Banko-Utskottets Memorial N:o 2
1874-02-13 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1874:2, Banko-Utskottets Memorial N:o 2
Dokumentets text
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
1
t
F\:o s.
Ank. till Riksd. Kansli den 13 Febr. 1874, kl. 5 e. m.
Memorial, angående verkställd granskning af Riksbankens
tillstånd och förvaltning.
Efter tagen kännedom dels af den berättelse, som af sistlidne års
statsrevisorer meddelats angående Riksbanken, dels af fullmäktiges till
Utskottet afgifna och i Utskottets memorial N:o 1 till Riksdagen öfverlemnade
berättelse, dels ock af fullmäktiges protokoll för år 1873 samt
af de berättelser, Indika afgifvits utaf fullmäktige angående lånerörelsen
i Riksbankens hufvudkontor och af styrelserna för afdelningskontoren
rörande dessas förvaltning under år 1873, får Utskottet, till fullgörande
af föreskriften i 4 § af dess instruktion, härmed anmäla den
sålunda verkställda granskningen samt derom meddela berättelse, hvarvid
Utskottet likväl, enär det hufvudsakliga af hvad i förvaltningen
förekommit är omförmäldt uti ofvan nämnda, till Riksdagens kännedom
redan komna berättelser, inskränker sig till sådana ämnen, hvilka antingen
af statsrevisorerne eller af Utskottet sjelft ansetts påkalla särskild
uppmärksamhet.
Bland dessa förekomma i första rummet de åtgärder, som angå
verkställigheten af de vid förra riksdagen beslutade samt af Kongl.
Maj:t den 30 Maj 1873 antagna och utfärdade lagar om rikets mynt
samt om öfvergången till det nya myntsystemet.
I hvad Riksbanken angår, hafva dessa åtgärder hufvudsakligen
bort afse: anskaffande af nytt guldmynt i sådant förråd att utlemnande
deraf i allmänna rörelsen kunde taga sin början; tillverkning af
sedlar å kronvalörer att samtidigt med guldmyntet kunna utgifvas,
Bill. till Riksd. Prof. 1874. 8 Sami. 1 Afd. -i Raft. 1
2
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
samt anordningar beträffande hittills varande mynt och sedlar under
tiden intill dess förberedelserna för de nya hunnit afslutas.
Anledningarne dertill, att dessa förberedelser ännu ej blifvit så utförda,
att det nya myntet kunnat börja i allmänna rörelsen ersätta det
gamla, inhemtas af hvad fullmäktige anfört å sidan 32 och följande af
deras berättelse, med åberopande af hvilken Utskottet anser sig endast
behöfva framhålla följande: att fullmäktiges den 21 Augusti till myntverket
aflåtna reqvisition å guldmynt afsåg myntning utaf 200,000
tjugukron-stycken och lika antal tiokron-stycken, motsvarande tillsammans
6 millioner kronor, deraf till en början, i och för beräknande af
tiden, när utvexling af guldmynt kunde begynna samt för ordnande
af andra arbeten, som samtidigt borde vara fullbordade, begärdes 100,000
stycken af hvardera valören jemte upplysning om tiden, när nyssnämnda
belopp mynt kunde påräknas blifva, till Riksbanken aflemnadt;
att. fullmäktige, på grund af under hand från myntverket lemnade
upplysningar, först påräknat att redan under år 1873 kunna börja utlemnande!
