Utlåtande, i anledning af Riksdagens år i873 församlade revisorers berättelse, angående granskning af statsverkets samt andra utaf allmänna medel bestämda fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år i87 i.
1874-03-19 · 27 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1874:50, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år i873 församlade revisorers berättelse, angående granskning af statsverkets samt andra utaf allmänna medel bestämda fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år i87 i.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stats-Utskottets UtlåtandeN:ö 50.
N:o JO.
Ank. till Riksd. Kansli den 19 Mars 1874, kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år i873 församlade revisorers
berättelse, angående granskning af statsverkets samt andra
utaf allmänna medel bestämda fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år i87 i. (I. A.)
Stats-Utskottet, till hvars behandling ofvannämnde revisionsberättelse, jemte de
af vederbörande embetsverk och myndigheter i anledning deraf till Kong], Maj:t ingifna
underdåniga utlåtanden och förklaringar, blifvit remitterad, får, efter tagen kännedom
af dessa handlingar samt inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga
upplysningar, härmedelst underställa Riksdagens pröfning de utaf revisorerne
gjorda framställningar, hvilka från Utskottets sida ansetts påkalla yttranden; följande
Utskottet vid uppställningen häraf samma ordning, som uti revisionsberättelsen blifvit
iakttagen.
Kongl. Fångvårds-styrelsen.
§ i.
(Rev.-ber. pag. 14. Uti. pag. 292.)
Utaf de vid 1840— 1841 årens riksdag beviljade anslag dels till häradshäktenas
ombyggande och förseende med erforderligt antal celler och dels till uppförande
af fängelsebyggnader i städerna utom Stockholm förefinnas, enligt hvad reviBih.
till liilcsd. Vrot. 1874. 4 Sami. 1 Afd. 36 Höft. 1
Angående
behållningar
å extra anslag
till fängelse - byggnader.
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 6().
sorerne anmärkt, ännu behållningar, nemligen -13 R:dr 22 öre på det förra och 184
K;dr 83 öre på det senare anslaget. Då någon utgift å dessa anslag efter år 1866
icke förekommit, hafva revisorerne ansett förberörda behållningar icke vidare vara föi
sina särskilda ändamål behöflig;), utan lämpligen böra till Riksgälds kontoret återlevereras.
Enahanda åtgärd har äfven synts revisorerne böra vidtagas i afseende a
den på anslaget till uppförande af nytt straffarbetsfängelse i Carlskrona ^uppkomna
behållning, 128 R:dr 38 öre, hvilket anslag beviljats vid 1 862 186 3 årens riks
dag.
och hvarå efter är 18 (i 8 någon utgift icke förekommit.
Sedan Riksdagen vid särskilda tillfällen anvisat på extra stat anslag dels för
tillbyggnad af kronohäktet å Långholmen, dels för uppförande af ett kronohäkte i
staden Hudiksvall och dels för uppförande af eu dylik byggnad i staden Vestervik,
hafva, enligt hvad revisorerne vidare anmärkt, tillgångarne å dessa särskilda anslag
blifvit af Fångvårdsstyrelsen sammanförda till ett anslag med rubrik: »till nya fängelsebyggnader
efter cellsystemet», från hvilket anslag derefter anordnats de medel, som
för de olika ändamålen erfordrats. Kontrollen derå, att anslagen blifva hvar för sitt
särskilda ändamål använda, samt att icke för någotdera byggnadsföretaget utgifterna
öfverskrida de derför af Riksdagen anvisade belopp, både genom Fångvårdsstyrelsens
berörda förfarande synnerligen försvårats. En sådan kontroll vore dock så mycket
mer angelägen, som den behållning, hvilken å någotdera anslaget möjligen uppkommit.
borde Riksgälds-kontoret tillgodokomma.
Härefter hafva revisorerne fästat Riksdagens uppmärksamhet derå, att, efter
det Kongl. Maj:t, med bifall till derom af Fångvårdsstyrelsen gjord framställning,
jemlikt nådiga bref den 27 Juli 1 870 och den 11 Juli 1871, medgifvit, att för
bestridande af byggnadskostnaden, uppgående till 6,500 R:dr, för uppförande af ett
kronohäkte vid Svanesund, dels åtskilliga å en del förut anvisade extra statsanslagtill
fängelsebyggnader uppkomna odisponerade besparingar till belopp af 2,800 R:dr
finge användas, och dels hvad i öfrigt erfordrades, eller 3,700 R:dr, utgå af fångvårdens
förslagsanslag, hade Fångvårdsstyrelsen under revisionsåret till berörda ändamål
utbetalt 2,800 R:dr utaf förenämnda af styrelsen bildade anslag »till nya fangelsebvggnader
efter cellsystemet», samt 3,700 K:dr af anslaget till fångais vald och
underhåll. Enligt hvad förut anmärkts, vore emellertid förenämnda extra anslag endast
för vissa bestämda fängelsebyggnader ställda till Kongl. Maj:ts disposition, likasom
anslaget till »fångars vård och underhåll» icke syntes vara till uppförande af
nya fängelsebyggnader afsedt. _ .
Uti det af Fångvårdsstyrelsen i anledning häraf afgifna underdåniga utlutande
har styrelsen anfört del», angående bebållningarne å anslagen till häradshäktenas ombyggande
och förseende med celler samt till uppförande af fängelsebyggnader i städerna
utom Stockholm, äfvensom till nytt straffarbetsfängelse i Carlskrona, att något
hinder för leverering till Riksgälds-kontoret af förenämnda behållningar visserligen icke
förefunnes, men att, då tid efter annan behof uppstode för mindre byggnadsarbeten
Stats-Utsjcottets Utlåtande N:o 50.
3
eller förändring af gamla mindre fängelser, styrelsen trott, att ifrågavarande behållningar
dervid lämpligast kunde anvisas, särdeles då, hvad anslagen för härads- och
stadsfängelser anginge, dessa icke blifvit för några vissa bland sådana fängelser beviljade
; dels, beträffande anslagen för tillbyggnad å kronohäktet å Långholmen samt
för uppförande af kronohäkten i städerna Hudiksvall och Vestervik, att intill år 1865
särskild hufvudbok upprättats öfver de extra anslagen till cellfängelsebyggnader, men
att de få anslag, som sedermera beviljats för dylika fängelsers uppförande, redovisats
i styrelsens allmänna hufvudbok, der dessa anslag väl upptagits på ett gemensamt
konto, men utgifterna för hvarje fängelsebyggnad likväl blifvit upptagna och redovisade
å särskildt konto. För beredande af en lättare öfversigt af hvarje särskildt
anslags ställning och derå befintlig behållning, skulle styrelsen emellertid låta i nästafgifvande
hufvudbok ifrågavarande anslag å hvar sitt konto upptagas och redovisas.
dels ock i afseende å de till kronohäkte vid Svanesund disponerade medlen, att, sedan
i fråga om uppförande af ett kronohäkte i Uddevalla, hvarest ransakningar i brottmål
skulle hållas af omkringliggande häradsrätter, tingshusbyggnadsskyldige innevånare i
Oroust och Tjörns härader vid sammanträde inför häradsrätten den 7 Juni 1 858 erbjudit
sig att, såsom bidrag till uppförande af ett för åtskilliga härader i Bohus län gemensamt
cellfängelse i Uddevalla, för en gång, af hvarje helt hemman erlägga fem R:dr och
sedermera till byggnadens underhåll årligen utgifva 50 öre på hemman, mot vilkor
att då och framdeles varda befriade från all skyldighet att inom häraderna bygga
något särskildt häkte, så att frågan om fängelsebyggnad i Svanesund borde förfalla,
samt Kongl. Maj:t sedermera den 10 Juli 1861 vid meddelande af beslut om uppförande
af cellfängelset i Uddevalla antagit förenärnnda anbud, till följd hvaraf de erbjudna
afgifterna derefter jemväl utgått, så hade Riksdagens Justitieombudsman, med
afseende, bland annat, å svårigheten för transport till fastlandet och under åberopande
af 26 kap. 4 § Byggninga-balken, gjort framställning om nödvändigheten af ett häradshäkte
vid Svanesund; och då genom antagande af häradsboarnes ofvanberörda erbjudande
om bidrag till cellfängelsebyggnaden i Uddevalla, mot vilkor att vara befriade
från skyldigheten att hålla häradshäkte, denna skyldighet måst anses böra fullgöras
af kronan, som åtnjöte de af häradsboarne erlagda byggnadsbidrag, hade den
häraf föranledda kostnad synts lämpligast böra utgå af besparingarne å anslag, som
för likartadt ändamål beviljats. Hvad anginge anlitandet af förslagsanslaget till fångars
vård och underhåll för en del af byggnadskostnaden, så, enär häktets anordnande till
kronohäkte dels för verkställande af fängelse vid vatten och bröd samt enkelt fängelse,
hvartill böter blifvit förvandlade, dels till förvarande af häktade personer mellan ransakningarne
ej mindre från Oroust och Tjörns än Inlands Nordre härader måste föranleda
betydliga besparingar i de från nämnda anslag utgående fångtransportkostnader,
innefattade detta förhållande giltig anledning dertill, att den återstående delen af byggnadskostnaden
utginge af detta anslag, som genom minskade fångtransportkostnader
inom få år derför erliölle godtgörelse.
4
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 50.
