Sök i Ratio Lex

Memorial, angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.

1874-04-13 · 32 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1874:7, Memorial, angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7,

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 April 1874, kl. 2 e. in.

Konstitutions-Utskottets Memorial, angående fullbordad granskning af de

i Statsrådet förda protokoll.

Till Konstitutions-Utskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början och intill

början af den innevarande i Statsrådet förda protokoll, nemligen öfver

Justitiedepartements- och Justitie-ärenden från och med den 18 Januari

1873 till och med den 9 Januari 1874;

Utrikesdepartements-ärenden från och med den 24 Januari 1873 till och med

den 9 Januari 1874;

Landtförsvarsdepartements-ärenden från och med den 18 Januari 1873 till

och med den 9 Januari 1874;

Sjöförsvarsdepartements-ärenden från och med den 18 Januari 1873 till

och med den 9 Januari 1874;

Civildepartements-ärenden från och med den 18 Januari 1873 till och med

den 12 Januari 1874;

Finansdepartements-ärenden från och med den 24 Januari 1873 till och

med den 12 Januari 1874; samt

Ecklesiastikdeparlements-ärenden från och med den 24 Januari 1873 till

och med den 9 Januaiå 1874.

Derjemte har Utskottet, på särskild begäran, fått emottaga protokollen

i ministeriela ärenden, förda inför Hans Maj:t Konungen den 14 Juni, 19 Juli

och 2 Augusti 1873 angående svenska och danska undersåters rätt till lotsning

i Öresund.

Bill. till liiksd. Prof 1874. 3 Sami. 6 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.

Vid den jemlik! grundlagarnes stadgande företagna, numera fullbordade

granskningen af dessa protokoll

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot af

Statsrådet tillämpa 106 § Regeringsformen;

hvaremot Utskottet

funnit det af t. f. Kongl. Regeringen i nedan omförmälda

ärende fattade beslut vara af beskaffenhet att höra enligt

107 § Regeringsformen hos Riksdagen anmälas:

I underdånig skrifvelse af den 5 Fehruari 1873 anhöll Kammarherreu

Friherre Th. Adelsvärd, såsom innehafvare af Åtvidabergs kopparverk, att under

en tid af fem år från och med år 1873 varda befriad från den skatt, som derföre

med hvar 30:de centner af den tillverkade kopparen in natura utgått från

nämnda verk. Till stöd för ansökningen anförde sökanden hufvudsakligen: att

icke blott malmtillgången i verkets grufvor högst betydligt minskats, utan ock

kopparprocenten i den malm, som erhölles, vore så ringa, att tillverkningspriset

per centner koppar derigenom blifvit uppdrifvet till den grad, att det under år

1871 med mera än åtta riksdaler per centner öfverstigit försäljningspriset och

således åstadkommit en förlust af 110,701 rdr 18 öre; att under år 1872 malmtillgången

än ytterligare minskats och kopparprocenten i malmen än mera fallit

samt bränsleprisen på samma gång blifvit utomordentligt uppdrifna, så att, oaktadt

försäljningspriset på koppar varit högre än på måuga år, det vore att befara,

att äfven för år 1872 slutresultatet blefve förlust, i synnerhet som under

samma år en af de äldsta och djupaste grufvorna, den s. k. Mormorsgrufvan,

med anledning af allt som oftast inträffade ras och olyckshändelse!-, högst betydligt

ökadt vattentillopp och nästan ingen malmtillgång måst nedläggas, hvarigenom

en vid och i närheten af denna grufva befintlig befolkning af öfver 100

hushåll blifvit utan arbete derstädes och endast med stor svårighet lämpligen

kunde användas vid de andra, mer än en mil derifrån belägna, ännu under

arbete varande grufvorna; att såsom bevis på huru den ringa malmtillgången och

den riuga kopparprocenten i den erhållna malmen inverkat på tillverkningssumman

och följaktligen äfven på inkomsten, då utgifterna i det allra närmaste

varit desamma, som vid en större tillverkning, kunde omförmälas, att tillverkningen,

som år 1869 utgjorde 26,293 centner koppar, derefter nedgått år 1870

till 19,311 centner, år 1871 till 13,687 centner och år 1872 till 12,293 centner;

samt att den omständigheten, att kopparverket under åtskilliga år tillförene gifvit

en högst betydlig vinst, och eu deraf härledd uppfattning, att egaren skulle

kunna utan synnerlig svårighet bära några års förlust, icke kunde emot ansökningeu

åberopas, enär sökanden, som den 1 Januari 1869 tillträdde det s. k. Adelsvärdska

fideikommisset, hvaraf Åtvidabergs kopparverk utgjorde en hufvudsaklig del, dervid,

för att kunna emottaga denna stora egendom, måste till förre innehafvarens

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:0 7.

3

sterbhus ikläda sig eu för eu enskild person ovanligt stor skuld, och kopparverket

under de fyra år, sökanden innehaft detsamma, endast för ett år, nemligen

det första, gifvit någon vinst.

Sedan Kommers-kollegium, som genom nådig remiss fått sig anbefaldt

att, efter vederbörandes börande, öfver ansökningen afgifva underdånigt utlåtande,

i anledning deraf infordrat yttrande i ämnet från vederbörande bergmästare

äfvensom från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län, samt desse,

på anförda skäl, förordat bifall till ansökningen, inkom sökanden till Kollegium

med eu skrift, deri, vid det förhållande, att kopparverket af staten åtnjöte förmånen

af nyttjanderätt till en del af allmänningstrakten Gaddstigen, sökanden,

under förutsättning att den begärda afradsfriheten beviljades, erbjöd sig att

under hvart och ett af de fem frihetsåren och derest koppar komme att under

dessa år fortfarande vid verket frambringas för nyssnämnda förmån till staten

erlägga en summa, motsvarande den årliga afkastning, som med skogens bestånd

vore af denna del af Gaddstigen påräknelig, hvilken summa sökanden hemställde

måtte bestämmas till 500 rdr om året.

I utlåtande den 20 Juni 1873 anförde Kollegium, att bergmästaren, efter

att på stället hafva undersökt förhållandet beträffande de grufvor, af hvilka

verket vore för sitt malmfång beroende, vitsordat, att detta förhållande vore i

hög grad ogynsamt; hvarjemte af hvad bergmästaren dervid andragit äfven

visade sig, att för den närmaste framtiden någon väsentlig förändring till ett

bättre härutinnan icke vore, så vidt saken nu kunde bedömas, att påräkna; och

då, hvad anginge verkets ekonomiska ställning under de nästförflutna åren, dels

i ett af Kammarrätten den 21 Oktober 1872 meddeladt utslag den inkomst af

koppartillverkningen vid ifrågavarande verk, för hvilken bevillning pröfvats böra

för år 1871 af sökanden till statsverket erläggas, funnes bestämd till blott 3,668

rdr 14 öre, dels ock af vederbörande häradsskrifvares intyg rörande bevillningstaxeringen

för år 1872 inhemtades, att för samma år kopparverket icke blifvit

upptaget till någon beskattningsbar inkomst, i hvilket hänseende dessutom ett

företedt utdrag af bruksräkenskaperna för är 1871 innefattade uppgift om eu

förlust å handteringen af 110,701 rdr 18 öre; alltså och med hänsyn jemväl dertill,

att, enligt hvad sökanden förmält, honom icke kunnat tillgodokomma någon

förmån af den betydliga vinst, som verket före hans tillträde till fideikommisset

lemnat, hvadan en då vunnen större behållning icke heller billigtvis kunde i

fråga om den nuvarande ofördelaktiga ställningen tagas i beräkning, ansåg Kollegium

någon tids befrielse från den åsyftade afgälden vara af omständigheterna

påkallad. — Mot det belopp af 500 rdr, hvilket sökanden, under förutsättning

af att afradsfrihet erhölles och koppar vid verket under tiden komme att frambringas,

erbjudit i årlig afgift såsom ersättning för nyttjanderätten till den skogstrakt,

kopparverket disponerade såsom förläning af kronan, hade Kollegium icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.

något att erinra; men då i det af Bergskollegium den 17 Augusti 1775 meddelade

utslag (se bilagan litt. A), på grund hvaraf denna förläning åtujötes, fortvaron

af rätten till begagnandet af skogen vore gjord beroende deraf, att kopparverket

underhölles i behörig drift, borde, derest ifrågavarande nyttjanderätt

skulle under frihetsåren, i händelse sådana beviljades, fortfara, nämnda belopp

utgå utan afseende å huruvida koppartillverkning vid verket under berörda år

egde rum eller icke. — I betraktande af hvad sålunda förekommit, fann Kollegium,

med stöd af Kongl. brefvet angående de ädlare verkens upphjelpande

den 10 Maj 1748 (se bilagan litt. B.) samt med hänsigt till den tid, för hvil
ken

tiondefrihet vid jemförliga verk numera vanligen medgifvits, sig ega skäl

tillstyrka nådigt bifall till den underdåniga ansökningen, så att för tillverkningen

vid Åtvidabergs kopparverk finge för eu tid af fem år, räknad från och med år

1873, åtnjutas frihet från utgörande af afrad eller tionde till Kongl. Maj:t och

Kronan, dock med skyldighet för vederdörande atf under samma tid ej mindre

årligen, för innehafvandet af skogstrakten Gaddstigen, till statsverket inbetala ett

belopp af 500 rdr, än ock för nyssberörda tillverkning erlägga den bevillning,

som i sådant hänseende kunde vara eller blifva i författningsenlig ordning bestämd.

Ansökningen blef sedermera den 11 Augusti 1873, enligt hvad protokollet

öfver finans-ärmden för samma dag utvisar, af t. f. Expeditionschefen, Expeditionssekreteraren

Fries föredragen inför den under Hans Maj:t Konungens frånvaro i

nåder t. f. Regering, Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern Adlercreutz samt

Herrar Statsråden Berg, Friherre Lejonhufvud och Wcern; hvarvid, enligt Kommers-kollegiets

samt öfriga vederbörandes af föredraganden biträdda hemställan,

Kongl. Regeringen, med åberopadt stöd af Kongl. brefvet den 10 Maj 1748 angående

de ädlare verkens upphjelpande samt med hänsigt till den tid, för hvilken

tiondefrihet vid jemförliga verk vanligen medgifvits, fann godt ansökningen

bifalla på det sätt och med de vilkor, bemälda Kollegium föreslagit.

Detta regeringsbeslut har i flera hänseenden synts Utskottet vara anmärkningsvärdt,

icke minst med afseende å hvad vid 1873 års riksdag rörande

bergverkstionden förekom. Såsom bekant är, aflät Kongl. Maj:t till samma riksdag

nådig proposition (N:o 17) om bergverkstiondens upphörande. Deri meddelades

till en början angående flera särskilda verk redogörelse för medelbeloppet

under åren 1865—1869 af åtnjutna förmåner och erlagd afrad eller tionde ; utvisande

denna redogörelse, bland annat, att Åtvidabergs kopparverk fått till

Malmviks grufvas behof och nyttjande under kopparverket upplåten en del af

allmänningen Gaddstigen, innehållande, oberäknadt ytvidden af en å allmänningen

belägen mindre sjö, 400 tunnland 7,9 kappland, af hvilken afkastningen, sådan

den af verkets innehafvare tillgodonjutits, uppgått till 712 rdr, men med

hänsyn till skogens framtida bestånd endast kunde beräknas till 280 å 300 rdr

årligen, samt att Kronans behållning af den med en trettiondedel af tillverkningen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

5

utgående tionden i medeltal uppgått till 42,009 rdr In öre. Vidare åberopades,

att. på sätt Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 5 Juni 1866 yttrat,

olämpligheten och obilligheten af produktionsskatter i allmänhet icke kunde vara

ringaste tvifvel underkastade, samt att Kongl. Maj:t på grund häraf ansåge den

skatt af nämnda slag, som under benämning bergverkstionde ännu betungade tillverkningen

och tillgodogörandet af metaller och andra mineralrikets alster

utom jern, så mycket hellre böra försvinna, som, sedan jerntillverkningen numera

vunnit fullständig befrielse från de samma tillverkning förut åliggande

skatter af ifrågavarande slag, följdriktigheten kräfde, att en sådan befrielse komme

äfven ofri ga metall- och mineral-tillverkningar till godo. I anledning häraf och

då det icke vore skäl att från åtnjutande af denna förmån utesluta de verk. som

vore i besittning af särskilda, dem fordom förlänade privilegier eller fördelar,

sä vida de underkastade sig att från samma privilegier eller fördelar afstå eller

att derför på annat lämpligt sätt lemna statsverket godtgörelse, föreslog Kongl.

