Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

1874-03-06 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1874:3, Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

B tvinning s- Utskottets Betänkande N:o 3.

1

AV» 3.

Ank. till Riksd. Kansli den 6 Mars 1874, kl. 2 e. m.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Sedan Bevillnings-Utskottet till behandling förehaft de till Utskottet

hänvisade motioner, hvilka afse förändring af särskilda bestämmelser

rörande allmänna bevillningen, samt i sammanhang dermed verkställt

granskning af Bevillningsstadgari i öfrigt, får Utskottet, jemlikt 40 § Riksdags-ordningen,

till Riksdagen afgifva de förslag och framställningar,

till hvilka Utskottet i följd häraf funnit anledning, härvid följande den

ordning, hvartill Bevillningsstadgans uppställning föranleder.

Art. I.

Personlig skyddsafgift.

§ 1.

Inom Andra Kammaren har Herr A. Johansson från Jönköpings

län framställt ett förslag, hvaruti Herr Johannes Andersson från samma

län instämt, »att Riksdagen måtte besluta, att den efter första artikeln

Bevillnings-förordningen utgående personel skyddsafgift 40 öre för man

och 20 öre för qvinna måtte afskaffa^ och upphöra att utgå;» och har

motionären såsom skäl för denna sin framställning hufvudsakligen anfört,

Bill. till Riksd. Prof. 1874. 5 Sami. 1 Afd 2 llåft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 3.

2

att af de till Staten utgående skatter de personela vore de minst rättvisa,

emedan dessa inom en viss ålder af hvarje person utginge med lika

belopp utan afseende på personens större eller mindre förmåga att betala

desamma; att dessa personela skatter, som för de mindre bemedlade

vore hårdast tryckande, vore mer än rättvist högt bestämda i förhållande

till andra skatter, att Statens tillgångar mycket väl medgåfve nedsättning

i berörda skatter, och att lämpligaste sättet för denna skattelindring vore

afskaffande af den personliga skyddsafgiften.

Att en kapitationsskatt sådan som den personliga skyddsafgiften, om

densamma uppginge till ett högre belopp, skulle, såsom motionären uppgifva,

blifva på ett orättvist sätt tryckande för den mindre bemedlade,

måste visserligen medgifvas, men så snart beloppet af denna afgift är så

afpassadt, att det icke kan anses öfverstiga äfven den mindre bemedlades

skatteförmåga, eger denna afgift deremot sitt fulla berättigande i hvarje

individs pligt att i någon mån bidraga till fyllande af statsbehofven såsom

ett vederlag för det skydd han af Staten åtnjuter. Sedan den personliga

skyddsafgiften från ett belopp af 1 Riksdaler banko för man och

24 skillingar banko för qvinna, hvartill den år 1812 under ansenligt högre

penningevärde än nu bestämdes, blifvit tid efter annan nedsatt, så att

densamma för närvarande utgör allenast 40 öre för man och 20 öre för

qvinna, lärer icke någon med skäl kunna påstå, att denna afgift utgör

någon synnerligt tryckande börda för en arbetsför person; och Utskottet

har icke heller förnummit, att något allmännare missnöje eller klagan

inom landet öfver denna beskattning låtit sig förspörja. Hvarken i skattens

beskaffenhet af personlig afgift eller i dess inverkan på de skattskyldige

har Utskottet sålunda funnit nog giltiga skäl för dess borttagande;

och Utskottet har icke heller ansett den af motionären åberopade

omständighet, att Statsverkets ställning nu skulle medgifva skattelindring,

utgöra anledning härtill. En förändring i de nu rådande gynsainma

ekonomiska förhållandena kan inträffa, och i dylika fall, då de

inkomstkällor, som nu lemna de rikaste statsbidragen, tull- och bränvinstillverkningsafgifterna,

vanligen mest känna inflytandet af en sådan

förändring, lärer det, efter hvad erfarenheten äfven visat, blifva nödigt

att anlita den allmänna bevillningen för statsbehofvens fyllande; men

detta blifver, — om man minskar denna bevillning med ett belopp, hvilken

efter hvad motionären sjelf påpekat, utgör en ganska väsendtlig del

deraf, — desto svårare, som bevillningen för inkomst enligt de grunder,

hvarefter den för närvarande utgår, icke kan utan betydliga svårigheter

ökas så, att något större skattebelopp derigenom kan uttagas.

Utskottet hemställer med anledning af det nu anförda,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3.

3

l:o.

att Herr A. Johanssons förevarande motion icke må vinna

Riksdagens bifall.

Art. II.

§ 9.