af guldmynt, men sedermera, ehuru ej förrän efter en genom
skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 30 Oktober gjord anhållan om
föreläggande, för öfverdirektören för myntverket att meddela den af
fullmäktige i deras skrifvelse till den sistnämnde af den 21 Augusti
begärda, ofvan omförmälda upplysning, från denne, den 1 November,
emottaga det förklarande, att 100,000 tjugukronor och 100,000 tiokronor
kunde aflemnas antagligen först i medlet af Februari 1874, ehuru
öfverdirektören icke vore i stånd att med säkerhet lofva hvarken det
ena eller det andra;
att, efter det den 26 Juni hos myntverket reqvirerats ett belopp
kopparmynt, som beräknades böra blifva tillräckligt intill dess prägling
åt nytt bronsmynt kunde medhinnas och som ansågs kunna tillverkas
utan att derigenom början af guldmyntningen behöfde fördröjas,
fullmäktige sedermera funnit behof såväl af mera kopparmynt som af
tioöre-stycken i silfver; att fullmäktige för den skull och när det dåmera,
jemlikt den mellan Sverige och Danmark afslutade myntkonvention,
tillkomme Regeringen och icke Riksbanken att föranstalta om och
för sin räkning låta verkställa prägling af skiljemynt i såväl silfver
som koppar, i skrifvelse af den 9 Oktober hos Kongl. Maj: t anhållit att
honom måtte täckas vidtaga åtgärder för utmyntning af ej mindre tioören
än bronsmynt af alla valörer i enlighet med den nya myntlagen;
att emellertid öfverdirektören för myntverket förklarat det vid härvarande
myntverk vara omöjligt att i de flesta myntoperationer behandla
tva olika myntmetaller på samma gång, samt att för den skull
Banko-Utskottets Memorial N:o 2. 3
myntningen af det ifrågasatta skiljemyntet skulle afbryta utförandet af
den begärda guldinyntningen; samt slutligen . _
att fullmäktige, då myntverket befunnits i det skick, att tillverkning
af silfver- eller bronsmynt der icke kunde ega rum samtidigt med
°’uldmyntmng cell följaktligen, utan dennas fördröjande ellei afbrytande,
tioören eller kopparmynt ej kunnat erhållas, ansett sig bäst tillgodose
den allmänna rörelsens behof genom att låta guldutmyntningen orubbadt
fortgå, äfven fastän derigenom kopparmynt till utvexling från Riksbanken
kommit att någon tid saknas. .
Det framgår häraf, att anledningen, hvarföre det nya myntet ännu
ej kunnat blifva för allmänna rörelsen tillgängligt, hufvudsakligen ligger
uti myntverkets begränsade förmåga att verkställa utmyntning, ^samt
att inskränkningarne i utvexling från Riksbanken af silfvermynt å tioören
och kopparskiljemynt härrört af samma orsak.
Af det nya guldmyntet voro till och med den 6 Februari innevarande
år levererade 115,000 tjugukron-stycken, deraf första partiet, 21,500
stycken, den 14 November och det öfriga successivt till och med den
23 December, samt af tiokron-stycken 135,500 stycken under tiden från
och med den 9 till och med den 30 Januari; utgörande alltså hela det
intill den 6 Februari i guldmynt levererade beloppet 3,655,000 kronor.
Af silfvermynt skedde sista leveransen den 23 September förlidot ar.
I anledning deraf, att en utaf fullmäktige under år 1871 hos myntverket
gjord begäran om myntning af silfvermynt å en riksdaler icke
blifvit af myntverket fullgjord, och att fullmäktige icke ens om anledningen
till denna uraktlåtenhet blifvit underrättade, föiran fullmäktige
i Mars 1872 förnyat sin begäran om myntningens verkställande, då vederbörande
vid myntverket såsom vilkor för utförande af silfvermyntning
framställde vissa fordringar, Indika, omförmälda i Banko-Utskottets
år 1872 afgifna memorial N:o 3 sid. 2, föranledde fullmäktige att till
Kongl. Maj:t, uti skrifvelse af den 4 Juli 1872, ingå med en anmälan
om berörda förhållande, anförde Utskottet i sitt nyss nämnda memorial,
hurusom Utskottet ansåge det nödvändigt att, såvida fullmäktige skulle
kunna fullgöra åliggandet att tillse, det nödigt förråd funnes för att i
Riksbankens kassor tillhandahålla mynt af alla de valörer, som enligt
gällande myntordning utmyntas, fullmäktiges reqvisitioner å myntning
fullgjordes, och att myntverket icke lemnade fullgörandet å sido, utan
att ens underrätta fullmäktige om anledningen dertill.
4
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
Uti 38 § af revisorernes berättelse är detta ämne vidare omförmäldt,
med tillkännagifvande att fullmäktiges ofvan berörda framställning.
till Kongl. Maj:t af den 4 Juli 1872 föranledt ett utlåtande af öfver
direktören för myntverket, hvilket den 15 Maj 1873 delgifvits fullmäktige
och af dem under den 29 Maj besvarats, men att Kongl. Ma:jt
ännu icke, när revisorernes berättelse'' afgafs, i frågan meddelat beslut;
hvilket, efter hvad fullmäktige i 22 § af deras till Utskottet vid innevarande
riksdag afgifna berättelse anmäla, icke heller ännu skett.
