Sök i Ratio Lex

Betänkande, med yttrande i anledning af Herr A. 0. Wallenbergs motion i''fråga om bestämmelserna rörande Riksbankens sedelutgifning samt med förslag till ändringar i l:sta och 2:dra afdelning änne af Bankoreglementet.

1874-05-11 · 53 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 43 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1874:14, Betänkande, med yttrande i anledning af Herr A. 0. Wallenbergs motion i''fråga om bestämmelserna rörande Riksbankens sedelutgifning samt med förslag till ändringar i l:sta och 2:dra afdelning änne af Bankoreglementet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banko- Utskottets Betänkande N:o 14.

1

M:o 14.

Ank. till Riksd. Kansli den 11 Maj 1874, kl. 1 e. m.

Betänkande, med yttrande i anledning af Herr A. 0. Wallenbergs

motion i''fråga om bestämmelserna rörande Riksbankens

sedelutgifning samt med förslag till ändringar i l:sta

och 2:dra afdelning änne af Bankoreglementet.

Den omarbetning, för hvilken bankoreglementet under flera riksdagar

varit föremål, och särskildt de afdelningar deraf, hvilka innehålla

dels allmänna föreskrifter, dels föreskrifter angående riksbankens rörelse,

hafva icke kunnat undanrödja behofvet af ytterligare ändringar vid denna

riksdag; så mycket mindre, som vissa stadganden, hvilka stå i sammanhang

med det införda nya myntsystemet, nu måste efter de genom detta

inträdda nya förhållanden lämpas, samt för öfrigt äfven i några andra afseenden

förändrade förhållanden inträffat, de der påkalla ändringar i reglementet.

Att Utskottets yttranden och förslag rörande de ifrågavarande delarne

af reglementet icke förrän nu blifvit Riksdagen förelagda, har berott

derpå, att vissa ämnen ansetts erfordra en förberedande behandling,

hvilken icke tidigare medhunnits.

Vid sistlidne riksdag beslöts angående riksbankens reservfond en

förändrad bestämmelse, hvilken innehålles i reglementets § 4.

Beloppet af denna fond sattes då till 3,523,861 riksdaler 66 öre,

men blifver hädanefter, till följd af nu församlade Riksdags beslut, 5 millioner

kronor, hvilken sistnämnda summa bör införas i § 4, som innehåller

bestämmelserna angående reservfonden.

Bih. till Riksd. Prot. 1874. 6 Sami. 1 Afä. 13 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

Andra punkten i denna paragraf innehåller, att »åtminstone så

stort belopp af bankens tillgångar, som motsvarar reservfonden, skall användas

till inköp af goda utländska statspapper.» Det är naturligt, att

ändamålet med dessa statspapper bör, utom fruktbargörandet af denna

del utaf bankens kapital, vara att kunna använda dem i fall af behof att

vidtaga särskilda åtgärder för förstärkande af den metalliska kassan äfven

medelst deras försäljning, om så behöfves. Men som de nyss anförda ordalagen

kunna föranleda tvifvel, huruvida fullmäktige må vara berättigade

att afhända riksbanken densamma tillhöriga utländska statspapper vidare,

än att riksbanken ändock hade qvar en så stor behållning i dylika, att

den motsvarade reservfonden, har Utskottet ansett ordalagen i den nu

ifrågavarande delen af § 4 böra ändras.

Sedan Riksdagen, på derom af Herr A. Gumselius väckt förslag,

beslutat att i lagen för Rikets Ständers bank af den 1 Mars 1830 införa

den bestämmelse, som innehålles i tredje stycket af § 4, så torde

detta stycke kunna utur reglementet uteslutas.

Utskottet hemställer, i öfverensstämmelse med hvad nu är anfördt:

l:o.

att § 4 i reglementet må få följande

lydelse:

Riksbankens reservfond utgör/m

millioner kronor.

Uti goda utländska statspapper bör

riksbanken innehafva minst ett belopp,

som motsvarar reservfonden;

åliggande det fullmäktige att, i händelse

dylika statspapper någon gång

behöfva till metalliska kassans förstärkning

eller annat ändamål afyttras,

så att behållningen nedgår -under

hvad ofvan är bestämdt, så fort

sig göra låter ånyo uppbringa densamma

till det belopp, att den motsvarar

reservfonden.

Det kapitalöfverskott Riksbanken

utöfver grundfonden och reservfonden,

enligt senast uppgjorda bok
-

Nuvarande lydelse:

Riksbankens reservfond utgöres

för närvarande af 3,523,861 riksdaler

66 öre.

Åtminstone så stort belopp af

bankens tillgångar, som motsvarar

reservfonden, skall användas till inköp

af goda utländska statspapper.

Skulle riksbanken göra större

förlust, än att den kan ersättas med

inkomsterna för året samt möjligen

befintliga, särskildt reserverade medel,

skall det, som ytterligare erfordras

till betäckande af sådan förlust,

tagas från reservfonden, som

icke i annat fall får förminskas.»

Det kapitalöfverskott, Riksbanken

utöfver grundfonden och re
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

3

slut, eger, utgör: »reserverade me- servfonden, enligt sednast uppgjorda

del till framtida förfogande.» bokslut, eger, utgör: »reserverade

medel till framtida förfogande.c

I ett till Utskottet afgifvet yttrande hafva fullmäktige, med uttalande

af den åsigt att, då det svenska silfvermynt, som är prägladt enligt

1855 års myntordning, är användbart för inlösen af utelöpande riksbankssedlar,

detsamma, äfvensom äldre fullhänga silfvermynt, bör bokföras

efter en krona för riksdalern riksmynt, i afseende på det efter 1873

års myntlag präglade skiljemynt af silfver anfört, att, såvidt det blifvit

af riksbanken efter prägelvärdet betaldt, detsamma ock borde bland

riksbankens tillgångar bokföras till samma värde, men att, då detta mynt

icke innehåller silfver motsvarande prägelvärdet, det i fråga om sedelutgifningsrätten

icke kunde eller borde till fulla prägelvärdet upptagas.

Enär silfvervärdet, är beräknadt för olika valörer till 94, 92 eller 90 procent

af prägelvärdet, hafva fullmäktige ansett lämpligast, om silfverskiljemyntet

i afseende på sedelutgifningsrätten beräknades såsom metallisk

tillgång, motsvarande nio tiondedelar eller nitio procent af prägelvärdet.

Godkännande dessa åsigter, hemställer Utskottet, i öfverensstämmelse

med hvad fullmäktige föreslagit,

2:o.

att § 5 i bankoreglementet må

få denna lydelse:

Såsom metallisk kassa anses och

beräknas allt riksbanken tillhörigt,

inom landet befintligt svenskt och

utländskt guld- och silfvermynt samt

omyntadt guld och silfver, dock att

härvid det efter lagen om rikets mynt

af den 30 Maj 1873 präglade silfvermynt

icke beräknas till högre värde

än nitio procent af prägelvärdet.

Nuvarande lydelse:

Såsom metallisk kassa anses och

beräknas allt riksbanken tillhörigt,

inom landet befintligt svenskt och

utländskt silfver- och guldmynt samt

omyntadt silfver och guld.

I nyss afgifna förslag till § 5 hafva orden »silfver och guld» omflyttats

till »guld och silfver». Sistnämnda uttryck begagnas öfverallt, der

de båda anförda orden förekomma tillsammans; men då särskild framställning

för hvarje sådant fall icke torde vara behöflig, hemställer Utskottet,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

3:o.

att öfverallt, der i nuvarande reglemente orden »silfver

och guld» förekomma tillsammans, de må få utbytas

mot »guld och silfver».

Uti den af Herr A. O. Wallenberg i Första Kammaren väckta motion,

N:o 11, om antagande af förändrade bestämmelser för riksbankens

sedelutgifningsrätt, har föreslagits, att silfver, i afseende på sedelutgifningsrätten,

icke skulle få beräknas för mer än fem millioner kronor.

Skälet till den sålunda ifrågasatta inskränkningen, i hvad angår silfver,

ligger naturligtvis deruti att, då guld numera är grunden för landets

mynt, riksbankens metalliska fond bör bestå hufvudsakligast af denna

metall; och den inskränkning, motionärens nu ifrågavarande förslag innefattar

beträffande silfver, är likartad med den tillförene befintliga, men

utur de senare årens reglementen uteslutna föreskriften, att riksbankens

metalliska kassa fick endast till en mindre del bestå af guld — då silfret

var den metall, hvarpå myntet var grundad!,.

Emellertid torde den ifrågasatta inskränkningen icke vare behöflig,

enär det väl lärer kunna med full säkerhet antagas, att fullmäktige, då

inköp af silfver numera i hvarje fall beror på deras afgörande, icke skola

belasta riksbanken med ett onödigt stort förråd af denna metall; och i

allt fall skulle en dylik inskränkning, som den föreslagna, dels vara för

tidig, då ännu hufvudsakligen sedlar, lydande på inlösen med silfver, äro

utelöpande, dels för närvarande knappast kunna tillämpas utan stor olägenhet,

då riksbankens metalliska kassa ännu består till eu betydlig del

af silfver, som före myntförändringens genomförande förefanns och ännu

icke kunnat förvttras.

Vid sistlidne riksdag var, såsom Banko-Utskottets då afiåtna betänkande

N:o 15 gifver vid handen, frågan om grunderna för riksbankens

sedelutgifningsrätt föremål för en utredning, för hvilken Utskottet

ansåg sig böra lemna Riksdagen en redogörelse, som innehålles i nyss nämnda

betänkande, ehuru Utskottet fann denna fråga böra anstå intilldess verkningarne

på cirkulationsmedlet af de då fattade besluten rörande landets

mynt hunnit lemna en praktisk vägledning till bedömande, huruvida möjligen

några, och hvilka ändringar af närvarande bestämmelser i ämnet

kunde finnas ändamålsenliga.

Nu har denna fråga ånyo blifvit bragt å bane genom Herr Wallenbergs

ofvan berörda motion, deri föreslås sedelutgifningsrättens bestämmande

sålunda:

a) riksbanken tillhörigt, inom landet befintligt svenskt och utländskt

guldmynt samt omyntadt guld;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14. 5

b) riksbanken tillhörigt, inom landet befintligt svenskt och utländskt

silfvermynt samt omyntadt silfver till ett sammanlagdt värde af högst

fem millioner kronor;

c) riksbankens hos banker eller bankirer å utrikes ort innestående

medel;

d) riksbanken tillhöriga räntebärande obligationer eller fonder, lydande

å utländskt mynt och af den beskaffenhet, att de noteras på en

eller derå af Europas större fondbörser, till ett sammanlagdt värde af

högst tio millioner kronor;

e) riksbanken tillhöriga vexlar å utländskt mynt, betalbara å utrikes

ort senast inom tre månader.

I sammanhang hvarmed motionären hemställt, att till bankofullmäktige

måtte öfverlemnas att bestämma tidpunkten för tillämpningen af

dessa grunder, dock så, att de senast träda i kraft inom innevarande års

utgång; samt föreslagit att en ny paragraf måtte intagas i reglementet af

innehåll att, om banksedelutgifningsrätten emot förväntan blifvit öfverskriden,

rättelse skall följa senast inom en månad.

1 en fråga af den vigt och omfattning, som denna, har Utskottet

ansett nödigt att inhemta yttrande af bankofullmäktige, hvilkas utlåtande

till Utskottet inkommit den 28 sistlidne April.

I detta utlåtande hafva fullmäktige till eu början till vederläggning

upptagit åtskilliga punkter af den historiska redogörelse, motionären lemnat

rörande de sedan år 1830 vidtagna ändringar uti stadgandena angående

riksbankens sedelutgifningsrätt, samt derefter yttrat sig öfver motionärens

förslag till grunder för sedelutgifningen.

Härutinnan hafva fullmäktige först, med anledning af motionärens

yttrande, att den i reglementet medgifna sedelutgifningsrätt å 30 millioner

riksdaler utöfver vissa i reglementet angifna valutor hvilade pa riksbankens

allmänna kredit, åberopat ett uti sistlidne Riksdags Banko-Utskotts

utlåtande N:o 15 å sidan 23 infördt sammandrag af riksbankens såsom

vederlag för dess metalliskt obetäckta sedlar innehafvande tillgångar, enligt

hvilket riksbanken innehade valutor för mera än dubbla beloppet

icke blott af de metalliskt obetäckta sedlarne, utan af den metalliskt

obetäckta delen af sedelstocken, d. v. s. då postvexlar, depositions- och

upp- och afskrifningsmedel räknas som sedlar.

Vid sådant förhållande bestode den väsendtliga och vigtiga skilnaden

mellan nuvarande sedelutgifningsgrunder och de af motionären

föreslagna deruti, att då, enligt de förra, vissa riksbankens vid anfordran

förfallande förbindelser, hvilka följaktligen kunde när som helst emot

riksbanken göras gällande med verkan att antingen minska dess metalliska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

tillgångar eller öka beloppet af utelöpande sedlar, beräknades såsom

sedlar, skulle deremot, enligt motionärens förslag, endast verkligen utelöpande

sedlar tagas i beräkning. Detta vore dock, under de förhållanden,

hvari riksbanken arbetar, icke den säkrare och tryggare metoden.

En annan eftertänklig sida af motionärens förslag vore, att alla

sådana riksbankens tillgångar, hvilka vid tillfälliga behof kunna lättast

användas till ökande af riksbankens sedelutgifningsrätt eller till förekommande

af minskning deruti, af motionären tagits i anspråk för det

dagliga behofvet, utan att någon del af dessa tillgångar blifvit lemnad

till bankstyrelsens begagnande för att, vid behof, kunna bereda särkilda

tillgångar för sedelutgifning. En gifven följd, om motionärens grunder

antoges, och således hvarken depositions- eller upp- och afskrifningsmedel

eller outtagna kassakreditivbelopp toges i beräkning i afseende på sedelutgifningsrätten,

medan både utländska vexlar och obligationer i utländskt

mynt räknades såsom sedelutgifningsvalutor för att åstadkomma en sedelutgifningsrätt

betydligt understigande den nuvarande, blefve, att riksbanken

af sin sålunda nedsatta sedelutgifningsrätt nödgades hålla en ej

ringa del obegagnad för att kunna möta opåräknade uttag å nämnda

rörelsegrenar. Den 31 December 1873 skulle, efter motionärens uppgift,

riksbanken, efter de af honom föreslagna grunder, haft 5,605,000 kronor

obegagnad sedelutgifningsrätt, under det den efter nuvarande grunder

hade endast 3,733,000 kronor. Sedelutgifningsrätten skulle således efter

motionärens grunder varit nära 1,900,000 kronor högre än efter nu gällande.

Men vid en riktig jemförelse visade sig förhållandena sådana att,

enligt nuvarande grunder, riksbanken den 31 December 1873 hade en

sedelutgifningsrätt af 70,905,514 kronor, enligt motionärens, en sedelutgifningsrätt

af 50,380,000 kronor. Enligt nu gällande grunder kunde

riksbankens styrelse medelst begagnande af sedelutgifningsrätten fullgöra

alla riksbankens förbindelser enligt depositions- samt upp- och afskrifningsräkningarne

samt hade till sin disposition utländska vexlarne för att

bereda tillgång för ökade kreditivuttag eller eljest för tillfälliga behof,

hvarjemte riksbankens tillgång på utländska statspapper kunde anvisas

för samma ändamål. Enligt motionärens grunder skulle riksbanken haft

att af ett med mer än 20 millioner nedsatt sedelutgifningsbelopp än

ytterligare lemna obegagnadt hvad som kunde erfordras för att möta

uttag från depositions- och upp- och afskrifningsräkningarne, hvilkas belopp

motionären sjelf uppgåfve hafva på föga mer än ett. år fluktuerat

omkring 10 millioner, och från kreditivräkningarne, hvilkas outtagna belopp

nämnda dag öfversteg åtta millioner. Att en högst väsendtlig inskränkning,

att ej säga strypning, af Riksbankens verksamhet skulle blifva

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

följden af de förändringar motionären föreslagit, framginge sålunda vid

granskning af de faktiska förhållandena.