Ehuru de å anslagen till häradshäktenas ombyggande och förseende med celler
samt till uppförande af fängelsebyggnader i städerna utom Stockholm och nytt straffarbetsfängelse
i Carlskrona uppkomna behållningar visserligen äro af ringa belopp,
har Utskottet dock ansett dessa behållningar, mot hvilkas aflemnande Fångvårdsstyrelsen
uppgifvit hinder icke förefinnas, böra, till vinnande af enkelhet och reda, i räkenskaperna
till Riksgälds-kontoret återlevereras. Behållningen å de extra anslagen för
tillbyggnad af kronohäkte å Långholmen och för uppförande af dylika byggnader i
städerna Hudiksvall och Vestervik synes äfven af nämnda skäl böra Riksgälds-kontoret
tillgodokomma, hvaremot, då dessa anslag, enligt hvad Fångvårdsstyrelsen förmält,
komma att i nästafgifvande hufvudbok å hvar sitt konto upptagas och redovisas,
någon åtgärd i anledning af revisorernes anmärkning derom, att samma anslag blifvit
under en rubrik sammanförda, icke torde erfordras. Beträffande användandet af medel
från dessa anslag, liksom från anslaget till fångars vård och underhåll, för uppförande
af kronohäkte vid Svanesund, anser visserligen Utskottet, lika med revisorerne, att
dessa medel derigenom tagits i anspråk för ändamål, till hvilka de icke varit af Riksdagen
afsedda. Då emellertid de sålunda disponerade medlen numera lära vara
för berörda fängelsebyggnad använda, torde någon ändamålsenlig åtgärd i detta hänseende
nu icke kunna vidtagas.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla Fångvårdsstyrelsen att till Statskontoret
inbetala, för att Riksgälds-kontoret tillgodokomma, ej blott de
angifna behållningarne å anslagen till häradshäktenas ombyggande
och förseende med erforderligt antal celler, till uppförande af
fängelsebyggnader i städerna utom Stockholm och till uppförande
af nytt straffarbetsfängelso i Carlskrona än äfven hvad som å
de särskilda anslagen för tillbyggnad af kronohäktet å Långholmen,
för uppförande af kronohäkte i staden Hudiksvall och
för uppförande af dylik byggnad i staden Vestervik, möjligen
kan finnas i behåll;
hemställande Utskottet vidare,
att hvad revisorerne i förevarande fall i öfrig! anmärkt icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 50.
5
§ 2.
(Rov.-ber. pag. 15. Uti. pag. 293).
Vid granskning af räkenskaperna öfver de under Fångvårds-styrelsens vård ställda
medel hafva revisorerne slutligen anmärkt, hurusom den arbetsförtjenst, som under
olika benämningar kommit de å straff- och arbetsfångelserna intagna fångar till del,
uppgått till så höga belopp, att de torde öfverstiga hvad den frie arbetaren i allmänhet
kunde påräkna såsom besparing. Revisorerne hade visserligen erhållit upplysning,
att de i räkenskaperna såsom influten arbetsförtjenst eller uttagna medel uppförda
belopp icke i alla förekommande fall lemnade någon tillförlitlig ledning för bedömande
af förevarande fråga, enär uti nämnda belopp inginge värdena af arbetsmateriulier,
som af fångarne förarbetats; men deremot kunde de behållningar, som
från ett till annat år öfverförts eller som af fångar vid inträffad frigifning uttagits,
i allmänhet icke antagas utgöras af annat än besparad arbetsförtjenst, enär endast
undantagsvis inträffade, att fångar till fängelset medförde egna medel af någon betydenhet
eller under fängelsetiden mottoge gåfvor, arfsmedel eller dylikt till högre lie
lopp.
Vid straff och arbetsfängelset i Varberg funnes vid 1871 års slut upptagna
behållningar till särdeles höga belopp, t. ex. för en fånge 2,892 Iidr, för en annan
1,845 Rdr, för en tredje 1,060 Rdr, för en fjerde 992 Rdr samt för en femte 885
Rdr. Enahanda förhållande egde rum äfven vid andra dylika fängelser, så att vid
utgången af år 187 1 sammanlagda beloppet af innestående premiemedel för fångarne
vid rikets straff- och arbetsfängelser samt för kronoarbetskorpsen uppginge till ej mindre
än 198,223 Rdr 11 öre. Revisorerne hade visserligen icke kunnat utröna under
huru lång tid dessa behållningar hopsparats, men summorna syntes i och för sig anmärkningsvärda
i betraktande deraf, att fångarne vore berättigade att i premievaror
uttaga ej obetydliga belopp och jemväl syntes begagna denna rättighet i dess fulla
utsträckning. Revisorerne hade väl inhemta!, att Fångvårds-styrelsen vore betänkt på
att, i den mån tiden för de nu gällande, med entreprenörer ingångna arbetskontrakten
tilländalöpte, vidtaga sådana åtgärder, att fångarne kunde med arbete för statens rakning
sysselsättas, hvarigenom olägenheterna af det nuvarande systemet kunde undvikas, men
hade emellertid ansett sig böra förhållandet omförmäla.
Eti ofvanberörda underdåniga utlåtande har Fångvårds-styrelsen, jemte åberopande
af de upplysningar, revisorerne förmält sig hafva i detta ämne inhemtat, och som i
deras berättelse vore intagna, i öfrigt anfört, att de större behållningar af besparad
arbetsförtjenst, som en del lifstidsfångar egde, härledde sig i allmänhet från den tid,
då någon ordnad sysselsättning vid lifstidsfängelserna ännu icke blifvit införd, utan
fångpersonalen till viss del fått sysselsätta sig med tillverkning för egen räkning af
handtverks- och slöjdalster, dervid handtverksskicklighet och sparsamhet någon gång
kunnat bereda en eller annan fånge högre inkomst; att denna inkomst sedermera
under en följd år dels genom ytterligare besparingar å den sedermera obetydligare
Angående de å
straff ocli arbetsfängelserna
intagna fångarnes
arbetsförtjenst.
6
Stats-Utskottets Utlåtande N: o 50.
o
ar betsförtj ensten, dels genom ackumulerade räntor ökats till omföimalda höga belopp;
att den största af ofvannämnda behållningar på detta sätt tillkommit under en 30- årig fångenskap och de öfriga under 20, 17, 15 och 10 ars vistelse inom fängelserna;
att sedan de äldre lifstidsfängelserna i Christianstad och Carlskrona samt å
Carlstens och Ny-Elfsborgs fästningar blifvit indragna och der förvarade fångar till
andra fängelser förflyttade samt arbetena vid dessa äfvensom vid straff- och arbetsfängelserna
för fångar, dömde pa lifstid, blifvit sa anordnade, att fangpersonalen sysselsattes
för enskilda entreprenörers räkning mot viss dagsverksafgift, hade vissei ligen
fångarnes arbetspremier, till följd af arbetsgifvarens intiesse att genom belöningai
uppmuntra till ansträngande flit, stundom varit väl höga och mast genom styielsens
mellankomst nedtryckas; men om ofvan uppgifna totalsumma af fångais och kronoarbetskarlars
behållning vid 1871 års slut, deri jemväl inginge till straffanstalterna
medförda egna penningar samt derefter erhållna arfs- och gafvomedel, fördelades pa
samtliga den vid nämnda års slut vid straff-fängelserna och kronoarbetskorpsen qvarvarande
fångpersonalen, till antalet 4,120 individer, visade sig, att pa en hvar belöpte
omkring 48 E:dr; samt att styrelsen beträffande användandet af aibetsförtjensten
under fängelsetiden meddelat bestämmelser, hvarigenom fånge eller kronoarbetskarl
icke vore tillåtet att deraf uttaga mera, än hvad som ansetts behöfligt till förstärkande
af kosten under ett ansträngande arbete, och i afseende a vålden af behållningen
vid frigifningen hos Ivongl. Maj:t hemställt, att fånges besparade medel finge
öfverlemnas till vederbörande kommunalnämnd med rättighet och åliggande föi denna
att utbetala medlen endast småningom, i mån af behof eller på sätt, som för den
frigifnes framtida bästa eljest ansåges gagneligt.
Hvad revisorerne i förevarande hänseende anmärkt är obestridligen förtjent
af synnerlig uppmärksamhet, helst befaras kan, att fängelserna under svåra tider, genom
att alltför stora fördelar beredas fångarne, skola, i stället för att fruktas såsom
straffanstalter, blifva eftersökta såsom fristäder, hvilka lemna ej allenast rum och
föda utan äfven tillfälle till förtjenst, men då Fangvårds-styrelsen redan varit betänkt
på vidtagande af åtgärder, egnade att för framtiden förekomma sadana missförhållanden,
som do af revisorerne påpekade, har Utskottet, som föreställt sig, att sav ål
Riksdagen, som dess revisorer icke skola lemna denna fråga ur sigte, och att de, i
händelse nu omförmälda åtgärder icke medföra åsyftad rättelse, framdeles komma att
föreslå kraftigare medel till ändring uti berörda missförhållande, ansett sig böra
hemställa,
att vid den afgifna förklaringen må för närvarande bero.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stats-Utskottets Utlåtande 2V;o 80.
Kongl. Arméförvaltningen.
§ 3.
(Rev.-lnr. pag. 46. Uti. pag. 296).
I anledning af Kongl. Maj:ts, under åberopande af den dåvarande politiska
ställningen, till Rikets åren 1862 —1863 församlade Ständer gjorda framställning
anvisades, jemlikt Rikets Ständers skrifvelse den 30 November 1863, till
Kongl. Maj:ts disposition å Riksgälds-kontoret ett särskildt kreditiv å 3,000,000 R:dr,
att i mån af behof användas till försvarsverkets fullständigare ordnande. Å detta
kreditiv funnes, enligt hvad revisorerne anmärkt, till år 1872 balanseradt ett belopp
af 58,968 R:dr 4 6 öre, hvarjemte revisorerne, vid granskning af Riksgälds-kontorets
räkenskaper, funnit, att ifrågavarande kreditiv ännu vid innevarande års början
derstädes qvarstode oredovisadt. Då emellertid med de förhållanden, under hvilka
kreditivet anvisats, icke väl öfverensstämde, att detsamma skulle under så lång tid
till större eller mindre del såsom oanvändt balanseras, hafva revisorerne hemställt,
att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t göra framställning om vidtagande af sådan
åtgärd, att ifrågavarande kreditiv måtte varda slutligen redovist för att kunna ur
räkenskaperna afföras.