I sammanhang med detta ämne hafva revisorerne, uti nyssnämnda
§ 38 af deras berättelse, anfört en annan mellan fullmäktige''och myntverket
uppkommen fråga, rörande myntverkets skyldighet att till Riksbanken
utlemna ett genom enskild penningeinrättning till myntverket
för. Riksbankens räkning levereradt parti omyntadt silfver; och hafva
revisorerne, efter redogörelse för hvad härutinnan förekommit, yttrat,
hurusom det å ena sidan kunde synas, som de af öfverdirektören för
myntverket i de omförmälda fallen uppställda invändningar och svårighetei
icke saknat stöd i det för myntverket gällande reglemente; men
att å andra sidan fullmäktiges yrkanden i afseende på redovisning för
Riksbanken tillhöriga behållningar hos myntverket vore grundade på
bankoi eglementet och att framför allt nödvändigt vore, att Riksbankens
och myntverkets förhållanden varda så ordnade, att fullgörandet af fullmäktiges
skyldighet att tillse clot nödigt förråd af mynt alltid må finnas
tillgängligt, icke måtte kunna genom myntverkets förvållande onödigtvis
försvåras eller omöjliggöras; samt för den skull ansett sig böra hemställa,
om icke Riksdagen skulle finna skäligt hos Kongl. Maj:t anhålla,
att det för myntverket nu gällande, den 30‘April 1836"utfärdade reglemente
matte varda, öfversedt och ändradt i" de delar, der detsamma
befinnes icke vara för nuvarande förhållanden lämpligt,
Då Utskottet i nu förevarande berättelse endast har att yttra sig
öfver hvad i. fullmäktiges förvaltning af Riksbanken förekommit, och
någon anledning till klander emot fullmäktiges åtgärder uti här ifrågavai
ande delar icke torde förefinnas, inskränker sig Utskottet till den
redogörelse för förhållandena, som nu blifvit lemnad.
A sidan 35 och följande af fullmäktiges berättelse hafva de omförmält-,
att Riksbankens fonder under år 1873 varit mycket anlitade
och att betydliga vexlingar i utlåningsrörelsen samt Riksbankens ställ
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
5
ning beträffande dess sedelutgifningsrätt inträffat, hvilka synts vara
hufvudsakligen föranledda af de redovisningar, enskilda bankinrättnin
garne hafva att vid hvarje fjerdedels års utgång framlägga, och hafva
fullmäktige dervid dels omnämnt hurusom sedelutgifningsrätten råkat
att å sista dagen i September månad blifva öfverskriden med 233,897
p,;dr 78 öre, ett förhållande som dock upphörde redan följande dag,
dels antydt de åtgärder, fullmäktige vidtagit för att åstadkomma förstärkning
af Riksbankens ställning under förlidna höst samt för att
bereda tillfälle att så vidt sig göra läte tillhandagå allmänna rörelsen.
1 dessa hänseenden anser Utskottet sig böra, utöfver, hvad fullmäktige
anfört, återkalla i minnet ännu några förhållanden, hvilka framgå
dels ur de redan tillgängliga berättelserna, dels ur fullmäktiges protokoll.
. „
Under första hälften af år 1873 voro räntesatserna i saval Riksbanken
som den allmänna marknaden särdeles låga, men under Juni
månad inträdde en stegring, i det såväl Riksbanken som någia en^
skilda bankinrättningar höjde diskonterings- . och utlåmngsräntan, så
att denna i Riksbanken blef, allt efter lånetiden och säkerhetens beskaffenhet,
4l/j till 572 procent, hvarjemte beslöts , att emottaga depositioner
jemväl på 6 månaders uppsägning, för hvilka länta godtgjor
des efter 4 procent. Den 19 September höjdes Riksbankens räntesatser
för diskontering och utlåning med ytterligare eu half procent, den
11 Oktober ökades depositionsräntan, så att densamma blef för uppsägning
på 2—6 månader 21/, till 41/, procent, och den 27 Oktober
höjdes dels depositionsräntan än ytterligare med en half procent, dels
ock diskonterings- och utlåningsräntan ånyo, så att, efter lånetiden och
säkerhetens beskaffenhet, räntesatserna blefvo 51/2 till 6 procent, hvilka.
räntesatser fortforo tills i början af detta år en sänkning, jemväl af
upplåningsräntan, skedde med en half procent, utom hvad angåi lån
mot löpande förskrifningar på längre tid än tre månader samt kassakreditiv,
hvilka bibehållits vid 6 procent.
