till dylika produktiva ändamål, hittills i allmänhet
gjort sig gällande, — eller att dessa medel böra anskaffas genom upplåning
—, är det utom allt tvifvel att statens öfriga inkomster icke allenast
vore fullt tillräckliga att bestrida de egentliga statsutgifterna, utan ock derutöfver
skulle lemna full tillgång att betala Riksgälds-kontorets nu ifrågavarande
skuld till Riksbanken.
Beträffande åter det pris hvarefter de för denna skuld utfärdade obligationer,
i händelse de skola före förfallotiden infrias, borde af Riksgäldskontoret
betalas, så kan visserligen, å ena sidan, erinras att Riksbanken,
om obligationerna fortfarande förblifva i dess ego, i den mån de förfalla utbekommer
fulla kapitalet jemte den ränta, som i obligationerna är förskrifven.
Men, å den andra, bör icke heller förgätas, att, då Riksgälds-kontoret icke
har skyldighet att i annan tid och ordning, än som i obligationerna finnes
utsatt, betala sin skuld, det, om frågan uteslutande betraktas från Riksgälds-kontorets
ståndpunkt, icke kan anses öfverensstämma med detta kontors
fördel att med icke obetydlig kapitalrabatt försälja obligationer af 1872
års 4-procentslån för att med de derför inflytande penningar ne alpari inlösa
sinaäldre 4-procents-obligationer, somicke äro till betalning förfallna .Det synes
derför Utskottet som borde Riksgälds-kontoret ega att vid en sådan förtidig
betalning af 1841 års obligationer, få, på sätt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret
föreslagit, beräkna dem till ett pris, närmast motsvarande
det, i förhållande till den effektiva ränta, hvartill Riksgälds-kontoret sednast
upplånat penningar, gällande värdet å berörde obligationer, och hvilket värde
Fullmäktige uppgifvit utgöra 96 procent af det i obligationerna förskrifna
kapital.
Med tillämpning af de utaf Utskottet sålunda uttalade åsigter, anser
sig Utskottet böra hemställa, att Herr Wallenbergs ifrågavarande motion må
på det sätt bifallas,
att Riksdagen beslutar det Riksgälds-kontorets för Riksbankens
försträckningar till 1808 och 1809 års krigskostnader den 30 Sep
-
4
Sammansatta Stats- och Banko-Ut skottets Utlåtande N:o 4.
tember 1841 utfärdade, med 4 procents ränta förskrifna obligationer
skola vid innevarande års slut till sitt, efter då verkställd
amortering, återstående belopp, En million fyrahundrafemtiotvåtusen
Riksdaler Riksmynt, af Riksgälds-kontoret inlösas efter en kurs
af 96 procent, motsvarande det värde dessa obligationer nu antagas
ega i förhållande till den effektiva ränta Riksgälds-kontoret erlägger
å den hittills försålda delen af 1872 års likaledes med 4 procents
ränta förskrifna statsobligationer; samt att denna liqvid må
verkställas antingen med kontanta penningar eller med sistnämnda
slags obligationer, beräknade efter deras försäljningskurs den dag
uppgörelse eger rum.
Stockholm den 8 Maj 1873.
På Sammansatta Utskottets vägnar:
Fredrik Alexander Ftmck.
Reservationer:
af Herr Friherre J. E. Stjernblad: »Delande Utskottets åsigt om lämpligheten
och gagnet deraf att Riksgälds-kontorets återstående skuld till Riksbanken
för lemnade försträckningar till 1808 och 1809 års krigskostnader
nu, då sådant utan svårighet kan ske, betalas, hvarigenom Riksbanken i
stället för de obligationer, som för denna skuld äro utfärdade, och hvilka
i händelse af behof svårligen torde kunna föryttras, kan erhålla för Riksbanken
mera användbara valutor, anser jag dock, att det af Utskottets pluralitet
föreslagna sätt för liqvidens uppgörande är allt för inveckladt och
icke fullt tjenligt. Det torde ock vara svårt att finna någon fullt giltig
grund för jemförandet af värdet å Riksgälds-kontorets ifrågavarande obligationer
af år 1841 i förhållande till 1872 års statsobligationer. Här är
nemligen icke nog att endast på vanligt sätt uträkna den effektiva ränta,
hvardera lånet lemnar, och att, på sådan grund, komma till en värdeberäkning.
Ett dylikt tillvägagående är fullkomligen tillfyllestgörande för en
inrättning, som blott önskar se till att den erhåller lika hög effektiv ränta,
ehvad penningarne nedläggas i det ena eller det andra slaget af obligationer.
För en bank är deremot förhållandet helt annorlunda, om nemligen
banken skulle vilja eller behöfva föryttra eller på annat sätt använda sjelfva
obligationerna. I sådant fall är det nödigt att icke allenast taga i beräkning
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Stals- och Banko- Utskottets Utlåtande N:o 4.