I afseende å denna paragraf har Herr A. Andersson från Göteborgs

län (uti motion N:o 31) inom Andra Kammaren förnyat sitt vid de tvänne

sista riksdagarne framställda förslag om sådan ändring af 1 mom. i paragrafen

att, likasom bank och jernvägsbolag påföras inkomstbevillning,

der bolagets rörelse drifves, vare sig genom hufvud-, afdelnings- eller

kommissionskontor eller vid större och mindre stationer, äfven kanalbolag

skulle på enahanda sätt påföras bevillning inom de särskilda kanaldistrikten.

Såsom af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2 vid nästlidna

års riksdag synes, hemställde Utskottet, att Herr Anderssons då väckta

motion i enahanda syfte ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

och detta af skäl att den komité, som, med föranledande af en Riksdagens

framställning, varit af Kongl. Maj:t tillsatt för utarbetande af

ny förordning om mantalsskrifningars förrättande, jemväl haft uppdrag

att föreslå förändringar i bevillningsstadgan i syfte att kommunernas

anspråk att för rörelse, som bedrefves inom flera kommuner, erhålla

bidrag för sina kommunala behof, så vidt möjligt tillgodosåges, för hvilken

frågas lösning komitén föreslagit ett annat sätt än det af motionären

ifrågasatta; hvarföre och då Kongl. Maj:ts proposition i ämnet antogs

komma att till den nu innevarande Riksdagen aflåtas, Utskottet ansåg

mindre välbetänkt att föreslå förändrade bestämmelser, som möjligen

endast kornme att tillämpas för ett år. Och enär ofvanberörda Kongl.

proposition möjligen kan vara att under denna riksdag förvänta, har

Utskottet ansett behandlingen af Herr Anderssons motion lämpligen böra

tills vidare anstå, hvarom Utskottet

2:o

härmed blott velat hos Riksdagen göra anmälan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3.

§§ 18 och 19.

Under anförande att de i afseende å kontrollen af gåfvo-, testamente-

och arfsbevillnings beräkning, erläggande och redovisande gällande

särskilda föreskrifter, som innefattas uti Kongl. Förordningen den

11 December 1811, vore af så invecklad natur, att det skulle fordras

en hel tjenstemannapersonal för att fullständigt sköta denna kontroll

och att ändock ouppsåtliga misstag knappast skulle kunna undvikas, har

Herr C. A. Larsson inom Andra Kammaren (uti motion N:o 82) föreslagit,

»att afl den bevillning, som bör utgå af arf, gåfva, testamente

eller fideikomisstiftelse, bör påföras af taxeringskomitéerna efter de uppgifter,

som från Kongl. Hofrätterna och Underdomstolarne meddelas,

samt derefter i vanlig ordning debiteras, uppbäras och redovisas på

enahanda sätt som annan personel bevillning»; äfvensom att, om detta

motionärens förslag godkändes, den för taxerings- och uppbördsmännen

gällande instruktion måtte rättas uti hit lämpliga delar.

Utskottet får med anledning häraf erinra, att nästlidna års Riksdag,

i sammanhang med det beslut, som då fattades derom, att de till

allmänna bevillningen hörande medel skulle ingå till Statskontoret i stället

för till Riksgälds-kontoret, uti sin till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga

skrifvelse härom tillika anhållit, att, som de särskilda föreskrifter i afseende

på kontrollen af all gåfvo-, testaments- och arfsbevillnings vederbörliga

beräkning, erläggande och redovisande, hvilka innehålles i Kongl.

Kungörelsen den 11 December 1811, måste ändras på samma gång Statskontoret

skulle öfvertaga bestyret med uppbörden och kontrollen jemväl

af nyssnämnda slag af bevillning, samt derjemte Riksdagen funnit berörda

Kongl. Kungörelse äfven i andra hänseenden tarfva omarbetning för att

motsvara det med samma författning åsyftade ändamål, Kongl. Maj:t

täcktes, rörande kontrollen af nyss omförmälda bevillnings vederbörliga

beräkning, erläggande och redovisande, meddela de förändrade föreskrifter,

hvilka så väl i följd af Riksdagens beslut om bevillningens ingående till

Statskontoret som i öfrigt kunde finnas erforderliga.

Vid sådant förhållande och då det icke kan vara lämpligt att Riksdagen,

utan att afvakta Kongl. Maj:ts beslut i anledning af förberörda

framställning, nu skulle meddela föreskrifter i afseende å alldeles samma

sak, hvarom Riksdagen hänvändt sig till Kong]. Maj:t, finner Utskottet

sig förhindradt att tillstyrka något Riksdagens afseende å motionärens

förslag.