Uti häröfver afgifna, underdåniga utlåtanden hafva Arméförvaltningens Artillerioch
Intendentsdepartement anfört, att af ifrågavarande medel numera funnes utaf de
till dessa departement hörande summor, inom förstnämnda departement en behållning
af 13,839 R:dr 98 öre och inom det senare af 9,932 R:dr 21 öre, hvilka belopp
ännu icke vore af Kongl. Maj:t disponerade. Fortifikationsdepartementet har deremot
anmält, att den andel af nämnda, till år 187 2 balanserade kreditivmedel, som
med 19,25 3 R:dr 7 öre å bemälda departement sig belöpte, enligt Kongl. Maj:ts nådiga
bref den 8 Mars 1 87 2 blifvit för uppgifna ändamål disponerad och utbetald;
och mötte sålunda från detta departements sida icke något hinder för kreditivets slutliga
redovisning.
I sammanhang härmed har Utskottet fästat sin uppmärksamhet derå, att äfvenledes
en betydlig behållning vid 187 2 års slut qvarstod å det belopp, 7 37,000
R:dr, som Kongl. Maj:t under den 11 Augusti 1870 utaf det af samma års Riksdag
på Riksgälds-kontoret anvisade mindre kreditiv ställt till Kongl. Arméförvaltningens
disposition för vidtagande af åtgärder för att under kriget mellan Frankrike och
Tyskland upprätthålla de förenade rikenas neutralitet och betrygga deras säkerhet.
Då i afseende på användandet af kreditivmedel speciela föreskrifter icke meddelas,
utan endast i allmänhet det ändamål angifves, hvartill de må disponeras, vore
Angående de ai''
1862- 1863 årens
Riksdag beviljade
kreditivmedel
och det
belopp, som år
1870 lyftndes å
mindre kredi
tivet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stats-Utskoiteis Utlåtande N:o 60.
H
det otvifvelaktigt med god ordning öfverensstämmande, om en summarisk redogörelse
öfver användningen af dylika medel blefve till Riksdagen afgifven. För pröfmngen
af anslagsfordringar till föremål, likartade med dem, för hvilkas tillgodoseende kreditivmedel
varit anvisade, vore det för Riksdagen af stor vigt att ega tillgång till en
dylik redogörelse. Under nuvarande förhållanden får Riksdagen i allmänhet föist genom
dess revisorers berättelser, och således flera år efter det beloppen blifvit utbetalde,
kännedom om sättet för medlens användande. 1 de till 1871, i872 och
187 3 årens Riksdagar afgifna berättelser, om hvad under åren 1870, 1871 och 1872
i riket sig tilldragit, lemnas undantagsvis uppgift å hufvudsakliga dispositionen af den
del af 1870 års kreditivmedel, som för landtförsvaret afsetts. Fn fullständig redogörelse
öfver användandet af dylika medel synes emellertid Utskottet böra till den
Riksdag, som näst efter medlens lyftande sammanträder, afgifvas, vare sig denna
redogörelse lämpligen bör intagas i berättelsen om hvad sig i riket tilldragit eller
kan finna plats uti Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof eller
möjligen kan på annat lämpligt sätt Riksdagen delgifvas.
'' '' Hvad nu särskildt angår de af Rikets åren 1862—1863 församlade Ständer
beviljade kreditivmedel, hade dessa, enligt Utskottets åsigt, endast bort, i den mån
de voro behöfliga, användas till de arbeten och anskaffningar, som af, dåvarande förhållanden
påkallades, men ingalunda, på sätt nu skett, under eu lång följd af åi
disponeras till bestridande af hvarjehanda utgifter för försvarsverket, utgifter som icke
kunna anses hafva varit betingade af de vid kreditivmedlens beviljande rådande politiska
förvecklingar. Då emellertid numera, sedan uppmärksamheten blifvit a detta
förhållande fästad, Riksdagen torde vid framtida beviljande af dylika kreditiv närmare
bestämma de ändamål, för Indika de afses, och de vilkor, hvarunder de fa
disponeras, torde någon särskild åtgärd i förevarande hänseende nu icke vara behöflig-;
men då å dessa kreditivmedel ännu finnas öfverskott, och det ej kan anses lämpligt,
att medel, Indika för så lång tid tillbaka af tillfällig anledning blifvit för särskildt
ändamål anslagna, fortfarande qvarstå oredovisade, hemställer Utskottet,
a) att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes förständiga vederbörande att skyndsamt redovisa
sistnämnda kreditivmedel och den derå befintliga behållningen
till Statskontoret inleverera för att af detta embetsveik Riksgälds-kontoret
tillhandahållas;
och får, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, Utskottet derjemte hemställa,
b) att Riksdagen måtte i samma skrifvelse underdånigst anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes i allmänhet, sedan kreditivmedel lyftats,
lemna den näst derefter sammanträdande Riksdagen en fullständig
redogörelse öfver medlens användande.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o SO
-
9
Kongl. förvaltningen af Sjöärendena.
§ 4.
(Rev.-ber. pag. 64).
. Enhgt „ett K1ongL MaJ’:ts bref af den 23 September 1870 hade, efter hvad
v sorerne omförmäla, förvaltningen af sjöärendena bemyndigats att mot ersättning
en ntl?aiingar 1 SJOkar!TketS medel uppföra en bygg»ad för sjökartekontoret tiU
kostnad, inredningsarbeten jemte möbler och inventarier inberäknade, af 51,000
K.d!, med rättighet för förvaltningen att för nämnda eller nästföljande år inställa
“-T med kan°nångslupen Carlsund, dock utan att derigenom sjökartekontlllh°ra"de
angelagna arbeten åsidosattes. Denna byggnad hade nu kommit till
nl lte'' a Tn°m bHfvit 8iök^kontoret möjligt att på ett ändamåls
en
gaie satt ordna sin nyttiga verksamhet, så att dess arbeten kunnat bedrifvas både
Revfsmer™ b f yndsa“mai''e an under förutvarande högst ogynsamma förhållanden.
a va emellertid ifrågasatt, huruvida berörda byggnad rätteligen bort med
omnamnda besparingar uppföras. ®
, Visserligen har det förefallit Utskottet anmärkningsvärd!, att medel från anaget
till »sjomatmngar och sjökartekontorets verksamhet» blifvit till uppförande af
en byggnad för nämnda kontor använde; men då, enligt hvad Revisoren* antydt
ai miisr ™“oriMnäet at — *-
att Revisorernes förevarande framställning icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Angående de
till byggnad lör
kartekonlore.t
använda
medlen.
Öfverstätliällare-embetets räkenskaper.
§ 5.
(Rev.-ber. pag. 81. Uti. pag. 302).
i ,1 fe“.de 1 »I kro„o„ppbM8,e,ket
till 15 R-dr ocl/dm.w '' ''i™ KhiiUstyldigc, livars krön,,utskyld,,,. uppsing,, i*''"“''IS
uttaga och''att f f SkUl ® ,beloppet msätta i Riksbanken och attest derpå derl“oln’>
uttaga och att sedan den der meddelade attesten blifvit till vederbörande aflemnacl
den betalningsskyldige undfinge qvittens - ett förhållande som äfven egde rum vid
Bth- UU Mlksd'' Jr°t. 1874. 4 Sami. 1 A/d, 26 Eäjt 9
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o åd.
inbetalningar till åtskilliga andra verk och inrättningar i hufvudstaden, hafva Revisoreme,
hvilka ansett det besvär, som härigenom förorsakades så väl för Riksbamcen som
för allmänheten, vara större än som motsvarades af den säkerhet och kontroll, som
genom nämnda stadgande åsyftats, ifrågasatt, huruvida icke, då denna kontroll lätteligen
på annat sätt kunde åstadkommas samt en dylik omgång icke hos alla förvaltande
verk förekomme, inbetalningar äfven till nu ifrågavarande myndigheter kunde
ske genom medlens omedelbara öfverlemnande till verkens uppbördsman.