ninir don effektiva väntan, man måste ock öfverväga utsigterna att på antydda
sätt kunna realisera papperen. Om det då befinnes, att det ena
slaget obligationer tillhöra ett större utlottningslån med noterad kurs och
det andra slaget utgöres af ett ringa antal till Riksbanken eller oidres
utställda förbindelser, hvilka snarare hafva egenskapen af vanliga skuldsedlar,
än hvad man egentligen menar med obligationer, och af hvilka förbindelser
ingen enda någonsin varit i allmänhetens ego, hvadan de icke
heller någonsin egt noterad kurs, så torde med skal kunna ifrågasättas om
icke Riksbanken borde vara väl belåten med att jenmt mot jemnt få för de
icke kurerande obligationerna tillbyta sig de kurerande, helst då, såsom
här är fallet, begge slagen äro förskrifna med 4 procents ranta, hvilken
ränta för de kurerande obligationerna betalas 2 gånger om året, men för
de icke kruserande blott en gång hvarje år. Ett sådant_utbyte skulle tor
såväl Banken som för Riksgälds-kontoret medföra ömsesidiga fördelar; och
jag får derför vördsamt hemställa, _
att Riksdagen måtte besluta det Riksgälds-kontorets töi Riksbankens
försträckningar till 1808 och 1809 års krigskostnader den
30 September 1841 utfärdade, med 4 procents ränta förskrifna
obligationer skola, vid innevarande års slut, till sitt, efter då verkställd
amortering, återstående belopp, 1,452,000 R:dr Runt, af
Riksgälds-kontoret till fulla föreskrifna beloppet inlösas, mot förbindelse
för Riksbanken att vid samma tid alpari inköpa Riksgälds-kontorets
obligationer för 1872 års statslån till ett sammanlagdt
kapitalbelopp af en million fyra hundra femtiotvå tusen
riksdaler riksmynt.»
Häruti hafva Herr Friherre F. A. FuncJc och Herr Grefve A. fi. K.
Mörner instämt. , , .
af Herr Friherre J. von Schwenn: »Emot Utskottets beslut rar jag
reservera mig, då jag anser att grunden för utbytet af obligationerna borde
bestämmas genom öfverenskommelse mellan Banko-och RiksgäWs hillnniktige.»
af Herr J. Randhäck: Ehuru jag icke ansett att någon ändring uti
liqvidationssättet emellan Riksbanken och Riksgälds-kontoret, ifraga om
betalning af Bankens förskott till 1808 och 1809 årens krigskostnader, vant
af behof vet påkallad, så har jag dock icke envist velat motsätta mig förslaget
om en slutbetalning på en gång, efter som några så idkeligen ifra
för en sådan åtgärd; dock har jag ansett och anser ännu, att om en dylik
liqvidation, som Sammansatta Utskottet föreslagit, skall ega ruin, sa bor
den verkställas efter de grunder och på de vilkor som redan äro af Riksdagen
bestämda. Dessa grunder och vilkor återfinnas uti Riksgalds-kontoBih.
Ull Biksd. Prot. 1873. 4 Samt. 2 Afd. 4 Häft. 2
6
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.
rets reglemente, såsom det blifvit affattadt vid 1840—41 årens Riksdag,
der det bland annat rörande detta heter: ''‘Förbehållande sig likväl Riksgäldskontor
et att jemväl en större andel af skulden eller hela dess belopp liqvidera,
dd, i händelse Banken innehafva'' alla obligationerna, uppsägning hos densamma
inom tre månader före betalningen verkställes.» Här återfinnas de
vilkor, hvarpå en slutliqvidation på en gång rätteligen bör ega rum, och
något ackord är icke behöfligt eller staten värdigt. Visserligen är härvidlag
borgenären och gäldenären en och densamma, nemligen staten; men för
den händelse man i alla fall anser sig böra betala skulden till Banken och
icke nu mera än förr vill sammanblanda statens tillgångar och skulder eller
Bankens och Riksgälds-kontorets affärer, så torde ett utbyte af olika obligationer
till ett fixeradt pris ändå få sken af en sorts ackord, och detta
sken bör staten undvika; ty »Caesars maka får icke ens misstänkas.» Det
är dessutom en orimlighet af Sammansatta Utskottet att vilja förorda ett
utbyte af obligationer, då Riksgälds-kontoret icke eger en enda obligation
att byta med, emedan Riksgälds-kontoret redan har afyttrat sina obligationer
med undantag af de ännu ej sålda för det sednast upplagda inhemska
jernvägslånet; men dessa obligationer äro, märk väl, upplagda för att skaffa
medel till fortsättning af våra jernvägsbyggnader och för att liqvidera ett
par mindre temporära jernvägslån, och aldrig för att användas till det ändamål
att dermed skulle betalas Riksgälds-kontorets äldre skuld till
Banken, lagas alltså dessa obligationer i anspråk till denna liqvid, så följer
deraf, att hela den sednast uppgjorda plan för upplåningen till jernvägsbyggnader
rubbas och Riksgälds-kontoret får upplåna precis lika mycket
mera som det af betalar till Banken; men härigenom minskas ej statens
skuld, och skulle man kunna minska den vore det helt säkert bättre att
uppköpa statens utländska obligationer, särdeles af dyra engelska lånet.
Skall emellertid Riksgälds-kontoret betala sin äldre skuld till Banken,
sa bör det ske kontant och på de för skuldens liqviderande föreskrifna
vilkor, hvarefter det står bankostyrelsen fritt att för de erhållna penningarne
skaffa sig goda realisabla papper.
På grund af hvad jag sålunda antydt får jag vördsammast hemställa,
att Riksdagen måtte besluta att ställa till Riksgäldsfullmäktiges
förfogande en så stor penningesumma som svarar mot det belopp
som ännu återstår af den skuld staten liar till Riksbanken, för
det förskott Banken lenmat till 1808 och 1809 årens krigskostnader,
med skyldighet för Fullmäktige i Riksgälds-kontoret, att
samma skuld till fullo betala på derför stadgade vilkor.»
Herr Liss Olof Larsson har begärt få antecknadt, att han icke öfvervarit
behandlingen af detta ärende.
Stockholm, G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1873.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.