Maj:t, att, med undantag tills vidare för Sala och Hellefors silfververk samt

Garpenbergs kopparverk, alla öfriga verk, som vore förpligtade till bergverkstiondes

utgörande, måtte från och med år 1873 befrias från berörda tionde och

sådan tionde icke heller åsättas derefter uppstående verk, dock med vilkor och

förbehåll, hvad Åtvidabergs kopparverk anginge, att dess egare inom 1873 års

slut till Kronan afstode kopparverkets del af allmänningen Gaddstigen. Riksdagen

fann sig likväl icke böra bifalla hvad Kongl. Maj:t i berörda hänseende

behagat föreslå, utan upptog och beräknade för år 1873 inkomsten af bergverkstionden

till enahanda belopp, hvartill samma inkomst för år 1872 funnits uppförd,

eller 93,000 riksdaler.

Af hvad sålunda förekommit framgår, att genom den Kong]. Regeringens

ofvan anmärkta beslut af den 11 Augusti 1873 en af inkomsttitlarne i den af

Riksdagen uppgjorda statsreglering blifvit med ett betydligt belopp icke allenast

utan Riksdagens medgifvande utan till och med i strid med dess kort förut uttalade

åsigter nedsatt. Behörigheten af denna åtgärd vågar Utskottet för sin

del betvifla. I våra grundlagar, utfärdade långt senare än det af den Kongl.

Regeringen åberopade nådiga bref, är beskattningsrätten öfver svenska folket uttryckligen

tillerkänd Riksdagen. Med en dylik rätt för Riksdagen kan svårligen

anses vara förenad rättighet för Konungen att utan Riksdagens medgifvande

förminska eller upphäfva de af Riksdagen fastställda ordinarie inkomster,

enär dessas minskande uppenbarligen föranleder en på annat håll ökad beskattning

och sålunda rubbar det af Riksdagen fastställda beskattningssystem. Konungen

eger ju icke ens att disponera öfverskotten å statsverkets inkomster, utan

skola dessa, enligt 48 § i det för Riksgälds kontoret gällande reglemente, från

Kongl. Statskontoret till Riksgälds-kontoret aflemnas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(3

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7,

Hvad vidare beträffar den till kopparverket upplåtna del af Gaddstigen

är här ofvan redan anmärkt, att densamma egentligen anslagits till Åtvidabergs

kopparverk med vilkor, att kopparverket i behörig drift underhölles, men nu

blifvit i en ordning, hvarom lag och författningar ingenting förmäla, och för en

mindre arrendesumma, än beloppet af den dittills derifrån tillgodonjutna afkastning,

upplåten till nyttjande af kopparverkets innehafvare utan afseende å huruvida

koppartillverkning kommer att ega rum eller icke. Till ett sådant upplåtande

af statens fasta egendom har, enligt Utskottets förmenande, den Kongl.

Regeringen saknat befogenhet; och då för öfrigt riksdag numera hålles hvarje

år, samt följaktligen ingen betydlig tidsutdrägt skulle äfventyrats genom ifrågavarande

ärendes hänskjutande till Riksdagens pröfning, kan Utskottet lör sin del

icke finna annat, än att en dylik åtgärd hade, med afseende å den grannlaga

beskaffenheten af ofvan omförmälda frågor, varit mest öfverenstämmande med eu

riktig uppfattning af konungamaktens och riksdagens ömsesidiga ställning till

hvarandra.

Slutligen får Utskottet fästa uppmärksamheten jemväl derå, att den Kongl.

Regeringen fattat sitt beslut innan utlåtande infordrats från Kongl. Kammarkollegium.

Enligt den för detta embetsverk utfärdade nådiga instruktion åligger

detsamma, bland annat, att hafva öfverinseende å de till civila behof och ändamål

anslagna hemman och lägenheter med undantag af akademie- samt hospitals-

och barnhus-hemman, att dervid tillse, det hemmanen och lägenheterna

icke emot de derom gifna föreskrifter användas eller disponeras, samt att hålla

hand deröfver, att redan fastställda grundskatter å jord, qvarnar och andra lägenheter

samt bergverk icke i annan, än stadgad ordning förändras eller försvinna.

Då följaktligen Kammar-kollegium är det embetsverk, under hvilket

ärenden rörande grundskatterna och statens fasta egendom hufvudsakligen sortera,

synes häraf följa, att ifrågavarande ansökningsärende icke lämpligen bort

till pröfning företagas förr än Kammar-kollegium lemnats tillfälle att deri

yttra sig.

Alla dessa förhållanden har Utskottet ansett sig pligtigt att för Riksdagen

tillkännagifva till den åtgärd, Riksdagen kan finna lämpligt att i anledning

deraf vidtaga; viljande Utskottet i sammanhang härmed upplysa, att anledningen

hvarföre Utskottet i förevarande fall tillämpat 107 § Regeringsformen och icke

den 106:te varit det prejudikat, som erhållits genom riksrättens i en till någon

del likartad fråga den 2 Juli 1842 meddelade dom. Förhållandet härmed var

i korthet följande: egarne till Riddarhytte kopparverk i Vestmanland, hvilka

genom nådig resolution den 1 Juni 1830 erhållit tillåtelse att under tio år, räknade

från och med år 1829, afbörda kronans afrad med hvarje fyrationde skeppund

koppar med vilkor, att densamma efter nämnda tids slut skulle till vanligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o

7

belopp eller, enligt Kong!, resolutionen den IB November 1744, med hvarje tjugonde

skeppund utgöras, hade i underdånighet sökt, att kopparverkets innehafvare

måtte tillåtas att under ytterligare tio år tillgodonjuta enahanda lindring

i tionde-afgiften af verket, samt att efter denna periods förlopp afgiften för

framtiden måtte fastställas till hvarje trettionde skeppund. Efter det Bergskollegium

öfver ansökningen afgifvit underdånigt utlåtande, blef ärendet den

15 Februari 1839 föredraget inför den under dåvarande Hans Maj:t Konungens

frånvaro tillförordnade Regering, som, med åberopadt stöd af Kongl.

förordningen den 21 Juni 1831, fann skäligt att från och med år 1839 bevilja

Riddarhytte kopparverksegare den lindring i afraden, att de, i stället för

hvarje tjugonde, endast skulle erlägga hvarje trettionde skeppund af koppartillverkningen.

För detta beslut lät Konstitutions-Utskottet vid 1840 års riksdag

ställa den Kongl. Regeringens ledamöter under tilltal inför riksrätt; men

efter slutad ransakning förklarade riksrättens pluralitet genom ofvanberörda

dom, att enär ansvarighetslagen icke upptoge ett dylikt fall bland dem, för

hvilka ansvar vore i samma lag bestämdt, blef åtalet icke till vidare pröfning

upptaget.

Stockholm den 13 April 1874.

A Utskottets vägnar:

Th. Munck af Rosenschöld.

Reservationer:

af Herrar Hallmborg och Sahlin emot Utskottets här ofvan framställda

anmärkningar;

af Herr von Ehrenhmn, med hvilken Herrar Munck af Rosenschöld, Bergstedt,

Odelberg, Mannerskantz, Rydin och Friherre De Geer, C. E., instämt:

“Uti skrifvelse af den 14 December 1747, angående de ädlare verkens

upphjelpande, anförde Rikets Ständer, bland annat, följande: “Skulle de ädlare

verk, som nu betala halfva tionden eller hvart 20:de skeppund eller marker af

grutvornas tillfälliga förändringar blifva så svaga, att de med sådan utgift belastade

skulle gå under, så anse Rikets Ständer för det allmänna gagneligt, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Konstitutions■ Utskottets Memorial N:o 7.

de, efter noga skedd undersökning derutinnan, antingen inäga erhålla någon

lindring eller ock derifrån på vissa år befrias, till dess malmgångarne öppna sig

och gifva ymnigare malmer, så att de kunna tåla en sådan utgift"; — och utfärdades

den 10 Maj 1748 i ordagrann öfverensstämmelse med denna Rikets

Ständers skrifvelse det Kongl. bref till Kammar- och Bergs-kollegierna, som af

den Kongl. Regeringen i det af Utskottet anmärkta mål blifvit tillämpadt och

som i afskrift finnes betänkandet bifogadt. Om ett genom båda statsmakternas

medverkan sålunda tillkommet stadgande skulle kunna anses upphäfdt genom

våra nu gällande grundlagar, borde någon uttrycklig bestämmelse, som går derpå

ut, kunna i dessa lagar påvisas, men derefter skall man förgäfves söka. I

57 § Regeringsformen stadgas, att svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta

utöfvas af Riksdagen allena, men enligt allmänt språkbruk betyder beskatta att

pålägga, icke att borttaga skatt, och då rättigheten kallas “urgammal" bevisas

deraf äfven hvad som afses, ty i äldre tider utöfvade regeringsmakten ofta rättigheten

att lindra skatter i en utsträckning, som nu icke lärer komma i fråga,

och i vissa fall, såsom nu ifrågavarande, var denna rätt uttryckligen lemnad åt

Regeringens organer. I 60 § Regeringsformen finner man ett förbud emot förhöjning

af allmänna afgifter utan Riksdagens samtycke och i 3 § af Ansvarighetslagen

för Statsrådets ledamöter af den 10 Februari 1810 stadgas ansvar för den

Statsrådets ledamot, som tillstyrker Konungen att vidtaga något steg, som är

stridande emot Riksdagens i 57 och 60 §§ Regeringsformen stadgade beskattningsrätt,

men tillägges uttryckligen: “allt sådant till förökande af Kronans inkomster".

Den tystnad, som de konstitutionela lagarne iakttaga i fråga om

nedsättning af skatter, då de förbjuda påläggande deraf, lärer väl icke bero

derpå, att 1809 års lagstiftare ansågo att af förbudet att pålägga skatter följde

att de icke heller kunde nedsättas, utan helt naturligt finna sin förklaring deraf,

att vårt nuvarande statsskicks grundläggare väl visste, att Konungen enligt gällande

lag och konstitutionel praxis i vissa fall egde att nedsätta skatter, samt att

de ville åt Konungen bevara denna i det allmännas intresse honom gifna rätt.

Att af rättighetens begagnande möjligen kan följa att nya skatter blifva behöfliga,

lärer väl icke i och för sig vara ett bevis emot rättighetens tillvaro, och

allraminst kan ett sådant skäl få gälla emot en lag, som tillförsäkrar den skattdragande

att under vissa förhållanden kunna erhålla lindring, hvilken rätt väl

icke heller kan anses honom fråntagen, derigenom att Riksdagen nyligen vägrat

att för all framtid eftergifva skatten i sin helhet.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, anser jag ifrågavarande skatteeftergift

icke hafva bort af Utskottet anmärkas; och vill jag till ytterligare belysning

af frågan erinra, att bestämmelserna i det Kongl. bref, hvarpå beslutet

grundar sig, flera gånger blifvit utan anmärkning tillämpade och att Rikets

Ständer

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

9

Ständer till och med uttryckligen erkänt Konungens rätt att nedsätta af mineralverks

produkter utgående tionde. Sålunda har, på sätt bilagan Litt. C närmare

utvisar, frihetsår blifvit vid särskilda tillfällen beviljade Waldemarsviks kopparverk,

Klefva nickelverk, Ljusnarsbergs kopparsmältningsverk, Guldsmedshytte silfververk

samt senast 1873 — eller under det år, som är föremål för Utskottets

granskning — Gustafs och Carlbergs kopparverk; och hafva Rikets Ständer vid

1823 och 1829 årens riksdagar i underdåniga skrivelser påkallat Kongl. Maj:ts pröfning

af lämpligheten att bevilja Lovers alunbruk, den ena gången frihetsår, och

den andra gången nedsättning i tiondeafgift.