Sedan Stockholms stads Handels- och Ekonomi-kollegium i frågan blifvit hördt,
och med bifogande af nämnda myndighets äfvensom stadens kronouppbördskontrollöi s
och kronouppbördskommissaries yttranden, har Öfverståthållareembetet häröfvei afgifvit
underdånigt utlåtande och hufvudsakligen anfört, att embetet icke förbisett, hvarken
att en sådan förändring i sättet för inbetalningen af kronoutskylderna inom Stockholms
stad, som med revisorernes anmärkning afsåges, skulle bereda ett stort antal
skattskyldige någon lättnad vid utskyldernas erläggande, eller önskvärdheten deri, att
en sådan lättnad kunde på lämpligt sätt åvägabringas; men då föreskriften om utskyldernas
insättning i Riksbanken genom den skattskyldiges egen forsorg afsage att,
i fråga om influtna utskylders ordentliga inleverering till vederbörande allmanna kassor,
bereda en trygghet, hvars behöflighet vid tiden för meddelandet af föreskriften
blifvit af erfarenheten på det kraftigaste ådagalagd, och hvars fortfarande betydelse
i någon mån framginge af det förhållandet, att af de vid senaste kronouppbördsstäm111
an i Stockholms stad till ett belopp af 1,576,668 R:dr 65 öre influtna utskylder
icke mindre än 1,036,336 R:dr 27 öre till uppbördsmännen inbetalts genom bankattester.
hade Öfverståthållare-embetet ansett upphäll andet af meranämnda föreskrift
icke böra ifrågasättas med mindre, än att andra lika betryggande kontroller å influtna
utskylders ordentliga leverering komme att träda i stället. ^ Revisorerne hade
visserligen anfört, att sådana kontroller lätteligen torde kunna åstadkommas, men
huru detta under närvarande förhållanden skulle ega rum utan att, vare sig medföra
betydligt ökade utgifter för Stockholms kommun och alltså för de skattskyldige sjelive,
eller vålla sådant dröjsmål och uppehåll vid uppbördens emottagande, bokförande och
qvitterande, att de skattskyldige jemväl häraf komme att röna anmärkningsvärda olagenheter,
vore icke angifvet. Ett väsendtligt hinder för införande af nu ifrågakomma
förändring i sättet för kronoutskyldernas inbetalning i Stockholm vore bristen på sadana
för uppbördsmännen lämpliga tjenstelokaler, som vore tjenliga till förvaringsrum
för betydande penningesummor och derjemte erbjöde behöfligt utrymme ej allenast for
uppbördsmännen jemte deras för uppbördens behöriga antecknande erforderliga biträden
tillika med de särskilda kontrollanter, hvilka för annoterande! af de influtna
medlen borde förordnas, utan derjemte för de skattskyldige, som måhända talrikare,
än nu, komme att personligen, och utan begagnande af för flere gemensamme ombud,
för utskyldernas erläggande infinna sig på uppbördskontoren. Den försening i
expeditionen, som, om alla utskylder skulle omedelbart inbetalas till uppbördsmännen,
Stats-TJtsleottets Utlåtande N-.o 50.
11
blefve en naturlig följd deraf, att uppbördsmannen för hvarje inflytande post hade
att icke allenast af den skattskyldige emottaga och uppräkna kontanta penningar, utan
derjemte för en hvar skattskyldig verkställa vexling, måste jemväl i väsendtlig mån
bidraga dertill, att ett mycket större antal skattskyldige, än nu vore fallet, samtidigt
hade att för afbidan af expedition uppehålla sig å uppbördskontoren. Det redan nu
särdeles knappa utrymmet å dessa kontor skulle följaktligen vid en förändring af nu
ifrågavarande beskaffenhet komma att förete en otillräcklighet, som blefve oförenlig
både med nödig ordning vid uppbörden och med allmänhetens så väl som uppbördstjenstemännens
billiga anspråk på beqvämlighet. Och då förändringen komme att medföra
en icke obetydlig tillökning i uppbördsmännens arbete, kunde dessa sannolikt icke
medhinna att, på sätt nu skedde, två gånger i veckan under fortgående uppbördsstämma
verkställa insättning i Riksbanken af influtna medel; hvilket åter i sin ordning
måste ytterligare medverka dertill, att jemförelsevis betydande penningesummor
komme att samtidigt och under flera dagar förblifva under uppbördsmännens vård,
hvarigenom behofvet af mera betryggande förvaringsrum, än de nu tillgängliga, blefve
oafvisligt.
Då Utskottet, i likhet med Revisorerne ansett, att genom berörda omgång
för kronoutskyldernas erläggande de skattskyldige inom Stockholms stad förorsakas
oskäligt besvär, och att den säkerhet, som derigenom åsyftas, bör på annat sätt kunna
åstadkommas, samt det torde tillhöra Stockholms stad att, i händelse uppbördsmännens
tjenstelokaler äro för trånga eller på annat sätt för sitt ändamål olämpliga, gå
i författning om andra ändamålsenligare lokalers anskaffande, hemställer Utskottet,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes i nåder utfärda föreskrifter, hvarigenom de skattskyldige
inom Stockholms stad berättigas att omedelbart i kronouppbördsverket
inbetala sina kronoutskylder, ehvad belopp de
utgöra.
Kongl. styrelsen för allmänna väg- och. vattenbyggnader.
§ 6.
(Rey.-ber. pag. 84. Uti. pag. 308).
Då f. d. vattenkommunikationsfonden sedan längre tid tillbaka med oförändradt
belopp i styrelsens räkenskaper balanserats och någon utgift derifrån på många
år icke förekommit, har den synts Revisorerne böra till Statskontoret öfverlemnas,
ocli hafva Revisorerne ansett enahanda åtgärd äfven böra vidtagas med den år 1870
uppkomna och från denna tid i räkanskaperna balanserade behållning af 87 R:dr 4
Angående behållning1
å f. d.
vattenkorrmu - nikntionsfonden
och å anlaget
till Saga bro
och vägbygg
nåd.
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 50.
Angå enda förändring
:if tiden
lör bokslutet
viJ Alnarps
landtbruksinstitut.
öre å anslaget till Saga bro- och vägbyggnad, då äfven detta belopp antagligen icke
vidare vore för ändamålet behöfligt.
I anledning häraf har styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader i afgifvet
underdånigt utlåtande förmält sig icke hafva något att invända emot öfverlemnande
till Statskontoret af berörda behållning å anslaget till Sagå bro- och vägbyggnad,
men deremot, enär »fall kunde inträffa då det vore nödigt, att medel funnes
genast att tillgå för bekostande af underhållsåtgärd, som kunde med den lilla
summan utföras», hemställt att behållningen å f. d. vattenkommunikationsfonden måtte
hädanefter, såsom hittills, få stå under styrelsens förvaltning.
Enligt hvad Utskottet inhemtat, har å f. d. vattenkommunikationsfonden eller
de medel, som efter hvad bemälde styrelse upplyst, Rikets Ständer år 1835 ställde
till Kongl. Maj:ts disposition för att efter sig företeende behof och omständigheter
anordnas till vattenkommunikationers befordrande, någon anvisning icke förekommit
sedan år 18(10; och då hvad styrelsen anfört om nödvändigheten af att medel funnes
tillgängliga till bekostande af mindre underhållsåtgärder synes så mycket mindre
förtjena afseende, som de numera årligen inträffande riksmötena lemna lika ofta återkommande
tillfällen att hos Riksdagen anmäla de behof, hvartill medel kunna erfordras,
hemställer Utskottet,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader
att till Statskontoret öfverlemna behållningen såväl
å f. d. vattenkommunikationsfonden, som äfven å anslaget till
Sagå bro- och vägbyggnad.
Alnarps Landtbruksinstitut.
§ 7.
(Rov.-ber. pag. 104. Uti. pag. 309.)
I olikhet med de för Ultima landtbruksinstitut äfvensom för andra inrättningar
afgifna redogörelser, hviika omfatta kalenderår, afslutas, enligt hvad Revisorerne anmärkt,
Alnarps landtbruksinstituts räkenskaper den 1 3 Mars hvarje år. Då emellertid
för en tillförlitlig öfversigt af statsverkets tillstånd och förvaltning det vore af vigt,
att alla allmänna verk och inrättningars räkenskaper omfattade en och samma tid,
hade Revisorerne hemställt, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes meddela nådig föreskrift derom, att räkenskaperna vid Alnarps
landtbruksinstitut, skulle med kalenderår afslutas. 1
Under år 1870 blef af Riksdagens Revisorer framställning gjord i enahanda
sylte, som den nu anförda; och har Styrelsen för nämnda landtbruksinstitut uti af
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 50.
13
gifvet underdånigt utlåtande öfver den nu gjorda anmärkningen åberopat de skäl, som
föiut blifvit anförde för bibehållandet af nu gällande tid för räkenskapernas afslutande,
och hvilka skäl vore, att vid kalenderårets slut säden icke vore aftröskad och skörden
sålunda ej med full säkerhet känd, ännu mindre realiserad, så att vid sagde tid endast
en mer eller mindre osäker beräkning öfver åkerbrukets förnämsta inkomst i stället
för kända förhållanden kunde anföras; att arrendet för året ej heller vid denna tid
vore guldet, och att dess belopp i penningar då lika litet med full säkerhet kunde
bestämmas; att, då sannolikt ingen enda omtänksam jordbrukare funnes, som afslutade
sina räkenskaper med kalenderåret, så skulle, om institutet i strid mot allmänt gällande
och godkänd landtmannapraxis afslutade sina böcker vid nämnda tid, detta icke
i bokföringsväg kunna lemna sina många lärjungar ett efterföljansvärdt exempel; och
att följaktligen bokslut den 31 December skulle, i stället för att stödja sig på verkliga
förhållanden, grundas på osäkra beräkningar, till men både för hushållningen och
undervisningen, hvadan, då de mer eller mindre gynsamma resultat, som af institutets
jordbruk erhölles, ej hade det minsta inflytande på statsverkets tillstånd, men
ett högst betydligt dylikt på läroverkets egen ekonomi, allt skäl syntes vara för handen
att sa ordna bokslutet, att Styrelsen af det erhölle en tillförlitlig insigt i institutets
ekonomiska ställning och icke nödgades åtnöja sig med beräkningar, som, huru
samvetsgrannt de än matte uppgöras, af opåräknade tröskningsresultat och fluktuerande
sädespris kunde på det betänkligaste rubbas. Men då, å andra sidan, det måhända
kunde vara mindre lämpligt, att Alnarps räkenskaper omfattade redovisning för statsmedel,
som influtit under tvenne kalenderår, eller från Mars till Mars, och då Styrelsen
häri trott sig finna egentliga skälet till den år 1870 ifrågasatta förändringen
af bokslutet, så hade Styrelsen för att, så vidt som det varit förenligt med institutets
bästa, tillmötesgå den i detta hänseende uttalade önskan, redan vidtagit den förändringen,
att under hvarje räkenskapsår numera blott uppbures och redovisades statsanslaget
för ett kalenderår, hvadan i räkenskaperna för 1 872 endast återfunnes under
samma kalenderår uppburna statsmedel, hvilket förfaringssätt numera år för år kornrne
att följas, en förändring, som, om den varit känd af Riksdagens Revisorer, hvilket ej
kunde vara förhållandet, måhända haft till påföljd, att den af dem gjorda framställningen
uteblifvit.