Beträffande den emot nu stadgade sedelutgifningsgrurider framställda

anmärkning, att stadgandet att beräkna statens samt allmänna

verks och inrättningars vid anfordran förfallande fordringar såsom sedlar

skulle förutsätta, att alla dessa fordringsegare, staten inbegripen, vid eu

gifven tidpunkt skulle uttaga sina fordringar, erinrade fullmäktige, att

det ej vore nödvändigt att förutsätta, det alla medel på depositions- och

upp- och afskrifningsräkningarne skola på en gång uttagas, derför att man

så ordnade riksbankens ställning, att om ett dylikt, visst ej otänkbart

förhållande oväntadt skulle inträffa, riksbanken städse hade utväg att

fullgöra sina förbindelser. Att dessa i allt fall vore af beskaffenhet att

kunna medföra känbara rubbningar i riksbankens liqvider hade, på sätt

nyss nämnts, motionären sjelf vitsordat, då han ornförmält att behållningarne

på depositions- samt upp- och afskrifningsräkningarne under föga

mer än ett år fluktuerat emellan tio och tjugu millioner riksdaler.

Under åberopande i öfrigt af hvad vid sistförlidne riksdag i frågan

anfördes, afstyrkte fullmäktige i allo motionärens förslag till bestämmelser

angående sedelutgifningsgrunderna, likasom fullmäktige äfven förklarade

sig sakna skäl att tillstyrka det stadgande, som ifrågasatts för den

händelse sedelutgifningsrätten blifvit öfverskriden.

Om emellertid det finge anses för en erkänd sak, att några genomgripande

förändringar ej tillsvidare borde företagas i fråga om sedelutgifningsrätten,

borde dock hinder ej möta att vidtaga sådana mindre

jemkningar, som af nyinträdda förhållanden påkallades. I sådant afseende

förekomme, att, sedan upp- och afskrifningsmedlen år 1872 intogos i

sedelstocken, desamma, genom de betydliga belopp enskilda bankerna å

sina räkningar hållit insatta, vuxit vida utöfver hvad som beräknades då

förändringen vidtogs. Om derföre, i enlighet med hvad fullmäktige i

fråga om reglementsföreskrifterna rörande depositions- samt upp- och afskrifningsrörelsen

förordade, de enskilda bankernas medel icke vidare

emottoges på upp- och afskrifningsräkniug, syntes de på dessa räkningar

innestående medel kunna från sedelstocksberäkningen uteslutas och sålunda

riksbankens förmåga att, med i öfrigt oförändrade sedelutgifningsgrunder,

tillmötesgå rörelsens behof i någon mån ökas. Då emellertid

härvid ej blott riksbankens betydliga kassakreditivrörelse, utan äfven uppoch

afskrifningsrörelsen komrne att vid hastigt ökade uttag inverka på

sedelutgifningsrätten, samt, efter fullmäktiges mening, riksbankens förhållanden

borde, så vidt ske kunde, ordnas så, att, vid tillfälligt ökade

penningebehof för den allmänna rörelsen, riksbanken vore i tillfälle att,

s. 8 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

8

derest omständigheterna gjorde sådant önskvärdt, kunna öka sin lånerörelse,

vore det ej blott nyttigt, utan nödvändigt, att riksbankens styrelse

hade till sin disposition reserver, hvilka kunde vid behof användas

till upprätthållande eller tillfälligt ökande af riksbankens verksamhet. En

sådan reserv vore vexlarne på utländskt mynt, hvilken visat sig vara i

denna egenskap af synnerlig nytta, en annan, i afseende på hvilken fullmäktige

för närvarande ej hade full frihet att använda den, vore riksbankens

tillgångar på utländska statspapper. 1 detta senare afseende antogo

fullmäktige dock, att Riksdagen skulle sätta fullmäktige i tillfälle att

använda båda de nyssnämnda slagen af tillgångar såsom reserver för

upprätthållande och ökande af riksbankens sedelutgifningsrätt, då sådant

i den allmänna rörelsens intresse erfordrades; och i fall så skedde samt

hvad fullmäktige föreslagit rörande ändringar i §§ 20, 23 och 24 af nuvarande

bankoreglemente vunne bifall, hemställde fullmäktige om en sådan

ändring af § 6 mom. 2 b), att upp- och afskrifningsmedlen uteslötos

ur sedelstocksberäkningen.

I anledning af fullmäktiges ofvan återgifna yttrande i fråga om

den olika ställning riksbanken skulle komma att i afseende på sedelutgifningsrätten

få, i fall motionärens förslag antoges, emot hvad nu är

förhållandet, anser Utskottet sig böra fästa uppmärksamheten på följande.

Enligt motionärens förslag skulle, om förhållandet den 31 sistlidne

December lägges till grund för beräkningen, och alla af banken inköpta,

ej förfallna vexlar, äfven med längre löpningstid än 3 månader, inberäknas,

sedelutgifningsrätten nämnda dag utgjorts af:

guld ........................................................................................

behållningar hos utländska banker och bankirer........

silfver.........................................................................................

obligationer..............................................................................

vexlar, betalbara på utrikes ort.....................................

Då till den s. k. sedelstocken skulle räknas endast

utelöpande sedlar .......................................................

så skulle den obegagnade sedelutgifningsrätten visserligen

hafva utgjort ...................................................

hvaremot densamma enligt nu gällande bestämmelser,

efter hvad den tryckta uppgiften för den 31

December utvisar, utgjorde endast .....................

R:dr 14,915,800: 50.

» 11,552,742: 39.

» 5,000,000: —

» 10,000,000: —

» 8,779,405: 72.

R:dr 50,247,948: 61.

» 44,725,616: 71.

R:dr 5,522,331: 90

» 3,733,151: 54.

Förhållandet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

y

Förhållandet skulle alltså varit skenbart bättre, enligt motionärens

sedelutgifningsgrunder; men härvid är följande att taga i betraktande:

»Sedelstocken» bestod nämnda dag af

1) utelöpande sedlar ............................................................. tf:dr 44,725,616: 71.

2) på depositionsräkning innestående, vid anfordran

förfallande medel ...................................................... » 9,178,207: 62.

3) på upp- och afskrifning innestående medel ............ » 11,981,718: 67.

4) utelöpande postvexlar ................................................... » 1,286,820: 07.

R:dr 67,172,363: 07^

Men utaf dessa, till sedelstocken hörande summor äro de med 2,

3 och 4 betecknade i sjelfva verket allenast skulder, för hvilka sedlar

utgå först när desamma af fordringsegaren kräfvas. Till betalning af

dessa skulder kan riksbanken, i följd deraf att desamma redan äro i

sedelstocken inräknade, eller, som är detsamma, redan på förhand afdragna

från sedelutgifningsrätten, använda sina sedlar, utan att den obegagnade

sedelutgifningsrätten deraf beröres.

Enligt motionärens förslag åter, skulle den obegagnade sedelutgifningsrätten

minskas med hvarje belopp, som utginge till betalning för

någon af ofvannämnde slags skulder.

Då härtill kommer, att innehafvande obligationer och ej förfallna

utländska vexlar, hvilka nu kunna tjena såsom reserv, då redan vore

tagna i anspråk för en sedelutgifning, som dock ej finge öfverskrida i

rundt tal 50 millioner, så blifver det tydligt huru mycket inskränktare

riksbankens förmåga blefve, om motionärens förslag antoges.

De åsigter, fullmäktige uttalat i afseende på föreskrifterna rörande

riksbankens sedelutgifningsrätt, delas af Utskottet. Särskildt anser Utskottet

vexlar å utländskt mynt böra betraktas, icke såsom grund för

sedelutgifning, utan såsom reserv för den händelse att antingen metalliska

kassan behöfver förstärkas eller medel till utsträckning vid någon viss

tidpunkt af utlåningen behöfva anskaffas. Derjemte finner Utskottet ett

skäl att nu icke gorå någon större ändring i grunderna för riksbankens

sedelutgifning uti den omständigheten, att nya föreskrifter rörande enskilda

bankernas sedelutgifning äro i fråga, hvilka föreskrifters verkningar

icke torde kunna på förhand med tillräcklig säkerhet beräknas; och då

Utskottet dels, i fråga om § 4 i reglementet, föreslagit en sådan ändring, att

tvifvel icke vidare kan uppstå om fullmäktiges rättighet att vid behof

använda riksbanken tillhöriga utländska statspapper, dels nedan i hufvudsak

tillstyrker hvad fullmäktige föreslagit beträffande §§ 20, 23 och

Bih. till liikså. Prof. 1874. 6 Samt.. 1 Afcl. 13 Häft. 3

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

24; så får Utskottet, som alltså finner nuvarande § 6 i reglementet icke

böra för närvarande undergå någon annan förändring, än i den del, som

rörer upp- och afskrifningsmedlens inräknande i sedelstocken, och

som anser Herr Wallenbergs motion icke böra bifallas i annat afseende,

än för så vidt densamma afser nyssnämnda del, nu hemställa:

4:o.

att reglementets § 6 må erhålla

följande lydelse:

Mom. 1. Riksbanken eger att

under de vilkor och inom de gränser,

som nedan bestämmas, utgifva

sedlar, hvilka, jemlikt 72 § Regeringsformen,

för mynt i riket må

erkännas.

Mom. 2. Såsom riksbankens sedelstock

anses och beräknas:

a) utelöpande sedlar;

b) på depositionsräkningar innestående

medel, hvilka skola vid anfordran

tillhandahållas;

c) beloppet af utelöpande postvexlar.

Mom. 3. Sedelstocken, sålunda

beräknad, får aldrig uppgå till

mera än högst tretio millioner kronor

utöfver sammanlagda beloppet

af följande riksbankens tillgångar,

nemligen;

a) metalliska kassan enligt nästföregående

§;

b) på utrikes ort nedsatt eller

under transport derifrån varande

guld och silfver i myntad eller

omyntad form; och

c) andra hos bankinrättningar

eller handelshus å utrikes ort innestående

medel.

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Riksbanken eger att

under de vilkor och inom de gränser,

som nedan bestämmas, utgifva

sedlar, hvilka, jemlikt 72 § Regeringsformen,

för mynt i riket må

erkännas.

Mom. 2. Såsom riksbankens sedelstock

anses och beräknas:

a) utelöpande sedlar;

b) på depositions- samt uppoch

afskrifnings-räkningar innestående

medel, hvilka skola vid anfordran

tillhandahållas:

c) beloppet af utelöpande postvexlar.

Mom. 3. Sedelstocken, sålunda

beräknad, får aldrig uppgå till mera

än högst tretio millioner riksdaler

utöfver sammanlagda beloppet af

följande riksbankens tillgångar, nemligen

:

a) metalliska kassan enligt nästföregående

§;

b) på utrikes ort nedsatt eller

under transport derifrån varande

silfver och guld i myntad eller

omyntad form; och

c) andra hos bankinrättningar

eller handelshus å utrikes ort innestående

medel.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

11

Sjunde paragrafen i reglementet innehåller bestämmelserna angående

de grunder, enligt hvilka nyare och äldre sedlar skola inlösas. Här

bör fördenskull införas hvad som i detta afseende rörer de nya sedlarne å

guldmynt, och Utskottet hemställer fördenskull:

5:o.

att § 7 i reglementet må få följande

lydelse:

Riksbanken år ovilkorligen skyldig

att, när så påfordras, inlösa sina

sedlar efter den grund Konung och

Riksdag fastställt, hvadan sedlar å

kronor och riksdaler riksmynt inlösas

efter deras lydelse, sedlar å specie

eller banko efter den grund,

att eu riksdaler specie eller banko

gäller lika med en riksdaler femtio

öre riksmynt, samt sedlar å 14 och

10 skillingar uti koppar efter enahanda

grund, som för inlösen af

sedlar, lydande å banko.

(Se lagen för Rikets Ständers

bank af den 1 Mars 1830, Kongl.

Majts nådiga förordning om rikets

mynt af den 3 Februari 1855 samt

lagarne om rikets mynt och om öfvergången

till det nya myntsystemet

af den 30 Maj 1873).

Nuvarande lydelse:

Riksbanken är ovilkorligen skyldig

att, när så påfordras, sina sedlar

med svenskt silfvermynt inlösa

efter den grund, Konung och Riksdag

fasställt, hvadan sedlar å riksdaler

riksmynt inlösas efter deras

lydelse, sedlar å specie eller banko

efter den grund, att en riksdaler

specie eller banko gäller lika med

en riksdaler femtio öre riksmynt,

samt sedlar å 14 och 10 skillingar

uti koppar efter enahanda grund,

som för inlösen af sedlar, lydande

å banko.

(Se lagen för Rikets Ständers bank

af den 1 Mars 1830 och Kongl.

Maj:ts nådiga förordning om rikets

mynt af den 3 Februari 1855.)

Den vid“förlidet års^riksdag under behandling varande frågan om

öfvergång till ett nytt myntsystem, grundadt på guld, föranledde att,

med detsamma förutvarande, i bankoreglementets 2:dra afdelning under

§§ 10, 11, 16 och 17 gifna bestämmelser rörande köp och försäljning af

guld och silfver m. m. bibehöllos oförändrade, vissa ötvergångsstadganden

bifogades, hvilka skulle träda i kraft för den händelse ett nytt myntsystem

blefve beslutadt och i mån som nytt mynt komme att åt rörelsen

tillhandahållas.

Sedan dess har genom den med Danmark under den 27|Maj 1873

afslutade konvention samt genom lagarne af den 30 Maj samma år om

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

rikets mynt samt om öfvergången till det nya myntsystemet, myntfrågan

bhfvit afgjord; och hafva förberedelserna för det nya myntets utgifvande

numera fortskridit så, att guldmynt å 10 och 20 kronor börjat från och

med den 16 Mars innevarande år i rörelsen utlemnas.

Förutsättningen för de vid förra riksdagen beslutade öfvergångsstadgjandena

har således redan i det hufvudsakliga inträdt; och i följd

deraf böra de förut varande nyss omförinälda reglementsbestämmelserna

rörande köp och försäljning af guld och silfver med mera undergå nödiga

ändringar.

Nuvarande §§ 10 och 11 innehålla bestämmelser om mottagande

eller köp samt utlemnande eller försäljning af in- och utländska myntslag,

hvilka icke hafva egenskapen att vara tvunget betalningsmedel, samt

af ornyntadt guld och silfver.

Andringarne i dessa §§ föranledas i första rummet af det förhållandet,

att guldet numera, i stället för silfret, blifvit grund för landets

myntsystem; och hafva dervid naturligtvis reglementsbestämmelserna

ställts i öfverenstämmelse med de nya myntlagarne, i de fall, der dessa

sistnämndas stadganden ligga till grund för reglementsföreskrifterna.

Mpm. 1 och 2 af nuvarande § 10 innehålla bestämmelser angående

mottagning af de enligt äldre författningar präglade svenska guldmynt,

nemligen caroliner och dukater, samt af utländska guld- och silfvermynt
Motsvarande

stadganden äro nu införda i samma §:s mom. 1 och 3

jemte det i mom. 2 införts föreskrift i öfverensstämmelse med § 3 i lagen

om öfvergången till det nya myntsystemet, rörande mottagningen af hittills

varande svenska silfvermynt; och har samma rättighet, som förut,

bibehållits åt fullmäktige att beträffande utländska myntslag, hvilka icke

äro tvunget _ betalningsmedel, bestämma såväl huruvida de må för riksbankens

räkning mottagas, som till hvilket pris.

I mom. 4 af § 10 äro införda bestämmelser i fråga om köp, vare

sig direkt i riksbanken eller genom inlemnande hos myntverket för riksbankens

räkning af ornyntadt guld.

De hittills varande bestämmelser, hvilka svara mot nyssberörda

moment, finnas uti mom. 3, 4 och 5 af 10 § i 1873 års reglemente och

innehålla hufvudsakligen: att myntadt- silfver och guld kunnat aflemnas

till försäljning åt riksbanken såväl i hufvudkontoret och afdelningskontoren

som i myntverket; att allt ornyntadt silfver och guld, vid försäljning

till riksbanken skolat å myntverket profvas och värderas, samt att

fullmäktige egt, efter pröfning för hvarje fall, befria säljare af ornyntadt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Banko- Utskottets Betänkande N:o 14.

13

silfver och guld från myntskatt samt andra särskilda afdrag till myntverket.

