Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion, åsyftande närmare bestämmelser rörande återvinning sr ätt till lös egendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhändt.

1874-05-08 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1874:32, Utlåtande, i anledning af väckt motion, åsyftande närmare bestämmelser rörande återvinning sr ätt till lös egendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhändt.

Dokumentets text

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utletande N:o 32.

17

TV:o

33.

Ank. till Riksd. Kansli den 8 Maj 1874, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion, åsyftande närmare bestämmelser

rörande återvinning sr ätt till lös egendom, som

blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhändt.

I ifrågavarande hänseende finnas för närvarande ej andra bestämmelser

än de, hvilka, hemtade från 49 kap. 2 § Missgernings-balken,

innefattas i Kongl. förordningen angående nya strafflagens införande

den 16 Februari 1864, § 16 mom. 5, så lydande: Klandras det, som

stulet är, och säger man sig det köpt hafva, eller vill på annat sätt

genom fångesman, eller vittnen, visa sin rätt; då skall det gods i Rätten''

eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen eller vittnen framhafvas.

Sker det inom den tid, som domaren förelägger; vare han

saklös, som ifrån sig leda gitter, och svare då den som det ledes till.

,Kan han ej visa laga fång; gifve ut det, som klandras, och gör sig urtjufva

med sjelf sins ed, om domaren det skäligt pröfvar. Gitter han

ej eden gånga; stånde tjufsrätt, Häfver han vittne, att han det redligen

köpt, ändå att han ej fångesman framhafva kan, vare saklös.)»

b rågan om rätta tolkningen af detta lagrum har länge varit omtvistad.

Under det att somliga domare omfattat den åsigt, att egare,

som förlorat _ gods genom olofligt tillgrepp, skulle få utan lösen taga

det åter hos innehafvare!!, oafsedt att denne är i god tro, hafva andra

deremot hyllat den mening, att en sådan innehafvare ej hade skyldighet

afstå godset till egaren, med mindre denne derför erlägger lösen. Meningsskiljaktigheten

beror på den olika betydelse, man tillägger det i

Bill. till Riksd. Prof. 1874. 7 Sami. 15 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Utskottets »Utlåtande N:o 32.

lagen begagnade uttrycket: »vare saklös», såsom åsyftande ansvarsfrihet

antingen både i kriminelt och civilt, eller endast i kriminelt hänseende.

Jemväl i fråga om sjelfva grundsatsen hafva meningarne varit delade,

och hos Lag-komitén och Lag-beredningen gjorde sig skiljaktiga uppfattningar

gällande. Det af Lag-komitén föreslagna stadgande i ämnet

är af följande innehåll: »Har köparen i god tro varit, och är godset

i hans hand kommet, vare ej skyldig det till egaren afstå, der ej denne

betalar hvad derför gifvet är. Har köparen innehaft godset öfver år

och dag, utan att egaren sig hos honom anmält, att det lösa; hafre då

våld det behålla. Köper någon, på god tro, egendomen å öppen auktion,

å allmänna försäljningsställen, i öppna salubodar, i handelsmagasiner,

eller å marknader, ege rätt att den egendom behålla, sedan den i hans

hand kommit.» Lag-beredningens förslag deremot är af denna lydelse:

»Har gods, som blifvit såldt af annan, än rätte egaren, kommit ur dennes

hand genom olofligt tillgrepp, då ege han det utan lösen återfå hos

den, som det innehafver. Har denne på god tro fått godset i handom,

och afstår han det ej godvilligt, göre egaren sin rätt mot honom gällande,

genom stämning inom tre år sedan godset tillgreps. År det

såldt å offentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat allmänt

försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt

gods vanligen säljes; kåfve den, som godset på god tro i handom fått,

rätt att det behålla, der ej egaren, inom tid, som nu sagd är, hos honom

anmäler sig att det lösa och betalar hvad han för godset gifvit.»