Likartade åtgärder beträffande räntan, som de af fullmäktige i
Oktober beslutade, vidtogos äfven bland de enskilda bankinrättnmgarne,
så att räntestegringen då var allmän; och den, hufvudsakligen, här på
platsen vid utgången af September märkbara stegrade efterfrågan pa
penningar, hvilken, såsom redan är nämndt, föranledde ett, ehuru ej
betydligt, öfverskridande af Riksbankens sedelutgifningsrätt, fortfor, såsom
fullmäktige i deras ofvan nämnda framställning omförmält, att under
någon tid göra sig känbar. . .
På det anförda stället i fullmäktiges berättelse hafva de antydt sm
6
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
uppfattning af penningeställningen vid nyssnämnda tid, och de åtgärder,
som fullmäktige med afseende derpå ansåge sig, under Riksbankens och
affärsrörelsens dåvarande förhållanden, böra vidtaga i syftning att bereda
ökad sedelutgifningsrätt, med begagnande af de medel, som stodo
dem till buds, och om hvilka Utskottet af fullmäktiges protokoll tagit
kännedom. Dessa medel hafva, då, efter hvad fullmäktige i deras berättelse
förmält, reglementets föreskrift rörande de utländska valutor,
hvilka tillhöra reservfonden, icke medgaf att Riksbanken aflande sig
dessa,. bestått uti försäljning i utlandet af här uppköpta, ännu ej till ‘
betalning förfallna utländska vexlar samt af svenska statsobligationer.
Redan den 18 September och sedermera under loppet af nämnde
äfvensom Oktober månad vidtogos åtgärder för afyttrande af vexlar å
ganska betydliga belopp, hvarigenom Riksbanken blef i tillfälle att i
motsvarande män öka sin diskontering och utlåning.
För försäljning af obligationer vidtogos deremot åtgärder först inemot
slutet af Oktober månad, och blefvo sådana försålda allenast till
ett jemförelsevis mindre belopp, innan de förhållanden, hvarom nu är
fråga, upphörde att påkalla vidare åtgärder i dylik syftning.
Af_ det anförda torde visa sig, att fullmäktige icke underlåtit att
fästa sin uppmärksamhet på möjligheten af betydliga påkärmingar på
Riksbanken vid slutet af September, utan sökt göra sig beredda derpå
genom förstärkning_ af kassan medelst försäljning af utländska vexlar,
samt att det den sista September inträffade öfverskridandet af sedelutgifningsrätten,
hvithet föröfrigt redan påföljande dag upphörde, berott
deipå, att krafvel! på Riksbanken blefvo icke obetydligt större, än vid
föregående, likartade tillfällen. Att fullmäktiges åsigt om affärsställningen
undei Oktober manad föranledt dem att höja räntan samt att genom försäljning
af vexlar och obligationer stärka Riksbankens kassa, heldre än att
i motsvarande män minska diskonteringen och utlåningen, synes så
mycket ^ mera förklarligt, som svårligen kunde på förhand beräknas i
hvad mån en ny tryckning kunde komma att ega rum vid årets utgång. I
I 25 § af deras berättelse hafva revisorerne anfört, hurusom fullmäktige,
i fråga om kassakreditiv till spar- och folkbanker, synts följa
den grundsats att icke bevilja dylika mot borgenssäkerhet, samt uttalat
det omdöme, att fullmäktige icke haft giltiga skäl att i afseende på
kreditiv till nämnde slags inrättningar uppställa andra eller strängare
fordringar, än i fråga om bolag i allmänhet eller enskilda personer.
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
7
Beträffande denna fråga hafva fullmäktige vid berättelsen fogat en
förklaring, deri de åberopat ett till revisorerne af dem afgifvet yttrande,
livilket är anfördt i den nämnde §:n af revisorernes berättelse; och får
Utskottet för sin del tillkännagifva, att då fullmäktige ega och nödvändigt
måste ega rätt till pröfning, i dylika fall, af erbjuden säkerhet,
Utskottet ej anser någon åtgärd kunna med anledning af revisorernes
yttrande vidtagas.
