Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

1874-04-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1874:23, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksd. Kansli den 7 April 1874, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande

föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Genom de i detta ämne väckta motioner, hvilka från Andra Kammaren

blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade, är föreslaget:

Iso af Herr Sven Håkansson (motionen N:o 101), »att förmyndare

för de redbara penningar, han i sådan egenskap oinhänderhar, icke skall

af domstol kunna åläggas att i den årliga räkningen redovisa mer än

fem procent ränta. Skulle möjligtvis denna ränta icke ens kunna erhållas,

redovise då den ränta, som är gångbar i närmaste bankinrättning för

der på deposition insatta medel;»

2:o af Herr J. P. Nilsson (motionen N:o 131), att Riksdagen måtte

besluta en författnings så lydande:

»Det åligger förmyndare att af myndlings behållna egendom, der

den ej är så ringa, att myndling må åtnjuta fattigvård, i rånte- och kapitalförsäkringsanstalt

insätta en tiondedel med rätt att lyftas af myndling,

då han myndig blifvit, eller dessförinnan, i händelse han dör, af

hans rättsinnehafvare, och, i händelse han blifver å hospital, intagen eller

kommer i åtnjutande af fattigvård, af vederbörande hospita1 eller fångvårdsstyrelse.

JJih. till Likså. Prof. 1874. 7 Sami. 11 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Förmyndare vare skyldig att första gången redovisning afgifves till

gode män dervid öfverfmyndlingens egendom foga bevis om fullgörande

häraf; hvarom gode männen skola göra anteckning å det sammandrag

öfver redovisningen, som bör till Rättens ordförande i stad och domaren

å landet aflemnas.

I händelse förmyndaren låter komma sig till last försummelse härutinnan,

eger domstolen, på anmälan af gode männen, vid vite förelägga

honom viss tid för dess fullgörande;» samt

3:o af Herr Pehr Pehrsson (motionen N:o 175), att, med ändring

af 4 § i Kongl. Förordningen den 24 September 1861, Riksdagen måtte

för sin del besluta:

»att, då omyndig person vid omyndigblifvandet befinnes sakna all

tillgång, förmyndaren må så länge detta förhållande fortfar varda befriad

ifrån skyldigheten att årligen upprätta de i § 4 af Kongl. Förordningen

den 24 September 1861 föreskrifna räkningar samt först vid myndlingens

myndigblifvande vara skyldig att för förmynderskapet redovisa.»

Herr Sven Håkanssons framställning grundar sig på den förutsättning,

att en förmyndare alltid skulle hafva laglig skyldighet att redovisa

sex procent årlig ränta å den omyndiges medel. Detta är dock icke förhållandet.

Jemte- det 22 kap. 1 § Ärfda-balken innehåller den regel,

att förmyndare bör vårda barnagodset såsom sitt eget, är i 5 § af samma

kapitel föreskrifvet, att han skall så förränta och förkofra myndlingens redbara

penningar, som bäst och säkrast pröfvas. Häraf är klart, att det

åligger förmyndare att redovisa så stor ränta — hvarken mer eller mindre

— å myndlingens penningar, som han med iakttagande af behörig

omtanke verkligen kunnat betinga. Detta öfverensstämmer med all billighet

och rättvisa, synnerligast som förmyndaren, enligt 23 kap. 5 §

nämnda balk, för sitt bestyr njuter »den lön och vedergällning, som Rätten

pröfvar skälig, utan han sig annorledes åtnöja låter.»

På grund häraf får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o att Herr Sven Håkanssons förslag icke måtte af Riksdagen

bifallas.

Herr J. P. Nilsson har till stöd för sitt förslag hufvudsakligen anfört,

att de för närvarande stadgade kontroller å förmyndares förvaltning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag Utskottets Utlåtande N:o 23.

3

ej vore tillräckligt betryggande, hvadan ofta inträffade, att, till följd af

förmyndares oredlighet och bristande vederhäftighet, omyndige förlorade

sin egendom, samt att för den skull angeläget vore, att åtminstone en

del af tillgångarne ställdes utom förmyndarens förfogande, på sätt förslaget

innehåller.

Härvid får Utskottet erinra, att Riksdagen genom underdånig

skrifvelse den lo Maj 1869, under uttalande af den åsigt, att för hvarje

domskrets, eller annat Renligt område borde tillsättas en af lämpligt antal

skicklige och vederhäftige personer bestående nämnd, till hvilken förmyndare

hade att aflemna myndlingarnes medel, för att af nämnden handhafvas

och utlånas, hos Kong!. Maj:t i underdånighet anhållit, att Kongl.

Maj:t täcktes, med afseende å behofvet, af betryggande föreskrifter rörande

förvaltningen af omyndiges medel, taga i nådigt öfvervägande, huruvida

lämpliga bestämmelser i angifna syftningen må kunna meddelas,

samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

lag i ämnet., Detta ärende är ännu beroende på åtgärd af Kongl. Maj:t.

Vid sådant förhållande och då frågans lösning i enlighet med Riksdagens

berörda skrifvelse torde vara att föredraga framför den af motionären

föreslagna åtgärd, hvarigenom anmärkta olägenheten endast i en obetydlig

mån blefve afhjelpt, ser Utskottet sig föranlåtet hemställa,

2:o att Herr Nilssons ifrågavarande motion måtte af Riksdagen

lemnas utan vidare afseende.

Beträffande slutligen Herr Pehr Pehrssons förslag, enligt hvilket

förmyndare, derest myndlingen är alldeles medellös, skulle befrias från

den i Kongl. Förordningen den 24 September 1861 stadgade skyldighet

att årligen till rätten eller domaren ingifva utdrag ur förmyndareräkningen

med bevis att den blifvit för granskning aflemnad till vederbörande

gode män eller kommunalnämnd, så vill väl synas, som fullgörandet af

denna skyldighet i här afsedda fall skulle vara mindre behöfligt. Utan

all betydelse är det dock icke, då derigenom förekommes, att en förmyndare

skulle kunna undgå granskningsmännens kontroll i afseende på förvaltningen

af medel, som genom arf eller annorledes tillfallit en förut medellös

myndling. Emellertid och i afvaktan på den mera genomgripande

lagförändring rörande förvaltningen af omyndiges medel, hvarom, till följd

af Riksdagens här ofvan i andra punkten omförmälda underdåniga skrifvelse,

förslag lärer vara att förvänta från Regeringen, torde det Jcke

vara lämpligt, att Riksdagen nu inlåter sig på en partiel förändring af

jemförelsevis ringa vigt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

Utskottet hemställer derföre,

3:o att jemväl Herr Pehrssons motion måtte af Riksdagen

lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 7 April 1874.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

X:o 24.

Ånk. till Riksd. Kansli den 7 April 1874, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om vatten- och brödstraffets

afskaffande.

Genom ifrågavarande, af Herr Lars Ersson inom Andra Kammaren

väckta motion (N:o 127), som blifvit till Lag-Utskottet remitterad, är

föreslaget

dels “att Riksdagen för sin del måtte besluta upphörandet af vatten-

och brödstraffet från och med ingången af år 1875, samt att i dess

ställe skall sättas enkelt fängelsestraff enligt den förvandlingsgrund som

föreslås i 1871 års Lag-Utskotts betänkande N:o 8,“

dels “att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse

att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga den förändring i krigslagstiftningen, att

vatten- och brödstraffet ur krigslagarne måtte utgå.“

Frågan om vatten- och brödstraffets afskaffande har länge stått på

dagordningen. Redan för omkring 40 år sedan utdömdes det såsom för
-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.