Till stöd för sin åsigt anförde Lag-beredningen, att, ehuru i fråga

om köp och klander af lös egendom blotta besittningen i allmänhet

'' måste antagas såsom ett bevis på innekafvarens eganderätt — väl icke

i den mening som om eu person*, hvilken sjelf på grund af aftal .med

egaren, t. ex. ett lån, eller genom en brottslig handling kommit i besittning

af ett ting, skulle kunna förebära besittningen såsom ett värn

emot egarens återvinningstalan, utan endast i den mening, att tredje

man, som i god tro förvärfvar tinget af innehafvaren, icke behöfver göra

sig särskildt underrättad om dennes laga fång — hade Beredningen

dock, i strid med Lag-komiténs förslag, men i öfverenstämmelse med

Hofrätternas anmärkningar, föreslagit ett undantag från denna regel för

det fall då godset genom olofligt tillgrepp kommit ur rätte egarens

hand. Om man än med skäl kunde påstå, att, när ett sådant, gods

blifvit af innehafvaren såldt till en köpare, som öfvertagit det i god

tro, det vore lika hardt för köparen, om han utan ersättning skulle förlora

det köpta, som för egaren att, utan eget förvållande, mista sin

egendom, så fordrade likväl, enligt Beredningens tanke, ett högre af
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

10

seende på den allmänna säkerheten och eganderättens helgd, att lagstiftningen

erkänner den bestulne egarens anspråk, äfven då han icke

kan bevisa köparens oredlighet; för att dymedelst så mycket som möjligt

betaga dem, hvilka, genom det stulna godsets döljande, i synnerhet

främja brott emot eganderätten, tillfällen till en orättmätig vinst. Att

allmänheten äfven hyste den föreställning, att egaren vore berättigad

återtaga honom olofligen frånhändt gods, hvar det funnes, syntes deraf,

att köpare af sådant gods merendels godvilligt utgåfve det utan ersättningsanspråk,

och denna föreställning, som öfverensstämde icke blott

med uttryckliga stadganden i våra äldre lagar, utan äfven med den i

tillämpningen allmännast vedertagna tydning af vår nu gällande lag,

hade Beredningen ansett sig ej böi''a motverka. Samma grundsats hade

ock de flesta främmande lagar dels af ålder bibehållit, dels ånyo upptagit.

Men på det den, hvilken på god tro kommit i besittning af sådant

gods, ej måtte under en allt för lång tid vara utsatt för egarens

återvinningstalan, hade föreskrifvits, att denna skulle anställas inom tre

år sedan godsets tillgreps, helst en så beskaffad vindikation af lösören

efter denna tids förlopp val högst sällan torde komma i fråga. Och

som det äfven vore billigt, att den, hvilken offentligen köpt dylikt gods

och derföre borde företrädesvis förutsättas hafva handlat i god tro, af

lagen än mera skyddades, vore det likaledes i förslaget för sådant fall

föreskrifvet, att egaren skulle inom nämnda tid anmäla sig att lösa

godset, om han ville det återfå.

Med föranledande af en vid nästlidne riksdag väckt motion i ämnet,

yttrade sig då varande Lag-Utskott i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med Lag-beredningens förslag; dock var Utskottet af något skiljaktig

mening i afseende på tiden, inom hvilken återvinningstalan borde anställas.

Utskottet hade nemligen kommit till den öfvertygelse, att egarens

billiga anspråk i detta hänseende kunde anses behörigen tillgodosedt,

om tiden för sådan talans väckande begränsades till ett år från

tillgreppets föröfvande, i stället för tre år, såsom Lag-beredningen föreslagit.

För öfrigt hade Utskottet ansett sig böra utvidga förevarande

bestämmelse så, att den komme att omfatta jemväl andra fång än köp,

hvilket. äfven iakttagits af Lag-beredningen, som, efter att hafva under

1 kap. 19 § af förslaget till Handelsbalk upptagit ofvanberörda stadgande

rörande gods, som till innehafvaren blifvit såldt, uti 1 kap. 30 §

och 6 kap. 6 § af samma balk stadgat, att enahanda föreskrifter skulle

gälla äfven för gods, som innehafvaren genom byte eller såsom pant

erhållit, samt i 2 kap. 4 § afl i andlat. frågan om gods, som innehafves i

följd af gåfva.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Vidare anförde Utskottet, att, om eu lag stiftades i öfverensstämmelse

med Lag-beredningens sålunda modifierade förslag, torde 5 mom.

i 16 § af ofvan åberopade Kongl. förordning kunna helt och hållet upphäfva^.