Under den numera inträdda förutsättningen att guld komme att

blifva grund för landets myntsystem, infördes i det vid förra riksdagen

fastställda reglemente följande öfvergångsstadgande: »Så snart de vid

innevarande riksdag beslutade lagar om rikets mynt och om öfvergången

till det nya myntsystemet trädt i gällande kraft, skall, med upphäfvande

af hvad i § 10 mom. 3 är föreskrifvet derom, att fullmäktige ega bestämma

pris för guld i plants samt annat omyntadt guld, sådant guld,

när dylikt till Kongl. myntverket för riksbankens räkning, eller till något

af riksbankens afdelningskontor aflemnas, af riksbanken, enligt från

Kongl. myntverket, efter verkställd profning och värdering, aflemnadt bevis,

inlösas med guldets värde i svenskt mynt efter afdrag af myntskatt

och andra kostnader till myntverket; dock är riksbanken icke skyldig

att erlägga betalningen förr än guldet blifvit i myntad form från myntverket

till riksbanken aflemnadt; egande likväl fullmäktige att, efter särskild

pröfning för hvarje fall, när de finna sådant för riksbanken fördelaktigt,

ej mindre medgifva att betalningen tidigare erlägges, än äfven

befria säljaren från såväl myntskatt som särskilda kostnader till myntverket;

hvarförutan det tillkommer fullmäktige att i afseende på emottagande

af omyntadt guld vid afdelningskontoren och insändandet derifrån

meddela de särskilda föreskrifter, fullmäktige anse behöfliga».

Liksom det, så länge silfver var grund för landets myntsystem,

var naturligt att för omyntadt silfver erlades betalning efter silfrets värde

i mynt, så faller det af sig sjelft, att, sedan numera myntsystemet grundats

på guld, omyntadt guld, som för riksbankens räkning emottages,

skall betalas efter enahanda grund, eller värdet i mynt, äfvensom att,

då silfver numera befinner sig i samma ställning, som guldet tillförene,

nemligen att dess värdeförhållande till landets hufvudmynt kan vexla,

priset för inköp af sådant måste kunna, efter omständigheterna, vid olika

tidpunkter vara än högre än lägre.

Om dessa bestämmelser torde ingen meningsolikhet förefinnas; men

deremot förekomma i fråga om vilkoren vid inköp af omyntadt guld ett

par andra omständigheter, rörande hvilka meningarne kunna vara i viss

mån delade.

Förut, när silfver utgjorde myntgrund, var det regel, att riksbanken,

så fort bevis från myntverket företetts om silfrets profning och

värdering, erlade betalningen utan afvaktan på verkställande af utmyntningen,

äfven i de fall, då sådan var ämnad att ske strax efter silfrets

aflemnande, hvilket åter ingalunda var det vanligaste förhållandet, enär

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

silfverplantsarne merendels efter profningnn antingen återfördes till riksbanken

eller stannade hos myntverket intilldess behof af myntning

uppstod.

Beträffande . den vid förra riksdagen beslutade, nyss anförda bestämmelsen,

att riksbanken icke skulle vara skyldig erlägga betalningen,

förrän guldet blifvit i myntad form från myntverket till Riksbanken aflemnadt,

ehuru med rättighet för fullmäktige att, efter pröfning i hvarje

fall, medgifva betalningens erläggande tidigare, anförde Utskottet, att

ehuru ganska giltiga invändningar kunde framställas emot denna bestämmelse,

det gjorda förbehållet syntes vara berättigadt af hänsyn dertill

att, då riksbanken, i afseende på tillgången å mynt, vore beroende

af myntverket och, synnerligast till en början, svårighet kunde möta mot

erhållande af tillräckligt stort förråd, riksbanken skulle kunna blifva ur

stånd att med mynt i förskott liqvidera inlemnade guldpartier, om sådana

å betydliga belopp förekomme.

Nu har, vid innevarande riksdag, af Herr A. O. Wallenberg inom

Första Kammaren väckts motion, N:o 16, om införande i bankoreglementet

på lämpligt ställe af ett stadgande, så lydande: »Guld i plants,

som till Ivongl. myntverket härstädes för riksbankens räkning inlemnas’

skall, sedan det blifvit på säljarens bekostnad afprofvadt, af riksbanken

inköpas till ett pris af 2,480 kronor för en kilogram fint guld, med afdrag

af en qvart procent i myntningskostnader.»

I anledning dels af denna motion, dels af en inom Utskottet uttalad

åsigt, att riksbanken borde åtaga sig att i regeln alltid genast vid myntattests

företeende betala omyntadt guld, har Utskottet anmodat bankofullmäktige

att meddela utlåtande, huruvida hinder kunde förefinnas för

införande redan nu i reglementet af stadgande härom.

Det af fullmäktige afgifna utlåtandet är af följande lydelse: »Om

det ålägges riksbanken såsom en ovilkorlig skyldighet att, vid företeende

af myntattest öfver till Kongl. myntverket inlemnadt guld, samma attest

inlösa, så innebär detta detsamma som att ålägga ifiksbanken att städse

lemna myntadt guld för hvilket belopp omyntadt guld som helst, hvilket

kan till myntverket inlemnas. Det är nemligen klart, att, om än betalningen

i första hand verkställes med sedlar, dessa sedlar kunna användas

till utfordrande af guldmynt. Förslår nu ej riksbankens guldmyntsförråd

till uppfyllande af dylika, för riksbankens styrelse lätteligen opåräknade

påkänningar, eller medtages derigenom förrådet så att det, innan förstärkning

från myntverket erhålles, befinnes ej motsvara rörelsens vanliga

anspråk, utsättes ju riksbanken för tillämpning af § 2 i lagen om Rikets

btänders Bank den 1 Mars 1830. Det må visserligen vara sannolikt att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

riksbanken, om myntverket blifver bragt i fullt ändamålsenligt skick

och dess verksamhet riktas på att utan omgång och svårigheter betjena

den allmänna rörelsen, kan i regeln inköpa allt det omyntade guld, som

erbjudes, utan att behöfva fördröja betalningen, till utmyntning försiggått,

men då ett sådant åliggande icke har omedelbart sammanhang med

fullgörandet af riksbankens privaträttsliga förbindelser, utan egentligen

skulle afse att befordra landets förseende med myntmetall, något som,

då riksbanken ej ensam drifver bankrörelse med sedelutgifningsrätt, icke

bör åligga Riksbanken ensam, lärer väl ock inlösningsskyldigheten för

riksbanken ej böra göras ovilkorlig.

Statsmakterna hafva redan genom lag stadgat, att myntverket skall

emottaga och gifva valuta för allt dit inlemnadt guld. Denna skyldighet

kan, så länge myntverkets verksamhet får fortfara och icke genom brand

eller annan” händelse afbrytes, af myntverket fullgöras; riksbanken åter

kan, sig sjelf lemnad, icke fullgöra den; det lärer väl då, som eljest,

vara rättast att skyldigheten lägges på den, som det tillkommer att fullgöra

den. Att nu riksbankens reqvisitioner på myntning flera gånger

lemnats åsido vid myntverket eller blifvit fördröjda, är väl kändt och har

på senaste tiden upprepats; riksbankens styrelse har ej ens förmått att,

emot myntverkets bestridande, förskaffa helgd åt Riksdagens föreskrift

att riksbankens guld och silfver skulle, sa fort ske kunde, till riksbanken

i myntad eller omyntad form återlemnas, utan fullmäktiges derom

för mer än halftannat år sedan hos Kongl. Maj:t gjorda framställning är

ännu obesvarad.»

»Riksdagen har ock i ett annat fall erkänt att riksbankens styrelse

icke kan bestämma öfver mynttillgången och derefter affattat sina föreskrifter,

då i § 16 af bankoreglementet det endast »så vidt ske kan»

blifvit ''fullmäktige ålagdt att vid hufvudkontoret ständigt hafva förråd

af hvarje valör af silfvermyntet. Och dock vore det väl för den allmänna

rörelsen vida vigtigare, att alla myntvalörer städse funnes att

tillgå, än om eller annan inlemnare af plantsguld får vänta på mynt,

tills utmyntning hunnit ske.»

»Då lagen om rikets mynt bestämmer utmyntmngskostnaden för

tiokronor till eu tredjedels procent och lagen tydligen stadgar, att inlemnaren

skall vidkännas myntningskostnaden, lärer det väl vara klart

att, om inlemnaren, genom riksbankens mellankomst, befrias från att

afvakta myntning, riksbanken ock bör kunna på inlemnarens bekostnad

förvandla guldet till den myntvalör, som, när myntning sker. kan vara

mest behöflig, och följaktligen afdrag ske för det högre myntningskostnadsbeloppet,

eu tredjedels procent, Skilnaden, en tolftedels procent, gör, efter

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

fem procent för år, ränta för sex dagar, och om man antager att riksbanken

för hälften af det sålunda mottagna guld kunde inbespara denna

skilnad, ställer sig medeltalsförhållandet så, att riksbanken erhölle tre

dagars ränta för det den beredde inlemnaren en vinst af kanske i allmänhet

dubbelt, så många veckors ränta.»

»När ett stadgande i den syftning, Utskottet, att döma af ordalagen

i dess protokoll, torde afse, lämpligen kan i bankoreglementet inflyta,

synes detta fullmäktige böra affattas i ungefär följande ordalag:

Myntverkets bevis öfver derstädes för riksbankens räkning

inlemnadt omyntadt guld skola, sedan inlemnaren

betalt profnings- och, när så fordras, nedsmältningsoch

reningskostnader, af riksbanken, så vidt sådant

utan olägenhet kan ske, inlösas efter guldets värde i

svenskt mynt efter afdrag af en tredjedels procent i

myntningskostnad.

Genom ett sådant stadgande vore åt inlemnare af små belopp städse

tillfälle beredt att af riksbanken erhålla mynt för inlemnadt guld och för

de större spekulanterne bereddes samma förmån, så ofta den utan olägenhet

för riksbanken kunde dem lemnas.»

■Tyvärr kunna emellertid fullmäktige ej för närvarande tillstyrka

att ens nyss angifna bestämmelse ingår i bankoreglementet, och detta

till följd af förhållanden vid myntverket, för hvilka fullmäktige nu gå

att redogöra.»

»Såsom närmare inhemtas af en i senaste revisionsberättelse omförmäld

skriftvexling emellan fullmäktige och myntverket, mottager detsamma

myntmetall endast på två sätt, nemligen till afprofning, i hvilket

fall inlemnaren betalar profningskostnader och återfår sin egendom, eller

»till utmyntning», i hvilket fall profningskostnad ej erlägges, men Myntverket

anser sig berättigadt till myntskatt, men icke skyldigt hvarken att

mynta eller utlemna godset. Efter dessa grunder kan ej ett inlemnande

för riksbankens räkning med skyldighet för inlemnaren att betala profnings-

och andra kostnader samt rätt för riksbanken att fritt bestämma

om sin egendom komma till stånd.»

»Derjemte har i en skrifvelse till fullmäktige öfverdirektören för

myntverket angifvit såsom en bland orsakerna till dröjsmålet med guldmyntningen,

att en del guldplantsar skulle befunnits innehålla ämnen,

hvika genom ytterligare rening borde undanrödjas, innan guldet kunde

obehindradt till myntning användas. Under hand har försports, att vederbörande

vid myntverket skulle vara betänkte på att fordra ersättning

för

opaginerad Kontrollera mot PDF

jBanko-Utskottets Betänkande N:o 14.

för några reningskostnader. Ehuru vid det förhållande, att lagen om rikets

mynt berättigar en hvar att få inlemnadt guld rnyntadt, utan några

vilkor rörande guldets beskaffenhet och utan rätt för myntverket att för

guldets bearbetande till mynt fordra annan ersättning än den i lagen

bestämda myntningskostnaden, det vill synas föga troligt att dylika anspråk

skulle af statsverket framställas, hafva fullmäktige dock ansett sig

böra fästa uppmärksamhet på saken och angelägenheten deraf att, så

framt reningskostnader skola myntverket godtgöras, förbehåll om ersättning

derför af inlemnaren göres, enär i annat fall riksbanken tilläfventyrs

skulle fåividkännas kostnader för rening af guld, hvilkas belopp och

inverkan på förmånligheten af ett guldköp fullmäktige sakna all tillförlitlig

ledning att bedöma».

»ETnder afvaktan derföre:

att myntverket genom utförandet af nu tilltänkta förbättringar må

blifva i tillfälle att visa sig i någon mån motsvara billiga fordringar på

skyndsam guldutmyntning:

att reglementet för myntverket varder så affattadt, att guld kan

till myntverket inlemnas för riksbankens räkning, med skyldighet för

inlemnaren att betala profnings- och, när sådana ifrågakomma, nedsmältnings-

och reningskostnader, men med rättighet för riksbanken att, sedan

den betalt guldets värde efter afdrag af en tredjedels procent, bestämma

öfver hela guldbeloppet, vare sig riksbanken vill hafva detsamma

förmyntadt eller i plantsar uttaga det för att annorlunda användas;

samt

att visshet må vinnas derom, huruvida de, vid betraktande af

guldmyntens ökade storlek, nu så väsendtligt mot förr höjda utmyntningsafgifterna,

utgöra, såsom lagen angifver, hela den kostnadsersättning

myntverket eger uppbära för gulds bearbetande till guldmynt, eller om

derutöfver ännu andra kostnader skola tillkomma;

finna fullmäktige sig icke för närvarande kunna tillstyrka någon

förändring i de bestämmelser, öfvergångsstadgandena i nuvarande bankoreglemente

i senare delen af mom. 3 innehålla».

Från den af fullmäktige sålunda uttalade åsigt har en ledamot,

Friherre Skogman, varit skiljaktig och anfört följande:

»Emot den till herrar fullmäktiges utlåtande remitterade, uti Riksdagens

Första Kammare af Herr A. 0. Wallenberg väckta motionen (N:o

16) om inlösen i riksbanken af myntattester å guldplantsar, efter den

för utmyntning af rikets guldmynt gällande grund af 2,480 kronor för

ett kilogram fint guld, med afdrag till Riksbankens förmån af ^procent

Bih. till Riksd. Prot. 1874. 6 Sami. 1 Afd. 13 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

i myntskatt, har jag för min del intet hufvudsakligt, att invända, om än

med tillämpningen af en dylik föreskrift möjligen ännu någon tid måste

anstå».

»Det väckta förslaget innebär intet nytt, utan endast en utsträckning

till landets nuvarande mynt, guldmyntet, af den föreskrift, hvilken

hittills oklandrad varit gällande för det äldre myntet, silfvermyntet. Jagkan

icke heller inse att någon våda igenom ett sådant stadgande tillskyndas

banken, så snart denna en gång fatt tillräckligt förlag af guldmynt

i kronor och Kongl. myntverket blifvit försatt i lämpligt och tidsenligt

skick, för att kunna skyndsammare, än hvad hittills varit fallet,

fullgöra de reqvisitioner ä guldmynt, hvilka kunna från banken dit

ingå».

»Visserligen kan invändas, att det ifrågavarande stadgandet förr

icke gerna kunde bereda banken några svårigheter eller olägenheter,

dels emedan silivermynt, utom i små poster såsom skiljemynt, var för

rörelsen inom landet föga begärligt, dels att kostnaden och omgången

vid hitförskaffandet af silfver voro så ansenliga, att några stora poster

af silfverplantsar icke gerna kunde antagas blifva å Kongl. myntet inleinnade

för erhållande af myntattest i afsigt att mot densamma uttaga

silfver mynt, utan endast för att i deras ställe erhålla sedlar, men att

under de nu inträdda nya förhållandena ingen säkerhet förefinnes att

betydande poster guldplantsar kunna blifva pa myntet inlemnade, hvarigenom

ock om banken vore skyldig genast inlösa deras belopp med

guldmynt, förlägenhet i rörelsen för banken sjelf, ja måhända svårighet

att fullgöra skyldigheten att inlösa sedlarne kunde för Banken uppstå».

»Härvid torde nu först få erinras, att om efterfrågan pa guldmynt

för den dagliga rörelsen, såsom sannolikt är, blir betydligt starkare än

den hittills varande på silfvermynt, så kan också myntverket med samma

mekaniska arbete och på samma tid lemna ett vida större belopp ''nödmynt

än silfvermynt. Arbetsåtgången vid åstadkommande af en 20- krona kan ej gerna vara så stor som vid en specie, men äfven om så

vore, skulle ett belopp af 2 millioner kronor kunna utmyntas på samma

tid och med samma arbete som 400,000 R:dr i silfver. Visserligen

hafva nu vid guldmyntningen vissa svårigheter yppat sig, men antagligen

skall man kunna för framtiden lyckas undanrödja dem, hvarjemte

åtgärder till förökande af myntverkets arbetskraft redan äro pätänkta.