Af 1871 års Riksdags Stats-Utskott anfördes, rörande denna fråga, i dess
Utlåtande N:o 27, bland annat, att, om boksintet icke borde grunda sig på kalkyl,
oen 13 Mois icke heller vore fullt lämplig tidpunkt för bokslutet vid en inrättning
med landtbruk, hvars alla produkter, åtminstone fodergrödan, då icke vore till fullo
realiserade. Ehvad tidpunkt på året som valdes för bokslut vid ett landtbruk, erfordrades
dock alltid kalkyl eller uppskattning af några förråder eller icke realiserade
produkter, ehuru qvantiteterna af dessa vid olika tider af året kunde vara större eller
mindre; och ehuru med afseende härå kalenderåret i allmänhet torde i och för sig
icke vara den aldra lämpligaste tidpunkten för bokslut vid ett landtbruk, borde der
-
14
Stats-Utslcottets Utlåtande N:0 50.
Angåciiile ärlig
redogörelse öfver
stut ens samt
lige tillgångar
och skulder.
vid i förevarande hänseende icke fästas så stor vigt, att undantag pa grund deiaf
borde betingas från den otvifvelaktigt riktiga regeln, att räkenskaperna för samtliga
statsinstitutioner borde vid samma tid afslutas, för att resultatet af det hela skulle
kunna med säkerhet utrönas. Exemplet af Ultima landtbruksinstitut visade ock, att
sådana svårigheter icke förefunnes för bokslut med kalenderåret vid ett landtbruk, att
hinder deraf skulle uppstå för genomförande af en vigtig åtgärd till erhållande i framtiden
af ett riktigt bokslut.
Nuvarande Stats-Utskott delar dessa åsigter och hemställer alltså,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes meddela nådig föreskrift till vederbörande, att räkenskaperna
vid Alnarps landtbruksinstitut hädanefter skola med
kalenderår afslutas.
Kongl. Statskontoret.
§ 8.
(Rev.-ber. pag. 129.)
I sammanhang med redogörelse öfver Statskontorets räkenskaper hafva ie\isorerne
hemställt, det Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att, på det likshufvudbokens
kapitalkonto måtte lemna en närmare kännedom om statens finansiela
ställning; i nämnda konto måtte ingå såväl Riksbankens behållningar som jernvägsanläggningarncs
bokförda värde.
Rörande detta iimne får Utskottet till en början erinra, hurusom Riksdagen
i underdånig skrifvelse den 6 Maj 1867 — enär den riksstat, som vid riksdagarne
upprättades, och de bokslut, hvilka vederbörande embetsverk hade att öfver statsförvaltningen
framlägga, visserligen innefattade fullständiga öfversigter af Statsverkets inkomster
och utgifter samt således kunde anses tillfredsställande såsom ett kassabokslut,
men hvarken dessa handlingar eller andra offentliga redogörelser innefattade något
kapitalkonto, som utvisade, å ena sidan, hvad Statsverket egde och, å den andra,
hvad det vore skyldigt, jemte det öfverskott eller den brist som i detta hänseende
förefunnes, och då det vore af stort allmänt intresse, att detta förhållande blefve
offentligen ådagalagdt derigenom, att vid vissa, ej alltför skilda periodei undersökning
rörande ungefärliga värdet af statens egendom verkställdes och en öfversigt deraf, innefattande
en i vissa större grupperingar ordnad och efter ungefärlig värdeuppskattning
till sifferbeloppen utförd uppteckning af statens fasta och lösa egendom, hvart nionde
år för Riksdagen framlades — anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta genom samtliga
styrelser för Statsverkets olika förvaltningsgrenar infordra och till ett helt sammandraga
alla erforderliga uppgifter för att efter dessas sammanföring till en enda gemen
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 50.
15
sam öfversigt, meddela påföljande Riksdag en tablå, som utvisade ungefärliga värdet
af Statsverkets fasta och lösa egendom, sådan den vid 1866 års utgång befanns.
1 anledning häraf lät Kongl. Maj:t upprätta en dylik tablå, och i nådig skrifvelse
den 20 December 1867 meddelades densamma Riksdagen, hvarefter den intogs i
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16 vid 1868 års riksmöte.
Stats-Utskottet, som anser det vara önskvärdt, att, derest icke alltför stora
kostnader uppstå eller svårigheter möta, till Riksdagens kännedom årligen meddelas
en i räkenskapsform uppställd redovisning öfver såväl statens samtliga tillgångar i fast
och lös egendom jemte fordringar, som ock dess skulder, men icke tilltror sig bedöma,
huruvida en sådan redovisning bör inflyta i riksliufvudbokens kapitalkonto,
eller om den lämpligare på annat sätt kan åstadkommas, hemställer alltså,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och på hvad sätt
en dylik, i räkenskapsform uppställd, årlig redovisning lämpligen
kan till Riksdagens kännedom meddelas.
Kongl. Skogsinstitutet.
§ 9.
(Rev.-Der. pag. 155. Uti. pag. 324.)
Enligt anteckning vid redogörelsen för Kongl. Skogsinstitutets räkenskaper jemte
de upplysningar, som Revisorerne vid besök a Institutet inhemtat, hade läijungames
antal under de fyra sistförflutne åren varit: 1870 8, 1871 15, 1872 17 och
187 3 9. Att oaktadt landets skogshushållning uppenbart kraf de vetenskapligt bildade
fackmän, dess enda högre skogsskola år från år endast räknade ett fatal lärjungar,
hade förefallit revisorerne så anmärkningsvärdt, att revisorerne ansett sig böla hemställa,
huruvida icke Riksdagen skulle finna anledning hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det måtte Kongl. Maj:t i nåder låta undersöka, huruvida undervisningen
vid Skogsinstitutet vore på sådant sätt ordnad, att den kunde anses motsvara de anspråk,
som under nuvarande förhållanden måste på densamma ställas.
Uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har Kongl. Skogsstyrelsen anfört,
att det anmärkta förhållandet hufvudsakligen borde tillskrifvas den knappa aflöning,
staten bestode sina skogstjenstemän, då de efter åskilliga års lönlöst arbete omsider
lyckades erhålla en jägmästarebefattning, samt den ringa utsigt att derefter, förrän i
en långt aflägsen framtid, uppnå några högre löneinkomster, hvilken omständighet vore
tillräcklig att afskräcka andra än dem, som hade eu öfvervägande kallelse för denna
bana, att derpå ingå.
Ifrågavarande ämne har Utskottet visserligen ansett vara af sådan betydelse,
Angående undervisningen
vid
Skogsinstitutet
16
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 50.
att detsamma förtjena!'' Riksdagens synnerliga uppmärksamhet. Men då frågor rörande
skogsväsendet under innevarande riksmöte komma att utgöra föremål för Riksdagens
allvarliga bepröfvande, och det Särskilda Utskott, hvilket blifvit tillsatt för behandlande
af motioner och möjligen inkommande Kongl. propositioner, som afse åstadkommandet
af förbättrad skogslagstiftning eller förekommande af skogsbrist, antagligen
på grund af de till samma Utskott hänvisade framställningar icke underlåter att taga
i öfvervägande jemväl frågan om ordnandet af undervisningen i skogshushållning, samt
det af revisorerne anmärkta förhållande sålunda icke torde komma att förbises, synes
det Stats-Utskott et olämpligt att nu besvära Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse
i detta ämne; hvadan Utskottet hemställer,
att Revisorernas förevarande framställning icke må till någon
Riksdagens särskilda åtgärd föranleda.
Kolonien S:t Barthélemy.
§ 10.
(Rev.-ber. pag. 162—163.)
dragning af gar- Vid granskning af de utaf guvernörsembetet aflemnade räkenskaper och rapporter
Banhéiemy och hade det synts revisorerne, som vore det tillstånd, hvari denna Sveriges enda utländska
besittning för närvarande sig befunne, så bekymmersamt, att de icke kunde underlåta
att derpå fästa Riksdagens synnerliga uppmärksamhet. Revisorerne hade derför ansett
sig böra till ledning för bedömande af öns belägenhet anföra följande sifferuppgifter.
Tulluppbörden, som 1864 uppgått till 5,677 spanska daler, hade sedermera oafbrutet
sjunkit och utgjorde 1871 2,611 och 1 872 2,033 sp. dir; sjöfarten befunnes i
ständigt aftagande, och de inpasserade fartygens antal utgjorde åren 1869, 1871 och
1872: 326, 280 och 243, de utklarerades antal under omnämnda år: 319, 283
och 246; handelsflottan, som under sista decenniet bestått af högst 3, egde vid
1872 års slut endast 1 fartyg; bomullsplanteringen, befolkningens förutvarande hufvudsakliga
näringsfång, nedlades alltmera i följd af nedtryckta pris, så att bomullsskörden,
som 1870 utgjort 48,000 skålp. och 1871 30,000 skålp., 1872 uppgått
till endast 5,000 skålp. Någon annan förmånlig förvärfskälla hade ej i stället uppstått.