Den Kongl. Regeringens beslut, angående allmänningen Gaddstigen, har jag

icke heller funnit förtjent af anmärkning. Någon ändring har, så vidt jag kan inse,

icke derigenom blifvit gjord i de vilkor, hvarpå nyttjanderätten till Gaddstigen

beror, utan lärer väl fortfarande talan kunna väckas om Gaddstigens återlemnande,

i händelse Åtvidabergs kopparverk icke underhålles i behörig drift, hvilket uppenbarligen

icke är uteslutande beroende deraf att koppar årligen tillverkas. Den bestämmelse,

som föranledt anmärkningen, innebär för öfrigt en skärpning af sökandens

erbjudande och är gifven i Kronans intresse, på det att Kronan, då den icke

får någon inkomst af koppartionden, likväl skall hafva någon ersättning för nyttjanderätten

till allmänningen".

Herrar Björkenstam, von Möller och Reuterskiöld hafva velat tillkännagifva,

att de icke öfvervarit detta ärendes slutliga behandling inom Utskottet.

af Herr Hallenborg, med hvilken Herrar Per Nilsson i Espö och Sven Nilsson

sig förenat:

“Posttidningen för den 9:de sistlidne Juni innehåller följande meddelande:

Arfprinsens palats i Stockholm den 5 Juni 1873.

Protokoll

hållet i sammansatt norskt-svenskt statsråd inför Hans Maj:t Konungen.

Närvarande voro: H. Exc. Herr Statsministern Kierulf,

H. Exc. Herr Justitie-statsministern Adlercreutz samt Statsråden

Helliesen, Vogt, Berg och Bergström. Hans Maj:t behagade

tillkännagifva som följer:

Bill. till Riksd. Prot. 1874. 3 Sami. 6 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.

“Norges storting har fattat beslut om ändring i de paragrafer

af Norges grundlag, hvarest en ståthållare omnämnes.

Enligt stortingets beslut skulle Konungens rätt att utnämna en

ståthållare upphäfvas och ordföranden i Norska regeringen benämnas

statsminister. I det svenska statsrådet har yrkande

framstälts, att behandlingen af ett sådant beslut och särskildt

sanktionen deraf borde företagas i sammansatt statsråd, mot

hvilket yrkande man från norsk sida protesterat. Jag önskar

nu inhemta det sammansatta statsrådets mening rörande den

formela frågan, i hvilket statsråd saken bör behandlas och

afgöras. Derjemte önskar jag inhemta det sammansatta statsrådets

mening om, huruvida stortingets nämnda beslut, om

det sanktioneras, erfordrar ändring i riksakten af den 6 Augusti

1815, enkannerligen i dess §§ 4 och 7. Riksakten förutsätter,

att det finnes endast en norsk statsminister, medan enligt

omförmälda beslut det skulle blifva två statsministrar".

De norska statsrådsledamöterne anmärkte i underdånighet,

att den framställda formola frågan om, i hvilket statsråd

omnämnda sak borde behandlas och afgöras, icke, efter deras

mening, kunde få annan lösning än den, att det borde ske i

särskildt norskt statsråd, i hvilket afseende de stödde sig på

hvad förut från norsk sida blifvit anfördt. För så vidt det

vore afsedt, att norska regeringens betänkande i allmänhet borde

inhemtas, ansågo de sig för öfrigt böra tillägga, att i föreliggande

fråga det icke vore tid att iakttaga denna form.

Angående frågan om, huruvida nämnda beslut, derest

det sanktioneras, erfordrar ändring i riksakten anmärkte de

norska statsrådsledamöterne, att man icke vid den år 1840 i

svenska Regeringsformen vidtagna förändring ansåg nödigt att

samtidigt väcka fråga om en deraf härflytande förändring i

riksakten ''(jfr stortingets förhandlingar 1842, den 3 April, sid.

248—255 och grundlagsbestämmelsen af den 2 April 1845),

likasom man hittills icke ansett det af nöden att förändra de

uttryck i riksakten, som afse den förra svenska ståndsrepresentationen.

På samma sätt borde i föreliggande fall förfäras

om någon ändring i riksakten skulle bringas å bane. Derom

borde under alla omständigheter den norska regeringens yttrande

inhemtas, hvilket de norska statsrådsledamöterne för närvarande

icke ansågo sig böra tillstyrka.

H. Exc. svenske Justitie-statsministern afgaf följande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

11

yttrande, hvari de öfrige svenske statsrådsledamöterne förenade

sig:

“Då jag nu går att yttra mig i anledning af den fråga

Eders Kongl. Maj:t till öfverläggning framställt, har det icke

undfallit min uppmärksamhet, att i afseende å sammansättningen

af det statsråd, som för detta ärende blifvit tillkalladt, en

afvikelse skett från det förfarande, som efter år 1842 varit

följdt, och enligt hvilket sammansatta statsråd, när de hållits

i Sverige, bestått af samtlige de svenska rådgifvarne och den

i Sverige sig uppehållande norska statsrådsafdelningen. På

grund af denna frågas beskaffenhet och då nu använda förfaringssätt,

hvilket öfverensstämmer med hvad vid särskilda

tillfällen före 1842 iakttagits, icke strider emot bestämmelserna

i 5 § af riksakten, sådana dessa synas mig rätteligen böra

förstås, finner jag likväl anförda omständighet ej böra utgöra

hinder för frågans företagande i den ordning densamma nu

förekommit, dervid jag dock förbehåller mig att framdeles få

taga i öfvervägande, om ej, till vinnande af mera stadga i

förfaringssättet vid liknande fall, ett förtydligande af åberopade

paragraf i riksakten må kunna åstadkommas.

Hvad derefter sjelfva frågan angår, kan jag icke inse

att genom antagande af den föreslagna ändringen i Norges

grundlag några egentliga tvifvelsmål om riksaktens rätta tillämpning

äro att befara och att af sådan anledning förändring i

densamma erfordras. Deremot delar jag den uppfattning, som

år 1860 hos Kongl. Maj:ts dåvarande svenske rådgifvare gjorde

sig gällande, att frågan om ändring af stadgandet i 14 § af

Norges grundlag, att till ståthållare i Norge må utses äfven

svensk man, faller under bestämmelserna i 5 § riksakten.

Från svensk sida lärer emellertid icke ifrågasättas, att Kongl.

Maj:t med begagnandet af sin i Norges grundlag förbehållna

rätt skulle till ståthållare i nämnda rike utse en svensk man.

Omförmälda rättighets qvarstående i Norges grundlag synes

mig icke heller på annan grund vara af en rätt uppfattning,

angående Sveriges sanna intresse, påkalladt; och vill jag alltså

med afseende å de förhållanden, hvarunder denna sak nu föreligger,

hemställa att ärendet må i uteslutande norskt statsråd

till behandling och afgörande förekomma*''.

De norske statsrådsledamöterne funno sig, i anledning

af hvad nu blifvit anfördt af de närvarande ledamöterne af

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

svenska statsrådet, höra upprepa, att det gåfves endast ett

svar på frågan om, i hvilket statsråd berörda stortingsbeslut

om ändring i Norges grundlag skall behandlas och afgöras.

De norska statsmyndigheternas uteslutande rätt att bestämma

öfver Norges grundlag är lika oberoende af andras medgifvanden

som af andras meningar. För så vida de svenska statsrådsledamöterne

med något al sina ofvan anförda yttranden angående

rätta stället för behandlingen åt stortingets beslut gått

öfver gränsen af frågans formela betraktande, såge sig de norska

8tatsrådsledamöterne nödsakade att nedlägga sin protest

mot dylika yttranden, såsom framställda utan befogenhet och

såsom öfverskridande det af Kongl. Maj:t äskade uttalande.

Hans Maj:t behagade derefter i nåder tillkännagifva, att

stortingets beslut om ändring i flera paragrafer af Norges grundlag,

hvarigenom biand annat Konungens rättighet att utnämna

eu ståthållare upphäfves, kommer att behandlas och afgöras i

norskt statsråd.

Expedieras

OSCAR.

jKierulf.

Oaktadt 48 § Riksdags-ordningen medgifver hvarje Utskotts ledamot rätt att

emot Utskottets beslut afgifva sin reservation, skulle jag dock halva tvekat att begagna

denna rätt, derest jag skilt mig i åsigten från Utskottets majoritet vid bedömandet

af någon regeringshandling, som endast genom statsråds-protokollen kommit

till min kännedom; men då den norska ståthållarefrågans behandling, enligt

hvad af ofvanstående inhemtas, är ett allmänt kändt faktum, har jag ansett mig

icke böra förhålla Riksdagen min från Konstitutions-Utskottet afvikande mening i

ett ämne, som icke så mycket i och för sig, som fastmera genom det sätt, hvarpå

det blifvit behandladt, synes mig vara af ganska allvarlig beskaffenhet.

Emot Hans Maj:t Konungens åtgärd att sanktionera norska stortingets beslut

om ståthållareembetets indragning, kan jag ur svensk synpunkt så mycket mindre

hafva något att invända, som jag är öfvertygad att det måste bidraga till upprätthållandet

af ett godt förstånd emellan brödrafolken, att hvarje anledning till tvist,

så vidt möjligt är, undanrödjes; men lika mycket som detta Hans handlingssätt af

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstiiutions-Utskottets Memorial N:o 7.

13

mig erkännes, lika mycket beklagar jag att Han till ledning för sitt beslut saknat

det stöd Han haft rätt att påräkna af sina svenske rådgifvare, hvilka efter ansvarighetslagens

bestämmelser äro skyldige att uti förekommande regeringsärenden,

af hvad beskaffenhet de vara må, efter bästa förstånd och öfvertygelse råda Konungen

till det som Rikets grundlagar likmätigt är. Af omförmälda statsrådsprotokoll

inhemtas emellertid att H. Exc. Herr Justitie-statsministern, med hvilken

Herrar Statsråden Berg och Bergström sig förenat, förklarat, att han ansåg ståthållarefrågan

i öfverensstämmelse med de åsigter, hvilka af 1860 års regering uttalades,

falla under bestämmelserna i 5 § riksakten, men det oaktadt tillstyrkt Kongl.

Maj:t att frågan, såsom af föga vigt för Sverige, i uteslutande norskt statsråd afgöra.

Det är detta sätt att gå till väga, som jag utan allt afseende å den större

eller mindre vigten af det ämne, som förelåg, finner i hög grad betänkligt. Frågan

är nemligen den, huruvida Konungens rådgifvare äro berättigade att tillstyrka

ett ärendes behandling i en ordning, som de anse olaglig, utan anförande af annat

skäl, än att detta ärende, enligt deras uppfattning, saknar en mera omfattande

betydelse, ett skäl, hvilket så mycket mindre lärer gälla, som det är svårt att fatta,

att eu irågas ringa vigt skulle kunna utgöra ett hinder för hennes afgörande i

den af lagen föreskrifna ordning.

Då Konungens rådgifvare icke ansågo det ifrågavarande ämnet vara af enbart

norsk natur och på den grund saknade skäl tillstyrka Konungen att detsamma

i uteslutande norskt statsråd afgöra, utan förenade sig i den åsigt, som af 1860

års konselj uttalades, hade de, enligt min förmening, bort vid denna sin uppfattning

förblifva, då Hans Maj:t Konungen säkerligen det oaktadt, ledd af sin önskan

att befrämja brödrafolkens väl och med stöd af sin grundlagsenliga rätt att, sedan

statsrådet blifvit hördt, allena besluta, sanktionerat Stortingets beslut, hvarigenom

frågan både i afseende å sak och sätt blifvit löst till begge de förenade rikenas

belåtenhet.

Det konstitutionela statsskicket hvilar ytterst på vördnad för lagarne, och

inom vårt land, der alla rättstvister kunna bänskjutas till Konungens afgörande,

är det angeläget, att allmänheten hyser den orubbliga öfvertygelse att Konungen är

omgiiven af rådgifvare, som af inga omständigheter kunna föranledas att afgifva

sina råd i strid med de rättsåsigter, som af dem uttalats. Huru skall det väl gå,

om de, som underlåta att ställa sig lagarne till efterrättelse, kunna till stöd för

sitt handlingssätt åberopa exempel af Konungens rådgifvare och huru kunna väl

desse å sin sida uppträda såsom ifrare för lagarnes upprätthållande, om de sjelfve

icke följa sin egen uppfattning deraf utan låta deras tillämpning vara beroende af

omständigheterna.