Med något större förråd guldmynt, än det nu beställda af sex millioner,

synes mig ingen svårighet att fullgöra det föreslagna stadgandet

böra möta, om än jag nu icke är beredd att uppgifva en bestämd siffra

på detta förråd.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

19

»Under antagande t. ex. att en enskild bankinrättning hit införde

ett parti guldplantsar af ett par millioners värde — ett antagande, hvithet

väl endast undantagsvis lärer blifva verklighet — samt begagnade

sig af den medgifva rätten att deremot utfå guldmynt, så torde få anmärkas,

dels att man sannolikt lättare och med mindre kostnad åtkommer

guldmyntet förmedelst riksbankens sedlar, företedda till inlösen, än

genom att bekosta hitforsling af guld och erläggande af myntskatt på

detsamma. Ändamålet, i hvilket ett dylikt företag göres, kan ej gerna

vara annat, än antingen att använda guldmyntet i rörelsen inom landet

eller vid liqvider till utlandet. Behöfver rörelsen nu icke detta guldmynt,

skall det icke dröja länge förrän det åter till banken ingår; behöfver

den det, så får ju banken anspråken på utvexling af dylikt mot

sedlar i samma förhållande förminskade. Införsel af guld för enskild

räkning lärer väl för ofri åt icke förekomma annat än under för landet

synnerligt gynnande handelskonjunkturer. Under tider af större underbalans

i handel, då för liqvider i utlandet riksbankens tillgångar för

vexeldragning först tagas i anspråk, derefter dess tillgång i plantsar och

mynt, och beloppet af det sistnämnda således måhända gått ned till en

så låg siffra, att det genom en större guldleverans af enskild man på

Kongl. myntet och beloppets uttagande i mynt skulle till en betänklig

grad nedgå, har man mycken liten anledning att befara dylika åtgöranden.

Vid sådana tillfällen pläga kurserna på utlandet vara höga, och

den, som har guld till sitt förfogande å någon ort derstädes, skall tvifvelsutan

föredraga att derpå draga vexlar, som kunna afyttras med öfverkurs,

framför att med kostnad och tidsspillan hitförskaffa sitt guld

endast för det nöjet att bereda riksbanken svårigheter. Några farhågor

utur denna synpunkt synas mig således icke böra finnas».

»Enligt § IV af den för Englands bank gällande parlamentsakt, är

banken skyldig att tillösa sig allt guld i plants som erbjudes, till ett

pris som med halfannan penny undersi igel’ utmyntningsgrunden, 3 pund

17 sh. 10Ä d. pr uns troy standard, utgörande detta vederlag för myntskatt

litet mindre än 1|6 procent. Nu är visserligen skilnaden emellan

Englands bank och riksbanken i alla afseenden mycket stor, men så

lärer väl lika stor, om ej större skilnad vara i de anspråk, som kunna

komma att på densamma uti ifrågavarande afseende ställas, då ingenstädes

i verlden så stora belopp uti guldplantsar när som helst

kunna omsättas som i London, hvaremot rörelsen uti denna vara inom

Sverige just icke hunnit taga någon synnerlig omfattning. Emellertid

vill jag här icke åberopa detta för Englands bank gällande stadgande,

helst då ett annat likartadt ligger mycket närmare till hands.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

Uti senast utkomna kungörelsen om bestämmelser för fonderingen

af danska nationalbankens sedlar, af den 20 December 1873, förekommer

nemligen uti § 5 följande; »likasom banken vid sitt hufvudkontor

är förpligtad att vid anfordran omvexla en hvar af densamma

utställd sedel, efter dess pålydande belopp, med lagligen gångbart guldmynt,

så skall den också vara förpligtad att på samma ställe af en hvar, som

det önskar, inköpa tina guldplantsar till ett pris af 2,480 kronor för

kilogrammet fint guld, med afdrag af x|4 procent i myntningsomkostnader.

»

»Då nu i Danmark man kunnat ålägga nationalbanken, som är ett

bolag af enskilda, en dylik inlösen af guldplantsar till lättande för enskilda

att fa sina guldtillgångar lätt och hastigt omsatta i mynt, finner

jag intet skål hvarföre icke riksbanken, som är eu statsinrättning,

skulle erhålla och kunna åtaga sig samma uppdrag, hvithet icke kan

blifva mera betungande eller vådabringande här än i Köpenhamn, förutsatt

att Kong], myntet blir försatt i ändamålsenligt skick. Visserligen

kunde det varit önskligt att myntskattsafdraget blifvit satt till r\s procent,

såsom för 10-kronor, i stället för 1|4 procent, såsom för 20-kronor,

men då jag anser det önskligt att bestämmelserna i dessa frågor blifva

möjligast lika i de två genom 1873 års myntkonvention i nära samband

bragta länderna, vill jag sa, mycket mindre härvid gorå någon anmärkning,

som skilnaden emellan dessa siffror, utgörande 1j12 procent, för en

årlig utmyntning af två millioner kronor uppgår till högst 1,6662|3 kronor,

en kostnad, den riksbanken synes kunna bära för befrämjande af

ett ändamål, som ej är för densamma alldeles främmande, landets lätta

förseende med mynt.»

»Jag tillstyrker alltså, att Herr Wallenbergs motion i ämnet måtte

af Banko-Utskottet förordas till intagande uti bankoreglementet, dock

med det tillägg att åt fullmäktige öfverlemnas att, med ledning af

riksbankens förråd af guldmynt och de vid Kongl. myntverket för vinnande

af skyndsammare myntning vidtagna tekniska och administrativa

åtgärder, bestämma den tidpunkt, när stadgandet härom skall oinskränkt

träda i verkställighet.»

Den mot eu föreskrift för riksbanken att utan afvaktan på myntning

betala för bankens räkning till myntverket eller till direkt inköp

hos riksbanken lemnadt omyntadt guld, af fullmäktige uttalade betänklighet

på grund af oförmåga eller andra hinder från myntverkets sida

att förse riksbanken med tillräckligt myntförråd, bör visserligen icke

lenmas utan afseende, så länge de tekniska anordningarne vid myntverket

icke medgifva en hastigare utmyntning än den, som nu kan ega rum,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

21

samt riksbankens och myntverkets förhållande till hvarandra icke äro

fullt ändamålsenligt ordnade. Ett ovilkorlig! åliggande för riksbanken

att utan afvaktan på myntning af inlem nadt guld parti betala detsamma,

lärer fördenskull icke böra stadgas. Om åter ett sådant åliggande väl

uppställes såsom grundsats, men den inskränkning dervid uttryckes, att

förpligtelsen gäller endast i den mån fullmäktige äro i stånd att anskaffa

tillräckligt myntförråd, torde den anförda betänkligheten vara undanröjd.

I och för sig synes det ifrågavarande stadgandet vara både riktigt

och af ganska stor vigt, ty om det också ej står i Omedelbart sammanhang

med riksbankens åligganden att fullgöra sina rättsliga förbindelser,

så ingår likväl i riksbankens uppgift såsom statsanslag att befordra penningerörelsens

gång och underlätta landets förseende med mynt på den

enklaste och minst kostsamma väg. Men om den enskilde, när han skall

besluta sig för att låta hitföra guld — något som icke lärer ifrågakomma

annat än för att på detta sätt tillgodogöra sig fordringar i utlandet,

hvilka icke på annat fördelaktigare sätt kunna realiseras — står i ovisshet

om huru lång tid kan åtgå, innan han, efter guldets aflemnande, utfår

betalningen derför, samt i följd deraf icke kan med någon sannolikhet

beräkna, huruvida en dylik operation blifver fördelaktig eller förlustbringande,

så måste följden blifva, att införsel af guld genom enskilde knappast

kan ifrågakomma, samt att omsorgen om och kostnaderna för landets

förseende med myntmetall falla på riksbanken ensam, i stället att

detta eljest skulle åtminstone till en del komma att försiggå direkt genom

den allmänna affärsrörelsens försorg.

Ehuru Utskottet, såsom redan är nämndt, icke anser eu ovilkorlig

förpligtelse, åtminstone för den närmaste tiden, kunna åläggas riksbanken

att omedelbart efter aflemnande! af ett guldparti för detsamma erlägga

betalning, tror Utskottet det, på nu antydda skäl, likväl utan fara

kunna stadgas, att fullmäktige skola, sä vidt på dem ankommer, tillse,

att sådant i allmänhet må kunna ske.

Enligt 1873 års myntlag utgör myntskatten vid myntning af 10- kronstycken % procent, men vid myntning af 20-kronstycken allenast *|4

procent. När ett guldparti från enskild person öfverlåtes på riksbanken,

lärer det väl sällan på förhand vara bestämdt, huruvida detta kommer

att utmyntas i 10- eller 20-kronstycken, och om det såsom regel skall

gälla, att säljaren af guldet bör vidkännas allenast den verkliga utmyntningskostnaden,

är det vid uppgörelsen obestämdt, huruvida ^ eller

1|4 procent i myntskatt bör afdragas.

Fullmäktige hafva ansett, att den högre myntskatten, 1|3 procent,

bör beräknas; men då riksbanken vid köp af guld, som genom enskilde

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

hitförts, är befriad från de transportkostnader, hvilka banken får vidkännas

när guld måste genom dess egen försorg införskrifvas, samt det icke

är utan betydelse, aft i detta afseende bestämmelserna göras öfverensstämmande

med hvad som är stadgadt i Danmark, der nationalbanken

afdrager allenast \ procent, finner Utskottet för sin del lämpligt att

allenast *|4 procents myntskatt af säljaren fordras.

Med omförmälande hurusom dels, i vissa fall, ersättning för profning

å myntverket af guld vore att erlägga, dels ifrågasatt varit, att

myntverket skulle fordra, utom myntskatt, godtgörelse för nedsmält ni ngsoch

reningskostnader, hafva fullmäktige föreslagit bibehållande af nuvarande

bestämmelse om afdrag, vid liqvider till enskild person för guld,

utom myntskatten, äfven af andra kostnader till myntverket.

Ersättningen för profning äf guld, hvilken ersättning tillfaller vederbörande

tjensteman vid myntverket, utgör allenast 1 krona 25 öre för

hvarje plants, som profvas, och denna obetydliga kostnad torde riksbanken

utan obillighet kunna vidkännas.

Hvad åter angår de ifrågasatta nedsmältnings- och reningskostnaderna,

synes myntverket icke till påförande af dylika vara berättigadt,

dä 9 § af myntlagen icke medgifver något annat afdrag än myntskatten.

I öfverensstämmelse med hvad Utskottet nu anfört och med bibehållande

i öfrigt af hvad 3:dje punkten af de vid sistlidne riksdag beslutade

öfvergångsstadganden innehåller, föreslår Utskottet här nedan lydelsen

för 4 inom. af 10 § i reglementet.

Då silfver numera egentligen endast är att betrakta såsom handelsvara,

och riksbanken icke har att taga befattning med myntning af silfvermyrit,

är det naturligt, att frågor om inköp af omyntadt silfver samt

pris derå böra vara öfverlemnade till fullmäktiges pröfning.

Stadgande härom är infördt i 5 mom. af § 10.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, hemställer Utskottet:

6:0.

att § 10 i bankoreglementet må

erhålla följande lydelse: Nuvarande lydelse:

Mom. 1. I Riksbankens såväl Imf- Mom. 1. Riksbanken emottager

vud- som afdelningskontor emottages såväl i dess hufvudkontor i Stocksvenskt

guldmynt, prägladt i enlighet holm som i dess afdelningskontor i

s. 23 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

23

med Kongl. Förordningen den 31

Juli 1868 och äldre författningar,

efter dess värde i gångbart, mynt.

Mom. 2. Lte i enlighet med Kongl.

Förordningen den 3 Februari 1855

eller äldre författningar präglade

svenska silfvermynt komma att af

riksbanken emottaga,& enligt den i

§ 3 af lagen den 30 Maj 1873, om

öfvergängen till det nya myntsystemet,

stadgade grund.

Mom. 3. I afseende på utländska

guld- och silfvermyntsorter, Indika

icke, till följd af afslutad konvention,

skola gälla såsom gångbart

mynt i riket, ega fullmäktige bestämma

såväl hvilka slag må köpas,

sold pris derå.

Mom. 4. Omyntadt guld skall,

när sådant till riksbankens hufvudeller

afdelningskontor eller till Kongl.

myntverket för riksbankens räkning

aflemnas, inlösas med guldets behörigen

styrkta, värde i svenskt mynt,

efter 2,480 kronor för ett kilogram

fint guld, med afdrag af en fjerdedels

procent i myntskatt; börande fullmäktige,

sä vidt på dem, ankommer,

tillse, att sä stort förråd af mynt

alltid, förefinnes, alt betalningen i allmänhet

mä kunna erläggas omedelbart

efter det guldet ajiemnats och

dess värde i mynt blifvit behörigen

styrkt.

Göteborg, Malmö, Luleå och Wisby

svenskt guldmynt, prägladt i enlighet

med Kongl. Förordningen af den

31 Juli 1868, till det pris, som fullmäktige

finna skäligt derå fastställa.

Mom. 2. Likaledes emottages såväl

i hufvudkontoret som i afdelningskontoren

svenskt guldmynt af

äldre prägel samt utländskt guldoch

silfvermynt af de slag och till

de pris, som fullmäktige bestämma.

Mom 3. Silfver och guld i plants,

kontrolleradt verksilfver samt kontrolleradt

eller annat omyntadt guld

inköpesi såväl bankenshufvudkontor

sem afdelningskontoren.

Allt omyntadt silfver och guld

skall ä Kongl. myntverket profvas

och värderas, och erlägges betalning

för silfver efter värdet i svenskt

mynt och för guld efter af fullmäktige

bestämdt pris.

Mom. 4. Riksbanken inköper jemväl,

efter enahanda grund, silfver

och guld, som i ändamål att till

riksbanken försäljas, omedelbart blifvit

i Kongl. myntverket afiemnadt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•24

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

På fullmäktige ankommer dock

att, efter särskild pröfning för hvarje

fall, när de finna sådant för banken

fördelaktigt, befria säljare af

guld från myntskatten eller större

eller mindre del deraf.

Och ega fullmäktige att i afseende

på mottagande af omyntadt

guld vid afdelningskontoren meddela

de särskilda föreskrifter, fullmäktige

anse behöfliga.

F» O

Mom. Fullmäktige ega pröfva om

och till hvithet pris silfver i plants

samt annat omyntadt silfver må af

riksbanken inköpas.

Mom. 5. Fullmäktige medgifves att

efter särskild pröfning för hvarje fall

och om de finna sådant lämpligt samt

för riksbanken fördelaktigt, befria

säljare af omyntadt silfver och guld

från såväl myntskatt, som det eller

de särskilda afdrag i öfrigt, hvartill

Kongl. myntverket är berättigadt,

utan afseende derå, om silfver eller

guld blifvit inlemnadt i riksbankens

hufvud- eller afdelningskontor eller

å Kongl. myntverket.

Hittills gällande reglementes § 11 innehåller föreskifter angående

utlemnande af äldre svenskt silfvermynt, af guldmynt, prägladt enligt

förut gällande författningar, af utländskt guld- och silfvermynt samt

guld och silfver i plants.

Uti motsvarande paragraf föreslår Utskottet nu dels en från punkten

5:o i de vid förra riksdagen beslutade »öfvergångsstadganden» hemtad

föreskrift om tillhandahållande åt rörelsen af silfvermynt, prägladt

enligt 1855 års myntordning, å 2 rdr och derunder, intilldess silfvermynt,

prägladt i enlighet med den nya myntlagen, hinner blifva tillgängligt,

dels en föreskrift om utlemnande äfven sedermera af nämnda slags silfvermynt

i den mån sådant föranledes af stadgandet i § 1 af lagen om

öfvergången till det nya myntsystemet, om rättighet för innehafvare af

riksbankens å silfver lydande sedlar att få desamma mot silfvermynt inlösta,

dels ock stadganden, som motsvara nuvarande innehållet af § 11,

med de jemkningar, som naturligen föranledts af de nya myntlagarne.

Utskottet

s. 25 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

25

Utskottet hemställer,

7:o.

att § 11 i reglementet inä få

följande lydelse:

Mom. 1. Svenskt silfvermynt,

prägladt i enlighet med Kongl. Förordningen

den 3 Februari 1855 å

två riksdaler och derunder, skall, så

vidt ske kan, tillhandahållas till

utvexling i såväl hufvud- som afdelning

skontor en, intilldess tillgång

på skiljemynt af silfver, prägladt

i enlighet med myntlagen af den

30 Maj 1873, hunnit blifva tillgängligt;

men derefter utlemnas förstnämnda

slags mynt endast i den mån

sådant kan föranledas af stadgandet

i § 1 af lagen den 30 Maj 1873 om

öfvergången till det nya myntsystemet,

om rättighet för innehafvare af Riksbankens

å silfver lydande sedlar att

få desamma emot silfvermynt inlösta.