Med förmälan hurusom fullmäktige under den 19 Juni 1873 beslutat
tilldela ett arvode af 400 R:dr för år åt den tjensteman, som hade
uppdrag att ombesörja förvaltningen af bankens inre ekonomi, hafva revisorerne,
i 45 § af deras berättelse, ansett sig böra för Riksdagen anmäla
detta förhållande, då den för Riksbanken fastställda nya aflöningsstaten
icke syntes lemna fullt stöd för det nämnda arvodets anvisande.
Fullmäktige hafva vid berättelsen fogat en förklaring i anledning
af hvad revisorerne anfört, hvilken förklaring, införd vid slutet af berättelsen,
Utskottet finner nöjaktig, och då, efter hvad Utskottet vid
den nu verkställda granskningen inhemtat, fullmäktige sökt att så vidt
möjligt inskränka förvaltningsutgifterna samt i sådant afseende indragit
tvänne af de på stat uppförda tjenster i lägsta graden, hvilka ansetts
kunna undvaras, finner Utskottet hvad revisorerne i nu förevarande afseende
yttrat icke böra till någon åtgärd föranleda.
Med anledning af den granskning, Utskottet verkställt af de från
styrelserna för Riksbankens afdelningskontor i Göteborg, Malmö, Luleå
och Visby till Utskottet inkomna berättelser angående kontorens förvaltning
under år 1873, har Utskottet trott sig böra omförmäla, att, i
följd af det vid förra riksdagen fattade beslut derom, att köp och försäljning
af utländska vexlar skulle få ske jemväl vid afdelningskontoren
i Luleå och Visby, fullmäktige i sådant afseende i sammanhang med
öfriga föreskrifter rörande verkställigheten, förordnat, att väl köp af
dylika vexlar kunde vid berörda kontor få ega rum, hvaremot, då försäljning
af utländska vexlar ej plägade förekomma vid afdelningskontoren
i Göteborg och Malmö, sådan ej heller vid de andra afdelningskontoren
ansågs böra anordnas, helst den, som kunde önska köpa vexel,
8
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
betalbar på utrikes ort, vore i tillfälle att genom bankens vexeldeputerad
erhålla sådan.
Emellertid har intet vexelköp under år 1873 egt rum hvarken vid
Luleå, Visby eller Malmö afdelningskontor.
Hvad beträffar fullmäktiges ofvan anförda yttrande att försäljning
af vexlar icke plägat vid något af afdelningskontoren förekomma, anser
Utskottet, att visserligen tillfällen kunna inträffa, då det vore för såväl
Riksbanken som allmänheten en fördel, om Riksbanken vid afdelningskontoren
i Göteborg och Malmö tillhandahölle utländska vexlar; men
vill likväl icke i denna del mot fullmäktige framställa någon anmärkning,
enär Utskottet tror sig kunna taga för gifvet, att vexelombuden
vid dessa kontor ej skola underlåta att, när sådana tillfällen förekomma,
hos fullmäktige göra framställning om bemyndigande att aflåta utländska
vexlar, samt att fullmäktige då ock skola åt sådana framställningar
lemna välvilligt afseende.
Den s. k. kommissionsanstalten för skriftvexling med allmänheten
i låneangelägenheter har vid Afdelningskontoren varit något mera anlitad,
än förut, sedan förbudet för tjenstemännen att taga befattning
med lånekommissioner trädt i full tillämpning.
I 47 § af deras berättelse hafva revisorerne, efter tagen kännedom
af de berättelser, som blifvit afgifna af särskildt utsedda revisorer till
granskning beträffande år 1872 dels af det ännu under förra delen af
nämnde år utaf eu särskild styrelse förvaltade s. k. diskontkontoret
inom Riksbanken, dels af afdelningskontoren i Göteborg, Malmö och
Visby, anmält, att de för sin del icke hade något att erinra mot den
för styrelserna öfver nämnda kontor tillstyrkta decharge för förvaltningen
under år 1872; och får Utskottet, på grund häraf, samt under erinran,
att afdelningskontoret i Luleå, hvithet trädde i verksamhet i September
1872, ännu ej varit underkastadt revision hvarken för nämnde eller förlidet
år, hemställa
Do.
att full ansvarsfrihet må beviljas vederbörande styrelser för förvaltningen
under år 1872 af såväl dåvarande diskontkontoret i Stockholm,
som afdelningskontoren i Göteborg, Malmö och Visby.