Af dessa principiela skäl, har jag ansett mig pligtig att inom Utskottet

yrka, det den ifrågavarande regeringshandlingen skulle enligt föreskrifterna i 107 §

Regeringsformen till Riksdagen anmälas, hvilken framställning dock blifvit un
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

dertryckt, ehuru kanske mindre derföre att man godkänt regeringens handlingssätt,

utan hufvudsakligast af en viss farhåga att genom en sådan anmälan skulle inom

Norge uppväckas den föreställningen, att man här vore missnöjd med sjelfva sakens

utgång, hvilket komme att inverka störande på det goda förhållandet emellan

brödrafolken.

Dessa betänkligheter hafva ej kunnat på mig utöfva någon verkan, dels

emedan jag icke kan föreställa mig att det är genom svaghet och missaktning för

lagen, som vi kunna vinna brödrafolkets aktning, en åsigt, som finner ett för det

svenska sinnet upprörande stöd i de norska statsrådens yttrande till här ofvan

meddelade protokoll, och dels derföre att, äfven om förhållandet vore så bedröfligt,

jag icke skulle kunna anse mig berättigad att på sådan grund åsidosätta min skyldighet

såsom ledamot af Konstitutions-Utskottet. Enligt min åsigt har Konstitutionsutskottet

en pligt att fullgöra, som af inga skäl får uraktlåtas, den att vaka öfver

upprätthållandet af de konstitutionela grundsatserna, och det bör derföre tillse att

dessa icke, äfven i till utseendet obetydliga fall, åsidosättas; och då Utskottet i afseende

å tillämpningen af 107 § Regeringsformen icke utgör en dömande utan

blott en åklagande delegation af Riksdagen hade det icke skolat af konsiderationsskäl

låta den af mig gjorda anmärkning förfalla.

Ehuru jag sålunda, hvad sjelfva ståthållarefrågan vidkommer, icke kan annat

än glädja mig öfver att genom Hans Maj:t Konungens sanktion af Stortingets beslut

densamma blifvit afgjord, har jag icke kunnat godkänna dess formela behandling,

hvilken synes mig vara af beskaffenhet att den bort föranleda Konstitutions-Utskottet

att derom till Riksdagen göra anmälan, emot uraktlåtenheten hvaraf jag härmed

får anmäla min reservation1''.

I denna reservation, hvad sjelfva saken beträffar, har jemväl Herr Ola Andersson

instämt.

af Herr By din:

“I anledning af Kongl. Maj:ts proposition den 30 Januari sistlidet år angående

en i vissa delar förändrad anordning af rikets elementarläroverk, hade

Riksdagen den 24 derpåföljde Maj till Kongl. Maj:t afgifvit underdånig skrifvelse,

hvari Riksdagen, med afslag på Kongl. Maj:ts förslag till normalstat, förklarade

sig, efter pröfning af de till statsrådsprotokollet af Departementschefen anförda

grunder för den ifrågasatta förändrade anordningen, böra lemna utan anmärkning

följande punkter, nemligen den i 2:dra punkten uttalade grundsats, att

undervisningen i språk i skolans nedre klasser inskränkes; 3:dje punkten, att, i

stället för botanik, zoologi och fysik, allmän naturlära införes såsom hufvudämne

i de fem lägre klasserna; 4:de punkten, att den särskilda slutpröfning i naturalhistoria

och det tyska språket, hvilken nu eger rum vid sjette klassens slut, upp
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7. 15

hör; 6:te punkten, att de skriftliga hemarbetena göras färre; 8:de punkten, att de

egentliga lärotimmarnes antal minskas; 9:de punkten, att förmiddagsläsningen i

skolan inskränkes; 10:de punkten, att klassläraresystemet utsträckes; ll:te punkten,

att lärarnes undervisningsskyldighet minskas; 13:de punkten, att de klassiska språkens

inträde i undervisningen uppskjutes, latinets till fjerde och det grekiska språkets

till den sjette klassen; 14:de punkten, att kursafslutningar anordnas i tredje och

femte klasserna; samt 15:de punkten, att läseterminerna förlängas. Likaledes hade

Riksdagen lemnat utan anmärkning den i lista punkten innehållna grundsats, att

antalet af samtidigt i klass lästa ämnen inskränkes, dock med tillägg af den åsigt,

att undervisning i naturalhistoria i elementarläroverkens högre klasser bör meddelas

å alla linierna; den ^:de punkten, att fordringarne i afgångsexamen inskränkas,

med hemställan att öfversättningsprofvet från svenska till latin utbytes emot en

öfversättning från latin till svenska. I afseende på 12:te punkten förklarade sig

Riksdagen vara öfvertygad om vigten af nödiga åtgärders vidtagande för lärarebildningens

främjande, i afseende hvarå Kongl. Maj:t redan föreskrifvit förberedande

åtgärders vidtagande för frågans utredning, men tilläde derjemte såsom ett önskningsmål,

att i skollagen intages stadgande, att för hvarje lektorsbefattning vid

elementarläroverken må bestämmas vissa ämnen, dels såsom hufvudämnen, dels

såsom biämnen. Med anledning af förslaget i 25:te punkten att reallinien i de

fyra öfre klasserna vid de högre elementarläroverken indrages och vid vissa af

dessa läroverk ersättes genom sjelfständiga högre realklasser, hade Riksdagen med

afslag på denna punkt visserligen förklarat sig anse, att reallinien i de öfre klasserna

vid vissa elementarläroverk kan indragas, men hemställt, att Kongl. Maj:t

täcktes framlägga förslag om inrättande af högre realklasser vid ett så stort antal

af likets elementarläroverk, att den reala bildningens behof derigenom må kunna

anses behörigen tillgodosedt. I afseende på 5:te punkten angående undervisningens

sammanslutning kring hufvudämnen på hvarje linie; 10:de punkten angående intagningsålder;

17:de punkten att den reala linieus kurs förkortas med ett år; 18:de

punkten angående bestämmandet af ett högsta antal lärjungar för klass; 19:de och

20.de

ningens gemensamhet samt afskiljande för den klassiska och den reala linien afgaf

Riksdagen till följd af Kamrarnes olika beslut intet yttrande.

Med anledning af de olika meningar, som vid denna frågas afgörande framträda

och det sväfvande och obestämda innehållet uti de flesta af de i statsrådsprotokollet

innehållna punkter, hvilka varit föremål för Riksdagens Öfverläggning,

syntes såsom en nödvändighet för Departementschefen, sedan han i dess vigtigaste

delar lemnat utan afseende det af de på hans föredragning år 1870 af Kongl. Majrt

utnämnde komiterades förslag, att, derest en betryggande grund för den nya anordningen

af vårt skolväsende skulle kunna läggas, låta af sakkunnige män utarbeta

ett förslag till ny skollag på den nya grunden och att först sedan detta skett.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

samt frågan kommit ur sitt sväfvande tillstånd i ett fullt utredt skick, föredraga

den till afgörande och i sammanhang dermed framlägga förslag till öfvergångsstadgande.

Det dröjde ej heller längre tid än en månad förrän man hörde omtalas,

att öfverläggningar höllos af chefen för Lcklasiastik-departementet med tillkallade

universitets- och skollärare. Något officielt meddelande om dessa konferenser

saknades visserligen i motsats mot hvad eljest varit förhållandet med konferenser,

så talrikt sammansatta som denna. Allmänheten fick emellertid af hufvudstadens

tidningar, deribland äfven Post- och Inrikes-Tidningar i dess icke officiela afdelning,

underrättelse om att komiterade sammanträdt i hufvudstaden för att öfverlägga

angående åtskilliga vigtiga skolfrågor den 27 Juni sistlidet år, och varit samlade

till den 10 Juli; att dess medlemmar, 18 till antalet, utgjorts af 2 lärare

från Lunds universitet, 6 från elementarläroverken i Stockholm, 3 från Skara stift,

en från hvartdera af de fullständiga läroverken i Upsala, Lund, Örebio, Kalmai

och Wisby, samt en från hvartdera af Wadstena och Göteborgs treklassiga läroverk;

att dess ledamöter varit fördelade på sex sektioner, en för matematik och

naturvetenskap, en för historia och geografi, en för kristendomsundervisning, eu

för modersmålet, en för klassiska och eu för moderna språk, hvilka hade att uppgöra

förslag till undervisningsplan jemte kursbestämmelser för elementarläroverkens tre

lägsta klasser; att bland de angelägenheter, som förekommit på de allmänna sammankomsterna,

vanligen under Ecklesiastik-departements-chefens ordförandeskap, varit granskning

af sektionernas ofvannämnda förslag; jemkningar i fordringarne för godkänd

afgångsexamen; frågor om för- och eftermiddagsläsningen; om läseterminernas förlängning;

löneförbättrings- och pensionsfrågan; om indelning i bestämda grupper

af de ämnen, hvari undervisningsprof för lärarebefattning skulle aftäggas m. fl.

Hvar och en, som var intresserad för undervisningsfrågans lyckliga lösning, samt

att, sedan striden om ordningen för de klassiska språkens inträde bland undervisningsämnena

blifvit genom Konungs och Riksdags gemensamma beslut definitivt

afgjord, en fäst och betryggande grund för den nya anordningen blefve efter mogen

pröfning och sorgfälligt begrundande lagd, kunde ej annat än glädja sig åt, att

Departementschefen, oaktadt det stora besvär och bryderi, som genom inhämtande

af sakkunniga myndigheters yttrande skulle enligt hans offentligen tillkännagifna

åsigt förorsakas den, hvilkens pligt det blefve att framställa en öfversigt af dessa

utlåtanden, sökt förskaffa sig enskilda sakkunnigas yttranden. Man hade sålunda

att hoppas att få se framställd den undervisningsplan, som i den nya anordningen

innebars, och i tydliga drag, i stället för allmänna satser, angifvet det sätt, hvarpå

genom den ifrågasatta nya anordningen de öfverklagade olägenheterna af mångläseri

och öfveransträngning skulle kunna undanrödjas. Man kunde så mycket

säkrare förvänta, att eu fullständig utarbetning af ett nytt skollagsförslag skulle

med erforderlig sorgfällighet ske, som tidningarne omförmälde, att, efter det konferenserna

i skolfrågan under Departementschefens ordförandeskap slutat, en särskild
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o

/v

/ .

17

skild komité af sex personer sammanträdt för att utarbeta förslag till ett pedagogiskt

seminarium, hvilken komité naturligtvis borde till ledning för sitt arbete hafva

ett till sitt innehåll bestämdt, om ock ej i särskilda paragrafer formuleradt lagförslag.

Härtill kom slutligen, att tiden redan så långt framlidit att, till följd af Hans Maj:t

Konungens resa i Norge och förestående kröningshögtidligheter, i hvilka äfven Departementschefen

deltog, denna fråga, som utgör föremål för öfverläggning i Statsrådet

i dess helhet, ej kunde hinna att afgöras så tidigt, att den nya anordningens

tillämpning utan men för undervisningen kunde under det stundande läseåret öfverallt

sättas i verket, hvadan man syntes böra vara viss på att den nya anordningen

skulle blifva föremål för mogen, omsorgsfull och omfattande pröfning.