Saltskörden, i väsendtlig mån beroende på väderleken, hade år 1869 varit
något gifvande, men slagit alldeles fel 1 870 och 1871 och kunde ej tagas i beräkning
såsom någon säker inkomstkälla. Folkmängden, som från år 1866 till 1869
minskats med 220 och från 1 869 till 1 872 med ytterligare 280 personer, utgjorde
vid 1872 års slut 2,390, deraf 984 man- och 1,406 qvinkön. Såsom grund till
denna förminskning (med nära en sjettedel af befolkningen under en tidrymd af 6 år)
hade guvernören uppgifvit, »det förfall, hvaruti kolonien sig befinner», i följd hvaraf
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 50.
17
årliga utflyttningar egde rum. Vid räkenskapernas granskning hade revisorerne vidare
fästat sig vid tvänne moment, hvilka hvartdera för sig innehölle motiv till genomgripande
förändringar i öns förvaltning. Det första vore kostnaden för garnisonen,
milisen och försvarsverket. Denna uppgick under revisionsåret ungefärligen till det
vanliga beloppet eller 2,454 spanska daler. Utgiftsposten anmärktes ej för dess storlek,
men revisorerne hade ej kunnat finna dess gagnelighet, då hufvudändamålet med
densamma — öns försvarande, ifall behof deraf förutsattes — ej torde kunna dermed
uppnås. Den andra utgiftspost, hvarvid revisorerne fästat sin uppmärksamhet, vore
tulltjenstemännens aflöning. Den uppginge under revisionsåret till 1,120 daler, eller
omkring hälften af årets tulluppbörd. Då nettoinkomsterna af tullintraderna således
vore obetydlig, under det att den indirekta beskattning, som genom tullafgifterna lades
på den fattiga befolkningen, måste kännas tryckande, enär importen till ej ringa del
bestode i nödvändighetsvaror, skulle genom öns frikallande från erläggande af tullafgifter,
utan synnerlig tillökning i kostnaderna för moderlandet, en välbehöflig lindring
i denna befolkningens tryckta ställning kunna vinnas. Ville man då jemväl öfverlemna
öns förvaltning åt en uteslutande civil myndighet med indragning af den utaf 21 man
bestående garnisonen, som, på sätt ofvan nämnts, ej ansågs kunna uppfylla det med
densamma åsyftade ändamål, så skulle, oaktadt tullafgifternas efterskänkande, svenska
statsverkets nuvarande bidrag lemna tillgång för vidtagande af väl beliöfiiga åtgärder
till koloniens förkofran.
Under detta ärendes handläggning i Stats-Utskottet har från Kongl. Maj:t
till Utskottet öfverlemnats ett af guvernören på ön S:t Barthélemy afgifvet underdånigt
utlåtande såväl i anledning af revisorernes ofvan anförda framställning, som
ock till genmäle å hvad revisorerne i öfrigt anmärkt vid granskning af berörda
kolonis räkenskaper.
Då detta utlåtande icke, såsom öfriga myndigheters yttranden, angående revisorernes,
mot deras förvaltning eller räkenskaper framställda anmärkningar, blifvit
bifogadt revisorernes till Riksdagen aflåtna berättelse, anser sig Utskottet böra samma
utlåtande i dess helhet här anföra; varande utlåtandet af följande lydelse:
»S. A. K.
Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning medelst
remiss den 17 sistlidne Oktober, hvilken om aftonen den 21 derpåföljande November
korn mig tillhanda, får jag öfver Riksdagens senast församlade Herrar revisorers
framställningar, rörande denna koloni, afgifva följande underdåniga utlåtande:
Så vidt jag kunnat af det remitterade utdraget inhemta, synes syftet af
Herrar Revisorers framställningar vara att, med afstående af kronans rätt att upptaga
tull och medelst deraf såsom naturlig följd uppkommande indragning af tullBih.
till Bikad. Brot. 1814. 4 Sami. 1 Afd. 26 Haft. 3
opaginerad Kontrollera mot PDF
ib
Stats-Utskottets Utlåtande A:o 50.
tjenstenit) i kolonien samt genom omorganisation af öns styrelse och indragning ai
den 21 man starka garnisonen, bereda dess innevånare dels någon lindring genom
nedsättning i prisen lör liisförnödenheter, hvilka till stor uel flan hämmande ortei
införas, dels äfven, då Herrar Revisorer icke anse den genom indragningen uppkomna
besparing nödvändigtvis böra komma statsverket till godo, utan samma tillskott från
moderlandet som hittills beräknas fortfarande utgå, tillfälle till anslagets fördelaktigare
tillgodogörande.
Utan tvifvel skulle af en sådan åtgärd som tullens afskaffande följa en sänkning
i prisen på importerade varor, men om denna, i allmänhet till endast fem procent
af inköpsprisen uppgående besparing skulle verka någon lindring i konsumenternas
lefnadskostnad, lemnas derhän. JDå denna lindring för en tunna råg-, hafreeller
majsmjöl uppgår till 25 cents för importören, är tydligt, att åtminstone i början
hela vinsten stannar hos denne och måhända efter någon tid äfven till någon
del kommer brödtillverkaren till godo, hvaremot med säkerhet kan antagas, att den
fattige, som köper bröd för en cent, icke erhåller den ringaste tillökning i vigt eller
förbättring af varans beskaffenhet. I hvad mån åter en, synnerligen i dessa trakter,
hvarest af ålder nästan all beskattning utgjorts ai tull och accis, så genomgripande
och ovanlig åtgärd kan inverka på handelsrörelsens utvidgning, tilltror jag mig ej
med bestämdhet kunna afgöra. Men jag betviflar dock, att den kan framkalla någon
egentlig tillväxt deri, enär angränsande öars nederlags-lagstiftning i allmänhet år
ganska liberal, och det sålunda är föga antagligt att, ehuru omkostnaderna för magasiusliyra
m. m. troligen skulle understiga dylika ä andra orter, affärsmännen vaie
sig ä nämnda platser eller de här bosatte skulle betjena sig af det sålunda yppade
tillfället att här ä öu anlägga upplagsplatser för sina varor, helst den nu till kommunen
utgående extra afgift af tjugu procent å tullen, motsvarande ungefär en procent
af varans värde, icke kan upphöra, då densamma utgör förnämsta, ehuru dock
otillräckliga inkomstkällan för fyllandet af kommunens behof, hvarigenom således alltid
någon afgift drabbade hitiörda varor. Någon annan, eller åtminstone lämpligare och
säkrare utväg för uttaxerandet af de för kommunen behöfliga medel är näppeligen
möjlig. Direkt beskattning är nästan okänd i Vestindien och skulle, jag är derom
ötvertygad, verka stort missnöje och kraftigt motstånd samt föranleda till en mängd
underslef, svåra om ej omöjliga att leda i bevis. Också hafva flera sedan fattade
och påbudna beslut att upptaga kapitationsafgift, daterande sig ända från den tid, då
Vestindiska kompaniet med kronan delade afkomsten af kolonien, måst öfvergifvas pa
grund af dermed förenade svårigheter och olägenheter. Att upphörandet af tullen
mke skulle minska behofvet af kommunalskatt, är äfven tydligt — det torde tvärtom
blifva nödigt att öka den för att bereda aflöning åt en särskild kommunens tjensteman
för denna uppbörd, som nu mot en ringa provision besörjes af tulltjenstemänneu,
hvilka, då densamma egt rum i sammanhang med tulluppbörden, derigenom
fått vidkännas endast en ringa tillökning i sina göromål. Skulle likväl denna statens
Stats-Utskottets Utlåtande N\o 50.
19
förnämsta inkomstkälla uppgifvas, hemställes underdånigst, huruvida icke öfriga intrader,
hvilka i allmänhet icke uppgå till mer än högst en tiondedel a| tullkammaruppbörden
och exempelvis för år 1872 uppgingo till föga mer än 100 daler, äfven
borde upphöra, med undantag likväl af tomtören och böter, hvilka till följd af sin
natur icke kunna eller böra efterskänkas.
Hvad dernäst beträffar indragningen af garnisonen, är det obestridligt, att
densamma är för öns försvar mot ett fiendtligt öfverfall alldeles otillräcklig och fullkomligt
oandvändbar — och enahanda är förhållandet med milisen, hvaraf icke en
tredjedel är försedd med ens anständig, än mindre för militär tjenstgöring lämplig beklädnad,
och som är helt och hållet blottad på tidsenlig eller ens brukbar beväring.
