Betänkande, i anledning af väckt motion i fråga om förändrad lydelse af §§ 18 och 20 i Tullstadgan.
1875-05-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1875:9, Betänkande, i anledning af väckt motion i fråga om förändrad lydelse af §§ 18 och 20 i Tullstadgan.
Dokumentets text
Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o .9.
1
N:o 9.
Ank. till Riksd. Kansli den 7 Maj 1875, kl. 6 e. m,
Betänkande, i anledning af väckt motion i fråga om förändrad lydelse
af §§ 18 och 20 i Tullstadgan.
Enligt Tullstadgan den 7 December 1860 med deruti genom Kongl, kungörelsen
den 23 Juli 1869 gjorda ändringar, skall, när fartyg ankommer frän utrikes
ort med bestämmelse till svensk hamn, skepparen vara försedd med märkrulla
eller en i öfverensstämmelse med vissa närmare föreskrifter upprättad förteckning
öfver fartygets last m. m.; hvilken märkrulla skall i föreskrifven ordning
till vederbörande tullkammare öfverlemnas; och innehåller 18 § af nämnda stadga,
i dess nuvarande lydelse, att, om skeppare medliafver i sitt fartyg gods, som icke
på föreskrifvet sätt är å märkrulla uppfördt, skepparen skall, i händelse godset
eller någon del deraf är tullpligtigt och icke finnes i fartyget så förstucket eller
undandoldt, att oloflig införsel deraf uppenbarligen! är tillämnad, bota högst ett
mot dubbla tullafgiften svarande belopp, dock icke under 20 R:dr, och, i händelse
godset är tullfritt, från och med 10 till och med 50 R:dr. Finnes åter tullpligtigt
gods i fartyget förstucket eller undandoldt på sätt nyss är sagdt, är samma
gods förbrutet och skepparen hemfallen till böter såsom för oloflig varuinförsel;
dock att, om skepparen kan i bevis leda, att han om varans inpraktiserande i fartyget
ej egt kunskap, han är fri från annat bötesansvar än det ofvan nämnda,
nemligen af högst dubbla tullafgiftens belopp.
20 § i dess nuvarande lydelse innehåller, att, om i fartyg saknas tullpligtigt
gods, som är uppfördt å märkrullan, skepparen skall dels ersätta det värde,
hvartill godset kan uppskattas, dels bota såsom för oloflig införsel af varor; men
att, om varan till mängd och beskaffenhet icke blifvit så uppgifven, att värde derå
kan bestämmas, skepparen skall bota från 100 till 500 R:dr. Kan skepparen i
bevis leda, att å märkrullan upptaget tullpligtigt gods, som vid lossningen ej finnes,
Bih. till Riksd. Prot. 1875. 5 Sami. 1 Afd. 9 TJäjt.
2
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
icke blifvit å inlastningsorten intaget, eller att det genom olyckshändelse under
resan gått förloradt, är han fri från nyssberörda ansvar; men skall dock, om han
underlåtit att förhållandet med sådant gods å märkrullan omnämna eller före visitation
å fartyg i lossningshamnen anmäla, bota från och med 10 till och med 50
R:dr. Sistnämnda bötesansvar drabbar honom ock, om å märkrulla upptaget gods,
som ej är med tull belagdt, saknas.
Uti en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren afgifven motion
(N:o 25) har Herr C. G. Lindmark väckt förslag om förändrad lydelse af §§ 18
och 20 i Tullstadgan, sådana dessa paragrafer blifvit bestämda genom omförmälda
Kongl. kungörelsen den 23 Juli 1869. Motionären förmenar, att de i nämnda
båda paragrafer innefattade stadganden ''‘ännu äro af den beskaffenhet att den
oskyldige ofta, trots de samvetsgrannaste försök att undvika kollision med Tullstadgan,
kan drabbas af ganska kännbara böter", samt att berörda stadganden
vore gifna utan tillräcklig hänsyn till de förändrade förhållanden, hvarunder enligt
motionärens åsigt, med ångbåtsfartens utvidgning, en stor del af vår import för
närvarande eger rum. Lossning och lastning af ångbåtar måste nemligen, på sätt
i motionen vidare anföres och utvecklas, ofta försiggå med den brådska, att
“äfven med den största uppmärksamhet å kaptenens och styrmännens sida felaktigheter
kunna förekomma, ja knappt nog kunna undvikas, vid lastens inräkning",
synnerligen då densamma uppgår till ett större antal kollys. Särskild! äro af
motionären framställda anmärkningar emot den ovilkorliga ansvarsskyldighet, som
enligt 2 mom. i 18 § drabbar skeppare, om tullpligtigt gods finnes å fartyg så förstucket
eller undandoldt, att oloflig införsel deraf uppenbarligen är tillämnad ;
och har motionären, med förmälan, hurusom, i händelse af ändring uti ifrågavarande
paragrafer, äfven 51 § 2 och 3 mom. i Tullstadgan törhända borde för
följdriktighetens skull omarbetas, men att motionären ej ansett sig böra framlägga
förslag i sistnämnda hänseende, hemställt, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla, att §§ 18 och 20 i Kongl. kungörelsen den 23
Juli 1869 angående ändringar i Tullstadgan måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
“§ 18-
Medhafver skeppare uti sitt fartyg gods, som icke enligt 12 § är i märkrulla
uppfördt, och godset, om tullpligtigt, icke finnes i fartyget så förstucket
eller undandoldt, att oloflig införsel deraf uppenbarligen är tillämnad, eger skepparen
att i tullkammaren förete loggbok samt inlemna skriftlig förklaring om orsaken
till märkrullans felaktighet. Åtnöjes ej tullförvaltaren, efter granskning af
handlingarne, med nämnda förklaring, vare skepparen skyldig att med ed inför
domstol fästa så väl densammas som loggbokens riktighet. Gitter skepparen ej
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
3
detta göra, och har smuggling eller försök dertill ej kunnat mot honom bevisas,
bote från 20 till 100 kronor för felaktig märkrulla.