Det var till följd af dessa förhållanden, som man med en viss öfverraskning

emottog den underrättelse, som innehölls i den icke officiela afdelningen af

Post- och Inrikes-Tidningar för den 13 Augusti, att Kongl. Maj:t fastställt ny undervisningsplan

och fördelning af läroämnena i elementarläroverkets tre lägsta klasser

att tillämpas från då instundande läseårs början. Hvilken dag beslutet blifvit

fattadt omnämndes ej, men af Ecklesiastik-departementets diarium imhemtas, att den

9 Augusti sistlidet år, då Hans Maj:t Konungen ännu ej hade återkommit till hufvudstaden

från sin resa i Norge, från Ecklesiastik-departementet utgått ett cirkulär,

såsom det heter “Till samtliga Eforalstyrelser i riket samt direktionen öfver Stockholms

stads undervisningsverk angående förändrad undervisningsplan för de tre

lägsta klasserna af rikets elementarläroverk11, hvilket blifvit i tryckta exemplar, å

hvilka äfven Konungens och Departementschefens namn voro tryckta, tillstäldt samtliga

ofvannämnda skolstyrelser samt af innehåll att, sedan Riksdagen, i anledning

af Kongl. proposition om förändrad anordning af rikets elementarläroverk, den 24 Maj

med underdånig skrifvelse inkommit, samt Konungen låtit densamma sig föredragas,

Konungen, som ansett det vara angeläget att vissa af Honom och jemväl af Riksdagen

omfattade grunder rörande förändringar i elementarundervisningen måtte

vinna tillämpning utan afbidan derpå att öfriga framställda förslag till förändrade

anordningar af nämnda läroverk varda till slutlig pröfning och afgörande företagna,

funnit godt dels förordna att undervisningen i elementarläroverkens tre

lägsta klasser skall för samtliga lärjungar i klassen vara i alla läroämnen gemensam,

dels ock i sammanhang dermed för samma klasser fastställa den i cirkuläret

innehållna undervisningsplan och fördelning af läroämnen, med följande bestämning i

afseende på tiden för undervisningsplanens tillämpning: “Hvad sålunda blifvit

stadgadt skall vinna tillämpning för första och andra klasserna från instundande

läseårs början, samt för tredje klassen från och med höstterminen år 1874“. Som

emellertid för elementarläroverket i Upsala och elementarskolan i Stockholm särskilda

läseordningar voro bestämda, så blef efter Hans Maj:t Konungens återkomst en

särskild skrifvelse den 20 Augusti aflåten till Upsala Eforalstyrelse i handskrifvet

Bill. till Rikscl. Urat. 1874. 3 Samt. 6 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

exemplar med Konungens och föredragandens egenhändiga underskrifter, hvilken

skrifvelse var så till vida olika med den, som afläts den 9 Augusti, att bestämmelsen

i afseende på tiden för undervisningsplanens tillämpning var ändrad till

följande lydelse: “hvad som sålunda blifvit stadgadt, skall vid högre elementarläroverket

i Upsala tillämpas för första klassen från instundande läseårs början, förandra

klassen med höstterminen 1874, samt för tredje klassen med höstterminen

1875, men vid öfriga elementarläroverk med undantag af Nya elementarskolan för

första och andra klasserna från instundande läseårs början samt för tredje klassen

med höstterminen 1874“. I Svensk Författningssamling N:o 52 af den 24 September

infördes derpå cirkuläret, sådant det lyder i det den 9 Augusti utfärdade.

Detta cirkulärs utfärdande var egnadt att i flera afseenden ådraga sig uppmärksamhet.

Dess innehåll öfverraskade, emedan det utvisade att Departementschefen

tillstyrkt att, utan afbidan på genomfordt och utveckladt förslag till den

nya anordningen i dess helhet, förberedande ändringar i elementarundervisningen

skulle vidtagas, som ju möjligen kunna komma att tarfva rättelse, när frågan i

dess helhet kommer under pröfning. Sättet och tiden för dess utfärdande voro

ej heller väl valda. I en fråga, som denna, hvilken rör ej allenast läraren utan

äfven föräldrar och målsmän för den ungdom som begagnar skolorna, hade man

väntat sig att, då den nya anordningen innebär ändring af föreskrift i gällande

skollag, föreskriften härom meddelats i form af lagändring genom kungörelse

och ändring i elementarläroverksstadgan, i stället för genom cirkulär som blott

meddelas vederbörande embetsverk. Åtminstone hade man kunnat påräkna att i

god tid och fullständigt erhålla kännedom om den nya anordningen. Cirkuläret

expedierades till Eforalstyrelserna så sent, att en mängd läroverk ej före höstterminens

början kunde erhålla kännedom om förändringen; dess utfärdande i Svensk Författningssamling

först den 24 September, eller först en månad efter det anordningen

trädde i verket, och det utan att upptaga Upsala elementarläroverks och Nya

elementarskolans i Stockholm särskilda ställning, måste medföra olägenhet för

målsmän och föräldrar, som anordnat sina barns undervisning på gällande skollags

grund.

Dessa anledningar till anmärkning träda emellertid i bakgrunden för den

fråga som hvar och en, som med uppmärksamhet följt detta ärendes handläggning,

måste göra sig, nemligen den, huru det varit möjligt, att ett cirkulär, hvars innehåll

skulle, till följd af den ändring i gällande skollag det innehöll, afgöras i samladt

statsråd, kunde, innan Konungen upplöst den tillförordnade regeringen, hafva

blifvit i grundlagsenlig ordning utfärdadt. Denna förvåning borde visserligen

skingras af det datum, cirkuläret befanns hafva erhållit, den 6 Juni, således innan

Konungen afrest till Norge. Men äfven detta förhållande var egnadt att väcka

förundran, emedan, efter hvad ofvan nämnts, cirkulärets innehåll utgjort föremål

för öfverläggningar med universitets- och skollärare under tiden, 27 Juni—10 Juli,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

19

således tre veckor senare än den dag, hvars datum cirkuläret bar. Under sådant

förhållande kunde ej cirkulärets innehåll hafva blifvit bestämdt ofvan uppgiga

dag, hvilket jemväl visar sig af dess expedierande först den 9 Augusti,

hvilket ej kan tänkas hafva egt rum, derest cirkulärets innehåll verkligen blifvit

beslutadt den 6 Juni; det skulle nemligen bära vittne om en i högsta grad klandervärd

senfärdighet i expedition af ett beslut sådant som detta, hvilket var afsedt

att omedelbart vid läseårets början träda i verket. Om man dertill erinrar

sig, att Riksdagens skrifvelse är daterad dsn 24 Maj, och att, på sätt ofvan anförts,

Riksdagen lernnat undervisningsfrågan från sig i allt annat än utredt skick, visar

sig ej heller möjligt, att Departementschefen kunnat medhinna ärendets bringande

i ordning till föredragning redan den 6 Juni. Cirkuläret måste således för

den, som aktgifvit uppå ofvanuppgifna faktiska förhållanden, framstå såsom antedateradt.

Om man härtill erinrar sig, att t. f. regering förde styrelsen under

tiden 13 Juni—12 Augusti, hvilken regering ej egde besluta i saken, samt att

till följd af konferenserna i skolfrågan 27 Juni—10 Juli, vid hvilka ifrågavarande

cirkulärs innehåll var föremål så väl för sektionsarbete som för debatt

vid de allmänna sammankomsterna, dess innehåll ej kunde hafva blifvit beredt till

föredragning, förrän efter det dessa öfver!äggningar blifvit afslutade, så synes det

cirkulär, som den 9 Augusti utgick, ej halva i anseende till Konungens frånvaro

kunnat blifva i laga ordning föredraget och i statsrådet af Konungen afgjordt, utan

synes det antingen hafva blifvit af Departementschefen på egen hand utfärdadt,

hvarför talar det den 9 Augusti skedda utfärdandet af samliga cirkulären i tryckta

exemplar utan Konungens handskrifna undertecknande å något, eller ock synes

Departementschefen utom statsrådet hafva utverkat Konungens bifall till detsamma.

Hvilketdera förfaringssättet som än må hafva blifvit användt, så kommer det i

strid med grundlagen, som ej tillåter en expeditions utfärdande utan på grund af

i statsrådet fattadt beslut (jfr R.-F. § 38. Ansv.-Lagen för statsrådet § 8).

Den uppfattning af Departementschefens uraktlåtenhet att vid skolfrågans

handläggning iakttaga de i grundlag stadgade former för regeringsärendens afgörande

och expeditioners utfärdande, som påtränger sig hvar och en som fäst uppmärksamhet

på denna frågas handläggning, vinner bekräftelse af statsrådsprotokollet.

Går man till protokollet för den 6 Juni, eller den dag, hvars datum cirkuläret

bär, finner man vid samma protokoll bilagdt ett i laga form affattadt, af Konungen

underskrifvet cirkulär med påskrift “till samtliga Eforalstyrelser i riket samt

direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk angående förändrad undervisningsplan

för de tre lägsta klasserna af rikets elementarläroverk", men till innehållet

lika med det, som expedierades till Eforalstyrelsen i Upsala den 20 Augusti,

för hvars från det den 9 Augusti expedierade cirkulär afvikande lydelse ofvan redogjorts.

I nämnda statsrådsprotokoll omförmäles jemväl, att Kongl. Maj:t på Departementschefens

hemställan beslutat, att “cirkulär sådant det finnes detta protokoll

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

bilagdt angående förändrad anordning af undervisningen i de tre lägsta klasserna

af elementarläroverken finge aflåtas till samtliga eforalstyrelser samt direktionen

öfver Stockholms undervisningsverk11. Men att det protokollet bilagda cirkulär ej

då var till sitt innehåll bestämdt visar protokollet för den 12 nästföljande Juni,

och senare inträffade af oss ofvan anförda fakta. Det var nemligen sistnämnda dag,

således 6 dagar efter det cirkulärets innehåll hetes vara bestämdt, som Departementschefen

först bemyndigades att för öfverläggningar om åtskilliga läroverksfrågor

tillkalla några af elementarläroverkens lärare samt andra sakkunnige män;

och det var på grund af detta bemyndigande som de förr omnämnde 18 lärarne

den 27 Juni sammanträdde till de öfverläggningar, som efter hvad utan vederläggning

meddelats i Post- och Inrikes-Tidningar haft till eu af sina hufvudsakliga

uppgifter att utarbeta den undervisningsplan, som sistlidne hösttermin skulle tilllämpas,

eller med andra ord den, som enligt statsrådsprotokollet skulle redan den

6 Juni hafva blifvit fastställd. Att ifrågavarande cirkulär skulle kunna hafva blifvit

till sitt innehåll bestämdt den dag hvars datum det bär, blir således en omöjlighet.

Men, kan häremot invändas, äfven om beslutet ej blifvit fattadt den 6 Juni,

följer ej ovilkorligen häraf, att cirkuläret erhållit oriktigt datum. Beslutet kan ju

vid justeringen hafva blifvit till innehållet bestämdt och på sätt plägar ske erhållit

datum efter den dag, då ärendet föredrogs. Äfven ett sådant förfarande låter sig

ej ursäkta. Har ett beslut vid justeringen blifvit ändradt eller till sitt innehåll

bestämdt och ej blott till redaktionen modifieradt, bör den derpå grundade expeditionen

bära justeringsdagens datum, i synnerhet då fråga är om utfärdande af Kongl.

Maj:ts regeringsbeslut. Grundlagen fordrar i Regeringsformen § 10, att regeringsärendena

skola innan de föredragas vara beredda; det låter sig derföre ej konstitutionelt

försvaras, att ett regeringsärende till protokollet tages såsom afgjordt, innan

det till sitt innehåll blifvit bestämdt, allraminst om det mellan dagen då det hetes

vara afgjordt och justeriugsdagen gjorts till föremål för öfverläggningar med utom

statsrådet stående personer. Jag behöfver blott påpeka, bvilka betänkliga följder

skulle uppstå, om under tiden emellan den dag, då ett regeringsbeslut säges vara

fattadt, och till dess justering egen rum tillfälle vore öppet att förmå Departementschefen

att jemka beslutet. Härtill kommer ännu en betänklighet till följd

deraf, att regeringsbesluten i allmänhet ej justeras inför Konungen, hvadan ett

uppskjutande af ett ärendes definitiva afgörande till justeringsdagen blifver detsamma

som att det definitiva beslutet undandrages den enda lagenliga pröfning,

som grundlagen känner för regeringsbeslut, som ej röra ministeriela och kommandomål,

nemligen af Konungen i statsrådet. Men äfven om man skulle vilja ursäkta

beslutets antedatering med att betrakta beslutets definitiva fattande såsom en justeringsfråga,

kan ej ens från denna synpunkt betraktadt cirkulärets utfärdande

anses hafva i grundlagsenlig ordning skett. Inför Konungen hölls ej statsråd i

ecklesiastikärenden mellan den 12 Juni—19 Augusti, hvadan endast det cirkulär,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7,

21

som aflåta till Upsala den 20 Augusti, hvilket ock till alla delar öfverensstämmer

med det som är bilagdt statsrådsprotokollet den 6 Juni, kan hafva blifvit utfärdadt

i laga ordning. Med det cirkulär åter, som, infördt den 24 September i Svensk

Författningssamling N:o 52, tillsändts öfriga skolstyrelser och expedierats den 9

Augusti, innan Konungen återtagit styrelsens utöfning, är ett annat förhållande.