Men enär, efter hvad Utskottet inhemtat, besväret med bevakandet

och uttagandet af testamentsbevillningen för den mängd testamenten,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o_ 3.

o

hvilka innefatta dispositioner å belopp intill 5,000 R:dr, icke på något

sätt motsvaras af den inkomst, de för statsverket medföra, såsom exempel

hvarå Utskottet tillåter sig anföra att, enligt uppgjorda approximativa

beräkningar för de tre åren 1870—1872 bevillningen för testamenten

intill 5,000 R:dr, utgjort tillhopa 9,741 R:dr 8 öre, eller allenast

5,3 procent af hela testamentsbeviilningen för samma år, 184,941 R:dr

91 öre, under det antalet testamentstagare på grund af ifrågavarande

testamenten utgjort 450, eller 68,5 procent af samtlige 657 testamentstagare;

har Utskottet trott en väsendtlig lättnad i kontrollen å testamentsbeviilningen

kunna beredas genom att från 1,000 till 5,000 R:dr

förhöja det lägsta belopp, för hvilket testamentsbevillning eger rum; och

då vidtagande af eu sådan förhöjning ensamt beror på Riksdagen och

icke kan få något väsendtligt inflytande på de föreskrifter, Kong!. Maj:t

i anledning af Riksdagens framställning kan komma att meddela rörande

kontrollen å ifrågavarande bevillning, har Utskottet icke tvekat att föreslå

Riksdagen en sådan förhöjning i fråga om testamentsbeviilningen äfvensom,

till bibehållande af den likhet som nu förefinnes i föreskrifterna

för denna bevillning och den af gåfva, fideikommiss och arf utgående,

enahanda förhöjning af det lägsta belopp för hvilket sistberörda slag af

bevillning skall utgöras.

Med anledning af det nu anförda hemställer Utskottet:

3:o.

a) att Herr C. A. Larssons motion icke må af Riksdagen

bifallas:

b) att Riksdagen må besluta, att det lägsta belopp, hvarför

bevillning af gåfva, testamente, fideikommiss eller

arf skall utgöras, bestämmes till 5,000 R:dr samt att i

följd häraf mom. 4:o) punkterna c) och e) samt mom.

5:o) i § 18 Bevillningsstadgan skall erhålla följande

lydelse:

»4:o. Från de i förestående momenter stadgade bevillningsafgifter

befrias:

c) annan fjermare arfvinge för sin lagliga arfslott äf- ''

vensom för allt hvad derutöfver är gifvet, som icke

uppgår till ö,000 R:dr kapital;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3.

e) hvar och en annan, då värdet af den gifna egendomen

eller kapitalet icke uppgår till fem tusen riksdaler;
5:o.

För arf af fast eller lös egendom, som icke öfvergår

till skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, syskon

eller deras afkomlingar, utan till fjermare arfvinge,

erlägges en af hundra i bevillning, när arfsbeloppet

uppgår till fem tusen riksdaler.»

Instruktion för Taxeringsförrättningarne,

§ 7.

Denna paragraf har följande lydelse:

»Sedan fast egendom blifvit enligt föreskrifna taxeringsgrunder till

sitt verkliga värde uppskattad, må detta värde under de närmast efter

taxeringen följande tre åren bibehållas oförändradt, så vida icke brandförsäkringsvärdet

å byggnader i stad och på dess område eller å öfriga

i § 4, mom. 4 uppräknade hus och byggnader blifvit ökadt eller minskadt

eller egendomens värde antingen genom ny- eller tillbyggnader,

nya fabriksanläggningar eller andra inrättningar blifvit under tiden i betydligare

mån förhöjdt, eller genom inträffad eldsvåda, vattenflöde eller

af annan dylik anledning märkligen förminskats, i hvilka fall sagda värde

bör jemkas efter de förändringar egendomen undergått».

Under uppgift att berörda föreskrift utgjort föremål för olika tolkning

och tillämpning i fråga om det antal år, som bör förflyta emellan

förnyad uppskattning i allmänhet af fast egendom, och att detta föranledt

dertill att inom en socken, som tillhör tvänne särskilda län, fastigheterna

inom den ena sockendelen undergått ny taxering år 1873, under det i

den andra delen af socknen sådan taxering ej skett, då Länsstyrelsen i

dess kungörelse om nämnda års bevillningsberedningar förklarat att den

förnyade uppskattning af fastigheter, som 1870 egde rum, fortfarande

skulle gälla intill år 1874, har Herr Joh. Edström uti en inom Andra

Kammaren väckt motion (N:o 132) föreslagit, att Riksdagen måtte besluta

det förtydligande eller den förändrade lydelse af 7 § uti instruktionen

för taxeringsförrättningarne, omständigheterna kunna påkalla.

s. 7 Kontrollera mot PDF

B(1’illnmgs- Utskottets Betänkande N:o 3.