Visserligen innehölle detta lagrum särskilda föreskrifter angående

dels qvarstad å stulet gods, som vore föremål för klandertalan,

dels skyldighet för innehafvare!), der han ej kunde visa laga fång, att

göra sig urtjufva med sjelf sins ed, och dels den påföljd, som uppkommer,

i fall häri åt eden brister; men då det läge i sakens natur,

att domaren i hvarje särskilt fall egde efter omständigheterna pröfva,

huruvida innehafvare!! borde tills vidare eller i afvaktan på målets slutliga

afgörande depossideras från det omtvistade, samt 6 mom. i omförmälda

§ af 1864 års förordning anvisade egaren att, för återfående

af det honom frånstulna, lita Konungens Befallningshafvande eller

domaren till, med rättighet dock för egaren att sjelf återtaga det af

den, som vore lösker man eller misstänkt att vilja rymma, eller der det

stulna godset å färsk gerning funnes; då stadgandet om urtjufvaeden

ej öfverensstämde med nutidens lagstiftningsprinciper; och då strafflagen

innehölle erforderliga bestämmelser om ansvar för den, som af

misstänkt person tillhandlade sig stulet gods eller eljest emottoge det,

syntes dessa föreskrifter vara obehöfliga och olämpliga. Och Utskottet

hemställde således, att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,

så lydande:

Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen om nya

strafflagens införande och hvad i afseende derå i akt tagas skall den

16 Februari 1864, förordnas som följer:

Har gods, som blifvit såldt af annan, än rätte egaren, kommit ur

dennes hand genom olofligt tillgrepp; då ege han det utan lösen återfå

hos den, som det innehafver. Har denne på god tro fått godset i

handom, och afstår lian det ej godvilligt; göre egaren sin rätt mot

honom gällande, genom stämning inom ett år sedan godset tillgreps.

År det såldt å offentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat

allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt

gods vanligen säljes; hafve den, som godset på god tro i handom fått,

rätt att det behålla, der ej egaren, inom tid som nu sagd är, hos

honom anmäler sig att det lösa och betalar hvad han för godset gifvit.

Hvad nu stadgadt är skall, i tillämpliga delar, gälla, äfven om

godset kommit i innehafvare)^ hand genom annat fång än köp: är

fånget gåfva; hafve dock godsets egare rätt att det utan lösen återfå,

så länge det ej, på god tro, kommit i annans hand än gåfvotagares

eller hans arfvinges.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lay-Utskottets Utlåtande N:o 32.

21

Detta förslag blef icke af Riksdagen godkändt.

Emellertid liar vid innevarande riksdag Herr Ola Andersson genom

en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion

(N:o l) ånyo upptagit frågan samt föreslagit, »att Riksdagen för sin del

beslutar eu sådan lag, som innebålles i sistlidna års Lag-Utskotts betänkande

i frågan; dock med de förtydliganden och tillägg i afseende

på arf, pant och offentliga pantlåneinrättniugar, som kunna befinnas nödiga,

samt med uteslutande af deri intagna undantag för köp å auktion,

marknad, torg etc.»

Utskottet, som fortfarande delar Lag-beredningens åsigter i ämnet,

har sökt afhjelpa de vid förra riksdagen emot Lag-Utskottets då uppgjorda

förslag framställda anmärkningar derom, dels att förslaget icke

med erforderlig tydlighet utvisade, att det afsåge jemväl pantsatt gods,

och dels att det lemnade rum för den tolkning, att bestämmelsen om

viss preskriptionstid för anställande af klandertalan i ifrågavarande hänseende

skulle ega tillämplighet äfven i afseende på den, som genom

arf kommit i besittning af stulet gods.

Af ofvan anförda skäl kan Utskottet icke understödja motionärens

yrkande om borttagande af föreslagna undantagsstadgandet i fråga om

_ gods, som blifvit såldt å offentlig auktion, å marknad, torg eller annat

allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt

gods vanligen säljes. Deremot anser Utskottet, att detta undantagsstadgande

bör utsträckas äfven till gods, som blifvit pantsatt i allmän

pantlåneinrättning. Dylika inrättningar, såsom varande ett slags barmhertighets-

eller välgörenhetsanstalter, måste nemligen kunna antagas

företrädesvis handla i god tro, lika väl som den, hvilken på allmänt

försäljningsställe köper en vara.