Detta är först och främst i en icke helt och hållet oväsendtlig del af olika lydelse

med det statsrådsprotokollet bilagda; der saknas nemligen ofvananförda bestämmelser

om Upsala elementarläroverks och Nya elementarskolans särskilda ställning.

xVlan har sökt förklara saken såsom om detta cirkulär skulle vara en transsumerad

skrifvelse med bortglömmande af att deri på behörigt ställe insätta transsumtionsstreck.

Jemför man vare sig det i Författningssamlingen införda eller till Eforalstyrelserna

utfärdade, finner man dock ingen liknelse till ett sådant antagande.

Vidare saknas för detta cirkulär i laga ordning underskrifvet orginalexemplar,

hvartill kommer, att, då detsamma till följd af Konungens frånvaro ej kunnat

till sitt innehåll i laga ordning bestämmas i något statsråd förrän den 19 Augusti,

dess expedierande redan den 9 Augusti ej kan förklaras på annat sätt, än att

detsamma utfärdats före protokollets justering och innan eller utan att innehållet

blifvit af Konungen i statsrådet definitivt bestämdt.

Alla de i Regeringsformens § 38 föreskrifna vilkor, för att en från Konungen

utgående expedition skall anses lagligen utfärdad, synas således hafva blifvit vid

det den 9 Augusti atlåtna cirkulär lemnade utan afseende, både föreskriften

att beslutet skall till sitt fullständiga innehåll hafva blifvit i statsrådet bestämdt

innan expedition eger rum, och att expeditionen skall i alla delar öfverensstämma

med det i statsrådet förda protokoll, samt att åtminstone någon af de då utfärdade

expeditionerna varit försedd med Konungens handskrifna underskrift. Man

har visserligen sagt att genom detta förfarande, om det ock ej kan bestridas att

laga former ej blifvit fullständigt tillgodosedda, ingen skada skett, mera än den

olägenhet som består deruti, att de föräldrar, som tvekat i val af skolor för sina

barn, ej fått fullständiga upplysningar om förhållandet vid Upsala högre élementarläroverk

och Nya elementarskolan i Stockholm; man har äfven velat ursäkta detta

förfarande dermed, att till följd af Konungens frånvaro den nya anordningen af

elementarundervisningen eljest ej låtit sig under det då förestående läsåret genomföra

och att det mindre formliga förfarandet ursäktas af den skyndsamhet, som

erfordrades för att sätta reformen i verket; en skyndsamhet, som borde lända till

beröm, då här var fråga om att verkställa ett Riksdagens beslut. Ingendera af

dessa ursäkter kan tillerkännas någon betydelse. Ett regeringsbeslut får ej misstänkas

vare sig att det i''ör dess lagliga tillkomst eller den derpå grundade expeditionens

fulla öfverensstämmelse med det i protokollet innehållna beslutet. En

Departementschef kan lika litet ursäktas för att utan ringaste rimligt skäl en eller

annan rad i ett noggrannt formuleradt regeringsbeslut blifvit i en expedition ute
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7-

sluten, som han bör kunna ursäktas, om han i expeditionen gör tillägg till detsamma

eller deri införer helt och hållet nya föreskrifter. Den ursäkt, som hemtas

ur brådskan, förfaller också. Riksdagen lemnade ej denna fråga i ett så utredt

skick, att den omedelbart kunde företagas till afgörande, och i dess skrifvelse finnes

intet ord, som bort föranleda Departementschefen att, innan frågan var i dess helhet

färdigberedd, partielt ordna undervisningen i de tre lägsta klasserna.

Jemte det, efter hvad sålunda synes, lagstridiga förfarande, hvartill föredraganden

gjort sig skyldig vid ärendets afgörande och beslutets expedition, visar sig

äfven i afseende på ärendets beredning, att laga former ej blifvit så som sig bör

iakttagna. Jag har förut anmärkt, huruledes beredningen skett mellan föredragningen

och justeringen, hvilket står i strid med Regeringsformens § 10, som föreskrifver,

att innan ärendena hos Konungen i Statsrådet föredragas, skola de af den

föredragande beredas. Sättet för denna beredning är ej heller i full öfverensstämmelse

med § 10, som föreskrifver att ärendena skola beredas genom nödiga upplysningars

inhämtande från vederbörande embetsverk. Departements-chefen har

emellertid, i strid emot hvad eljest plägar ske med de enklaste mål, hvarken inhemta!

utlåtande från vederbörande embetsverk, eller, för den händelse detta skulle

leda till alltför långt dröjsmål med ärendets afgörande, på annat sätt beredt dem

tillfälle att afgifva yttranden, utan i dess ställe så påskyndat föredragningen, att

hvarje kritisk belysning från sakkunnig myndighets sida blifvit omöjlig. Han har

visserligen hållit enskilda konferenser med åtskilliga lärare, men då dessa hvarken

varit förpligtade eller ens berättigade att yttra sina meningar till protokoll, och

hvarje officiel kunskap om de yttranden, som afgifvits, saknas utöfver hvad som

rör frågan om lärareseminarium, kunna ej dessa öfverläggningar anses hafva uppfyllt

ändamålet med grundlagens ofvan anförda stadgande; de synas tvärtom stå i

strid dermed.

Då, i stället för officiela upplysningar af vederbörande embetsverk, sådana

inhemtas af komitéer eller konferenser af sakkunniga personer, församlade till ett

så stort antal, som här varit fallet, böra öfverläggningarne erhålla någon slags officiel

karakter, vare sig så att resultaten, såsom förhållandet varit med komitéers

arbeten, i form af utlåtanden offentliggöras, eller så att de såsom vid rektorskonferenser

i form af referater i tryck delgifvas allmänheten; eller ock så att Departements-chefen

redogör för de inhemtade upplysningarne vid föredragningen till

statsrådsprotokollet. Något slags officiel! meddelande hade så mycket mera varit

af nöden, som Departements chefen ansett nödigt att af Konungen särskild! begära

bemyndigande att sammankalla dem och förordnande om anslag af allmänna medel

äfven till dem, som, anställde vid hufvudstadens läroverksanstalter, funnos på stället.

Särskildt anslag af statsmedel bör ej komma i fråga till så beskaffade samspråk,

som ifrågavarande konferenser, vid hvilka, efter hvad Departements-chefen gifvit tillkänna,

det icke ansetts nödigt att inhemta något skriftligt yttrande, ej heller att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7,

23

öfver hvad vid öfverläggningarne förekommit låta upprätta protokoll, och komitéledamoten

således vet, att han ej yttrar sig under ansvar och ej heller kan förpligta

Departements-chefen att taga de framställda skälen under öfvervägande, medan å

andra sidan Departements-chefen kan i stället för att kritiskt bemöta gjorda anmärkningar

genom deras förtigande lemna dem utan afseende. Den kritiska utredning

och belysning, som Regeringsformen § 10 om officiel upplysningars inhemtande

afser, och den kontroll, som dels är Konstitutions-Utskottet särskildt öfverlåten,

och dels tillkommer hvarje medborgare till följd af hans rätt att få del af

protokoll och beslut i mål, som varit föremål för komitéeöfverläggningar, skulle

blifva eluderade, om i stället för af Konungen tillsatta komitéer, om hvilkas sammansättning

och yttranden officielt meddelande sker, ett nytt slags komitéer eller

konferenser komma att ega rum, hvilkas ledamöter af Departements-chefen tillsättas

i tysthet, och hvilkas yttranden blefve Departements-chefens uteslutande egendom,

så att gifna upplysningar hvarken inflyta i statsrådsprotokollen, af hvilka Konstitutionsutskottet

eger erhålla del, ej heller affattas i protokoll eller betänkande, hvilka

äro tillgängliga för medborgare i allmänhet.

Det sätt, hvarpå denna fråga i öfrigt blifvit behandlad, har ock varit egnad

att ådraga sig uppmärksamhet. Ifrågavarande cirkulär har, efter hvad ofvan omnämnts,

blifvit tillstyrkt, innan föredraganden för Kongl. Maj:t gifvit någon utredning

af frågan i dess helhet, sådan den af Riksdagen genom skrifvelsen den 24 Maj

till Kongl. Maj:t öfveriemnades, och utan att någon närmare bestämd plan till undervisning

i läroverkets samtliga klasser blifvit framlagd, så att i ett sammanhang

kunnat öfverskådas den fullständiga undervisningsplanen, med dertill hörande anordning

af de båda liniernas förhållande till hvarandra, bestämning af kurser och

fördelning af ämnena, äfvensom af längd för läseterminer och af ålder för intagning,

allt frågor, hvarom olika meningar yppats, och hvilka måste vara afgjorda,

innan ett fullt ändamålsenligt ordnande af de tre lägsta klassernas undervisning

kunnat bestämmas. Mot sättet och tiden för beredande af verkställighet åt

regeringsbeslutet kunna jemväl, efter hvad ofvan anförts, befogade anmärkningar

göras.

Som den behandling af en utaf de för samhället vigtigaste frågor, hvilken

jag ofvan belyst, utanför riksdagen väckt en större uppmärksamhet i och för ifrågavarande

cirkulärs tidiga datum, sena expedition och den mellan expeditionen och

beslutet af Departements-chefen hållna konfidentiel öfverläggning med utom statsrådet

stående personer, hvartill kom tvifvel om att det definitiva afgörandet kunnat

ske med gällande konstitutionela formers iakttagande, har jag ej ansett mig böra

instämma i den tystnad Konstitutions-Utskottet härom iakttagit, helst sedan Utskottet

gjort en enligt min uppfattning fullt laglig regeringsåtgärd till föremål för anmärkning.

Man må vara af hvilken åsigt som helst i fråga om lämpligheten att uti

ifrågavarande fall tillämpa grundlagens föreskrifter om ansvar för Departements
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Ronstitutions-Uiskottets Memorial N:o 7.

chefen för hvad han i ofvanberörda hänseende låtit komma sig till last. Ingen lär

vilja bestrida det betänkliga deruti, att vid regeringsärendenas handläggning af vederbörande

Departements-chef ett likartadt förfarande med det som, efter hvad ofvan

angifna fakta gifva vid handen, synes egt rum med undervisningsfrågans behandling,

skulle komma att vinna häfd; vare sig så att regeringsärenden föredragas,

innan de blifvit beredda till föredragning och att i sammanhang dermed beslutet erhåller

annan dags datum, än den, på hvilken det verkligen blef till innehållet bestämdt;

eller så att den förberedande handläggning, som tillhör vederbörande embetsverk

i form af officiela utlåtanden, åsidosättes och utbytes emot konfidentiela

samspråk med af Departements-chefen utsedda personer, hvilka ej yttrat sig under

ansvar och hvilkas yttranden Departements-chefen ej heller är förpligtad att taga

under öfvervägande; eller så att afgörandet af ett föredraget regeringsärende uppskjutes

till justeringen och under tiden mellan den dag, då beslutet i protokollet

skall antecknas såsom fattadt, och den, då justering kommer att ske, Departementschefen

håller öfverläggningar om hvad i beslutet skall inflyta med utom statsrådet

stående personer; eller så att beslut i ett ärende af Departements-chefen expedieras,

innan det definitiva afgörandet i Statsrådet egt rum; eller så att, sedan detta

skett vid justeringen, man ej ens tillser att det i verkligheten först då fattade beslutet

fullständigt instämmer med den i förväg utfärdade expeditionen; eller så att,

då beslutet inbegriper ändring af gällande lag, dess utfärdande sker utan samband

med allmän kungörelse om den ändrade lagen och så sent att så väl det allmänna

som den enskilde medborgaren derigenom kan tillskyndas olägenhet.

Jag har derföre ansett min pligt såsom ledamot af Konstitutions-Utskottet

fordra att fästa uppmärksamheten på det af Chefen för Eclesiastik-departementet

i förevarande sak iakttagna, i alla nu angifna hänseenden anmärkningsvärda förfarande".