Mom. 2. I fråga om utlemnande

af svenskt guldmynt, prägladt före

år 1873, eller af utländskt guldeller

silfvermynt, som icke, i följd

af afslutad konvention, skall gälla

såsom gångbart mynt i riket, ega

fullmäktige att besluta.

Mom. 3. Guld och silfver i

plants tillhandahålles vid hufvudkontoret

i mån af tillgång, till pris

som fullmäktige ega bestämma.

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. I riksbankens såväl

hufvud- som afdelningskontor tillhandahålles

i mån af tillgång å

hvartdera stället och till de pris,

fullmäktige hafva att bestämma, icke

allenast svenskt silfvermynt, prägladt

före år 1830, och guldmynt, af både

äldre och nyare prägel, utan äfven

utländskt silfver- och guldmynt.

Mom. 2. Likaledes tillhandahålles

i riksbankens hufvudkontor,

i mån af tillgång, silfver och guld

i plants till det pris fullmäktige,

med ledning af priset å silfver och

guld på utrikes orter,^bestämma.

Hvad angår § 14, innefattande vissa föreskrifter, som röra metalliska

kassans vidmakthållande; ifrågasattes i mom. 1, 2 och 4 ingen annan

ändring, än af orden “riksdaler riksmynt*'' till “kronor“.

Bih. till Biksd. Prof. 1874. 6 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Banko-Utskottets Betänkande N.o 14.

Mom. 3 åter innehåller vissa föreskrifter om sättet och ordningen

för indragning å låneiöreisen, när sådan påkallas.

I allmänhet har man på senare tider hyst och tillämpat den grundsatsen,

att detaljerna af riksbankens förvaltning borde öfverlemnas åt

fullmäktiges bepröfvande, utan att binda dem genom föreskrifter, hvilka

antingen ligga sä i sakens natur, att en klok styrelse äfven förutan dylika

på förhand gifna föreskrifter skulle handla i öfverensstämmelse dermed,

eller ock nästan nödvändigt måste under vissa förhållanden blifva mindre

lämpliga samt i följd deraf motverka det med dem afsedda ändamål.

Af sådan beskaffenhet anser Utskottet de nu ifrågavarande, här

nedan anförda föreskrifterna i mom. 3 af § 14 vara; hvadan Utskottet

8:o.

hemställer, att ur reglementets § 14 må uteslutas mom. 3, så lydande:

»Vid indragning å lånerörelsen bör följande ordning iakttagas:

a) minskning i vexeldiskonteringen, i utlåningen utan ornsättningsrätt

samt i kassakreditivrörelsen;

b) inställande af vexeldiskonteringen, utlåningen och kassakreditivrörelsen,

dock med undantag för de kreditiv, som här nedan omförmälas,

samt minskning i utlåningen med omsättningsrätt;

c) uppsägning till inbetalning inom den i hvarje fall bestämda tid

af de Kongl. Kommerskollegium och filialbankerna beviljade kreditiv,

samt slutligen

d) uppsägning af riksgäldskontorets kreditiv».

I de vid förra riksdagen beslutade, ofta åberopade »öfvergångsstadgandena»

föreskrefs under l:o) punkt, b) att, när tillräckligt förråd

af guldmynt funnes att börja utgifvande deraf i allmänna rörelsen, riksbanken

samtidigt borde utgifva sedlar å en kronas, samt fem, tio, femtio,

etthundra och ettusen kronors valör; hvarjemte bestämdes, att texten å

dessa sedlar skulle lyda sålunda: »Sveriges riksbank inlöser, vid anfordran,

denna sedel å 00 kronor med guldmynt enligt lagen om rikets

mynt af den--».

Skälen för bibehållande af samma valörer, som hittills, med undantag

allenast af valören 500, äro anförda å sid. 30 af Utskottets memorial

N:o 15 vid förra riksdagen.

På samma ställe äro äfven skälen anförda för den lydelse, texten

å sedlarne borde erhålla;

Och finner Utskottet icke anledning att för närvarande föreslå ändring

i någondera af nämnda bestämmelser.

Dessa äro fördenskull nu införda i mom. 1 af 15 §, hvilket mom.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

27

tillika bör upptaga stadgandet i 3 § af lagen om öfvergången till det

nya myntsystemet, angående inlösen af riksbankens å silfver lydande

sedl<xr

Monn 2 i samma § erfordrar ingen annan ändring, än af ordet

“riksdaler44 till “krona44.

I mom. 3 böra de sista två orden “svenskt silfvermynt utbytas mot

“det i riket gångbara mynt44.

Mom. 4 lyder sålunda: “För invexling i landsorten af förslitna

sedlar å fem riksdaler och derunder i utbyte mot sedlar eller silfvermynt

ega fullmäktige vidtaga nödiga åtgärder4''.

Som orden “i utbyte mot sedlar eller silfvermynt numera äro

för inskränkta, i det att jemväl guldmynt bör få utlemnas mot förslitna

sedlar, samt för öfrigt ej äro behöfiiga, anser Utskottet desamma kunna

alldeles uteslutas, hvaremot föreskriften bör göras tillämplig å förslitna

sedlar af kronvalörer.

Mom. 5 angifver grunderna för inlösen af bristfälliga och förslitna

sedlar; och bör, sedan Kongl. Maj:t under den 7 November 1873 utfärdat

kungörelse angående grunderna för inlösen af dylika sedlar å kronvalör,

denna författning jemte de förut varande åberopas. .

Med bibehållande af nuvarande mom. 6, bör slutligen i ett nytt

moment införas det förbud, punkt l:o, c) i öfvergångsstadgandena innehåller

mot vidare utlemnande af sedlar å riksdaler riksmynt.

1 öfverensstämmelse med hvad nu blifvit anfördt, hemställer Utskottet,

att mom. 1 af § 15 må få följande

lydelse:

Mom. 1. Riksbanken utgifver

sedlar å en kronas, fem, tio, femtio,

etthundra och ettusen kronors valör;

skolande texten å dessa sedlar lyda

sålunda i Sveriges riksbank inlöser,

vid anfordran, denna sedel å 00

kronor med guldmynt enligt lagen om rikets

mynt af den 30 Maj 1873.

De af riksbanken utgifna sedlar å

riksdaler skola, efter innehaf varens önskan,

inlösas antingen med silfvermynt efter deras

lydelse, eller med guldmynt enligt den

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Riksbanken utgifver

sedlar å följande valörer, nemligen:

å 1 R:dr R:mt, att inlösas med 1|4

R:dr i silfver eller 2 ort tolflödig!

myntad t silfver,

å 5 R;dr Runt, att inlösas med l1^

R:dr i silfver eller 10 ort tolflödigt

myntadt silfver,

å 10 R:dr R:mt, att inlösas med

21|2 R:dr i silfver eller 20 ort tolflödigt

myntadt silfver.

å 50 R:dr Runt, att inlösas med

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

i § 3 af lagen om öfvergången till det nya

myntsystemet bestämda grund, att en krona

räknas lika med en riksdaler riksmynt.

Vidare hemställer Utskottet,''

121|2 R:dr i silfver eller 100 ort tolflödig

rnyntadt silfver,

å 100 R:dr R:mt, att inlösas med

25 R:dr i silfver eller 200 ort tolflödigt

rnyntadt silfver,

å 500 R:dr R:mt, att inlösas med

125 R:dr i silfver eller 1,000 ort

tolflödigt rnyntadt silfver,

å 1,000 R:dr R:mt, att inlösas med

250 R:dr i silfver eller 2,000 ort

tolflödigt rnyntadt silfver;

skolande texten å dessa sedlar lyda

sålunda:

Sveriges Riksbank inlöser, vid anfordran,

denna sedel å Riksdaler 00

Riksmynt med 00 Riksdaler i silfver

eller 00 ort tolflödigt rnyntadt silfver:

och böra sedlarne derjemte

innehålla erinran om lagen mot banksedlars

efterapning och förfalskning

samt om gällande bestämmelser angående

belöning för upptäckandet af

sådant brott.

10:o.

att mom. 3 af § 15 må få följande

lydelse :

Mom. 3. Riksbankens hufvud- och

afdelningskontor skola alltid vara

försedda med riksbankens sedlar till

utvexling mot det i riket qånqbara

mynt.

Dernäst hemställer Utskottet,

11

att mom. 4 af § 15 må få denna

lydelse:

Mom 4. För invexling i landsorten

af förslitna sedlar å fem riks
-

Nuvarande lydelse:

Mom. 3. Riksbankens hufvud- och

afdelningskontor skola alltid vara försedda

med riksbankens sedlar till

utvexling mot svenskt silfvermynt.

;o.

Nuvarande lydelse:

Mom. 4. För invexling i landsorten

af förslitna sedlar å fem riks
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

29

daler eller kronor och derunder ega daler och derunder i utbyte mot

fullmäktige att vidtaga nödiga åt- sedlar eller silfvermynt, ega fullgärder-

mäktige att vidtaga nödiga åtgärder.

Ytterligare hemställer Utskottet,

12:o.

att mom. 5 i § 15 må få denna

lydelse:

I fråga om inlösen af bristfälliga

och förslitna sedlar iakttages hvad

som är stadgadt dels i Kong!, kungörelserna

af den 5 Mars 1 836, den

4 Februari 1859 och den 7 November

1873 samt dels i instruktionen för

riksbankens tjensteman.

Nuvarande lydelse:

Mom. 5. 1 fråga om inlösen af

bristfälliga och förslitna sedlar iakttages

hvad som är stadgadt dels i

Kong!, kungörelsen af den 5 Mars

1836 och den 4 Februari 1859 och

dels i instruktionen för riksbankens

tjensteman.

och hemställer Utskottet, som icke ifrågasätter ändring i nuvarande mom.

6, slutligen,

13:o.

att i § 15 må införas ett nytt moment, så lydande:

Mom. 7. Sedlar å riksdaler få hädanefter icke

utlemnas i rörelsen; och skola sådana till riksbanken

ingående sedlar på föreskrifvet sätt obrukbargöras.

Nuvarande reglementes §§ 16 och 17 innehålla föreskrifter i fråga

om tillhandahållande åt allmänheten af dels silfver- dels kopparmynt;

om invexling af kopparmynt, samt derom, att invexladt äldre kopparmynt

icke får åter utlemnas.

De bland dessa stadganden, hvilka afse utlemnande och vexling af

de nya myntslagen, äro sammanförda i det förslag till § 16, Utskottet

här nedan afgifver och vid hvilket myntlagarnes stadganden iakttagits;

varande för öfrigt bibehållen hittills gällande grundsats, att riksbanken

endast vid hufvudkontoret har ovilkorlig skyldighet att utlemna och mot

sina sedlar utvexla mynt.

I § 17 har införts föreskrift i fråga om invexladt äldre kopparmynt,

dervid Utskottet emellertid ansett onödigt att i reglementet bibehålla

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Banko- Utskottets Betänkande N:o 14.

bestämmelse om bokföringspriset å

detta till fullmäktiges afgörande.

O O

1 öfverensstämmelse med hva

skottet,

14

att reglementets § 16 må få följande

lydelse:

I riksbankens hufvudkontor skall

tillhandahållas svenskt mynt af alla

de valörer, som enligt gällande-lag

om rikets mynt utmyntas; börande

fullmäktige tillse att, så vidt ske

kan, nödigt förråd af hvarje slag

förefinnes.

Derjemte skall, i enlighet med 16 §

af lagen om rikets mynt den 30 Maj 1873,

vid afdelning skontoren i Göteborg och

Malmö alltid finnas sä stort förråd af

guld-, silfver- och bronsmynt, som erfordras

för vexling af sådana mynt, hvilka

endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,

mot lika stort belopp samma

slags gångbara mynt samt för utlemnande

af guldmynt mot skiljemynt till hvilket

som helst med tio kronor delbart belopp.

1 öfrig! utvexias vid afdelningskontoren

guld-, silfver- och bronsmynt

endast i män af tillgång;

och hemställer Utskottet vidare,

15

att § 17 må få följande lydelse:

Invexladt kopparskiljemynt af

äldre prägel än år 1855 samt riksgäldskontorets

kopparskiljernyntspoletter

få icke utvexias.

Koppar skiljemynt, pr ägladt enligt 1855

plikt skiljemynt, utan öfverlemnat

nu blifvit anfördt, hemställer Ut
-

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. I hufvudkontorets kassor

skall tillhandahållas svenskt silfvermynt

af alla de valörer, som enligt

gällande myntordning utmyntas;

börande fullmäktige tillse att, så

vidt ske kan, nödigt förråd af hvarje

slag förefinnes.

Mom. 2. Vid afdelningskontoren

utvexias svenskt silfvermynt endast

i mån af tillgång.

:o.

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. I riksbankens såväl

hufvud- som afdelningskoritor inoeh

utvexias kopparmynt.

Mom. 2. Vid afdelningskontoren

är utvexlingen inskränkt inom det

s. 31 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

31

års myntordning, skall likaledes i riksbanken

qvarhållas i den mån detsamma

kan med nytt mynt, prägladt enligt 1873

års myntlag, ersättas.

Fullmäktige ega bestämma till hvilket

värde sådant koppar skiljemynt, som ej vidare

i rörelsen utlengnas, skall i riksbankens

räkenskaper bokföras.

belopp, som genom invexling dit

ingått, men hufvudkontoret bör

städse vara försedt med ett, efterfrågan

motsvarande förråd kopparmynt,

så vidt ske kan, af alla fastställda

valörer; hvadan det. åligger

fullmäktige tillse, att myntning af

koppar i mån af behof varder verkställd.

Mom. 3. Invexladt kopparmynt

af äldre prägel än år 1855, riksgäldskontorets

kopparskiljemyntspoletter

deri inbegripna, får icke

utvexlas, utan skall, i riksbankens

räkenskaper bokfördt till allenast det

värde, hvartill detsamma af Ivongl.

myntverket inlöses, till ommyntning

användas.

Ju mera det nya myntet blifver i allmänna rörelsen begagnadt,

desto angelägnare blifver det för allmänheten att ega kännedom om välboren

för myntets gångbarhet, så att ej förluster må göras till följd af

okunnighet om när ett myntstycke, i anseende till slitning eller olaglig

åverkan, upphör att vara gångbart; och då de delar af bankoreglementet,

kvilka direkt röra allmänheten, pläga genom offentlig kungörelse bekantgöras,

har Utskottet trott det vara af nytta, att i eu not vid § 16 infördes

myntlagens bestämmelser angående myntens gångbarhet, samt hemställer

fördenskull,

16:o.

att vid § 16 i reglementet må införas en not, så lydande:
»Rörande

gångbarheten af mynt, prägladt i enlighet med lagen om

rikets mynt den 30 Maj 1873, äro genom nämnda lag följande stadganden

meddelade:

Myntstycke af guld, silfver eller brons, si ra blifvit vanstäldt eller

genom skafning, filning, borrning, Glödning eller annan olaglig åverkan

af hvad slag som helst skadadt, skall hafva förlorat sin egenskap af lagligt

betalningsmedel.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

Guldmynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till

statens kassor, när det genom nötning förlorat iner än två procent, men

till alla andra, när det förlorat mer än en half procent af den vigt, som

det enligt nämnda lag skall ega, nemligen 10-kronstycke, 4,4803 gram och

20-kronstycke 8,9606 gram.

Skiljemynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande

till statens kassor, när det är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas,

huruvida det för rikets räkning är prägladt, men till alla andra, när

prägeln genom nötning blifvit otydlig.

I fråga om förändringar i reglementets §§ 20, 23 och 24 hafva

fullmäktige till Utskottet inkommit med eu hemställan, hvilken, då de

af fullmäktige derutinnan gjorda förslag, allenast med undantag i ett fall,

af Utskottet gillas, här nedan meddelas.