Banko-Utskottets Memorial N:o 2. 9
Vid sistförflutne riksdag beviljades åt bankofullmäktige ansvarsfrihet
för förvaltningen i sin helhet under år 1871, äfvensom för de beslut
och åtgärder, hvilka finnas antecknade i fullmäktiges protokoll för
Då numera sistnämnda års räkenskaper blifvit granskade af de år
1873 församlade revisorer, hvilka anmält, att emot Riksbankens förvaltning
icke något vidare, än hvad i revisionsberättelsen omförmälts, varit
att "erinra; och då Utskottet vid den nu verkställda granskningen funnit
fullmäktige hafva med omsorg och nit fullgjort det dem anförtrodda
uppdrag, hemställer Utskottet,
2:o.
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige för förvaltningen
i sin helhet under ar 1872, äfvensom
för de beslut och åtgärder, hvilka finnas antecknade
i fullmäktiges protokoll för år 1873.
Slutligen får Utskottet tillkännagifva, att Utskottet framdeles, vid
o-ranskningen af bankoreglementet, kommer att vidare pröfva de i
revisorernes och fullmäktiges berättelser förekommande ämnen, hvilka
kunna sådan pröfning påkalla, Stockholm den 13 Februari 1874.
J. v. SCHWERIN.
Banko-Utskottets Ordförande.
Reservationer:
af Herr Gumcelius: »I Utskottets motivering till sitt betänkande om
ansvarsfrihet för bankofullmäktige in. fl. har jag funnit mig förhindrad att
instämma. Saklöst hade, enligt min tanke, kunnat ur motiveringen utelemnas
redogörelsen för statsrevisorernes och bankofullmäktiges åsigter och
uttalanden, som redan äro i tryck för Riksdagen tillgängliga; men deremot
torde Utskottet hafva bort framställa något eget omdöme om företrädesvis
de större frågor, som under det gångna året hos Riksbanken
Bill. till Riksd. Prof. 1814. 6 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 2
10
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
forelegät, och hvilka^ vant för den allmänna rörelsen betydelsefulla nog,
att långt före detta ådraga sig offentlig uppmärksamhet.
Da det för Riksbanken och för allmänna rörelsen är af största vigt
foq en i?n ^svensk-danska konventionen, utan alltför stor
tidsutdrägt bill- i tillräcklig mängd tillgängligt, och då det äfvenledes
ar angelaget, att ej bankens förråd af silfver- och bronsmynt tager slut,
sa att utvexlingen af mera efterfrågade sorter måste högst betydligt
msk!ankas _ eller alldeles upphöra, samt då således myntningsfrågan är
företrädesvis ur banksynpunkt vigtig, så torde statsrevisorer^ icke
hafva saknat anledning att just i sin berättelse om Riksbanken hellre
an i berättelsen om statsverket, dit myntverket räknas, inlägga sin på
dJ:de sidan i bankorevisionsberättelsen förekommande bestämda hemställan
att Riksdagen måtte kos Kongl. Maj:t anhålla om granskning
och nodig förändring af det ofverånga reglementet för myntverket, som
i sanning icke motsvarar vår tids kraf. Sedan Riksdagen till BankoUtskottet
ofverlemnat statsrevisorernes ifrågavarande berättelse, torde
Utskottet, om det likväl funnit sig grundlagsenligen förbindradt att göra
en hemställning till Riksdagen, som statsrevisorerne här begärt och
hvars behofhghet Banko-Utskottet nogsamt känner, hafva haft anledning
att till Kamrarne återlemna den del af revisionsberättelsen, som handlar
lnrd huruvida densamma borde hänvisas
till Stats-Utskottet for att behandlas i samband dels med berättelsen om
granskning af statsverket, dels _ med frågan om genomgripande föränanleda1"
m°m myntverket’ hvartill en kunglig framställning kan för
.
Än vigtigare är utmyntningsfrågan och således än mer berättigad
att i framstå rummet ådraga sig innevarande års Banko-Utskotts uppmärksamhet
och framkalla ett uttalande från dess sida finner jag sedelutgifningsrattens
öfverskridande 30 September 1873 samt de i anledning
deraf vidtagna åtgärder af bankofullmäktige under veckorna närmast
före och närmast efter nämnda dag.