Med Herr Rydin har i denna fråga Herr Ter Nilsson i Espö i hufvudsakliga

delar sig förenat.

af Herr Ola Andersson, med hvilken Herrar Sven Nilsson, Bäckström och

Assar sson instämt:

“Konstitutions-Utskottets rätt och pligt att hos Riksdagen anmäla de

Konungens rådgifvares rådslag, genom hvilka det ansett rikets sannskyldiga nytta

icke vara behörigen iakttagen eller detta förtroende-embete ej med skicklighet

utöfvadt, hade efter min öfvertygelse bort föranleda Utskottet att hos Riksdagen

tillkännagifva det sätt, på hvilket den s. k. lotsfrågan under sistlidne och nästföregående
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstiiutions-Utskoitets Memorial N:o 7. 25

föregående år blifvit handlagd och slutligen löst genom den med Danmark den

14 Augusti 1873 afslutade deklaration.

Då så ej skett, och jag ansett saken anmärkningsvärd, anser jag mig skyldig

derför andraga några skäl.

Danmarks öfverhöghetsrätt i Sundet under tiden före 1857 vill jag hvarken

medgifva eller bestrida; jag är mest höjd för det förra.

Denna rätt kan emellertid ej åberopas till stöd för den af Danmark nu

fordrade uteslutande lotsningsrätten, ty frågan härom ingick bland de ärenden,

som voro föremål för de i 1857 års traktat deltagande makternas öfverenskommelse.

Således: frågan har derigenom blifvit internationel; alltså måste, till stöd

för Danmarks rätt, åberopas denna traktat, ej något annat. Har man då, genom

denna traktat, förklarat Danmarks gamla rätt — om det egde en sådan —

oförändrad, eller har en förändring deruti blifvit vidtagen? Ettdera måste

hafva skett.

Skyldigheten ätt, likasom tillförene, vaka öfver lotsväsendet, har man

ålagt Danmark — d. v. s. Danmark måste hålla lotsar och tillse att afgifterna

för begagnandet af dessa äro måttliga — men uågot förbud för sjöfarande att

begagna andra lotsar finnes icke; fastmer heter det, omedelbart efter åläggandet

för Danmark att vaka öfver lotsväsendet: “hvilket det i Kattegat, Sundet

och Bälterna alltid skall stå sjökaptenerne och skepparne fritt att anlita eller

icke11 (Art. Il, 3:o i 1857 års traktat). Hvad är det nu för lotsväsen här omhandlas?

Jo, det, som Danmark är skyldigt att hålla och vaka öfver. Icke finnes

det med ett enda ord antydt, att ej andra än de lotsar, som Danmark

måste hålla och vaka öfver, få betjena sjöfarande. Eller kan väl friheten att

anlita eller icke anlita detta lotsväsen, öfver hvilket Danmark kan och skall vaka,

tolkas på sådant sätt, att det skulle vara sjöfarande förbjudet att hjelpa sig

fram på hvad annat sätt som helst, som de kunde finna för sig förmånligt, helst

ju hela traktaten tydligen går ut på att göra sjöfarten i dessa farvatten för de

kontraherande makterna så fri som möjligt? Jo, säger man: Danmark kan fordra

(enligt åberopade traktaten) lotsalgifter af dem, som “sjelfvilligt begagnat lots“,

äfven om det är lotsar, öfver livilka det ej kan falla någon menniska in att

fordra att Danmark skall vaka. Ohållbarheten häraf behöfver väl knappast bevisas;

konseqvenserna af dessa fordringar blifva alltför orimliga.

Men så påstår man: “Drogden är väl åtminstone, efter alla folkrättsliga

principer, uteslutande danskt farvatten".

Lotsfrågan i sin helhet har blifvit, genom oftanämnda traktat, en interuationel

fråga. Detta har jag ej ansett nödigt att här bevisa, emedan det blifvit

erkändt både af förre och nuvarande utrikes-ministern, och detta i hvad det rör

Kattegat, Sundet och Bälterna, utan något undantag för Drogden eller någon

Bill. till Riksd. Prof. 1874. 3 Sami. 6 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.

annan del af dessa farvatten. De folkrättsliga principerna hafva blifvit frånträdda

eller modifierade genom en frivillig och laglig öfverenskommelse, genom hvilken

man ville göra passagen mellan Nord- och Östersjön till fritt vatten och i sådant

fall naturligtvis äfven den del deraf, som utgör den nära nog enda egentliga segelleden.

Att således Danmark blifvit medgifvet uteslutande lotsningsrätt i denna

del af Sundet, kan jag för min del icke finna öfverensstämmande med traktaten

och med Sveriges innebyggares derpå grundade rättigheter; jag finner detta så

mycket mera anmärkningsvärdt, som vår ställning i frågan — derest den, såsom

sig bör, hänskjutes till de kontrollerande makterna — blifvit genom detta medgifvande

väsendtligen försvagad.

Om Danmarks påstående, att skyldigheten att vaka öfver lotsväsendet

innefattar rätt att ensamt besörja lotsningen å de nämnda farvattnen och således

ett förbud för alla andra att dermed befatta sig, samt att det utan denna rätt i

sin fulla utsträckning ej kan fullgöra den i traktaten föreskrifna skyldigheten att

vaka öfver lotsväsendet på det vidsträcktare sätt som Danmark nu tolkar denna,

vore riktig; huru skall nu Danmark, i enlighet med denna tolkning, kunna vaka

öfver den lotsning, som i en del af Sundet enligt deklarationen kan utöfvas af

svenska lotsar? Då nu Sverige, genom denna deklaration alldeles icke iklädt sig

någon Danmark i traktaten ålagd skyldighet, så är — i fall nämnda uppfattning

vore riktig — äfven från denna synpunkt deklarationen uppenbarligen stridande

mot 1857 års traktat. Häraf synes tydligen att den rätt, som Danmark velat

grunda på sin i traktaten åtagna skyldighet, omöjligen kan få en så vidsträckt

tolkning.

Om jag förbigår alla omständigheter som röra sättet för hela frågans behandling,

skall man helt visst gilla detta förbigående, hoppas jag; det endast har

jag velat tillägga, att då vår Regering handlat ensam å ena sidan i en fråga som

rör alla de makters rätt, hvilka till Danmark erlagt en ansenlig summa för vinnande

af vissa friheter i de omtalade farvattnen, så kunde man väntat någon

undersökning om huru Danmark uppfyllt den så mycket omtalade stora skyldigheten,

något hvaröfver klagomål ingalunda saknats. En sådan fordran synes mig

så mycket mindre obillig, som denna utredning, hvartill utvägar väl ej helt och

hållet skulle saknats, icke borde hafva varit alldeles utan gagn vid underhaudlingarne,

hvilka pågingo under ett och 1U år.

Att frågan ej varit den lättaste att omhänderhafva och utföra, medgifves

villigt, men vid min uppfattning om det slut den genom deklarationen fått, att

Danmark genom denna deklaration erhållit förmåner, hvartill det enligt traktaten

ej haft grundad rätt, står jag fast, och ehuru denna min mening ej blifvit af

utskotts-majoriteten delad, och således ej kan leda till någon påföljd, har jag

dock funnit min pligt mana mig att densamma uttala*''.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7-

27

Jemväl Herr Lyttkens har i näst ofvanstående reservation i hufvudsaken

instämt.

För öfrigt anmäles, på begäran, att Herrar Jonas Andersson och Thorell

icke varit i Utskottet tillstädes vid den slutliga behandlingen af de s. k. ståthållare-

och lotsfrågorna, samt att Herr Samuel Jonsson icke deltagit i slutliga

handläggningen inom Utskottet af sistnämnda fråga.

Afskrift.

Litt. A.

Kongl. May.ts och Rikets Bergs-kollegii Utslag uppå Åtvidabergs kopparverks

intressenters ansökning att till verkets behöriga vidmakthållande

undfå tilldelning af then så kallade Gaddstigsallmänningen

i Östergötland och Kinda härad belägen; Gifvit

i Stockholm den 17 Augusti 1775. I

I anledning af förherörda ansökning samt inhemtade underrättelser såväl

vid en år 1773, vid Åtvidabergs kopparverk och Malmviks grufva hållen kommission,

som igenom Bergmästaren i orten, huruledes Gaddstigs allmänning skulle

vara för kopparverket ganska nödig, såsom nästan thet enda ställe i hela then

orten ther sådan furuskog vore till finnandes, hvarifrån storvirke kunde erhållas

till grufvornas och smältverkens oumgängliga behof, har Kongl. Kollegium medelst

skrifvelse till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i orten begärt, att sedan vederbörande

i thetta mål hörde blifvit erhålla thess utlåtande huruvida nämnda allmänning

kunde till kopparverket disponeras, antingen helt och hållen eller till

någon del, hvarefter bemälte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, jemte eget yttrande

i målet, till Kongl. Kollegium insändt Kinda Häradsrätts den 16 December

förlidet år härom anställda undersökning, såväl som vederbörande Krono- och

Jägeri-betjenings utlåtande tillika med en af Herr Riksrådet och Kommendören

af Kongl. Nordstjerne-Orden Högvälborne Baron Melch. Falckenberg i anseende

till dess i berörda härad innehafvande Säteri- och Frälse-egendomar, sedan undersökningen

för sig gått, hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifven skrift

med protest emot allmänningens upplåtande till Kopparverket.

Vid handlingarnas föredragande har Kongl. Kollegium inhemtat, hurusom

the vid undersökningen närvarande fullmäktige för allmogen theromkring väl i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

KonstiMions-UtsJcottets Memorial N:o 7.

början påstått att Gaddstigen vore eu härads-allmänning, hvaraf de hemman,

hvilka varit i behof af skog, sig i långliga tider skola betjent, samt att berörda

skog vore på häradets bekostnad utbruten, så ock att åtskilliga hemman inom

häradet vore så skoglösa, att the utan understöd härifrån icke skulle kunna till

theras brukning ega bestånd, med mindre allmänningen förblefve som tillförene

bibehållen till theras tjenst, att deraf hemta theras nödiga tarfver, hvarutom såväl

för Salpetersjudningen vid the skoglösa hemmanen, som ock kyrkobyggnader

med mera, Gaddstigs allmänning skulle vara häradet alldeles omistlig; men efter

något vidare samtal och öfverläggning hafva likväl fullmäktige å egna och öfriga

härads- och sockneboers vägnar förklarat sig nöjde till nyttjande af Åtvidabergs

kopparverk, så länge det drifves, afstå then i norr tint närmast belägna del af

allmänningen ifrån Efgölen till norra ändan af Gogiöl i rätt linea till Tylings

grind neder till Tolångs å-mun, midt i sjön Tolången, till skjälstenen tre hällar,

hvarvid fullmäktige likväl förbehålla sig att den öfriga delen måtte blifva en häradets

evärdeliga tillhörighet samt vid ansenligt vite fridlyst från all utsyning

till Åtvidaberg eller annat behof utom häradet, så ock att dess innevånare ej

belastas med någon kostnad, i fall vederbörande skulle finna nödigt ofvanbeskrifna

skogstrakt framdeles afskilja.

Emot thetta allmogens begifvande har ingen af Kronojägarebetjeningen

haft något att påminna, utan är blott af Öfverjägmästaren erinradt, thet han ansåge

för nödvändigt att, i händelse någon del af allmänningen skulle afsöndras,

thet öfriga blifver häradet enskildt förbehållet, både för de skoglösa hemman

och Salpetersjuderiverket, hvilket sednare ogiörligen utan understöd från allmänningen

skulle kunna der i orten drifvas; men Herr Riksrådet och Kommendören

Baron Falckenberg har uti ofvanberörda thess ingifna skrift yrkat: att utom thet

allmogens fullmäktige, emot hvad som förut i allmän sockenstufva med Herr Riksrådets

och Kommendörens bifall skall blifvit afgjordt, ingått uti afstående af en

del utaf Gaddstigs allmänning till Åtvidabergs kopparverk, hvilket Herr Riksrådet

och Kommendören anser lagstridigt, så skola jemväl the olagligheter förelupit,

dels att några socknar eller deras fullmäktige icke hörde blifvit, dels ock att the

närvarande icke haft några föreskrifter, dels them egenvilligt frångått; och hvad

sjelfva hufvudsaken anginge, så bestrider Herr Riksrådet och Kommendören så

mycket mera all afsöndring utaf Gaddstigs-allmänningen från häradet, som thenna

icke för the nu varande skoglösa hemmanen vore tillräcklig, mycket mindre till alla

the öfriga som med tiden kunde komma i samma behof med thessa, hvilka i äldre

tider säkert icke skola varit skoglösa; hvarjemte om flera än häradsboerne skulle

få nyttja hela eller en del af thenna allmänning skulle then snart ödeläggas till

mera skada för Kronan och räntetagare, än den nytta kunde ersätta, som Åtvidabergs

kopparverk nu eller framdeles varde gifvande, helst hemmanens tillhöriga

häfd och bygnad gjorde en säker inkomst och vore angelägnare att bibehålla,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

29

än ett enda verk, som behöfde ganska mycken skog och hvars inkomst alltid

blefve både ojemn och tillfällig.