Fullmäktige hafva anfört följande:

»Enligt § 20 i nuvarande bankoreglemente kunna ej mindre staten

och dess allmänna kassor än äfven de under städernas styrelser hörande

embetsverk och kassor m. fl. samt enskilda personer insätta penningar på

depositionsräkning, hvilka vid anfordran hållas insättaren tillhanda och

för hvilka ränta ej erlägges. Då dessa insättningar ingå i beräkningen

af riksbankens sedelstock och, med afseende på det belopp, hvartill de

uppgå, icke, med bibehållande af trygghet i beräkningarne, kunna derifrån

uteslutas, har riksbanken af desamma föga eller ingen nytta i lånerörelsen,

bland hvars tillgångar de icke heller inräknas. Men deremot

göra många af dessa räkningar ganska mycket besvär i bankens rörelse.

Såvidt detta sker af de räkningar staten samt dess allmänna verk och

kassor hos riksbanken hålla, är derom mindre att säga, då riksbanken i

detta fall tillhandagår staten, men andra räkningar äro vida besvärligare.

Stockholms stads kronoutskyldsdepositionsräkning har i detta afseende

väckt revisorernes af statsverket, riksbanken och riksgäldskontoret uppmärksamhet

och föranleda framställning från deras sida. Såväl denna,

som andra dylika räkningar, öka tidtals under året arbetet vid den afdelning

af hufvudkontoret, hvarest dessa räkningar föras, så att särskilda

tjensteman måste tillfälligtvis anställas och eu samt ibland två extra kassor

ordnas. För de kostnader, som härigenom åbringas riksbanken, har

densamma icke någon ersättning. Insättriingarne inflyta mestadels i mindre

belopp och uttagas så snart de nått högre belopp för att göra medlen

fruktbärande. Räkningarne användas till stor del af kassor och inrättningar,

hvilka finna sin fördel af desamma för den lättnad i kontroll

en dylik räknings begagnande medför. Det vill synas fullmäktige, som

borde

s. 33 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

33

borde riksbanken icke undandraga sig att föra dylika räkningar åt de

inrättningar och jemväl enskilde, som finna för sig fördelaktigt att desamma

begagna, men att, då sålunda hos riksbanken insatta penningar

egentligen äro att betrakta såsom i förvar emottaget gods, af hvilket

riksbanken ej har nytta, den ej heller bör för desamma vidkännas kostnader

och besvär utan ersättning. Fullmäktige hafva derför ansett sig

böra hos Utskottet föreslå, att för nu omförmälda räkningar borde, likasom

eljest för egendom, som af riksbanken emottages i förvar, erläggas

afgift, hvars belopp det torde böra öfverlemnas åt fullmäktige att bestämma.

En dylik afgift har förut erlagts under namn af folioafgift, men

borttogs vid 1862—1863 års riksdag, såsom dåvarande Banko-Utskotts

betänkande N:o 45 pag. 23 visar, af den anledning, att räkningshafvarne

ansågos kunna på upp- och afskrifningsräkning mot ränta verkställa dylika

insättningar.»

»Fullmäktige finna sig emellertid nödsakade att äfven i afseende på

upp- och afskrifningsräkningarne föreslå förändringar. Beloppet af dessa

räkningar har under sistlidna år vuxit till ett vida högre belopp, än förut,

derigenom att de enskilda bankerna der haft innestående högst betydliga

belopp. På upp- och afskrifningar i riksbanken innestodo den 31

December 1872 riksdaler 3,597,447: 72, men den 31 December 1873 riksdaler

11,981,718; 67. Följden har varit, att fullmäktige nödgats nedsätta

de belopp, hvarå ränta tillgodoföres de enskilda bankerna, men, detta

oaktadt, är den ränteutgift, som till dessa banker fortfarande utgår, vida

större än den nytta riksbanken, äfven med tillfälle att i lånerörelsen använda

dem, kan draga af medel, hvilka, vid anfordran förfallna, också

visat sig vara underkastade vexlingar just å de tider, då riksbankens

tillgångar eljest anlitas. Då, i enlighet med hvad ofvan är yttradt, riksbanken

icke torde böra undandraga sig att i förvar emottaga penningar,

som åt densamma anförtros, men ränta å penningarne eller andra fördelar

böra lemnas endast i den mån, riksbanken kan af penningarne hafva

fördel för sin egen rörelse, hafva fullmäktige ansett att de enskilda bankerna,

för så vidt de vilja hafva sina åt riksbanken anförtrodda penningar

förfallna vid anfordran, böra hänvisas att insätta dem på depositionsräkning

utan ränta. För de fall åter, då enskild bankinrättning kunde

finna anledning att hos riksbanken insätta penningar, hvilka den egde

att, när så önskades, uppsäga till betalning efter viss tid, har det synts

fullmäktige, som sådant borde kunna ske på grund af § 24 i bankoreglementet,

om hvilken fullmäktige här nedan komma att vidare yttra sig.»

»Om således upp- och afskrifningsräkningarne höllos tillgängliga för

Bih. till JRiksd. Vrot. 1874. 6 Sami. 1 Åfä. 13 Käft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

dem, hvilka der insatte i allmänhet mindre summor för att i löpande

utgifter användas, under det såväl de enskilda bankinrättningarne med

sina betydliga och stundom rätt rörliga belopp, som de, hvilka i många

små poster insätta penningar för att, när större belopp blifvit samlade,

uttaga och annorledes använda dem, hänvisades till depositionsräkningarne,

torde för upp- och afskrifningsmedel både högsta beloppet, hvarå

ränta finge beräknas, böra betydligt nedsättas samt något högre ränta

kunna af riksbanken medgifvas, hvarigenom här insatta medel i sin mån

blefve längre qvarstående och med mindre osäkerhet kunde i lånerörelsen

användas. Ett nödvändigt vilkor för dessa förändringar med upp- och

afskrifningsrörelsen är emellertid, att fullmäktige och kontorsstyrelserna

erhålla rättighet att pröfva, huruvida upp- och afskrifningsräkning må

beviljas eller icke, samt derigenom också få rättighet att utestänga eller

stadga särskilda vilkor för dem, hvilka erfarenheten visat icke begagna

sina räkningar så, att någon fördel jemväl för riksbanken kan vara att

förvänta.»

»Då fullmäktige, för den händelse dessa åsigter skulle vinna Utskottets

gillande, här nedan framlägga förslag till en derefter lämpad lydelse

af § 23 i bankoreglementet, få fullmäktige tillika anmäla, att fullmäktige

i annat, denna dag till Utskottet afgifvet utlåtande föreslå att,

derest dessa förändringar genomföras, de på upp- och afskrifningsräkningar

insatta medel icke vidare skulle i riksbankens sedelstock inräknas.»

»Enligt § 24 af bankoreglementet är det endast enskilda personer

och enskilda korporationer, bolag och inrättningar tillåtet att i riksbanken

insätta penningar på viss tid eller på uppsägning emot ränta. Härigenom

har inträffat att, då statsmyndigheter önskat sålunda insätta allmänna

medel i riksbanken, fullmäktige, äfven då dylika insättningar villigt mottogos,

nödgats afvisa oinförmälda medel. Det synes fullmäktige att

detta förhållande icke är sådant det bör vara, utan att fasthellre allmänna

medel, för hvilka dylik användning sökes, borde företrädesvis erbjudas

åt riksbanken och, så vidt de der kunde begagnas, också emottagas.

En annan omständighet, i hvilken en förändring i afseende på handhafvandet

af denna rörelse vill synas påkallad, torde vara den redan här

ofvan vidrörda frågan, huruvida icke å sådana medel, som enskilda bankinrättningar

kunde vilja på bestämd tid eller på uppsägning hålla hos riksbanken

innestående, någon ränta kunde dein beviljas. Till Banko-Utskottet

vid 1870 års riksdag gjorde fullmäktige, på sätt Utskottets memorial N:o 8

sid. 39 utvisar, framställning derom, att fullmäktige skulle vara oförhindrade

att vägra emottagande af depositmedel, i syfte att utestänga enskilda

bankernas insättningar, hvilka eljest skulle uppgå till belopp, som omöjli
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

cren kunde i lånerörelsen användas och tvinga fullmäktige att nedsätta

räntan till skada för den del af allmänheten, som, för säkerhetens skull,

sökte plats för sina penningar i Riksbanken och hvilka borde ega företräde

att få dem emottagna. Utskottet förklarade sig anse, att fullmäktiges

befogenhet uti ifrågavarande afseende borde hafva hela den utsträckning

fullmäktige förordat, samt föreslog i sådant syfte ett tillägg

till § enligt hvilket fullmäktige skulle ega bestämma högsta insättningsb

dopp et. På grund häraf hafva sedermera penningar ej blifvit emottagna

af enskilda bankinrättningar i denna rörelse. _ Med orubbadt vidhållande

af de år 1870 gillade åsigter, kunna fullmäktige dock ej förbise, att det

under vissa förhållanden ganska väl låter tänka sig, att bankinrättningar

skulle finna sin fördel att mot lägre ränta, än den vanliga depositräntan,

lemna större belopp till riksbanken, och att denna skulle kunna på sådana

vilkor dem emottaga och till sin nytta använda. _ Gjordes dylika erbjudanden

på större belopp emot nedsatt ränta vare sig af banker eller tran

andra håll, synes det böra vara riksbankens styrelse medgifvet att derom

aftala, hvad den ansåge för riksbanken mest fördelaktigt. I afseende pa

sådana enskilda banker, som hafva sedelutgifningsrätt förekommer val

den betänklighet, att, derest sålunda emot ränta i riksbanken insätta medel,

hvilka icke äro vid anfordran förfallna, få beräknas säsong grund för

sedelutgifning, dem skulle beredas en allt för stor förmån om de på en

gång erhölle ränta å medlen och kunde å desamma utgifva sedlar. Ett

dylikt sätt att beräkna sedelutgifningsrätten är emellertid redan nu åtminstone

omtvistadt och lärer väl vid snart väntad ny lagstiftning blifva

alldeles förhindradt, hvarför denna betänklighet icke torde höra lägga hinder

för ordnande af föreskrifterna för riksbankens rörelse i den syftning,

som ofvan blifvit angifven»; , „

och hafva fullmäktige afgifvit förslag till lydelse för de ifrågavarande

paragraferna i öfverensstämmelse med de af dem sålunda uttalade

^ Efter hvad redan blifvit antydt, gillar Utskottet fullmäktiges framställningar

i allt. öfrigt, men anser det i § 28 mom. 2 omförmälda maximum,

hvarå ränta må beräknas, böra bibehållas vid samma siffra, som

hittills, eller 400,000 R:dr.

Då fullmäktige i allt fall äro förhindrade att bestämma ett lägre

belopp, kan någon olägenhet ej gerna uppstå deraf, att maximum blifver

bestämdt lika högt som hittills. Men deremot kan, om riksbanken nedsätter

det belopp, hvarå den medgifver ränta, allt för mycket, följden

blifva, att större affärsmän och inrättningar vända sig från riksbanken till

enskilda banker och att riksbanken går miste om den stora affärsrörelsen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

På grund af det anförda, hemställer Utskottet,

17:o.

att § 20 mom. 1 i bankoreglementet

må få följande förändrade lydelse:
Af

staten samt dess allmänna

verk och kassor, de under städernas

styrelser hörande embetsverk

och kassor, allmänna inrättningar,

välgörenhetsanstalter, enskilda stiftelser

och bolagsföreningar samt enskilda

personer skall i riksbankens

så väl hufvud- som afdelningskontor

emottagas och a räkning föras penningar,

under förbindelse för riksbanken

att vid anfordran tillhandahålla

räkningshafvaren hvad å räkningen

innestå; och skola, med undantag

af staten samt dess allmänna

verk och kassor, öfriga räkningshafvare

erlägga den afgift för räkningens

hållande, som af fullmäktige

bestämmes.

För medel, som å dessa räkningar

innestå, erlägger riksbanken ei

ränta.

1 momenten 2, 3 och 4 föreslås ingen ändring.

Vidare hemställer Utskottet,

18:o.

lydelse^ ^ m°m‘ 1 ^ få fölJaride Nuvarande lydelse:

. 1 riksbankens hufvud- och afdel- Mom. 1. I riksbankens hufvudnmgskontor

emottagas, efter vederbö- och afdelningskontor emottagas penrande

styrelses pröfning, penningar ningar på upp- och afskrifningsräkpa

upp- och afskrifmngsräkning af ning af så väl enskilde personer, som

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Af staten samt dess allmänna

verk och kassor, de under städernas

styrelser hörande embetsverk

och kassor, allmänna inrättningar,

välgörenhetsanstalter, enskilda stiftelser

och bolagsföreningar samt enskilda

personer skall i riksbankens

så väl hufvud- som afdelningskontor

emottagas och å räkning föras icke

allenast svenskt silfvermynt eller riksbankens

sedlar, utan äfven caroliner,

under förbindelse att, vid anfordran,

tillhandahålla räkningshafvaren

det insättningen motsvarande

belopp mynt eller sedlar, eller det

antal caroliner, som insatt blifvit.

För sådana insättningar erlägger

riksbanken ej ränta.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

37

så väl enskilde personer, som enskilda enskilda korporationer, bolag och

korporationer och inrättningar, äf- inrättningar, under följande hufvudvensom

af bolag, som ej bedrifva sakliga vilkor, nemligen: etc.

bankrörelse, under följande hufvudsakliga

vilkor, nemligen:

(i öfrigt oförändradt).

Såsom redan är omförmäldt, anser Utskottet den af fullmäktige

föreslagna nedsättning af det i mom. 2 bestämda maximum ej böra godkännas,

hvadan detta mom. blifver oförändradt.

Slutligen hemställer Utskottet,

19:o.

att § 24 må få följande lydelse:

I riksbankens hufvud- och afdelningskontor

mottagas ock, efter vederbörande

styrelses pröfning, penningar

att återbetalas antingen å bestämd

dag efter insättningen eller

efter viss, på förhand bestämd ömsesidig

uppsägning, under följande

vilkor etc. (i öfrigt oförändrad).

Vid förra riksdagen väcktes

Nuvarande lydelse:

1 riksbankens hufvud- och afdelningskontor

mottagas ock penningar

af så väl enskilde personer

som enskilda korporationer, bolag

och inrättningar, att återbetalas antingen

å bestämd dag efter insättningen

eller efter viss, på förhand

bestämd ömsesidig uppsägning, under

följande vilkor: etc.

inom Utskottet förslag derom, att

tillfälle borde beredas allmänheten att få i riksbanken deponera värdeföremål,

såsom dyrbarheter och värdepapper med uppgifvet värde och

emot en efter värdet afpassad afgift, och anmodades fullmäktige att

öfver detta förslag till innevarande Riksdags Banko-Utskott afgifva utlåtande,

hvilket ock till Utskottet inkommit.

Förslaget har, så vidt det rörer dyrbarheter och dylika föremål,

blifvit afstyrkt, såsom dels icke af allmännare behof eller önskan påkalladt,

dels medförande svårigheter beträffande så väl föremålens värdering som

deras förvar i nuvarande lokaler; hvaremot fullmäktige tillstyrkt, att i

riksbanken måtte anordnas tillfälle till mottagning i förvar af värdepapper,

såsom obligationer och aktier, emot en efter värdet och förvaringstiden

beräknad billig afgift och emot skyldighet för riksbanken att utbetala

papperens värde, i fall desamma, af hvilken som helst anledning, icke

kunde vid anfordran återställas; anseende fullmäktige afgiften icke böra

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

sättas högre än en tiondedel procent, för år räknadt, dock ej under ett

visst minsta belopp.

I sammanhang med detta förslag hafva fullmäktige, då för deposition

af utländskt guldmynt icke borde sättas högre afgift, än för

värdepapper, och då för öfrigt nuvarande 22 § i reglementet erfordrade

ändring, sedan guldmyntfot blifvit införd, hemställt om ändring af afgiften

för förvarande af utländskt guldmynt till likhet med afgiften för värdepapper,

samt om en bestämmelse att guldets värde alltid beräknas efter

vigten, så att riksbanken icke, derest slitna mynt lemnas i förvar, måtte

äfventyra att få i ersättning betala ett högre värde, än den verkligen

emottagit; hvarjemte fullmäktige tillika föreslagit förenkling af den i 22 §

intagna taxa för vanliga slutna depositioner, samt afgifvit förslag till eu

i öfverensstämmelse med nu anförda åsigter affattad lydelse för nyss

nämnda reglementsparagraf.

I alla delar gillande hvad fullmäktige anfört och föreslagit, hemställer

Utskottet,

20:o

att öfverskriften framför reglementets

§ 22 samt denna § må få följande

förändrade lydelse:

D. Om mottagning i förvar af

värdepapper, utländskt guldmynt samt

förseglade paketer.