Den vakthållning, som af garnisonen bestrides å batteriet Gustaf III. är dock af vigt,
såsom varande den enda ordningsvakt här finnes. Dess för närvarande hufvudsakligaste
åliggande, förekommandet af fartygs afgång från ön innan medelst utklarering
blifvit styrkt, att alla dem ålagda afgifter blifvit behörigen inbetalda, skulle
naturligtvis icke vidare ifrågakomma, om tulluppbörden upphörde. Men, ehuru till
heder för härvarande befolkning af de lägre klasserna kan sägas, att den, i motsats
till förhållandena å grannöarne, enligt hvad af inträffade omständigheter styrkta berättelser
gifva vid handen, i allmänhet är fredlig och laglydig, torde dock sådana
händelser inträffa, att myndigheterna behöfva anlita handräckning för att tvinga till
åtlydnad för sina påbud. Dels kunna sådana fall förekomma, då främlingar, vare
sig som besökande eller i egenskap af besättningar å fartygen i hamnen, sig här uppehålla,
och dels torde de kunna framkallas af kännedomen af vederbörandes oförmåga
att stäfja eller bestraffa oordningar. Under en lång tid har dels endast en, dels
äfven och senast under mer än ett år ingen polisbetjent varit här anställd, och
sådant kunde svårligen hafva aflupit utan allvarsamma följder, derest man icke haft
tillgång att vid förefallande behof från vaktmanskapet å batteriet erhålla handräckning
till oordningars förekommande och förbrytares häktande, samt vetskapen derom
hållit dessa senare i tygeln. Den ständiga bevakningen å batteriet, hvarifrån ntsigten
öfver hamnen och staden är fri, har äfven varit af stor nytta, då genom
densamma blifvit upptäckta och afvärjda i staden sig yppande eldfaror, af hvilka
åtminstone en på natten utbruten, om den ej i så god tid blifvit upptäckt, kunnat
hafva haft de svåraste följder bland annat för kronans i närheten belägna byggnader,
och de derstädes förvarade till stor del vigtiga handlingar lätteligen kunnat hafva
blifvit lågornas rof. Ännu behöfligare är bevakningen vid de tillfällen, och sådana
hafva ofta inträffat, då man i anseende till å grannöarne gängse epidemier nödgas
medelst karantän skydda sig mot införandet af smittosamma sjukdomar, en desto
nödvändigare åtgärd, som öns innevånare tyckas för framtiden endast undantagsvis,
och med långa uppehåll, kunna påräkna fördelen af läkarevård.
A en del angränsande öar har en sådan åtgärd som indragning af milit-ärbevakningen
redan vidtagits, och senast har den 18 man starka garnisonen å franska
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 50.
delen af S:t Martin blifvit genom beslut den 18 sistlidne September återkallad, men
i denna sistnämnda koloni, föga större eller folkrikare är S:t Baitkélemy och betraktad
såsom en »kanton” af Guadeloupe, qvarlemnades en icke obetydlig styrka gensdarmer,
och å do öfriga finnas likaledes ansenliga polisstyrkor, hvarförutan de icke,
såsom S:t Barthélemy, äro fullkomligt afskild a utan äro närbelägna till andra kolonier,
tillhörande samma nationer, från hvilka handräkning vid behof kan reqvireras och erhållas,
särdeles der telegrafförbindelse finnes, och ångfartyg är stäldt till guvernementets
disposition. Hvad särskildt beträffar den franska delen af b:t Martin, som i
afseende å* handel och rörelse lärer stå på ungefär samma linie som denna ö, har
erfarenheten ännu icke ådagalagt ändamålsenligheten af de nyligen gjorda indragningarne.
hvilken äfven af många hetviflas. Slutligen torde det måhända icke obetydligt inverka
på det anseende, moderlandet för närvarande åtnjuter af såväl denua som angränsande
öars befolkningar, om äfven hvarje skymt af vakthållning försvunne från
denna enda koloni, hvarest svenska flaggan blåser.
Pa grund af hvad sålunda anförts, vågar jag underdånigst anhålla, för den
händelse garnisonen skulle indragas, att ett årligt anslag i stället beviljas till underhåll
på statens bekostnad af en polisstyrka, den jag anser böra bestå af minst fyraman,
efter 150 å 180 daler för hvarje, börande den främste bland dem tilläggas
någon förhöjning t. ex. 80 daler, utgörande således det behöfliga anslaget 630 a
750 daler.
Tillika vågar jag underdånigst fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet-
på den behjertansvärda ställning, hvari nu tjenstgörande milissoldater skulle
försättas, om en dylik förändring företogos bradstörtadt och på en gång. tleie af
dessa äro beroende af den aflöning, de för denna sin tjenstgöring åtnjuta; ty ehuru
enhvar af dem härjemte har en liten täppa, är dock afkomsten af deras arbete såsom
jordbrukare otillräcklig för deras eget och deras i allmänhet stora familjeis underhåll.
Upphörandet af aflöningen skulle således bringa många af dem på branten af undergång
efter flera, ända till 20 å 30 och i ett enstaka fall 45 års oförvitlig tjenstgöring.
Någon rättighet till aflöningens bibehållande hafva de naturligtvis icke, men
särkerligen har densamma varit af dem påräknad; och till att insättas i den föreslagna
nya polisstyrkan äro de icke användbare i anseende till den stora olikhet i
både språk, lefnadsvnnor och åsigter, som råder emellan land- och stadsbefolkningen
härstädes.
Af hvad jag haft nåden andraga framgår, att någon nämnvärd vinst för den
fattiga befolkningen skulle, åtminstone för den närmaste framtiden, genom kronans afstående
från tulls upptagande, icke uppkomma. De besparingar, som statsverket skulle
göra genom tulltjensternas indragning, kunna ej heller beräknas blifva af någon betydenhet
förrän efter någon tids förlopp, helst dessa tjenster nyligen blifvit tillsatta.
Visserligen äro deras innehafvare endast tillsvidare förordnade; men det är endast på
grund af föreningen med tullförvalt-aretjensten och deraf härrörande inkomster, som det
Stats-UtsJcottets Utlåtande N-.o 50.
21
blifvit möjligt att till don med endast 200 daler ailönade guvernements-sekreterarebefattningen
erhålla kompetent sökande. Skalle derför dessa förändringar ega rum, så
betingas deraf en fullkomlig omorganisation af styrelsen, och Herrar revisorer hafva
äfven antydt, att guvernörsembetet kunde indragas.
Ehuru obetydlig en landsdel eller besittning än må vara, erfordras dock en
ordnad styrelse och i spetsen för densamma en chef. Denne må nu kallas guvernör,
president, administratör, kommendant, maire (borgmästare) eller hvad helst annat;
sa ställes dock på honom, af såväl befolkningen på stället som af främmande, anspråk,
som föranleda till ökade utgifter. Att guvernörstiteln är den mest berättigade för en
sådan styresman, som sorterar direkt under vederbörande Regerings departement, är
tydligt och enligt här rådande bruk; men måhända lemnar en annan benämning mindre
utrymme för anspråk, och då torde vara skäl att använda en dylik. Med de
föreslagna indragningarne torde kolonien kunna åtnöjas med endast två (helst lagfarne)
civila embetsman, särdeles som för närvarande den tredjes hufvudsakliga tjenstgöring
tages i anspråk af hans innehafvande tulltjenst. Redan förut har jag underdånigst
framställt behofvet af lönetillökning för embetsmännen och vågar derför nu lika underdånigst
framställa ett förslag till stat för kolonien, under antagande att föreslagna
förändringar blifva af statsmakterna godkända. Att denna föreslagna stat, oaktadt
gjorda indragningar, föga understiger nuvarande anslaget, har sin grund i det redan
antydda behofvet af ökade löner åt de embets- och tjensteman, som måste ega embetsmannabildning,
såvida deras befattningar skola vara nöjaktigt besatta.
Vidkommande slutligen den anmärkta bristen i räkenskaperna, att redovisning
saknas för de 400 daler, som årligen uppbäras af guvernements-sekreteraren i egenskap
af ordförande i skolkomitén och den i sammanhang dermed gjorda anmärkningen
att af rapporter och räkenskaper ej kunnat inhemtas, i hvad mån moderlandet
tillgodoser koloniens religiösa behof; så är tydligt, i afseende å den senare framställningen,
att enär ingen utgiftspost för religiösa behof i räkenskaperna förekommer,
så har ingen utbetalning för sådnnt ändamål egt rum, hvilket åter grundar sig derpå,
att den å koloniens stat upptagna guvernements-pastorslönen indrogs, sedan senaste
tjensteinnehafvaren, hvilken, efter det tjensten någon tid stått ledig, den 21 Januari
1831 hit anlände, blifvit genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 25 November
1 832 återkallad, och då detta förhållande var Eders Kongl. Maj:t väl bekant, hade
ett upprepadt omtalande deraf i de underdåniga rapporterna varit minst sagdt onödigt.
I afseende å förra delen af anmärkningen får jag underdånigst anföra:
Den 11 Maj 186 8 täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder bifalla, att 400 daler
skulle årligen från den 1 derpåföljande Juli få utgå till »folkundervisningens befrämjande".
Detta anslag beviljades i anledning af guvernörs-embetets underdåniga framställning
om ett anslag till nämnda belopp för aflönande af en skollärare, hvarvid
särskild! framhölls önskvärdheten af anställandet af en svensk man, kompetent att äfven
lemna en något vidsträcktare undervisning åt de barn af de mera bildade klasserna,
22
Stuts-Utskottetn Utlåtande N:o o0.
hvilkas föräldrar sådant önskade och voro i tillfälle att bekosta en dylik, helst dessa
barn, särdeles gossar, måste i annat fall sändas till aflägsna orter för att inhemta
äfven de första elementen af en för deras ställning i samhället passande undervisning.
Sedan till följd häraf guvernörs-embetet, i enlighet med skolkomiterades förslag, i underdånighet
anhållit, det Eders Kongl. Maj:t ville i nåder genom vederbörande statsdepartement
till skollärare antaga behörig svensk man, helst en som genom att hafva
tagit filosofie doktorsgraden visat sig ega fullständiga kunskaper för ett sådant värf,
och för denne tjenstemans utresa till kolonien anslå nödiga medel, täcktes Eders Kongl.
Maj:t den 27 Juni 1867 väl icke finna för godt att till den sålunda gjorda underdåniga
anhållan lemna nådigt bifall, men anbefallde i stället guvernörs-embetet att
»med ledning af de upplysningar, som, enligt hvad handlingarne utvisade, vunnits rörande
skolväsendets ordnande i nästgränsande kolonier, vidtaga de åtgärder, som i
sådant afseende kunde finnas för S:t Barthélemy lämpliga med anlitande af derför
anvisade medel.»