På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet, i anledning af förevarande

motion, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning

om återvinningsrätt till lös egendom, som

blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhänd,

så lydande:

Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen

om nya strafflagens införande och hvad i

afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864,

förordnas som följer:

Har gods, som genom köp eller byte eller såsom

pant öfverlåtits af annan, än rätte egaren, kommit ur

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lay-Utskottets Utlåtande N:o 32.

dennes hand genom olofligt tillgrepp; då ege lian det

utan lösen återfå lios den, som det innehafver. Har

denne på god tro fått godset i handom, och afstår

han det ej godvilligt; göre egaren sin rätt emot honom

gällande, genom stämning inom ett år sedan

godset tillgreps. År det afyttradt å offentlig auktion,

å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe,

eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt gods

vanligen säljes; kåfve den, som godset på god tro i

handom fått, rätt att det behålla, der ej egaren, inom

tid som nu sagd är, hos honom anmäler sig- att det

lösa och betalar hvad han för godset gifvit. År godset

pantsatt hos allmän pantlåneinrättning, kåfve inrättningen

rätt att panten behålla till dess skulden

betalas.

Hvad nu stadgadt är skall, i tillämpliga delar,

gälla, äfven om godset kommit i innehafvarens hand

genom arf eller gåfva; dock vare, i fråga om skyldigheten

att återlemna godset, sådan innehafvare,

fastän han är i god tro, ansedd lika med den, fråry

hvilken arfvet eller gåfvan kommit,

Stockholm den 8 Maj 1874.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: »Utan att nu ingå på frågan om det prin
cipielt

riktiga i det af Utskottet framställda förslag, hvilket det begränsade

utrymmet för en reservation förbjuder, anser jag mig blott böra

fästa uppmärksamheten derpå att förslaget — detsamma som sistlidne

år framställdes och då afslogs i begge Kamrarne — leder till alldeles

motsatsen mot hvad motionären afsett. I de aldra flesta fall får, enligt

nu gällande lag, den, från hvilken gods är stulet, det åter af den, som

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

det köpt, utan lösen. Enligt förslaget deremot får han det icke, der

det är såldt å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, icke

heller sedan ett år från tillgreppet förflutit. Då nu just de tjufvar, emot

hvilka man har svårast att värja sig, eller hästtjufvar, och i allmänhet

de som tillgripa kreatur ute å bete, nästan alltid sälja dessa på marknader,

så är det ju uppenbart att förslaget går i motsatt riktning emot

hvad motionären åsyftat, hvarföre han också bekämpat detta stadgande.

Afventyrligheten af det föreslagna lagstadgandet, som skulle innebära

en uppmaning för bofvar att, med tillhjelp af två falska vittnen,

hvarpå tillgången dess värre icke är knapp, fråntaga en person allt hvad

han inom loppet af ett år förvärfvat annorstädes än på torg, marknad

eller auktion, är också så i ögonen fallande, att förslaget lika litet nu

som sistlidne år torde vinna sympathi.

_ Lag-beredningen, som i fullkomlig motsats till Lag-komitén upptagit

_ detta stadgande, hade tillagt att: »om gods klandras, och säljaren

ej kan värja detsamma, denne skall ersätta skadan». Då Utskottet

deremot uteslutit detta stadgande, har Utskottet beröfvat den i god tro

varande köparen regressen emot sin säljare, hvilket ytterligare är

orimligt.

Slutligen kan undantaget för allmänna pantlåne-inrättningar vara

betänkligt. Detta undantag är för pantlåne-inrättningen i hufvudstaden,

der en polisbetjent alltid skall vara tillstädes, fullt motiveradt. Men i

småstäderna finnas allmänna p a n 114n e - i 111 ■ ättn i n ga r, vid hvilka man icke

alltid tillvägagar med erforderlig försigtighet, och ett privilegium, som

skulle göra dessa till tjufköpare, vore högst olämpligt.»

af Herr Grefve Mörner: »Då jag icke kan finna de af Utskottet

föreslagna lagstadganden nöjaktigt'' lösa frågan, huru och med hvad rätt

stulet gods ma af den bestulne återbekommas, finner jag mig nödsakad

afstyrka bifall till förslaget.»

af Herr Sundeil: »Då Lag-Utskottets utlåtande, i anledning af väckt

förslag, ungefärligen lika med det nu behandlade, afslogs vid sistlidet

års riksdag af ena Kammaren, synes mig, att endast af detta skäl bifall

till Herr Ola Anderssons motion nu icke oort, på sätt som skett,

af Utskottet tillstyrkas; åberopande jag i öfrigt den reservation i ämnet,

hvilken jag vid förra riksdagen''afgaf. (Lag-Utskottets Uti. 1873,

N:o 10, pag. 7).»

af Herr Nils Petersson.

Derjemte har Herr Sven Nilsson begärt få antecknadt, att han i

ärendets afgörande inom Utskottet icke deltagit.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.