§ 22.

Mom. 1. I riksbankens hufvudkontor

emottages till förvar obligationer,

aktier och andra värdepapper

af de slag fullmäktige bestämma,

emot bevis, som, utstäldt å viss person,

skall innehålla så väl antal, utgifningsdag

och belopp samt serie,

nummer eller annan beteckning för

hvarje slag af värdepapp er, jemte derå

satt värde, som ock förbindelse för

riksbanken att mot bevisets återbekommande

och betalning af nedan bestämda

förvaring saf gift återställa de

Nuvarande lydelse:

D. Om mottagning af utländskt

guldmynt, paket er och annan flyttbar

egendom.

§ 22.

Mom. 1. I riksbanken emottages

till förvar utländskt guldmynt af

de slag, fullmäktige bestämma, och

mot bevis, som, utstäldt å viss person,

skall innehålla icke allenast

antal och valör af hvarje slag, dettas

vigt äfvensom värde i caroliner, eller

i mynt, om och när guld varder till

rikets mynt antaget, utan ock förbindelse

för riksbanken att mot bevisets

återställande och betalning af

nedan bestämda förvaringsafgift, återställa

det till förvar emottagna myn
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

39

i förvar emottagna handlingarne eller

lemna andra af samma slag, beskaffenhet

och belopp, eller och utbetala

det värde, som för det eller de felande

papperen, efter de i beviset bestämda

pris, belöper; skolande värdet, så vidt

ske kan, i beviset upptagas efter gällande

pris å papperen.

Mom. 2. I hufvudkontoret emottages

äfven till förvar utländskt

guldmynt af de slag fullmäktige bestämma,

emot bevis, som, utstäldt

å viss person, skall innehålla icke

allenast antal och valör af hvarje

slag samt dettas vigt och efter vigten

beräknadt värde i rikets mynt,

utan ock förbindelse för riksbanken

tet eller, om sådant ej kan ske, detsammas

värde, om i caroliner utfördt,

efter deras för tillfället gällande

invexlingspris; kommande härvid

hufvudsakligen att tjena till efterrättelse

följande:

a) vid myntets uppvägning eger

inlemnaren att närvara personligen

eller genom ombud, om så önskas;

b) åtnöjes icke inlemnare eller

hans ombud med det myntet i beviset

åsätta värde, emottages myntet

ej till förvar; och

c) afgiften, som vid myntets inlemnande

erlägges, utgör för hvarje

fullt 1,000-detal riksdaler af värdet,

enligt beviset, en riksdaler för en

förvaringstid af högst tre månader,

dock att lägre afgift än femton riksdaler

icke beräknas; och skall, om

depositionen fortfar längre än tre

månader, afgiften utgå med en

tredjedels riksdaler eller en tredjedel

af minimiafgiften för hvarje börjad

månad, hvilken afgift årligen infordras,

derest förvaringstiden öfverstiger

ett år;

och ega fullmäktige att meddela

de närmare bestämmelser, som i och

för denna rörelses bringande till

verkställighet må anses erforderliga.

Mom. 2. Riksbanken må, så vidt

lägligt är och utrymme dertill inom

riksbanken gifves, under försegling

emottaga paketer eller annan flyttbar

egendom, utan att om innehållet

undfå uppgift och utan ansvarighet

å riksbankens sida för oförvållad

skada eller tillfällig olycka; skolande

till riksbanken erläggas följande, i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

att mot bevisets återbekommande

och betalning af nedan bestämda förvaringsafgift,

återställa det till förvar

emottagna myntet eller, om sådant

ej kan ske, betala detsammas i beviset

upptagna värde i rikets mynt.

förhållande till det nedsatta godsets

rymd och den tid det i förvar innestått,

bestämda afgift, nemligen, efter

månad räknadt:

för depositum af l1^ kubikfot eller

derunder......... R:mt — 50 öre

„ depositum derutöfver

till och med 4 ä

kubikfot:

första kubikfoten — 50 „

hvardera af de öfrig»

................... — 25 „

„ depositum derutöfver

till och med

8 å 8^-j kubikfot:

första 4 kubikfot 1: 25 „

hvardera af de öfrig»

..................... — 20 „

„ depositum derutöfver

till hvad storlek

som helst:

för första 8 kubikfot 2: — „

hvardera af de öfrig».

................. _ 12 „

Denna afgift utgår för minst en

hel månad, och halfva månader upptagas

icke, men hvad deröfver är,

anses för hel månad.

Ej heller upptagas halfva kubikfot,

men hvad som öfverstiger half,

räknas som hel kubikfot.

Uppmätning af hvarje depositum

sker vid dess inlemnande, då äfven

afgiften, till sitt månatliga belopp

uträknad och vederbörligen kontrollerad,

införes i depositionsbeviset,

hvilket å viss man utställes.

Vid det nedsatta godsets återtagande

erlägges belöpande afgift, hvilken
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bonko-Utskottets Betänkande N:o 14.

41

ken dock årligen infordras för sådana

deposita, som under ett eller

flera år innestått, och skola afgifternas

belopp särskildt redovisas.

Skulle inlemnaren ej åtnöjas med

den afgift, som i depositionsbeviset

blifvit bestämd, återställes genast

hans depositum.

Mom. 3. 1 hufvudkontoret må, så

vidt lägligt är och utrymme dertill

inom kontoret gifves, jemväl emottagas

paketer eller annan flyttbar

egendom under försegling och utan

att uppgift lemnas om innehållet, emot

bevis, som, stäldt till viss man, skall

innehålla beskrifning å det till förvar

aflemnad.es

förbindelse för riksbanken att emot

återställande af beviset och erläggande

af ned,an bestämda förva,ringsa,(gift

återlemna godset; dock utan ansvarighet

å riksbankens sida för oförvållad

skada eller tillfällig olycka.

Mom. 4. Förvaringsa,f''giften för

värdepapper och utländskt mynt utgör

för är räkna,dt, en tiondedels procent

af yapperens eller myntets i beviset

upptagna, värde i rikets mynt, jemna,

dt för brutet tal till närmast högre

hundratal kronor, samt betad,as. utom,

afseende på förva,ringstidens längd.,

för minst tre månader, äfvensom lägre

afgift än tio kronor icke beräknas.

Mom. 5. För gods under försegling

beräknas förvaringsafgiften efter

godsets rymd och förvaringstiden

sålunda, att för hvarje månad betalas
-

Bill. till Riksd. Prot. 1874. 6 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

för gods af en kubikfots rymd

50

öre,

V

» tvä

80

>?

jj ti (3 jj jt Jcv•

5

» fyra „ 1 „

30

??

» fem » 1 „

50

och för hvarje hubikfot öfver

fem.

15

dervid

godset alltid beräknas i

till minst

en kubikfots rymd och hvad utöfver

hel kubikfot icke uppgår till half

kubikfot ej räknas, men half kubikfot

eller mera anses för hel; skolande

utan afseende å förvaringstiden,

afgift alltid erläggas för minst

tre månader.

Mom. 6. I öfrigt iakttages i afseende

på till förvar inlemnade värdepapper,

guldmynt eller förse gladt

gods:

att, om inlemnare icke ätnöjes med

det af riksbanken beräknade värde å

handlingar eller guldmynt eller uppmätning

af försegladt gods eller med

påförd för väring saf gift, depositum

icke emottages;

att vid inlemnandet skall betalas

den afgift, som, enligt hvad ofvan

är stadgadt, bör för hvarje fall minst

erläggas;

att för börjad månad förvarings•

afgift påföres såsom för hel månad;

samt att obetald förvaring saf gift

skall för hvarje kalenderår inbetalas.

Mom. 7. Under iakttagande af

de i föregående mom. stadgade grunder,

ega fullmäktige att meddela de

närmare bestämmelser och föreskrifter,

som för ifrågavarande rörelses bedrifvande

må finnas erforderliga.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

43

I anledning af inom Utskottet väckt fråga om upphäfvande i större

eller mindre mån af den distriktindelning beträffande riksbankens lånerörelse,

som genom 25 § är bestämd, bär Utskottet från fullmäktige infordrat

och emottaga ett utlåtande, deri fullmäktige anfört: att, så önskvärd!

och angeläget det vore att hinder och omgång för allmänhetens

beröring med riksbanken undanröjdes, den enskildes anspråk på tillmötesgående

från riksbankens sida dock icke rättmätigt kunde sträckas derhän,

ått riksbanken för enskildes beqvämlighet skulle äfventyra, att, vid pröfningen

af lånesäkerheter, de fem särskilda styrelser, åt hvilka denna

pröfning vore anförtrodd, lätteligen kunde inledas att åt en person utlemna

vida mer penningar än de, med kännedom om de förbindelser

samma person iklädt sig vid andra riksbankens kontor, skulle gjort; att

pröfningen af namnsäkerheter redan vore ganska försvårad genom det

inångtal af andra banker, hos hvilka en person kan häfta i förbindelser,

om hvilka vederbörande styrelse icke egde någon möjlighet att förskaffa

sig kännedom; att, när dessutom icke något hinder vore lagdt för personer

att såsom löftesmän och acceptanter blifva antagna, utan afseende

på lånedistrikt, det icke slutligen kunde begäras att, genom upphäfvande

af distrikttvånget för låntagare, tillfälle skulle beredas att på samma

namn kunna hos hvarje af riksbankens fem utlåningsställen utbekomma

belopp, som till äfventyrs icke bort eller, om de andra kontorens förhållanden

varit kända, kunnat mer än en gång beviljas; att, då på dessa

skäl fullmäktige ansåge sig pligtige att bestämdt afstyrka de framställda

förslagen, så vidt de afsåge namnsäkerheter, syntes det deremot fullmäktige

som giltiga skäl saknades, hvarföre belåning af realsäkerheter ej

skulle kunna, utan afseende på lånedistrikter, i allmänhet medgifvas; men

att, då i afseende på lån med omsättningsrätt är stadgadt att icke någon

får såsom låntagare häfta för mera än 6,000 riksdaler och förändring

häruti hvarken vore ifrågasatt eller med afseende å denna rörelsegrens

särskilda förhållanden torde böra ifrågasättas, syntes ock för dessa lån

distriktindelningens bibehållande vara nödvändigt.

I öfverensstämmelse med dessa åsigter hafva fullmäktige föreslagit

en ändring i mom. 2 af § 33, hvilken Utskottet finner lämplig och här

nedan föreslår, jemte det Utskottet tillika anser ett tillägg till 25 § böra

•röras; och hemställer Utskottet fördenskull:

21 :o.

följande lydelse:

Riksbankens utlåningsrörelse be
-

att 25 § i reglementet, må få

Nuvarande lydelse:

Riksbankens utlåningsrörelse be
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

drifves genom afdelningskontoret i

Göteborg för Hallands, Göteborgs

och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs

län; genom afdelningskontoret i

Malmö för Blekinge, Christianstads

och Malmöhus län; genom afdelningskontoret

i Luleå för Westerbottens

och Norrbottens län; genom

afdelningskontoret i Wisby för Gotlands

län, samt genom riksbankens

hufvudkontor för rikets alla öfriga

län; dock att hinder icke möter mot

meddelande af län utan omsättningsrätt

mot realsäkerhet samt kreditiv

mot enahanda slags säkerhet, utan

afseende; pa den här ofvan bestämda

distriktsindelning.

I sammanhang härmed hemställer

Utskottet vidare,

drifves genom afdelningskontoret i

Göteborg för Hallands, Göteborgs

och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs

län; genom afdelningskontoret i

Malmö för Blekinge, Christianstads

och Malmöhus län; genom afdelningskontoret

i Luleå för Wcsterbottens

och Norrbottens län; genom

afdelningskontoret i Wisby för Gotlands

län, samt genom riksbankens

hufvudkontor för rikets alla öfriga

län.

22:o.

Nuvarande lydelse;

Ingen mä medgifvas att diskontera

vexel eller erhålla lån eller kreditiv

inom annat lånedistrikt än det,

hvarest han är mantalsskrifven.

att mom. 2 af 33 § må få följande

förändrade lydelse:

Diskontering, lån eller kreditiv

inå ej heller beviljas annan än den,

som är inom lånedistriktet mantalsskrifven;

dock att denna inskränkning

ej gäller i afseende pa kreditiv

och lån utan omsättning sr ätt, sä

framt realsäkerhet ställes.

Med anledning deraf, att bestämmelserna i § 27 af reglementet

derom, . att till utlåning med omsättuingsrätt skall afsättas ett förlag af

tio millioner riksdaler, vid afdelningskontoren tolkats på det sätt, att den

c e a* förlaget, som ej vore utlånad, icke finge för annat ändamål anländas,

utan läge ofruktbar såsom en kontant kassa, hvilken ej ens för

tillfälligt behof af förstärkning i kontorets öfriga kontanta tillgångar finge

tagas i anspråk, anmodade Utskottet, som ansåg, att oanvända medel,

tillhörande fonden för- utlåning med omsättuingsrätt, kunna och böra,

när de icke för dylik utlåning erfordras, i bankens öfriga rörelser använ
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

45

(las, fullmäktige att yttra sig, huruvida något hinder deremot mötte samt,

om så ansåges icke vara förhållandet, huruvida någon ändring i nuvarande

bestämmelser kunde anses nödig för beredande af frihet att i den

angifna rigtningen använda ifrågavarande medel.

Härutinnan hafva fullmäktige anfört, att det hinder, reglementet

för närvarande lägger emot användande af ifrågavarande medel på sätt

Utskottet åsyftade och jemväl fullmäktige ansåge lämpligt och rätt, läge

i lydelsen af § 27, der det heter att till utlåning med omsättningsrätt ett

förlag af tio millioner riksdaler skall afsättas, med hvilken lydelse det

icke varit förenligt att använda medlen till andra ändamål; och. hafva

fullmäktige, till undanrödjande af det sålunda befintliga hindret, föreslagit

ändring i nuvarande reglementsstadgande, i öfverensstämmelse med

hvithet förslag Utskottet hemställer:

23:o.

att 27 § i reglementet må få

följande förändrade lydelse:

'' Mom. 1. Till utlåning med omsättningsrätt

skola, i den män ing ifalla

läneliandlingar dertill föranleda,

användas högst tio millioner kronor;

egaude fullmäktige att för den i

punkterna 1, 2, 3 och 4 af etc.

(oförändradt.)

Mom. 2. Fördelningen emellan

riksbankens hufvud- och afdelningskontor

af de till utlåningsrörelsen

afsedda medel bestämmes af fullmäktige;

dock bör j allmänhet, såsom

grund för fördelningen af det

till utlåning med omsättningsrätt

afsedda belopp iakttagas, att deraf

beräknas etc. (oförändradt).

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Till utlåning med omsättningsrätt

skall ett förlag af tio

millioner riksdaler afsättas.

För öfrigt ega fullmäktige att

för den i punkterna 1, 2, 3 och 4

af nästföregående § omförmälda diskontering,

utlåning och kassakreditivrörelse

använda dels de genom

upplåning enligt §§ 23 och 24 tillgängliga

medel, dels åt riksbankens

egna fonder hvad som för nämnda

rörelse kan afses.

Mom. 2. Fördelningen emellan

riksbankens hufvud- och afdelningskontor

af de till utlåningsrörelsen*

afsedda medel bestämmes af fullmäktige;

dock bör i allmänhet såsom

grund för fördelningen af det

till utlåning med omsättningsrätt afsätta

förlag iakttagas, att deraf afses

:

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Banko Utskottets Betänkande N:o 14.

för

yy

v

yy

yy

riksbankens huf
vudkontor

......... 5,300,000: —

afdelningskonto
ret,

i Göteborg 2,600,000: —

afdelningskonto
ret

i Malmö ...... 1,400,000: —

afdelningskonto
ret

i Luleå ...... 500,000: —

afdelningskonto
ret

i Wisby 200,000: —

Sgr R:dr 10,000,000: —

I mom. 3 af § 28, hvilken innehåller bestämmelser rörande diskontering.

af vexlar, är stadgadt, att vexel å lägre belopp än 200 K:dr icke

får diskonteras.