Vid de tillfällen, då antagen skollärare varit här tjenstgörande, har anslaget
utgått såsom aflöning åt honom och derför ehuru kanske oegentligt, varit upptaget
på aflöningslistorna för de två första qvartalen år 1870 och alltsedan ingången afår
1872. För den öfriga tiden har detsamma qvartalsvis utbetalts till skolkomiterade
emot qvittenser af deras ordförande, i hvilken egenskap t. f. guvernement^-sekreterare
oftast tjenstgjort, för att användas till det dermed afsedda ändamål »folkundervisningens
befrämjande», och om detta i något qvittens eller protokoll för korthetens skull
blifvit benämiult »undervisningsverket», synes något nämnvärdt fel icke vara begånget.
Möjligen kunde ett sådant spåras i dess upptagande å aflöningslistorna, enär ingenstädes
i hit ankomna skrivelser bestämmes, att det tillhörer »aflöningsstaten». På
grund deraf och af Eders Kongl. Maj:ts befallning den 2 7 Juni 1867, hafva besparingarne
å detta anslag kunnat användas dels till ersättning för skollärares resekostnader, dels
till uppsättande och underhåll af den enklaste skolmateriel, och dels äfven, under inträffade
skollärareledigheter, att bispringa och derigenom möjliggöra inrättandet af
flera småskolor, som tillkommit endast till följd af sådana understöd och äfven omedelbart
efter deras upphörande afslutats. Redovisning för de af skolkomitén genom
dess ordförande uppburna medel har tid efter annan blifvit inför finanskonseljen företedd
och åtföljande qvittenser noga granskade och godkända, men för de tidsperioder,
då hela anslaget utgått som lön för skolläraren och af honom blifvit uppburet, hafva
hans å aflöningslistorna tecknade qvitten tjenat till verifikationer inför såväl konseljen
som statsverket. Tyvärr anlitas nuvarande skollärarens tjenster endast af de minst
försigkomne alumnerna, hvarigenom hans undervisning inskränker sig till innanläsning,
skrifning och de allra första elementen af räkning. Till följd af befolkningens olika
trosbekännelser, utfallande enligt den i slutet af förra åtet förrättade folkräkning sålunda:
katoliker 2,032, metodister 133, anglikaner (och protestanter) 211 samt luteraner
14, är uppenbart, att den luterske skolläraren icke bör öfvertaga någon re
-
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 50.
23
ligionsundervisning, utan är densamma öfverlemnad åt vederbörande själasörjare, der
sådane finnas på platsen. Af de redogörelser för utaf skolkomitén handhafda medel,
som bär ofvan omnämnts, biläggas underdånigst afskrifter, varande alla der upptagna
belopp styrkta medelst behöriga qvittenser. Med etc.
Gustavia å S:t Barthélemy den 4 December 187 3.
Br. Ulrich.v
Härvid var fogadt ett med den nu gällande utgiftsstaten för kolonien jemfördt
förslag till ny sådan utgiftsstat, hvilket förslag bär äfven intages:
tilats-Utskottets (Mätande N:o åo.
24
Förslag till ordinarie ntgiftsstat för kolonien S:t Bartkélemy. ;
En chef för styrelsen, aflöning ......................................................
En biträdande embetsman, aflöning ................................................
En läkare, aflöning och medikamentsersättning........................
Sp. daler, j
c.
Sp. daler.
C.
2,000
1,600
1.500
150
300
300
200
60
750
_
1
6,860
700
j Ett domstolsombud, aflöning ...........................................................
! En hamnmästare, sportelersättning ...............................................
Till städning och renhållning af embetslokalen........................
Till underhåll af guvernementets åt chefen upplåtna inventarier
Till folkundervisningens befrämjande................................................
300
400
Summa Sp. daler
7,560
Anm. !. Alla administrativa, judiciela och räkenskapsgöromål skola besörjas
af de två förstnämnde embetsmännen enligt den fördelning, som i nådig instruktion
kan varda bestämd, och utan anspråk på annan ersättning än här upptagna aflöningsförmåner
äfvensom för chelen hostad och fortfarande rättighet att nyttja guvernementets
inventarier på redan bestämda vilkor. Den ena af dem ombesörjer städningen af
embetslokalen mot derför bestådda anslag.
Anm 2. Vid nuvarande innehafvares afgång torde, genom omreglering och
sammanslående af tjenster, någon, ehuru obetydlig, besparing i de för hamnmästaren,
vice fiskalen oah domstolsombudet nu utgående belopp kunna beredas.
Gustavia å S:t Barthélemy
Stats-Utskottets Utlåtande N:o SO.
25
Ordinarie utgiftsstat för kolonien S:t Bartkélemy, upprättad den 24 Juni
1833, med deruti sedermera tid efter annan gjorda förändringar.
Sp. daler.
l C*
Sp. daler.
c.
j En guvernör och justitiarie, aflöning ......
2,500
En guvernements-sekreterare, aflöning .............
200
En räkenskapsförare och konselj-notarie m. m., aflöning
700
i En tullförvaltare, aflöning ...................
700
: En guvernements- och garnisonsläkare, aflöning
800
En ingeniör, aflöning .................
150
j En vice fiskal, aflöning ........................
300
Ett domstolsombud, aflöning .............
300
En tullbesökare, aflöning.......................
300
En hamnmästare, sportelersättning ........
200
1 En vaktdräng, aflöning ......................
96
6,246
! Anslag till underhåll af guvemementets inventarier
300
■i folkundervisningens befrämjande .............
400
” ” bokslutets uppgörande och räkenskapernas af-
!
skrifvande .............................
150
Hushyresersättningar ...................................
336
1,186
Utgifter för försvarsverket:
I
Aflöning m. m. åt en officer och 21 man, omkring
1,890
Ersättning för mindre beklädspersedlar åt 21 man ...
252
1
|
j''
Medikamentsersättning åt läkaren................
200 i
i
2,342 i
1
Summa Sp. daler | 9,774 i j
den 4 December 1873.
Bih. till Biksd. Prof. 1874. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft.
26
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 50.
Revisorernes framställning derom, att åtgärder må vidtagas för beredande af
någon lindring i den betryckta ställning, hvaruti ifrågavarande kolonis innevånare sig
befinna, anser Stats-Utskottet synnerligen behjertansvärd. Utan att nu uttala något
bestämdt omdöme, huruvida de af revisorerne föreslagna medel till en sådan lindring
äro de mest lämpliga, som i detta afseende kunna utfinnas, eller om icke på annat
sätt nämnda ändamål må kunna vinnas, föreställer sig Utskottet dock, att åtgärder i
det angifna syftet skulle verksamt bidraga till förbättrande af koloniens ställning. I
likhet med revisorerne anser Utskottet den å ifrågavarande koloni förlagda garnison
vara så obetydlig, att den icke kan tänkas lemna ringaste skydd mot utifrån kommande
fiendtligheter, och då, enligt Utskottets tanke, den inre ordningen å ön lika väl
bör kunna upprätthållas af en civil myndighet som af nämnda garnison, torde denna
utan fara kunna indragas. Betydelsen af de betänkligheter, guvernören mot en sådan
indragning hyst, anser sig Utskottet icke kunna till alla delar bedöma, men vill emellertid
fästa uppmärksamheten derpå, att äfven guvernören funnit densamma möjlig att
verkställa, då han i det ofvan intagna förslaget till ny stat för kolonien uppfört en
post till »polisbetjeningens aflöning» i stället för de förut upptagna »utgifter till försvarsverket».
De skäl, guvernören anfört till stöd för sitt förmenande, att någon nämnvärd
vinst för den fattiga befolkningen icke skulle, åtminstone för den närmaste framtiden,
uppkomma genom kronans afstående från upptagande af tull, synes Utskottet ingalunda
tillfyllestgörande, då frihet från dylika umgälder alltid måste i någon mån verka till
nedsättning i lefnadskostnaderna. Utskottet tilltror sig visserligen icke att uttala någon
bestämd åsigt, huruvida skyldigheten att erlägga tull för till kolonien inkommande
varor lämpligen bör afskaffas, eller om bibehållandet af en sådan beskattning må finnas
af förhållandena betingadt, men den af revisorerne åberopade omständighet, att
koloniens tulluppbörd till omkring hälften medtages af tulltjenstemännens aflöning,
synes Utskottet innebära tillräcklig anledning att för denna fråga påkalla en omsorgsfull
pröfning.
På grund af hvad sålunda förekommit hemställer Utskottet,
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, utan moderlandets
ytterligare betungande, någon lindring må kunna beredas innevånarne
på ön S:t Barthélemy, vare sig detta må kunna ske
genom befrielse från erläggande af tull för dit inkommande varor,
indragning af dervarande garnison, eller på annat lämpligare
sätt.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 50.
27
§ 11.
Hvad i (ifrigt blifvit af revisorerne anmäl dt och erinradt, har Utskottet funnit
dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande vid behandling af
de utgiftsanslag, revisorernes framställning berör, dels eljest hafva medfört åsyftad
rättelse, dels vara genom vederbörandes afgifna underdåniga utlåtanden nöjaktigt förklaradt,
dels ej vara af den vigt att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande,
någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandet påkallas, dels ock slutligen icke
hafva varit af beskaffenhet att från Utskottets sida påkalla något yttrande.
Stockholm den 19 Mars 1874.
På Stats-Utskottets vägnar:
Arvid Fr:son Posse.
Angående
sorernes ö
framställning
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.