Finnes tullpligtigt gods i fartyget förstucket eller undandoldt, på sätt ofvan
sagdt är, vare detsamma förbrutet, och den, som finnes saker till att hafva undandoldt
godset, böte som för oloflig varuinförsel11.
“§ 20.
Saknas i fartyg tullpligtigt gods, som å märkrullan är uppfördt, vare lag
samma som i § 18, mom. 1 säges“.
Utskottet, som efter erhållen remiss till behandling förehaft detta ärende,
anser sig till en början böra anmärka en missuppfattning af ifrågavarande stadgande^
som i motionen förekommer. 1 fråga nemligen om den rätt, som tillkommer
skeppare att i bevis leda att å märkrulla upptaget tullpligtigt gods ej
blifvit å lastningsorten intaget, förmenar motionären att det ofta skulle bero “af
tullförvaltarnes individuel skiljaktiga åsigter11, huruvida den af skepparen lemnade
bevisning antages för god eller icke. I detta hänseende får Utskottet erinra,
att pröfningen af denna bevisnings laga verkan ingalunda tillkommer tullförvaltare,
utan vederbörlig domstol.
Vidkommande åter sjelfva hufvudfrågan, så lärer det vara angeläget att för
ett riktigt bedömande af densamma göra sig noga reda för betydelsen ur statens
intresse af den handling, märkrullan, hvilken hvarje från utrikes ort ankommande
skeppare har sig ålagdt att vid anlöpande af Svensk kust hafva i beredskap, för
att uppvisas för först ombord kommande tullbevakning och vid framkomsten till
lossningshamn till tullförvaltningen derstädes aflemnas. De härom meddelade
föreskrifter hafva ett dubbelt ändamål, nemligen att i främsta rummet bereda
kontroll emot olaga lossning af gods inom Svenskt strandterritorium och dernäst
att bereda sjelfva grundverifikationen till tullförvaltningens redovisning öfver ankomna
fartygslaster. Det torde ligga för öppen dag, att krafvet på märkrulla och
dess fullständiga öfverensstämmelse med fartygslasten icke kan i ett land med
våra vidsträckta och lätt tillgängliga skärgårdar eftergifvas eller allt för mycket
lämpas efter skeppares beqvämlighet, utan att den med märkrullan afsedda kontrollen
emot skepparen i samma mån försvagas eller ock en annan verksam kontroll
genom betydligt ökad skärgårdsbevakning i dess ställe göres nödig. Lika
litet får lemnas ur. sigte*, att det är den af skepparen underskrifna, vid varulossningen
af tullbevakningen kontrollerade märkrullan, som angifver hela det kollytal,
ofta de varuslag, hvaraf en fartygslast består, och att denna handling sålunda
utgör en väsentlig verifikation till tulljournalen — en verifikation, hvilken
icke skulle kunna utan betydliga kostnader på annan väg ersättas. I tulladmini
-
4 B ev filning s- Utskottets Betänkande N:o 9.
strativt hänseende vigtiga intressen äro sålunda beroende af noggrannhet vid
märkrullas upprättande; och ehuru de härutinnan på skeppare ställda anspråk
under vissa förhållanden kunna förefalla besvärliga och, der de åsidosättas, föranleda
straffpåföljd, äfven då alls ingen brottslig afsigt legat till grund för försummelsen,
lärer likväl denna omständighet icke mera i förevarande hänseende
än i många andra, der åsidosättande af ordningsföreskrifter är belagdt med strängare
eller lindrigare straff, allt efter den större eller mindre fara, som ordningsföreskrifterna
afse att förebygga, böra föranleda till den af motionären föreslagna
strafflöshet för felaktig märkrullas afgifvande, ehvad felet består deri att gods
finnes i fartyget, men saknas å märkrullan, eller omvändt, att gods är upptaget å
märkrullan, men saknas i fartyget. TT
Vid denna uppfattning af det oantagliga i motionens hufvudsyfte anser Utskottet
sig icke behöfva ingå i närmare belysning af den till skeppares fredande
från ansvar af motionären föreslagna undersöknings- och bevisningsmethod, emot
hvilken endast i förbigående må anmärkas, att densamma, då frågor om ansvar
för felaktig märkrulla fortfarande lära böra tillhöra domstols pröfning, svårligen
låter förlika sig med hos oss gällande rättegångsordning.
Slutligen anser sig Utskottet böra erinra, att endast få år förflutit sedan
1860 års Tullstadgas straffbestämmelser i omförmälda hänseende väsendtligen förmildrades,
och att, efter hvad Utskottet erfarit, de omständigheter, hvilka motionären
nu åberopat till stöd för sitt förslag, vid nämnda lagförändring inrymdes
allt det afseende, som derå ansågs kunna fästas. Och får Utskottet alltså hem
s
täl lä
att Herr Lindmarks ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 Maj 1875.
På Utskottets vägnar:
A. H. Fock.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1875.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.