Denna minimibestämmelse har stått oförändrad ända från den tid,

då vexeldiskontering i riksbanken först begynte. Riksbankens utlåningsrörelse

torde öfverhufvud böra vara företrädesvis rigtad på den större

rörelsen, _ ehuru densamma hvarken lärer böra eller kunna undandraga

sig att tillhandagå äfven med smärre försträckningar. Men då ostridigt

penningens värde under de senare årtiondena högst betydligt fallit, kan

ett belopp, som för 30 år sedan ansågs såsom det minsta, som af riksbanken

i en försträckning borde utgifvas, icke numera fortfara att så

anses. Fördenskull borde, om en minimibestämmelse skulle bibehållas,

beloppet utan allt tvifvel höjas. Men Utskottet anser för sin del, att

i den del af riksbankens utlåningsrörelse, som ej tillhör omsättningslånefonden,

fullmäktige böra lemnas fria händer i bestämmande af

minsta beloppet, lika väl som i fråga om ränta och pröfning''af säkerheten,

samt att fördenskull det nu ifrågavarande stadgandet icke bör i reglementet

qvarstå. ö

Utskottet hemställer fördenskull,

24:o.

att mom, 3 af § 28 må uteslutas, så lydande:

»Diskontering af vexel å lägre belopp än tvåhundra

riksdaler är ej medgifven».

Enahanda minimibestämmelse, som den nyss nämnda, finnes i § 29

mom. 2 beträffande utlåning mot hypotek af löpande förskrifning, aktier,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14. 4

publika papper eller annan säkerhet, men bör på ofvan anförda skal

undanrödjas; och Utskottet hemställer derföre,

25:o.

att, med uteslutande ur mom. 2

i § 29 af den sista delen, detta

moment må få följande lydelse:

Lån meddelas å bestämd tid af

högst sex månader eller ock att

återbetalas efter förutgången uppsägning

af högst tre månader.

Nuvarande lydelse:

Mom. 2. Lån meddelas å bestämd

tid af högst sex månader eller

ock att återbetalas efter förutgången

uppsägning af högst tre månader,

men i begge fallen icke lägre

belopp än 200 riksdaler.

I afseende på de enligt 31 § i reglementet nu gällande bestämmelser

beträffande kassakreditiv, föreslår Utskottet ingen annan ändring,

än hvad angår det kreditiv, som hittills vant anvisadt åt Kommerskolleo-ium

till manufakturernas och fabrikernas understödjande. Detta

kreditiv, som ännu under år 1868 utgick med 2,250,000 Rall-, har sedan

dess årligen nedsatts med 250,000 R:dr, intill dess sistlidet ars riksdagbeslöt

att detsamma skulle från 1,000,000 R;dr, som det utgjorde för

1873, nedsättas för 1874 till 500,000 R:dr, under medgifvande likvai

att uppskof med inbetalningen till riksbanken af de 500,000 R:dr hval

med kreditivet då nedsattes, finge ega rum intill den 30 Juni 1874. _

Den utlåning från manufakturdiskonten, för hvilken kreditivet i

riksbanken var afsedt, har, i följd af Kongl. Maj:ts d 7 November 1873

fattade beslut, med slutet af nämnda år upphört; och berörda kreditiv

är fördenskull ej vidare behöfligt. . . Tr

Af denna anledning bör all kreditivrätt i riksbanken för Rommel skollegium

upphöra med 1874 års utgång; men som det möjligen kunde

för kollegium möta svårighet att redan vid 1874 års slut inbetala hela

det belopp, som då kan vara å kreditivet uttaget, har Utskottet ansett,

att uppskof dermed bör beviljas till den 30 Juni 1875.

Fördenskull hemställer Utskottet,

26:o

att § 31 i reglementet må få föl- Nuvarande lydelse:

jande lydelse:

Mom. 1. Kassakreditiv beviljas:

s. 48 Kontrollera mot PDF

Hanka-Utskottets ''Betänkande N:o 14.

48

Mom. 1. Kassakreditiv beviljas:

a) riksgälds-kontoret;

b) jernkontoret,

c) sparbanker, som äro försedda

med stadgar, stadfästade af vederbörlig

myndighet;

d) bolag, ehvad de äro grundade

på Kongl. förordningen af den 6

Oktober 1848 angående aktiebolag

eller delvis eller till det hela solidariska,

och således äfven sådana

bolag, som drifva bankrörelse med

rätt att utgifva egna banksedlar;

dock ankommer det ensamt på fullmäktige

aft bestämma icke allenast

huruvida och till hvithet belopp

bolag af sistnämnda slag må erhålla

kreditiv, utan äfven de särskilda

vilkor och förbehåll, hvarunder kreditivet

får begagnas; samt

e) enskilda personer.

Kreditiv beviljas hvarje gång på

högst ett år, mot säkerhet, som af

vederbörande styrelse godkännes.

Från skyldigheten att ställa säkerhet

äro riksgäldskontoret och

jernkontoret befriade.

Mom. 2. Inträdes- eller kreditivafgiftens

belopp bestämmes af fullmäktige

och kan vara olika för de

särskilda kreditivhafvarne.

Från erläggandet af sådan afgift

a) Riksgälds-kontoret

b) Kongl. Kommers-kollegium till

manufaktur er nes och fabrikernas understödjande

;

c) jernkontoret;

d) sparbanker, som äro försedda

med. stadgar, stadfästade af vederbörlig

myndighet;

e) bolag, ehvad de äro grundade

på Kongl. förordningen af den 6

Oktober 1848 angående aktiebolag

eller delvis eller till det hela solidariska,

och således äfven sådana

bolag, som drifva bankrörelse med

rätt att utgifva egna banksedlar;

dock ankommer det ensamt på fullmäktige

att bestämma, icke allenast

huruvida, och till hvilket belopp bolag

af sistnämnda slag må erhålla

kreditiv, utan äfven de särskilda vilkor

och förbehåll, hvarunder kreditivet

får begagnas; samt

e) enskilda personer.

Kreditiv beviljas hvarje gång på

högst ett år, mot säkerhet, som af

vederbörande styrelse godkännes.

Från skyldigheten att ställa säkerhet

äro riksgälds-kontoret och

jernkontoret befriade, hvaremot, riksbanken

för kreditivet till Kongl. Kommers-kollegium

skall ega säkerhet i

manufakturdiskontens alla fordringar

samt egna behållna, tillgångar.

.Mom. 2. Inträdes- eller kreditivafgiftens

belopp bestämmes af fullmäktige

och kan vara olika för de

särskilda kreditivhafvarne.

Från erläggandet af sådan afgift

äro

s. 49 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

49

äro riksgälds-kontoret, sparbanker

och s. k. folkbanker befriade.

Mom. 3. Riksgäl ds-kontoret eger

att begagna ett kreditiv af 1,500,000

kronor. -

Kreditiv må beviljas: till Stockholms

stads sparbank å högst 50,000

kronor, till Göteborgs sparbank högst

20,000 kronor, till hvar och en af

öfriga sparbanker samt till folkbank

högst 10,000 kronor.

I öfrigt eger vederbörande styrelse

att i hvarje fall bestämma huru

stort belopp må kreditivsökande beviljas.

Mom. 4, 5 och 6 oförändrade.

Mom. 7. Med återbetalningen till

riksbanken af det belopp, som kan

vid 1874 års slut vara lyftadt å det

Kongl. kommerskollegium för detta

år beviljade kreditiv å 500,000 R:dr,

eger kollegium begagna uppskof intill

den 30 Juni 1875, å hvilken

dag nämnda belopp med derå upplupen

ränta senast skall vara till

riksbanken inbetaldt.

äro riksgälds-kontoret, Kongl. kommers-kollegium,

sparbanker och s. k.

folkbanker befriade.

Mom. 3. Riksgälds-kontoret eger

att begagna ett kreditiv af 1,500,000

R:dr.

Kreditivet till Kongl. Kommerskollegium

bestämmes för år 1874 bil

500.000 R:dr, men med återbetalningen

till riksbanken af de 500,000

R:dr, hvarmed det för år 1873 beviljade

kreditiv sålunda blifvit minskadt,

eger Kongl. Kommerskollegium

begagna uppskof intill den 30 Juni

1874, å hvilken dag nämnda belopp

med derå upplupen ränta senast

skall vara till riksbanken inbetaldt.

Kreditiv må beviljas: till Stockholms

stads sparbank å högst 50,000

R:dr, till Göteborgs sparbank högst

20.000 R:dr, till hvar och en af

öfriga sparbanker samt till folkbank

högst 10,000 R:dr.

I öfrigt eger vederbörande styrelse

att i hvarje fall bestämma huru

stort belopp som kreditivsökande

beviljas.

Nytt.

Bih. till Riksd. Prot. 1874. 6 Sami. 1 Afd. 13 Raft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Banko-TJtskottets Betänkande N:o 14.

Liksom beträffande vexeldiskontering samt lån på kort tid eller

uppsägning hittills ett minimibelopp af 200 R:dr varit bestämdt, så innehåller

§ 32, angående utlåningen med omsättningsrätt, i mom. 3, att lån

ej må utgifvas å mindre belopp än 200 R:dr.

Utskottet har redan anfört, hurusom, då penningevärdet under de

senare årtiondena högst betydligt minskats, detta minimibelopp numera

är allt för lågt. Beträffande de förutnämnda utlåningsgrenarne har Utskottet

föreslagit att utesluta all minimibestämmelse, men då utlåningen med

omsättningsrätt, hvilken i flera afseenden måste betraktas såsom en från

riksbankens egentliga funktioner såsom centralbank för landet skild undantagsinrättning,

hufvudsakligen är afsedd för dem, som kunna behöfva

försträckningar endast å smärre belopp, torde en minimibestämmelse här

med mera skäl, än beträffande den öfriga rörelsen, böra bibehållas.

Ett dylikt minimum anser dock Utskottet ej böra sättas lägre, än

till 400 kronor; och Utskottet, som icke finner någon ändring i öfrigt

af § 32 af reglementet erforderlig, hemställer fördenskull,

27:o.

att mom. 3 af nämnda § 32 må

få följande lydelse:

Lån må ej utgifvas å mindre

belopp är 400 kronor, eller annorlunda

än å hela tiotal kronor derutöfver.

Nuvarande lydelse:

Mom. 3. Lån må ej utgifvas å

mindre belopp än 200 riksdaler, eller

annorlunda än å hela tiotal riksdaler

derutöfver.

Stockholm den 11 Maj 1874.

J. v. SCHWERIN,

Banko-Utskottets Ordförande.

Reservationer;

vid punkt 4:o:

af Herr Ribbing, med hvilken Herr Peyron instämt: »Emot Utskottets

beslut att lemna öfriga delar af Herr Wallenbergs motion utan af
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

51

seende får jag mig reservera. Hvarken i det utlåtande, som bankofullmäktige

afgifvit, eller uti Utskottets betänkande har man enligt mitt förmenande

knappt nog gjort försök, ännu mindre lyckats att gendrifva den

grundsats, att ingenting bör benämnas utelöpande banksedlar än det som

är banksedlar. Det torde likväl böra förr eller senare komma derhän,

att hvarje sak får sitt rätta namn, och så vida man vill åstadkomma enkelhet

och klarhet i dessa frågor, så bör begreppet banksedel vara oomtvistadt

och inga af bankens öfriga skulder genom reglementsbestämmelser

såsom utelöpande banksedlar anses och betraktas.

Då bättre eller lämpligare säkerhet för sedelutgifningen icke kan

finnas än inneliggande portfölj af vexlar i utländskt mynt ej öfver tre

månader, sfi hade jag trott att den delen af motionen hade bort beaktas.

Man söker göra gällande den åsigt, att så mycken blankotrassering förekommer,

att ingen särdeles säkerhet kan tilläggas de valutor i utländskt

mynt, som kunna af riksbankens fullmäktige inköpas. Det är visserligen

icke förhållandet, och för öfrigt lärer det väl bero på bankofullmäktige

att köpa de vexlar, dem godt synes. Med anledning häraf hade jag önskat,

att Utskottet skolat inrymma vexlar i utländskt mynt, betalbara å

utrikes ort inom tre månader, bland grunderna för sedelutgifningsrätten.»

af Herr von Sfr olärdt: »Emot Utskottets åsigt, att ej tillerkänna de i

Herr Wallenbergs motion uttalade grundsatser den betydelse och vigt

de onekligen ega, får jag, i öfrigt gillande beslutet, att tidpunkten för

desammas omedelbara tillämpning för närvarande ej torde vara inne, mig

vördsamt reservera».

vid punkt 6:o:

af Herrar Wigardt, G. Jonsson, O. Månsson, Å. Andersson och

Hceggström, mot Utskottets beslut att bestämma den myntskatt, som skall

afdragas å till inlösen inlemnadt omyntadt guld till \ proc., under hänvisning

till fullmäktiges i utlåtandet refererade motiver för denna myntskatts

bestämmande till 1|8 proc.

vid punkt 8:o:

af Herrar G. Jonsson och Å. Andersson, som icke delat Utskottets

åsigt, att hela momentet skulle uteslutas, utan endast punkten c), och för

öfrigt momentets lydelse bibehållas.

Vid punkt 9:o:

af Herr Gumcelius: »Mot den af förlidet års Banko-Utskott i betänkande*''

N:o 15 öfvergångsvis föreslagna texten för sedlar å 1 och 5 kro
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

nor hade jag anmält reservation, som jag emellertid för det dåvarande

fann anledning låta förfalla. Denna särskilda mening anser jag mig dock

med desto större skäl böra nu vidhålla, då det gäller att förflytta denna

bestämmelse ur dess tillfäJlighetsplats bland öfvergångsstadgandena vid

1873 års bankoreglemente in i sjelfva reglementets § 15, och då den tidpunkt

är nära, vid hvilken de enskilda bankernas sedlar torde komma att

väsendtligen ändra sin ordalydelse, möjligen till närmaste motsvarighet

mot riksbankssedlarnes. Det må visserligen vara beqvämt att hafva möjligast

kort och lika lydelse på riksbankens alla kronsedlar, men torde å

andra sidan ej kunna förnekas, att en försäkran om inlösen af t. ex. ett

stycke en-krone-sedel med guldmynt enligt 1873 års myntlag är ett tomt

löfte, som riksbanken icke förmår efter ordalydelsen uppfylla. Rättare

synes mig då vara att för skiljemyntsedlarne stadga en särskild, mera

sann, om än mindre nätt lydelse. I någon öfverensstämmelse med t. ex.

de smärre nordamerikanska statssedlarne, som innehålla tydlig uppgift

om, till hvilket högsta och lägsta antal de få såsom lagligt betalningsmedel

användas, skulle kanske texten kunna lyda för fem-krone-sedeln

sålunda:

Sveriges Riksbanks

sedel å

Kronor Tern Kronor.

Riksbanken inlöser, vid anfordran, hvarje jemnt tal

af dessa fem-krone-sedlar med guldmynt enligt lagen

om Rikets mynt af den 30 Maj 1873.

En-krone-sedlarnes lydelse skulle då blifva lika med femmornas, utom

att orden »jemnt tal» utbyttes mot »tiotal», och att, naturligtvis, valören

ändrades.

Jag hemställer alltså:

att § 15 inom. 1 måtte erhålla följande lydelse:

Riksbanken utgifver sedlar å eu kronas, fem, tio,

femtio, etthundra och ettusen kronors valör; skolande

texten å dessa sedlar lyda, för de å 1,000, 100, 50 och

10 kronor sålunda:

Sveriges Riksbank inlöser, vid anfordran, denna

sedel å kronor 00 kronor med guldmynt enligt

lagen om Rikets mynt af den 30 Maj

1873;

för sedlarne å 5 kronor sålunda:

Sveriges

s. 53 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

53

Sveriges Riksbanks sedel å kronor fem kronor.

Riksbanken inlöser, vid anfordran, hvarje jemnt

tal af dessa fem-krone-sedlar med guldmynt

enligt lagen om Rikets mynt af den 30 Maj

1873;

samt för sedlarne å 1 krona sålunda:

Sveriges Riksbanks sedel å krona eu krona.

Riksbanken inlöser, vid anfordran, hvarje tiotal

af dessa en-krone-sedlar med guldmynt

enligt lagen om Rikets mynt af den 30 Maj

1873.»

vid punkt 27:o:

af Herrar Wigardt, C. 1. Bengtsson, O. Månsson och A. Andersson

mot Utskottets förslag att lån med omsättningsrätt icke skulle få utlemnas

till mindre belopp än 400 kronor.

Herr Rettig har anmält, att han ej varit närvarande vid den slutliga

justeringen af detta betänkande.

Bill. till Riksd. Prof. 1874. 6 Sand. 1 A/cL 13 Raft.

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.