,, o, Då UUkottet omtalar, hurusom sedelutgifningsrätten anförda dag
»rakat» blifva ofversknden, »hvilket för öfrigt redan påföljande dag upp?
höide», sa angifva nyss anförda uttryck en uppfattning, hvars riktighet
jag nodgas bestrida I det belopp af 30 millioner, med hvilket sedelutgifmngsratten
för närvarande lagligen tillåtes öfverstiga vissa i
bankoreg ementets §§ 5 och 6 uppräknade säkerheter, är eu ganska
betydlig latitud stalld till fullmäktiges förfogande, men under det uttryckliga
vilkor, att sedelstocken aldrig får uppgå till mer än högst den i
namnda paragrafer angifna summa. Jemfördt med omfånget af bankens
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
11
rörelse, är det belopp af 230 tusen riksdaler, som banken en dag utgaf
utöfver sin rätt, icke någon stor summa, men dess betydenhet kan och
får icke mätas efter sådant mått. Det är eu betänklig sanning, att
Riksbanken, för att kunna infria förbindelser, inlösbara vid uppvisandet,
har sett sig föranlåten utgifva sedlar, öfver hvilka den var förbjuden
att förfoga, och derigenom lernnat ett farligt föredöme och ett sken af
berättigande åt likartade företeelser hos enskilda sedelutgifvande banker.
Med denna uppfattning har jag ej kunnat bidraga till, att denna
angelägenhet af Utskottet behandlats såsom en småsak, och ifall jag
hos bankofullmäktige hade funnit en likartad uppfattning med Utskottets,
skulle jag för min ringa del hafva nödgats motsätta mig ansvarsfrihets
beviljande.
Men fullmäktiges åtgöranden vittna om en helt annan uppfattning,
ådagalagd genom de i deras berättelse anförda förhållanden, jemförda
med de korta antydningar, som i Utskottets betänkande lemnats rörande
innehållet af fullmäktiges »särskilda protokoll», ur hvilka jag anser mig
genom bankoreglementets § 44 förhindrad att till stöd för min mening
anföra annat eller mera, än Utskottet funnit skäligt andraga. Redan
af det sålunda offentliggjorda framgår emellertid, att händelsen 30 September
icke kom öfver fullmäktige såsom en tjuf om natten; att
fullmäktige, som redan vid föregående qvartalsskifte sågo sedelutgifningen
hafva gått in på den sista millionen, hade all anledning att, med
kännedom dels om penningeförhållandena i landet, och särskildt i hufvudstaden,
dels om summan af obegagnade kreditivbelopp, vid slutet
af September motse åtminstone den påkänning, som infann sig; att
också förberedelser af fullmäktige träffades för att möta olyckan, och
att således hennes omfång minskades, ehuru åtgärderna icke voro tillräckliga
och kanske ej heller nog hastiga att alldeles afvärja henne;
— att sedermera fullmäktige i Oktober månad, då jemnvigten redan
blifvit, så att säga, på naturlig väg återställd, vidtogo sådana kraftåtgärder,
som att i utlandet diskontera en ytterligare del af sin portfölj
och sälja obligationer så långt det utan känbar uppoffring lät sig göra,
samt höja deposit- och i följd häraf äfven utlånings-räntorna utöfver
hvad förut i samma väg skett. Rörande dessa sistnämnda åtgärder borde
— jag upprepar det — Utskottet hafva, till svar på fullmäktiges å sidorna
35—37 i deras berättelse gjorda framställning, uttalat ett omdöme,
vare sig att Utskottet, i likhet med min mening, sett dessa mått
och steg med tillfredsställelse, eller att Utskottet delat den på flera håll med
stor skärpa och någon hetsighet offentligen framträdande uppfattningen,
att Riksbanken handlade mycket illa, då densamma beträffande deposit
-
12
Banko-Utskottets Memorial N:o 2.
rörelsen lemnade sin förra, förnämt tillbakadragna ställning och vänligen
inbjöd deponenter, af hvilkas medel blott enskilda sedelutgifvande
eller icke sedelutgifvande banker och bankirer dittills dragit fördelar,
som _ varit af högst väsendtligt inflytande på deras vinst- och förlusträkningar,
att numera jemväl i Riksbanken för sådana medel finna icke
blott säkert förvar, utan äfven antaglig afkastning.