7

Föreskriften att fastigheters taxeringsvärden skola bibehållas oförändrade

under tre år, härrör från den tid, då Riksdagarne endast hvart

tredje år återkommo, men bibehölls äfven sedan de årliga riksdagarne

kommit till stånd, af skäl att man ville undvika allt för täta rubbningar

i förberörda värden.

Efter det vid 1865—1866 årens riksdag beslut blifvit fattadt, att

en allmän fastighetstaxering skulle ega rum år 1867, erhöll början af

ifrågavarande paragraf i de derefter utkommande bevillningsförordningarne

denna lydelse:

»Sedan fast egendom år 1867 blifvit enligt föreskrifna taxeringsgrunder

till sitt verkliga värde uppskattad, må detta värde under tre är

bibehållas oförändradt såvida icke» etc. Då vid 1871 års riksdag denna

lydelse utbyttes mot den nuvarande var meningen endast att, med bibehållande

af den förutvarande grundsatsen om treåriga taxeringar för

fastighet, gorå föreskriften mera allmän än. den förut var. Ehuru häraf

framgår, att rätta tydningen af paragrafen är den, att det fastighet

åsätta taxeringsvärde skall bibehållas under tre år från det sådant värde

åsattes, och att således, då fastighets taxering skett 1867 och 1870, förnyad

sådan sedermera bort ega rum 1873, kan det dock icke förnekas,

att ju paragrafens nuvarande ordalydelse kan lemna rum för en annan

tolkning; hvarföre och då Utskottet ansett det vara för vinnande af en

jemlik beskattning sä väl till staten som kommunen angeläget, att taxeringsvärdena

under samma år bestämmas för all fastighet inom riket,

Utskottet funnit ett förtydligande af paragrafen böra ega rum. För att

härvid ernå nyssberörda samtidighet i fråga om fastighets-taxeringen, äfven

i sådana fall, som det af motionären uppgifna, att dylik taxering

hittills icke egt rum ä derför i Instruktionen afsedd tid, har det blifvit

nödigt att angifva (in bestämd utgångspunkt för beräkning af tiden för

de hvart tredje år återkommande allmänna fastighetstaxeringarne, och

Utskottet har härtill antagit år 1873, då enligt gällande stadgande fastighets-taxering

bort ega rum och väl i allmänhet också torde hafva

skett. Då i de fall der taxeringsvärde blifvit fast egendom åsatt mellan

tiden för de allmänna taxeringarne, brist på enhet och samtidighet i

fastighets-taxeringen skulle uppkomma, om sådant taxeringsvärde finge

under tre år oförändradt bibehållas, har Utskottet härjemte föreslagit

ett tillägg till paragrafen med föreskrift, att dylikt mellan de allmänna

taxeringarne bestämdt taxeringsvärde skall vid första allmänna taxering

derefter ånyo pröfvas.

I öfverensstämmelse med det nu anförda hemställer Utskottet,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 3.

4:o.

att Riksdagen må besluta, det 7 § i Instruktionen för

taxerings-förrättningarne skall erhålla följande förändrade

lydelse:

Det verkliga värde, hvartill fast egendom blifvit enligt

föreskrifne taxeringsgrunder uppskattadt, må, med de

undantag här nedan omförmälas, utan förnyad uppskattning

bibehållas oförändradt under tre år; börande i följd

häraf och enär, enligt hittills gällande instruktion, uppskattning

af fast egendoms värde bort ske 1873, ny taxering

allmänt verkställas hvart tredje år frän nämnda år

räknadt.

Har under tiden mellan tvänne på hvarandra följande

allmänna fastighets-taxeringar, brandförsäkringsvärdet å

byggnader i stad och på dess område eller å öfriga i § 4

inom. 4 uppräknade hus och byggnader blifvit ökadt eller

minskadt, eller fast egendoms värde antingen genom nyeller

tillbyggnader, nya fabriksanläggningar eller andra

inrättningar blifvit i betydligare mån förhöj dt eller genom

inträffad eldsvåda, vattenflöde eller af annan dylik

anledning märkligen förminskats i förhållande till dess

uppskattade värde; då bör detta värde jemkas efter de

förändringar egendomen undergått.

Det taxeringsvärde, som blifvit fast egendom åsatt

under tiden mellan två på hvarandra följande allmänna

fastighets-taxeringar, bör vid först derefter inträffande

sådan taxering ånyo prof vas.

Först sedan Statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman

bestämd, kan yttrande afgifvas angående de i bevillningsstadgan

upptagna procent- och sjfferbelopp, hvarföre Utskottet kommer att

framdeles under riksdagens lopp gorå den slutliga framställning i ämnet

hvartill förhållandena föranleda; hvilket Utskottet

5:o.

får för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 6 Mars 1874.

På Utskottets vägnar:

GUST. AF UGGLAS.

Stockholm, Åssoeiations-Boktryekeriet, 1874.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.