Thetta allt med hvad Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i förberörda ämne

sig yttrat och vederbörande Krono- och Jägarebetjening uti hvarderas särskildt

infordrade utlåtanden vid handen gifvit, har Kongl. Kollegium uti behörigt öfvervägande

tagit; och hvad angår Herr Riksrådets och Kommendören Baron Falckenbergs

i thetta ämne gjorda protest och först thet, som thäruti blifvit anmärkt,

rörande förmenta olagligheter vid undersökningen, i thy att dels fullmäktige från

socknarne skola gått ifrån thet beslut, som i socknestufvan blifvit tagit, dels icke

varit försedda med behöriga föreskrifter, dels ock att icke alla vederbörande

skola i saken hörde blifvit m. m., så kan Kongl. Kollegium så mycket mindre

härå göra något afseende, som enligt Häradsrättens protokoll största delen af

fullmäktige varit skriftligen anmodade att föra de hemmavarandes talan, hvarigenom

deras yttrande följaktligen såsom lagligt och gällande bör anses, och i öfrigt af

berörda protokoll finnes det behöriga utlysningar om undersökningen förutgått,

så att vederbörande, som sådant åstundan haft tillfälle förrättningen bevista och

ther tillkännagifva hvad de för sig kunnat finna nödigt andraga och påminna.

Beträffande vidare Herr Riksrådets och Kommendörens anförande i sjelfva

hufvudsaken, så ehuru såsom ett hinder emot Bolagets ansökning är vordet anmält,

att allmänningen Gaddstigen vore en häradets tillhörighet, så anser likväl

Kongl. Kollegium så mycket mindre ett sådant anförande kunna ligga bolaget i

vägen, som, enligt hvad både Konungens Befallningshafvande tillkännagifvit och

handlingarne äfven intyga, thet befinnes att Gaddstigen icke annorlunda än såsom

eu Krono-allmänning blifvit nyttjad och i sådan egenskap stått under Konungens

Befallningshafvandes disposition: i följe hvaraf och alldenstund härads-och sockneboernes

fullmäktige vid den hållna undersökningen i anseende till hemmanens

behof endast förbehållit sig nyttjande af den del i allmänningen, hvarom nu icke

är fråga, samt godvilligt begifvit sig ifrån allt påstående om then ofvannämnda

utstakade trakt theraf till kopparverkets behof; Konungens Befallningshafvande

jemväl härutinnan instämt med tillstyrkande att densamma måtte komma kopparverket

till godo; fördenskull och som Åtvidabergs bolag både till Malmvik och

the flera af Bolaget i gång hållna koppargrufvor tarfvar skog af timmer och virke

så väl för konstbyggnaden som andra förefallande behof vid grufvedriften, särdeles

som utom besagde allmänningstrakt föga någon tillgång på sådant erforderligt

virke annorstädes ther i orten nu mera befinnes; så pröfvar Kongl. Kollegium

skäligt härmedelst till berörda grufvas behof samt nyttjande under Åtvidabergs

kopparverk anslå then del af Krono-allmänningen Gaddstigen, som enligt hvad

här ofvan anfördt är med Kinda häradsboers begifvande blifvit utstakad ifrån

Efgiölen till norra ändan af Gogiöl i rätt linea till Tylings grind neder till Tolångs

å-mun, midt i sjön Tolången till skjälstenen Tre hällar; hvilken allmänning

opaginerad Kontrollera mot PDF

oU

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.

kopparverks interessenterne till förberörda behof och nödig betjening måga få

nyttja så länge kopparverket af them uuderhålles i behörig drift; åliggandes Bolaget

att om denna allmänningstrakts afrösande samt affattande på karta draga

behörig försorg och kartan vid vederbörlig domstol till fastställande uppte, deraf

sedermera ett exemplar till Kongl. Kollegium insändas bör.

Then med föregående Utslag icke åtnöjes, eger likmätigt Kongl. Förordningen

af den 10 Januari 1759, angående fatalier i politie- och ceconomimål, att

hos Kongl. Maj:t i underdånighet sig besvära inom 4 månader ifrån then dag han

härom får kunskap, hvarje månad räknad till tretio dagar, then oräknad, thå

en sådan kunskap erhålles; åliggande tillika honom att ställa borgen för kostnad

och skada samt löftesskriften derom vid sina nuvarande besvär bifoga. Thet vederböraude

till efterrättelse länder. År och dag som föreskrifvet står.

J. O. Judbeck. Pelir Adlerheim. Leyonmark. L. G. Hermelin.

And. Wetterman.

Likheten med originalet intygar ex officio

Frans Ant. Crcelius.

Litt. B.

Kongl. Maj:ts bref den 10 Maj 1748 till Kammar- och Bergskollegier ne

samt Statskontoret, angående de ädlare verkens upphjelpande.

Friedrich etc. Hos oss hafva Riksens Ständer vid sist öfverståndne riksdag

genom skrifvelse af den 14 December sistförlidet år i underdånighet andragit,

huru som de sträckt sin omsorg jemväl till ädlare verken och det, som till deras

understöd och upprätthållande kunnat leda, samt dervid funnit berörde verk fordra

så mycken sorgfälligare omvårdnad, som deras afkomster äro nya uppkommande

kapitaler i riket och deras drift för många tusende arbetare en födande näring;

men som grufvorne, hvarpå desse verk grundas, äro omskifteliga, bergshandteringen

dervid äfventyrlig och de, som derpå använda sina medel, icke med penningar

alltid så försedde, att de kunna uthärda med alla förefallande svårigheters öfver
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitution s-l)t slottets Memorial N:o 7. 31

vinnande, så hafva Riksens Ständer ock tyckt angeläget vara, att de, hvilka hafva

lust att derutinnan nedlägga sin förmåga, under osäkerhet om all deras välfärd

och. i fara att deraf sätta sig i mistning, icke måge ifrån en slik för riket högst

nyttig rörelse afskräckas, utan böra på allt sätt uppmuntras att dermed fortfara.

I sådant afseende samt uppå Riksens Ständers härvid gjorde underdåniga

hemställan, finne Vi i nåder godt, det så väl de redan upptagne och under frihet

stående ädlare verk, som ock de, hvilka framdeles kunna yppas och inrättas, måge

erhålla 18 frihetsår ifrån all afgift till kronan, som är dubbelt emot hvad sådane

verk efter Vår förordning af den 27 Augusti 1723 åtnjutit; hvarjemte dock Eder,

Vårt Bergskollegium, bör vara obetaget att efter frihetsårens förlopp, i fall sådane

verks ägare då ännu icke af tillverkningarne fått sin använde kostnad ersatt och

veiken icke finnas lönande, uppå ägarens ansökning förlänga friheten på så många

år, I sedan kunnen pröfva nödigt.

Skulle de ädlare verk, som nu betala halfva tionden eller hvart tjugonde

skeppund eller marker, af grufvornes tillfälliga förändringar blifva så svaga'', att de

med sådan afgift belastade skulle gå under, så anse Vi för det allmänna gagneligt

att de, efter noga skedd undersökning, derutinnan antingen måge erhålla någon

lindring eller ock derifrån pa vissa år befrias till dess malmgångarne öppna

sig och gifva ymnigare malm, så att de kunna tåla en sådan afgift; förmodande

Vi, det I, Vårt Bergskollegium, vid slike tillfällen lären nogsamt finnas måne derom,

att kronan icke må råka i förlust af hvad som utaf sådane verk drägeligen

utgöras kan.

I öfrigt, så nödigt det är att ädlare verken njuta det understöd, som dem

nu beviljadt är, så angeläget är det ock, att ägarne af sådane verk, som derunder

hafva skogstilldelning ifrån någon kronoallmänning, icke nyttja densamma till annat,

än verkets behof; åliggandes det Eder, Vårt Bergskollegium, och vederbörande

bergsbetjenter att deröfver hafva noga inseende.

Skulle sådane verk så lörkofras, att deras tillverkningar fordra vidare skogstilldelning

till nödig rostved och koltägt, så vele Vi i nåder hafva förordnat, att,

i fall agarne deraf i nejden hafva stångjernshamrar eller masugnar, hvilkas underlydande

skog kan betjena ädlare verket, bör den dertill först anslås samt smidet

eller blåsningen i proportion efter den bortgående skogen nedläggas innan någon

under annan stångjernshammare eller masugn disponerad kronoskogslägenhet ädlare

verket underlägges.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.

Kitt. C.

Waldemar sviks kopparverk privilegierades deri 21 April 1831 med 18 års

afradsfrihet till och med 1848. Denna frihet förlängdes genom Kongl. Blefven den

14 Januari 1851, den 19 April 1861 och den 2 November 1866 till ocli med 1868.

Ytterligare afradsfrihet begärdes, men afslogs genom Kongl. Brefvet den 22 Juni

1870, hvilket likväl för eu tid af fem år från och med 1869 medgaf eu nedsättning

af afraden till V120 af tillverkningen eller till */* af den genom Kongl. Kungörelsen

den 21 Juni 1830 utsatta qvot. Kufva nickelverk åsattes genom Kammarkoilegii

utslag den 17 Oktober 1865, sedan den 1859 beviljade förlängning af

frihetsåren gått till ända, en årlig afrad af l/so af tillverkningen. Häröfver anfördes

besvär och Konungen förklarade den 15 Februari 1867 att afraden finge under

fem år, räknade från och med år 1865, utgå med % o- Gustafs och Carlhergs

kopparverk erhöll den 12 Januari 1869 genom Kongl. Bref, i stället för begärd

tioårig afradsfrihet, för en tid af fem år från och med 1867 nedsättning af

afraden till en sextiondedel af tillverkningen. Denna nedsättning förlängdes genom

Kong!. Brefvet dm 17 Juni 1873 på ytterligare fem år, räknade från och

med 1872.

Lju snarshergs koppar smältning sverk erhöll genom Kongl. Brefvet den 22

Juni 1870 för en tid af fem år räknade från och med den 1 November 1869 afradsfrihet,

men med skyldighet för egaren att utgöra den bevillning, som lagligen

kunde blifva ålagd. Guldsmedshytte silfververk, privilegieradt den 18 Oktober 1847,

hade från och med 1861 erlagt den genom Kongl. Kungörelsen den 21 Juni 1831 bestämda

tionde, hvilken genom Kongl. Brefvet den 11 Juni 1868 för fem år, räknade

från och med 1867, nedsattes till 760:del af tillverkningen. Genom Kongl. Brefvet

den 21 December 1871 befriades, under åberopande af Kongl. Brefvet den 10 Maj

1748, verket för en tid af fem år, räknade från och med 1870, från all tionde.

Uti skrifvelse af den 29 Juli 1823 (N:o 99) anhöllo Rikets Ständer, i

anledning af remiss af disponentens af Lovers utanverk underdåniga ansökan om

befrielse från tiondes utgörande på 10 års tid, till följd af kostnaden för att hålla

hamn i ordning, att Kongl. Maj:t, sedan förhållandet blifvit undersökt och Bergsoch

Kammar-kollegierna fått tillfälle att öfver ämnet afgifva utlåtande, täcktes “pröfva

om och i hvad mån Lovers bruksegare må af de begärda frihetsåren i jemförelse

till ofvanberörde kostnader i åtnjutande komma.

Uti skrifvelse af den 25 Maj 1829 (N:o 48), med afslag på anslag till hamn

vid Lovers alunbruk, yttrade Rikets Ständer: “och lärer Eders Kongl. Maj:t efter

sig företeende omständigheter i nåder pröfva, huruvida någon eftergift af tiondealun

må Lovers bruks intressenter till ändamålets vinnande beviljas".

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.