Denna åtgärd vinner i betydenhet derigenom, att den, om också
mera af omständigheterna framkallad, än kanske så alldeles frivillig,
betecknar en systemförändring inom Riksbanken, hvilken, om den fortgår
på samma bana, skall mera än hittills komma att motsvara de af
1668 års Riksdag uppställda, i denna del visserligen fortfarande giltiga
grundsatser och — då jag förutsätter att medlen väl användas — bereda
Riksbankens fonder fördelen af en bättre afkastning, än hittills
kunnat erhållas, och sätta Riksbanken för dess del i tillfälle att i en
större omfattning tillmötesgå landets stigande behof af rörelsemedel.
Och denna af fullmäktige lemnade antydan om, att de numera annorlunda
än tillförene uppskatta deposit- samt den dermed beslägtade
upp- och afskrifningsrörelsen, innebär ett löfte, att man icke i följande
berättelser från bankofullmäktige skall behöfva läsa en sådan, antagligen
genom förbiseende och af gammal vana inkommen, men, så vidt
jag förstår, grundfalsk framställning om den afkastning depositmedlen
lemnat och den förlust banken skall hafva lidit genom upp- och afskrifningsrörelsen,
som den, hvilken man nu finner på sidorna 22 och
2o i fullmäktiges berättelse, som i denna del icke, enligt min mening,
hade bort få passera utan gensägelse af Utskottet.
Att för öfrigt förhöjningen af depositräntan var för Riksbanken
behöflig, derest icke banken ville, till föga fromma för sitt anseende,
i större skala uppträda i utlandet såsom lånesökande eller enträgen
obligationsförsäljare eller också här hemma på sin utlåningsrörelse lägga
andra hämband än den af många förhållanden fullgiltigt betingade
ränteförhöjningens, torde framgå af följande siffror:
Den obegagnade sedelutgifningsrätten utgjorde vid 1873
års slut
3,733,151 R:dr;
på depositräkning mot ränta innestodo
samma dag .............................................
5,468,365 R:dr;
2,542,136 ))
motsvarande belopp för 30 September
1873 var blott ..........................
visande en tillökning af 2,926,229 R:dr,
Transport 3,733,151 R:dr
Banlco-Utskottets Memorial N:o 2.
13
Transport 3,733,151 R:dr
alltså mer än fördubbling af nämnda medel under tre
månader.
Om man från den obegagnade sedelutgifningsrättens
belopp 31 December 1873 afdrager depositmedlens
antagligen af ränteförhöjningen föranledda förök
-
ning under 1873 års fjerde qvartal med..................... 2,926,229 »
så återstår blott ............................................................................. 806,922 R:dr;
hvilket belopp knappast kan anses tillräckligt betryggande,
då man lägger märke dertill, att de beviljade
kassakreditivens summa vid 1873 års slut utgjorde.
........................................................................................ 15,261,830 »
att på kreditiven samtidigt fanns uttaget ett belopp af 7,291,416 »
hvadan allmänhetens obegagnade kreditivrätt hos Riksbanken
utgjorde..................... 7,970,414 R:dr;
eller inemot 10 gånger så mycket som Riksbankens sedelutgifningsrätt,
under i öfrigt förändrade förhållanden, skulle hafva varit 31
December 1873, om icke bankofullmäktige, genom att höja depositräntan,
ökat bankens trygghet mot att behöfva öfverskrida sina noga
utstakade rättigheter. (De hos Riksbanken insatta, vid anfordran lyftbara
betydliga beloppen tynga ej på denna räkning, enär dessa medel,
eget nog, redan till fullo beräknas såsom delar af sedelstocken).
Det är alltså under erinran derom, att de ledsamma myntningssvårigheterna
till väsendtlig grad bero på andra vederbörande, än bankofullmäktige
— och under allvarligt beklagande af, att Riksbanken en
gång under året öfverskridit sin sedelutgifningsrätt — men ock under
erkännande af fullmäktiges i öfrigt förtjenstfulla och nitiska verksamhet,
samt särskilt af det välbetänkta i deras bekanta åtgöranden under
sistlidne Oktober månad — som jag gerna förenar mig i det slut,
hvartill Banko-Utskottet kommit och för fullmäktiges nu ifrågavarande
förvaltning tillstyrker full ansvarsfrihet.»
Herr Wijkander anmäler att han icke deltagit i handläggningen
af de i förevarande memorial omförmälda ärenden.
BIL till Rilcsd. Prof. 1874. tf Sami. 1 Afd. tf Raft.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.